Jag gjorde en runda i den lokala köpladan. Ut kom jag med sex ägg. Jag betalade hönsbollarna i kassan. Tjejen i kassan höstade in pengarna och tillbaka fick jag växel, kvitto och Varsågoda! Jag hejdade mig ett ögonblick och frågade: ”Varsågoda? Heter det inte varsågod när det gäller en person?” Tösen blev kanske förvånad över frågan. Hon sa att så har hon alltid sagt. Kanske det är hennes dialekt? – Lite yrvaken såg hon ut, nästan ursäktande. Men det behövde hon inte vara, ursäktande. Så kanske det är, att det finns en dialekt som säger Varsågoda i singularis. Jag har nämligen hört andra med samma ordsväng. Som en slags hövlighetsform? Men…