Vernissage i Vörå, både foto och målningar

Igår var jag på vernissage. Troligtvis för första gången vad jag kan minnas. Hälsades välkommen och bjöds på något gott i glaset med tilltugg. Sedan var det att mingla runt och betitta de uppställa och upphängda verken som de två artisterna visar på biblioteket i Vörå. (2.7 – 14.8)

Den ena var Roger Ohls, duktig natur- och landskapsfotograf även om jag också sett strålande bilder på både bil och motorcykel. Han är f.d. arbetskamrat och det var mest därför jag kom och för att jag visste att han tar fantastiska bilder. Hans bilder är tagna med omsorg och skicklighet och jag kan bara fantisera om det tålamod som krävs av honom för att komma nära sina levande motiv. Örnbilderna är i en klass för sig men den bild som jag helst velat ta med mig hem var från Brakkåfallet nära Vildmarksvägen i Jämtland. Jag gillar verkligen hur han fångat skiftningarna i bergväggen och vattnets liv. Landskapsbilderna är oftast från Finland, Sverige och Norge.

Den andra konstnären var Pernilla Backman, ursprungligen från samma by i Vörå som Roger men nu bosatt i Helsingfors. Hon målar både abstrakt och realistiskt eller en kombination. Jag kände inte till henne sedan tidigare och det är alltid en upplevelse att upptäcka ny konst och förstå vad som avses. Trots att jag är ganska okunnig om konst så är det ett av mina stora intressen därför att jag vill veta vilken tanke som finns bakom. Förstå och få aha-upplevelsen, eller bara se det vackra. Jag hade gärna talat lite närmare med henne om hennes konst men på vernissage finns oftast inte tid för ett mera meningsfullt samtal.

Jag tipsade tidigare om Nick Brandts bilder på IBIS i Vasa och nu kan jag tillfoga denna utställning på biblioteket i Vörå. Se den, ta er tid att se både fotografierna och målningarna. Det kan finnas behov även på semestern att ta ett steg tillbaka, betrakta, reflektera och sedan gå vidare med ett minne eller en förundran.


Pernilla Backman 

Mi querida galleria – verk av Pernilla Backman

Fotografen himself, Roger Ohls

Tyvärr blev bilden (med mobilkameran) jag tog av Pernilla dålig men här finns några av hennes verk på utställningen. Andra från höger ”Queen Bee” hade jag gärna tagit med hem.

 

Annonser

Dessa mina minsta

Och det hände sig att jag besökte en gudstjänst. Senast i söndags. Det händer inte ofta och det blev inte långvarigt men hur som helst så slank jag in i kyrkan i Umeå medan avfärd till färjan inväntades. Utanför kyrkan fanns en fotoutställningen Romska röster som intresserade mig. Den skulle jag se efter att jag tagit mig en titt i kyrkan. Så var tanken.

I kyrkan pågick en gudstjänst och en skara människor lyssnade till prästen. Jag stannade till och började lyssna även jag för prästen tog upp ett ämne som jag funderat på det senaste dygnet. Jag hade nämligen sett några tiggare, troligen från Rumänien eller från det hållet, och jag hade undrat vilka dessa ömkansvärda människor var och om de inte frös där de satt ihopkrupna på gatan, någon i fosterställning, med en liten skål framför sig med några slantar i. De förminskade sig själva till intet inför alla som passerade. De befann sig på samhällets absoluta botten och kunde inte komma lägre.

Vilka är de, hur har de kommit hit och är de äkta tiggare eller är det organiserat tiggeri? Är det människor utsatta för trafficking som tvingas till detta eller är de snyltgäster som utnyttjade människors välvilja och medlidande? Jag vet inte men där satt de och utgjorde en beklagansvärd syn. Säkert är det ingen munter tillvaro de lever.

Om de är människor som lever i fattigdom och armod, skall man då ge dem pengar eller låta bli? Tanken bakom det sista alternativet är att om inga pengar ges så försvinner de från gatan eftersom det inte kommer in några pengar. Ett krasst tillgång- och efterfrågan-resonemang fast i omvänd ordning. Så kanske skulle ske men fattigdom och mänsklig tragedi försvinner inte för att tiggeri på gatan försvinner eller förbjuds.

