De gick bort

Byns äldsta man dog förra veckan i den aktningsvärda åldern av 99 år. Mycket har han säkert upplevt, både som arbetsman och gudsman. Hur det kommer sig att vissa lever mycket länge får vi väl aldrig reda på men min gissning är renlevnad och måttlighet. Och ren tur!

En av republikens presidenter har också avlidit och väntar på jordfästning via statsbegravning. Byns nestor får inte en lika pampig begravning men kommer att begravas på den vackraste begravningsplatsen man kan hitta, alldeles vid stranden och belyst med solens sista strålar varje molnfri afton. Byns egen begravningsplats.

Presidenten, Mauno Koivisto (president 1982-1994) får också ett sorgemärke att pryda postgången i landet. Som flera andra finländska celebriteter också har fått. Jag nämner Urho Kekkonen, Paavo Nurmi, Jean Sibelius samt presidenterna Per Edvind Svinhufvud och Kyösti Kallio.

Här slår mig tanken på namnet Svinhufvud är synnerligen ovanligt och kan tyckas bisarrt. Ett sådant namn kunde man tänkas ge sin värsta antagonist men namnet är adligt och kommer från ätten Svinhufvud af Qvalstad. Så det så! Fint så det förslår.

Om man översätter president Svinhufvud till engelska borde det bli president Pighead; utan att närmare gå in på dess gångbarhet i modern tid.

Överlag vill jag påstå att Finland i modern tid har haft bra presidenter. Kekkonen var rysspresidenten men tidens nödvändighet krävde en sådan man. Sedan övertog Mauno Koivisto ämbetet följt av Martti Ahtisaari och år 2000 den första kvinnliga presidenten Tarja Halonen. Idag sitter Sauli Niinstö som torde åtnjuta folkets stora förtroende.

Byns äldsta man har inte heller han legat på latsidan när det gällt politiken, kommunalt och förtroendeuppdrag i byn. Pingstförsamlingen var han trogen in i döden kan man säga. Det är kanske det som också är en del av hemligheten med att leva länge, att vara aktiv, socialt engagerad och ta del av det som händer i samhället.

Stolar står tomma men blommorna lever, liksom minnen.
Kanske de gick uppför himlatrappan, de båda herremännen?

En lättnadens suck

Spännande dagar! Det spelas visst VM i ishockey men det är inte det jag menar. Istället är det franska presidentvalet som lockat fram fjärilar i magen. Inte för att jag vet mycket om fransk politik men hade Marine Le Pen vunnit hade jag haft svårt att somna i kväll. Det hade betytt att extremhögern i Europa hade tagit ytterligare ett steg framåt och fört utvecklingen allt närmare ett nationalistiskt och auktoritärt Europa. För det är inte bara Frankrike det handlar om. Nu har vi förhoppningsvis ett läge där EU fortfarande finns kvar och ett mera liberalt Europa än om Le Pen hade vunnit.

Mycket vet jag inte om vinnaren Emmanuel Macron men han är ändå ingen populist på yttersta högerkanten. Om han däremot klarar av att styra Frankrike mot ett samhälle med minskad arbetslöshet och bättre fördelning av tillgångarna är ett stort frågetecken. Orsaken till högerpopulismens framgång i Europa är det finns många förlorare i en utveckling där de rika blir ännu rikare medan löntagare, lantbrukare och medelklassen har fått det sämre. Egentligen ett globalt problem. Om han inte inser detta och lyckas är det stor chans att Nationella Fronten kommer att växa ytterligare.

Såja, kanske det ändå finns hopp. Något mera kommer jag att följa utvecklingen i Frankrike. Blir Macron den som kommer att bryta extremhögerns frammarsch eller slår han vakt om de orsaker som gett populisterna mängder av väljare?

Efter solnedgång och natt kommer en ny dag

Jag är minst sagt trumpen

Så här dagen efter presidentvalet i USA där Donald Trump tog hem segern kan det sägas och skrivas mycket. Och det görs det också. Massmedia är full med analyser, intervjuer och förundran. Hur kom det sig att en sådan man som Trump kunde nå så långt som till världens kanske mäktigaste ämbete? Speciellt med tanke på hans beteende, vulgära språk och kvinnosyn.

Trumps politiska program är en salig röra av yviga, svävande löften, stockkonservativ agenda och populistisk smörja som står i klass med Europas främsta populistpartier. Inte förvånande att Le Pen, nazistpartiet Gyllene gryning i Grekland och SD i Sverige jublar.

