Jag har rotat bland gamla papper och minnen

Jag fick idag tag på en hög med papper som legat i en vrå i åratal. Närmare bestämt från tiden när seklet var ungt och tiden strax före.

Det mesta kunde jag kasta på momangen men några saker var faktiskt rätt intressanta. Det ena var de listor på flyttkartonger när jag för 20 år sedan kom hit. Låda för låda stod det uppskrivet vad den innehöll till punkt och pricka.

Rena bouppteckningen. Zoega-burk med diverse plock var en punkt. Vad då plock? WMK-muggar och ”rosa lampor”, vad är det, har jag bedrivit bordellverksamhet? Euroway-klubba, var finns den idag? Disketter – vet dagens ungdomar vad det är? Spargris – nöff, nöff, jag var tydligen sparsam på den tiden. Lite gryn och pastakrumelurer, ha, ha. Skrivmaskin – jodå, den har jag kvar, ingen vill ha den. ”Vit Trollet” – har trollat bort sig själv och vart vet jag inte. Ölkärra – jaha, det räckte tydligen inte med en sexpack. Fast nu drar jag mig till minnes att jag fick denna ölkärra på ett eller annat sätt – kanske genom ett lotteri – och den transporterade aldrig öl för min räkning. Liten ”jungfrutavla” från hallen – kan jag inte minnas hur den såg ut.

Det bästa var ändå några listor med namn på kontakter och personer jag känt men som mer eller mindre fallit i glömska. Ja visst ja, det var den killen på det jobbet, jasså hon med det röda håret, han som jag lurade en första april att ringa till skattemyndigheten för att fråga efter en överstor skatteåterbäring, ha, ha, eller var det kvarskatt. Jodå, jag kunde ett och annat den tiden. Nu för tiden är jag rätt oförarglig. Tror jag. – Några namn har jag faktiskt svårt att placera, kanske bara tillfälliga bekanta, andra är ett kärt återseende, om man kan säga på det sättet.

Egentligen borde man skriva upp alla man känner och de av betydelse man kommer i kontakt med. T.ex. lumparkompisarna och de som gått samma utbildningar. Många som försvunnit ut i det blå. Jag är faktiskt lite avundsjuk på sister Jane i den lyckliga staden, hon har minne hur bra som helst långt tillbaka i tiden.

Därför ett gott råd till dagens unga: anteckna dina vänner, ovänner och de av betydelse i ditt liv, gärna med åtminstone några korta meningar om personen. En dag på ålderns höst kommer du att minnas, förundras och kanske förlåta.


Nu blir det några fotografier från gångna tider!

Detta var den första bild jag tog med min första digitala kamera 9 november 2002. Skottet gick av i misstag så egentligen är det ingen riktig bild, men ändå nummer ett.

Däremot denna borde ha varit en av det absolut första bilderna med min Samsung digikamera 9 nov. 2002. Då höll de på att gräva upp torget i Vasa för att bygga parkeringsgrottan.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Titta där är jag med yxan i högsta hugg vid midsommartid år 2003. Ved fanns det gott om.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Detta är en bild jag som jag inte minns var, när och hur. Flera bilder, även på motorn, av en gammal skorv med det ståtliga namnet Montana.

Då slutar vi med Lucia år 2004. Stiliga töser i Oravais kyrka. Snart är vi åter där, Lucia den 13 december.

Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.

Minnen från ljuva 60-talet

Någon gång i höst dök en av byns döttrar upp och ville sälja jultidningar. Eftersom jag själv varit i branschen i unga år som försäljare av Svenska Journalen ville jag stödja den unga damen med en beställning. Jag fick bläddra en god stund i katalogen, för jultidningar var jag inte intresserad av, utan det fick bli något annat.

Det som jag beslutade mig för var boken ”Mitt 60-tal. Ett årtionde i bilder”. Det var från det årtiondet som jag har mina första egentliga minnen. Slutet av femtiotalet är mera höljt i dunkel men uppskjutningen av den första ryska satelliten Sputnik minns jag i alla fall. Tror jag det var. Den gick att se på himlen och det var en stor sak.

