Flytta till landet?

Härom veckan skrev storbloggaren Underbara Clara i Sverige, eller som hennes riktiga namn är: Clara Lidström, ett inlägg om att flytta till och bo på landet. Hon bor i byn Tvärålund en bit från Umeå och där trivs hon bra tillsammans med sin familj.

Vi hade igår, trettondagen, i Oxkangar traditionsenligt nyårskaffe för alla som ville komma. Inget märkvärdigt, lite info, kaffe/te med wienerbröd, pratet flöt på kring kaffeborden. Ordnat av Byarådet på bystugan. 40 namn skrevs i gästboken och många barn fanns också till städs vilket är roligt.

Två villabor kom också och ingen visste vem de var. Lite viskningar, vem är de?  Byarådets sekreterare Richard tog tag i saken och hälsade på dem och sedan blev det allmän presentation av alla på sammankomsten, inte bara för nykomlingarna.

De två kvinnorna som var nya i församlingen var finskspråkiga men bedyrade att de gärna ville lära svenska. Det tror vi för de köpte också vår Hembygdsbok som är helt på svenska. Som tur var fick de till bordssällskap finsktalande så de behövde inte känna sig utanför bland all dialekt som pratades. Så enkelt kan det gå till när nykomlingar tas emot i vår by.

I Claras inlägg fanns farhågor (också i kommentarerna) för att de nyinflyttade till en by att inte skulle passa in, inte få vänner, känna sig utanför, även om Clara och hennes man snabbt fann sin plats och fick bekanta. Hon tog som exempel det praktiska som är mera närvarande på landsbygden när servicen inte alltid är väl utbyggd utan man får klara sig själv och fixa problem som i staden sköts av någon annan. Då behövs samarbete och hjälpsamhet, något som kan vara en väg till närmare bekantskap.

Detta kan mycket väl stämma. I vår by hade vi för ett par år sedan några flyktingfamiljer och speciellt en av männen var intresserade av min grannes fårfarm och hjälpte gärna till. Detta gjorde att han fick bättre kontakt med byn än att bara sitta på radhuset och titta. Visserligen med språkproblem men den driftige övervinner sådant och det tror jag gäller för alla. Tar nykomlingen aktivt del i byns angelägenheter, är nyfiken och ställer upp på lite talko ibland (frivilligarbete till allas nytta) så är det betydligt lättare att få in en fot i bygemenskapen.

Byn som boendeform omtalas i Claras inlägg som trygg och säker, också för barnen, och så är det. Samtidigt får vi komma ihåg att med större frihet för barnen i byamiljö så finns också faror som t.ex. fallolyckor och drunkning. Nu är det mycket länge sedan att något barn drunknat i vår by men det förekom tidigare. Idag är säkerhetstänkandet ett helt annat.

Visst kan det förekomma problem i en by, något som Clara också påpekar. Ovänskap, skvaller och hårda ord kan finnas även i en by, inte tu tal om saken, men i en liten by är innevånarna så få att man egentligen inte har råd med dåliga relationer och tråkigt uppförande. Förr eller senare bör man komma över gnabb och meningsskiljaktigheter för att komma vidare utan att någon förlorar ansiktet.

Landsbygden omtalas som en idyll och är det också för många som sitter i städerna och längtar ut till natur och ett enklare liv. Dock finns de som hellre bor i städerna, inget fel med det, och många av landsbygdens unga vill ut i vida världen och pröva lyckan. Ett större nöjes- och kulturutbud lockar och vem vill inte se sig omkring i världen. Frågan är hur många som återvänder till byn, bildar familj och låter nya generationer bli bybor?

Oxkangar är en by med ca. 60-70 innevånare. Ingen bybutik, skola eller äldreboende. Kommunen sålde tyvärr ifjol det enda radhuset som fanns i byn efter att ha misslyckats med att fylla de sex lägenheterna. Frågan är om tillräcklig information spreds om detta boende och om byn fanns på kartan? Syns man inte så finns man inte.

Många känner till Oxkangar genom att här finns många villor och sommarstugor längs stränderna och ibland flyttar någon också hit. För några år sedan hittade en familj från västkusten i Sverige hit utan att i övrigt ha någon anknytning i till Finland och byn. Sådant är ovanligt men fullt möjligt och naturligtvis tacksamt. Speciellt om det är barnfamiljer.

