Hon tar upp detta med dialekt i massmedia och då speciellt i radion. Där är det långt ifrån accepterat att använda dialekt, något som också i viss mån avspeglas i kommentarerna. Själv är jag tudelad. I massmedia bör det användas ett språk som förstås av flertalet i målgruppen annars kan man lika gärna lyssna på någon annan kanal. Samtidigt är dialekten, precis som Filippa skriver, en stor skattkista och bör inte nedvärderas vilket ofta blir fallet när frågan kommer på tal. Man bör vårda sitt språk heter det, precis som om dialekt är ovårdat språk, eller som en kommentar uttryckte det: ”dialekt ger ett dumt och obildat intryck”. Det är här som jag vill försvara dialekten. Dialekten är precis som alla former av språkliga uttryck en del av en människas identitet och att se ned på en annan människas modersmål är som att spotta den människan i ansiktet. Jag vill påstå att dialekten kan vara ens egentliga modersmål även om den tillhör ett huvudspråk som formellt är modersmålet. Jag känner mig lika främmande inför att kalla högsvenskan (den officiella svenskan i Finland) som rikssvenskan mitt modersmål. Visst är svenska mitt modersmål men inte i den form som är den officiella.

Idag är det ganska vanligt att dialekt används i sociala medier och det är väl ok men ibland kan skriven dialekt vara svår att förstå, därför är det inte ofta jag skriver dialekt. Det finns liksom ingen norm och alla skriver på sitt sätt. Likväl följer jag en och annan blogg skriven på dialekt, även sådan dialekt som är mig ganska främmande. Det är ofta lättare att förstå den muntliga svenska dialekten än den skrivna.

Jag anser att dialekten är en tillgång och en grund även för mig samtidigt som jag tycker att det är viktigt ha en god språkbehandling enligt vett och etikett, att lära sig andra språk och att kunna skifta språk beroende på var man befinner sig och med vem man pratar. Ju flera språk och dialekter man kan, desto rikare och enklare blir ens liv. Att bara kunna dialekt är begränsande.

På tal om språk och identitet kom jag att tänka på ett avsnitt i Mikael Niemis bok ”Mannen som dog som en lax”. Tornedalsfinskan motarbetades aktivt under lång tid av svenska ämbetsmän och myndigheter vilket också påverkade befolkningen i området. Jag tycker följande avsnitt, som jag tog mig friheten och gjorde mig mödan att skriva av, är läsvärt i skenet av språks och dialekters värde.

Föräldrarna hade bara velat Esaias väl. De hade velat skydda hans lilla hjärna från det finska ogräset så att svenskan kunde sås i ofördärvad åker. Tornedalingarna hade trott på det där. Med sin vanliga underdånighet hade man svalt medicinen och gjort som de lärde anvisat.

Ända in i vuxen ålder hade föreställningen levt kvar i Esaias. Ett land, ett folk och ett språk. Första gången han fick en tankeställare var under luffandet i Indien. Esaias stod på busstationen i Bangalore och kom i samspråk med en gatpojke. Killen var tio år men såg ut som högst sju, han var klenväxt och smutsig och klädd i sönderrivna kortbyxor, och i hans korpsvarta hår fanns egendomliga rödlätta testar som skvallrade om långvarig näringsbrist. Han hade gått högst något år i skolan. Pappan var från New Delhi och mamman från Maharashtra, de hade flyttat hit för två år sedan. Nu behärskade pojken flytande båda föräldrarnas modersmål hindi och marathi samt den nya delstatens tamil, dessutom kunde han riktigt hygglig engelska.  Esaias hade fascinerats av detta otvättade lilla språkgeni, gett honom några rupies och resten av dagen känt sig på något oklart sätt upprymd. Fyra språk och inte det minsta tecken på överfylld hårddisk.

Ju mera Esaias såg sig om i världen, desto mera upptäckte ha att det var flerspråkigheten som var det normala.—–

Det var enspråkigheten som var begränsande.—-

Man skall inte skämmas för sin dialekt, använda den så ofta det går men inte heller begränsa tillvaron genom enspråkighet och oförmåga att anpassa sig efter situation. Språkmajoriteten bör också i olika sammanhang respektera och intressera sig för annat tungomål än det gängse använda vilket dock kan var svårt att få gehör för, om det så beror på bristande intresse, lathet eller tron på ett land, ett folk och ett språk. Jag tror det sista är det värsta.

Ett språk som alltid uppskattas och som förenar är joller. Vem blir inte till sig när ett litet barn gör sina första försöka att kommunicera med munnen om det så bara är lite dräglande och struntprat. Det språket förstår alla om det så är swahili eller tornedalsfinskan.

En bild, liksom ett språk, kan var svår att förstå men viktigast är nyfikenhet och viljan att förstå.

