Jag har rotat bland gamla papper och minnen

Jag fick idag tag på en hög med papper som legat i en vrå i åratal. Närmare bestämt från tiden när seklet var ungt och tiden strax före.

Det mesta kunde jag kasta på momangen men några saker var faktiskt rätt intressanta. Det ena var de listor på flyttkartonger när jag för 20 år sedan kom hit. Låda för låda stod det uppskrivet vad den innehöll till punkt och pricka.

Rena bouppteckningen. Zoega-burk med diverse plock var en punkt. Vad då plock? WMK-muggar och ”rosa lampor”, vad är det, har jag bedrivit bordellverksamhet? Euroway-klubba, var finns den idag? Disketter – vet dagens ungdomar vad det är? Spargris – nöff, nöff, jag var tydligen sparsam på den tiden. Lite gryn och pastakrumelurer, ha, ha. Skrivmaskin – jodå, den har jag kvar, ingen vill ha den. ”Vit Trollet” – har trollat bort sig själv och vart vet jag inte. Ölkärra – jaha, det räckte tydligen inte med en sexpack. Fast nu drar jag mig till minnes att jag fick denna ölkärra på ett eller annat sätt – kanske genom ett lotteri – och den transporterade aldrig öl för min räkning. Liten ”jungfrutavla” från hallen – kan jag inte minnas hur den såg ut.

Det bästa var ändå några listor med namn på kontakter och personer jag känt men som mer eller mindre fallit i glömska. Ja visst ja, det var den killen på det jobbet, jasså hon med det röda håret, han som jag lurade en första april att ringa till skattemyndigheten för att fråga efter en överstor skatteåterbäring, ha, ha, eller var det kvarskatt. Jodå, jag kunde ett och annat den tiden. Nu för tiden är jag rätt oförarglig. Tror jag. – Några namn har jag faktiskt svårt att placera, kanske bara tillfälliga bekanta, andra är ett kärt återseende, om man kan säga på det sättet.

Egentligen borde man skriva upp alla man känner och de av betydelse man kommer i kontakt med. T.ex. lumparkompisarna och de som gått samma utbildningar. Många som försvunnit ut i det blå. Jag är faktiskt lite avundsjuk på sister Jane i den lyckliga staden, hon har minne hur bra som helst långt tillbaka i tiden.

Därför ett gott råd till dagens unga: anteckna dina vänner, ovänner och de av betydelse i ditt liv, gärna med åtminstone några korta meningar om personen. En dag på ålderns höst kommer du att minnas, förundras och kanske förlåta.


Nu blir det några fotografier från gångna tider!

Detta var den första bild jag tog med min första digitala kamera 9 november 2002. Skottet gick av i misstag så egentligen är det ingen riktig bild, men ändå nummer ett.

Däremot denna borde ha varit en av det absolut första bilderna med min Samsung digikamera 9 nov. 2002. Då höll de på att gräva upp torget i Vasa för att bygga parkeringsgrottan.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Titta där är jag med yxan i högsta hugg vid midsommartid år 2003. Ved fanns det gott om.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Detta är en bild jag som jag inte minns var, när och hur. Flera bilder, även på motorn, av en gammal skorv med det ståtliga namnet Montana.

Då slutar vi med Lucia år 2004. Stiliga töser i Oravais kyrka. Snart är vi åter där, Lucia den 13 december.

Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.

Minnen från ljuva 60-talet

Någon gång i höst dök en av byns döttrar upp och ville sälja jultidningar. Eftersom jag själv varit i branschen i unga år som försäljare av Svenska Journalen ville jag stödja den unga damen med en beställning. Jag fick bläddra en god stund i katalogen, för jultidningar var jag inte intresserad av, utan det fick bli något annat.

Det som jag beslutade mig för var boken ”Mitt 60-tal. Ett årtionde i bilder”. Det var från det årtiondet som jag har mina första egentliga minnen. Slutet av femtiotalet är mera höljt i dunkel men uppskjutningen av den första ryska satelliten Sputnik minns jag i alla fall. Tror jag det var. Den gick att se på himlen och det var en stor sak.

