Vart bär det av och frågan om identiteter

Ifjol gjorde jag en fin och intressant resa till Lofoten och sedan söderut till Stekenjokk. Det var i mitten på september, en perfekt tid att uppleva den färgrika natur som Norden bjuder på hösten. Visserligen drabbades jag av en del regn men det mesta av tiden var det ändå bra väder.

I år vill jag göra en liknande resa men denna gång är målet inte lika självklart. Stora Sjöfallet i Gällivare är ett förslag men jag har också haft i tankarna att göra en höstresa i Finland. Jag har inte tidigare varit speciellt flitig med att resa i Finland och östra delen av republiken vore intressant. Frågan är bara vad jag skall besöka och när. På kartan syns en massa sjöar som säkert är fina naturupplevelser men vad annat? Mest är jag ute för att få fina bilder men en musikalisk upplevelse vore inte heller dumt.

När jag igår kväll gjorde research på nätet om Stora Sjöfallet snubblade jag över filmen ”Gállok – kampen i Sameland”. Det är en film som handlar om gruvnäringen i Norrland och då speciellt om prospekteringen av fyndigheter i Gállok (Jokkmokk) och kampen mot detta. Filmen är intressant för den visar på de konflikter som kan uppstå inom en befolkning när olika intressen kolliderar: de som vill ha jobb i gruvan och dra nytta av detta, kontra de som värnar om miljön och samernas rättigheter. Gamla vänner blir bittra fiender, hot och okvädingsord flyger genom luften.

Frågan om vem som kan kalla sig same väcktes också i filmen. Är det bara renskötande samer eller kan också andra kalla sig samer, de som har samiska släktband. Måste man kunna samiska för att kalla sig same eller finns det ”fusklappar”, som de kallades i filmen, de som hävdar sin samiska identitet efter att tidigare kanske ha berövats sitt språk och inte har rennäringen som syssla? En intressant fråga för ju färre som kallar sig same, desto bättre har koloniseringen lyckats. Här kan också finnas en motsättning mellan renskötarna och de som inte är renskötare fast de alla har samiskt ursprung och släktskap.

Frågan är intressant även för oss finlandssvenskar. Vi är också en minoritet och vem är finlandssvensk och vem är inte? I vårt fall handlar det inte så mycket om genetiskt ursprung utan mer om språket, lokala traditioner och den finlandssvenska kulturen. Som infödd finlandssvensk är frågan självklar men kan en med finska som modersmål också kalla sig finlandssvensk? Ja, anser jag, om personen i fråga kan svenska hyfsat, är beredd att värna svenska språket i Finland och själv identifierar sig som finlandssvensk.

Vänder vi på fråga, kan en finlandssvensk bli finne? Ja, hävdar jag. Om man kan finska tillräckligt bra, använder finskan största delen av tiden och själv identifierar sig som finne så är saken solklar. Detta med självidentifieringen är a och o i sammahanget. Samtidigt är kanske språket inte så viktigt för de som tillhör språkmajoriteten eftersom huvudspråket är normen i landet och man ställs inte så ofta inför problem med kommunikation och förståelse.

Kan man vara tvåspråkig? Ja visst men jag har för mig att myndigheterna fordrar att man registrerar sig endera. Tilläggas bör att språket är bara en del, om än viktig, av ens identitet.

Här är kanske på plats att förklara begreppen finlandssvensk och finne. En finlandssvensk har svenska som modersmål, en finne har finska som modersmål – om hen inte själv ändrar sin identitet – och båda är finländare. Detta slarvas med ibland men nog så viktigt att hålla isär. En sverigefinländare är däremot en som emigrerat från Finland till Sverige oberoende av modersmål. – Slut på parentesen.

Som turist i området kring Stora Sjöfallet kanske man inte alls märker av dessa problem och frågeställningar utan det är bara vackra vyer, vandring och god mat som står fram. Stora Sjöfallet självt ligger ju i ett område där man hårt exploaterat vattenkraften för elproduktion. Jag hittade också en annan intressant film om detta på nätet när tunnlar som skulle leda vattnet till turbiner byggdes på 1970-talet. I den filmen var alla nöjda och någon tillstymmelse till konflikt fanns inte. Eller, var det så?