Fast vår by är egentligen inte så liten och avlägsen. Vi har 5-6 minuter till riksväg 8 och 40 minuters bilväg till Vasa med jobb, affärer, tåg- flyg och färjeförbindelser. Betänk att många sitter i storstadsköerna morgon och kväll samma tid eller längre. Matvarubutiker och grundläggande service finns med bil 13 minuter bort i Oravais och drygt 20 minuter är det till kommuncentrum i Vörå. Till förskola och lågstadiet är det 6 minuter med skolskjuts. Landsvägen ut till riksväg 8 är bra och vill vi åka åt andra hållet har vi hela Maxmo skärgård att utforska. Skärgårdsmiljön är annars kanske det starkaste kortet vi har i byn. Sjön och stränderna är inte långt borta för någon även om inte alla har sjötomt.

Något hus finns till salu och det borde finnas tomter även om de inte saluförs aktivt. Här borde det kanske göras en insats? Det finns möjligheter även i vår by med ett läge som egentligen är ganska bra mitt emellan Vasa i söder och Jakobstad i norr.

Det kan finnas fördomar om bybor att de är inskränkta, obildade och allmänt tröga. Då kan man fråga sig hur okunnig och trångsynt den personen är som hyser sådana fördomar?  Jag uppfattar vår bys befolkning som tolerant, välvilligt inställd till utbys och kunniga på många områden. Jag tror att ett bra valspråk för Oxkangar vore: Leva och låt leva.

Såja, nu har jag gjort lite reklam för vår by och kanske hos någon väckt nyfikenhet och lust att ta en närmare titt på Oxkangar. Vi finns och vi är bra! Vår Facebook-sida har i detta nu över 570 följare/gillare.

Igår var det nyårskaffe och inom en inte alltför avlägsen framtid tänder vi påskbrasan och sedan är det vår och glasjön, d.v.s. öppet vatten. Varför inte besöka byadagen som går av stapeln den 14 juli vid bystugan? Ingen kommer att peka finger och ingen bits. Istället blir det surr, grillkorv och kaffe med dopp. Och vädret? Jo, det är alltid fint i Oxkangar! 😉


Underbara Clara – Inlägget ”Om att våga flytt till landet”. Läs också kommentarerna där för- och nackdelar med flytt till landet avhandlas.

Oxkangar på Facebook

Oxkangar på Google Maps

Ännu är det tänt några dagar innan julbelysningen på kvarnens vingar slocknar för denna gång. En äkta, gammeldags kvarn är det inte alla byar som har!

Ingången till byn finns när vi passerat den tredje av broar.

För ett år sedan vid samma tid sedan fanns det betydligt mera snö lämpat för skidor och skoteråkning.

Och detta har vi framför oss, att lapa sommar, lugn och ro.

Eller bege sig ut i den närbelägna skärgården för en seglats.

Och som sagt, byadagen den 14 juli. Den bokar vi in redan nu!
Bilden är från sommaren 2018 med byastugan i bakgrunden.

 

Pengar på både gott och ont

Som bloggare kan en få det hett om öronen om inte bloggandets affärer sköts korrekt. Jag läser i Aftonbladet att storbloggaren Alexandra ”Kissie” Nilsson i kungariket fällts för smygreklam och därmed dömts till vite om 100 000 kronor om hon gör om grejen. Därtill har skattemyndigheterna ålagt henne 160 000 kr i skatteböter för att hon inte redovisat förmåner och intäkter.

Det må vara hur som haver med dessa göranden och låtanden, det som förundrar mig mest är att en storbloggare kan komma upp i stora inkomster genom reklam och andra sidointäkter. Det är frågan om miljoner kronor för de mest framgångsrika inom det som modernt kallas influensers. De bildar bolag och anställer t.o.m. folk.

Visst är det roligt om många läser mina inlägg men jag har inga ambitioner att tjäna pengar. Min blogg är alltför liten och jag har alltför litet nätverk att hissa upp som segel. För det handlar också om att ha många vänner, bekanta och följare, inte bara inom bloggvärlden utan också via Facebook, Instagram och YouTube, för att inte tala om ett personligt nätverk i verkliga livet. Det gäller att vara populär och känd, att ha kontakter.

