Telia.fi och deras urusla svenska hemsida

Jag läste i dagens Vasabladet (28.4) att Telias chef i Finland, norrmannen Stein-Erik Vellan, har varit på besök i Vasa. Gott så, viktigt att också högdjuren intresserar sig för vår landsända.

Artikeln handlar till stor del om teknik, företaget och Stein-Erik som person. Bl.a. har han spelat 50 landskamper för norska basketlandslaget, två meter lång som han är.

Han trivs i Finland men har svårt med finska språket något som inte förvånar, endast två år som han jobbat för Telia/Sonera. Därför kändes det trevligt för honom att kommunicera på norsk-svenska i Vasa.

Det var här som tanken slog mig, hur förhåller han sig till den hemsida Telia i Finland har? På finska är den väl helt ok, vad vet jag som inte är någon överdängare på finska, men hur är den på svenska? Är han helt nöjd med Telia.fi:s hemsida? Själv anser jag att den har en urusel version på svenska och är mycket begränsad vad gäller användandet på svenska.

Jag kände mig föranlåten att skriva en kommentar till artikeln för att belysa problemet med Telias hemsidas dåliga service för oss svenskspråkiga i Finland. Telia är inte ensam om denna fadäs. Många riskomfattande företag i Finland har en dålig eller t.o.m. mycket dålig information och hemsida på Internet för oss svenskspråkiga. Inte sällan saknas den helt, t.ex. inom charterbranschen.

Jag skrev följande kommentar till Vasabladets artikel på nätet:

”Så bra att Stein-Erik Vellan får bruk för sin norsk-svenska i Vasa! Lika enkelt är det inte om han går in på telia.fi och försöker få lite svensk information, där blir han ståendes. Visserligen möts man av ett uppmuntrande ”Oroa dig inte, det går bra!” men mycket mera än så blir det inte. Går man in på viktiga ”Kundstöd” är allt på finska, likaså när man loggar in på eget konto för att se t.ex. anslutningar och räkningar. Allt på finska! Det mesta är faktiskt på finska och vi svenskspråkiga får klia oss i huvudet. Telia.fi har helt enkelt en usel hemsida på svenska! T.o.m. Elisa har en bättre svensk hemsida även om där också fattas mycket i den personliga servicen på svenska.

Jag är övertygad om att Telia i Finland skulle få betydligt fler svenskspråkiga kunder om man har en fullvärdig svensk hemsida och brydde sig lite mera om oss finlandssvenskar. Med en fet balansräkning borde det inte vara några problem med pengar och den tekniska biten är enkel. Vad kan det då bero på att ni har då dålig svensk hemsida, Telia.fi?”

Min förhoppning är att Stein-Erik eller någon annan ansvarig person på Telia i Finland skall läsa min kommentar och göra något åt saken. Hoppas kan jag alltid men erfarenheten ger vid handen att dylik kritik sällan ger resultat; det är som att hälla vatten på en gås. I bästa fall lovas något dunkelt i framtiden men sedan händer absolut ingenting.

Med tanke på att svenska staten är största ägare med 37,7 % i Telia är det också förvånande att en så relativt enkel sak som en ordna en svenskspråkig spegel till Telia.fi:s finska hemsida inte har större betydelse.

Det handlar inte enbart om ett allmänt ointresse för svenska språket i Finland utan också om en företagskultur där normen i samhället styr företagens vinstintressen.

Allt där dock inte helsvart. Ett lysande undantag är Finnair som med sin eminenta hemsida på svenska är ett skolexempel på hur en hemsida i Finland borde se ut. Bästa Telia.fi, ta en titt på Finnairs hemsida och gör om och visa hur en hemsida i Finland  år 2018 skall se ut!


Telia.fi – svenskspråkig hemsida. Klicka vidare!

Finnair – svenskspråkig hemsida.

Telias vd i Finland: ”Marknaden ännu inte mogen för 5G” – Artikel i Vasabladet

Finnair i första raden!

 

Annonser

Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Fin mix

På fredagskväll när jag körde från Jokkmokk till Boden kom jag att lyssna på Finnmix från P4 Norrbotten. Programmet påminner mycket om Tongåvan och Firarsvängen som vi väl känner till här i republiken.

Ett firarprogram där folk ringer in eller mailar hälsningar och önskningar.

Skillnaden är att i Finnmix är språket blandat, finska, meänkieli och svenska. Musiken har också mycket mera finska låtar jämfört med våra firarprogram. I Österbotten hör man sällan eller aldrig finska låtar i svensk radio. Annars är musikvalet lyssnarna står för ganska likt, svensk- respektive finsktoppen och smörlåtar.

Dock hörde jag inte landsplågan ”Du vet väl att du är värdefull” som spelas till lust och leda i republiken. Det var jag tacksam för! – Blir jag mera värdefull än vad jag  redan är finns det risk för hyperinflation.

Det som jag istället bl.a. fick lyssna på var en låt med Christer Sjögren och Kari Tapio. Christer sjöng ”Tio tusen röda rosor” medan Tapi sjöng ”Tre röda rosor” i samma sång  och på varsitt språk. En sådan inspelning visste jag inte att det fanns.

Det som gör Finnmix intressant är språkbruket och att det finns mera tid för folk att berätta. Riktigt roligt och intressant lät det som. Jag förstod inte allt men ändå ganska mycket för språket var som sagt blandat.

