Vart bär det av och frågan om identiteter

Ifjol gjorde jag en fin och intressant resa till Lofoten och sedan söderut till Stekenjokk. Det var i mitten på september, en perfekt tid att uppleva den färgrika natur som Norden bjuder på hösten. Visserligen drabbades jag av en del regn men det mesta av tiden var det ändå bra väder.

I år vill jag göra en liknande resa men denna gång är målet inte lika självklart. Stora Sjöfallet i Gällivare är ett förslag men jag har också haft i tankarna att göra en höstresa i Finland. Jag har inte tidigare varit speciellt flitig med att resa i Finland och östra delen av republiken vore intressant. Frågan är bara vad jag skall besöka och när. På kartan syns en massa sjöar som säkert är fina naturupplevelser men vad annat? Mest är jag ute för att få fina bilder men en musikalisk upplevelse vore inte heller dumt.

När jag igår kväll gjorde research på nätet om Stora Sjöfallet snubblade jag över filmen ”Gállok – kampen i Sameland”. Det är en film som handlar om gruvnäringen i Norrland och då speciellt om prospekteringen av fyndigheter i Gállok (Jokkmokk) och kampen mot detta. Filmen är intressant för den visar på de konflikter som kan uppstå inom en befolkning när olika intressen kolliderar: de som vill ha jobb i gruvan och dra nytta av detta, kontra de som värnar om miljön och samernas rättigheter. Gamla vänner blir bittra fiender, hot och okvädingsord flyger genom luften.

Frågan om vem som kan kalla sig same väcktes också i filmen. Är det bara renskötande samer eller kan också andra kalla sig samer, de som har samiska släktband. Måste man kunna samiska för att kalla sig same eller finns det ”fusklappar”, som de kallades i filmen, de som hävdar sin samiska identitet efter att tidigare kanske ha berövats sitt språk och inte har rennäringen som syssla? En intressant fråga för ju färre som kallar sig same, desto bättre har koloniseringen lyckats. Här kan också finnas en motsättning mellan renskötarna och de som inte är renskötare fast de alla har samiskt ursprung och släktskap.

Frågan är intressant även för oss finlandssvenskar. Vi är också en minoritet och vem är finlandssvensk och vem är inte? I vårt fall handlar det inte så mycket om genetiskt ursprung utan mer om språket, lokala traditioner och den finlandssvenska kulturen. Som infödd finlandssvensk är frågan självklar men kan en med finska som modersmål också kalla sig finlandssvensk? Ja, anser jag, om personen i fråga kan svenska hyfsat, är beredd att värna svenska språket i Finland och själv identifierar sig som finlandssvensk.

Vänder vi på fråga, kan en finlandssvensk bli finne? Ja, hävdar jag. Om man kan finska tillräckligt bra, använder finskan största delen av tiden och själv identifierar sig som finne så är saken solklar. Detta med självidentifieringen är a och o i sammahanget. Samtidigt är kanske språket inte så viktigt för de som tillhör språkmajoriteten eftersom huvudspråket är normen i landet och man ställs inte så ofta inför problem med kommunikation och förståelse.

Kan man vara tvåspråkig? Ja visst men jag har för mig att myndigheterna fordrar att man registrerar sig endera. Tilläggas bör att språket är bara en del, om än viktig, av ens identitet.

Här är kanske på plats att förklara begreppen finlandssvensk och finne. En finlandssvensk har svenska som modersmål, en finne har finska som modersmål – om hen inte själv ändrar sin identitet – och båda är finländare. Detta slarvas med ibland men nog så viktigt att hålla isär. En sverigefinländare är däremot en som emigrerat från Finland till Sverige oberoende av modersmål. – Slut på parentesen.

Som turist i området kring Stora Sjöfallet kanske man inte alls märker av dessa problem och frågeställningar utan det är bara vackra vyer, vandring och god mat som står fram. Stora Sjöfallet självt ligger ju i ett område där man hårt exploaterat vattenkraften för elproduktion. Jag hittade också en annan intressant film om detta på nätet när tunnlar som skulle leda vattnet till turbiner byggdes på 1970-talet. I den filmen var alla nöjda och någon tillstymmelse till konflikt fanns inte. Eller, var det så?

