En kväll med Irina

I lördagskväll besökte jag provinshuvudstaden för att se och åhöra Irina Björklund. Vägen dit var mörk och regnig och bättre var det inte när jag återvände. I entrén till Ritz stod ett gäng poliser. Varför vet jag inte. I kön till garderoben viskades det om terroristit och förstulna blickar sökte sig mot poliserna.  Knappast var de där för p.g.a. terrorhot; kanske de bara tillfälligt tog skydd för regnet, ute på annat uppdrag?

Salongen var inte full men ganska många hade ändå bänkat sig för att höra Irina sjunga sånger på franska uppbackad av sitt 6-manna band. Hon sjöng låtar från sitt senaste album Ce soir tout peut arrive… som är finska låtar översatta till franska! Kan det fungera? Ja, det lät riktigt bra även om jag nästan inte kände igen något av originalen. Kan möjligen bero på att jag känner till finsk musik för dåligt. Gitarristen Markus Nordenstreng, ett passande namn på en gitarrist, tillförde soundet ett vackert element. Lite som Jeff Buckley i hans Hallelujah-version. Överlag var det ett mycket kompetent band som stod på scen.

Ce soir tout peut arrive… är inspelat i New Orleans och det märktes också på framträdandet även om hon också sjöng låtar från sin tidigare produktion. På scen dök också en gosse upp ibland och deltog i musiserandet. Kan det möjligen ha varit hennes son som i dagsläget borde vara 8 år? Jag kan ha missat info om detta eftersom som Irina ibland pratade på finska, ibland på svenska.

Alldeles i början frågade hon om det fanns någon i salongen som inte förstod svenska. Ingen räckte upp handen. Fanns det någon som inte förstod finska då? Ingen räckte upp handen men det borde jag kanske ha gjort. Visst förstår jag en del finska men när det kommer till kritan så missar jag mycket. Jag har inte kommit så långt att jag förstår vitsar på finska. Irina löste språkfrågan genom att varva svenska och finska mellan låtarna. Det gick bra i första delen men efter pausen blev det mest på finska. Det brukar bli så. Föresatserna är goda men så plötsligt glöms svenskan bort.

Irina borde vara finlandssvensk av talet att döma för hon bröt inte på finska. Idag är det ingen självklarhet i Finland att en person med helsvenskt namn har svenska som modersmål. Det är heller ingen självklarhet att en finlandssvensk i södra delen av landet använder svenska som första språk ute på stan.

Irina har en mjuk framtoning på scen och hennes röst är som gjord för franska chansons. Hon hade kunnat stiga direkt in i ett rökigt café i det glada 1920-talets Paris och förnöja vindrickande fransmän och utländska bohemer med sin sång. Att hon också kan spela på såg gör inte saken sämre. Den konsten visade hon också upp och tillsammans med Markus Nordenstrengs gitarr blev det riktigt vackert och drömskt.

En lyckad kväll och första gången jag besökte en konsert med sånger enbart på franska.

Irina Björklund Ritz Vasa 2015
Mycket bättre bild än så här blev det inte med mobilen. Tösen till höger framför mig var den enda i salongen som inte var född på 1900-talet. Irina frågade nämligen om det.

Sabotage var den bästa låten för kvällen tyckte jag. Lite stillsamt reggae-gung i den låten.

[youtube=https://youtu.be/Gt6nHfp5lYI]

Byadagen 2015

Ha, ha, så kan det gå när man filmar, fotograferar och försöker att finna fina vinklar och motiv.

Gårdagen var händelserik med både Österö Skärgårdsmarknad och en helkväll på Kaustby folkmusikfestival. Det får jag dock skriva om en annan gång, idag är byns egen festdag på tapeten.

