Bryggan i blöt

Jag besökte igår min sommarstuga tillsammans med sister Jane och svåger. Snabbt kunde konstateras att senaste storm lyft bryggan av stenpiren och slängt den i sjön. Till på köpte fastfrusen i isen så den gick inte ens att dra i land. Det blir nog att göra en ny brygga till sommaren. Lite lägre för landhöjningen har gjort sitt under åren.

Fast vi inte nått fram till mitt i vintern och de mörkaste dagarna strax ligger framför oss gäller det att se framåt och börja planera och fantisera om vad som skall ske till sommaren. Förutom ny brygga så är en sak till som väntar. Det första steget tas snart.

brygga
Där ligger den.
Kalotfjärden
Höjer man blicken något och skådar ut över fjärden möts man av gråa och vita toner i färgskalan. Inte mycket som påminner om sommarens soliga dagar men vänta, snart är de ändå här.

Sparkföre

Trots gårdagens storm ville jag gå ut en tur på eftermiddagen. Jag tänkte mig att fotografera vid någon av byns bryggor men när jag närmade mig f.d. bybutiken så ångrade jag mig. Vinden kändes inte allt bra, snål, kall och kämpig på åkerfälten. Mycket bättre var det säkert inte nere vid stränderna varför jag vände hemåt, i motvind och lätt snöfall.

Med hukande kropp och nedböjt huvud travade jag hem och såg då mest den hårda, snötäckta vägbanan. Det som då slog mig var: vilket fint sparkföre!

När jag kom hem plockade jag fram sparkstöttingen och fortsatte på landsvägen in i skogen västerut. Först syntes rostiga medspår i snön med rosten försvann snabbt efter några hundra meter. Det var då det slog mig något för andra gången denna dag: hur annorlunda är inte stormen i skogen än ute på fälten och öppna landskap.

På åkern pressar vinden på, speciellt om man har motvind, den känns kall och bitande, entonigt tjutande och vid snöfall piskar snön i ansiktet. Ibland är det knappt så man ser något. I skogen är de annorlunda. Visserligen blåser även vinden där men man är mera skyddad och träden och alla buskar ger stormen ett annat ljud. En bullrande sång men inslag som av sopkvastar mot farstutrappans fårade plankor som skulle kunna vagga en till sömns om man låg i en hängmatta upphängd mellan två svajande ungbjörkar. Visserligen kallt så här i begynnande vintertid men med tjockaste och bästa overallen på är det inte alls omöjligt att likt ett barn somna i moder naturs vagga.

Jag har alltid gillat skogen. Den känns trygg och ger lugn. Den verkar oändlig och bakom varje stam finns en stam till, eller en mosstäckt sten. Skuggor som lever och ändras, solens strålben som vandrar mellan stammarna varefter dagen lider för att till sist flyta ut i skymning. Nattetid är ljudens tid, då sitter man stilla och lyssnar medan de mörka timmarna skrider förbi om inte månens sken i trolsk sommarnatt eller surrealistiskt snölandskap skapar de mest vidunderliga scenarier. Skogen är som en enda stor galleria av konst och performance om man bara har förmågan att se.

Början på all denna min skogsromantik tror jag mig fått från de indianböcker jag läste som barn. Då var det indianer och nybyggare som smög omkring i de nordamerikanska skogarna och lurpassade på varandra. Skogen hjälpte och skyddade, skogen var både vän och fiende, skogen var tät och full av gömställen. Skogen var ett mysterium och det är den än. Ett väsen som kan omsluta och förvilla.

Allt detta och lite till tänkte jag på medan jag med sparken åkte en god bit längs med vägen med skog på båda sidor. Tillbaka hade jag medvind och då gick det undan!

sparken
Här hamnade jag visst på ett sidospår. Sparksäsongen är inledd.
skogen
Alltmer snö och frost får vi vänta i skogen. Detta är bara början.

 

Stormens eftertankar

Gårdagens storm hette Hilde på andra sidan pölen, när det kom hit bytte den både namn och kön och fick namnet Eino. Av vilken orsak kan man tycka? Hilde låter ju som ett trevligt namn. Eino är det inte heller något fel på men varför inte låta stormen ha samma namn tills den dör ut och försvinner i tomma intet? Nej då, vädertjänsten i republiken skulle minsann visa att de också kan namnge oväder.