Mina forskningar går vidare. Om jag satsar på Stora Sjöfallet vad mera skall planeras in? Stekenjokk lockar också men det besökte jag ifjol även om det blev lite rumphugget. Eller skall jag söka mig norrut? Eller till något helt annat? Jag sitter lite i valet och kvalet vad gäller resandet. Något skall jag väl ändå hitta på. Det gäller att ha något att se fram emot.


Kraftverksbyggare i Ritsem – YouTube

Gállok – kampen i Sameland – SvT Play

Så blir det några bilder från ifjol när jag gjorde min road trip.

Någonstans väster om Kiruna

Nära Björkliden

Fatmomakke-viken

Marsfjällen

Just så! Jag är inte brydd! – Kvinnliga uttryck?

Jag har funderat på detta med språket igen. Det gör jag ofta.

En sak jag lagt märke till att det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller användandet av vissa ord och uttryck och hur de låter här i Svenskfinland. Kvinnorna alltså, och i Helsingfors framför allt. Där har yngre och förmodligen akademiskt skolade kvinnor ofta en knarrande röst som malar på i jämt tempo ända till slutet på meningen där rösten går upp i tonläget för att liksom dö ut i sista stavelsen. Har ni lagt märke till det? I t.ex. radio- eller TV-program. Åtminstone jag får en känsla av att de är en smula blasé. Är detta någonting typiskt för Helsingfors-svenskar av kvinnligt kön eller inbillar jag mig?

Något som jag däremot helt säkert inte inbillar mig är användandet av uttrycken ”inte brydd” och ”just så”. Jag vill påstå att det är framför allt finlandssvenska kvinnor som använder de två formuleringarna. Jag har aldrig hört eller sett en man använda de uttrycken.

”Jag är inte brydd” brukar sister Jane säga och då menar hon att hon inte bryr sig och inget får henne att ändra sig. Ordet brydd finns förvisso i Svenska Akademins ordlista men betyder då förvirrad! Andra synonymer är villrådig, rådvill, förlägen, besvärad, handfallen, förbryllad, konfunderad, bortkommen, ställd, perplex, generad vilket jag också kan hålla med om. Alltså något helt annat än att inte bry sig.

Det som jag tycker är mest lustigt är uttrycket ”just så” som höjden av indignation. ”Just så” – vad var det jag sa! Uttrycket används ofta i sociala medier och jag menar att det är nästan enbart finlandssvenska kvinnor som använder uttrycket. Det må de göra; jag brukar tänka att där var det en som fick rätt! Åtminstone enligt eget huvud. – Rätta mig om jag har fel!

Till sist ett ofog som är vanligt förekommande i kungariket. Användandet av var, vart och varifrån. Senast idag läste jag på Facebook: ”Vart åker ni ifrån?” Här har hen lyckats få in vart och (var)ifrån i samma mening i betydelen: ”Varifrån åker ni?”.

Just så! Det heter ”Var är du?”, ”Vart åker du?” och ”Varifrån kommer du?” och inget annat.

Här har vi Ida Lundbergs snöskoter på museet på Österö. Hon var kvinnan som inte var brydd att ta sig fram både vinter som sommar långt ut till havs.

 

Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]

Om jag bodde i Korsholm

Samtalsämnen, insändare och inlägg på Facebook saknas inte denna vinter i Östebotten.  Äntligen en riktig vinter, vargars och skarvars vara eller inte vara, kommunsammanslagning mellan Korsholm och Vasa skapar talrika insändare i Bladet, Kap Verde-flyget som spottade eld ur ena motorn bekymrar folk och gratis preventivmedel till ungdomar upprör känslorna för att inte tala om snöröjningen på vägarna som fått ta emot mycket kritik.

Jag yttrar mig denna gång om kommunsammanslagningen mellan Korsholm och Vasa som oförtrutet traskar på i lokalpolitiken nära provinshuvudstaden. Även om jag inte bor i någon av dessa kommuner. Jag yttrar mig eftersom frågan har större betydelse än bara en affär mellan två kommuner.

En sak som talar för sammanslagning av kommunen Korsholm och staden Vasa är det geografiska läget och att Smedsby i praktiken idag är en stadsdel i Vasa. Även Kvevlax kan i det närmaste betraktas som en förort till Vasa. På en kvart är kvevlaxbon med bil inne vid Salutorget i Vasa.

Två saker talar emot: centraliseringen och språkfrågan.