Jag anlände lite sent. Folket hade redan bänkat sig i tältet, de första inledande låtarna hade säkert spelats och ordförande för byarådet hade hälsat välkommen. Festtalaren Steven Frostdahl hade dock inte hunnit plocka fram sitt manuskript varför jag fick åhöra ett intressant föredrag om byars samhörighet och identitet, inte minst den finlandssvenska. Att det finns stora luckor i omvärldens kunskaper om oss finlandssvenskar är uppenbart även om tappra försök görs för att försöka förstå att det också pratas svenska i Finland. På ett ställe, oklart var men i alla fall inte i republiken, hade man för att hedra Steven och hans sambos närvaro som representanter för Svenskfinland hissat den svenska flaggan. Språket rätt men nationsflaggan fel. Han hade dock inte hjärta att den gången påpeka misstaget. – Tilläggas kan att Steven är politiker och bl.a. engagerad i Svenska Finlands folkting.

Själva är vi inte mycket bättre; våra insikter om andra minoriteter, dialekter och befolkningskonstellationer kan vara nog så bristfälliga. T.ex. hur mycket vet vi och intresserar vi oss för samerna, ett folk som också finns i Finland?

Musikanterna greppade fiol och dragspel och fina låtar klingade ut över gårdsplanen där tältet var uppställt. Även vacker sång framfördes av Siv från Kimo, en annan by i landskapet, inte alltför långt borta. Bl.a. sjöng hon en humoristisk låt om åldrandets vedermödor till melodi av Idas sommarvisa.

Kaffe med dopp lät sig väl smaka för de flesta även om jag, min vana trogen, höll mig till te. Jag provade också det sockerfria utbudet av kakor för de såg så goda ut och till min glädje smakade de riktigt bra. Där tror jag många missade en höjdare på kaffebordet.

Jag kom att tala med Anders, en av byns spelmän på fiol och tillika en av dagens musikanter. Han berättade att också han hade dagen innan besökt Kaustby, dock utan att vi sett varandra.

Den grillade korven, f.ö. sponsrad av Snellman, smakade utmärkt och medan jag mumsande i mig ett par stycken fick jag tillfälle att tala med andra besökare av byadagen. En viktig poäng med byadagen är att träffa folk som man inte annars ser till vardags: semesterfolk, villabor (sommarstugeägare) och emigranter. Både gamla och nya bekantskaper. Tyvärr får man sällan möjlighet att föra något djupare samtal, precis som på andra stora kalas, eftersom så många som pockar på uppmärksamhet.

Lotteriet tog vid och alla som köpt lotter var förväntansfulla som barn på julafton. En dråplig grej inträffade omedelbart när Pia, som ropade ut numren på lotterna, fick som första vinsttagare huvudvinsten som var ett tjusigt utemöblemang. Hon pep av förtjusning. Själv tycker jag att huvudvinsten borde dras till sist för att hålla spänningen uppe men sådan är inte kutymen på vår byadag. Jag hade köpt ett försvarligt antal lotter och fick också jag min beskärda del av fru Fortuna även om jag höll på att bli utan.

Jag stod och filmade lottdragningen och fick den ljusa idén att också fånga Finlands flagga, som dagen till ära, hissats i flaggstången. Tanken var att sedan låta kameran svepa ned till lotteriutdelningen där en lycklig vinnare hämtade sin vinst. Tyvärr dröjde det innan den senfärdiga lottägaren dök upp vilket förstörde scenen något. Inte så lyckat tyckte regissören herr PJ. Plötsligt gick det upp en talgdank för mig att kolla mina egna lotter och visst, jag hade gul lott med numret 18 i serie H. Tala om ridå!

Doftljus, mina första, fick jag bära hem och kommer säkert väl till pass till i romantiska sammanhang eller vid mera prosaiska tillfällen när spisen rykt in och hela huset doftar rök. Jag föredrar det första alternativet.

byadagen 2015 Oxkangar_4
En präktig byastuga har vi allt. Gul och grann.
byadagen 2015 Oxkangar_5
Naturligtvis, senap till korven. Tur att fönstren var putsade så att jag kunde ta bilden från bystugans festsal.
byadagen 2015 Oxkangar_6
En vacker sommarbukett vid foten av flaggstången. Paraply låg i beredskap men behövdes ej.
byadagen 2015 Oxkangar_7
Vinster från lotteriet delas ut.
byadagen 2015 Oxkangar_8
För det musikaliska svarade fr.v. Anders, Martin och Siv.

