Vem är de? Var är de nu?

Hur lång tycker du att den optimala väntetiden mellan två flygningar är? Två 2 timmar? Jo, det är en passlig tid inom Europa tycker jag. Det finns tid för lite förseningar och i bästa fall hinner man äta en bit mellan flygen. Det beror naturligtvis på hur stor flygplastsen är och om det finns flera åtskilda terminaler.

I går tisdag blev min väntetid i Helsingfors hela 4,5 timmar och det är för länge. Jag hann bli uttråkad men som tur är fanns gratis wifi och ett ställe där man kan sitta i fåtölj med litet svängbart bord för datorn. Eluttag för både dator och laddning av mobilen eller annan elektronisk utrustning. Perfekt, tänkte jag och slog mig ned för att slå ihjäl tiden.

Men jag hann också sitta och glo på folk. Ja, inte dumglo utan mera sitta och iaktta folk, hur de beter sig, hur de är klädda, om de stressade eller ser vilsna ut.

En stor del var säkert affärsresenärer, det kunde man se på klädsel och handbagaget. Resvana såg de också ut. Speciellt lade jag märke till en man med sydeuropeiskt utseende, kanske italienare, inbillade jag mig. Snygg kostym i blå ton, proper slips, perfekt kammat hår och skorna var inga vanliga tofflor. Självsäkerhet strålade omkring honom. Säkert en framgångsrik affärsman eller högre chef av något slag, fantiserade jag. Med all säkerhet en man som åker business class. Jodå, mycket riktigt satt mannen i den blå kostymen i första klass och talade i telefon när jag tillsammans med andra billighets-resenärer fick gå ombord och söka oss till de bakre regionerna i flygplanet. Vem var han, varifrån kom han, vart skulle han? Sådant kan jag sitta och fundera på medan människor strömmar förbi mot sina resmål någonstans. – Inte bara på flygplatser utan rent allmänt när jag har en stund över på offentligt plats.

Första klass-mannen reste från Kastrup till Helsingfors.

I Helsingfors lade jag märke till en äldre kvinna i kappa. Klockan närmade sig midnatt och vi väntade på att få äntra flyget till Vasa. Hon såg trött ut och gick lätt böjd framåt när hon fick syn på en ledig stol där jag satt. Hon kom fram, granskade snabbt stolen, det såg ut som om hon suckade, vände och gick. Hon ställde sig bland andra väntande, förmodligen raska och friska.

De båda stolarna var speciella på så sätt att de var märkta med två bilder som föreställde en rullstol och en person som går med käpp. Helt tydligt avsedda för personer med rörelseproblem eller funktionshinder av något slag.  Eller bara för äldre folk som behöver vila sig en stund i kön till gaten.  – Varför satte hon sig inte? Eller varför satte sig ingen annan i dessa enkla trästolar? Varför satte jag mig i den ena stolen? Vem var hon denna trötta kvinna? Varför reste hon?

Ok, jag är nyfiken på människor och ibland får jag en obändig lust att intervjua för mig helt okända människor. Han affärsmannen, den trötta kvinnan eller varför inte hon som satt jämte mig i flyget från Köpenhamn. En effektiv, stiligt klädd kvinna i medelåldern. Hon läste sina papper, gjorde anteckningar och först sista stunden i flygningen bläddrade hon förstrött i en av tidningarna. Hon pratade perfekt engelska. Vem var hon och vad stod i hennes papper? Var är hon nu?

Frågor, ren nyfikenhet eller ett äkta människointresse? Har du sådana later?

Det moderna Malmö

Stolen

Ett vykort som jag sände. Ibland skickar jag vykort.

Möten

Jag träffade och språkade samman med en hel del människor i himmelriket på denna jord. Låter jag dramatisk; jag vet! Himmelriket. Det föll sig så naturligt, så äkta. Jag kunde inte låta bli att prata med för mig helt okända människor. De dök upp här och var. Några kände jag ytligt från tidigare, de flesta såg jag för första gången.

