Detta med räkningar samt rövare och rackare

Räkningar kommer som ett brev på posten, eller i datorn. Regelbundet och utan uppehåll om man inte avsäger sig vissa saker. Andra saker måste man bara ha, som t.ex. elektricitet.

Jag läste i bladet idag att var femte finländare lånar pengar för att betala räkningar. I en klunga på tio människor så lånar i snitt två personer pengar till räkningar. Egentligen bedrövligt för hamnar man i lånespiralen så lånas snart pengar för att betala lånen och då är det riktigt illa. En sak kan vara spelmissbruk eller annat missbruk men nog borde vanligt folk ha så mycket pengar att de kan betala de räkningar som kommer regelbundet. Eller är det så dåligt ställt i republiken att folk inte har råd att leva ett normalt liv? Inte bara i den finska republiken utan även i den franska. Där går det våldsamt till när fransmännen är missnöjda.

Blir det en strejk eller demonstrationer i Finland talas det om som om hela nationen kommer att gå under. Jag vill påstå att de viljeyttringar vi ser i Finland är småpotatis jämfört med Frankrike. Ta bara de franska bönderna när de tar sina traktorer och drar land och rike runt. Där hamnar de finländska bönderna definitivt i lä när de klagar på villkoren för landsbygdsnäringar.

Kanske har vissa människor det dåligt ställt därför att det finns skurkar som rånar statskassorna i Europa på enorma belopp. Jag tittade igår på dokumentären ”Männen som plundrade Europa”. Giriga finansmän och lagkloka som tillsammans med kända banker lurat statskassan och skattemyndigheterna i flera europeiska länder på mångmiljardbelopp. Skam på torra land! Kanske inte så konstigt att fransmännen reagerar även om de inte direkt protesterar mot detta svindleri i första hand. Men någonstans försvinner pengarna och jag tror detta är bara toppen på ett enormt isberg. Vi vet litet eller intet om det som storgubbarna i girighetens fångenskap skor sig på i lönndom.

Jo, jag fick idag en räkning från Telia. Någon flitig telefonanvändare är jag inte. För 21,90 europenningar i månaden får jag ringa tio timmar, skicka 600 SMS samt surfa på telefonen för 10 GB inom EU. Resultatet blev att jag använt telefonen 59 minuter på en månad, skickat nio SMS och använt telefonens Internet för 0,848 GB. Borde jag se över mitt abonnemang?

Storbanker bakom skatteplundring – minst 70 miljarder kronor förlorade 

Männen som plundrade Europa – SvtPlay

Turning Torso i Malmö, den vridna byggnaden

 

Hur gick det för Mehdi och Halid?

Jag såg en dokumentärfilm i lördags, ganska sent. ”Tro, hopp och rånare” hette filmen och handlade om unga brottslingar i Malmö i mitten på senaste decenniet. År 2005 anmäldes 905 rån, gjorda av unga personer, vilket var rekord, och rånen riktades ofta mot jämnåriga i tonåren. En ohållbar situation som myndigheterna vill göra något åt. Polisen satte in extra resurser, där poliserna Glen och Frida var de som syntes mest och de som försökte skapa förtroende samtidigt som de måste handla resolut vid spaning och gripande av de unga gärningsmännen. För det var väl oftast pojkar det handlade om? I denna film var det Mehdi och Halid som rånade men som också försökte ändra sitt beteende. Även sociala myndigheterna startade upp ett rehabiliteringsprogram, ”Hållplats 8” på Rosengård för att hjälpa dem som hamnat snett redan i unga år. Filmen handlade också om de som blev offer för rånen och de reaktioner och känslor de fick. Inte helt lätt att bemästra för de som blev drabbade.

Hur det gick sedan framkom inte i filmen men fortfarande förekommer brott på Malmös gator, inte minst skottlossningar och mord på öppen gata har varit vanligt förekommande i media. Malmö, och framför allt Rosengård, har fått klä skott för misslyckad integration och invandrarpolitik och framställs som Sveriges Chicago och en osäker stad. Vad som sällan talas om är att Malmö inte alls är värst vad gäller brottstatistik utan den föga hedervärda platsen innehar Stockholm. Men det glöms bort när man vill kritisera det mångkulturella samhället, som Malmö i högsta grad är, då förs Malmö fram som skräckexemplet. Då är det tacksamt att Rosengård finns när man vill peka på följderna.

Men är det så? Jag känner inte igen mig i beskrivningarna av mitt Malmö. Visserligen är det snart 13 år sedan jag flyttade därifrån men jag har besökt staden flera gånger sedan dess och har också ensam rört mig i staden sent på kvällarna utan att ha blivit utsatt för några obehagligheter. Kanske jag haft tur men jag tror att med lite sunt förnuft och uppmärksamhet så är inte risken större att råka ut rån och misshandel i Malmö än i någon annan storstad. Tvärtom har jag upplevt Malmö som en skön och avslappnad stad, även på senare år.

Filmen handlade om ungdomsrån och jag kan gott tänka att i vissa miljöer är risken större för ungdomar att råka ut för tråkigheter och brott än en vuxen. Själv minns jag när jag som ung och grön nykomling i staden i mitten på 1970-talet skulle besöka ett nöjesställe nära Värnhemstorget och där råkade ut för något som jag i efterhand nog skulle klassificera som rånförsök. Jag hade en ny skinnjacka på mig, vit och med lite extra krusiduller. När jag vid ett tillfälle under kvällen uppsökte toaletten kom tre unga killar in på samma gång och den ena ställde sig i vägen vid dörren och ville ha min jacka medan de två andra stod bakom.  Jag blev först väldigt förvånad, sedan ilsken för att han bara hade mage att komma med sådant påhitt.  Utan att närmare tänka på det tog tag i honom och dängde honom till sidan rakt i väggen. Han blev nog lika förvånad som jag för jag är annars en fridsam person som inte brukar slåss och fajtas. Men hans fräckhet gjorde att det kokade över för mig och tur var det, hade jag visat rädsla eller tveksamhet hade jag kanske blivit av med min jacka. Redan då fanns det ungdomar som inte kunde skilja på mitt och ditt och som inte heller tvekade att skrämmas och hota med våld.

En artikel i Sydsvenskan, Mörka minnen, som jag läste för någon tid sedan kan kanske passa som tankeställare när Malmö, brottslighet och kritik av det mångkulturella samhället kommer på tapeten. Rakel Chukri, som skrivit artikeln, är kulturchef på nämnda tidning och jag tycker hon träffar rätt på många punkter. En klok och tänkvärd text.

Den gubben har det vått om fötterna.