En flygande start på året

Egentligen borde håret fladdra rejält med tanke på den hastighet vi rör oss. Även om vi sitter helt stilla och stirrar in i en vägg så rör vi oss. Jättefort till och med. Har ni tänkt på det?

Jag menar, jorden snurrar runt solen på ett år. Borde vi då återkomma till samma plats i universum ett år senare, nyårdagen 2019? – Nej, lååångt ifrån.

Vi börjar med jordens snurr runt sin egen axel. Jorden snurrar med en fart av 1670 km/h (alla uppgifter är på ett ungefär) vid ekvatorn. Flyttar vi oss längre norrut till 63: dje breddgraden borde farten, enligt min helt ovetenskapliga uträkning, vara 1100 km/h. Omräknat på denna breddgrad förflyttar vi oss 300 meter bort varje sekund från en given punkt i universum enbart genom jordens rotation. Det skulle man inte tro med tanke på hur lugnt allt verkar vara förutom en och annan vindpust eller storm.

Dessa 300 m/sek är dock småpotatis jämfört med följande:

  • Jordens fart runt solen är 107 200 km/h – förflyttning 30 km/sek
  • Vårt solsystem rör sig runt Vintergatans centrum med 800 000 km/h – förflyttning 222 Km/sek
  • Det verkar dessutom som att vår galax rör mot en annan galaxhop med 2 200 000 Km/h – förflyttning 611 km/sek
  • Dessutom är vi en del av universums utvidgning vilket också stort påverkar vår position i universum

Så medan jag suttit här under 20 minuter och skrivit blogg har jag (vi) rört oss mera än 1 miljon km i universum och då är universums utvidgning inte medräknat. (0,3+30+222+611) x 1200 sek = 1 035 960 km. – 863 km/sek – Eller 70 miljoner km från årets början till att jag publicerar detta inlägg 22:30 den första januari 2017.

En flygande start på året med andra ord!


Källa Illustrerad Vetenskap: Hur snabbt rör vi oss genom universum? 

Att Kimo å vid Kyroboas flyter stilla är en illusion. Fast här i forsen går det lite fortare. 😉

 

Den som det visste

Idag tänkte jag göra lite nytta och samtidigt få motion för det är icke bra med bara stillasittande och ätande diverse god mat. Igår blev det julpizza med gänget i Ebbas stad och idag rök det sista av julmaten. En påse prinskorv finns förvisso kvar men i påsen kan de stanna någon dag ännu.

Med goda föresatser rustade jag mig med stövlar och Helly-Hansen-tröja samt greppade klyvyxan. Jag hade lite oavslutat vedarbete kvar på backen. Det gick bra ända till sista vedträet, då stelnade jag till, både i sinnet och i ryggen, och plötsligt kände jag mig oändligt trött i ryggslutet. Det kändes nästan omöjligt att få det sista vedträet i traven. Jag avslutade snabbt och skyndade mig in för att vila för jag blev rädd att jag åter skulle få det ryggonda som jag hade tidigare i höst.

Efter en timmes vila kändes det åter bra.

Ikväll skulle jag hämta en laddning ved till spisen och då kom krämpan åter. Inte våldsamt men den gjorde sig påmind. Måtte jag inte få detta elände nu när jag har tid att få något uträttat här hemma på gården!

Jag kastade en blick uppåt och såg att det var stjärnklart. Jag blev tvungen att släcka utelampan och åter gå ut och ställa mig mitt på gårdstunet en stund och bara titta på alla stjärnorna som tindrade på himlen. En liten stund stod jag innan ögonen vant sig vid mörkret och alla skönheterna och formationer trädde fram. Så vacker vår stjärnhimmel är! Och helt gratis att titta på. Jag tackade min skapare att vi inte har någon gatubelysning här på backen för den hade effektivt förstört upplevelsen.

En mening kom till mig: Härifrån till evigheten; titeln på filmen. Så långt borta stjärnona är, vad finns bakom dem och evigheten, förstår vi vad den är? Jag läste nyligen i en blogg att hennes gosse hade ställt de klassiska frågorna: ”Mamma, hur stort är rymden och universum egentligen? Vad finns bortanför stjärnorna?” Ja, den som det visste och den som kunde ge ett kort och precist svar.

Jag tror att förklaringen kan vara ganska enkel, det är bara det att vi inte känner till svaret ännu. En gång i tiden trodde alla, eller nästan alla, att jorden var platt och det förekom diverse teorier och spekulationer om vad som fanns vid jordens slut och rädslan var uppenbar hos många sjöfarare för att segla utför stupet och det som fanns bortom det. Det var t.o.m. straffbart att tro något annat än att jorden var platt. Idag är det allmänt accepterat att jorden är rund och det förklarar en massa som forntidens människor gick och grubblade på, liksom vi idag fortsätter att förundras inför det mäktiga himlavalvet, tidsbegreppet evighet och det som finns bakom vår tankevärlds horisont.

