Vandring med både nöje och förargelse

När jag senaste tid strövat runt i byn och fotograferat den fina höstprakten har jag också förundrats, för att inte säga förargats över vissa saker. Jag tänker på vissa av de vägskyltar som finns runt om i byn och lite varstans.

Det är bra att vägskyltarna och tillhörande adressnummer finns uppsatta på stolpar och husväggar. Så mycket lättare att orientera sig i främmande trakter. Bara en fråga: vem har hittat på namnen och varför just dessa namn?

Vi har en väg här i byn som heter Pärabackvägen och det är helt rätt men vem har hittat på den finska översättningen Pärabakantie? Tie är ju väg på finska och helt ok men måste man verkligen förfinska alla svenska namn? Den finska översättningen låter tossig. Hade det inte räckt med Pärabacktie, kort och gott? Det finns inget finskt ord som heter Pärabakan och det låter väldigt konstigt.

Vägen ut till Gammel-Ahlnäs (Gambäl-Alnes på dialekt) där en av byns hamnar ligger har helt plötsligt fått namnet Gamla Hamnsvägen på vägskylten. Varifrån har detta namn kommit? Ingen inföding kallar denna väg för Gamla Hamnsvägen. Hade det inte varit naturligare med Gamla Ahlnäsvägen som den inofficiellt alltid har kallats?

Hur går det till? Är det ett gäng byråkrater som sitter och bestämmer vad vägarna i byarna skall heta utan att rådgöra med representanter för lokalbefolkningen? I så fall tycker jag det är för bedrövligt och tyckande högt över folkets huvuden!

Detta är bara två exempel på vad som kan ske när utbys bestämmer över en högst lokal angelägenhet.

Ett annat praktexempel på 1960-talet var när lantmäteristyrelsen helt fräckt körde över både byborna och kommunfullmäktige genom att ändra bynamnet Oxgangar till Oxkangar i sin iver att förfinska byns ursprung. Oxgangar (Ox-gångar) kommer troligen från att bönderna på fastlandet på somrarna förde ut boskap för att beta på holmarna i byn. Visserligen bara en bokstav men nog så viktig.

Så här förklarar förmodligen högt lärda herrar den förfinskade versionen av bynamnet: ”Sannolikt av fi. oksi ’björn’ och kankare ’backe, höjd’.” Alltså, vår by borde egentligen heta Björnbacka på svenska om man får tro allt vad som skrivs. Så björnar har spungit runt här i byn en gång i tiden? Borde vi då inte enligt nutida funderingar återinföra dessa björnar att ströva runt; åtminstone i vår by Björnbacka? Vargen har ju fått fritt livsrum i landskapet; visst borde det då också rymmas en och annan björn även om den är bra mycket farligare än vargen? – Här lägger jag naturligtvis in brasklappen Ironi.

När jag ändå är i farten så vill jag också blanda mig i ett annat namnbyte och detta invid Maxmo kyrka. Där fanns tidigare en väg som hette Pussasvägen, ett charmigt och annorlunda namn. Tror ni det fick vara kvar? Nehej då, nu heter vägen något så tråkigt som Norrfjärdsvägen. Kanske ett namnbyte med byns önskan och medgivande, vad vet jag, men visst var Pussasvägen bra mycket mera kuriosa?

Fram för fler lokalt förankrade namn i byarna!


Bynamnet Oxkangar – Svenska Litteratursällskapet i Finland

Får jag bjuda på några höstbilder till innan ni tröttnar? Mycket löv har blåst ned senaste dagarna. – Ett sant nöje att ta dessa bilder!

Gammel-Ahlnäs hamn där vägen slutar. Som synes är alla hemma i stan, inte en bil på parkeringen.

Invid detta gamla hus börjar vägen till Gammel-Ahlnäs.
Huset som sådant är ståtligt men i dåligt skick eftersom ingen bott där på årtionden. Tyvärr går det så för många äldre hus på landsbygden. Kaalos är gårdsnamnet.