Jag följer en del bloggar och även någon youtuber och jag tycker mig se en del unga tjejer, för det är ofta tjejer, som kämpar om att öka sitt följarantal och komma upp i rangordning. Just detta med att få ett s.k. samarbete, att göra reklam för en produkt eller tjänst. Det ger kanske inte alltid så mycket klöver för en liten blogg, det kan t.o.m. kosta pengar om ersättningen är i varor, men det är också lite av en statusgrej.

”Underbara Clara” skrev nyligen ett inlägg i frågan och visade insyn i detta med bloggande och reklam. Hon har lyckats väl och är värd all beundran för den affärskvinna hon också är. Att hon sedan har skinn på näsan är inte heller fy skam. Det är just därför jag läser henne.

Hon och hennes säljföretag söker upp företag och föreslår samarbete. Det är alltså en offensiv marknadsföring. Att vissa företag inte begriper den stora genomslagskaft och inflytande som en stor blogg har är en annan sak. Som hon själv skriver så visar hennes företag fina siffor men det är slit bakom varenda krona. Det fordras alltså mera än att bara skriva för att verkligen göra pengar på sin blogg. Eller rättare sagt, för att bara skriva och lyckas måste man vara sjusärdeles bra på att berätta och formulera. Inte alla förunnat.

Nejdå, jag lunkar på med mina alldagliga skriverier och har en liten men trogen skara som följer och läser. Det är jag tacksam för och speciellt vill jag tacka de som kommenterar. Utan kommentarer är bloggen bra mycket mera mager.

Ibland åker jag på utfärd och i morgon bär det av. Kanske jag t.o.m. får se en skymt av Underbara Clara. Vem vet?


Kissie har dömts för smygreklam

Resonemanget bakom annonseringen – Underbara Claras blogginlägg

 

Många

Samarbeten har jag inte med däremot ett och annat hus. Detta är mitt barndomshem. Visserligen fallfärdig men likväl en kär stuga.

 

En titt tillbaka i 70-talet

Jag älskar gamla filmer och videos från förr i världen.  På tuben finns en hel del super-8 filmer som visar livet på landet och hur arbetet gick till en gång i tiden.

Jag snubblade över fyra sådana filmer, inspelade på 70-talet av en man som heter Runar Lindahl. Inte den bästa tekniska kvalitén och inget ljud men filmerna är ändå sevärda.

Jag fick nämligen ögonen på dessa filmer när jag följde en länk som Underbara Clara på sin blogg gav till en fastighet som var till salu i Kalvträsk, Västerbotten. Jag intresserade mig en stund för denna by, belägen i Västerbottens inland från Skellefteå räknat, och kunde konstatera att det finns en vacker natur runt om men också att det är en avfolkningsbygd. 1960 fanns här närmare 200 personer men idag t.o.m. färre än i vår by. Dock, när man ”promenerar” omkring i byn med Googles hjälp ser det ändå ut att vara en rätt fin och proper by. https://goo.gl/maps/yGnkusiPegH2

Filmerna är fyra stycken och visar byalivet på 70-talet i Kalvträsk eller dess närhet. Jag kan gott säga att så gick det också till i vår by på 60-talet, i första hand. Lite nostalgisk blir jag när jag ser hur de jobbade för hand och allt slit som arbetet i skog och lantbruk krävde med den tidens maskiner och redskap som hjälp men också hästar som användes. Allt detta har jag sett som liten gosse och även i viss mån varit med om att utföra. Tänk om man bara för en liten stund kunde vrida tiden tillbaka och uppleva den miljön, arbetet och människorna. Jag tror nog att jag nöjd skulle återvända till nutid men en intressant utflykt vore det.

Huset som är till salu är en gammal mjölnarbostad med tillhörande kraftverk vid Kvarnån. Inte myggfritt på sommaren skulle jag tro men garanterat frisk luft och en underbar natur. För 700.000 kr blir det ditt! En inte helt omöjlig summa. På Lantmäteriets karta här.

Här kan ni se alla fyra filmerna.

Vill ni bara se en  finns den första nedan. Bl.a. syns i början på denna film en till synes vådlig vedklyvningsmaskin.

[youtube=https://youtu.be/-ymCRzjporY?list=PLeA3P6ZqAfMGT64I8jwtZ-P19vfIbtQ3z]

Digitalt entreprenörskap eller bara en vanlig blogg?

Bevistade ikväll föredraget ”Digitalt entreprenörskap” i Academill i provinshuvudstaden. På scen stod Annakarin Nyberg, Fil. Dr. och Internetforskare samt Clara Lidström mera känd som bloggaren Underbara Clara. Båda från Umetrakten.