– 3 C men sången värmde

Första morgonen vi hade frost denna höst. Hela tre minusgrader uppenbarade sig på termometern när jag gluttade ut genom rutan i tidig otta. Nåja, annat var inte att vänta. Som värmande kompensation hörda jag ikväll denna fina sång av allas vår Krista Siegfrids: Can You See Me?  Sången är tillägnad hennes far som dog när hon var 15 år. Vacker och finstämd.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=v7Z6nQNJPiA]

 

Mina poäng på en 5-gradig skala

Inte varje år jag sitter uppe och följer med eurovisonens schlagertävling. Men här kommer mina poäng. Jag vill tillägga att det inte är helt lätt och rättvist att tävla i musik. T.ex. har jag hört Christa Siegfrids med bättre låtar men hennes show är bra och hon har skapat rubriker kring sin show. Låter jag lokalpatriotisk?

Vilken blev min favorit?

Frankrike          4 ganska bra

Litauen              3

Moldavien       3-

Finland              4 inte så dålig show

Spanien             3 sorry, fin inledning men inte mera än så

Belgien              4+

Estland              3 bra sångerska men, men,

Vitryssland       4 svårt att ta ställning men en 4 blev det

Malta                 3-

Ryssland           4 fin låt

Tyskland           4

Armenien         3-

Holland              4 fin röst

Rumänien        annorlunda låt men 3-

Storbritannien                             Bonnie Taylor, no, I´m sorry 2

Sverige              4- bättre än jag trodde

Ungern              4++ men språket…

Danmark           5- en klar vinnare!

Island                 3++

Azerbajdzjan  sången medelmåttlig men fin show 3+

Grekland          3+ lite av folkmusik och spex

Ukraina             3 hmm

Italien, Norge, Georgien och Irland – Här tog jag visst en tupplur de sista låtarna och vaknade när Loreen sjöng da capo.

Ingen riktigt dålig låt och enligt min mening borde alltså Danmark vinna med högsta poäng! Få se andra européer tycker som jag?

++++++++++++++

Söndagsmorgon

Tilläggas bör är att dessa poäng gavs i god tid innan omröstningen skedde och att jag bara hade hört Finlands, Danmarks och en liten snutt av Rumäniens bidrag på förhand. Danmark gillade jag direkt när jag hörde den i vintras eller när det var.

Cesária Évora

Jag har en ny förälskelse på gång! Ifjol var det Lale, denna gång till en dam som är död, nämligen Cesária Évora från Kap Verde, öarna i Atlanten, ni vet. Jag snubblade över hennes musik av en tillfällighet och jag blev hänförd, jag måste dela med mig. Här finns lite mera info in English.

Hon sjunger på portugisiska, språket på de pratar på Kap Verde. Hon har en balanserad röst och hon sjunger med inslag av fado och latinamerikanska rytmer, blandat med något av det afrikanska. Tillsammans med ett fint komp och vemodiga melodier är det en fin blandning. Jag misstänker att jag kommer att lyssna många gånger denna sommar på hennes musik. På Spotify finns bl.a. hennes fina album Mãe Carinhosa som kommit i år. Själv har jag gjort en liten lista på 8 låtar på YouTube. Håll till godo, få se om det är fler än jag som gillar denna typ av musik?

[youtube=http://www.youtube.com/playlist?list=PLeA3P6ZqAfME0XCnoX-nvCfS9RXMPdnG5]

En kväll i kyrkan

Ikväll är det kallt. 25 minusgrader visar min väderstation. Kallt ute och kallt inne om man inte eldar i spisen.  Och det gör jag, så jag har varmt inne.

Efter att jag kom hem från kyrkan vid halvtio så gjorde jag åter upp eld och nu hörs det välkända och trygga ljudet av eldens fladder i spisen.

En del av kvällen tillbringades i kyrkan högt uppe på backen i vår kommun. Klockan åtta ringde kyrkklockan in till julfrid-konsert i Oravais kyrka. Kören Sångfoglarna sjöng ett flertal fina julsånger, bl.a. en på finska som jag inte vet namnet på. Jag tror det var den första finska sången. Den är väldigt vacker men sjungs inte så ofta i Svenskfinland. Det kan säkert Christina hjälpa till med. Hon är en av sångarna i kören.