 

Byadagen i hetluften

Idag har vi firat byadagen här i Oxkangar, den årligt återkommande sammankomsten när infödingar, villabor och emigranter samlas i juli för att en stund tillsammans släppa vardagen och umgås. Vädret var oss även i år nådigt och vi hade en strålande sol som minsann lockade fram svetten. Temperaturer på mera än +25. Jag vågar inte säga någon exakt siffra för min digitala utomhusmätare hade lagrat + 40 C i minnet men då var det naturligtvis i solen. I alla fall hett så det kändes.

Per, ordförande för byarådet som är arrangör, hälsade välkommen. Dennis Rönngård bjöd på kända sånger och ledde också senare allsången. Korvgrillning, kaffe med dopp, pilkastning, lotteri och årets festtal hör till dagordningen på byadagen. Och naturligtvis samtal och trevlig samvaro som sig bör.

Festtalet hölls av Johanna Backman, tredje generationens villabo med rötter i Helsingfors, bott på många ställen i världen och nu boendes i Stockholm men har en del av sitt hjärta på Lill-Oxkangar. Hon har varit här sedan barnsben.

Hon berättade bl.a. om hur hon lärde sig att förstå och använda dialekten i denna del av Österbotten och vad den betytt för henne. Ett kärlekens och glädjens språk. Det var byns dåtida barn och ungdomar som lärde henne dialekten och den sitter än och används vid behov.

En av de först meningar på dialekt hon fick lära sig var: ”Mjölttjin i hinttjin je i bettjin” vilket betyder, Mjölken är i hinken i bäcken. Ett försök till stavning ser konstigt ut men så låter det ungefär. Den tiden fanns det inga kylskåp utan kylning av matvaror fick skötas på bästa sätt, i t.ex. i en bäck eller i en spånhop. Brunnar kunde också användas för kylning.

Hon tyckte om att simma och det var i samband med detta som byns ungdomar tyckte att hon borde lära sig följande mening: ”Ja far såm in schifftnykäl i båttnin” som översatt betyder ”Jag sjunker (far) som en skiftnyckel till bottnen”. Johanna var dock en duktig simmerska och något sådant hände inte.

Johanna använder sin dialekt i samtal med ortsbor men ibland händer det att infödingen försöker prata lite bättre svenska med henne. Det försöker hon avvärja och har sina standardmeningar för att åter låta samtalet glida in på dialekten. Vad hon dock inte nämnde men som är rätt intressant att om någon vars modersmål är dialekt försöker tala finsvenska, högsvenska eller rikssvenska så kallas det att ”denska”. Varifrån detta denska har kommit vet jag inte men när jag var liten trodde jag att det var samma som danska, att personen pratade danska.

Fint är i alla fall att dialekten lever och frodas i byarna. Det skall vi vara stolta över. Igår lördag besökte jag SkäriFolk på Bergö. Där talar de en lite annan dialekt men det får jag återkomma till vid tillfälle.

Som tur var tog tälttaket emot det mesta av solens obarmhärtiga strålar.

Hur varmt det än är ute så naturligtvis måste det också ätas varma, gillade korvar. Allt annat vore att frångå traditionen och vem vill det?

Lotter skulle också köpas. Jag vann ingenting men vad gör det.

Här är Johanna Backman mitt i sitt tal medan trubaduren Dennis Rönngård sitter på avbytarbänken längre bort. De två amplarna som hänger  i taket blev sedan till lotterivinster.

Rapport från byn

Nejdå, jag har inte gått i vinterdvala även om jag varit borta från bloggen några dagar.

Snö har det kommit och nu kan vi med fog säga att vi har en riktig vinter. Kallt, eller rättare sagt kallare, blir det även de närmsta veckorna. Om vi på något sätt drabbas av stormen Cora vet jag inte men den lär vara på väg hitåt. Vi får se hur det ser ut i morgon bitti.

Snöskottningen har det varit si som så med. Tung snö och känningar i ryggen har gjort att jag inte hunnit ikapp innan nästa snöfall kommit. Svåger har lovat att i morgon komma och röja upp med traktorn så då är jag på god fot igen. Det ser inte ut att bli så mycket snö därefter de närmsta veckorna.