Vi har idag en kraftig rörelse mot ett allt mera centraliserat samhälle. Inte bara i Finland utan i hela världen. I Finland talas det om att regionpolitiken i framtiden kommer att beröra de 20 största städerna. Resten då, är det bara s.k. skräpytor? Vi som bor i byar och glesbygd, är vi dömda att försvinna för att ersättas av storjordbruk – där sådant är möjligt–, storskaligt skogsbruk och välbehövliga rekreationsområden för den på natur svältfödda stadsbon? Allt i ekonomins och effektivitetens namn.

Jag anser inte att det är en bra utveckling. Hela Finland skall leva, inte bara storstäderna och resten av städerna som inbördes kämpar om utrymme och status.

Just detta med inbördes kamp mellan städerna är ett av huvudargumenten för fusionsivrarna. Det gäller att Vasa kan hävda sig mot konkurrenten Seinäjoki; på ett sätt kan jag förstå dem. Framtiden hotar att slå samman landskapen Österbotten och Syd-Österbotten och vilken blir då provinshuvudstad? Vilken av dessa städer gynnas mest av centralmakterna riksdag och regering? För det är där som makten finns, hos våra riksdagsmän och -kvinnor som lovar runt, håller tunt och har en vidunderlig förmåga att slingra som en mask på metkroken när de krävs på svar, ja eller nej. Oftast blir det ett nja och sedan röstar de emot en levande landsbygd!

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att byarna i periferin i storkommunen Vasa får mycket att säga till om. Efter en övergångsperiod på tre år är allt glömt och majoriteten styr och ställer. Allt i demokratins namn.

En sak som jag observerat ibland är hur lite ungdomen i Vasa känner till den omkringliggande landsbygden. Inte sällan får jag frågan från någon ung försäljare i Vasa: Oxkangar, var finns det? Har aldrig hört talas om! – Och dessa ovetande kommer i framtiden att rösta fram politiker som gynnar deras intressen.

Jag tror helt enkelt att stadsbor och deras politiker inte känner till landsbygdens behov eller nämnvärt bryr sig därom. Det talar emot en samgång mellan Korsholm och Vasa.

Något minst lika viktigt är språkfrågan och svenskans överlevnad i Finland. Vi har idag inte en enda kommun på fastlandet som är helt svenskspråkig. Alla finlandssvenska kommuner är därmed tvåspråkiga och varför skall vi då överhuvudtaget ha svenska som förvaltningsspråk i kommunerna? Kostar bara pengar samt är krångligt och tidsödande. Så kan politiker och tjänstemän resonera i framtidens Vasa. Korsholm har idag en 70-prosentig majoritet för svenskan, något som kommer att bytas ut mot en 30-prosentig minoritet. Och som vi vet så bestämmer majoriteten.

Inte för att jag vet men jag kan gott tänka mig att redan idag är det finska som till största delen talas i korridorerna hos förvaltningen i Vasa. Det ändras knappast ifall Korsholm kommer att införlivas med Vasa.

Vi har idag en bekymmersam situation för svenska språket i Finland och inte blir den bättre genom att allt större enheter av olika slag skapas där svenska språket riskerar att försvinna i surret. Enda sättet att värna svenskan är att det finns enheter, inklusive kommuner, där svenskan har en klar majoritet. Genom en samgång mellan Korsholm och Vasa kommer ytterligare en kommun som har svenska som majoritetsspråk att försvinna.

Som om detta inte vore nog; igår läste jag i Vasabladet en artikel med rubriken ”Lanskapen kan svälja kommunerna”. Där framgår med tydlighet det hot som landsskapsreformen utgör för kommunerna. Landskapen kommer att ta över hälften av kommunernas budget och vad blir då kvar, lokalt och regionalt? Speciellt som landskapen inte har beskattningsrätt utan är hänvisad till de vindar som för tillfället blåser i granitborgen. Och de kan minsann vara turbulenta.

Landskapen är också för många, påstås det. Det kan betyda att lilla Östebotten i framtiden slås samman med Södra Österbotten och då har vi kustsvenskar inte mycket att säga till om i så viktiga frågor som sjuk- och åldringsvård.

Skulle jag få delta i en folkomröstning i Korsholm skulle jag rösta nej därför att jag är emot en allt större koncentration i samhället och för att värna svenska språket. Jag tror inte de ekonomiska vinsterna med en samgång är stora utan det handlar mera om städernas kamp i Finland. Tyvärr.

