Svenska dagen, var då?

Svenska dagen till ära har jag fått besvär med vänster knä. Inte så att det värker men det är ömt, stelt och styvt. Förmodligen var det mitt travande i skogen igår som satte igång detta besvär. Bäst att ta det lugnt en dag eller två så att det inte blir värre.

Svenska dagen, ja, firar jag inte trots att jag är finlandssvensk och värnar om svenska språkets fortlevnad i republiken. Det blir så av gammal vana. Orsaken är att dagen inte är en ledig dag som självständighetsdagen den 6 december är och därmed inte lika uppmärksammad.  Allmogen får jobba medan den finlandssvenska societeten firat dagen med diverse fester och utdelning av utmärkelser.

Svenska dagens syfte är att främja den svenska kulturen och de svensksspråkigas sammanhållning i Finland. Gott så, Gustav II Adolf är också inblandad på ett hörn. Han stupade på Lüztens slagfält år 1632, och det ansågs tydligen 1908, när svenska dagen instiftades, vara ett hedervärt datum.

Vad jag vet finns inte i kommunen något speciellt firande denna dag. Möjligen någon organisation som firar eller så uppmärksammas dagen i skolorna? Rätta mig om jag har fel. Det verkar mest vara i städerna bland fint folk man firar svenska dagen. Det är synd för det är ju på landsbygden, och framför allt på den österbottniska landsbygden, som svenskhetens kärna finns idag. Varför det blivit så vet jag inte men jag tycker att dagen gott kunde firas lite mera också på landsbygden. Ett lite mera jordnära firande.

Varför inte en sammankomst med musik, kortare föredrag, kåserier och allsång? Åtminstone kaffe med dopp om man inte slår på stort och bjuder på älgsoppa. Varför inte bjuda in representanter från en finskspråkig grannkommun att närvara? För att främja förståelsen över språkgränsen. Hösten är ju ofta grå och trist så varför inte ha denna fest mitt i hösten innan julbestyren träder till?

Mycket mera än modersmålets sång på YouTube blir det inte för min del. Hade jag haft en flaggstång hade jag möjligen hissat flaggan, allmän flaggdag som det är.


Svenska dagen – Wikipedia

Några bilder från i somras. Hoppas att jag inte haft med alla tidigare i bloggen.

Midsommartid i Kimo.

Torget i Jakobstad. Loppis.

Utsikt från stranden i Pörkenäs

Skärifolk festivalen i Bergö

Byadagen i Oxkangar

Juthbacka marknaden i Nykarleby.
Några de händelser jag varit med om i sommar i Österbotten.

Liten fågel i känd holk

Sveriges riksdag har idag röstat för att regeringen gör en undersökning om att ge finlandssvenskarna i Sverige minoritetsstatus. Sedan tidigare finns samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter i kungariket.

Uppriktigt sagt så vet jag inte vad jag skall tycka om det. I Finland är vi en minoritet som är allt mera trängd och behöver allt stöd som kan uppbringas men är finlandssvenskarna i Sverige faktiskt en minoritet? Jämfört med de andra grupperna så talar vi i Sverige majoritetens språk och är inte språket kanske den största faktorn i ens identitet? Samer, judar, romer har ytterligare tydliga kulturella skillnader som talar för minoritetsstatus medan finlandssvenskar i Sverige, sverigefinnar och tornedalingar har mera vad jag skulle kalla regionala, kulturella skillnader. Ungefär som skåningen och norrbottningen eller varför inte gottlänningen. Det mesta av kulturen är gemensam men så finns det vissa skillnader, ibland mera, ibland mindre. Störst skillnad i den andra gruppen är sverigefinnarna med egen litteratur från hemlandet som kanske inte alltid är tillgänglig fullt ut för en svenskspråkig.

Den enda vettiga orsaken till minoritetsstatus för finlandssvenskar i Sverige är att vår existens skulle bli mera känd, ett skäl som ändå inte är speciellt starkt. Hur mycket vet vanliga Svensson om samerna och tornedalingarna trots att de har minoritetsstatus? Ganska lite skulle jag vilja påstå. Märkligt är att det behövs minoritetsstatus för att en folkgrupp skall bli omnämnd i undervisningen. Är det inte lite väl omständigt och handlar det inte mera om en genant brist i det svenska skolsystemet?