Då är det något bättre med 60-talet.  Jag började då gå i skolan och lärde mig läsa. Jag fick en 8:a var i både läsning och skrivning på första klass och bäst var jag i religion där jag fick en 9 på en skala från 4-10.

60-talet ja. Jag bläddrar i boken och minns från år 1961 Anita Lindblom med ”Sån´t är livet”. Far var en flitig radiolyssnare och torde ha lyssnat på Tio i topp (SR) från det året och därmed fick även jag min beskärda del av det nya musikutbudet.

1962 öppnas Wessels varuhus i Malmö, det minns jag inte, men jag måste le i mjugg när jag läser att det var sådan trängsel och ståhej att 100 människor svimmade, tre åkte i ambulans till sjukhuset och en dog. Hylands hörna kom också det året i rutan och någon i byn hade väl TV så man kunde få sig en titt ibland.

Från 1963 minns jag tydligt mordet på president John F. Kennedy likaså Stig Wennerström-affären.

Sedan kom Beatles och allt med det men jag blev ingen riktig Beatles-fan. Inte heller Televinken var mig speciellt populär vad jag minns. Visst, Sound of Music minns jag vi tittade på Flakholmen hos Joel och Fina som tidigt hade TV. Så bra vi tyckte den var.

1966 och Vi i femman var ett populärt program, vem minns inte det? Och Twiggy som var så smal som en sticka. Samma år tvingas polisen fly vid ett raggarbråk i Harnäs utanför Gävle. Det minns jag inte utan noterar att visst kunde de då också.

Lyckliga gatan år 1967 och Vietnam-kriget. Jag minns allt mer. Sexdagarskriget och hur snabbt det gick.

1968 och tv-serien Helgonet. Biafra och svälten där. Den svenske greven Carl Gustav von Rosen gör en insats där som pilot. En skrämmande sak var Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien. Skulle det bli krig nu?

Så kom 1969 och den första människan satte sin fot på månen. Spännande, många uppskjutningar av rymdraketer och kungabröllop spanades in på TV. Själva hade vi inte TV förrän i början på 1970-talet men som tur var fanns TV ändå i byn. Golda Meir och Woodstockfestivalen finns också i minnet när jag bläddrar i boken.

Åren går och det som man minns det minns man, även man ibland behöver en påminnelse. Själv har jag dåligt minne från den tiden. Sister Jane i Den lyckliga staden har däremot ett riktigt hästminne. Där är jag lite avis på henne.

Detta var lite plock som dök upp när jag läste genom boken, eller mera tittade på bilder för det var inte så mycket text i den. Vad minns ni från det ljuva 60-talet som Brita Borg sjöng om? Allmänna eller egna. Ja, ni som var född och på fötter.

PS. Detta blev mycket minnen från Sverige men boken är utgiven där och mycket fick vi oss till livs via svensk TV redan den tiden här i Österbotten.

[youtube=https://youtu.be/x7fAXZiiIzo]

Möten

Jag träffade och språkade samman med en hel del människor i himmelriket på denna jord. Låter jag dramatisk; jag vet! Himmelriket. Det föll sig så naturligt, så äkta. Jag kunde inte låta bli att prata med för mig helt okända människor. De dök upp här och var. Några kände jag ytligt från tidigare, de flesta såg jag för första gången.

Första kvällen på årets Urkult dök en ung tjej, kanske 10-12 år, upp i min väg. Hon frågade om jag hette Ulf. Nej, svarade jag sanningsenligt. Heter du Patrik då, var hennes replik. Något förvånad blev jag. Hon kände flera Ulf och Patrik men inte någon som mig som hette något helt annat.

Det som är förvånande med Urkult är alla spontana människor. Ingen är för gammal, ful, töntig, skön, annorlunda, ung, rasta, försiktig, blyg, house, vanlig eller hippie. Alla passar in på något sätt.

Bara detta att stifta bekantskap med närmsta tältgranne. Ett Hej, sedan är konversationen igång.

En sak som jag funderat på är alla barnen på Urkult. De verkar så förståndiga, så deltagande. Kan det vara så att föräldrarna är medvetna människor som fostrar sina barn till öppenhet, tolerans och lek?