Om det sedan blir en folkomröstning är en annan sak. De politiker som är för en samgång med Vasa är uppenbarligen rädda för att förlora i en sådan omröstning och därför bör den inte genomföras och absolut inte vara tvingande. Jag anser däremot att en så stor och i det närmaste livsavgörande fråga som ens hemkommuns existens är just en sådan fråga som borde avgöras i en folkomröstning. – Om man sedan röstar bu eller bä är upp till var och en.

 

 

Ett unikum svarar och tycker till

Jag är med i flera Facebook-grupper. En av de trevligare heter ”Bevara gamla ord och uttryck”. Man skulle tro att det är en gravallvarlig och strikt grupp som håller koll på gammalt språk och i viss mån är det så men fastmer är det väldigt skojigt och högt till tak.

Ofta är det rena språk- och ordlekar. Någon kastar fram ett ord eller uttryck, synonymer och förklaringar studsar fram men lika gärna kan det bli rena lekstugan när alla skall vara vitsiga och småtramsiga, komma med motsatsen och allt vad som dyker upp i bollen.

Någon försökte sig på långa ord: Flaggstångsknoppstoppsförgyllare, en annan svarade Basfiolsfordralsmakaregesäll som genast fick sin överman, eller kanske hellre överkvinna: Basfiolsfodralsmakaregesällsänka. Eller vad sägs om Folkhushållningskommissionsdistriktsuppsyningsmannen? Någon tyckte att: ”Dagens särskrivande generation skulle delat det i sju ord.”

Någon ville uppmärksamma uttrycket ”Hålla tand för tunga”. Jag är inte sämre än någon annan och kommenterade: ”Framför allt gäller det att ha tungan i rätt mun! Felar man med det gäller det att ha tand för tunga.”

Eller vad tycker ni när jag svarade på följande fråga: ”Unik, unikat, unikum? Ge ett passande uttryck där nån av dem kan användas.” Mitt svar blev: ”Hela jag är ett unikum!” För det fick jag ett gilla Ha, ha. 🙂

”Ta seden dit Du kommer” ville någon behandla. Jag svarade påpassligt: ”Ta skeden dit du kommer! Uppmaning till restaurangstöld?” På den nivån är det allt som oftast.

Oj vilka spillevinkar många här är, tyckte någon. – Vad kan man annat säga när uttrycket ”Klättra på väggarna” fick följande svar: ”Nej inte än.. vaknade just.. Godmorgon!”

En rolig och uppfriskande grupp där sällan någon klagar och gnäller.

Annat är det i en fotogrupp som jag också är med i. Där har senaste tid ordet censur haglat tätt. Det finns de som anser att naket, eller rättare sagt halvnaket, och då speciellt när det gäller kvinnor, är förkastligt och vill ha bort sådana bilder. Andra värnar den konstnärliga friheten. Själv tycker jag att de flesta bilderna i gruppen är ok och värda att granskas ur både teknisk och konstnärlig synvinkel. Alltid lär man sig något. Det är ju därför gruppen finns till, inte för att hacka på varandra.

Är ni med i någon FB-grupp(er) som ni tycker är speciellt bra och intressant?


Bevara gamla ord och uttryck – Facebook grupp

Såja, nu får julen snart komma. Idag fick jag upp julstjärnor och ljusstake i fönstren. Mycket mera än så blir det inte dekorerat till jul, tror jag.

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Några snögubbar till

När jag ändå har bilder på alla snöskulpturerna så kan jag väl visa upp de som ännu inte framträtt här på bloggen. Egentligen var alla fina och borde ha fått något slags pris men sådant är livet, alla kan inte vinna. Allt är förgängligt och inte minst dessa skulpturer som idag drabbats av en rejäl blida.

Många åker över till Umeå för att handla och det är väl helt ok. De stora kedjorna Hennes & Mauritz och Dressman med flera finns i snart sagt alla länder och städer så det är kanske inte därför folk åker över. Men det finns i Umeå en antal mindre specialaffärer och de om något är värda att besöka.

En sådan är Eljest vid Vasaplan där lokalbussarna stannar. Hantverk, prydnadssaker, textilier, tavlor, sylt och saft, böcker mm. Affären ligger vägg i vägg med turistbyrån, Visit Umeå.