Det handlade om att man kan tjäna pengar på bloggar och digitala medier, om Claras liv som bloggare och om bloggandet som yrke. Bland annat.

Claras blogg kom jag på allvar i kontakt med när TV-programmet ”Underbara Clara” i serien De obekväma sändes våren 2014. Jag gillade hennes stil, åsikter och rättframma sätt. Hennes blogg torde sortera under livsstilsbloggar med husmorsbestyr, odling, mat, pyssel och kläder som främsta varumärken men ibland blixtrar hon till och tar sig an rent politiska ämnen eller feminism. Det är främst då som jag finner hennes inlägg läsvärda. Men hon kan också reta gallfeber på folk som inte tål att en kvinna tar plats, har åsikter eller bara ståtar med sitt bullbak.

En sak som togs upp är den kvinnliga dominansen bland bloggare. Publikstillströmningen denna kväll talade sitt tydliga språk. Bland de 2-300 åhörarna fanns det bara 14 män anmälda. Clara menar att det inte gör så mycket, att det är t.o.m. är bra att det finns områden där kvinnor är i flertal och kan husera enligt egna huvuden, bygga nätverk och stötta varandra. Jag vet inte om jag helt kan hålla med henne i denna fråga. Visst är det bra att kvinnor kommer till tals och sätter normer men jag saknar bloggar från män som skriver om intressanta saker ur en mans synvinkel. Med att skriva menar jag inte bara att behandla ett intressant ämne utan att också kunna använda språket kreativt och med humor. Sådana bloggar skrivna av män är få. Tipsa mig gärna!

Att män inte bloggar är som om de vore analfabeter, något som inte kan vara bra. Nätet ger röst åt alla, framhölls i fördraget, men vad om inte männen öppnar munnen?  Varför så få män bloggar fick inte heller ikväll något slutgiltigt svar. Svaret finns hos oss män och vi var som sagt få ikväll.

Bloggar och sociala medier har idag mera makt och påverkan än man kanske skulle tro. Detta har uppmärksammats av företag som försöker få bloggare att göra smygreklam för sina varor och tjänster, ibland för en spottstyvel. Det gäller att som bloggare hålla tungan i rätt mun om man sysslar med ekonomiska samarbeten, som det så vackert heter. Å ena sidan kan det vara lockande att skriva fördelaktigt om en vara för att erhålla någon form av ersättning, å andra sidan gäller det att skriva på ett ärligt sätt så att inte läsarna fattar misstanke om bedrägeri. En bra blogg kan snabbt försvinna om förtroendet mellan bloggare och läsare får sina törnar.

Föreläsningen var intressant och många frågeställningar fick jag med mig hem i tankeryggsäcken. En fråga som framstod mera tydlig än de andra: borde jag specialisera mig på något område och försvinner då min nuvarande stil? Vill jag det eller skall jag fortsätta med att skriva vad som faller mig in? Det trivs jag med även om det blir lite spretigt ibland.

20160426 Academill
En del av den gamla kvarnens kvarter som nu huserar Åbo Akademi och många studerande. En utmärkt sal och scen för framträdanden finns fast inte i detta hamntorn som syns. Det hade ikväll blivit lite trångt.

Forsar, konst och skrivandets vedermödor

Nu är jag åter hemma i stugan. Jag anlände senaste natt och hu, så mörkt det redan blivit på sena kvällen och natten.

Båtresan över från Holmsund gick bra förutom att jag välte ett glas läsk över disken vid kassan. Det gick också bra, ingen kom till skada och ingen himlade med ögonen.

Tidigare på dagen startade jag från hotell Lappland i Lycksele och körde en bit norrut på väg 365 innan jag svängde av till Rusksele. Inget ruskigt inträffade där, inte ens en björnlort syntes till. Vid Mårdseleforsarna stannade jag till och gick en god stund runt på hängbroarna över forsarna, rotfyllda stigar och stora stenhällar för att se bese detta naturens underverk. Nästan inget folk på stigarna. Forsarna dånade och fräste sitt vatten förbi i svindlande fart. På ett ställe kom en and flytandes förbi och där gick det undan. Få se om den överlever vattenkaoset, funderade jag. Det gjorde den. På flera ställen fanns det möjlighet att göra upp eld och grilla. Mycket vackert och mäktigt. Värt at besöka. När jag klev av sista hängbron så kändes mig gång något svajig. Som om jag varit på sjön alltför länge. Gung i benen.