I mitt blickfält dök plötsligt ett bekant ansikte upp. Jag sade Hej som på beställning. Har jag inte tidigare berättat om hur förvånande spontan jag kan vara? Det var ju ett känt ansikte från massmedias rapportering. Det var Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet som korsade mitt blickfång. Kanske trodde han att jag var en sympatisör, kanske en partimedlem, som ville sända en uppmuntrande hälsning. Hälsade gjord han.

Hur som haver; så kallar jag mig för liberal även om det finns vissa delar i deras partiprogram som tilltalar mig. T.ex. 6-timmars arbetsdag.

moon Urkult
Urkult och fullmåne. Perfekt! Det ser ut som en brasa nere vid Ångermanälven men så icke; det är månskenet som speglar sig i vattnet.

Var var jag? Vad är detta?

Ikväll satt jag och kollade kvitton jag samlat på mig under resan till Argentina. Det är nu en vecka sedan jag kom hem och hela utflykten har fått sjunka in en smula medan jag första veckan trälat vidare i Saltgruvan. Jag visste att tiden går fort, när jag väntade på avfärd, själva resan (två veckor är ingenting) och nu har jag redan jobbat en vecka. Tiden rusar på; snart är det jul.

Jag brukar samla på mig de kvitton jag får under de resor jag gör och sedan efter en ganska kort tid efteråt kolla dem. Mest för att försöka minnas vad som hände då, just när kvittot skrevs ut. Ofta handlar det om restaurangbesök (äta bör man, annars dör man), resekvitton, inträden och det jag handlat. Det blir som ett litet rendezvous med min resa. Sedan glöms det mesta bort förutom guldkornen. Tur att jag har foton och videos.

Från det ena till det andra. Mitt fackförbund har haft val av fullmäktige under min resa och därför blev det lite knappt om tid för min del att brevledes rösta. Det hindrade inte att jag fick två brev (snigelpost) under min frånvaro i republiken där hugade kandidater anmälde sitt intresse för min röst och även skickade med en liten muta. Problemet är att jag inte vet vad dessa små gåvor skall användas till. Jag bifogar en bild på presenterna så kan bättre vetande via kommentar upplysa en okunnig yngling.

tickets
De två översta är helt ok men vad gör en biljett från Madrid 2013 i samlingen? Kan den möjligen ha legat i ryggsäcken hela tiden och gömt sig och först nu uppdagats?
things
Jo, det är de här två manickerna som jag inte vet vad de skall användas till. Snöre att fästa i bälte eller skjortknapp, men resten? Mjuk spets längs ut. Upplysningar mottages med tacksamhet.

Minnen i aprilkväll

Jag är ingen trädgårdsmänniska med gröna fingrar och jordiga knän men ikväll när jag kom hem från Saltgruvan kände jag mig ändå manad att gå en liten runda kring stugan och kolla vårens framfart. Kvällen var fin och man riktigt kände dofterna och såg ljuset så fint, bara som det kan vara i det blå april. Blommor är på väg upp och gräsmattan blir fläckvis allt grönare.

Just då kom jag att tänka på salig mor som gick bort för fyra och ett halvt år sedan. Hon var en äkta blomsterälskare och tyckte om att påta i bänk och land. Och speciellt på våren brukade hon gå omkring varje dag och se om någon av hennes blomster och buskar gjort framsteg från föregående dag. Även om inte jag hade samma brinnande intresse för blommor och blader så var det ändå ett sant nöje att gå vid hennes sida och höra hennes resonemang, kommentarer och förtjusta utrop när hon upptäckte en spriande stjälk eller utslagen blomma. Allt detta kom till mig ikväll och jag kom att tänka på henne mera än vanligt.

november
För ett halvt år sedan såg det ut så här: dött, vitt och fruset. Nu är det liv, grönt och värme. Grannens hund Gisa är dock sig alltid lik.

Skolminnen

Ofta brukar minnen från militärtjänstgöring och skolgång väckas till livs när gamla bekanta möts efter lång tid. Minns du det och det, och vad hette den och den? Sådana hågkomster kan räcka en hel kväll att förnöja sig med.