Jag förstår att det finns minoritetsstatus för de nuvarande fem grupperna, främst av språkskäl, men tycker att det är en onödig formalitet för finlandssvenskar i Sverige. Jag tror inte att kunskapen om finlandsvenskar, både i Finland och i Sverige, ökar nämnvärt med minoritetsstatus i Sverige.

Det som gjorde att jag reagerade på nyheten var att jag aldrig kände mig som en del av en minoritet den tiden jag bodde i Sverige. Visst, jag var och är finlandssvensk, något jag är stolt över, men jag var ändå en del av den språkliga majoriteten och tyckte inte att jag var mera främmande än skåningen eller norrlänningen. Ibland kunde jag bli förvånad och road över den okunskap som framkom om oss finlandssvenskar bland rikssvenskar men i övrigt kände jag mig inte utsatt. Vad tycker ni, är det ett steg framåt för oss finlandssvenskar eller är det ett onödigt jippo? Jag är beredd att omvärdera min åsikt om det framkommer tydligare argument.

Inte Replotbron utan Högakustenbron.

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Protest!

Idag har jag för första gången i mitt liv deltagit i en demonstration, eller manifestation som arrangörerna föredrog att kalla det. Kanske lite mer förnämt med en manifestation. Centralsjukhuset i Vasa, vår provinshuvudstad, är nämligen hotat av regeringens sjukvårdsreform som fråntar sjukhuset dess roll som full joursjukhus. Detta protesterade jag och 10 000 andra på stadens torg emot idag.

Att så många slöt upp var glädjande och jag kan säga att nästan hela torget var fullsmockat. Folk från när och fjärran slöt upp mot det som vi uppfattar som en stor försämring av den rättvisa service som regeringen säger sig slå vakt om. Politik och prestige har gått stå i saken så få se om det alls hjälper att så många protesterade. Centerpartiet, som är statsminister Sipiläs parti har många anhängare i Seinäjoki, grannstaden som blir den stora vinnaren om regeringens förslag går genom, lyste med sin frånvaro. Att centerpartiet inte fanns på plats idag noterades säkert av en stor del av väljarkåren i Österbotten. De flesta andra partier fanns på plats i en eller annan form och både Svenska Folkpartiet och Vänsterpartiet hade egna tält uppställda för att betona sakens betydelse. Att Sannfinländarna inte heller syntes till tas för givet.

Det som engagerar mest är språkfrågan men även avståndet till Seinäjoki är ofördelaktigt för många av oss i Österbotten. Personalen i Seinäjoki må vara hur duktig som helst men deras kunskap i svenska är ytterst bristfällig, alla intentioner till trots. Över hälften av läkarna i Seinäjoki påstås kunna svenska men frågan är i vilken omfattning och har de alls någon kännedom om dialekterna i Österbotten? För en svårt sjuk patient är det jätteviktigt att kunna uttrycka sitt tillstånd på sitt eget språk, som ofta är den svenska dialekt som pratas till vardags. Samma för åldringar som ofta inte kan någon finska alls. Där har sjukhuset i Vasa en stor fördel eftersom personalen till stor del består av folk från provinsen eller har anknytning till landsbygdskommunerna.

Jag personligen har en bilfärd på 40 minuter till Vasa Centralsjukhus men måste jag åka till Seinäjoki tar det drygt 70 minuter. En avsevärd tidsskillnad vid akuta tillfällen men också vid vanliga besök på sjukhus har det stor betydelse. Samtidigt som regeringen, även kallad SOS, säger sig slå vakt om korta tider för alla att nå ett ”full joursjukhus”. Hur rimmar det med deras lösning för Österbotten? Skall jag säga som det är så är regeringen Sipilä en katastrof för oss finlandssvenskar i Österbotten.

Sister Jane med make plockade upp mig på förmiddagen och vi rullade iväg till provinshuvudstaden där sis gjorde en del uppköp innan själva demonstrationen. Vi passade samtidigt på att turista lite i staden. Gå på konditori, traska runt i diverse affärer och besöka saluhallen. Parkeringen var gratis denna dag, något som staden bjöd på.