Uppe vid kaféet åt jag lunch. Renskav i riklig mängd som smakade utmärkt men potatismoset var det ranson på. Två små rosetter, snygga visserligen, men det hade gärna fått vara en till.

Vid Vindelforsarna en bit längre mot kusten längs Vindelälven stannade jag till. Här fanns förutom själva forsarna också camping och Konst i Kvarnen, en konsutställning för sommaren vid Renfors/Vindeln. Jag gick in i kvarnen och begapade konsten som hängde runt om väggarna där det passade bäst och pratade också med en manlig konstnär som satt och målade. Ett par skator såg jag men konstnären avsåg att spegla mänskliga beteenden och uttryck i de två fåglarna.

På översta våningen fanns ett rum med fotografier av gamla, fallfärdig hus. Det var Taina Dahlberg som ställde ut bilderna från sina barndomstrakter i Kajana i östra Finland och Åland. Intressant, för just sådana bilder är jag också intresserade av att ta. Hus, byggnader och diverse konstruktioner som en gång i tiden tjänat sitt syfte och som ofta byggts med största noggrannhet och målsättning men som sedan lämnat åt sitt öde och förfaller i sakta mak. Både vackert, tragiskt och med oändligt mycket historia bakom.

Sist på dagen passerade jag Tvärålund där bloggerskan Underbara Clara förväntas bo. Jag såg dock inte till någon Clara men tillhåll för en annan blogg i samma by passerade jag, nämligen bloggen Marstorp. Sedan började det regna.

I Umeå fastnade jag i eftermiddagskön när jag skulle passera staden enligt navigatorn. Så oändligt långsamt det gick. I Holmsund fastande jag i ytterligare en kö när jag letade efter en grillkiosk för att få en korv eller två. Gatan var smal och framför körde en sopbil som tömde avfallstunnor i godan ro. Alla tunnor på gatan skulle tömmas innan det blev läge att köra om. Till sist hittade jag korv och mos på Statoil som jag fick mig till livs efter 211 olika val av olika tillbehör och korvar.

Jo, varför jag inte bloggade så mycket tidigare under min Norrlandsfärd har sin förklaring. Jag använde min bärbara dator och på den kan jag inte stänga av pekplattan som jag inte använder. Det gjorde att när jag skrev så flyttade markören vid minsta beröring av plattan och plötsligt skrev jag på något helt annat ställe i texten än i slutet där man normalt skriver. Mycket irriterande och som krävde en hel del uppmärksamhet vilket inskränkte på tankflödet. Jag skriver som jag tänker. Jag måste också använda pekfingervalsen och inte riktiga fingersättningen vilken drog ned farten rejält på skrivandet. Hemma använder jag mus och externt tangentbord. Lägg därtill att under några tangenter på laptopens tangenter fanns skit som gjorde att jag måste trycka extra hårt för att få till bokstaven. Gjorde jag inte det uteblev bl.a. ä och a. Som grädde på moset är inte bord på hotellrum i allmänhet inte gjorda för bra kroppsställning vid skrivarbete. På Hotell Lappland fanns inget skrivbord alls utan istället två tjusiga fåtöljer och litet soffbord samt takkrona i taket. Jag löste det genom att flytta samman två nattduksbord men hur bekvämt är det? Detta om gångna veckans skrivarmöda.

Idag skall bilen tömmas, tvätten hänga, gräsmattan klippas och sedan blir det Konstens Natt i provinshuvudstaden för hela slanten. Från det ena till det andra. Inge rast och ingen ro.

mårdseleforsen 2015_3
Mäktiga krafter i rörelse när vattnet måste fram. Mårdseleforsarna.
mårdseleforsen 2015_2
Över svajande bro jag gick och på forsen föll min blick. Mårdseleforsarna.
mårdseleforsen 2015
Redo för ett dopp? Jag tror inte det för jag hade nog inte haft samma flyt som anden. Mårdseleforsarna.
konst i kvarn
Konst i Kvarn vid Renfors i Vindeln
konst i kvarn_3
Här sitter en av konstnärerna under fullbordande av ett verk. Skator som tittar uppåt eller så är de bara högfärdiga.
konst i kvarn_2
Ett av utställningsrummen som fick en extra dimension genom de två fönstren.
konst i kvarn_taina dahlberg
Bilder på gamla hus från bl.a. Kajana-land i Finland. Taina Dahlberg.
konst i kvarn_4
En presentation av Taina

Jobba mindre!