På Facebook finns en dialektgrupp som jag är medlem i och där diskuteras just nu ett gammalt gruppfoto av lärare i socknens samskola på 1960-talet. Jag hann också ha en del av dem som lärare, andra var före min tid. De flesta minnen av dessa lärare är fina och allmänt kan sägas att vi hade bra lärare också den tiden. Själv hade jag ingen direkt dispyt med någon lärare men vissa var mera populära än andra, så är ju livet i stort också.

En av lärarinnorna hette Maria men kallades för Majken. Märkligt nog så verkar hon vara en av dem som folk minns mest fast jag tyckte inte hon var så märkvärdig den tiden. Det fanns andra lärare som var mera färgstarka. Vad jag minns så hade vi henne i religionsundervisningen, jo, sådan fanns den tiden. Som sig bör var Majken lite kyrklig av sig och kom ibland på kollisionskurs med en annan lärare som hade konverterat till judendomen. Han ville också hålla någon morgonbön innan undervisningen, som det plägades varje morgon i skolans gymnastiksal. Han på sitt sätt. Det var inga högtravande ceremonier men gemensam morgonsamling hörde till. Något annat som hörde till var att med jämna mellanrum så svimmade någon av de kanske klenare eleverna därför att stunden i salen blev för lång ståendes. En duns hördes, någon lärare rusade till för att undsätta den som rasat ihop på golvet och morgonsamlingen avslutades kanske i förtid. Nåja, de flesta höll sig nog ståendes den stund det tog; inte föll vi som käglor till höger och vänster om nu någon trodde det. Nej då, vi hade råg i ryggen och fisk i benen; uppväxta både i skärgård och i bondbyar.

Här tänkte jag från de i nuläget 125 FB-komentarerna samla några citat som tillskrivs Majken:

”Ni gäspar så stort att jag skulle kunna kasta in hela psalmboken”

”Inte ska ni tro att betygen kommer som manna från himlen”

”Ni skall sikta på himlen så kommer ni åtminstone till trädtopparna”

”Man känner sina får på gången”

”Ni är fulla av de dödas ben”

”Jag ser en rävsvans bakom öronen på vissa pojkar”

”Att åka till månen är som att försöka peta Gud i näsan” (Det var nog vid tiden för Apollo-färderna till månen)

”Pojkar, pojkar, ni ska akta er för flickor”

”…. blivande riksdagmän och -kvinnor…”

Det första och sista citatet bjöd jag på. Nog hade hon Majken något hon for efter, speciellt det sista, för en av hennes elever blev både riksdagskvinna och minister.

brygga
Någons vinda brygga som fått utstå både vind och våg för att inte tala om is. Minnen kan vara som denna brygga: från början raka och fina men med åren får de en annan form. Ibland pittoreska.

Nostalgi

Ikväll blev det nostalgi på nätet. Först fyrade vi av en kavalkad av gamla låtar från 60- och 70-talet på Facebook. Vi var några som bidrog med favoriter i form av YouTube-videos. Tänk vad tiden går men favoriterna består. Visserligen har min musiksmak ändrats och blivit mera bred men det är ändå kul att lyssna på låtar av Sweet, Hepstars, T-Rex, Smokie med flera förutom mina favoriter Christie. Den tiden hade jag ingen grammofonspelare utan det var C-kassetter som köptes. Jag vill minnas att Christie var en av de första kassetterna jag köpte.

Nästa nostalgikick kom denna kväll när en video från tiden på Euroway publicerades på YouTube. Många kära minnen väcktes till liv. Ansikten som jag för länge sedan glömt dök upp och själv menar jag att jag också skymtade en kort sekund när vi gick ombord på fartyget Frans Suell i Bari i Italien. Tiden ombord på Euroway (rederi) var den bästa i mitt liv och tävlar endast med Urkult i fråga om livskvalité. Mycket kan skrivas om den tiden men tyvärr förde jag inte dagbok och minnen är selektiva och flyktiga. Jag är i alla fall glad att jag fick uppleva tiden som anställd på Euroway.

Här kan ni lyssna på Christies album från 70-talet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=3AxdQ23OFZc]

Här är finns filmen om Frans Suell som dök upp på YouTube ikväll. Kvalitén är inte av dagens klass men bra ändå med tanke på att inte HD fanns den tiden. Ca. en en timme in i videon går vi ombord i Bari och där skymtar även jag på ett hörn.

