Hammaren i träskon eller snabbköpet i plånboken

Ibland kan det bli riktigt smågalet. Det händer mig understundom.

Ikväll skulle jag sticka fötterna i träskorna, mina inneskor. Problemet var att jag redan hade ett par skor på fötterna.

I Saltgruvan har jag en vattenflaska på bordet i lunchrummet. Jag hällde upp en mugg vatten för att dricka och skulle skruva tillbaka korken på flaskan. På flaskan(!), klantskalle, inte på muggen som jag måttade. Korken kändes plötsligt väldigt liten och opasslig.

Eller tidigare i veckan när Stora Yxan behövde hjälp med att spika fast en spik. Tror ni inte jag snurrade runt utan att hitta hammaren, som jag höll i handen! Det roliga var att inte heller Stora Yxan såg att jag höll hammaren i handen. För att inte tala om pennor som försvunnit men som återfanns bakom örat. Eller glasögon som hänger i skjortans halsöppning men ändå har någon snott mina glasögon.

Begynnande demens kanske någon tänker men jag har hela livet drabbats av dessa små incidenter. Som den gången i unga år när jag skulle till jobbet i centrala Malmö men i den tidiga morgonen travade iväg till kvartersbutiken Pias Snabbköp som låg åt ett helt annat håll. Den tiden var inte snabbköp* öppet klockan sju på morgonen. Eller den gången i samma stad när jag glömde bilen vid posten och senare på kvällen blev förundrad över att kärran inte återfanns på sin vanliga parkeringsplats. En stöldanmälan låg nära till hands innan jag kom på var bilen fanns.

För att inte nämna den gången i sagda stad när min plånbok plötsligt försvann. Jag höll på att bli tokig och trodde att jag tappat plånboken, alternativt blivit bestulen, tills jag återfann pluskan ovanpå smörpaketet i kylen. En trygg plats för ens samlade förmögenhet, bara man vet om det.

Förvirring eller bara att jag går i andra tankar? Jag är mest benängen att tro det sista. I andra tankar eller i en egen värld som kan vara något helt annat än den aktuella. Som ikväll när jag mest tänkte på robotarnas framryckning, eller snarare, bristen på deras avancemang i republiken. Jag får återkomma med ett inlägg i ämnet.

*Används alls ordet snabbköp nuförtiden? Jag kan inte påminna mig att jag hört ordet på år och dagar. Vid genomförd forskning på nätet verkar benämningen vara en något föråldrad term. Tomas Ledin, den gode hedersknyffeln, skrev en gång i tiden en låt  med titeln ”Snabbköpskassörskan” som ”Di Sma Undar Jårdi” var först med att spela in. – Vilka härliga namn på band som det fanns den tiden: Blå tåget, Elda med höns, Eldkvarn, Fläsket brinner, Hoola Bandoola Band, Kebnekajse, Röda bönor, Träd Gräs och Stenar; bara för att nämna några.

[youtube=https://youtu.be/D78xYeVsOag]

Nu är det gjort, nu har den gått

Så äntligen är det gjort, däcksbytet inför sommaren. Ganska snabbt gick det och utan större problem men fälgkorset har fått en första lätt antydan om hur en korkskruv kan se ut. Lite vridet är det längst ute vid hylsan. De sitter hårt de där hjulbultarna. Jag fick ta i för kung och fosterland och det knakade och gnällde innan vissa bultar lossade.

Däcksbyte är det mest tråkiga av alla underhållsjobb som kan göras på en bil. T.o.m. oljebyte går lättare att göra. Jag drar mig in i det sista innan jag kommer till skott med däcksbyte varje höst och vår vilket gör att på våren blir det allt ljusare och varmare när bytet sker medan på hösten får jag ofta byta däck i mörker, köld och snöglopp. Inte roligt alls. Nåja, nu har Brunte fått mera passligt på fötterna.

För att få lite energi till detta trista jobb fick jag muta mig själv med ett halvt dussin påskägg i choklad. Små ägg visserligen men goda var de och nu när jag fått blodad tand på godiset finns det risk för att eventuella påskkärringar och påskgubbar blir utan arvode för sina strövtåg i byn kommande helg. Aja baja, var skall detta sluta?