Då är det något bättre med 60-talet.  Jag började då gå i skolan och lärde mig läsa. Jag fick en 8:a var i både läsning och skrivning på första klass och bäst var jag i religion där jag fick en 9 på en skala från 4-10.

60-talet ja. Jag bläddrar i boken och minns från år 1961 Anita Lindblom med ”Sån´t är livet”. Far var en flitig radiolyssnare och torde ha lyssnat på Tio i topp (SR) från det året och därmed fick även jag min beskärda del av det nya musikutbudet.

1962 öppnas Wessels varuhus i Malmö, det minns jag inte, men jag måste le i mjugg när jag läser att det var sådan trängsel och ståhej att 100 människor svimmade, tre åkte i ambulans till sjukhuset och en dog. Hylands hörna kom också det året i rutan och någon i byn hade väl TV så man kunde få sig en titt ibland.

Från 1963 minns jag tydligt mordet på president John F. Kennedy likaså Stig Wennerström-affären.

Sedan kom Beatles och allt med det men jag blev ingen riktig Beatles-fan. Inte heller Televinken var mig speciellt populär vad jag minns. Visst, Sound of Music minns jag vi tittade på Flakholmen hos Joel och Fina som tidigt hade TV. Så bra vi tyckte den var.

1966 och Vi i femman var ett populärt program, vem minns inte det? Och Twiggy som var så smal som en sticka. Samma år tvingas polisen fly vid ett raggarbråk i Harnäs utanför Gävle. Det minns jag inte utan noterar att visst kunde de då också.

Lyckliga gatan år 1967 och Vietnam-kriget. Jag minns allt mer. Sexdagarskriget och hur snabbt det gick.

1968 och tv-serien Helgonet. Biafra och svälten där. Den svenske greven Carl Gustav von Rosen gör en insats där som pilot. En skrämmande sak var Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien. Skulle det bli krig nu?

Så kom 1969 och den första människan satte sin fot på månen. Spännande, många uppskjutningar av rymdraketer och kungabröllop spanades in på TV. Själva hade vi inte TV förrän i början på 1970-talet men som tur var fanns TV ändå i byn. Golda Meir och Woodstockfestivalen finns också i minnet när jag bläddrar i boken.

Åren går och det som man minns det minns man, även man ibland behöver en påminnelse. Själv har jag dåligt minne från den tiden. Sister Jane i Den lyckliga staden har däremot ett riktigt hästminne. Där är jag lite avis på henne.

Detta var lite plock som dök upp när jag läste genom boken, eller mera tittade på bilder för det var inte så mycket text i den. Vad minns ni från det ljuva 60-talet som Brita Borg sjöng om? Allmänna eller egna. Ja, ni som var född och på fötter.

PS. Detta blev mycket minnen från Sverige men boken är utgiven där och mycket fick vi oss till livs via svensk TV redan den tiden här i Österbotten.

[youtube=https://youtu.be/x7fAXZiiIzo]

Möten

Jag träffade och språkade samman med en hel del människor i himmelriket på denna jord. Låter jag dramatisk; jag vet! Himmelriket. Det föll sig så naturligt, så äkta. Jag kunde inte låta bli att prata med för mig helt okända människor. De dök upp här och var. Några kände jag ytligt från tidigare, de flesta såg jag för första gången.

Första kvällen på årets Urkult dök en ung tjej, kanske 10-12 år, upp i min väg. Hon frågade om jag hette Ulf. Nej, svarade jag sanningsenligt. Heter du Patrik då, var hennes replik. Något förvånad blev jag. Hon kände flera Ulf och Patrik men inte någon som mig som hette något helt annat.

Det som är förvånande med Urkult är alla spontana människor. Ingen är för gammal, ful, töntig, skön, annorlunda, ung, rasta, försiktig, blyg, house, vanlig eller hippie. Alla passar in på något sätt.

Bara detta att stifta bekantskap med närmsta tältgranne. Ett Hej, sedan är konversationen igång.

