Den första dagen

”Sista dagen” var rubriken på fredagens inlägg. ”Den första dagen” är dagens rubrik. Och varför det? Jo, idag är det första vardagen som jag inte åker till jobbet i tidig otta, stämplar in och griper mig an dagens uppgifter. En ny era börjar!

Jag hade gott kunnat snusa till 7-8 på morgonen men si, det gjorde jag inte utan något helt galet, kanske någon tycker. Istället väckte mig telefonen vanlig tid vid halv fem och jag hade inga svårigheter att kravla mig upp ur bingen. Frukost avåts i sedvanlig ordning medan jag lyssnade på Vaken på P4 fram till nyheterna klockan fem finsk tid.

Surfade runt lite, grejade lite i köket och kvart över sex satte jag mig i bilen och åkte iväg, bara en halv timme senare än normalt men i tillräckligt god tid för att passera Saltgruvan halv sju när de drar igång maskineriet där. Va, bara åka förbi! Så skönt det kändes att veta att nu kunde jag göra vad jag själv ville, sova till nio eller köra till Storsand med kameran. För det var det jag gjorde.

Under färden dit kunde jag se ett Pampas som vaknade, folk körde, cyklade, gick till sina jobb medan jag susade vidare till Storsand där vågorna stillsamt svepte in mot den långa sandstranden. Inte en människa kunde ses så långt ögat nådde och inte ett främmande ljud hördes; bara vindens sakta sus och vågornas ständiga smekningar av stranden. Och så jag med kameran.

Tyvärr blev det inget fint fotoväder som jag hoppats. Men en liten film fick jag därifrån och i den är ljudet det viktigaste. Vågorna, en tidig måndagsmorgon i september.

På väg hem sprack molntäcket upp och vid Byholmen här i byn stannade jag till och fick några bilder från hamnen där. Solen behagade titta fram.

Egentligen var det mera en symbolisk resa än ett allvarligt försök att få fina bilder. En resa som visade att jag kan åka när och vart jag vill. – Nåja, ett påstående med viss modifiering men ändå. Det finns tyvärr mera än tid och vilja som påverkar ens liv.

Annars har jag mest grejat här hemma idag men en tupplur unnade jag mig allt efter lunch. Inte den korta på 10-15 minuter som i Saltgruvan utan nästan en hel timme. Vilken lyx!

Det var den första dagen!

 

Helt allena på Storsand
På stigar en bit in i strandskogen men inom hörhöll för vågorna på Storsand 
Inte så dumt heller hemma i byn
Än ligger båtarna vid bryggan.
En fin början på veckan. Var skall detta sluta?
Annonser

Nypremiär

Ikväll har jag varit på föreställning i den lyckliga staden.

En annorlunda scen där fina covers från 1960-talet spelades… äsch nu blir jag okoncentrerad för jag lyssnar samtidigt på Cd:n jag köpte. Musik som jag inte lyssnar så mycket på nu för tiden men dessa låtar på Cd:n är proffsigt gjorda och med en underbar röst som tillhör Stephan Nyman, även initiativtagare till ”Från Nykarleby till HON-I-LULE”.

Det handlar om hur det var på 1960-talet i provinsen varvat med live-musik från topplistorna den tiden. Jag var själv med på ett hörn och minns alla låtarna. Ikväll kunde jag höra dem igen, minst lika bra som originalen. Det vill inte säga litet.

In på scen kommer Anders Aronmäki och Britt Sund men jämna mellanrum och förmedlar vad Steffi och Sonja upplevde när emigrationen till kungariket var vardagsmat. Folk flyttade den tiden till Sverige snart sagt dagligen, dels beroende på att det fanns arbetstillfällen i Sverige, dels beroende på längtan efter det nya och spännande. Att även släktingar och vänner förmedlade en bit av en bättre tillvaro gjorde säkert att många lockades till en flytt till andra sidan pölen. Många lyckades bra, inte minst p.g.a. språket. Igenkänningsfaktorn var hög.

Sommartid återvände emigranterna och återsåg sin barndoms miljö. Ofta förändrades den, ibland fanns ett rosa skimmer över den, så som de minns att den var.

”Från Nykarleby till HON-I-LULE” kan rekommenderas! Föreställningen berör de flesta i provinsen, många har emigrerat, de flesta har någon i sin närhet som emigrerat. Humorn finns med hela tiden och musiken är toppen!

hon-i lule
Hon-i-lule fick en mycket undanskymd plats i föreställningen trots att hon figurerar i titeln. Vem var hon?
scala nykarleby
Scala lockar ännu fullt hus när kvalité bjuds. Tur att denna biograf inte rivits. Rökpaus på gatan utanför för den som så önskade. Eller bara en nypa frisk luft i pausen.