Mina forskningar går vidare. Om jag satsar på Stora Sjöfallet vad mera skall planeras in? Stekenjokk lockar också men det besökte jag ifjol även om det blev lite rumphugget. Eller skall jag söka mig norrut? Eller till något helt annat? Jag sitter lite i valet och kvalet vad gäller resandet. Något skall jag väl ändå hitta på. Det gäller att ha något att se fram emot.


Kraftverksbyggare i Ritsem – YouTube

Gállok – kampen i Sameland – SvT Play

Så blir det några bilder från ifjol när jag gjorde min road trip.

Någonstans väster om Kiruna

Nära Björkliden

Fatmomakke-viken

Marsfjällen

Annonser

Just så! Jag är inte brydd! – Kvinnliga uttryck?

Jag har funderat på detta med språket igen. Det gör jag ofta.

En sak jag lagt märke till att det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller användandet av vissa ord och uttryck och hur de låter här i Svenskfinland. Kvinnorna alltså, och i Helsingfors framför allt. Där har yngre och förmodligen akademiskt skolade kvinnor ofta en knarrande röst som malar på i jämt tempo ända till slutet på meningen där rösten går upp i tonläget för att liksom dö ut i sista stavelsen. Har ni lagt märke till det? I t.ex. radio- eller TV-program. Åtminstone jag får en känsla av att de är en smula blasé. Är detta någonting typiskt för Helsingfors-svenskar av kvinnligt kön eller inbillar jag mig?

Något som jag däremot helt säkert inte inbillar mig är användandet av uttrycken ”inte brydd” och ”just så”. Jag vill påstå att det är framför allt finlandssvenska kvinnor som använder de två formuleringarna. Jag har aldrig hört eller sett en man använda de uttrycken.

”Jag är inte brydd” brukar sister Jane säga och då menar hon att hon inte bryr sig och inget får henne att ändra sig. Ordet brydd finns förvisso i Svenska Akademins ordlista men betyder då förvirrad! Andra synonymer är villrådig, rådvill, förlägen, besvärad, handfallen, förbryllad, konfunderad, bortkommen, ställd, perplex, generad vilket jag också kan hålla med om. Alltså något helt annat än att inte bry sig.

Det som jag tycker är mest lustigt är uttrycket ”just så” som höjden av indignation. ”Just så” – vad var det jag sa! Uttrycket används ofta i sociala medier och jag menar att det är nästan enbart finlandssvenska kvinnor som använder uttrycket. Det må de göra; jag brukar tänka att där var det en som fick rätt! Åtminstone enligt eget huvud. – Rätta mig om jag har fel!

Till sist ett ofog som är vanligt förekommande i kungariket. Användandet av var, vart och varifrån. Senast idag läste jag på Facebook: ”Vart åker ni ifrån?” Här har hen lyckats få in vart och (var)ifrån i samma mening i betydelen: ”Varifrån åker ni?”.

Just så! Det heter ”Var är du?”, ”Vart åker du?” och ”Varifrån kommer du?” och inget annat.

Här har vi Ida Lundbergs snöskoter på museet på Österö. Hon var kvinnan som inte var brydd att ta sig fram både vinter som sommar långt ut till havs.

 

Efter tio, den bästa tiden

Den bästa tiden på dygnet infaller efter klockan tio på kvällen så här i början av juli. Om det är fint väder. Då har dagen rasat färdigt och det stora lugnet infinner sig. Det finns även andra orsaker till att sena kvällen är bra. Egentligen hela sommarnatten.

En orsak är att gyllene timmen infinner sig vid denna tid. Ett behagligt ljus för fotografering. Inte så starkt utan varmt men ändå intensivt. En annan är svalkan efter en het och solig dag.

Jag har ett par kvällar åkt runt i provinsen och kollat in fina fotomotiv. Jag har lyckats så där men en och annan bild får väl godkänt. Lite trafik och ingen som förargar sig över att jag glider fram i 60.