[youtube=https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=vi4qtyB5qno]

Varför läsa om livet på Pysbacka?

Nu i julhelgen har jag läst boken ”Livet på Pysbacka” av Doris Liljeström och jag kan inte låta bli att något berätta om denna bok. Doris föddes i Sundby norr om Nykarleby i början av 1930-talet och växte upp på bondgården Pysbacka. Det är till stor del hennes barn- och ungdomsår som boken handlar om. Hon blev ombedd av sin son att skriva något om redskapen och metoder i  lantbruket den tiden, det blev mera än så. Det blev en hel bok om en flickas uppväxt i Österbotten i tiden före, under och efter andra världskriget.

Mycket av det som hon skriver om har nog många av äldre generationer själva upplevt i en eller annan form. Därför tror jag att vi är många som nickar igenkännande är vi läser hennes berättelser. Visserligen är jag av en yngre årgång men jag hann ändå uppleva något av livet på landet som Doris beskriver det och kunde ofta vid genomläsningen av boken utbrista: just så var det! Det är just dessa aha-upplevelser som ger mig det där lilla extra som gör att läsupplevelsen blir riktigt bra.

Även om boken kanske främst tilltalar äldre läsare med rötter i Österbotten så skulle jag också rekommendera den till dagens ungdomar. Tyvärr har idag den unga generationen föga eller ingen kunskap alls om hur det var förr i världen. De tar idag allt för givet och kan med näppe tänka sig ett liv utan den teknik och de möjligheter som dagens samhälle bjuder. Boken är lättläst och vissa delar kunde jag gott tänka mig passar för högläsning när far- och morföräldrar vill förmedla något av hur det var när de var barn till sina barnbarn.

En sådan bok borde alla skriva ur sitt eget personliga perspektiv. Med denna bok som mall och inspiration tror jag det går lättare att pränta ned sina egna minnen och erfarenheter. Det är ett värdefullt kulturarv som riskerar att förloras om inte de äldre lyckas eller vill skriva om händelser som de varit med om och hur livet tedde sig en gång i tiden. Enbart rubrikerna i boken kan ge impuls till egna berättelser, skrivna eller muntliga. Alla har kanske inte möjlighet att ge ut en bok men även enkla anteckningar och små berättelser är värdefulla.

För att dessa hågkomster skall få sitt fulla värde så borde de också ha mottagare som läser dem. Risken finns alltid att brev, anteckningar och fotografier blir bortslängda när en äldre släkting, som gjort sig mödan att skiva ned något, går bort. Därför tycker jag att ungdomar mera skulle intressera sig för hur det var förr i världen, fråga, dokumentera och hjälpa sina äldre släktingar att berätta.

Det finns många episoder och detaljer i Doris bok som kunde återberättas men jag nöjer mig med några reflektioner och egna tankar.

Även om Doris växte upp under kriget och efterkrigstiden med brist på det mesta i samhället, även om hennes mor blev blind och hennes far fick tuberkulos, så tror jag att Doris var en lycklig flicka. Visserligen fick hon pröva på arbete i tidig ålder, sådant som en liten flicka kunde göra i ett lantbruk, men hon behövde aldrig vara hungrig och glädjen att delta i sysslorna på gården går inte att ta miste på.

I kapitlet om hönsen fick jag själv en påminnelse. Vi hade nämligen en liten hönsfarm på 1960-talet och då köpte vi unghöns från en man i Pedersöre. Namnet på denna man hade jag glömt men så dök namnet upp i denna bok. Axel Knuts tror jag nästan helt säkert att han hette. Jag minns att han kom med sina höns i en Opel farmarbil och han pratade ett för oss barn märkligt tungomål.

I boken tecknas också flera porträtt av personer i hennes närhet. Jag tänker närmast på ”Moster Rosa, ett levande lexikon”, ”Hannes, den tekniskt begåvade” men även hennes mormor och farbror Abbo beskrivs på ett varmt och innerlig sätt.

