Krattar bäst som krattar sist!

Den gode Erik, en av de flitigare kommentatorerna på denna blogg, undrar bekymrat om jag krattat min skog inför vintern. Svar: nej! Detta är den nya tidens påfund som Trumpen försöker pådyvla oss och Finland är väl lagom harmlöst för att testa detta projekt på. Såja, ut i skogen och kratta, alla vi senfärdiga! Fast själv så lever jag efter devisen: Krattar bäst som krattar sist. I bästa fall behöver jag inte kratta alls.

Allt detta krattande har sin början när Trumpen och Niinistö (Finlands president som inte alls är lika känd utanför republikens gränser som Trumpen) träffades i Paris och diskuterade skogsbränder. Möjligen kan något språkligt missförstånd ha uppstått men det vi gör i Finland är att vi gallrar och sköter vår skog, inte krattar den. Anyway, no big problem, raking is fine, amazing, go ahead, make Finland great by raking!

Tidigare i höst placerade Trumpen Helsingfors i Ryssland, något som han blåste förbi utan problem. Detaljer bekymrar inte en storfräsare som Trumpen.

För att återgå till krattandet så är jag jättedålig på att kratta. Så dålig att jag krattar inte alls. Jag har några lövträd på gårdstunet som producerar en inte föraktlig mängd löv som dalar till marken på hösten. De med fina trädgårdar ser det som en utmaning att kratta sin tomt, jag tar det med en gäspning och tar en tupplur till.

Eller, det värsta kör jag över med gräsklipparen och efteråt ser det ut som avföring under träden. En brun, kladdig massa som ser ut som … ja just det, skit. Tanken är att denna gegga senare skall gödsla gräsmattan och idén är väl inte helt fel?

Snart lägger sig förhoppningsvis ett tunnare snötäcke över eländet och till våren är det mesta borta och vid midsommartid finns inte ett spår av detta. Varför göra det svårare än det är?

Lövskörd

Så här såg det ut under eken tidigare i höst. Till höger i bild.

 

 

Hela Riksåttan klar för rull!

Hela riksväg 8 från Åbo i söder till Limingo strax söder om Uleåborg kommer att bli stomväg vilket innebär högre status och därmed också lättare att få pengar till skötsel och underhåll. Äntligen gör också denna regering någonting bra. Det tidigare förslaget där viktiga delar av riksåttan lämnades utanför stomvägnätet var helt åt skogen och vi får tacka våra politiker och tjänstemän i Österbotten som kämpat för denna sak! Vi får hoppas att beskedet som kom idag håller ända fram.

Vägunderhållet i landet är ju annars på dekis och av de miljarder som vägtrafiken betalar i skatter går bara en liten del tillbaka till vägnätet. Mycket arbete och pengar behövs för att få en god standard på vägnätet i republiken och uppgraderingen av hela riksåttan är ett litet steg på vägen.

Bra infrastruktur behövs för att hålla hela landet levande och där ingår vägar, järnvägar, flyg och Internet. Ej heller att förglömma färjeförbindelser både nationellt och internationellt. I Kvarken har vi på kommande en ny färja mellan Vasa och Umeå och där ser det också ljust ut med en trolig order på nybygge innan årsskiftet.

I samhället har det annars under lång tid gjorts centraliseringar med allt större enheter och därmed också allt längre avstånd mellan folket i periferin och makthavarna. Kommunsammanslagningar, föreslagen landskapsreform och reformer inom ämbetsverk har flyttat makten till centra där den lilla människan har allt svårare att hävda sig.

Vi kan ta vår by Oxkangar som inte längre har någon representant i kommunfullmäktige efter kommunsammanslagningen. Vem bevakar då våra intressen?  I dagarna har byns enda radhus med sex hyreslägenheter sålts bort av kommunen och vill idag någon av byborna, främst ungdomar eller äldre människor, flytta till ett hyresboende är de hänvisade till kommuncentra eller ännu längre bort. Bortflyttning från byn.

Radhuset har en längre tid haft låg beläggning så jag förstår kommunens dilemma men har något gjorts för att saluföra lägenheterna? Utan reklam och information så finns man inte! Och har underhållet hållit måttet? Med egen representant i kommunfullmäktige är jag övertygad om att radhuset hade haft större chans att bli kvar som hyresalternativ i kommunen.