Jag tror att vi en dag kommer att förstå universum och tiden betydligt bättre med dit är det några steg ännu. Jag tror också att den dag människan förstår vad som finns bortanför stjärnorna så har det uppkommit nya frågeställningar som vi är minst lika förundrade över. Kunskap och insikt är som en lök, så fort vi tagit bort ett skal finns det oändligt många kvar som döljer ännu en gåta, och ännu en gåta och ännu en gåta…

Det är oss inte idag förunnat att helt förstå universums sträckning och tidens beskaffenhet men det är oss givet att njuta av vintergatans prakt en mörk decemberkväll. Ungefär som Adam och Eva innan de åt av kunskapens träd och fördrevs ur paradiset. – Äsch, nu blev jag allt lite flummig, men det bjuder jag på. 🙂

gräsmatta
Inte tror man att det är sist på december när man ser den vilda gräsmattan. Både bild och väderlek är på sned.

Rymden ger sig tillkänna

Just som jag skriver inledande rader i detta inlägg passerar asteroiden DA14 jorden på 27 000 km avstånd. En stor klump på närmare 50 m i diameter som skulle kunna förorsaka stor skada om den slog ned någonstans på detta klot. Inte bara lokalt utan troligen även globalt.

En annan rymdsten passade samtidigt på att tidigare idag inträda i jordens atmosfär med stora rubriker som följd. Någonstans in närheten av Tjeljabinsk i Ryssland splittrades denna rymdsten och förorsakade uppståndelse samt skador på byggnader och folk. Med två minuters marginal hade den kunnat slå ned i Malmö om det velat sig illa. Så spekulera kvällstidningarna.

Jag har för mig att jag skrivit om detta tidigare men på 1960-talet såg åtminstone några barn i byn tre stora klot som flög över himlen. Efter visst letande fanns jag följande skriverier som berättade om händelsen.

Några stora klippblock kom rusande över himlen. De roterade åt olika håll, i otakt. Några tunna rödglödgade svansar syntes. De kom från sydväst och försvann snabbt mot nordost. Hur högt uppe detta märkliga ekipage befann sig var inte lätt att bestämma men ändå så nära att den skrovliga ytan syntes på himlakropparna. Det märkliga var att det inte hördes något ljud. Övriga naturen var också dödstyst. Inte ett fågelkvitter, inte ett sus.

Detta berättade en annan bybo hände i slutet av 1960-talet. Troligen 1968. Han hade nyss stigit av skolskjutsen när han upptäckte detta fenomen. Han blev förundrad och rusade hem för att försöka få far och mor att komma ut och se det märkvärdiga. När de väl kom ut fanns det naturligtvis inget kvar att titta på. Där stod han med lång näsa och fick utstå ruskande huvuden från föräldrarna.

Dock hade även ett par andra skolkamrater sett denna händelse. De var åtminstone 3 skolbarn som sett detta. Vad tro? Var det hallucinationer, fantasier? Är det förvrängda minnen?

När jag etablerade mig på Facebook fick jag kontakt med en kvinna från kommunen som också sett samma sak. Skolbarnen i byn var alltså inte ensamma om att ha sett detta himlafenomen. Själv såg jag inget men märkvärdigt är det och tarvar en förklaring. Det mest märkliga är att det inte verkar som om detta förorsakat rubriker i pressen eller annars varit uppmärksammat.

skyltar
No DA14

Tiden

Vart försvinner tiden? Kvällen pep iväg så jag knappt hann med. Nyss kom jag hem, även om det är snart 7 timmar sedan och nu närmar sig klockan halv tolv och fortfarande har jag ett och annat att göra. Vem/vad är tidstjuven? Kan det vara nätet?

Jag har pluggat lite spanska ikväll, kört en tvättmaskin, suttit i telefon vid ett par tillfällen men inte är det ändå så himla mycket. Är det datorn som är tidstjuven? Jag läser förresten en blogg ibland med samma namn: Tidstjuven. Ganska fyndigt namn med tanke på att datorn är en tidstjuv om man inte ser upp. Fast inte har jag suttit så lång tid ändå vid datorn ikväll. Eller är det så att jag inte märker hur lång tid det är?

Jag skrev för ett par dagar sedan ett inlägg om nyttan för barn att ha tråkigt; jag undrar om det inte också gäller oss vuxna. Jag borde ta en kväll eller en weekend och göra ingenting. Bara ligga och spotta i taket, möjligen läsa en bok men inte tveka att låta den glida i golvet om ögat blir lite för trött. Kanske inte bastu är så dumt heller. Att bara stänga in sig i värmen en god stund och koppla av, inte tänka på något, slänga vatten på kaminen ibland. Jag är ingen riktig bastubadare trots att jag har en trivsam bastu vid sjöstranden 5 – 10 minuters bilfärd bort. Dags att tänka om?

Eller varför inte slänga sig på rygg i snön och bara låta iris fånga ljus långt bortifrån; knappt så man fattar vad man ser när blicken söker sig ut mot den ändlösa rymden med sina stjärnor och dis. Man bord ligga en lång stund på rygg, väl på byltad förvisso, och låta tiden gå. Bara begrunda evigheten och oändligheten och när kölden kommer smygande masar man sig in i stugan och gör upp eld i spisen och ser in i de värmande lågorna och tänker: vad små ni är jämfört med de enorma glödande klot som finns inom synhåll men ända så långt borta bakom isande köld.

stuga bakom träd
Röd stuga bakom bakom klena stammar.
snö
Snö på ekens grenar