Från det ena till det andra: jag besökte ikväll min granne fåraherden i avsikt att hämta några ägg till söndagens frukost. Jag traskade iväg genom skogen i begynnande skymning. De satt vid matbordet och vad passade bättre än att de bjöd mig att delta i måltiden. Musselsoppa stod på menyn i detta hus och hur gott var det inte! Musslor direkt ur skalen, ingen burksoppa där inte. Supergott! Kanske man kunde bjuda statsminister Sipilä på denna soppa för att få honom på bättre tankar?

En bildbomb serveras från Salutorget i Vasa idag.

2016-10-08-018-vasa

2016-10-08-021-vasa

2016-10-08-023-vasa
Älgjägare från Södra Vallgrund tog en paus för att stödja en viktig sak.
2016-10-08-025-vasa
Klart och tydligt från en av de yngre deltagarna

2016-10-08-027-vasa

2016-10-08-032-vasa
Och över allt tronade Frihetsstatyn

2016-10-08-042-vasa
Somliga stod på huvudet för den goda sakens skull
2016-10-08-045-vasa
Svenska Folkpartiets och Vänsterns tält

2016-10-08-047-vasa

2016-10-08-049-vasa

2016-10-08-052-vasa
Grundlagsutskottets ordförande Annika Lapintie utfrågas av Göran Honga och Jukka Kentala.
2016-10-08-055-vasa
Många fotografer på plats

2016-10-08-061-vasa
Som grädde på moset såg vi denna Ford Mustang på vägen hem. Bättre det än en älg.

Finlandssvensk i kungariket

Från det ena till det andra vill jag förmedla ett par länkar som handlar om finlandssvenskar och finlandssvenskhet i Sverige. Den första är ”Bettans Taxi” som finns på SVT Play. Els-Beth ”Bettan” Aspås föddes i södra Österbotten men framlevde sitt liv som en av Stockholms första kvinnliga taxichaufförer. Inte nog med det, hon körde taxi som pensionär i ytterligare 20 år! Slå det den som kan. Hon trivdes i Stockholm och tog sitt körkort 1956.

En annan länk är ”Om Svenskfinland” där Kalle Lind och komikern André Wickström pratar om det finlandssvenska i Sverige och vad det innebär. Mycket är gemensamt, inte minst språket, men en viss skillnad finns det ändå. Detta avhandlas i denna podd som jag tycker är hördvärd.

Varför inte spela en låt med MA (Mauri Antero) Numminen även om han inte är finlandssvensk? Han har ändå gjort succé i kungariket med det sätt på vilket han framfört sina alster på svenska? Kanske inte en av de mest kände låtarna men ändå så karakteristisk för MA Numminen: ”Amalia går med sin gummikavaljer i bastu”

[youtube=https://youtu.be/dk7z250Yjww]

Vi som for

Egentligen har jag aldrig riktigt gillat finlandssvensk musik, främst p.g.a. språket. Konstigt eftersom jag själv är finlandssvensk. Kan det bero på att språket ofta är högsvenska eller dialekter från södra Finland och jag är van vid rikssvenska när det gäller svensk musik? Svensktoppen-hjärntvättad i unga år? Nu för tiden låter även finlandssvenska dansband som rikssvenska ditos. – Kanske jag glömt något band eller artist som ändå fallit mig i smaken?

Ett undantag är Tove Janssons ”Höstvisa” och Cumulus version. Det är framför allt texten som jag tycker passar bra på finlandssvenska. Det melankoliska. Ett annat undantag är Vasas Flora och Fauna vars musik jag ofta lyssnat på senaste tiden. Även där är det texten och det melankoliska som tilltalar mig även om musiken också är fin. En riktigt bra samling låtar.

Det får mig att minnas gångna tider när jag fortfarande var ung. Ungdomstiden och det som hände då. Det jag minns, det nostalgiska. En tanke som slår mig är alla de som flyttade från byn, till andra orter, till kungariket ännu på 1970-talet. Av de 24 barn på skolfotot från första klass finns det bara 3 kvar i byn. Jag och två till. De andra två har alltid bott i byn (förutom ev. utbildning som jag inte känner till). Själv bodde jag många år i kungariket men återvände till hembyn. Här sitter jag nu.