På tal om fot så är stortån på höger fot inte riktigt bra ännu. Någon långpromenad blir det inte tal om på några dagar ännu men idag kunde jag i alla fall ta sparken till bystugan där byarådet bjöd på nyårskaffe, en tradition som uppskattas mycket i byn. Vid Storback mitt i byn susade jag iväg med god fart på medarna.

Ja, nyårskaffet. – Hela 35 själar behagade infinna sig för att avnjuta kaffe/te och bakelser. Byarådets ordförande hälsade välkommen och sedan satte surret igång. Därefter avtackades en av styrelsens medlemmar som nu lämnat styrelsen och vi fick även höra berättas om långväga besök i byn från i somras. Då besökte nämligen en ättling till emigranter, Hugo Sand, vår by. I början på 1900-talet emigrerade folk från byn till Misiones i norra Argentina och herr Sand besökte i somras republiken och sökte då även sina rötter. De fanns i första hand i Oxkangar och i Hellnäs.

Själv besökte jag Misiones för tre år sedan men då kände jag inte närmare till Sand utan jag höll på med mitt i Iguazu. Tänk, mera än tre år sedan jag sist varit på resa. Jag räknar då inte de otaliga utflykter jag gjort i norra Sverige, ej heller resan till Lofoten i höstas och en tur till Köpenhamn/Malmö. Det är liksom för nära hemknutarna men resor ändå. Små resor är också resor.

Just nu håller jag på med planering och funderingar på en resa senare på vårvintern men först vill jag se om Bettan klarar besiktningen på torsdag utan alltför mycket pengarassel. Hon är i fint skick men man vet ju inte vad stationens farbröder, och någon enstaka tant, hittar och hittar på. Vi håller tummarna för att det går vägen.

Mycket mera än så blir det inte i denna rapport från en by uti vinterlandskap. – Jo, isarna håller på att lägga sig men är ännu förrädiska på många ställen och vi vill ju alla hålla oss torrskodda och vid liv. Ha det gott!


De stora biffarnas land och vackra vyer

Vinterbäck i Djupsund

Här står några av åkdonen för de som tog sig till byastugan idag. Min spark står längst till höger. Granris framför bron skall det va!

 

Byadagen

Fint väder och då firar vi den årligt återkommande byadagen. Byarådet står för arrangemangen och ganska många kom. En uppgift säger att det var över 100 personer närvarande och det får vi vara nöjda med i en by med annars ca. 70 personer.

Byarådets ordförande Per hälsade välkommen och sedan spelade Jonas Skeppar och Jasmin Linde nordisk folkmusik på fiol och gitarr. Verkligt välljudande och njutbart. Det märktes att de studerar musik vid Piteå Musikhögskola för de har definitivt passerat amatörstadiet. Samspelta och med bra låtval även om musiken var ny för de flesta skulle jag tro. Själv spelade jag in en video med dem som förhoppningsvis senare kommer upp på tuben.

Senare anslöt sig också Julia Grannas med sång. Hon gav en verkligt fin tolkning av Dolly Partons ”Jolene”. Även hon studerar i Piteå.

Lite allsång skall det också vara på en byadag. Det gillar publiken. Ordförande Per ledde allsången ackompanjerad av byns spelman Elof på dragspel.

Sedan blev det pilkastning medan korvgrillen värmdes upp. Pilkastningen är nytt för i år och lockade ett 20-tal att prova sina talanger på det området. Dam- och herrklass fanns det. Några kastade riktigt bra, andra får träna mera och återkomma nästa år. Själv skötte jag mest fotograferandet och det tar också sin tid.

Efter pausen med korvätande och kaffe med dopp tog årets festtalare Mikko Ollikainen vid. Han är kommunens högsta tjänsteman, d.v.s. kommundirektör. Inte så dåligt av byarådet att få hit honom. Han berättade om kommunens göranden och låtanden samt om framtiden. Vi får verkligen hoppas att även små byar får uppmärksamhet i det kommunala maskineriet vilket Mikko visade med att komma trots att han är en upptagen man.