En kväll åkte jag till Storsand i Monäs vid elvatiden. Soligt och fint men solnedgångens färgkaskad var kanske ändå inte den ultimata. Där träffade jag en kvinna som satt hopkurad på trappgången ned till sandstranden. Jag såg att hon hade en systemkamera och frågade på dialekt om hon var ute för att ta bilder. Om hon förstod vet jag inte men hon svarade på finska och bekräftade min aning att hon väntade på solnedgången i havet. Hon hade bara fotograferat i ett halvt år och var ivrig att utöva sin hobby och utvecklas. Blommor och solnedgångar är hennes specielitet just nu. Tacksamma motiv även för en nybörjare.

Hon var pratsam och vi fick oss en god stunds diskussion om fotografering, kameror och motiv. Samtalet gick hyfsat med min bristfälliga finska men hon pratade en enkel och tydlig finska. Troligtvis var hon ursprungligen någonstans från bortre Asien, kanske adopterad för jag kunde inte höra någon brytning på något annat språk. Men svenska verkade hon inte kunna.

Lustigt att jag som är inföding och hon med rötter långt bort ifrån; så var det hon som kunde finska perfekt, vad jag kunde förstå. Jag kände mig ändå rätt nöjd för jag hade pratat finska om än med många fel och funderingar. Det är nog det som det handlar om när man som nybörjare skall tala ett främmande språk, att våga säga fel, att fråga och be om hjälp. Kanske allra mest handlar det om att ha ett gemensamt intresse, något man verkligen vill prata om och få reda på. Det har jag också märkt i andra sammanhang.

Igår kväll var jag åter ute på tur. Fotomotiven ville inte riktigt infinna sig trots att jag sakta gled fram i landskapet. Åter solnedgång men det känns lite att upprepa sig. Inget djur såg jag heller förutom en lågt flygande svan. Tyvärr var jag inte beredd med kameran. Man kan ju alltid hoppas på att få se en varg. Så många som rapporterats borde väl även jag få se en? Björn har också nyligen setts trakterna så varför inte? Fast då sitter jag helst i tryggt förvar inne i bilen. Den är snabb som bara den om den blir ilsken och irriterad.

Sen sommarkväll är fin, det visste jag sedan tidigare. När jag jobbade i Saltgruvan och det var hett om öronen varma och svettiga sommardagar så brukade jag ofta åka ut till villan efter tio på kvällen för att ta mig ett svalkande dopp. Att sedan sitta och torka i kvällssolen var det bästa jag visste på hela dagen. Något jag absolut borde återuppta!

Stranden i Oravais fjärdsända igår kväll

Längs små skogsvägar jag smyga

Vår skärgård är ändå bra vacker. Vid Öjskat,

Bäcken vid Vassor fjärdsända

 

 

Telia.fi och deras urusla svenska hemsida

Jag läste i dagens Vasabladet (28.4) att Telias chef i Finland, norrmannen Stein-Erik Vellan, har varit på besök i Vasa. Gott så, viktigt att också högdjuren intresserar sig för vår landsända.

Artikeln handlar till stor del om teknik, företaget och Stein-Erik som person. Bl.a. har han spelat 50 landskamper för norska basketlandslaget, två meter lång som han är.

Han trivs i Finland men har svårt med finska språket något som inte förvånar, endast två år som han jobbat för Telia/Sonera. Därför kändes det trevligt för honom att kommunicera på norsk-svenska i Vasa.

Det var här som tanken slog mig, hur förhåller han sig till den hemsida Telia i Finland har? På finska är den väl helt ok, vad vet jag som inte är någon överdängare på finska, men hur är den på svenska? Är han helt nöjd med Telia.fi:s hemsida? Själv anser jag att den har en urusel version på svenska och är mycket begränsad vad gäller användandet på svenska.

Jag kände mig föranlåten att skriva en kommentar till artikeln för att belysa problemet med Telias hemsidas dåliga service för oss svenskspråkiga i Finland. Telia är inte ensam om denna fadäs. Många riskomfattande företag i Finland har en dålig eller t.o.m. mycket dålig information och hemsida på Internet för oss svenskspråkiga. Inte sällan saknas den helt, t.ex. inom charterbranschen.

