En ropande röst i obygden

När jag slutade jobbet för snart två månader sedan fick jag ett köpkort av facket. Ett köpkort till ortens järn- och byggmaterialaffär. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle använde de pengarna till. Några verktyg behöver jag inte direkt och inte heller något byggmaterial för tillfället.  Nu har jag kommit på vad jag skall köpa efter att ha läst en dikt.

Dikten är skriven av en debutant detta år 2017, David Väyrynen från Hakkas i Gällivare. Jag passerade orten i september under min road trip i norr, lade också märke till det ovanliga namnet Hakkas men tänkte inte mera på det då. Det finns ju så många andra märkliga namn där uppe… Nattavaara, Markitta, Dokkas, Tjautas, Vittangi…. det är nästan så att man inte tror att man befinner sig i Sverige.

Denne David Väyrynen har i år gett ut sin första bok ”Marken” på förlaget Teg Publishing. En bok annorlunda än jag läst tidigare; en kombination av prosa, påbud, förbud, poesi, predikningar, nekrologer, platser, texter. Jag blev intresserad för jag tänkte här finns en chans att ta ett steg för att verkligen känna Norrbotten och dess människor, livet där uppe. Jag som vet så lite om detta.

Jag har knappt kommit halvvägs i boken när jag tidigt i morse läste dikten ”Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan”.

En jacka skall jag köpa, en sådan där rejäl och tålig arbetsblus – som vi säger här i trakten eller med ett gammalt dialektord, ”en kasol”. Här på denna sida Kvarken säger vi blus om ett ytterplagg för manfolk men i kungariket är det ett kvinnligt plagg för överkroppen. Ordet blus har sin brokiga historia.

Kanske en sådana där färgglad med massor av reflexer, starkt ljusgrön eller orange. Vinterfodrad, om det finns. Något sådant, vi får se vad som finns i hyllan.

Dikten tyckte jag var träffande för vad jag uppfattar som Norrbotten: enkelt, flärdfritt och kärvt. Jackan, ett plagg för vardag som söndag. Sommar och vinter. Ett par träskor till och en keps. Vad behöver man mera? …förutom ett par byxor. Jackan, ”en absolut frånvaro av fåfänglig strävan” som det står i dikten.

Jackan kan man använda som en långärmad tröja, men …”den är grövre med dragkedja och på nylonet har det bildats en hinna av fett och rök som skydd mot svetsloppor och mindre hundbett”. – Hör dikten, den finns som ljudfil. Den är genial!

Jag skall inte närmare gå in på att analysera boken, därtill är jag inte kompetent, men jag vill uppleva den som unik; jag har tack och lov halva boken kvar. Nedan finns några länkar om ni vill stifta närmare bekantskap med denna David Väyrynen. Det tycker jag ni skall göra, kanske långa hem boken om ni inte beställer den rakt av som jag gjorde.

(Rubriken kommer från titeln till en dikt i boken)


Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan –  dikten som ljudfil

Låt det nu låta som det låter – Dagens dikt Sveriges Radio

Väyrynen – en unik röst       Recension av boken ”Marken”

Blus – Wikipedia

Fjällbäck på Dundret i Gällivare
Annonser

En fredagskväll i Boden

Igår äntrade jag en mindre buss tillsammans med ett antal andra österbottningar och styrde kosan norrut. Idel dialekt hördes men jag kände ingen från tidigare. Några kände varandra från tidigare jaktresor och ”krigsresor”. Krigsresorna var inte suspekta resor för att tjäna daesh utan besök i Ryssland vid f.d. fronten där republiken försvarade sina gränser en gång i tiden. Jag kom att samtala med en man som var flitig jägare och som bl.a. fällt sju björnar varav han hade tre hemma som uppstoppade. Det var väl det mest upphetsande på hela färden förutom att någon såg tre älgar i skogen nära vägen. Gränsen vid Haparanda passerades omärkligt och så var vi inne i kungariket.

Vid fortsatt färd in i kungariket kunde vi konstatera att de fortfarande firar jul för fulla muggar runt om i byarna. Mängder med juldekorationer lyste i trädgårdarna och glittrande julgranar syntes till. Dock hade jultomten gått i ide för han lyste med sin frånvaro.

Målet för dagens etapp var Boden, en norrbottnisk stad som kanske inte låter tala om sig så mycket. Jag visste från tidigare ungefär var staden låg och att den har varit garnisonsstad. Någon utpräglad sevärdhet i staden har jag inte lyckats luska fram förutom att här finns ett militärmuseum, som sig bör i en före detta garnisonsstad. Annars var det mest norrländska uteaktiviteter som föreslogs i hotellets pärm.

Jag tog en liten promenad i centrala Boden. Jag och någon annan syntes till på gatorna men annars tämligen dött. COOP Boden var mycket välsorterade i fråga om livsmedel, det kunde jag konstatera, och Frasses bjöd – ja, jag fick betala själv – på en mättande hamburger-måltid. I hotellets lobbybar spelade Soffgruppen inför hotellets gäster och stadens allmoge. Helt ok musik, trots namnet, men ändå inget som gjorde att jag skulle ha hängt i baren en stund. Istället fann jag mig en stund senare slumrandes på sängen i hotellrummet. Mycket mera än så blev det inte denna dag. Tidig sänggång en fredagskväll i Boden februari 2016.

2016-02-05 Boden 039-1
Här bor vi i stadens stolthet vad gäller hotell. Högst uppe finns ett antal bastur med utsikt över staden.
2016-02-05 Boden 026-1
En jordglob pryder platsen framför hotellet. Bara att ta en titt ifall man går vilse i staden och inte vet vart man är. Hu, hu, där skrev jag vart när det egentligen heter ”var”. Något som bör tas upp på bloggen?
2016-02-05 Boden 031-1
Här finns Folkskolan. Bra med en folkskola mitt i staden så folk får lära sig att bete sig som folk. Det kunde de i Boden, de få som syntes till.
2016-02-05 Boden 024-1
Det skulle jag vilja uppleva, hur det var i Björknäsparken en dag på 1960-talet. Bara så där en dag eller några timmar.
2016-02-05 Boden 001-1
Det här var det bästa på hotellet, kudden med björnarna. Annars helt ok hotell, Bodensia som det heter.