Fin mix

På fredagskväll när jag körde från Jokkmokk till Boden kom jag att lyssna på Finnmix från P4 Norrbotten. Programmet påminner mycket om Tongåvan och Firarsvängen som vi väl känner till här i republiken.

Ett firarprogram där folk ringer in eller mailar hälsningar och önskningar.

Skillnaden är att i Finnmix är språket blandat, finska, meänkieli och svenska. Musiken har också mycket mera finska låtar jämfört med våra firarprogram. I Österbotten hör man sällan eller aldrig finska låtar i svensk radio. Annars är musikvalet lyssnarna står för ganska likt, svensk- respektive finsktoppen och smörlåtar.

Dock hörde jag inte landsplågan ”Du vet väl att du är värdefull” som spelas till lust och leda i republiken. Det var jag tacksam för! – Blir jag mera värdefull än vad jag  redan är finns det risk för hyperinflation.

Det som jag istället bl.a. fick lyssna på var en låt med Christer Sjögren och Kari Tapio. Christer sjöng ”Tio tusen röda rosor” medan Tapi sjöng ”Tre röda rosor” i samma sång  och på varsitt språk. En sådan inspelning visste jag inte att det fanns.

Det som gör Finnmix intressant är språkbruket och att det finns mera tid för folk att berätta. Riktigt roligt och intressant lät det som. Jag förstod inte allt men ändå ganska mycket för språket var som sagt blandat.

Ibland pratade de bara svenska, ibland bara finska. Eller så svängde de om mitt i en mening/samtal och fortsatte på det andra språket. Ibland gick samtalet på finska men sifforna var på svenska. Eller vissa ord som var svenska mitt i allt finska. Ibland pratade den ena på finska och den andra på svenska.

Det var ju fredagskväll och folk var på gott humör och ville gärna berätta mera än bara själva hälsningen. Jag kunde riktigt föreställa mig folk där i insnöade stugor som berättade om både det ena med det tredje. De norrbottniska, svenska dialekterna är lite kärva och klart påverkade av finskan. Genom programmet kom jag lite närmare de som bor i denna nu frusna landsdel.

Roligt var också att höra alla märkliga ortsnamn som norra Sverige vimlar av. Kompelusvaara, Markitta, Skaulo, Kangos, Saittarova, Junosuando, Soppero, Vittangi. Jag plockade några namn från kartan. Även släktnamnen var ofta speciella. I fredags var det en släkt Björnfot som nämndes ofta. Flygare, Kroka, Pärttu, Melkko, Sunna, Groot, bara för att nämna några andra.

Där satt jag i godan ro och lyssnade på Finnmix när renen plötsligt bara fanns där som en blixt från klar himmel. Nå, det har vi tröskat redan.

Kommer jag ihåg skall jag kommande fredag lyssna på programmet. Eller förresten det kan jag inte, för då skall jag ut på lite kulturella begivenheter. Men det går bra att i efterhand lyssna via Internet. Kanske ett sätt för mig att lära mig lite mera finska?

Jag lyssnar annars mycket mera på radio än ser på TV. Förutom Radio Vega står ofta något av P4:s regionala program på men också P4 Plus eller P2 Världen. Och säkert något av alla specialprogram som finns. ”Språket” är ett favoritprogam.

Vilken är er favoritradiokanal? Brukar ni lyssna på radio via Internet, någon av alla dessa otaliga stationer ute i världen? Radio Garden är ett utmärkt sätt att nå ut till dessa, ofta avlägsna stationer. Ett speciellt gränssnitt.


Finnmix

P4 Plus 

P2 Världen

Radio Garden

Några marknadsbilder till. Här ryker det för kung och fosterland

Och här har vi korvarna som jag inte fick med mig hem. I alla fall några av dem var det tänkt.

Trion ”Norr om Stockholm”, som vi lugnt kan säga att det var.

Ett smakprov på vad som visades på modevisningen.

Men visst måste vi ha med en ren till. Ser snäll ut.

Så var det hej då till Jokkmokk vintermarknad för denna gång. En stund senare satt jag i bilen och lyssnade på Finnmix.

 

 

Annonser

Äventyr sistlidna natt

Sistlidna natt, ett sådant härligt gammeldags uttryck, tycker jag. Alltnog – ytterligare ett ord som bara dyker upp i mitt hjärnkontor och vill på pränt – så konfronterades jag med ett får vid midnatt, strax innan jag skulle gå och lägga mig. Där stod det och bligade på mig genom fönsterrutan, mumsandes på gräs jag slåttat dagen innan. Ett får på flykt, ett får som tar sig friheter!