Byadagen hade också besök av en mindre bemärkt varelse, så liten att den knappt syntes. En liten näbbmus banade oförskräckt sin väg fram till ”scenen”. Till synes helt obekymrad. Tur att den inte fick smak på musikanternas kablar och sladdar som låg i gräset. Tur också att musikanterna inte kände sig störda av denna lilla gynnare. Om den gillade musiken lär vi aldrig få veta.

En dikt, ”En sommardag”, och en berättelse om förr i världen lästes. Vi lyssnade alla andäktigt.

Till sist kom så det som alla väntat på: lottdragningen. Gasgrillen, bästa vinsten, lottades ut först vilket jag tycker är helt galet. Den borde lottas ut till sist för att hålla spänning i spelet. Nu lottas den ut först och sedan finns bara småvinsterna kvar. Ok, de kan också vara fina men det blir inte alls lika spännande.

Byadagen har vi firat och allt blev till belåtenhet. Nu är det bara ett år tills nästa byadag och däremellan kommer julkaffet!

Här håller kommundirektör Mikko Ollikainen sitt tal. Den gamla skolkatedern kommer väl till pass. 
Duo Jasmin Linde och Jonas Skeppar spelar allt vad de kan, och det var inte lite det!
Allsången sköttes med bravur! De flesta sjöng med så gott de kunde. Det lät inte alls dumt.
Jasmin Linde, Julia Grannas och Jonas Skeppar blev en trio på slutet med idel fina låtar.

 

Folkligt, festligt

I lördags besökte jag både Österö Skärgårdsmarknad och Kaustby folkmusik festival, årligt återkommande traditioner, precis som vår byadag som avlöpte söndagen den 10 juli. Både skärgårdsmarknaden och byadagen är lokalt förankrade men det kommer ändå en mängd för mig okända människor som jag inte har en aning om vem de är. Det är samma med byns Facebook-sida; där har vi i nuläget 497 gilla trotsa att byn bara har ett 70-tal inbyggare. De flesta som gillar FB-sidan vet jag inte vem de är men ändå har de troligen en eller annan anknytning till byn. Eller så vill de bara vara med. 🙂

På byadagen bjöds både andlig och lekamlig spis. Korv grillades, kaffe och ”gris” avnjöts, festtal hölls, byns spelmän förnöjde, trubaduren Dennis Rönngård bjöd på härlig sång till sin gitarr och jag vann en slags klockradio på lotteriet. En sådan med speciell belysning när väckning närmar sig. Den är jag glad över. Som grädde på moset blev jag, tillsammans med ett par andra medlemmar av samfällighetens gamla styrelse, avtackad för ett 15-årigt uppdrag som kassör och sekreterare. Skönt att andra nu kunde ta över.

Skärgårdsmarknadens laxsoppa är ett måste men även en titt i skärgårdsmuséet med gamla båtar, motorer och andra ting som hör samman med en svunnen tid i skärgården. Bland flera andra försäljare fanns där min granne fåraherden med sitt stånd och sålde fårkött och fällar. Moster sålde bröd och bullar och kusin sålde fisk, naturell eller rökt. Ganska många människor träffade jag som jag fick ett litet samspråk med till skillnad från ifjol när jag tyckte att jag knappt kände någon.

På kvällen for jag tillsammans med sister Jane och svåger från den lyckliga staden till Kaustby festivalen. Vädret var oss nådigt och solen tittade mestadels fram. Det är en festival för folkmusik men utbudet är varierat och jag tror att alla hittar något att lyssna till. Folkligt och festligt, en trevlig och gemytlig stämning.

Rune Barslund & Andreas Tophøj från Danmark var den första anhalten i café Mondo. Vacker och finstämd musik på fiol och dragspel. En kontrast till detta var Tanssiteatteri Tsuumi: Kake – Tiellä tähtiin (Dansteater Härifrån till stjärnorna). Vilt, rockigt och dramatiskt med många dansare på golvet. En stor motorcykel ingick också i programmet. Inte direkt något man förväntar sig på en folkmusikfestival men just därför tycker jag Kaustby-festivalen är bra. Det är varierat och jag lär känna musik jag inte visst fanns. Det är inte bara fiol och knätofsar.