Som ytterligare belöning för mitt storverk ikväll tog jag en provtur i skymningen med Brunte ut till villan och kunde konstatera att nu har den äntligen gått, isen. Rekordtidigt. Så nu är det bara att dra upp bryggan som stormen slängde i sjön i höstas eller när det hände. Endast några små isflak låg och skvalpade bland strandstenarna vilket jag var tacksam för. Jag är nämligen barnsligt förtjust i att hjälpa till vid islossningen och putta iväg isflak från min strand med en stake. Ungefär som att hjälpa bäcken på vårkanten att föra fram sitt flöde bland is och snö.

Värre var att jag hade träskor på fötterna och de är minsann de sämsta möjliga att ha på fötterna när isen behöver assistans från stenig strand på sin färd mot förgängligheten. Med en käpp i handen balanserade jag på strandstenarna och jag får tacka min skyddsängel för att jag inte trillade och bröt benen. Bättre är att gå barfota en kort stund än med krycka halva sommaren. Ja, det sista kom jag på efteråt men nu är i alla fall min strand isfri. Nu är det gjort.

Kalotfjärden 2014
Sådana moln brukar på senhösten betyda snö men vi får hoppas på fint väder under påsk.

Tänk så det kan gå när skorna inte är på

Trots att jag igår var på marknad och inte råkade i slagsmål, som Bulten i Bo brukade göra (episod i Emil i Lönneberga), inte blev rånad i Amsterdams glädjekvarter eller råkade ut för älgkollision under mina 1700 kilometer långa bilfärd genom Norrland så klarade jag mig inte utan blåtira denna sommar.

Sistlidna natt gjorde jag ett besök på toaletten. Morgonen närmade sig och jag tyckte inte jag behövde tända belysningen trots att det ännu var ganska mörkt ute. Ni vet, man kan ju sin bostad utan och innan. Tyvärr råkade jag trampa på en av mina träskor som låg och vilade på en matta. Alldeles på kanten steg jag, skon kantrade och jag med den. Jag föll framåt och trots att jag lyckades dämpa fallet så slog jag naturligtvis huvudet i armstödet på en av mina stolar vid köksbordet. Rakt på vänster öga som fick sig en smäll. Det var ingen kraftig smocka och jag reflekterade egentligen inte över det för förutom att träskon fick sig en rejäl åthutning. När jag vaknade på morgonen så kände jag en lätt svullnad kring ögat och visst; begynnelsen till en vacker blå ton hade infunnit sig. Inget stort men likväl föga klädsamt.

Frågan är nu om jag skall använda puder eller maskara för att dölja fadäsen eller borde jag likt Moshe Dayan placera svart lapp över ögat till det värsta är över?

Vad lära vi av detta? Jo, att träskor skall alltid vara på fötterna annars kan de ställa till med stort förtret.

lapplisa
Lapp-Lisa (Anna-Lisa Öst) i Vilhelmina var snäll och slog mig inte med sin gitarr. Ingen blåtira.
amsterdam by night
Trånga gator och gränder i Amsterdam på sena kvällen men ings skurkar syntes till. Ingen blåtira.
juthbackamarknad 2013
Mycket folk på marknaden men ingen ville mucka gräl. Ingen blåtira.
träskor
Men dom här gav mig blåtira med hjälp av en stol. Två mot en, inte just.

Vad är det som surrar och knarrar?

Idag på eftermiddagen när jag var på väg ut till bilen för avfärd för att göra mina veckoinköp av specerier hörde jag ett konstigt surr. Det kunde inte vara en aktersnurra för den torde inte ha stor framgång som isbrytare i farvattnen kring byn denna tid på året. Inte heller var det en snöscouter för de har ett mera ilsket ljud när hästkrafterna skall nyttjas för hastig framfart i terrängen. Bråttom, bråttom.

Jag lyssnade undrande och fick plötsligt syn på en flygande figur mellan trädtopparna. Det var en paraflygare som hängde i skärmen med motor och tillhörande propeller som framdrivande kraft som gjorde en runda över byn. Det första som slog mig: är det inte kallt däruppe? Jag skulle tro att temperaturmätaren visade ca. – 10 C vid stugväggen men där uppe med fartvind var det säker betydligt kallare. Jag rusade in efter kameran och fick ett par bilder med zoomen på max. Synd att den inte flög närmare för då hade jag fått fina bilder.