Prästen frågade hur mycket skall man ge dessa människor eller skall man ge dem något alls. Räcker det med några kronor, en tjuga eller hur mycket är lämpligt? Det var det här som fångade mitt intresse. Intressant att höra vad prästen skulle rekommendera.

Som den präst han var så sökte han svaret i Bibeln och tog som ett exempel den rike mannen som frågade Jesus hur han skulle göra för att komma in i himmelriket. Jesus svarade då: ”Sälj allt vad du har och ge till de fattiga”. Bedrövad gick mannen bort för han var mycket rik. Frågan är om inte vi, de flesta boende i Norden, är den rike mannen i förhållande till dessa tiggare eller fattiga människor i allmänhet ute i världen? Svaret blir då svårt att svälja för de flesta.

Något speciell summa preciserade inte prästen utan hans budskap gick ut på att vi alla är människor i en och samma kropp, kyrkan. Vi skall inte särskilja oss från fattiga tiggare och skapa vi och dom, utan se dessa människor som våra bröder och systrar; då kommer också till oss vad vi bör göra för att hjälpa dem om det så är med pengar, gärningar eller materiellt. Ett nog så klokt svar, tycker jag.

Utställningen om romerna hann jag bara titta på lite på för bussen kom och jag skyndade vidare till färjan där värme, mat och dryck väntade.

romska röster_2
Romska Röster – Utställning utanför stadskyrkan i Umeå
romska röster
Lite info om romerna
bussen
Titta, där kom bussen, bäst att rusa.

Livstycken

Jernbanan utspelar sig på 1800-talet och 100 år tillbaka i tiden, en tid som jag inte har någon egen uppfattning om förutom det som jag läser och ser på bild och film. Jernbanan är därför till stor hjälp att förstå livet den tiden. Drar vi oss närmar i tiden, låt säga 1950-talet och framåt en bit så finns det också böcker som är behjälpliga och då tänker jag speciellt på en bilderbok som jag inköpte senaste gång jag besökte Umeå, nämligen Sune Jonssons ”Livstycken”, en bok med bilder och miljöer från 1950-talet och framåt till 70-talet, med bilder från främst Västerbotten men även några bilder från Österbotten.

Det är bilder på vanligt folk, svart/vita bilder, i en ren och okonstlad miljö, som det säkert såg ut en gång i små byar och stugor runt om i Västerbotten. Man kan inte säga att rikedom strålar ut från bilderna, fastmer arbete, strävsamhet, religiöst liv, allvar, bygdemiljö som håller på att försvinna men som då ännu var levande, låt vara tynande. Mycket påminner också om den tid som jag växte upp i och många av bilderna skulle kunna vara härifrån, speciellt interiörerna från många hem. Lite nostalgisk blir jag allt när jag ser bilder från lantbruket och från frikyrkomöten. Vår by har en stark tradition och historia från det frikyrkliga med två församlingar, baptister och pingstvänner. Speciellt en bild från ett av pingströrelsens väckelsemöten i Husbondliden i Lycksele (1957-63) karakteriserar min urbild av pingströrelsen. Det är en ung flicka med tidstypisk klädsel, hon står, de andra sitter, hatt på huvudet, en hatt av samma sort som tanterna i bakgrunden även bär. På något sätt är det glasögonen som hon bär som är det mest urmärkande för denna rörelse enligt min mening. De skapar en slags stränghet i hennes ansikte. Jag undrar vad det blev av den flickan.

Men det finns många andra bilder som också är värda en granskning och stilla begrundan. Många av bilderna finns också på utställning på Västerbottens Museum i Umeå och naturligtvis besågs denna utställning sist jag var där. Det var då jag köpte boken. Först var jag tveksam för den var så stor och tung men sedan kom jag att tänka om jag inte köper den nu kommer jag att ångra mig så fort jag kommit hem. Bättre att släpa lite än ångra resten av livet.

Länkar:

Kulturnytt från SR. Ljudinslag.
Sune Jonsson på Wikipedia
Bilder från Västerbottens Museum. Bilderna går att förstora.
Forum Forts, ytterligare några bilder av Sune Jonsson.

sune jonsson
Här bilden av den unga flickan jag skrev om. Jag tog mig friheten att ta ett bild för att ni skall få någon slags uppfattning om vad jag menade.