Naturdoft

Jag tog en kort spatsertur på eftermiddagen. Den blev kortare än vad jag tänkt för regnet kom och jag ville inte bli våt utan svängde på klacken. Ett par älgjägare som stod på pass såg jag också men de lämnade inte sin post för lite regn. Eller, lite och lite, det har regnat hela helgen och nu är det stora översvämningar i södra delen av Pampas. Där får de kämpa mot vattenmassorna, något som vi i byn inte behöver bekymra oss om. Ibland är det bra att bo i skärgården för här det ingen stor risk för översvämning. Högvatten kan nog ställa till besvär men det är av lite annan karaktär.

Just där jag svängde på min promenix har de för en vecka sedan avverkat ett mindre skogsskifte och nu hade virket körts ut till landvägen. Det var fina stockar som låg i hög i vägdiket och när jag kom närmare kände jag en ljuvlig doft av nysågad tall. Helt underbart, ingen parfym slår den doften! Kunde jag få den doften som rakvatten skulle jag skvätta på mig lite varje dag.

Stockarna låg delvis ovanpå Peipinsjön. Så hette det lilla pöl som fanns en gång men som försvann vid senaste vägbygget på 80-talet. Nu är det bara ett dike med lita annorlunda växer och kanske lite blötare än på andra sidan vägen och vet man inte var stället är så kan man inte ana var denna minisjö fanns en gång i tiden.

Jag minns när vi var små så trodde vi att det fanns fisk i Peipinsjön och vi brukade titta lite extra för att se om det fanns något som sprattlade. Men det var nog mest grodor och vattenspindlar som huserade där. Länge sedan det fanns någon fisk där men näckrosor fanns det då på 60-talet och lite av kärr doftade det.

En vacker hög och så gott den doftade. På andra sidan landsvägen låg Peipinsjön.

Hästar och vandring i dunkel skog

Mina kära grannar var igår på annat håll och jag fick då den stora äran att rasta deras hund Giisa. Hon blev helt galen av förtjusning när jag plötsligt uppenbarade mig i hennes koja; en koja som är så stor att även en ett par hästar hade rymts där.

På tal om hästar så fick jag på promenaden, som Giisa och jag spatserade, syn på ett par hästar mitt i byn. Två hästar modell mindre, ponnyhästar är de väl närmast. Jag blev så glad att det åter betar hästar i byn. De stod helt stilla med huvudena ihop, ungefär som om de stod och viskade till varandra. –”Vad är det för typ, honom har vi inte sett tidigare”.

Förr i världen fanns det häst i snart sagt varje gård men nu är det en sällsynthet, därför blev jag så upprymd. Även på vår gård fanns det häst. Pålle hette den visst. Den användes på höäng, i skogskörslor, i vårbruket och på hösten när sädeskärvar skulle samlas in för tröskning. Det låter som det var rena 1800-talet men så gick det till på många ställen för bara 50 år sedan. Hästen var ofta som en medlem av familjen.

Men hästar kunde också vara illmariga och det kunde lätt hända att de nafsade med sina skarpa tänder i både skjorta och hatt. Ja, om man hade hatt hatt, vill säga. Sister Jane d.ä. fick en gång en spark av Pålle så att hon flög i diket och även tuppade av en kort stund. Men inte blev det någon skjuts till farbror doktorn den gången.  Kvicknade man till inom rimlig tid var allt i sin ordning. Sådant var livet på landet den tiden. Nu för tiden skall det röntgas och kollas vid minsta skråma.

Själv föll jag som liten gosse av ett hölass som nämnda Pålle drog och då gick det så illa att jag bröt armen. Den gången blev det dock besök hos doktorn och gips.

Sent igår kväll innan jag skulle gå till sängs gick jag ut på mitt gårdstun en kort stund. Ilskna hundskall hördes från det håll där min granne bor. Jag blev lite bekymrad med tanke på att gårdsfolket inte var hemma. Därför smög jag iväg utan ficklampa genom den nu alltmer mörka skogen som på sena kvällar infinner sig i augusti månad. Allt var i sin ordning hemma hos Giisa; skallet kom ännu längre bort ifrån men det hördes så starkt i den stilla kvällen.

Skogen var så mörk och mystisk. Troll och skogsrå lurade bakom träd och sten. Ljudet av en gren som knäcktes under min sko var skarpt som ett skott och våta fjolårslöv frasade för varje steg jag tog. Doft av fuktig skog, dunkla siluetter skymtade, stigen syntes som en ljusare fåra i detta skumma element som jag gångade genom. Skogen, marken, himlen som syntes om en mörkblå mosaik mellan trädtopparna. Allt var så starkt och kompakt. Jag var som ett med naturen, omsluten av halvmörker och höga stammar. Och någonstans skällde en hund övergivet och klagande.

Två förnöjda
Vandring i mörkan skog kan också vara en upplevelse

 

Nelli

Vännen Nelli och jag var åter idag på promenad. Redan kl. 05.30 tyckte hon att det var dags att stiga upp. Tur att jag är morgonmänniska. Kvällsmänniska också för den delen, hur det nu går ihop. Kan kanske ha sin förklaring i att jag tar en och annan siesta när det passar. Speciellt efter ett gott mål mat känns det befogat att sluta ögonen en stund. Även i Saltgruvan har denna goda sed smittat av sig på flera krigare. Allstå inte under pågående övningar, för det bevare oss månde, utan under lunchrasten.