Oxkangar ligger ju ändå inte så illa till. 7 minuter med bil till riksväg 8 samt lågstadieskola och dagis, 13 minuter till Oravais där den mest nödvändiga servicen finns, 40 minuter in till Vasa stad och torget. Drygt en halvtimme till Nykarleby och 50 minuter till Jakobstad. Inga omöjliga tider med tanke på den tid många får sitta i rusningstrafiken morgon och kväll i storstäderna. Det är bra vägar som gör att folk kan bo kvar i byarna. Tyvärr har vi också skräckexempel på sidovägar i landskapet som vissa tider är allt annat än farbara.

Förhoppningsvis blir det genom Riksåttans statushöjning lättare att få en förbättring av Riksåttan mellan Ölis och Kvevlax där det idag är få ställen man kan köra om på. Gärna ett par sträckor med omkörningsfiler mellan Kaitsor och Kvevlax. Tänk vilken lyx det vore men ingen omöjlighet och inte alls orimligt. Vill man att hela landet skall leva är det sådana förbättringar som måste göras. Steg för steg. Utan landsbygd är staden som en förtorkad kaktus i öknen!


Riksdagsledamot: Hela riksväg 8 blir en del av stomnätet – YLE Österbotten

Både små och stora vägar behövs. Med tanke på de knappa resurser många små väglag upprätthåller sidovägar är det inte orimligt att begära att staten håller de stora vägarna i skick!

Vägarna i Sverige anses i allmänhet ha högre standard än i Finland men åker man omkring i t.ex. Norrland stöter man ofta på små vägar som är i uselt skick. Här hamnade jag i somras på väg till Urkult när navigatorn lurade mig att ta en annan väg än jag tänkt. Då var vägen visserligen hyfsad men vid regn och menföre är det inte  roligt att köra där.

Var kan detta vara med skyddsväg mellan sjöbodarna? I Sverige heter det övergångsställe medan det i Finland heter skyddsväg. Båda är rätt anser jag.

 

Helt vanliga höstbilder

Hösten fortskrider och den första lilla snön täckte härom kvällen marken som nu mist sin spänst och gröda. Även färgerna har mer eller mindre försvunnit och efter senaste natt med flera minusgrader så känns nu marken hård på sina ställen. Vad annat är att vänta?

Jag tog en kort promenad på eftermiddagen genom åkern och upp till skogen. Kameran fanns med men något riktigt bra motiv dök inte upp. Tyvärr. Inte en endaste fågel förutom en skata som höll låda i skogen en bit bort. Man kan inte ha tur alla gånger med ljus och motiv. Nåja, det kunde ha varit sämre. Det kan det nästan alltid.

Någon helt vanlig höstbild får det ändå bli.

Utsikt mot byn  från sisters place

Om inte annat så är löven ännu vackra även om de dalat till marken. Jag läste förresten i morse i en lokaltidning på andra sidan pölen en insändare som ondgjorde sig över timmertransport per järnväg. Normalt tar det bara någon enstaka minut för timmertåget att passera landsvägsövergången men nu tar det hela 20 minuter. Orsak är alla glatta löv som ligger på rälsen vilket gör att loken slirar sig uppför backarna och det tar tid. Är det inte det ena, så är det det andra.

Vandring med både nöje och förargelse

När jag senaste tid strövat runt i byn och fotograferat den fina höstprakten har jag också förundrats, för att inte säga förargats över vissa saker. Jag tänker på vissa av de vägskyltar som finns runt om i byn och lite varstans.

Det är bra att vägskyltarna och tillhörande adressnummer finns uppsatta på stolpar och husväggar. Så mycket lättare att orientera sig i främmande trakter. Bara en fråga: vem har hittat på namnen och varför just dessa namn?

Vi har en väg här i byn som heter Pärabackvägen och det är helt rätt men vem har hittat på den finska översättningen Pärabakantie? Tie är ju väg på finska och helt ok men måste man verkligen förfinska alla svenska namn? Den finska översättningen låter tossig. Hade det inte räckt med Pärabacktie, kort och gott? Det finns inget finskt ord som heter Pärabakan och det låter väldigt konstigt.