Jag är inte mycket för att handla men en påse Skolekridt brukar jag få med mig från färjan. Dock inte handlad på krita! Även om jag inte är någon godisråtta så är ändå Skolekridt mitt favoritgodis. Finns förresten Skolekridt på landbacken? Jag tycker mig inte ha sett detta i hyllorna. Och länge stannar de inte hos mig.

Och ert favoritgosdis är?

eljest-umea-2017-02-11-055
Eljest, affären med det lilla extra 
eljest-umea-2017-02-11-056
Snön lyste med sin frånvaro.

umea-2017-02-11-031
Vilopaus på en sköldpadda. Simma lugnt.
umea-2017-02-11-045
Mycket pillemoj innan denna var färdig. Oundvikligt hette verket.
umea-2017-02-11-008
Detta är Trolltider 

umea-2017-02-11-005
Eldens tid. Ni ser väl brasan som de sitter och värmer sig vid?

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Man, en och du

Man säger si och så, man gör det ena och det andra, man anser ditten och datten. Man, man ,man. Det finns de som vill ersätta detta allmänna man med en istället. Mera könsneutralt är argumentet. En skall leva för varandra, blir det då i den kända sången från förra seklet som Trio med Bumba sjöng.

Det finns en annan variant än man och en, nämligen du. Andra person singularis. Har ni lagt märke till detta? Vid en diskussion talas t.ex. i allmänna ordalag om en sak där man är den vanliga ordvändningen men istället används du. Du köper en begagnad bil, naturligtvis provkör du den innan affären görs upp. Du skulle lika gärna kunna var man eller en. Jag använder ofta denna språkvariant med du istället för man. Varför kan man/en/du fråga sig/dig? Kanske för att förstärka meningen och mera påverka samtalspartnern? Jag vet inte, tanken bara slog mig.

Vad kallas grammatikaliskt detta språkbruk? Någon som vet?

Tillräckligt från konstiga språklådan denna gång. Som avslutning smörar vi till det lite med den gamla slagdängan.

[youtube=https://youtu.be/-z4reDADamg]

Arma raati, så mycket jag (inte) förstod

Igår fredag gjorde jag ett besök i provinshuvudstaden Vasa. Alltså, det gör jag ofta så det är ingen märkvärdighet men det som var anmärkningsvärt var att jag träffade två personer som tydligen inte kunde någon svenska alls. Det är inte så vanligt i Vasa inom servicebranschen men vem vet, en trend som förstärks framöver?

Först hämtade jag en bokhylla från Stemma möbelhandel i Vöråstan. Farbrorn som betjänade mig pratade ingen svenska men förstod så mycket ändå att han begrep vilket mitt ärende var. Jag pratade svenska, jag var ju kunden. Det kändes lite ovant att inte få betjäning på svenska i en affär i Vasa.

En stund senare besökte jag konsthallen som är belägen i stadshusets första våning. Vid ingången satt en herreman, förmodligen en skolad karl, bakom disken som inte heller kunde någon svenska. Jag hade en fråga om vilka som valde bilderna till utställningen ”Snapshot Vaasa Style – fotografering på österbottniskt vis”. Min finska var inte tillräcklig så jag provade på engelska och det begrep han. Men, tror ni inte att han fortsatte på finska som om ingenting hänt. Så mycket begrep jag i alla fall att det var ett råd (raati på finska) som valde ut bilderna. Tackar för den heltäckande upplysningen!

Utställningen bestod till stor del av gamla alldagliga fotografier från Österbottens museums samling, vilket var en liten besvikelse, men de nutida bilder som ändå fanns väckte mitt intresse. Bilder från skärgården. En del var riktigt bra, andra mera mediokra. Tanken slog mig, jag borde ha bilder som gott och väl kunde platsa här. Därav min fråga till mannen i bakom disken.

Arma raati, är ett dialektalt uttryck som betyder ungefär stackars idiot. Eller något sådant.

20161021_-fotoutstallning-vasa
Tyvärr fanns ingen mera utförlig förklaring om utställningen på deras hemsida så därför tog jag en bild av det som fanns i själva konsthallen. Bara att klicka och förstora för den som är intresserad.

Rådhuset i Vasa
Rådhuset i Vasa i vilket också konsthallen finns på första våningen, till vänster i bild.