Tack, du pratar också en bra svenska!

Torsdagsklubben hade idag möte, om än något reducerat, den ena riddaren var på annat uppdrag. Vi beslöt att prova ett nytt matställe som öppnade i höstas, nämligen Chào grill i Oravais kyrkby alldeles nedanför kyrkbacken.

Vi stegade in, betalade för oss – jo även här finns en viss pensionärsrabatt – och försåg oss från buffén som bestod av typiska asiatiska anrättningar med ris som bas. Smakade riktigt bra och alla tog påfyllning. Kaffe och kex som avslutning. Enkel och stilren inredning med stora fönster ut mot stora gatan. Eller Öurvägen som stråket heter. En traktor med släpvagn körde förbi ett par gånger.

Bakom disken stod en ung man, med asiatisk härkomst av utseendet att döma, och betjänade oss på ren dialekt. Om han är född här eller utrikes vet jag inte men dialekt pratade han obehindrat.

Det fick mig att tänka på hur viktigt språket är för vår identitet och acceptans i samhället. I Oravais är svensk dialekt normen i samhället; pratar du annat kan du lätt hamna i en annan låda, också om du pratar svenska med brytning eller en österbottnisk dialekt lång bortifrån. Dialekt, då är du en av oss och någon att lita på. Detta tror jag sitter i ryggmärgen hos alla människor och behöver inte betyda något dåligt men kan också bli fruktansvärt fel om det kopplas samman med generaliseringar, rasism och ren okunskap. Pratar du vårt språk, då är du en av oss, sedan må det vara vilket språk som helst.

Jag minns en gång i mitten på 1970-talet när jag först kom till Malmö och besökte en kvartersbutik för att handla. Den tiden fanns det inte så många svarta människor från Afrika i Sverige och de som fanns var i de flesta fall importerade. En liten flicka med svart hudfärg och krulligt hår gick tillsammans med sin vita mamma och sökte varor. Helt plötsligt så öppnade hon munnen och ut kom en komplett skånska som jag bara kunde drömma om att kanske få någon gång i framtiden. Jag minns hur förvånad jag blev, det hade jag inte väntat. Jag hade omedvetet placerat henne i lådan ”svart invandrare med annat språk”. Troligtvis var hon adopterad.

Idag är det inte ovanligt i Sverige att vem som helst, oberoende av utseende, i princip kan prata den landsändas språk och dialekt där de befinner sig. De flesta höjer inte förvånat på ögonbrynen om en svart människa pratar äkta dalmål.  Vi får också komma ihåg skillnaden på t.ex. skånskan och alla de olika norrländska dialekter som förekommer. Vilken väcker mera uppmärksamhet: en skåning i Gällivare eller en svart människa som pratar Gällivare-språket i Gällivare?

Dock är ändå många invandrares svenska färgad av sitt modersmål och det finns de som pratar en dålig eller knappt någon svenska alls. Invandrare av nyare modell. Själv var jag också invandrare i Sverige en gång i tiden och idag skulle det vara bra roligt att höra det språk som jag pratade de första åren i Sverige. Hur färgat var mitt språk av finlandssvenskan och vår dialekt? Jag lärde mig aldrig att prata skånska speciellt bra  av den enkla anledningen att jag inte behövde. Jag utvecklade en nordisk variant av svenska. Däremot var det roligt att svänga sig med vissa skånska ord och meningar; jag lärde mig småningom att älska skånskan.

Det finns dock ett litet aber för oss finlandssvenskar i Sverige, som invandrare eller resenär. ”Vilken bra svenska du pratar” är det inte ovanligt att vi får höra i Sverige, som om vi nyligen lärt oss svenska. Den kan kännas som om hela ens identitet ifrågasätts. Vad då bra svenska, det är ju mitt modersmål! Detta beror oftast på ren okunskap om att vi finns, vi svenskspråkiga i Finland. Okunskap, likgiltighet eller lättja. Utbredd begreppsförvirring finns också, inte minst bland oss finlandssvenskar: vad är finlandssvensk, finne, finländare, sverige-finnar, sverige-finländare och sverige-finlandssvensk?