Vägen ut till Gammel-Ahlnäs (Gambäl-Alnes på dialekt) där en av byns hamnar ligger har helt plötsligt fått namnet Gamla Hamnsvägen på vägskylten. Varifrån har detta namn kommit? Ingen inföding kallar denna väg för Gamla Hamnsvägen. Hade det inte varit naturligare med Gamla Ahlnäsvägen som den inofficiellt alltid har kallats?

Hur går det till? Är det ett gäng byråkrater som sitter och bestämmer vad vägarna i byarna skall heta utan att rådgöra med representanter för lokalbefolkningen? I så fall tycker jag det är för bedrövligt och tyckande högt över folkets huvuden!

Detta är bara två exempel på vad som kan ske när utbys bestämmer över en högst lokal angelägenhet.

Ett annat praktexempel på 1960-talet var när lantmäteristyrelsen helt fräckt körde över både byborna och kommunfullmäktige genom att ändra bynamnet Oxgangar till Oxkangar i sin iver att förfinska byns ursprung. Oxgangar (Ox-gångar) kommer troligen från att bönderna på fastlandet på somrarna förde ut boskap för att beta på holmarna i byn. Visserligen bara en bokstav men nog så viktig.

Så här förklarar förmodligen högt lärda herrar den förfinskade versionen av bynamnet: ”Sannolikt av fi. oksi ’björn’ och kankare ’backe, höjd’.” Alltså, vår by borde egentligen heta Björnbacka på svenska om man får tro allt vad som skrivs. Så björnar har spungit runt här i byn en gång i tiden? Borde vi då inte enligt nutida funderingar återinföra dessa björnar att ströva runt; åtminstone i vår by Björnbacka? Vargen har ju fått fritt livsrum i landskapet; visst borde det då också rymmas en och annan björn även om den är bra mycket farligare än vargen? – Här lägger jag naturligtvis in brasklappen Ironi.

När jag ändå är i farten så vill jag också blanda mig i ett annat namnbyte och detta invid Maxmo kyrka. Där fanns tidigare en väg som hette Pussasvägen, ett charmigt och annorlunda namn. Tror ni det fick vara kvar? Nehej då, nu heter vägen något så tråkigt som Norrfjärdsvägen. Kanske ett namnbyte med byns önskan och medgivande, vad vet jag, men visst var Pussasvägen bra mycket mera kuriosa?

Fram för fler lokalt förankrade namn i byarna!


Bynamnet Oxkangar – Svenska Litteratursällskapet i Finland

Får jag bjuda på några höstbilder till innan ni tröttnar? Mycket löv har blåst ned senaste dagarna. – Ett sant nöje att ta dessa bilder!

Gammel-Ahlnäs hamn där vägen slutar. Som synes är alla hemma i stan, inte en bil på parkeringen.

Invid detta gamla hus börjar vägen till Gammel-Ahlnäs.
Huset som sådant är ståtligt men i dåligt skick eftersom ingen bott där på årtionden. Tyvärr går det så för många äldre hus på landsbygden. Kaalos är gårdsnamnet.

 

Diket

Den senaste veckan har diket sysselsatt mig till viss del.

Ett dike förknippades förr i världen med tungt kroppsarbete och mycket svett. Diken fordrades för att kunna bereda åkermark av ofruktbara myrar. Inte minst bonden Paavo är sinnebilden av den strävsamma bonden som gräftar fram sin åker ur kärret.

Nu för tiden har detta arbete föga värde utan med lätthet planteras skog på åker och äng som en gång i tiden krävde blod, svett och tårar. Om de bara visste dessa spadakarlar!  Å andra sidan har jag också sett skogsskiften som åter omvandlas till åker men denna gång sker arbetet med joystick i ombonad hytt.

Så dramatiskt är inte mitt dike för det handlar om att dra elektricitet till uthuset där Bettan väntar på att få värme i motorn under den kalla årstiden. Detta har jag tidigare år löst genom att varje höst dra en skarvsladd under snön till uthuset. Inte det optimala med det fungerade.

Att gräva dike med spade är fullt möjligt men tungt och tidsödande. I värsta fall hade jag fått ryggskott. Som tur är finns i byn en hjälpsam man med traktor och grävaggregat som ställde upp och grävde mitt kabeldike. Så fint och smärtfritt det gick. Efteråt fordras lite spadarbete men det är småsaker jämfört med att gräva diket för hand.