Gruppen Basco, också från Danmark, såg jag redan ifjol på Urkult, och plötsligt såg jag i matkön ett par av gruppens medlemmar, nämligen Hal Parfitt-Murray, fiol och sång och Ale Carr på cittern. Jag tvekade inte utan fick en liten stunds samtal med Hal. Han hade försett sig med ett stort skrovmål där bl.a. mujkor (siklöja) ingick, en finsk specialitet bestående av småfisk som steks som de är utan rensning. Han gillade det och bjöd också mig på ett smakprov från tallriken men uppriktigt sagt så är det inte min specialitet. Även Ale var betänksam och avböjde. De hade otur och en del av deras instrument hade försvunnit i bagagehanteringen på flyget. Inte så bra men de fick låna instrument så framträdandet kunde genomföras.

Basco spelade uppe på Kallio Klubi som ligger på ett litet berg nära festivalområdet. Först var publiken lite stillsam och trevande men redan efter några låter vågade de första unga damerna upp på dansgolvet i vilda danser, solo eller långdans. På slutet var det fullt ös på golvet. Märkligt är att det finns en viss typ av publik på sådana ställen som dansar sin egen dans, oblygt och frimodigt. Ofta är det unga kvinnor i övre tonåren upp till i 30-årsålder som tar plats och man kan riktigt se hur de lever sig in i dansen och trivs.

Jaakko Laitinen & Väärä Raha spelade balkanmusik på finska nere vid stora scenen. Också det rivigt, dansant och svettigt för de som gav järnet på dansgolvet.

Sist såg vi Kilema med medlemmar från Madagaskar och Spanien. De hade blivit av med alla sina instrument på flyget vilket var synd för jag antar att det fanns afrikanska instrument i uppsättningen som inte kunde hittas bara så där i närheten av festivalen. Men de gjorde en fin show och fick verkligen publiken med sig.

Nöjda stävade vi hemåt i sommarnatten endast störda av en älgkalv som passerade över vägen framför kylaren. För min del var det en förövning av vad som komma skall om drygt två veckor, Urkult. Lite annan stil på den festen men ändå finns mycket gemensamt.

En liten bildbomb:

2016-07-10 Byadagen i Oxkangar
Folket bänkade sig förväntansfulla inför byadagen i Oxkangar.
2016-07-16 Österömarknad 005
I lördags, Skärgårdsmarknaden på Österö.

2016-07-16 Österömarknad 013
Ett par skor i muséet. Sådana använde min morfar.
2016-07-16 Kaustbyfestivalen 005
Rune Barslund & Andreas Tophøj (DK) var de först vi hörde på i Kaustby, eller Kaustinen som det heter på finska.

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 055
Snart gick det vilt till på golvet. Tanssiteatteri Tsuumi: Kake – Tiellä tähtiin

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 090
Men man kunde också avnjuta en stilla jazzlåt bland mycket annan musik…

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 062
… eller bara mingla.

 

2016-07-16 Basco - Kaustbyfestivalen 102
Basco gav järnet uppe på Kallio Klubi.
2016-07-16 Kaustbyfestivalen 196
Jaakko Laitinen & Väärä Raha var inte så mycket sämre.

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 205
Dans, tjo och tjim.

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 231
Eller varför inte finstämd sång i Spelmanstugan

 

2016-07-16 Kilema Kaustbyfestivalen 256
En av medlemmarna i Kilema. Första gången han spelade på det lånade instrumentet men spela, det kunde han minsann.
2016-07-16 Kilema Kaustbyfestivalen 300
Kilema

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 230
Internationellt och mångkulturellt i Kaustby, inte snävt nationellt och exkluderande. Folkmusik är så mycket mer, inte bara ett sätt att hävda sitt eget utan att också ta del av och njuta av andras musik.

Byadagen 2015

Ha, ha, så kan det gå när man filmar, fotograferar och försöker att finna fina vinklar och motiv.

Gårdagen var händelserik med både Österö Skärgårdsmarknad och en helkväll på Kaustby folkmusikfestival. Det får jag dock skriva om en annan gång, idag är byns egen festdag på tapeten.

