Som jag ikväll spatserade vägen fram föll mitt öga på en spegel; eller var det en spegel? Något låg där och blänkte bland de gulnande höstlöv som funnit för gott att lägga sig tillrätta för väntan på köld och snö, på återgång till jorden. Där fanns något som fångade min blick och jag böjde mig ned för att se. ”Spegel, spegel på vägen där, vem i världen vackrast är…?” Det var ingen spegel, det var en osthyvel. Lite sned i skaftet men bladet var alldeles blankt och speglande. Varför låg den där i dikesrenen, mitt i skogen, mera än en kilometer från närmsta hus? Jag tog inte med mig osthyveln…