Första kvällen på årets Urkult dök en ung tjej, kanske 10-12 år, upp i min väg. Hon frågade om jag hette Ulf. Nej, svarade jag sanningsenligt. Heter du Patrik då, var hennes replik. Något förvånad blev jag. Hon kände flera Ulf och Patrik men inte någon som mig som hette något helt annat.

Det som är förvånande med Urkult är alla spontana människor. Ingen är för gammal, ful, töntig, skön, annorlunda, ung, rasta, försiktig, blyg, house, vanlig eller hippie. Alla passar in på något sätt.

Bara detta att stifta bekantskap med närmsta tältgranne. Ett Hej, sedan är konversationen igång.

En sak som jag funderat på är alla barnen på Urkult. De verkar så förståndiga, så deltagande. Kan det vara så att föräldrarna är medvetna människor som fostrar sina barn till öppenhet, tolerans och lek?

I mitt blickfält dök plötsligt ett bekant ansikte upp. Jag sade Hej som på beställning. Har jag inte tidigare berättat om hur förvånande spontan jag kan vara? Det var ju ett känt ansikte från massmedias rapportering. Det var Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet som korsade mitt blickfång. Kanske trodde han att jag var en sympatisör, kanske en partimedlem, som ville sända en uppmuntrande hälsning. Hälsade gjord han.

Hur som haver; så kallar jag mig för liberal även om det finns vissa delar i deras partiprogram som tilltalar mig. T.ex. 6-timmars arbetsdag.

moon Urkult
Urkult och fullmåne. Perfekt! Det ser ut som en brasa nere vid Ångermanälven men så icke; det är månskenet som speglar sig i vattnet.

Praktik och människokännedom

I saltgruvan dyker det ibland upp ungdomar (läs ynglingar), som vill ha praktik till sin yrkesutbildning. De studerar oftast sådant vi sysslar med i gruvan och vill förkovra sig ytterligare något innan de kastar mössan i luften och lämnar sitt lärosäte.

Just nu har vi en sådan adept som gör sin praktik och han har framgång redan nu. Han är intresserad, frågar när han inte vet, kan redan en hel del men vill lära sig mera, arbetsam och social. Jag tror säkert att han skulle bli anställd omgående om han sökte jobb hos oss men sommarjobb hade han ordnat redan tidigt på vintern så där gick vi bet. Han har fyllt rösträtt och lastbilskörkort har han redan, något han förtjänat loss själv. Nästa vinter skall han i armén skaffa sig körkort för långtradare. En ambitiös kille med andra ord.

Det får mig att tänka på hur olika vi människor är. Ibland träffar man på nya människor i gruvgångarna, det kan vara nyanställda eller praktikanter. Ganska omgående skaffar man sig ett första intrycka av personen ifråga som i de flesta fall visar sig hålla i långa loppet. Inom loppet av sekunder eller minuter har man bildat sig en uppfattning som förstärks eller förändras något vartefter man lär känna personen. Ofta hamnar personen i ett fack man har i hjärnkontoret sedan tidigare. Det kan vara blicken, sättet att gå, kroppsspråket, konversationen, rösten, sättet att ta sig an ett första jobb, nyfikenhet.

Liknande fenomen med bedömning av människor stöter man på som turist ute i världen när olika försäljare och inkastare antastar en på gatan. De vet redan att jag kommer från republiken och vilken typ jag är. Hur kan det komma sig? Vad lägger de märke till? När jag för något år sedan besökte Buenos Aires fanns där valutaväxlare på gatan som försökte fånga min uppmärksamhet. De visste att jag kom från Europa men prickade inte in rätt land trots upprepade försök. På närmare håll, t.ex. Kanarieöarna, vet de oftast från vilket land eller del av Europa man kommer. Jag är minst sagt fascinerad över fenomenet snabb människokännedom.

För att återgå till ämnet praktikanter så är det viktigt att de hamnar i lära hos rätt person. Vissa anställda kan, trots att de har hög yrkesskicklighet, inte ta hand om ungdomar som är ute på praktik. De är kanske mest intresserad av att jobba på i gamla banor och har inte tid och lust att ta sig an praktikanten. Det kan bli en tung och ointressant tid för en praktikant som inte får rätta arbetsuppgifter och möjlighet att prova på nya saker under sin praktik.