Jag drar på mig skorna och går ut för att om möjligt mota rymligen till sin hägnad.  Ett väldigt medvetet får som bara avancerar så mycket det måste.  Det rusar ut på landvägen och missar en framrusande bil med fem sekunder.

Alltnog, fåret befinner sig åter på rätt sida av landsvägen. Där intar det åter försvarsställning. Kollar noga gubben som närmar sig. Gör en riskkalkyl och beslutar sig för att ta det säkra för det osäkra och återvända till sina domäner och gör ett skutt över stängslet. Ett elegant hopp skulle jag vilja påstå, stiligt! Sedan ställer sig åter fåret att glo på mig, tryggt innan för stängslet.

Får är både kloka och otroligt dumma.  Å ena sidan lär de sig snabbat var det finns mat. Å andra sidan är de otroligt misstänksamma och det gäller speciellt lammen.

Alltnog – ordets förekomst för tredje gången i detta inlägg – så infann sig lugnet på backen och jag kunde lugnt gå och lägg mig. Jag iddes inte ens SMS-a min granne, som är ägare till rymlingen, om fårets eskapader.

Rymlingen och höjdhopparen längst till höger, det helbruna fåret.

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Man, en och du

Man säger si och så, man gör det ena och det andra, man anser ditten och datten. Man, man ,man. Det finns de som vill ersätta detta allmänna man med en istället. Mera könsneutralt är argumentet. En skall leva för varandra, blir det då i den kända sången från förra seklet som Trio med Bumba sjöng.

Det finns en annan variant än man och en, nämligen du. Andra person singularis. Har ni lagt märke till detta? Vid en diskussion talas t.ex. i allmänna ordalag om en sak där man är den vanliga ordvändningen men istället används du. Du köper en begagnad bil, naturligtvis provkör du den innan affären görs upp. Du skulle lika gärna kunna var man eller en. Jag använder ofta denna språkvariant med du istället för man. Varför kan man/en/du fråga sig/dig? Kanske för att förstärka meningen och mera påverka samtalspartnern? Jag vet inte, tanken bara slog mig.

Vad kallas grammatikaliskt detta språkbruk? Någon som vet?

Tillräckligt från konstiga språklådan denna gång. Som avslutning smörar vi till det lite med den gamla slagdängan.

Arma raati, så mycket jag (inte) förstod

Igår fredag gjorde jag ett besök i provinshuvudstaden Vasa. Alltså, det gör jag ofta så det är ingen märkvärdighet men det som var anmärkningsvärt var att jag träffade två personer som tydligen inte kunde någon svenska alls. Det är inte så vanligt i Vasa inom servicebranschen men vem vet, en trend som förstärks framöver?

Först hämtade jag en bokhylla från Stemma möbelhandel i Vöråstan. Farbrorn som betjänade mig pratade ingen svenska men förstod så mycket ändå att han begrep vilket mitt ärende var. Jag pratade svenska, jag var ju kunden. Det kändes lite ovant att inte få betjäning på svenska i en affär i Vasa.

En stund senare besökte jag konsthallen som är belägen i stadshusets första våning. Vid ingången satt en herreman, förmodligen en skolad karl, bakom disken som inte heller kunde någon svenska. Jag hade en fråga om vilka som valde bilderna till utställningen ”Snapshot Vaasa Style – fotografering på österbottniskt vis”. Min finska var inte tillräcklig så jag provade på engelska och det begrep han. Men, tror ni inte att han fortsatte på finska som om ingenting hänt. Så mycket begrep jag i alla fall att det var ett råd (raati på finska) som valde ut bilderna. Tackar för den heltäckande upplysningen!

Utställningen bestod till stor del av gamla alldagliga fotografier från Österbottens museums samling, vilket var en liten besvikelse, men de nutida bilder som ändå fanns väckte mitt intresse. Bilder från skärgården. En del var riktigt bra, andra mera mediokra. Tanken slog mig, jag borde ha bilder som gott och väl kunde platsa här. Därav min fråga till mannen i bakom disken.

Arma raati, är ett dialektalt uttryck som betyder ungefär stackars idiot. Eller något sådant.

20161021_-fotoutstallning-vasa
Tyvärr fanns ingen mera utförlig förklaring om utställningen på deras hemsida så därför tog jag en bild av det som fanns i själva konsthallen. Bara att klicka och förstora för den som är intresserad.

Rådhuset i Vasa
Rådhuset i Vasa i vilket också konsthallen finns på första våningen, till vänster i bild.

Protest!

