Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Mitt i vintern for Nelli

Mitt i vintern anser jag att vi befinner oss nu. December, januari och februari är vintermånaderna med korta dagar, mörker, snö och kyla medan mars är första vårmånaden. Jo, så står det i almanackan. För mig får våren gärna komma 1 februari men jag får väl ge mig till tåls en månad till. Jag får trösta mig med att dagarna håller på att bli längre. Redan borde dagen vara över en timme längre sedan vintersolståndet och dagarna blir allt snabbare längre.

Så var det sista dagen som Nelli bodde hos mig. Ikväll for hon tillbaka till Den Lyckliga Staden. Vistelsen blev kortare än tänkt. Lite saknar jag  henne nog för hon var så trevlig och passlig, det kortbenta charmtrollet. Varje gång vi kom in från promenad skulle det lekas med pipande bollen. Hon bar omkring bollen och lurade under stol och bord med avsikt att jag skulle försöka ta bollen. Försökte jag ta bollen smet hon snabbt vidare för att dyka upp på ett helt nytt ställe. Tröttnade jag för snabbt kom hon och lade bollen vid mina fötter för att se om hon inte kunde locka mig till lek en stund till. Hon gillade inte när jag talade i telefon, satt för länge vid datorn eller när jag högg ved.

Hon var kvällstrött; redan klockan nio började hon rulla ihop sig och sova med följd att hon redan fem på morgonen var pigg på lite skoj. Helst en sväng ut på gården. Jag kom på att sätta ut henne en stund på gården vid halv tio-tiden på kvällen. Då piggnade hon till och jag fick sova lite längre på morgonen i stället.

Visst var hon trevlig att ha till låns men det blir nog ingen hund för mig ännu. Kanske när jag blir pensionär men dit är det en bit ännu. Ett antal vintrar skall avslutas och somrar upplevas innan det blir dags.

Isnen lägger sig sakta vid Byholms hamn. Här svängde vi idag på vår sista långa promenad, Nelli och jag.
Nelli ville gärna hjälpa till. Här gör hon i ordning tändor till spisen. Lite skräpigt blev det allt.

Besvär i snö

Nu har det äntligen kommit lite snö. Inte mycket med tillräckligt för att anlägga skidspår för de hugade. Nelli och jag tog en tur genom skogsbacken till grannen i syd. Det var jobbigt för Nelli den första biten över ängen där det fanns drivsnö. Är man kort i rocken så är man. Men när jag gick före och trampade upp spår så gick det bra även för en kortbent. Inne bland träden var hon åter den som var först.

Hon tycker inte om när jag stannar till och fotograferar. Onödigt, verkar hon tycka och vill vidare. Hon vill också rusa efter bilar vilket kan sluta med en olycka. Jag minns en hund vi hade i min barndom. Nonna hette hon och hon var också svår på att springa efter bilar. Det gjorde hon ända tills den gången hon inte såg bil nummer två. Hon blev inte överkörd men fick sig en smäll så att hon ylande sprang tillbaka. Hon överlevde och slutade med sin farliga hobby.

På tal om skidspår så minns jag att i min barndom brukade vi själva anlägga egna skidspår. Inte fick vi färdiga spår utan de fick vi göra själva. Själva spårandet var lika roligt som att sedan skida fort i det frusna spåret. Det gällde att hitta bland gran och fur, ute på åkrar och över mossar och kärr. Även hoppbackar brukade vi preparera och ibland kunde vi t.o.m. bygga själva ”hoppan” av bräder eller slanor vi hittade i skogen. I byn fanns inga riktigt stora backar så själva anfarten blev blygsam och själv hoppet blev bara någon meter. Men kul hade vi.

En gång minns jag att vi ungar fick faster Signe med i skidspåret. Vid Dånaback, som då var ett kalhygge, hade vi gjort en liten hoppbacke. Stor var den minsann inte men vi tyckte att den var rena Holmenkollen. Hon hade hittat ett par riktigt gamla skidor i uthuset, hemgjorda, svarttjärade och med nästan ingen böj framtill. Skorna träddes in i ett par *”stroffor” och så bar det iväg.

Framme vid backen skulle hon också åka utför och göra ett hopp. Hon stakade iväg och rände halva backen innan hon tappade balansen och dråsade omkull bakåt i skidspåret. Där låg hon i sin svarta fårskinnspäls i världens största grop utan möjlighet att ta sig upp för egen maskin. Skidorna hade lossnat och försvunnit någonstans djup in i snödrivorna. Vi hade ett fasligt sjå att hitta skidorna och att få upp faster ur gropen var inte heller något enkelt företag. Vi fick hjälpas åt att baxa henne på fötter men lätt var det inte. Backen blev förstörd och troligen var det sista gången faster Signe stod på skidor.

*Stroffor, så minns jag att vi kallade dessa gamla don för att fästa skorna till skidorna. Vad de heter på finsvenska vet jag inte.

Snö upp till näsan men vad gör det när det finns spännande saker i skogen