En sak som jag funderat på är alla barnen på Urkult. De verkar så förståndiga, så deltagande. Kan det vara så att föräldrarna är medvetna människor som fostrar sina barn till öppenhet, tolerans och lek?

I mitt blickfält dök plötsligt ett bekant ansikte upp. Jag sade Hej som på beställning. Har jag inte tidigare berättat om hur förvånande spontan jag kan vara? Det var ju ett känt ansikte från massmedias rapportering. Det var Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet som korsade mitt blickfång. Kanske trodde han att jag var en sympatisör, kanske en partimedlem, som ville sända en uppmuntrande hälsning. Hälsade gjord han.

Hur som haver; så kallar jag mig för liberal även om det finns vissa delar i deras partiprogram som tilltalar mig. T.ex. 6-timmars arbetsdag.

moon Urkult
Urkult och fullmåne. Perfekt! Det ser ut som en brasa nere vid Ångermanälven men så icke; det är månskenet som speglar sig i vattnet.

Var var jag? Vad är detta?

Ikväll satt jag och kollade kvitton jag samlat på mig under resan till Argentina. Det är nu en vecka sedan jag kom hem och hela utflykten har fått sjunka in en smula medan jag första veckan trälat vidare i Saltgruvan. Jag visste att tiden går fort, när jag väntade på avfärd, själva resan (två veckor är ingenting) och nu har jag redan jobbat en vecka. Tiden rusar på; snart är det jul.

Jag brukar samla på mig de kvitton jag får under de resor jag gör och sedan efter en ganska kort tid efteråt kolla dem. Mest för att försöka minnas vad som hände då, just när kvittot skrevs ut. Ofta handlar det om restaurangbesök (äta bör man, annars dör man), resekvitton, inträden och det jag handlat. Det blir som ett litet rendezvous med min resa. Sedan glöms det mesta bort förutom guldkornen. Tur att jag har foton och videos.

Från det ena till det andra. Mitt fackförbund har haft val av fullmäktige under min resa och därför blev det lite knappt om tid för min del att brevledes rösta. Det hindrade inte att jag fick två brev (snigelpost) under min frånvaro i republiken där hugade kandidater anmälde sitt intresse för min röst och även skickade med en liten muta. Problemet är att jag inte vet vad dessa små gåvor skall användas till. Jag bifogar en bild på presenterna så kan bättre vetande via kommentar upplysa en okunnig yngling.

tickets
De två översta är helt ok men vad gör en biljett från Madrid 2013 i samlingen? Kan den möjligen ha legat i ryggsäcken hela tiden och gömt sig och först nu uppdagats?
things
Jo, det är de här två manickerna som jag inte vet vad de skall användas till. Snöre att fästa i bälte eller skjortknapp, men resten? Mjuk spets längs ut. Upplysningar mottages med tacksamhet.

Minnen i aprilkväll

Jag är ingen trädgårdsmänniska med gröna fingrar och jordiga knän men ikväll när jag kom hem från Saltgruvan kände jag mig ändå manad att gå en liten runda kring stugan och kolla vårens framfart. Kvällen var fin och man riktigt kände dofterna och såg ljuset så fint, bara som det kan vara i det blå april. Blommor är på väg upp och gräsmattan blir fläckvis allt grönare.

Just då kom jag att tänka på salig mor som gick bort för fyra och ett halvt år sedan. Hon var en äkta blomsterälskare och tyckte om att påta i bänk och land. Och speciellt på våren brukade hon gå omkring varje dag och se om någon av hennes blomster och buskar gjort framsteg från föregående dag. Även om inte jag hade samma brinnande intresse för blommor och blader så var det ändå ett sant nöje att gå vid hennes sida och höra hennes resonemang, kommentarer och förtjusta utrop när hon upptäckte en spriande stjälk eller utslagen blomma. Allt detta kom till mig ikväll och jag kom att tänka på henne mera än vanligt.

november
För ett halvt år sedan såg det ut så här: dött, vitt och fruset. Nu är det liv, grönt och värme. Grannens hund Gisa är dock sig alltid lik.