Till sist vill jag återge en episod om hur annorlunda livet i skolvärlden kunde vara ännu en tid efter kriget. Doris var då 16 år och fick uppdraget att vikariera en lärarinna som var sjuk en vecka. Utan lärarutbildning, bara 16 år men med huvudet på skaft skulle hon ta hand om barn i 7-8 års ålder, något som hon gärna gjorde. Dock blev det en extra prövosam vecka för den unga lärarinnan. Just denna vecka fick skolan besök av flera prominenta personer: tandläkaren med sin sköterska, skolfotografen och inte minst skolinspektören. Skolinspektören var en person som kunde skapa nervositet hos både elever och lärare; det har jag själv minne av. På något sätt klarade Doris av denna vecka som hon beskrev som både händelserik och intressant. – Låt säga att det arrangemanget skulle ordnas idag med all byråkrati och alla formella krav som finns? Jag tror flera än en skulle ruska på huvudet men inget är omöjligt bara man har den rätta inställningen. Det verkar Doris ha haft genom livet.

Allt detta och mycket mera får ni läsa om i ”Livet på Pysbacka”. Köp eller låna boken, men läs den framför allt!

Själv har jag gått vidare i bokhögen och just nu står en ny bekantskap på tur, nämligen Jorge Luis Borges och boken ”Fiktioner og andre fiktioner”. Den blir en utmaning att läsa samtidigt som jag inte hittade den på svenska utan får läsa den danska utgåvan.

vasa frihetsstatyn
Frihetsstatyn i provinshuvudstaden som kanske inte fått stå kvar utan senaste krigens vedermödor.

Den bästa tiden var när Heinz Rudolf sjöng

Ack, ja, det var en härlig tid när vi gled fram på floden, högt över betande kossor och halmtäckta tak. I den tidiga morgonsolen var det skönt att ta en paus i arbetet, luta sig över relingen och titta ned i vattnet som sakta vällde till sidan för det stora skrovet som gled uppför Trave. Det var den tiden jag jobbade på sjön och åkte skytteltrafik mellan Malmö och Travemünde/Lübeck, tidvis också över till Köpenhamn.

Vintertid brukade vi lägga till i Travemünde en kort stund och fortsatte därefter uppför floden Trave till Lübeck där vi låg stilla under dagen. Den tiden fanns taxfree och affärerna borde ha gått fin-fint.

När vi låg inne i den gamla Hansastaden hade vi ofta ledigt mitt på dagen och kunde då gå i land och spatsera runt eller vad man nu gjorde. Själv brukade jag ibland göra en runda i stadens skivaffärer och lyssna på skivor. Så gjorde man då, lyssnade på skivor via hörlurar i musikaffärerna. Gör man så fortfarande?

Det var under en av dessa lyssnarstunder som jag upptäckte Heinz Rudolf Kunze, en tysk rockmusiker, skriftställare och mångsysslare. Bl.a. lär han vara docent på högskolan i Osnabrück. Det var mera än jag visste då; för mig var han en stor rocksångare som sjöng på tyska. Bl.a. köpte jag en CD som han spelat in:  Draufgänger, som jag fortfarande tycker är en av de bästa skivor jag köpte på 90-talet.

Det var ikväll när jag skottad snö (jo, det har kommit mera) som hans låt ”Der einzige erliche Mench auf der Welt” dök upp i hjärnkontoret och jag bara måste söka upp hans musik på Spotify och spela just Draufgänger.  På YouTube var urvalet sämre men jag fick tag i några som åtminstone var något ditåt.

Det var en fin tid, kanske den bästa jag upplevt. Denna tid på året brukade den stora julmarknaden hålla igång vid rådhuset i Lübeck. Där kunde man dricka Glüchwein och smaka på godbitar vid stånden. Eller så var vi ett gäng som höll till på en restaurang på en av sidogatorna. Vi tog en öl eller två, satt och snackade, bara kopplade av. Vad stället hette minns jag inte men där fanns bekväma rottingstolar och mycket växter och grönt.

Här kommer en länk på YouTube med en spellista med ändå rätt bra musik av just Heinz Rudolf Kunze. Lyssna och begrunda.

Tänk vad som kan rinna upp i tankarna när man utför lite snöröjning allt medan snön dalar ned.

snöfall
Snön stod som spön i backen, kan man säga
ved
Kvällen ranson till spisen