En annan som trotsade kylan var en cyklist som igår kväll i mörkret cyklade förbi min stuga på väg västerut genom skogen. Jag såg en lampa i mörkret på avstånd ned mot byn och trodde först att det var någon av mina grannar som var på spatsertur med pannlampa. Nej, det var det inte, därtill gick det för fort. Det var inte heller en skidlöpare för lampan var alltför stabil. Inte heller en moped eller snöscouter kunde det var, lampskenet var för svagt. Det måste vara en cyklist. En cyklist mitt i smällkalla vintern och i mörker! Jag kan säga att det är inte varje dag som det händer att en cyklist passerar min stuga i februari. Nästan en liten sensation. Jag smög mig ut i farstudörren och hörde ljud av cykel på isig väg.

Trots vintern utmanar även jag kylan och klampar omkring med mina knarrande träskor och stickade sockor på fötterna. En av krigarna i Saltgruvan med rysk härkomst, basker på huvudet och konstnärliga anlag, är inte så van vid träskor och förundrade sig och måste känna på skodonen för att försäkra sig att de var gjorda av trä och läder. Jodå, det går fint att använda träskor även vintetid när det inte är blidväder. Men det är klart, att spatsera i snödriva med träskor är inte så behagligt. Då passar bättre en filtstövel. De är dock synnerligen sällsynta i republiken.

paraflyer
Här kommer han flygande i vinterskrud, får man hoppas.
ved
Prydlig vedtave som Sister Jane med gemål i den Lyckliga staden travat senaste sommar. Nu kommer den väl till pass.

 

Ekipering

Jo, jag köpte ju en huvjacka i somras, en kylig kväll när intet annat fanns att tillgå i klädväg på gågatan i Ebbas Stad. Jackan var varm och priset överkomligt. Frågan är nu, passar det en gentleman i sina bästa år, d.v.s. som har passerat sina värsta glinår, att bära huvjacka? Eller är man patetisk?

Det här med mode och passande klädsel för olika åldrar är svårt, lite känsligt. Själv har jag inga problem med det, jag klär i allt från kostym till lump. Mest har jag dock svarta jeans, t-shirt på sommaren och flanellskjorta på vintern. Och träskor! – Helly Hansen tröjan är också en favorit, gångbar både för tupplur i soffan och för skogsarbete.

Jo, jag måste bekänna en sak till: den där huvjackan har en stor dödsskalle på ryggen. Alltså, har jag tangerat/passerat gränsen?

Skum figur i höstmörkret.

Handel och vandel

Denna weekend har jag haft spenderbyxorna på. Stora plånboken har nyttjats.

Först köpte jag nya träskor, som jag för övrigt är mycket nöjd med. Sedan inhandlades ett litet fat med blomstermotiv för att förvara min veckoranson av äpplen i, i Saltgruvans matsal. Jag äter nämligen ett äpple om dagen, helt enligt kloka normer, och dessa är fulltaliga på måndagen varför de bör ha ett snyggt ställe att vistas på innan de försvinner, ett för ett. Ett äpple om dagen håller doktorn borta, sägs det, men en vitlök om dagen håller alla människor borta.

Äpple bör för övrigt ätas med skalet på. Då får man i sig ytterligare nyttigheter; och gifter påstår vissa belackare.

Sedan inköptes 10 liter miljöbränsle till motorsågen och en ny kedja till dito maskin. Nu är jag rustad till tänderna vad gäller motorsågen. Ett antal kvistar i tät gran avverkades idag för att skapa öppna landskap och samla material till påskbrasan. Påsken närmar sig och då skall en brasa brännas. Traditionerna måste hållas!

Byns symadam besöktes eftersom hon fått i uppdrag att korta ett par byxor till mig. Konstigt att byxbenen alltid är för långa. Blir jag aldrig fullvuxen? Vägen dit var bedrövlig, som en byväg i Sibirien, eftersom tunga virkestransporter kört sönder vägen. Som tur var hade nytt krossmaterial snabbt körts dit och reparerat vägen. Annars hade jag behövt ett av arméns terrängfordon för att ta mig fram.

Som vanligt ville hon inte ha något för uppdraget, som vanligt ville jag ge något för besväret. Vi enades om att hon som vanligt gav sedeln till samhällets olycksbarn. Jag är henne evigt tacksam att hon tar sig an mina små byxproblem och ser till att behövande får något på matbordet. Billigt var det i alla fall.

Betydligt mera kostade de arbetskor som inköptes sist på dagen. Nästan 100 euro för ett par skor som till på köpet skall användas till vardags. Avsevärt dyrare än mina svarta begravningskor men klart billigare än de boots jag inköpte i vintras. Allt är relativt.

Vilken fröjd på måndagsmorgonen och vilken tid det tar innan fröjden är försvunnen