Jag skrev följande kommentar till Vasabladets artikel på nätet:

”Så bra att Stein-Erik Vellan får bruk för sin norsk-svenska i Vasa! Lika enkelt är det inte om han går in på telia.fi och försöker få lite svensk information, där blir han ståendes. Visserligen möts man av ett uppmuntrande ”Oroa dig inte, det går bra!” men mycket mera än så blir det inte. Går man in på viktiga ”Kundstöd” är allt på finska, likaså när man loggar in på eget konto för att se t.ex. anslutningar och räkningar. Allt på finska! Det mesta är faktiskt på finska och vi svenskspråkiga får klia oss i huvudet. Telia.fi har helt enkelt en usel hemsida på svenska! T.o.m. Elisa har en bättre svensk hemsida även om där också fattas mycket i den personliga servicen på svenska.

Jag är övertygad om att Telia i Finland skulle få betydligt fler svenskspråkiga kunder om man har en fullvärdig svensk hemsida och brydde sig lite mera om oss finlandssvenskar. Med en fet balansräkning borde det inte vara några problem med pengar och den tekniska biten är enkel. Vad kan det då bero på att ni har då dålig svensk hemsida, Telia.fi?”

Min förhoppning är att Stein-Erik eller någon annan ansvarig person på Telia i Finland skall läsa min kommentar och göra något åt saken. Hoppas kan jag alltid men erfarenheten ger vid handen att dylik kritik sällan ger resultat; det är som att hälla vatten på en gås. I bästa fall lovas något dunkelt i framtiden men sedan händer absolut ingenting.

Med tanke på att svenska staten är största ägare med 37,7 % i Telia är det också förvånande att en så relativt enkel sak som en ordna en svenskspråkig spegel till Telia.fi:s finska hemsida inte har större betydelse.

Det handlar inte enbart om ett allmänt ointresse för svenska språket i Finland utan också om en företagskultur där normen i samhället styr företagens vinstintressen.

Allt där dock inte helsvart. Ett lysande undantag är Finnair som med sin eminenta hemsida på svenska är ett skolexempel på hur en hemsida i Finland borde se ut. Bästa Telia.fi, ta en titt på Finnairs hemsida och gör om och visa hur en hemsida i Finland  år 2018 skall se ut!


Telia.fi – svenskspråkig hemsida. Klicka vidare!

Finnair – svenskspråkig hemsida.

Telias vd i Finland: ”Marknaden ännu inte mogen för 5G” – Artikel i Vasabladet

Finnair i första raden!

 

Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Fin mix

På fredagskväll när jag körde från Jokkmokk till Boden kom jag att lyssna på Finnmix från P4 Norrbotten. Programmet påminner mycket om Tongåvan och Firarsvängen som vi väl känner till här i republiken.

Ett firarprogram där folk ringer in eller mailar hälsningar och önskningar.

Skillnaden är att i Finnmix är språket blandat, finska, meänkieli och svenska. Musiken har också mycket mera finska låtar jämfört med våra firarprogram. I Österbotten hör man sällan eller aldrig finska låtar i svensk radio. Annars är musikvalet lyssnarna står för ganska likt, svensk- respektive finsktoppen och smörlåtar.

Dock hörde jag inte landsplågan ”Du vet väl att du är värdefull” som spelas till lust och leda i republiken. Det var jag tacksam för! – Blir jag mera värdefull än vad jag  redan är finns det risk för hyperinflation.

Det som jag istället bl.a. fick lyssna på var en låt med Christer Sjögren och Kari Tapio. Christer sjöng ”Tio tusen röda rosor” medan Tapi sjöng ”Tre röda rosor” i samma sång  och på varsitt språk. En sådan inspelning visste jag inte att det fanns.

Det som gör Finnmix intressant är språkbruket och att det finns mera tid för folk att berätta. Riktigt roligt och intressant lät det som. Jag förstod inte allt men ändå ganska mycket för språket var som sagt blandat.

Ibland pratade de bara svenska, ibland bara finska. Eller så svängde de om mitt i en mening/samtal och fortsatte på det andra språket. Ibland gick samtalet på finska men sifforna var på svenska. Eller vissa ord som var svenska mitt i allt finska. Ibland pratade den ena på finska och den andra på svenska.