Annars är det rätt kul att i Sverige prata vår dialekt, alltså med någon annan från Österbotten. Inte en tillrättalagd svenska utan ren österbottnisk dialekt. Många gånger är det nästan så att man ser någon i närheten spetsa öronen och försöker klura ut vad vi är för typer. Då gäller det att högt och ljudligt dra på med bred dialekt för att se hur förbryllade de blir. Vad är detta? Kan de var norrmän eller ufos? Tyvärr kan jag inte Närpes-språket speciellt bra men det kommer säkert till sin fulla rätt i en sådan situation.

Själv har jag inte fått höra ”Vilken bra svenska du pratar” förutom en gång när en tyckte att jag talade en tydlig svenska. Tack, det kan man inte säga om alls rikssvenskar. Jag har ett bra svar på lager ifall någon i Sverige berömmer mig för mitt svenska språk med orden ”Vilken bra svenska du pratar”. Då gäller det att stilla sig ett ögonblick, dra på det bästa smilet jag har och svara: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”


Vad betyder finlandssvensk? –
Själv har jag inget problem med att kalla mig finlandssvensk, men jag är också svenskösterbottning, oxkangarbo och ”nordisk medborgare”.

14 saker som finlandssvenskar är trötta på att höra – både i Sverige och Finland – Amelia

För att ytterligare lyfta fram dialektens förträfflighet så spelar vi upp en video från Ragnvaldsträsk utanför Skellefteå.

 

 

Tyvärr ingen bild från Chào grill, det glömde jag helt bort, så det får  bli en tjusig vinterbild istället.

 

Vart bär det av och frågan om identiteter

Ifjol gjorde jag en fin och intressant resa till Lofoten och sedan söderut till Stekenjokk. Det var i mitten på september, en perfekt tid att uppleva den färgrika natur som Norden bjuder på hösten. Visserligen drabbades jag av en del regn men det mesta av tiden var det ändå bra väder.

I år vill jag göra en liknande resa men denna gång är målet inte lika självklart. Stora Sjöfallet i Gällivare är ett förslag men jag har också haft i tankarna att göra en höstresa i Finland. Jag har inte tidigare varit speciellt flitig med att resa i Finland och östra delen av republiken vore intressant. Frågan är bara vad jag skall besöka och när. På kartan syns en massa sjöar som säkert är fina naturupplevelser men vad annat? Mest är jag ute för att få fina bilder men en musikalisk upplevelse vore inte heller dumt.

När jag igår kväll gjorde research på nätet om Stora Sjöfallet snubblade jag över filmen ”Gállok – kampen i Sameland”. Det är en film som handlar om gruvnäringen i Norrland och då speciellt om prospekteringen av fyndigheter i Gállok (Jokkmokk) och kampen mot detta. Filmen är intressant för den visar på de konflikter som kan uppstå inom en befolkning när olika intressen kolliderar: de som vill ha jobb i gruvan och dra nytta av detta, kontra de som värnar om miljön och samernas rättigheter. Gamla vänner blir bittra fiender, hot och okvädingsord flyger genom luften.

Frågan om vem som kan kalla sig same väcktes också i filmen. Är det bara renskötande samer eller kan också andra kalla sig samer, de som har samiska släktband. Måste man kunna samiska för att kalla sig same eller finns det ”fusklappar”, som de kallades i filmen, de som hävdar sin samiska identitet efter att tidigare kanske ha berövats sitt språk och inte har rennäringen som syssla? En intressant fråga för ju färre som kallar sig same, desto bättre har koloniseringen lyckats. Här kan också finnas en motsättning mellan renskötarna och de som inte är renskötare fast de alla har samiskt ursprung och släktskap.