Det var inte enbart körsång utan även uppträdande av solister och musikanter. Salla Niemis violin gav en fin förstärkning till flera av sångerna och solisterna Margaretha Nordqvist, Daniel Nordlund och Kristoffer Streng gav prov på stämningsfull sång. Elin Löfqvist gjorde ett fint intåg som Jesu moder Maria med barnet på armarna. Det hör till traditionen och hon sjöng också inledningen till sången ”Nu tändas tusen juleljus” som förstärktes av Sångfoglarna och avslutades med unison sång av menigheten.

Det var en fin kväll och den passar bra att inleda julen med. Oberoende om man är troende eller mera världslig så tror jag att denna konsert uppskattades.

Ovannämnda Kristoffer Streng, som är tf. kantor i församlingen, sjöng också på julfesten som anordnades av Saltgruvan förra fredagen. Själv var jag sjuk den dagen och hade inte möjlighet att delta men av rapporter att döma så var hans sång imponerande. Hans röst lyfte taket och imponerade även på högsta hövdingen i Saltgruvan; så till den milda grad att han köpte in ett parti CD-skivor med julsånger som Kristoffer spelat in. Ett par dagar senare utdelades skivan till oss krigare i Saltgruvan.

Julfesten var både lyckad och annorlunda, om man får tro de friska den dagen. Normalt brukar det var nubbe och allsång men denna gång var det med inslag av julbön och sång av Kristoffer. Själv var jag som sagt sjuk den dagen men kvällens konsert i kyrkan gav kompensation för den förlusten.

oravais kyrka
Kyrkan i Oravais med snö på taket bjöd på julkonsert

Trådarnas sång

De sjungande trådar jag tänkte på i mitt förra inlägg var de många fria telefonledningar som gick längs landsvägarna förr i världen. De var ett stort antal och bars upp av flera tvärgående slåar med vita isolatorer på rad. De finns inte mera, de har alla blivit gömda i kablar eller blivit nedgrävda.

Men då, på 60-talet sjöng de, antagligen beroende på spänningar i trådarna. Det var ett sällsamt, nästan vemodigt ljud, svårt att beskriva. Jag undrar om det ljudet finns bevarat på inspelning. Jag skulle gärna vilja höra det ingen.

Som liten gosse fick jag ibland på somrarna vistas hos en faster i grannsocknen. Hon var gift men de hade inga egna barn varför det säkert var roligt för dem att ha ett och annat syskonbarn inhyst där några dagar, en vecka, under blomstertiden.

De hade ett litet lantbruk och ofta fick jag följa med ut på höängen, till Hidaso eller Djupkärr. Hästen spändes för en kärra som hade gummihjul och så bar det iväg. I sakta lunk gick det längs landsväg, bort till skogsägor eller ut på den stora slätten som bredde ut sig väster om gården.

Även om jag inte vistades där lång tid per sommar kunde jag ändå ibland få anfall av hemlängtan. Då sökte jag mig ut till landsvägen och mejerilaven (dialekt: mejalavan) och satte mig där och blickade mot nordväst där jag visst att mitt hem låg, under de höga molnbankar som kunde bildas vid horisonten i väst. Hur långt var det dit, undrade jag, allt medan telefontrådarna sjöng sin sällsamma sång och förstärkte den vemodiga känslan.

Inne i stugan gjorde faster kvällsmat medan hennes man läste högt ur dagens tidning. Det var vanligt att de läste för varandra ur tidningen och diskuterade vad som hänt i världen och landskapet. Nyheter och väderleksrapport skulle också avlyssnas varje kväll. De hade en radiogrammofon, något som var spännande när grammofonskivor lades på tallriken och fram kom sång och musik. Inte Elvis Presley och Tommy Steele utan religiösa sånger med bl.a. Carl Öst. De var också vackra, tyckte jag.