Hilde ruskade och rev i knutar och tak, vinden drog hårt i aspar och björk, som Sarek sjunger i visan. Här hände inte mycket förutom att strömmen kom och gick mest hela dagen. Ganska irriterande, det hade nästan varit bättre att den varit borta en längre stund än detta hattande fram och tillbaka. Det mest märkbara i byn var det höga vattenståndet, något som dock inte ställde till något större förtret vad jag vet.

Jag tog på eftermiddagen en promenad genom byn och fy vad många bilar som körde förbi. Det är lite så att jag håller på att bli bilallergisk. Visst behöver vi bilen, vi som bor i glesbyggd och utby, men varför måste de vara så många? Gårdagens rally får nog tillskrivas bekymrade sommarstugeägare som såg om sitt hus och sin brygga kan tänka.

Själv vill jag helst inte ha någon bil men då måste jag bo i en tätort med allmänna kommunikationer, affärer på lagom avstånd och framför allt ett arbete på cykelavstånd. Då går det inte an att bo i vår lilla skärgårdsby där man kan se stjärnhimmel och norrsken, höra skogen sus och gökens kuck-kuck. Därför får jag fortsätta att vara vän med Brunte och hoppas han för mig raskt från punkt A till punkt B även kommande vinter. Min Brunte är det minsann inget fel på, det är de andra bilarna som för väsen och spyr ut avgaser. 😉

fågel
Denna fågel hade kanske fått sig en smäll av stormen för den kunde inte flyga. Hoppade bara fram och klättrade på väggar. Troligen en hackspett av något slag.
Dånaback
Titta, där kommer en bil till! Bästa att springa till skogs.

 

Vem pep?

På tisdagskvällen drog storm nummer två in över landskapet. Jag tyckte att den var kraftigare än den första på annandagen. Vinden rev och slet i huset och det knakade och gnällde men stormen var ändå rätt måttlig jämfört med dess härjningar söderöver.

Klockan närmade sig midnatt och jag satt i godan ro och filade på ett blogginlägg. Då plötsligt for elektriciteten, för att komma igen om några sekunder. Som tur var skrev jag på min bärbara dator så det gjorde inget och när jag skulle publicera mina skriverier (Söta Chicago) så kopplade jag bara upp mig till det mobila nätet som jag också har tillgång till. Visserligen mycket långsammare men det gick med lite tålamod.

Strömmen kom och gick, ibland var den bort några sekunder, ibland 10 minuter. Till sist gick jag och lade mig i mörkret. Trots att stormen väsnades utanför somnade jag lätt, men vaknade en kort stund senare när strömmen återvände. Då blev det ett liv. Laserskrivaren startade och surrade en stund, alla lampor som jag glömt att släcka tändes och någon av mina många apparater pep förskräckt. Inte undra på att jag vaknade. Jag hann dock inte upp ur sängen förrän energin åter försvann och jag sjönk tillbaka i sängen.

Detta upprepades några gånger utan att jag fick tag i vilken apparat det var som pep varje gång och väckte mig. Jag räknade till 13 olika manicker i närheten förutom 2 dataskärmar och en TV som kunde vara den skyldiga. Snacka om att jag sover i en teknikhörna. Till sist kom jag på den ultimata lösningen på problemet och rev resolut stöpslarna ur samtliga eluttag i väggen. Jag somnade och vaknade först på morgonen och då hade stormen bedarrat.

Måtte det vara färdigblåst nu för idag skall jag ut på böljan den blå.

Är det månne Neptuni soffa i säven?

Stormen

Dagen har präglats av blåsväder, stormbyar och högt vattenstånd. Visserligen blev det inte den stora storm som aviserats men trädtopparna böjde sig betänkligt och på något ställe har stammar knäckts men inte i den omfattning som skedde i södra delen av landskapet. Vi har även fått behålla elektriciteten till skillnad från andra delar av republiken där de än sitter i mörker.