En annan tanke som dyker upp är att det inte finns något litterärt verk eller film om vår generation som flyttade till Sverige. Vi från Pampas som flyttade över vattnet på 70-talet, vi som återvände, vi som åkte flera gånger, de som stannade kvar. Det första jobbet, boende i lägenhet för de flesta, utbildningar, den första tiden, nya erfarenheter, glädjeämnen, besvikelser, hemlängtan. Framgångar och misslyckanden. Efterlängtade semestrar, finlandsfärjorna. Ett ben i varje land, hemma och borta på två ställen.  Det finns säkert massa material för en film eller en bok om detta, vi som flyttade för kortare eller längre tid, en del för alltid.

Själv känner jag inte till något verk som handlar om denna epok när vi ungdomar från den österbottniska landsbygden emigrerade till Sverige. Kanske jag glömt. Förslag mottages med tacksamhet.

skolfoto 1961
Nu kan ni gissa var jag finns på denna bild. Som upplysning så är skolans alla klasser med på denna bild. Läraren hette Mikael Nordman. 

Språk och språk

Detta med språk är viktigt, både för identitet och för kommunikation. Det finns de som tycker att språk inte är annat än ett sätt att utbyta information men där vill jag bestämt protestera. Språket, och främst modersmålet, är en grundbult i en människas personlighet och plattform. Därför känns det bra att republikens president Niinistö och även politikens nestor, Paavo Lipponen, försvarar svenskans ställning och betydelse i republiken i en tid när snålblåsten drar kring vårt svenska modersmål i landet. Med svenskan som officiellt språk känner sig också finlandssvenskar som fullvärdiga medborgare i republiken.

Det finns dock olika typer av svenska. Vi i Pampas pratar inte som finlandssvenskarna i södra Finland; vi har våra dialekter, de sin högsvenska med varianter. I kungariket är det rikssvenskan som är normspråk men också där frodas ett otal landskapsspråk och dialekter. Tänk bara vilken skillnad det är mellan skånskan, gottländskan och norrländskan. Bara som exempel.

Som tur är håller dialekten på att återfå en renässans. Många ungdomar talar idag dialekt utan att skämmas och på sociala medier förkommer ofta dialektala skrivsätt, något som jag dock inte alltid är så förtjust i. Dialekt är nämligen svår att läsa. Därför vill jag idag ta med en berättelse på dialekt som jag någon gång i tiden präntat ned så att ni kan se hur svårt det är att läsa dialekt, även för en inföding. Berättelsen handlar om Jakob som i godan ro äter en smörgås på sitt jaktpass och får närgånget besök av en älg.  Jag har försökt skriva så ljudenligt som möjligt men det är inte helt lätt att få till alla svängar i den dialektala skrivningen, influerad som man är av normsvenskan. – Håll till godo!

Tå Jakop ååt in smörgåås i gåudan råou. Tråudd an.

De häär ha hend  i byjin, tan tiidin tå kåona ååt åpp all båskar, veivstakan i slåttarin va o tree å man trampa ladona så sveittin rann. Ni fåår tråo e om ni vil elo itt, men e ha hend, å he mesta e sant. Let e va att nain ha fååt nyyt namn.

Ein gang tå gobban jaga älgan po hööstin, så hadd Gambästu-Jakop it pass i skåojin i Maalakton. Plötslit så döik in älg åpp å Jakop va flink med bösson å gaav fyyr. Skåti tåo mitt i hovo å äljin stöop i bakkan me it brak. He lååg na gambä stavorar jyst tär å tem gikk ååv, så täfyri vart e na liti meir brakas än vaanlit.

Nå, he dee va no itt så märkväädit, fyr itt va e föst å itt sist gangon som Jakop sköut in älg. Man sku tråo e va po langt håld så he sku va naa ti skyyt me tå gobban  dråo heim äljin i schyymninjin. Men he va e itt, fyr Jakop sköot äljin på 2 meetäs håld. Pååståo an.

He va så att Jakop tjend se na liiti tröitt, fyr an hadd nattin innan jälpt in burinkåo å he taar på kraftrin. Jaa, an bruka seij he tå an hadd vari ut å slarva. An sestis nedär bakåm in stein och viila se na liiti. Itt kåmbär e nain älg no, tenkt an.

I ryggsettchin hadd an in nager gåoda smörgååsar me Suåmi-kårvin påå, tem tykkt an åm å vafyr sko an itt fo ta se nagar tuggor? Fynöjt sukka an tå an togga i se fösta smörgååsin. De hää va liivi: Jakop, skåojin å bösson. Å så in gåodan smörgåås.