Gården låg nära landsvägen, omgiven av höga björkar i syd och väst. Det var skuggan av dessa träd och deras grenar som vandrade på golvet medan dagen skred sin gång.

Ett par grannpojkar brukade ibland komma till gården men jag vågade mig sällan ut. Faster vill att jag skulle gå ut och leka med dem men det blev det inget av, troligen därför att hennes man på skoj hade berättat att Persson, som var en av pojkarnas efternamn, kunde brottas. Det lät inte bra, för brottning var inget jag gillade och för säkerhets skull stannade jag inne. Senare i livet lärde jag känna Persson som en fridens man som inte ville en fluga för när.

Det var där ute vid slätten som jag hörde trådarna sjunga, fick se solen sjunka långt borta vid horisonten i vänster, alla ladorna som nu är borta. På något sätt ficka jag associationer när jag hörde hammondorgelns vibrerande toner. Som jag skrev i inledningen, jag skulle mer än gärna än en gång vilja höra trådarna sjunga. Tills dess lyssnar jag vidare på Trummor & Orgel.

Ingen bild från Pampas denna gång utan från trakten kring Uppsala, staden från vilken bröderna Anders och Staffan Ljunggren kommer, musikanterna i Trummor och Orgel.

Joan Baez

Jag tittade ikväll på TV-programmet om sångerskan Joan Baez på Kunskapskanalen. Hon är utan tvekan en stor artist som hållit i över 50 år med många fina sånger. Hennes engagemang i fredsrörelsen i USA och medborgarrättsrörelsen har betytt mycket för henne och man kan inte annat än beundra henne för hennes livslånga och envisa arbete med ickevåldmetoder som främsta verktyg. Man må tycka vad man vill om hennes politiska åsikter men hon har ett äkta intresse för det hon tror på och hon har inte blivit diva som många andra kända artister.

Programmet kan ses i repris den 27 juni.

En sång som hon sjöng och som jag tycker är så vacker hittade jag på YouTube, De Colores.
Hennes röst är så speciell.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=48vNfKUHWRw]

 

Kör till kör!

I min gröna ungdom var det sed att nästan varje lördagskväll ägnades åt uteliv här i Pampas någonstans. Alltså inte scoutverksamhet och fågelskådning utan besök på diverse obskyra nöjesställen. Ofta var det Källaren i Ebbas stad eller Waskia i provinshuvudstaden som var målet för våra härjningar. Nåja, vi var nog ett ganska snällt gäng som brukade rumstera om i den österbottniska lördagsnatten. Största bekymret vara att hitta någon chaufför med bil som kunde frakta runt gänget.

Igår kväll var det åter dags för en färd till provinshuvudstaden men denna gång var det inte till en nattklubb med dunkande musik och halvskumma lokaler utan Trefaldighetskyrkan. Skulle jag för 25 år sedan tillbaka tänkt tanken att åka till en kyrka en lördagskväll hade jag nog inte tyckt att jag var riktigt klok. Men så kan det gå när man är nyfiken på något ur det digra program som Vasa Körfestival bjöd på detta år.

Jag fick nämligen ifjol somras fått blodad tand på körsång när jag hörde Via Vitae på Jakobsdagarna. Sister Jane med gemål från Den lyckliga staden hämtade upp mig på sen eftermiddag och så bar det åstad med orden ”Kör till kör”. Vi var i god tid för att få en framträdande plats men vi lyckades så där halvbra. Visserligen långt framme i den fullsatta kyrkan med lite vid sidan om, bredvid en pelare som lite skymde sikten för mig.

Den holländska kören Cantatrix och China Broadcasting Children´s Chorus stod för sången. Att det var verkligt skönsjungande och högklassiga körer var inte tu tal om men repertoaren var kanske inte riktigt i min smak. För Cantatrix:s del var det mycket sång av de gamla mästarna medan barnkören från Kina sjöng en del kinesiska folksånger som gjorde att koncerten ändå varierades på ett bra sätt. Jo, visst var ”Immortal Bach” av Knut Nystedt imponerande, ävenledes uppskattades framförandet av Jean Sibelius” We praise thee our creator” med enbart den kvinnliga delen av Cantatrix.