Frågan är intressant även för oss finlandssvenskar. Vi är också en minoritet och vem är finlandssvensk och vem är inte? I vårt fall handlar det inte så mycket om genetiskt ursprung utan mer om språket, lokala traditioner och den finlandssvenska kulturen. Som infödd finlandssvensk är frågan självklar men kan en med finska som modersmål också kalla sig finlandssvensk? Ja, anser jag, om personen i fråga kan svenska hyfsat, är beredd att värna svenska språket i Finland och själv identifierar sig som finlandssvensk.

Vänder vi på fråga, kan en finlandssvensk bli finne? Ja, hävdar jag. Om man kan finska tillräckligt bra, använder finskan största delen av tiden och själv identifierar sig som finne så är saken solklar. Detta med självidentifieringen är a och o i sammahanget. Samtidigt är kanske språket inte så viktigt för de som tillhör språkmajoriteten eftersom huvudspråket är normen i landet och man ställs inte så ofta inför problem med kommunikation och förståelse.

Kan man vara tvåspråkig? Ja visst men jag har för mig att myndigheterna fordrar att man registrerar sig endera. Tilläggas bör att språket är bara en del, om än viktig, av ens identitet.

Här är kanske på plats att förklara begreppen finlandssvensk och finne. En finlandssvensk har svenska som modersmål, en finne har finska som modersmål – om hen inte själv ändrar sin identitet – och båda är finländare. Detta slarvas med ibland men nog så viktigt att hålla isär. En sverigefinländare är däremot en som emigrerat från Finland till Sverige oberoende av modersmål. – Slut på parentesen.

Som turist i området kring Stora Sjöfallet kanske man inte alls märker av dessa problem och frågeställningar utan det är bara vackra vyer, vandring och god mat som står fram. Stora Sjöfallet självt ligger ju i ett område där man hårt exploaterat vattenkraften för elproduktion. Jag hittade också en annan intressant film om detta på nätet när tunnlar som skulle leda vattnet till turbiner byggdes på 1970-talet. I den filmen var alla nöjda och någon tillstymmelse till konflikt fanns inte. Eller, var det så?

Mina forskningar går vidare. Om jag satsar på Stora Sjöfallet vad mera skall planeras in? Stekenjokk lockar också men det besökte jag ifjol även om det blev lite rumphugget. Eller skall jag söka mig norrut? Eller till något helt annat? Jag sitter lite i valet och kvalet vad gäller resandet. Något skall jag väl ändå hitta på. Det gäller att ha något att se fram emot.


Kraftverksbyggare i Ritsem – YouTube

Gállok – kampen i Sameland – SvT Play

Så blir det några bilder från ifjol när jag gjorde min road trip.

Någonstans väster om Kiruna

Nära Björkliden

Fatmomakke-viken

Marsfjällen

Just så! Jag är inte brydd! – Kvinnliga uttryck?

Jag har funderat på detta med språket igen. Det gör jag ofta.

En sak jag lagt märke till att det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller användandet av vissa ord och uttryck och hur de låter här i Svenskfinland. Kvinnorna alltså, och i Helsingfors framför allt. Där har yngre och förmodligen akademiskt skolade kvinnor ofta en knarrande röst som malar på i jämt tempo ända till slutet på meningen där rösten går upp i tonläget för att liksom dö ut i sista stavelsen. Har ni lagt märke till det? I t.ex. radio- eller TV-program. Åtminstone jag får en känsla av att de är en smula blasé. Är detta någonting typiskt för Helsingfors-svenskar av kvinnligt kön eller inbillar jag mig?

Något som jag däremot helt säkert inte inbillar mig är användandet av uttrycken ”inte brydd” och ”just så”. Jag vill påstå att det är framför allt finlandssvenska kvinnor som använder de två formuleringarna. Jag har aldrig hört eller sett en man använda de uttrycken.

”Jag är inte brydd” brukar sister Jane säga och då menar hon att hon inte bryr sig och inget får henne att ändra sig. Ordet brydd finns förvisso i Svenska Akademins ordlista men betyder då förvirrad! Andra synonymer är villrådig, rådvill, förlägen, besvärad, handfallen, förbryllad, konfunderad, bortkommen, ställd, perplex, generad vilket jag också kan hålla med om. Alltså något helt annat än att inte bry sig.