E va tå e hend. An höört na jiud, liksåm na trampas, elo såm na fäälas. Kanstji e va jaktbaasin elo nain annan, så Jakop skåda se fysiktot ront tå an stakk åpp hovo bakåm steinin. Men itt va he nain annan enn skåojins kåånung sjölv såm kåm å vila deil in smörgåås me Jakop. Men liiti småsnåål såm Jakop va å me bösson i handin så vart e aadäleis. Bådi äljin å Jakop vart fyvååna å lemna ti sta å skåd på varaader itt pa sikunder. Tan gangon va Jakop mest kvikktenkt å innan äljin henda frååg åm Jakop hadd in extra smörgåås i ryggsettchin fikk an iveg it skåt.

Jåå, tykkä man åm Suåmi-kårvin så itt vil man deil messe na jään å alra minst ti in älg.

norrbyvägen 2
Byvägen med kvarn i givakt
nörråkern
Sista versen i skogsbrynet

 

Så bra svenska du talar! Del I

Jag läste nyligen en antologi som kom ut ifjol under namnet ”Så bra svenska du talar!” på Söderströms förlag och med Lelitha Verghese Gyllingberg som redaktör. Boken handlar om kända finlandssvenska emigranter i Sverige; deras upplevelser av att vara finlandssvensk/finländare i Sverige, olikheter och likheter mellan Sverige och Finland, utvecklingen i de båda länderna ur politisk, social och kulturell synvinkel, fördomar, okunskap och glädjeämnen som drabbar en nykomling och för den delen också de finlandssvenska invandrare som levt det mesta av sina liv i Sverige. En bok som också kan läsas av andra än finlandssvenska emigranter för den ger goda analyser av modern historia och dagsläget i Finland och Sverige samt är en källa till bättre förståelse mellan länderna.

Själv anser jag mig gott platsa i gänget som finlandssvensk utvandrare med närmare 20 års vistelse i kungariket som immigrant, återvändare, emigrant igen och så slutligen återvändare. Eller är detta slutet, min tillvaro på backen i byn efter tre broar? Jag vet inte men en gång emigrant, alltid emigrant. Jag menar, har man vistats en längre tid utomlands och inte direkt vantrivts så finns alltid tankar och minnen som gör sig påminda från den tiden, de platser man bott på och de händelser man varit med om. Ibland får man längtan tillbaka till det som en gång var ens hem och till de människor som man då betraktade som sina vänner och bekanta, varav en del i bästa fall fortfarande finns med i ens sfär.

Det fanns en hel del i boken som jag småleende nickade igenkännande åt och till vilket jag kunde utropa: just så var det! Men det fanns också sådant som jag inte kände igen och som jag ville opponera mig emot. Även om vi som folkgrupp kallar oss finlandssvenskar så finns det ändå så olika bakgrund, historia och erfarenhet att det skulle fordras långt flera medförfattare för att få en nästan heltäckande bild av den finlandssvenska invandraren i Sverige, en kanske fåfäng och omöjlig önskan.

I boken talas det en del om klass och frånvaro av klass i samhället. En tanke som slog mig är att boken är skriven av en ny samhällsklass som jag kallar medieklassen, den grupp människor som arbetar inom media, kultur, underhållning, är författare eller skriver superblogg. Med superblogg avser jag en blogg som blivit stor och rikskänd, med många besökare och som har visst inflytande i trendskapandet och samhällsdebatten.

Nästan alla fjorton författarna i boken har akademisk utbildning, alla tillhör medieklassen och flera har eller har haft betydande positioner inom framför allt den rikssvenska kulturen och inom medievärlden. För att skriva en så bra antologi behövs kanske den utbildningen, den skrivvanan och de erfarenheter som dessa människor har samtidigt som de inte är representativa för det stora flertal som emigrerat från Finland till Sverige för att arbeta inom industrin, inom dåligt betalda serviceyrken och inom vården. Författarna i antologin må ha viss insyn i tungt kroppsarbete men de har ändå inte som sin huvudsakliga syssla i livet behövt tjäna den industriella produktionen och dess stödnäringar. Därför saknar jag skribenter i boken som mera haft författandet som bisyssla och istället gjort grovjobbet i det svenska samhället.