Jag anlände lite sent. Folket hade redan bänkat sig i tältet, de första inledande låtarna hade säkert spelats och ordförande för byarådet hade hälsat välkommen. Festtalaren Steven Frostdahl hade dock inte hunnit plocka fram sitt manuskript varför jag fick åhöra ett intressant föredrag om byars samhörighet och identitet, inte minst den finlandssvenska. Att det finns stora luckor i omvärldens kunskaper om oss finlandssvenskar är uppenbart även om tappra försök görs för att försöka förstå att det också pratas svenska i Finland. På ett ställe, oklart var men i alla fall inte i republiken, hade man för att hedra Steven och hans sambos närvaro som representanter för Svenskfinland hissat den svenska flaggan. Språket rätt men nationsflaggan fel. Han hade dock inte hjärta att den gången påpeka misstaget. – Tilläggas kan att Steven är politiker och bl.a. engagerad i Svenska Finlands folkting.

Själva är vi inte mycket bättre; våra insikter om andra minoriteter, dialekter och befolkningskonstellationer kan vara nog så bristfälliga. T.ex. hur mycket vet vi och intresserar vi oss för samerna, ett folk som också finns i Finland?

Musikanterna greppade fiol och dragspel och fina låtar klingade ut över gårdsplanen där tältet var uppställt. Även vacker sång framfördes av Siv från Kimo, en annan by i landskapet, inte alltför långt borta. Bl.a. sjöng hon en humoristisk låt om åldrandets vedermödor till melodi av Idas sommarvisa.

Kaffe med dopp lät sig väl smaka för de flesta även om jag, min vana trogen, höll mig till te. Jag provade också det sockerfria utbudet av kakor för de såg så goda ut och till min glädje smakade de riktigt bra. Där tror jag många missade en höjdare på kaffebordet.

Jag kom att tala med Anders, en av byns spelmän på fiol och tillika en av dagens musikanter. Han berättade att också han hade dagen innan besökt Kaustby, dock utan att vi sett varandra.

Den grillade korven, f.ö. sponsrad av Snellman, smakade utmärkt och medan jag mumsande i mig ett par stycken fick jag tillfälle att tala med andra besökare av byadagen. En viktig poäng med byadagen är att träffa folk som man inte annars ser till vardags: semesterfolk, villabor (sommarstugeägare) och emigranter. Både gamla och nya bekantskaper. Tyvärr får man sällan möjlighet att föra något djupare samtal, precis som på andra stora kalas, eftersom så många som pockar på uppmärksamhet.

Lotteriet tog vid och alla som köpt lotter var förväntansfulla som barn på julafton. En dråplig grej inträffade omedelbart när Pia, som ropade ut numren på lotterna, fick som första vinsttagare huvudvinsten som var ett tjusigt utemöblemang. Hon pep av förtjusning. Själv tycker jag att huvudvinsten borde dras till sist för att hålla spänningen uppe men sådan är inte kutymen på vår byadag. Jag hade köpt ett försvarligt antal lotter och fick också jag min beskärda del av fru Fortuna även om jag höll på att bli utan.

Jag stod och filmade lottdragningen och fick den ljusa idén att också fånga Finlands flagga, som dagen till ära, hissats i flaggstången. Tanken var att sedan låta kameran svepa ned till lotteriutdelningen där en lycklig vinnare hämtade sin vinst. Tyvärr dröjde det innan den senfärdiga lottägaren dök upp vilket förstörde scenen något. Inte så lyckat tyckte regissören herr PJ. Plötsligt gick det upp en talgdank för mig att kolla mina egna lotter och visst, jag hade gul lott med numret 18 i serie H. Tala om ridå!

Doftljus, mina första, fick jag bära hem och kommer säkert väl till pass till i romantiska sammanhang eller vid mera prosaiska tillfällen när spisen rykt in och hela huset doftar rök. Jag föredrar det första alternativet.

byadagen 2015 Oxkangar_4
En präktig byastuga har vi allt. Gul och grann.
byadagen 2015 Oxkangar_5
Naturligtvis, senap till korven. Tur att fönstren var putsade så att jag kunde ta bilden från bystugans festsal.
byadagen 2015 Oxkangar_6
En vacker sommarbukett vid foten av flaggstången. Paraply låg i beredskap men behövdes ej.
byadagen 2015 Oxkangar_7
Vinster från lotteriet delas ut.
byadagen 2015 Oxkangar_8
För det musikaliska svarade fr.v. Anders, Martin och Siv.