Det mest bekymmersamma var det höga vattenståndet som var som mest över en meter. Vissa av byns bryggor klarar inte så högt vatten utan hamnar under vatten eller lyfter från sina förankringar i stock och sten. Resultatet ser vi när vattenståndet återgått till det normala. Eventuellt reparationsarbete sker till våren.

Jag kände mig också föranlåten att ta en tur ut till sommarstugan, eller villan som vi säger här i Pampas. Där är det fritt vinddrag från väster och några stora träd står också lämpligt till för att stjälpa rakt över my little cabin, som de skulle kalla bygget over there. Träden stod fortfarande på fötter men bryggan hade flyttat sig ca. en meter p.g.a. vågor och högt vattenstånd. Ingen katastrof med andra ord.

Jag blev ståendes en god stund och bara beundrade naturens krafter: den vilda, otyglade vinden, vågornas envetna örfilar mot strandstenarna, trädens susande sång, den bitande kölden i mina fingrar (trots att det var flera plusgrader), kvistar och kottar som seglad ned mot marken, doften av hav och våt skogsmark, ett par måsar som kämpade som berusade i skyn för att hålla balansen. Det är svårt att fånga detta naturens happening på bild men jag gjorde tappra försök. Funderingar uppstod om det inte är dags att satsa på en systemkamera eftersom jag har fotografering som hobby.

Vägarna ut till villan var fläckvis mycket hala medan det på andra sträckor var barmark. Det gällde att gasa, bromsa och styra med förstånd för att hållas på vägen. Som tur var mötte jag ingen annan kuse eller skogens konung som kunde förorsakat häftig inbromsning.  Brunte gled förtjänstfullt fram längs skogsvägen som en balettdansös, slirande i uppförsbackar och lämnade på andra ställen nabbarnas kryptiska tecken i isen. Brunte borde få en ordentlig dusch konstaterade jag vid hemkomsten. Så smutsig skall ingen behöva leva i mellandagarna.

Havet tränger uppåt
Vattnet bär och sänker
Högt står vattnet i Fladan
Grön jul vid Fladan
I strålande sol hon ligger och skvalpar
Bridge over troubled water

Hela havet stormar snart, bara vi hittar det

Efter nyheterna på radion kan väderleksrapporten avlyssnas. Där omtalas den signifikanta våghöjden. Kommande dygn väntas storm i södra delarna av republiken och då kan man vänta sig att den signifikanta våghöjden är över 4 meter i norra Östersjön. Upps, det är ganska höga vågor och inget jag skulle vilja uppleva i min lilla roddbåt. Men vad betyder signifikant våghöjd?

Citat från Wikipedia: medelvärdet i våghöjd på den högsta tredjedelen av vågorna, vilket betyder att de största vågorna kan vara betydligt större, knappt dubbla den signifikanta våghöjden. Enstaka vågor på 7-8 meter kan dyka upp imorgon i norra Östersjön. Tur att man bor lite mera avsides.

Intresserad av språk som jag är och nyfiken på ord slog jag först upp ordet signifikant i min kära ordlista. Där stod det ganska intetsägande: ”betecknande, säkerställd, icke slumpmässig” vilket inte förklarade mycket vad gäller våghöjd. Då är Wikipedia betydligt mera informativ.

Jag kunde konstatera att min ordlista befinner sig i ett bedrövligt skick. Pärmarna har lossnat och snart börjar väl också sidorna leva sitt eget liv och fladdra iväg så fort jag försöker bläddra i min språkliga postilla. Jag måste ha varit flitig användare under de 30 år jag ägt detta verk utgivet av Svenska Akademin. Jag minns att det kostade en vacker slant och jag stod en stund och tvekade i bokhandeln innan jag slog till och köpte boken, något jag inte ångrat. Cirka en tjuga kostar den idag vilket jag inte alls känns lika mycket som då en gång i början på 80-talet.

Väderleksrapporten hade i slutet på uppläsningen tappat bort norra Östersjön och bad att få återkomma i en senare rapport. Hoppa de hittar Östersjön illa kvickt. Det är inte kul med ett hav på drift, speciellt inte med storm är på kommande.

En kär, men ryggradslös vän