Skogsfotografens glömska

Ni vet hur det är ibland när man blir så till sig att man glömmer både tid och rum. Jag som annars ikväll hade tänkt åka in till Vasa och gå på Ritz för att se filmen Sameblod. Helt plötsligt hade klockan passerat fem och jag skulle inte ha hunnit i tid till filmens början. Därtill var jag rejält hungrig. Det blev att hoppa över filmen denna gång men den går ännu några gånger på Ritz så jag hinner väl.

Ni vet också hur det känns när man fått inspiration till max och bara vill sätta igång. Som igår på fotofestivalen. Eller när jag varit på någon sammankomst tillsammans med mina radiovänner eller när man känner sig riktigt peppad efter en spansklektion. Man bara vill rusa hem och köra pang på rödbetan. Så blev det idag.

Jag tog som vanligt med kameran på min söndagspromenad i akt och mening att i all stillhet ta någon bild här och där. Plötsligt befann jag mig i skogen letandes motiv och detaljer som man annars inte ser. Helt klart påverkad av bildvisningarna igår. Jag kom att tänka på Johan Geisor som sade att han aldrig ser fåglar och djur i naturen därför har han satsat på makrofotografering. Helt nyligen har han gett ut sin första fotobok med den kryptiska titeln ”De osynliga fåglarnas skog”.

Osynliga fåglar är däremot inget som Benny West känner till för fågelfotografering är en av hans specialiteter eller Tommy Vikars som har mörkerfotografering i skogen som sitt gebit. Just för att ta reda på vad djuren och fåglarna gör i mörkret om natten. Stort tålamod och envishet fordras för att få de bästa bilderna av levande djur och fåglar i vilt tillstånd. Jag tror jag föredrar makrofotografering för det verkar mera lättillgängligt även om också det är en konst. Eller varför inte landskapsfotografering som Johan Strand presenterade i sin framställning.

Inspiration fick jag och det var väl därför jag hamnade i skogen idag en god stund. Det är märkligt vad man kan upptäcka i skogen om man bara tar det lugnt och tassar försiktigt omkring. Bl.a. upptäckte jag flera djurstigar helt nära min gård och även färska spår av rådjur vid en kallkälla som jag har på mina marker. Just detta att röra sig långsamt i landskapet är en av hemligheterna med Orsolya och Erlend Haarbergs fantastiska bilder. De vill själv gå med packning längre tider i fjällen för att se det annars osynliga och vänta på det perfekt ljuset och tillfället.

Själv får jag väl kalla mig skogsfotograf efter dagens övningar. Jag är annars en stor vän av skogen och dess väsen, med eller utan kamera. Här kommer ett gäng bilder från dagens strövtåg i skog och mark. Inte långt gåendes för på en ganska liten yta hittade jag massor av fototillfällen och då var jag inte alls inne på makrofotografering.


Haarberg Nature Photography 

Gå in på deras galleri och se bilder.

Johan Geisor om naturfotografering (Radio Vegas program)

Här var det stopp
Pengar på det gröna

 

Skrumpnande skönheter

 

Livet på en pinne
Vem bor här?
Eller här?
UFO i skogen
Trampa inte på mig!

 

Annonser

Sitt stilla och le!

Ikväll när jag körde hem från villan upptäckte jag en fågel uppe i toppen av en torrtall. Det såg ut som en rovfågel. Jag stannade bilen och hivade fram kameran. Naturligtvis satt fågeln inte stilla då utan lyfte och svävade iväg med sitt byte som den satt och käkade just som jag fick kameran i skjutläge. Det är inte lätt att fotografera djur, att komma dem nära och att de sitter stilla i klädsam pose. Det är sällan det lyckas. Vad det var för en fågel vet jag inte men en mindre rovfågel av något slag var det.

011mod2
Där svävar den iväg med sitt byte i klorna. Bilden är manipulerad i Photshop Elements från RAW-fil.
013mod2
Där upp i toppen på torrtallen satt den och smaskade i sig sitt kvällsmål.

Bilfritt, ja tack!

Det var åter en fin kväll även om det blåste. Träden susade tryggt i skogen. Jag ville åter andas frisk luft, höra det som träden gnolade, se deras svajande dans.