Den kinesiska barnkören består egentligen av 90 personer men när kören nu för första gången gästade republiken var det 19 skönsjungande barn som uppträdde, mestadels flickor. De sjöng vackert och engagerat ett flertal folksång men en sång från Jiangsu: ”The Jasmine”, fastnade särskilt i mitt minne.  – Tyvärr var ljudet från mikrofonen ur skick så det var lite svårt att höra vad de berättade om de olika sångerna.

Man blir hungrig av körsång. Efteråt var det Festivalsoaré i Stadshuset men vi fördrog en matbit på en av ortens restauranger. Jag föreslog först Pincho Bar Tapas men när det visade sig att en större grupp av den holländska kören hade förbeställt bord där fruktade vi att vi skulle få vänta så länge innan vi fick mat att vi bytte till det närbelägna Amarillo som serverar mat i mera mexikansk stil. Gott men maten kunde ha varit lite varmare.

Ordet soaré är inte så vanligt förekommande hos allmogen i landskapet. Det låter fint, så det skall jag börja använda betydligt oftare och så fort jag får tillfälle. Enligt Norstedts ordbok betyder ordet soaré: aftonunderhållning, aftonföreställning, aftonsamkväm, kabaré, så det kan med fördel användas till nästan vad som helst som händer om aftonen. Någon form av underhållning verka dock ingå så jag får väl sjunga en stump om inte annat den gången jag bjuder till soaré.

Bakom dessa fönster inbjöds till soaré, något som vi dock nobbade.

Verser från rymden

Det är inget fel att sjunga eller vissla på jobbet. Det tyder väl på att man trivs? Igår drog Glada Tomaten och jag en kort duett. Valet av sång var något annorlunda och var bara något som dök upp ur tomma intet. Jag kunde någon rad här och där medan Glada Tomaten verkade till min förvåning t.o.m. kunna någon hel vers.

Tidigare i veckan dök något annat upp som en katt vid kylskåpsdörren. Salami och Zulamit. Paret bara fanns där helt plötsligt och pockade på uppmärksamhet. Det blir så när man knogar på i saltgruvan och tankarna fladdrar iväg. I förbifarten kastade jag frågan till ovan nämnda Glada Tomat; vem var Salami och Zulamit? Det visste han inte. Han fick hemläxa. Det var knappt att jag visste det själv men jag drog mig till minnes att det var ett kärlekspar i en dikt. Vem skrev dikten och vad handlade den om? Visst hette dikten Vintergatan?

Dikten lästes en gång i småskolan på en julfest. Programmet bestod av sedvanlig sång, ringdans, teater och en och annan dikt. Varför personerna i denna dikt stannade i minnet vet jag inte men dikten var lite vemodig och så fanns kosmos i den. Den tiden var det mycket rymdfärder på gång. Kanske var det så att jag tvingades läsa någon vers i dikten?

Glada Tomaten glömde naturligtvis namnet på de båda i dikten men gjorde ändå ett tappert försök på nätet för att få reda på mera. Salami och Zulamit var som bortblåsta ur minnet, istället dök Romulus och Remus upp av någon konstig anledning. Båda paren är mytiska men ändå vitt skilda i sina väsen. Själv kom jag att grunna på vad varginnan hette som tog hand om Romulus och Remus. Frågan fick en låsning i hjärnan och har inte släppt ännu. Hade varghonan alls något namn?

Sången som hördes i saltgruvans dunkel var ”Vi skall fara bortom månen” som en gång sjöngs av den gode Carl Öst. Den var väldigt modern på sin tid med raketer, kosmonauter och astronauter i texten. Tilläggas kan, är att Glada Tomaten inte är någon speciellt kyrklig person men kan, trots sin relativt späda ålder, en hel del gamla låtar, både sakrala och världsliga.  Han var inte ens född när Calle först gjorde en hit med sin sång.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lUwspjO3reY]

Det är mera än 40 år sedan Carl Öst sjöng om ”dessa sista dagar” i sin sång. 1966 var året.