Vill man få en mera nyanserad bild av emigrationen och olika finlandssvenska människoöden i kungariket finns också boken ”Varför for jag till Sverige” som utkom 2006 genom FRIS försorg.

Men jag skall inte klaga, boken är så intressant att jag lusläste den från pärm till pärm på ett par dagar samt gjorde en mera långsam, analytisk genomgång på studs. Resultatet av den andra läsningen ligger som grund för dessa mina skriverier på bloggen. Inläggen är inte någon recension av boken utan mera egna reflektioner inför det som jag läste. Flera inlägg i ämnet lär följa.

En sverigebåt som korsat gränsen många gånger?

Kustsvenskar

När jag i morse läste den lokala tidningen Vasabladet fick jag  tips om en intressant bok. Juha Ruusuvuori har gett ut en bok med titeln ”Muukalainen rantaruotsissa”. Boken torde också komma på svenska i december och är en humoristisk resebok om svenska Österbotten och dess folk. Den handlar om de som många finnar kallar kustsvenskar. Så mycket mera än så vet de inte om oss svenskspråkiga i Österbotten. Vi är de okända i Finland och buntas ihop med andra finlandssvenskar och jämförs ofta med den finlandsvenska kultur och historia som finns i Helsingfors. Visst har vi mycket gemensamt med våra bröder i södra Finland men det finns även skillnader i mentalitet, yrkesliv, kultur och vardagsliv.

I Helsingfors torde de flesta finlandssvenskar vara tvåspråkiga men i Österbotten är många enbart svenskspråkiga med svaga kunskaper i finska. T.o.m. de som tagit studenten kan ha dåliga kunskaper i finska beroende på att språk är färskvara och behöver ständig stimulans. Detta förvånar många finnar som tror att alla i Finland pratar finska utan större problem. Denna brist på kunskap om oss svenskösterbottningar finns inte enbart hos finnarna i Finland utan även hos många innebyggare i kungariket i väster. Jag har träffat personer i kungariket som tycker att jag är duktig som lärt mig svenska så bra på så kort tid. De fattar inte att svenska är mitt modersmål och jag  ofta har ett större ordförråd och bättre språkbehandling än medelsvensson. De hänger upp sig på min finlandssvenska språkmelodi som de kallar brytning vilket den naturligtvis inte är.

Det låter kanske som skryt att jag skulle ha ett bra ordförråd men sanningen är den att jag läst många böcker i mina dagar varav många tillhör den klassiska litteraturen. Jag löser också korsord och är allmänt intresserad av språk och ord. T.ex. hör eller läser jag ett ord som jag inte riktigt förstår innebörden av slår jag upp det i Ordlistan eller gör en grundlig forskning i ämnet. Det har gett mig många trevliga stunder och aha-upplevelser.

Något som jag retar mig på är uttryck som ”Ankdammen” och ”Svenskatalande – bättre folk” vilka är vanligt förekommande i finlandssvensk media. De är uttryck som många i Österbotten känner sig främmande inför. Ankdammen beskriver den finlandssvenska gemenskapen som inskränkt och navelskådande medan jag uppfattar svenskösterbottningen som öppen och tolerant. T.ex. har Närpes kommun i Österbotten hela 10 % invandrare som oftast är väl integrerade i arbetslivet, något som är sällsynt i övriga Finland. Även i vår kommun finns det många flyktingar och vad jag vet har det inte varit några större problem med dem. Vi har även mycket goda kontakter med kungariket, inte minst genom SVT och alla emigranter i landet i väster.

”Svenskatalande – bättre folk” är ett provocerande uttryck som kan spä på många finnars fördomar om oss finlandssvenskar. Möjligen är det som ironi gångbart i Helsingfors och radio X3M men själv känner jag djup motvilja mot detta uttryck. Här har vi en skillnad mellan allmogen i Österbotten och det finlandssvenska innefolket i huvudstaden.

Alltnog, boken verkar intressant och den står på min inköpslista. Är den tillräckligt bra borde den också användas för att sprida kunskap om oss svenskösterbottningar. Vi får se om Juha Ruusuvuori lever upp till förväntningarna.

 

Budord som även jag försöker leva upp till