Det finns de som säger att han kan föra USA framåt, han är ju affärsman. Jodå, är man manipulativ och hänsynslös kan man kanske åstadkomma ett och annat men frågan är hur många nöjda kunder (väljare) det finns efteråt och blir det fler affärer? Samma sägs också här i Finland med en ingenjör som statsminister.  Som om affärsmän och ingenjörer skulle vara speciellt lämpade för höga politiska poster. Politik är annat än att driva företag och det lär nog komma fram.

Nåja, Trump är demokratiskt vald. Eller? Tittar vi på rena siffror så fick Clinton flest röster men med ett valsystem från 1700-talet så är det inte det som räknas. Vi kan också konstatera att endast 53,1 % av de röstberättigade i USA röstade. Av de som röstade var det i stort sett fifty-fifty mellan Hillary Clinton och Donald Trump vilket betyder att endast var fjärde röstberättigad amerikan röstade på Trump. Kan vi kalla det ett övertygande stöd? Jag tycker inte det vare sig det gäller Trump eller Clinton.

Vi får se vad följande fyra år innebär men det ser inte bra ut. Vallöftena kan manipuleras men hur mycket skada kan ändå inte åstadkommas under denna tid. Den som lever får se sa den blinde till den döde.

På tal om död, här en läsvärd artikel i Sydsvenskan: Demokratins självmord.

For the next president of USA 2020, Michelle Obama!

[youtube=https://youtu.be/YypEpohZCRw]

En nuffra ritades

Denna gång lyckades republikens folk rösta fram en president. Utgången var given. Intressant var att se om utmanaren till den ständige favoriten skulle få fyra som första siffra i sin procentuella andel eller inte. Riktigt så bra lyckades han inte, men det har ingen betydelse. Det bästa med hela valrörelsen är att mera humana och toleranta värden åter fick fotfäste i folkets val, jämfört med senaste riksdagsval där nationalism, i viss mån främlingsfientlighet och egoism var framträdande.

Någon annan som undrat över varför de har en papperslapp som täcker springorna i valurnorna? En person har denna viktiga uppgift att dra bort pappret när jag skall stoppa in min valsedel i urnan och strax den försvinner åter föra lappen över springorna. Är de bekymrade för att någon skall försöka kika in i valurnan och försöka lista ut vem jag röstat på? Jag menar, chansen är försumbar att det skall lyckas. Jag passade på och frågade om de var rädda för att det skulle regna in i urnan. Så var det inte, intygade funktionären. Men varför springorna skall täckas fick jag inget svar på, inte heller varför det var två springor i valurnan. Det hade säker räckt med en.

Idag har presidenten inte samma makt och betydelse som under Kekkonens tid. Då var han nästan som en gud. Jag minns som barn hur högtidligt det var när han höll nyårstalet, inledande med gravallvarliga ”kansalaiset, medborgare”. Radion stod på och talet avlyssnades under tystnad och andakt. Vem har senast lyssnat på presidentens nyårstal med sådan vördnad, om det avlyssnas alls? Jag kan inte påminna mig när jag senast hörde presidentens nyårstal. Men röstat har jag.

Stina fick inte rösta men lika glad var hon ändå.

Etikettsbrott – en dam som behöll byxorna på

Jag har aldrig förstått tjusningen med att titta på TV:n och följa festen på presidentens slott i Helsingfors på självständighetsdagen. Här visar republikens grädda upp sig i diverse kreationer och dekolletage. Först är det handskakningsceremonin där 1800 gäster skall skaka hand med presidenten. Stackars president. Höger arm måste vara alldeles sönderskakad redan efter en timmes hälsande. Sedan skall det dansas, minglas, skålas och ätas middag.

Jodå, jag hade gärna varit med och svassat runt i borgen, det hade säkert varit en upplevelse. Men att titta på TV:n, det orkar jag inte. Kanske det beror på att TV-reportrarna tror att det är en nationell modevisning. Klänningarna och utstyrseln kommenteras ingående med uttryck som bara kan tävla med bedömning av årgångsviner. Allehanda designers får sina namn nämnda och beställningarna lär säkert ramla in efter detta stora reklamtillfälle. Även ett nästan fjantigt yrande om etikett stör mig. Enda tillfället jag lystrade till, under min ganska korta bevakning av festen, var när reportrarna upptäckte ett etikettsbrott. En dam i byxdress! Hu, damen ifråga måste vara märkt för resten av livet. Hur vågade hon komma iklädd byxdress till självständighetsmottagningen? Själv beundrar jag henne. Få se, hur skulle jeans bedömas? Visserligen snygga och svindyra men ändå. Inte en chans. Där har vi det verkliga etikettsbrottet; låt bli att yra om en byxdress!

 

Hur äter man detta utan etikettsbrott? Mumsigt gott i fredagskväll, i alla fall.