Bor man på landet måste man ofta sköta sakernas tillstånd själv. En förmån men också en kostnad och eget arbete. Ingen gårdskarl, disponent eller kommunal hantverkare att ringa. Och definitivt ingen som gräver ett dike på kommando.

Vad som nu fordras är en elektriker som gör nödvändiga arbeten i båda ändorna av kabeln och vips har jag både ljus och värme i uthuset. Året om. Så glad Bettan blir av detta dike som nästa sommar man knappt kan ana på gårdstunet. Tidens tand i positiv bemärkelse.

Första ”spadtaget”

Se där, ett dike växer fram!

Okej, ett visst arbete fordras efteråt. Alla stenar som såg dagens ljus måste hanteras

Allt arbete fordrar lite paus emellanåt

Nästa projekt? Kan denna harv målas, renoveras och pyntas med blommor? Uppriktigt sagt är jag inte någon trädgårdsmänniska men visst vore det fint att få lyfta fram detta redskap från gången tid.

Hösten är här men riktigt lika färggrant som i fjällen är den inte.

 

 

Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Jag var ute och röjde i lördags

Vi österbottningar är kända för att flitigt gå på kurser och föreläsningar. I kommunen finns Medborgarinstitutet (MI) och där har jag de senaste åren gått och läst spanska en gång i veckan. Tyvärr blev det i höst avbrott i denna kurs men förhoppningsvis så kanske det blir nystart efter nyår. Vi får se.

Istället har jag anmält mig till en kortare introduktion i släktforskning. Alltid något. Nykarleby Arbis brukar också ha intressanta torsdagsföreläsningar så där finns det kanske också något att hämta?

Javisst ja, senaste vecka var jag också på kurs men då av mera praktisk natur: Röjningskurs i Yrkesakademin i Österbottens regi. Först på torsdagskvällen några timmar teori och i lördags demonstration av röjsågens skötsel, säkerhet och sedan praktiska övningar i ett skogsskifte.

Visst har jag sysslat med röjning av sly och buskar tidigare men jag tänkte att det vore nyttigt att ta allt från grunden och även snappa upp sådant som kanske inte är så självklart. Samtidigt får man också träffa andra personer som är intresserade av samma sak och alltid blir det en hel del annat branschsnack som kan vara nyttigt och intressant. Plus att en dag i skogen inte är helt fel.

Tyvärr hängde regnet i luften men vi hade ändå tur med vädret så vi blev ändå inte blöta. Som avslutning blev det  korvgrillning över öppen eld, eller rättare sagt, över glöden. Själv hade jag ingen korv med utan nöjde mig med tonfisk och banan. Faktiskt en riktigt bra och enkel skaffning ute i naturen.

Senare i höst kommer jag att få rejäl träning med röjning i skogen för jag har ett par ytor som verkligen fordrar genomgång och röjning. Till att börja med kan det vara rätt tufft och jobbigt men redan efter några dagar kommer vanan och konditionen ökar. Är man i egen skog så är det alltid roligare än om man röjer i andras skog. Och det jag inte hinner i höst fortsätter jag med nästa år. Så det så!

Här är det korvgrillning efter kamp med buskar och oönskad växt

I bakgrunden syns ett av de områden som jag senare i höst skall ta mig an. Men före det så blir det annat trevligt i slutet av veckan!

Tre solstrålar i vardagen. Tänk så lite som behövs!

Det behövs så lite för att få en solstråle ned i den grå vardagen.  Inte för att jag klagar, livet lunkar på i jämn takt. Åtminstone för mig. För det mesta har jag det bra. Kanske så bra att jag ibland glömmer hur bra jag har det; något som jag tror att jag inte är ensam om.  Jag tänker på valdebatten i Sverige och alla högljudda diskussioner som fördes och förs både högt som lågt. Allt från varma Tv-studios till gator och fikabord.

På sina håll svartmålas Sverige som om det är världens värsta nation och tas som varnande exempel på hur det kan gå. Helt sanslöst och utan nyans. Visst finns det problem i Sverige, precis som i alla andra länder, men summa summarum så är Sverige ett av världens bästa länder att leva i och också ett av de mest trygga länderna. Om så inte vore, varför finns det då inte en strid ström av emigranter/flyktingar från Sverige? Jag menar vanliga Svenssons.