Det var ju fredagskväll och folk var på gott humör och ville gärna berätta mera än bara själva hälsningen. Jag kunde riktigt föreställa mig folk där i insnöade stugor som berättade om både det ena med det tredje. De norrbottniska, svenska dialekterna är lite kärva och klart påverkade av finskan. Genom programmet kom jag lite närmare de som bor i denna nu frusna landsdel.

Roligt var också att höra alla märkliga ortsnamn som norra Sverige vimlar av. Kompelusvaara, Markitta, Skaulo, Kangos, Saittarova, Junosuando, Soppero, Vittangi. Jag plockade några namn från kartan. Även släktnamnen var ofta speciella. I fredags var det en släkt Björnfot som nämndes ofta. Flygare, Kroka, Pärttu, Melkko, Sunna, Groot, bara för att nämna några andra.

Där satt jag i godan ro och lyssnade på Finnmix när renen plötsligt bara fanns där som en blixt från klar himmel. Nå, det har vi tröskat redan.

Kommer jag ihåg skall jag kommande fredag lyssna på programmet. Eller förresten det kan jag inte, för då skall jag ut på lite kulturella begivenheter. Men det går bra att i efterhand lyssna via Internet. Kanske ett sätt för mig att lära mig lite mera finska?

Jag lyssnar annars mycket mera på radio än ser på TV. Förutom Radio Vega står ofta något av P4:s regionala program på men också P4 Plus eller P2 Världen. Och säkert något av alla specialprogram som finns. ”Språket” är ett favoritprogam.

Vilken är er favoritradiokanal? Brukar ni lyssna på radio via Internet, någon av alla dessa otaliga stationer ute i världen? Radio Garden är ett utmärkt sätt att nå ut till dessa, ofta avlägsna stationer. Ett speciellt gränssnitt.


Finnmix

P4 Plus 

P2 Världen

Radio Garden

Några marknadsbilder till. Här ryker det för kung och fosterland

Och här har vi korvarna som jag inte fick med mig hem. I alla fall några av dem var det tänkt.

Trion ”Norr om Stockholm”, som vi lugnt kan säga att det var.

Ett smakprov på vad som visades på modevisningen.

Men visst måste vi ha med en ren till. Ser snäll ut.

Så var det hej då till Jokkmokk vintermarknad för denna gång. En stund senare satt jag i bilen och lyssnade på Finnmix.

 

 

Äventyr sistlidna natt

Sistlidna natt, ett sådant härligt gammeldags uttryck, tycker jag. Alltnog – ytterligare ett ord som bara dyker upp i mitt hjärnkontor och vill på pränt – så konfronterades jag med ett får vid midnatt, strax innan jag skulle gå och lägga mig. Där stod det och bligade på mig genom fönsterrutan, mumsandes på gräs jag slåttat dagen innan. Ett får på flykt, ett får som tar sig friheter!

Jag drar på mig skorna och går ut för att om möjligt mota rymligen till sin hägnad.  Ett väldigt medvetet får som bara avancerar så mycket det måste.  Det rusar ut på landvägen och missar en framrusande bil med fem sekunder.

Alltnog, fåret befinner sig åter på rätt sida av landsvägen. Där intar det åter försvarsställning. Kollar noga gubben som närmar sig. Gör en riskkalkyl och beslutar sig för att ta det säkra för det osäkra och återvända till sina domäner och gör ett skutt över stängslet. Ett elegant hopp skulle jag vilja påstå, stiligt! Sedan ställer sig åter fåret att glo på mig, tryggt innan för stängslet.

Får är både kloka och otroligt dumma.  Å ena sidan lär de sig snabbat var det finns mat. Å andra sidan är de otroligt misstänksamma och det gäller speciellt lammen.

Alltnog – ordets förekomst för tredje gången i detta inlägg – så infann sig lugnet på backen och jag kunde lugnt gå och lägg mig. Jag iddes inte ens SMS-a min granne, som är ägare till rymlingen, om fårets eskapader.

Rymlingen och höjdhopparen längst till höger, det helbruna fåret.