Svåra tider, härliga tider! Hur går det ihop? Vågar vi/jag/ du?

Igår var det, som sagt, tänkt att jag skulle åka till Den lyckliga staden. Därav blev intet. Istället ringde svåger upp från nämnda stad och vi hade en stunds konversation per telefon. Bl.a. berättade han om hur nöjd han är med livet just nu trots den ekonomiska nedgång som republiken drabbats av. Det innebär färre uppdrag för det egna företaget. Det har de löst genom att han dragit sig tillbaka i viss mån och låter den yngre generationen i företaget ta det arbete som finns medan han gör annat som han också gärna velat göra tidigare men som det myckna arbetet i firman inte alltid tillåtit.

Nu får han jobba i skogen med skogsvårdande arbete som är så roligt att han först kan slita sig från jobbet när det skymmer. Samtidigt som det är bra för konditionen och massor med frisk luft får han. Stora inkomster ger det inte men på sikt kommer skogen att ge avkastning och resultatet av arbetet ser han genast.

Han menar att det inte är en självklar katastrof att det är sämre tider utan då får man se sig om efter andra vägar och ofta kan de bli riktigt lyckade. Detta under förutsättning att man inte har stora skulder som slukar en stor del av lönen. För en ung familj med bostadslån och annat kan situationen kännas skakig om man inte vet hur framtiden riktigt gestaltar sig. Dagligen får vi läsa om avskedanden och permitteringar och säkert känner många oro inför framtiden.

Det är då man måste tänka annorlunda och inte bara se svårigheter utan också möjligheter. Kanske detta är en vändpunkt i livet som gör att det är dags att sadla om och göra annat?

Själv är jag benägen att hålla med honom. Jag menar en viktig sak i sammanhanget är att ta reda på vad man verkligen behöver och vilka resurser som fordras istället för att tillfredsställa köpbegäret med alltmera arbete. Arbete som stjäl tid. Många jobbar häcken av sig för att kunna köpa saker och ting de sedan inte har tid att använda och njuta av därför att arbetet tar sådan tid.

Idag kunde vi läsa i tidningen att ekonomiska experter i republiken kräver mera arbete som skall göras på obetald tid. Att de bara har mage att komma med sådana påhitt! Detta är bara ett sätt att sopa problemen under mattan och skulle göra ännu fler arbetslösa.

Istället borde vi äldre jobba mindre och ge arbete till ungdomar och unga familjer. Överhuvudtaget borde vi alla jobba mindre och inte låta oss dras med i ekorrhjulet som snurrar allt snabbare. Detta är dock en stor synd att säga och makthavare och politiker grinar illa när sådant kommer på tal. Jag har varit inne på det tidigare och bl.a. Underbara Clara bloggar om det. Filmen om henne i serien ”De obekväma” kan ännu ses några dagar till på UR Play så passa på medan tid är.

Idag snubblade jag över ett gammalt bokmärke som jag tycker passar bra i sammanhaget att läsa. Det är Maria Österåker som skrivit texten ”Att våga”. Att våga bryta med det gamla och se framåt. Jag tycker också det är en text för de som blivit friställda och vill hitta inspiration. Maria skriver också bloggen Lev mer på mindre, en filosofi som jag också försöker ta till mig.

Det är sådana som hon som för utvecklingen framåt, att de vågar göra annat, att tänka i nya banor, de som vågar hoppa. Det är annat än att kräva mera arbete som dessutom skall vara obetalt.

vägen framåt
Vägen framåt. Vem vet vilka möjligheter som finns bakom kurvan.

En av de obekväma

Jag såg ett program på nätet, ett program som nyligen sänts på Sveriges TV. Bloggaren Underbara Clara hade fått ett alldeles eget program i serien De obekväma. Hon bor i en by utanför Umeå i Västerbotten och hon skriver en av de mest lästa bloggarna i kungariket. Själva bloggen är kanske inte den mest givande ur min synvinkel men hon tar upp enskilda ämnen som jag finner intressanta. T.ex. detta med villkoren för arbetslivet och meningen livet kontra kneget. Jag håller med henne i många stycken. Här finns en länk till programmet: De obekväma – Underbara Clara