Själv gjorde jag ingen praktik utan den kom automatiskt när jag som 16-årig fick mitt första jobb. Det är ett nu utdött arbete i republiken skulle jag tro. I väveriet vävdes filtar på stora rullar som skulle samlas ihop, märkas meddels symaskin och föras till granskning. Det var inget roligt arbete och jag lärde mig aldrig att hantera symaskinen. Till det krävdes skicklighet och vana något som jag inte hann skaffa mig innan jag flyttades till ett annat arbete som var betydligt mera intressant och inom vilket jag också skaffade mig yrkesutbildning. Men det är en annan historia.

 

Då och nu. Bilar från från skilda epoker i vårsolen.

Om jag bara kunde skriva

Äpplena låg på sin vanliga plats, Allerums grevéost kostade samma som förra fredagen, två lökar vägdes, köttbullarna hade samma förpackning som senast. Påsarna med Klar Grönsakssoppa hade fått påfyllning i hyllan, grönt te fanns på sin vanliga plats men i hyllan med honung såg det ut som om det varit storm. En djungel av bröd mötte min syn, var fanns min favoritlimpa? En tub med tandkräm slank ned i vagnen. Igår höll jag en påse djupfryst brysselkål i handen.

Jag gjorde min fredagsrunda i köpladan. Flödet av hugade kunder ringlade runt hyllor och gångar. Som en kork i älven flöt jag med i strömmen, förankrad vid min vagn, med handen utsträckt för att snappa till mig varor.

Jag brukar sällan ha en inköpslista med mig. Istället har jag en bestämd runda där jag förhoppningsvis inte missar mina hyllor. Ketchup, hur tung kändes flaskan i min hand senast? Fanns det salt i hornet, kändes kryddpåsen tom, hur var det nu med sockret?

Produkterna i all ära men människorna i köpladan är ändå de mest intressanta. Jag lade märke till vissa människor därför att jag mötte dem med jämna mellanrum under den dryga timme jag snurrade runt i köpladan. Gammal bekant från ståndet med potatis dyker plötsligt upp vid hyllan med citronsaft. Oj, damen med batterier i handen skulle också inhandla fläskkotlett. Mannen med skägg som öppnade äggkartongen plockar också fem burkar mjölk i vagnen. Ungen som skrek vid fiskdisken skrek fortfarande när mor knappade in kreditkortets kod i kassan. Jobbigt.

Jag såg en man med stor mage, format dubbelgravid. Jag såg en kvinna, klädd som om det vore vinter. En MS-handikappad man som från sin rullstol hade en speciell teknik för att få varorna i korgen väckte min beundran. Det såg ut som trolleri. En man hade ett ärr från mungipan nästan fram till örat. Ärr efter stygnen syntes färska. Hur hade det gått till? En tös med vitt hår och svarta strumpor såg vilsen ut. Hon var inte ens i mopedåldern. En farbror tummade energiskt på grissteken.

I myllret av människor såg jag en bekant. Jag hojtade fram ett hej, han hejdade sig. Han såg trött ut. Vagnen full av varor, två barn i lägre skolåldern snurrade runt honom. Hur står det till? Jodå, jobb hade han tillfälligt på deltid för frun blev intagen på sjukhus tidigare på dagen. Inte första gången. Han visste inte hur det skulle sluta. Sömnlösa nätter med oro och grubblerier. Han såg sliten ut. Han fick åter liv i ögonen när vi talade om fiske och båtar. Jag önskade att jag kunnat hjälpa honom. Men hur?

Så såg min fredagskväll ut. Besök i köpladan, proviant inhandlades för kommande vecka. Ett antal livsöden passerade mig. Alla vore de värda en egen bok där det väsentliga i deras liv  mejslades fram. De har helt visst något att berätta. Om jag bara visste och kunde skriva som mästarna. Idag läser jag de sista sidorna i en bok som berört mig. Skriven av en begåvning. Tänk att man ändå kan läsa.

Människor på språng, både konstgjorda och levande. Vem vet när lejonet får liv och slukar någon?