Jag tog en stilla spatsertur med kameran i högsta hugg längs landsvägen. Tanken var att jag kanske ikväll skulle få se något djur korsa vägen ett par hundra meter längre västerut från mitt boställe. Det är nämligen där nere i backen bakom mitt uthus som viltet brukar gå över vägen när de skall vidare norrut. Jag har aldrig sett att de skulle gå söderut där men framför allt älg, hjortar, räv kilar norrut. T.o.m. lo har någon sett i skymningen.

Jag stod en god stund och väntade men inget hände och jag fick vända tomhänt hem. Det enda som syntes och hördes var bilar körde förbi. Jag är ganska irriterad på dessa åkdon som ideligen stör friden på backen. Det är sällan som det är bilfritt längre stunder, alltid hör man dem i fjärran och snart dyker dessa plåtschabrak upp och svischar förbi.

Samma är det på morgonen när jag åker till Saltgruvan. Då vill jag också att det skall vara bilfritt, förutom Brunte då. Det är enerverande att ha ett par stråkastare bakom mig, det är inte heller bra att ha ett par röda bakljus framför mig. Då får jag ju inte använda mina helljus. Antingen kör de för sakta så jag hinner upp dem eller så kör de för fort så de ligger mig tätt i bakändan. Sällan är det bra. När bron var stängd i höstas några veckor var det ganska bra. Betydligt mindre trafik men så var det ju det där med en massa extra kilometer per dag som skulle avverkas.

Det blev ingen kamerafångst ikväll men en röd och trind måne som smet upp över byn i öster fick jag se. Några minuter var den så där härligt stor och färggrann innan den dök in i molnen och försvann ur min åsyn. Jag träffade också på sister Jane med gemål som var ut på en motionstur i mörkret, rätt utrustade med reflexvästar och gångstavar. Svåger proklamerade att han hört på TV att det är en myt att fullmånen skulle påverka människan innan han försvann i dunklet. Ja, det var svåger som stavade iväg. Själv vet jag inte men visst blir vi alla lite till mans upplivade när vi ser en riktigt fin och rödkindad måne segla upp på himlen?

Nån gång skall det väl ändå komma en älg eller annat vilt medan jag står där och fyller mina lungor med luft och förhoppningar. Då kan ni ge er gubben på att jag inte har kameran framme färdig för skott. Det brukar vara så för oss fotoamatörer.

dånaback
Inte en mule, inte en svans syntes ikväll.
månen
Månen över Abbos just innan den gick i moln.
vandrare
Som vålnader i mörkret men rösterna kände jag väl. Det var bara sister Jane med sin livets medvandrare på väg.

Tips från Nicaragua och Kristinestad

Denna gång blir det inga långa utläggningar i olika väderstreck utan ett par tips om blogg och bild.

Den blogg jag vill tipsa om är ”Från Nykarleby till Nicaragua  –  våren 2013”. Det är ett gäng från Pampas som åkt till Nicaragua för volontärsarbete i tre månader till en stad som heter Esteli. De har under hösten intensivpluggat spanska för att kunna förstå och göra sig förstådda i detta centralamerikanska land. De bor hos värdfamiljer och kommer att arbeta på olika ställen där behov finns. Några kommer att arbeta på skolor men det framkommer inte ännu vad alla har för uppgift. Jag antar att projektet inte bara är ett volontärsarbete utan även kommer att skapa kontakt med och förmedla kunskap om Nicaragua.

I gruppen finns även ett par personer från kommunen som tidigare varit med i den spanskundervisning som jag själv deltar i detta nu. Till saken hör att de flesta i gruppen inte tidigare skrivit blogg. Det är också en utmaning att kunna skriva intressanta texter och förmedla bilder från deras vardag. Nu när de anlänt tycker jag att deras blogg har fått liv och innehåll som gör att jag kan rekommendera den.

När det gäller foto vill jag lyfta fram en fotoutställning som finns på nätet. Det är nordlys.fi som hyser bilder från Bottenhavets Naturfoto i Kristinestad och fotografen Bo-Göran Lillandt med fingret på avtryckaren. Riktigt fina bilder i katalogen ”Året 2012”. Det finns även andra samlingar men börja med att beta av året 2012.

Inte grönt som i Central-Amerika
vinter 2013_2
Samma sol som i Nicaragua