Postat i:Språk Tagged: dialekt, Filippa Sundin, Mannen som dog som en lax, Mikael Niemi, radio, rundradio, språk ]]> https://villniles.com/2014/01/09/tala-ar-silver-dialekt-ar-guld-men-bast-ar-joller/feed/ 6 persperception manickar https://villniles.com/2013/11/08/yr/ https://villniles.com/2013/11/08/yr/#comments Fri, 08 Nov 2013 21:58:51 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=6458 ]]>  Jag tycker om att skriva under press. Vill jag publicera ett inlägg innan klockan slår tolv, midnatt, gäller det att skynda på. Jag borde blivit journalist.

Idag blev jag yr i huvudet två gånger.

Första gången i Saltgruvan en stund efter lunch. Plötsligt kände jag mig yr, konstig, nästan svimfärdig. Jag satt väl förankrad i kontorsstolen men plötsligt svävade jag ut i det blå, allt snurrade och jag blev matt. Detta hände mig för första gången och jag kommenterade händelsen något som: oj, det här känns inte bra, vad händer? ”Klingande Lutan”, en krigare i Saltgruvan, hade svaret givet: det var ett blodtycksfall efter intagen lunch. Det var första gången jag hörde talas om att man kan få blodtycksfall efter lunchen men det kan vara en förklaring och efter några minuter gick anfallet över. Jag mår åter som en prins!

Andra gången jag blev yr i huvudet denna dag var när jag kom hem efter dagens värv och fann ett paket på farstutrappan. Jag såg två olika hjulspår på gårdsplan och undrade vem som varit på besök. Det fick jag svar på när jag fann paketet vid ytterdörren. DPD:s budbil hade förgäves försökt få min underskrift på paketet från Italien och har som sista utväg, när ingen var hemma, lämnat paketet vid ytterdörren. Där låg det fridfullt och efter några sekunder gissande jag vad det innehöll. Min nya radio! Den ser inte mycket ut för världen (ungefär i storlek som ett modem) men dyr var den och mycken glädje må den skänka mig. Hobbies får kosta!

Kartongen

Postat i:upplevelse Tagged: blodtrycksfall, DPD, DX, radio, yr ]]> https://villniles.com/2013/11/08/yr/feed/ 2 persperception 001mod https://villniles.com/2013/05/22/moderlosa/ https://villniles.com/2013/05/22/moderlosa/#comments Wed, 22 May 2013 20:08:28 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=5513 ]]> Härom kvällen gjorde jag mig ärende till min granne fåraherden men möttes av tomt hus. Det hördes dock röster från fårhuset varför jag gick dit för att få mig en pratstund. Det visades sig dock att även där var det tomt på folk, bara en radio som snackade och spelade pop mellan verserna. Kanske fåren gillar musik och väderleksrapport?  Åtminstone det sistnämnde programmet borde vara av intresse eftersom tjänlig väderlek gynnar grönbetet och hopp i hagen som snart väntar runt hörnet.

Ingen där heller men två små lamm kom glatt rusande med små näpna bään och var väldig välkomnande. De verkade ha tagit sig ut från de övriga fåren och stövade omkring på egen hand. Jag tror att de måste ha varit de två lamm av vårens kullar som stöttes bort av sin mor, eller om hon dog, vilket det nu var. Hur som helst så är de morderlösa och föddes de upp med nappflaska och blev kanske därmed mer präglade av människor än de andra lammen.

Att de saknar en fast punkt, sin mor, verkar vara helt uppenbart för när någon människa dyker upp kommer de rusande och tror att de är deras mamma. Så betedde de sig ömkligt bräkande och strök huvudena så tätt mot mina ben och tryckte sig riktigt emot mig. Så stod de en god stund. Äntligen hade de hittat sin mamma! Gruvligt besvikna måste de ha blivit för efter att jag tagit ett par bilder så gick även jag min väg och hade ett fasligt schåå att hindra dem från att följa med ut på backen. Där stod de två små bakom gallerdörren och såg deras tilltänkta mamma gå bort mot landsvägen. Inte denna gång, men nästa, då hittar de sin trygga, fasta hamn; någon som vill ha dem. – Ja, det är inte lätt att vara moderlös, även för två små lamm.

Nu skall vi gosa, tänkte de små liven men lång stund blev det inte.

Postat i:Livet på landet Tagged: bää., får, fårhus, lamm, moderlös, radio, saknad ]]> https://villniles.com/2013/05/22/moderlosa/feed/ 6 persperception får1 https://villniles.com/2013/01/18/utsandning-med-forhinder/ https://villniles.com/2013/01/18/utsandning-med-forhinder/#comments Fri, 18 Jan 2013 21:32:17 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=4899 ]]> Ibland är det märkligt hur saker och ting sker, slag i slag. Liksom på varandra följande. I förrgår tog jag med en berättelse på dialekt, idag får ni höra hur denna dialekt låter. Om ni bor i republiken vill säga. Åter har vi problemet med den heliga upphovrätten. Bara för att det spelades några högst alldagliga poplåtar i ett radioprogram, till på köpet med många år på nacken, så får inte programmet höras utanför republikens gränser via Internet. Jag blir högst frusterad. För intresserade, utrikesboende hade det varit en möjlighet att stifta bekantskap med dialekten i vår by. Ni kan tyvärr känna er blåsta!