För att återgå till det jag egentligen tänkte skriva om. De solstrålar jag upplevt det senaste dygnet har jag delvis själv hjälpt till att skapa. Det handlar om att visa intresse, ge lite uppskattning och positiv feedback.

Den första solstrålen kom från Jennifer Sandströms blogg där jag kommenterade ett inlägg med att berömma hennes röst. Jag skrev helt enkelt att hennes röst inger förtroende, något som kan vara en tillgång i business-världen. Jag har tidigare hört henne på föredrag i Vasa men hon har också en podd tillsammans med Malin Lundsten, Faraway Finland. Där kan ni höra hur hennes röst låter. För att solstrålen skulle bli komplett svarade hon: Men alltså, kan vara den finaste komplimangen någonsin…”  

Jag menar, det är inte varje dag som jag ger en av de finaste komplimangerna någonsin och det helt spontant och ärligt. Det värmde att hon uppfattade det så. Kanske vi borde ge varandra lite mera beröm och uppskattning utan att för den skull fjäska. Det behövs så lite och man får så mycket tillbaka.

Den andra solstrålen kom från Facebook där jag kommenterade två bilder med en morfar (tror jag det är) som på en lill-Valmet traktor kör omkring med sina barnbarn på en åker här  någonstans i Österbotten. Min kommentar var: ”Så måste en lycklig barndom se ut!” – Jag menar, vad kan vara bättre än att få bo på landsbygden, att som barn också få tillgång till mor- och farföräldrar, uppleva naturen och årstidernas skiftningar nära inpå. För att inte tala om alla spännande maskiner och stora som små traktorer som finns runt hörnet.

Min FB-vän är mormodern som också är en skicklig fotograf. Hennes bilder är fantastiska och ofta finns barnbarnen med på bilderna. Hon svarade: ”Vad glad jag blir av den kommentaren, för är det något jag vill våra barnbarn ska ha så är det just en lycklig barndom. Det lever man länge på” – Tänk så lite som behövdes för att glädja en människa och jag tror glädjen är äkta. Tyvärr kan jag inte visa hennes bilder på bloggen, jag har inte frågat om lov, men jag kan försäkra att de är bra.

Lill-Valmet är en legendarisk småbrukartraktor här i Finland som kom någon gång på 1950-talet och som för många var den första traktorn i jordbruket. Liten men nyttig. Vi ägde också en sådan en gång i tiden. – Traktorn på FB-bilderna är något modifierad med larvband.

Den tredje solstrålen det senaste dygnet bjöd grannpojken Frej (5 år) på. Vi stod och pratade på gårdstunet. Jag sade att jag nu har bott 20 år på detta ställe och att jag kanske borde flytta, halvt på skämt. Frejs far föreslog då att jag skulle flytta till månen, något som Frej inte alls tyckte var någon dum idé. För detta borde jag ha en rymdraket, resonerade han. I den kunde jag bo på månen, menade han. Frejs far sade att rymdraketer kostar mycket pengar men Frej tyckte att jag kunde jobba jättemycket och tjäna pengar för att spara till en rymdraket. Pengarna kunde jag sätta i stugans skorsten och när skorstenen är halv så hade jag nog tillräckligt med pengar för att köpa en rymdraket. Inte så dumt tänkt att använda skorstenen som spargris. Inte så lätt att i svaga stunder tulla på besparingarna. Hur det sedan går när jag när jag eldar i spisen är en annan sak men i ett barns värld är allt möjligt. Även en resa till månen och att gömma pengar i skorstenen.

Frej har förresten tagit sin första lektion i fiolspelandets svåra konst. Det gläder jag mig åt!


Faraway Finland – podd

Valmet 15 och 20 – bl.a två videos med lill-Valmet

Långt förbi molnen finns månen men närmast finns hembygdens landskap. Detta är en bild från byn Tuckor ungefär 10-12  minuter bort med bil.

Lite för varmt för mig men…

Mycket bär finns det inte i skogen men har man tur kan man få någon liter eller så. Svampar har kommit den senaste tiden men inte en endaste kantarell har jag sett. Torkan har gjort sitt. Men äpplen har det kommit jättemycket av om än små. Sister Jane på andra sidan vägen har två äppelträd som är fulla med äpplen och en hel del har trillat till marken. Av dem plockar jag och matar fåren. Det är några av fåren som är snåla på dessa fallfrukter men de flesta verkar inte veta vad det handlar om.