Nelli är speciellt intresserad av bilar och är genast beredd att rusa åstad när någon plåtburk passerar. Då glöms alla intressanta snöhögar, inget spår är för spännande, ingen doft för pockande. Då gäller det att utforska om det var en Volvo eller en Peugeot som hade fräckheten att bara passera utan att stanna och hälsa. Då glömmer hon lätt att det är förenat med största livsfara att syssla med denna sport. Som tur har hon en promenadkompis som kan hålla korta tömmar.

Annars är hon snäll, livlig och uppmärksam. Hon gillar att göra saker. Det enda som kan vara irriterande är att hon kan skälla i falsett. Inget ihållande och tröttsamt men ett enda litet skall skär i öronen när man minst anar och hon vill ha sällskap.

Hon skall stanna här en tid medan matte och husse vistas i söderns sol och värme. Ett par veckor i varandras sällskap skall vi nog klara av, sedan är det andra som tar över. – Joo, hon är av rasen Welsh corgi cardigan om någon undrar.

Kom då, nu skall vi ut på språng!

Promenadtankar

Idag tog jag en promenad till begravningsplatsen. En lagom lång tur om man vill sträcka på benen lite efter söndagsmiddagen. Vi har en väldigt vacker begravningsplats här i byn, belägen vid stranden och med och fin kvällssol på somrarna.

Promenader är nyttigt både för kropp och för själ. Motion i benen och sortering av tankar och funderingar i hjärnkontoret. Jag läste tidigare i veckan att även kortare regelbundna promenader motverkar demens hos äldre personer. Det kan nog stämma för de äldre personer jag sett här i byn som använt apostlahästarna flitigt eller cyklat är också de som levt längst och även haft tankeförmågan i behåll längre.

Jag blev lite nostalgisk i mina tankar under spatserturen. Gamla minnen från soliga sommardagar kom tillbaka. Cykelturer längs dammiga vägar, solvarma hallon, kor i hagarna, de båda butikerna vi hade i byn, skolan, barn som lekte tillsammans, slåttern på somrarna och trösknings- och potatisupptagningskalas på höstarna, skidspår i skogen, snöbollskrig. Jag mindes personer som för länge sedan gått bort men som i sina krafts dagar utfört arbete på åker och äng, skogsarbete, fiske och lastning av virkesbåtar. De kom, de levde en tid och försvann. Många av dem ligger nu på byns begravningsplats.

Mina tankar gick också till framtiden och vad som kan hända i byn inom 10-15 år. Vem finns kvar i byn, i vilka fönster lyser det på höstkvällarna om några år, vem sopar farstutrapporna då? Finns det barnfamiljer kvar, hörs hammarslag i kvällningen, möter man någon känd person på byvägen?

Vi borde få hit fler barnfamiljer, sådana med rötter i bygden eller andra som vill flytta till landsbygden. De finns men känner de inte till den lilla byn i skärgården med den vackra begravningsplatsen är nog chansen liten att inflyttning sker. Vi borde saluföra oss bättre, bjuda ut tomtmark, berätta om stränderna, holmarna och skärgården. En strändernas by. Vi är i skärgården men med bara 5 minuters bilfärd till pulsådern genom landskapet.

Så gick mina tankar denna söndagseftermiddag, kulen och grå, med spridda regndroppar i luften.

 

 

Så långt mitt öga når, blott hav och sten och skär, min hemby i sitt sköte bär

 

Spekulerar om spankulera och andra gå-ord

Helgen har bjudit på en del aktivitet. På lördag var det talko vid byns gyttjehål. Stolpar för stängsel sattes upp. Närmare 500 st. Det är meningen att får skall husera bakom detta stängsel och låta sitt bräkande ljuda över byn i sommarkvällarna.  Nu är det mest tranor som för oväsen.

Talko, d.v.s. frivilligt arbete för en god sak, drar ibland en hel del folk. Vi var väl ett 20-tal själar som strålade samman. Det var roligt att höra på gubbarna när de resonerade och trätte på skoj. Bl.a. förekom undervisning om hur SMS fungerar som väl passat som sketch i en revy. Det är inte alla som har det på klart, verkar det som. Men trevlig samvaro hade vi ut i naturens sköte.

Logistiken var lite bristfällig så de blev en del spring om vart annat. Mest blev det letande efter första kaffepausen. Korvgrillningen som avslutande paus gick lättare att hitta. Lite sol fick jag på nästippen; eller var det senap?

På kvällen blev det en stilla promenad i den fina kvällen. En nätt liten vän agerade guide och jag lärde mig en del nytt. Det finns så mycket mera att se när man går än när man snabbt susar förbi i en bil.

Promenera är lite fint medan att gå är mera vardagligt. Själv tycker jag om att flanera, d.v.s. man tar det lugnt, tittar sig omkring, samtalar och har inget speciellt mål med sitt gående. Ungefär som att ströva. En skillnad tycker jag ändå finns mellan att ströva och flanera. Flanerar gör man på en gata eller väg medan man strövar i naturen. Vandra kan man också göra i naturen men då har man ett mål, man är på väg någonstans.

Uttrycket att använda apostlahästarna är ett annat sätt att förflytta sig till fots. För att inte tala om att spankulera. Jag uppfattar det som lite lättjefullt att spankulera omkring. Helst spankulerar jag även om det mest blir någon slags halvtaskig power-walk när jag går solo.

Annars fick jag hem cykeln ikväll efter att den varit på service så nu får nog apostlahästarna sadla om och bli en del av velocipedryttaren.