Det som jag tycker är mest lustigt är uttrycket ”just så” som höjden av indignation. ”Just så” – vad var det jag sa! Uttrycket används ofta i sociala medier och jag menar att det är nästan enbart finlandssvenska kvinnor som använder uttrycket. Det må de göra; jag brukar tänka att där var det en som fick rätt! Åtminstone enligt eget huvud. – Rätta mig om jag har fel!

Till sist ett ofog som är vanligt förekommande i kungariket. Användandet av var, vart och varifrån. Senast idag läste jag på Facebook: ”Vart åker ni ifrån?” Här har hen lyckats få in vart och (var)ifrån i samma mening i betydelen: ”Varifrån åker ni?”.

Just så! Det heter ”Var är du?”, ”Vart åker du?” och ”Varifrån kommer du?” och inget annat.

Här har vi Ida Lundbergs snöskoter på museet på Österö. Hon var kvinnan som inte var brydd att ta sig fram både vinter som sommar långt ut till havs.

 

Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

Ett unikum svarar och tycker till

Jag är med i flera Facebook-grupper. En av de trevligare heter ”Bevara gamla ord och uttryck”. Man skulle tro att det är en gravallvarlig och strikt grupp som håller koll på gammalt språk och i viss mån är det så men fastmer är det väldigt skojigt och högt till tak.

Ofta är det rena språk- och ordlekar. Någon kastar fram ett ord eller uttryck, synonymer och förklaringar studsar fram men lika gärna kan det bli rena lekstugan när alla skall vara vitsiga och småtramsiga, komma med motsatsen och allt vad som dyker upp i bollen.

Någon försökte sig på långa ord: Flaggstångsknoppstoppsförgyllare, en annan svarade Basfiolsfordralsmakaregesäll som genast fick sin överman, eller kanske hellre överkvinna: Basfiolsfodralsmakaregesällsänka. Eller vad sägs om Folkhushållningskommissionsdistriktsuppsyningsmannen? Någon tyckte att: ”Dagens särskrivande generation skulle delat det i sju ord.”

Någon ville uppmärksamma uttrycket ”Hålla tand för tunga”. Jag är inte sämre än någon annan och kommenterade: ”Framför allt gäller det att ha tungan i rätt mun! Felar man med det gäller det att ha tand för tunga.”

Eller vad tycker ni när jag svarade på följande fråga: ”Unik, unikat, unikum? Ge ett passande uttryck där nån av dem kan användas.” Mitt svar blev: ”Hela jag är ett unikum!” För det fick jag ett gilla Ha, ha. 🙂

”Ta seden dit Du kommer” ville någon behandla. Jag svarade påpassligt: ”Ta skeden dit du kommer! Uppmaning till restaurangstöld?” På den nivån är det allt som oftast.

Oj vilka spillevinkar många här är, tyckte någon. – Vad kan man annat säga när uttrycket ”Klättra på väggarna” fick följande svar: ”Nej inte än.. vaknade just.. Godmorgon!”

En rolig och uppfriskande grupp där sällan någon klagar och gnäller.

Annat är det i en fotogrupp som jag också är med i. Där har senaste tid ordet censur haglat tätt. Det finns de som anser att naket, eller rättare sagt halvnaket, och då speciellt när det gäller kvinnor, är förkastligt och vill ha bort sådana bilder. Andra värnar den konstnärliga friheten. Själv tycker jag att de flesta bilderna i gruppen är ok och värda att granskas ur både teknisk och konstnärlig synvinkel. Alltid lär man sig något. Det är ju därför gruppen finns till, inte för att hacka på varandra.

Är ni med i någon FB-grupp(er) som ni tycker är speciellt bra och intressant?


Bevara gamla ord och uttryck – Facebook grupp

Såja, nu får julen snart komma. Idag fick jag upp julstjärnor och ljusstake i fönstren. Mycket mera än så blir det inte dekorerat till jul, tror jag.