Hmm, där skrev jag visst snål i ett sammahang som kan misstolkas.  Snåla i detta ovanstående fall betyder ungefär giriga.

Fortsatt fint väder med temperaturer kring +23 C idag eftermiddag och strålande sol. Riktigt behaglig värme för en cykeltur i bara skjortärmarna.

Min andra sister med make for igår till Rhodos och de hade gärna velat ha mig med men jag avstod denna gång. Visst hade det varit kul med en vecka i södern men när jag idag kollade temperaturen där låg den på +32 C så då var jag trots allt glad att jag inte åkte. +32 C är för mycket för mig. Rhodos ligger säkert kvar till en annan gång.

En annan orsak var att jag satsar mina slantar på en fjällresa senare i månaden. I lördags gjorde jag de första bokningarna och jag tror att jag skissat upp en ganska trevlig rutt. Kvar finns ett par dagar att fylla och vem vet vart jag hamnar? Lite hemligt där men när jag så åker hoppas jag kunna rapportera något via bloggen. Den dagen den sorgen. Tills vidare fortsätter jag med planeringen. Kul det också.

Någon annan som har en resa på G i höst?

Lite lingon har gett sig till känna i snåren.

Ätlig eller ej? Sådana finns det ganska mycket av.

Sådana finns det också mycket av. Dock lite svårtuggade.

Liten, nätt och trind. Kommer dock ej innanför min kind.

Denna då? Vad heter den?

Och överallt så sken solen.

Litet sår stjälper ivrig badare

Idag hade jag bestämt att jag skulle ta min första simtur denna sommar vid villan när termometern tangerade närmare +30 C på eftermiddagen. Kvällsbadet var inprogrammerat. Så skulle det bli.

Som de flesta vet så har stora delar av Norden drabbats av värmebölja med allt vad det innebär. Sol och bad för de som har semester medan andra som måste jobba får kämpa på i värmen, ofta med svetten rinnandes. Jag sänder en tanke till mina före detta arbetskamrater i saltgruvan. Och fåren, de ligger mest stilla i skuggan. Även på dagen men på kvällen piggnar de till.

Själv såg jag mig nödd och tvungen att på eftermiddagen låta snåltanden vila och startade min luftvärmepump som förutom värme också kan ge kyla. Bara att välja vad man vill ha på fjärrkontrollen. Så skönt det kändes efter en kort stund när kylan kom! Och blir det problem med sömnen på natten på grund av värmen är det bara att starta apparaten och snart nog somnar jag. Det kostar lite pengar men är överkomligt.

Jag fortsatte med döstädandet idag. Helst vill jag inte vistas i solen när det är så varmt. Det var då det hände. Jag skulle ta en hög gamla sängkläder som kan användas som trasor och placera dem i kantoret. Obs! inte kontoret utan kantoret! Jag öppnade dörren och böjde mig in med min börda och naturligtvis kom jag alltför nära en vass och spetsig hake som håller dörren stängd. Den trängde djupt in i underarmen och även om det inte blev ett stort sår så satt jag fast och fick backa för att komma loss. Såret bloade men jag hittade snart ett plåster i mitt reseapotek.

Ingen ambulansfärd till akuten direkt men ikväll när jag i villan skulle byta till simbyxor så började såret helt plötsligt blöda igen. Attans, inte bra och jag fick avbryta mitt förehavande. Bättre att vänta någon dag tills såret läkt. Troligen inte bra att simma med sår på armen. Så gick det med min badpremiär.

Har ni redan badat i havet/sjö/älv/å eller vad ni har till buds? Eller redan och redan, det börjar bli minst sagt hög tid att ta sin första simtur denna sommar om det alls skall bli av. Jag kommer snart att göra ett nytt försök.

Två kajaker gled förbi. De förde inte mycket väsen.

Utsikt mot fjärden. Verandaräcket bör få sig en omgång med penseln. Kommer att ske denna vecka.

Stilla och lugnt men en stund senare började småfisk sprattla och skvätta i strandkanten, något som tärnorna uppmärksammade.