Idag har jag för första gången i mitt liv deltagit i en demonstration, eller manifestation som arrangörerna föredrog att kalla det. Kanske lite mer förnämt med en manifestation. Centralsjukhuset i Vasa, vår provinshuvudstad, är nämligen hotat av regeringens sjukvårdsreform som fråntar sjukhuset dess roll som full joursjukhus. Detta protesterade jag och 10 000 andra på stadens torg emot idag.

Att så många slöt upp var glädjande och jag kan säga att nästan hela torget var fullsmockat. Folk från när och fjärran slöt upp mot det som vi uppfattar som en stor försämring av den rättvisa service som regeringen säger sig slå vakt om. Politik och prestige har gått stå i saken så få se om det alls hjälper att så många protesterade. Centerpartiet, som är statsminister Sipiläs parti har många anhängare i Seinäjoki, grannstaden som blir den stora vinnaren om regeringens förslag går genom, lyste med sin frånvaro. Att centerpartiet inte fanns på plats idag noterades säkert av en stor del av väljarkåren i Österbotten. De flesta andra partier fanns på plats i en eller annan form och både Svenska Folkpartiet och Vänsterpartiet hade egna tält uppställda för att betona sakens betydelse. Att Sannfinländarna inte heller syntes till tas för givet.

Det som engagerar mest är språkfrågan men även avståndet till Seinäjoki är ofördelaktigt för många av oss i Österbotten. Personalen i Seinäjoki må vara hur duktig som helst men deras kunskap i svenska är ytterst bristfällig, alla intentioner till trots. Över hälften av läkarna i Seinäjoki påstås kunna svenska men frågan är i vilken omfattning och har de alls någon kännedom om dialekterna i Österbotten? För en svårt sjuk patient är det jätteviktigt att kunna uttrycka sitt tillstånd på sitt eget språk, som ofta är den svenska dialekt som pratas till vardags. Samma för åldringar som ofta inte kan någon finska alls. Där har sjukhuset i Vasa en stor fördel eftersom personalen till stor del består av folk från provinsen eller har anknytning till landsbygdskommunerna.

Jag personligen har en bilfärd på 40 minuter till Vasa Centralsjukhus men måste jag åka till Seinäjoki tar det drygt 70 minuter. En avsevärd tidsskillnad vid akuta tillfällen men också vid vanliga besök på sjukhus har det stor betydelse. Samtidigt som regeringen, även kallad SOS, säger sig slå vakt om korta tider för alla att nå ett ”full joursjukhus”. Hur rimmar det med deras lösning för Österbotten? Skall jag säga som det är så är regeringen Sipilä en katastrof för oss finlandssvenskar i Österbotten.

Sister Jane med make plockade upp mig på förmiddagen och vi rullade iväg till provinshuvudstaden där sis gjorde en del uppköp innan själva demonstrationen. Vi passade samtidigt på att turista lite i staden. Gå på konditori, traska runt i diverse affärer och besöka saluhallen. Parkeringen var gratis denna dag, något som staden bjöd på.

Från det ena till det andra: jag besökte ikväll min granne fåraherden i avsikt att hämta några ägg till söndagens frukost. Jag traskade iväg genom skogen i begynnande skymning. De satt vid matbordet och vad passade bättre än att de bjöd mig att delta i måltiden. Musselsoppa stod på menyn i detta hus och hur gott var det inte! Musslor direkt ur skalen, ingen burksoppa där inte. Supergott! Kanske man kunde bjuda statsminister Sipilä på denna soppa för att få honom på bättre tankar?

En bildbomb serveras från Salutorget i Vasa idag.

2016-10-08-018-vasa

2016-10-08-021-vasa

2016-10-08-023-vasa
Älgjägare från Södra Vallgrund tog en paus för att stödja en viktig sak.
2016-10-08-025-vasa
Klart och tydligt från en av de yngre deltagarna

2016-10-08-027-vasa

2016-10-08-032-vasa
Och över allt tronade Frihetsstatyn

2016-10-08-042-vasa
Somliga stod på huvudet för den goda sakens skull
2016-10-08-045-vasa
Svenska Folkpartiets och Vänsterns tält

2016-10-08-047-vasa

2016-10-08-049-vasa

2016-10-08-052-vasa
Grundlagsutskottets ordförande Annika Lapintie utfrågas av Göran Honga och Jukka Kentala.
2016-10-08-055-vasa
Många fotografer på plats

2016-10-08-061-vasa
Som grädde på moset såg vi denna Ford Mustang på vägen hem. Bättre det än en älg.