Utsändning med förhinder (på nätet)

Ibland är det märkligt hur saker och ting sker, slag i slag. Liksom på varandra följande. I förrgår tog jag med en berättelse på dialekt, idag får ni höra hur denna dialekt låter. Om ni bor i republiken vill säga. Åter har vi problemet med den heliga upphovrätten. Bara för att det spelades några högst alldagliga poplåtar i ett radioprogram, till på köpet med många år på nacken, så får inte programmet höras utanför republikens gränser via Internet. Jag blir högst frusterad. För intresserade, utrikesboende hade det varit en möjlighet att stifta bekantskap med dialekten i vår by. Ni kan tyvärr känna er blåsta!

Jag fick igår kväll ett telefonsamtal: samling vid byastugan kl. 10. Radio Vega, den finlandssvenska radion, aviserade besök i byn och min närvaro var önskvärd. OK, jag fann för gott att infinna mig och idag var Rundradion på plats (så hette radiobolaget i republiken en gång i tiden, nu är det mera modernt med Vega).

Programmet heter ”Österbottnisk förmiddag” och sänds på fredagar. En plats eller by besöks och lyssnarna får först gissa vilken ort som avses. Idag var det vår tur. Därefter följde ett trevligt samkväm med mikrofonen i mitten. Kaffebordet var framdukat och reportern kom in genom dörren när det var dags för livesändning. Undertecknad harklade sig och strök med kammen ett extra varv genom glesnande tofsar.

Jag tror vi skötte oss ganska bra; själv är jag helt nöjd med min insats. Jag berättade lite om bloggen, som reportern upptäckt, och propagerade för att unga familjer skulle flytta till byn. Hör upp, här finns det space, lugn och ro, nära till naturen!

Här nedan finns en länk till programmet, ni andra får nöja er med en bild.

http://arenan.yle.fi/radio/1804426

oxkangar 2013
Reporter Jan Jacobson på plats

Dop och dopp på samma dag

Igår var det kaffebjudning i bystugan. En hel hop förväntansfulla hade samlats för att låta kaffetåren sig väl smaka med tillhörande dopp och bakelse. Vädret visade sig från sin fina sida men för säkerhets skull tog jag på långkalsonger så att jag inte skulle frysa under spatserturen till byns samlingspunkt. Därför blev det lite varmt under pälsen när vi väl kom igång med att ta för oss av bordets fröjder och godbitar.

Själv drack jag te och ett glas rött. Inte rödvin om någon trodde det utan hallonlemonad. Sorlet runt borden böljade fram och åter. Folk hade ett och annat att säga varandra i alla vänskaplighet. Ordförande för byarådet hälsade välkommen och berättade även att några nya innevånare i byn skulle hälsas välkomna med blommor. Själv fann jag min föranlåten att nämna att även framtida små innevånare var på kommande vilket gjorde att allas blickar riktades mot mig och naturligtvis fick jag frågan om vad jag nu ställt till med och vem som var den lyckliga. I sådant läge är det bara att dementera kraftigt och skylla på andra vilket godtogs ganska omgående. Roligt är det i alla fall att även nyfödda kommer till byn och en stund efter kaffebjudningen var det dags för dop i samma lokal av en redan nyanländ.

Som underhållning bjöd byns spelman på några låtar som med välljud strömmade fram ur dragspelets innandöme. Dragspel går alltid hem och repertoaren var det inget fel på, både världsligt och andligt.

Så var den bjudningen slut och nu väntar vi bara på sommarens byadag som oftast är en större tillställning. Då bjuds det också grillad korv.

kaffebordet
Jag dristar mig inte att visa menigheten på bild för vissa är, kan jag tro, lite känsliga för att posera på bild, än mer att synas på bloggen. Här är ett av kaffeborden i alla fall.
bystugan oxkangar
På väg till byastugan. Själv glömde jag sparken, trots att det var utmärkt före att åka spark.