Jag fick igår kväll ett telefonsamtal: samling vid byastugan kl. 10. Radio Vega, den finlandssvenska radion, aviserade besök i byn och min närvaro var önskvärd. OK, jag fann för gott att infinna mig och idag var Rundradion på plats (så hette radiobolaget i republiken en gång i tiden, nu är det mera modernt med Vega).

Programmet heter ”Österbottnisk förmiddag” och sänds på fredagar. En plats eller by besöks och lyssnarna får först gissa vilken ort som avses. Idag var det vår tur. Därefter följde ett trevligt samkväm med mikrofonen i mitten. Kaffebordet var framdukat och reportern kom in genom dörren när det var dags för livesändning. Undertecknad harklade sig och strök med kammen ett extra varv genom glesnande tofsar.

Jag tror vi skötte oss ganska bra; själv är jag helt nöjd med min insats. Jag berättade lite om bloggen, som reportern upptäckt, och propagerade för att unga familjer skulle flytta till byn. Hör upp, här finns det space, lugn och ro, nära till naturen!

Här nedan finns en länk till programmet, ni andra får nöja er med en bild.

http://arenan.yle.fi/radio/1804426

Reporter Jan Jacobson på plats

Postat i:Hembygd, TV och radio Tagged: Österbottnisk förmiddagg, byastuga, oxkangar, radio, radio vega, upphovsrätt ]]> https://villniles.com/2013/01/18/utsandning-med-forhinder/feed/ 21 persperception oxkangar 2013 https://villniles.com/2011/12/07/ocoolt-sprakbruk/ https://villniles.com/2011/12/07/ocoolt-sprakbruk/#comments Wed, 07 Dec 2011 21:06:27 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=2486 ]]> Jag lyssnade ikväll på bilradion när jag rattade Brunte hemåt på glatta vägar. Programinslaget handlade om att vi inte använder reflexer tillräckligt ofta under den mörka årstiden. Reportern intervjuade ett par 12-åriga pojkar och frågade om de använde reflexer, vilket var högst tveksamt av svaren att döma.

-   Tycker ni att det är för ocoolt att ha reflexer, frågade reportern i ett försök att var hipp och svänga sig med den ungdomliga språket.

-   Nää, men att ha reflexväst är nog lite nolot, svarade en av gossarna.

Här framgick det tydligt att radiomannen var minst 10 år för sent ut med sin jargong.  ”Nolot” var ordet, inte något krystat ocoolt. Till sist endas de tre om att det var föräldrarnas fel att de inte använde reflexer mera än de gjorde. Till sitt försvar svarade en av pojkarna att: ”Det är inte så mörkt i skolan att jag behöver använda reflex” och det får vi hoppas även om det är spartider och mörkläggning av skolan säkert skulle sänka elräkningen radikalt för kommunen.

Med eller utan reflex bör man alltid se till båda sidorna. Det är coolt!

Varför började du blogga? Därför att jag kände mig som en radiosändare och bara ville stråla ut mina vågor. Ibland blir det mest dösnack och pausmusik, ibland kan det bli ett scoop. Kanske det är mest knaster och fading men någonstans finns min signal i cyberrymden.

Vilka bloggar följer du? Jag lyssnar och zappar runt i hela världen men någon lokalsändare finns i närheten, andra befinner sig längre bort i landskapet och så finns det en del internationella utsändningar från andra sidan havet som jag rattar in. Någon är tysk, en annan är engelsk, de flesta är svenska. Men alla sänder de ut sina program och sin egen musik som jag lyssnar till. Någon gång somnar jag, ibland får jag mig ett gott skratt eller något tänkvärt att grunna på.

Favoritfärger? Eterns vågor är osynliga därför då blir det inga favoritfärger. Men, ser jag en andhane med vackert grönt på sitt huvud, då tänker jag, på en kudde med den färgen vill jag vila mitt huvud medan jag lyssnar till väderleksrapporter i min gamla Riviera. Jo, väderleken förekommer ofta i bloggar.

Favoritfilm? Radio Days? Öh…

Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför? Brasilien, därför att där finns så många radiostationer.

Det var det. Nu skall jag lyssna på en radioföljetong med Clara som viktig huvudrollsinnehavare. Få se vilka äventyr hon och hennes regissör, Fru Ur, varit ut på idag? Jag höll på att skriva fröken Ur, ity så hette hon förr.

På denna apparat hör jag alla mina bloggar