Ibland pratade de bara svenska, ibland bara finska. Eller så svängde de om mitt i en mening/samtal och fortsatte på det andra språket. Ibland gick samtalet på finska men sifforna var på svenska. Eller vissa ord som var svenska mitt i allt finska. Ibland pratade den ena på finska och den andra på svenska.

Det var ju fredagskväll och folk var på gott humör och ville gärna berätta mera än bara själva hälsningen. Jag kunde riktigt föreställa mig folk där i insnöade stugor som berättade om både det ena med det tredje. De norrbottniska, svenska dialekterna är lite kärva och klart påverkade av finskan. Genom programmet kom jag lite närmare de som bor i denna nu frusna landsdel.

Roligt var också att höra alla märkliga ortsnamn som norra Sverige vimlar av. Kompelusvaara, Markitta, Skaulo, Kangos, Saittarova, Junosuando, Soppero, Vittangi. Jag plockade några namn från kartan. Även släktnamnen var ofta speciella. I fredags var det en släkt Björnfot som nämndes ofta. Flygare, Kroka, Pärttu, Melkko, Sunna, Groot, bara för att nämna några andra.

Där satt jag i godan ro och lyssnade på Finnmix när renen plötsligt bara fanns där som en blixt från klar himmel. Nå, det har vi tröskat redan.

Kommer jag ihåg skall jag kommande fredag lyssna på programmet. Eller förresten det kan jag inte, för då skall jag ut på lite kulturella begivenheter. Men det går bra att i efterhand lyssna via Internet. Kanske ett sätt för mig att lära mig lite mera finska?

Jag lyssnar annars mycket mera på radio än ser på TV. Förutom Radio Vega står ofta något av P4:s regionala program på men också P4 Plus eller P2 Världen. Och säkert något av alla specialprogram som finns. ”Språket” är ett favoritprogam.

Vilken är er favoritradiokanal? Brukar ni lyssna på radio via Internet, någon av alla dessa otaliga stationer ute i världen? Radio Garden är ett utmärkt sätt att nå ut till dessa, ofta avlägsna stationer. Ett speciellt gränssnitt.


Finnmix

P4 Plus 

P2 Världen

Radio Garden

Några marknadsbilder till. Här ryker det för kung och fosterland

Och här har vi korvarna som jag inte fick med mig hem. I alla fall några av dem var det tänkt.

Trion ”Norr om Stockholm”, som vi lugnt kan säga att det var.

Ett smakprov på vad som visades på modevisningen.

Men visst måste vi ha med en ren till. Ser snäll ut.

Så var det hej då till Jokkmokk vintermarknad för denna gång. En stund senare satt jag i bilen och lyssnade på Finnmix.

 

 

Äventyr sistlidna natt

Sistlidna natt, ett sådant härligt gammeldags uttryck, tycker jag. Alltnog – ytterligare ett ord som bara dyker upp i mitt hjärnkontor och vill på pränt – så konfronterades jag med ett får vid midnatt, strax innan jag skulle gå och lägga mig. Där stod det och bligade på mig genom fönsterrutan, mumsandes på gräs jag slåttat dagen innan. Ett får på flykt, ett får som tar sig friheter!

Jag drar på mig skorna och går ut för att om möjligt mota rymligen till sin hägnad.  Ett väldigt medvetet får som bara avancerar så mycket det måste.  Det rusar ut på landvägen och missar en framrusande bil med fem sekunder.

Alltnog, fåret befinner sig åter på rätt sida av landsvägen. Där intar det åter försvarsställning. Kollar noga gubben som närmar sig. Gör en riskkalkyl och beslutar sig för att ta det säkra för det osäkra och återvända till sina domäner och gör ett skutt över stängslet. Ett elegant hopp skulle jag vilja påstå, stiligt! Sedan ställer sig åter fåret att glo på mig, tryggt innan för stängslet.

Får är både kloka och otroligt dumma.  Å ena sidan lär de sig snabbat var det finns mat. Å andra sidan är de otroligt misstänksamma och det gäller speciellt lammen.

Alltnog – ordets förekomst för tredje gången i detta inlägg – så infann sig lugnet på backen och jag kunde lugnt gå och lägg mig. Jag iddes inte ens SMS-a min granne, som är ägare till rymlingen, om fårets eskapader.

Rymlingen och höjdhopparen längst till höger, det helbruna fåret.

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Man, en och du

Man säger si och så, man gör det ena och det andra, man anser ditten och datten. Man, man ,man. Det finns de som vill ersätta detta allmänna man med en istället. Mera könsneutralt är argumentet. En skall leva för varandra, blir det då i den kända sången från förra seklet som Trio med Bumba sjöng.

Det finns en annan variant än man och en, nämligen du. Andra person singularis. Har ni lagt märke till detta? Vid en diskussion talas t.ex. i allmänna ordalag om en sak där man är den vanliga ordvändningen men istället används du. Du köper en begagnad bil, naturligtvis provkör du den innan affären görs upp. Du skulle lika gärna kunna var man eller en. Jag använder ofta denna språkvariant med du istället för man. Varför kan man/en/du fråga sig/dig? Kanske för att förstärka meningen och mera påverka samtalspartnern? Jag vet inte, tanken bara slog mig.

Vad kallas grammatikaliskt detta språkbruk? Någon som vet?

Tillräckligt från konstiga språklådan denna gång. Som avslutning smörar vi till det lite med den gamla slagdängan.