Det blev ändå inte en tummetott av det hela

Egentligen hade jag tänkt åka till Jokkmokk vintermarknad denna helg. Karleby Resebyrå ordnade resa dit. Eller, först hade jag inte alls tänkt åka dit eftersom jag for dit ifjol men så ringde Vidar och bjöd ut en plats till mig. – Vidar, vilket härligt namn, förresten! – Jag funderade på saken och blev allt mera tänd på att även i år besöka vintermarknaden. Så gick tvättmaskinen sönder och jag måste investera i en sådan. Dit for Jokkmokk. Krångligt? I alla fall så åkte jag inte till Jokkmokk denna helg.

Mark Levengood har också besökt Österbotten denna vecka. En intressant person och god berättare. I torsdags höll han låda i Munsala och jag var fem före att anmäla mitt intresse men si det gjorde jag inte av en eller annan outgrundlig anledning. Efteråt ångrade jag mig.

Igår fredag uppträdde Siw Malmkvist på Norvalla tillsammans med Åsa Jinder, Heléne Nyberg och Charlotta Kerbs. En skön samling av vilka jag tidigare upplevt Åsa Jinder och Heléne Nyberg. Åsa Jinder, den härliga nyckelharpspelerskan som jag tidigare hört i Vörå kyrka. Kan ni förstå att jag missade denna föreställning? Så här i efterhand slår jag mitt huvud mot väggen; hur kunde jag låta detta tillfälle glida förbi? Framför allt att jag inte tog tillfället i akt att se Siw Malmkvist, en frisk fläkt i nöjesvärlden ända sedan 1960-talet. Still strong going on! Jag vill påstå att detta var en miss av klass. – Här får jag göra en rättelse! Jag tittade fel på en hel månad. Det är fredagen den 8 mars som de uppträder på Norrvalla. Biljett skall nu bokas!

Som sagt, denna vecka har det varit tillfälle att uppleva både det ena och det andra men tydligen har jag varit alltför slö för att ta vara på det som bjöds. Man skall inte sitta på sin kammare, livet rusar förbi och kommer aldrig åter. Detta måste jag lägga på minnet!

Nåja, helt utan upplevelse har jag ändå inte blivit. På Nabben, en hamn och restaurang i Maxmo, bjöds idag på drag racing med snöskotrar och det har jag inte sett tidigare. Snöskotrar som kan komma upp i flera hundra kilometer i timmen på en kort sträcka. Eller, alla fall väldigt fort. I hamnen fanns banan och hugade deltagare som på isen utövade sin sport. Fort gick det och snabbt rusade de iväg i två-mans-lopp. Deltävling i finska mästerskapen. Jag har ingen större kunskap om denna motor- och vintersport men intressant i alla fall att se.

Tyvärr var vädret inte det bästa, med snö och vått om vart annat, varför bilderna inte heller blev optimala. Vi kan väl titta på några ändå.


Här ställer de upp på rad, alla som tävlar. Rejäla kraftpaket under huven, kan man förmoda.

Så rusar de iväg, ivriga att få så kort tid som möjligt.

Full fart framåt!

Woops, här går det undan!

Jag säger bara ett ord: SNYGGT!

Med ett vrål rusar de iväg. Nästan så att de inte hålls på isen.

Så småningom vänder jag hemåt och lämnar hamnen vid Nabben. Idag fylld med snöskotrar, till sommaren med båtar.

 

Objuden gäst i huset

Just som jag satt här i godan ro och kikade på mina skärmar så såg jag i ögonvrån en liten snabb skugga som for över golvet. Snabbt och tyst men lika fullt var det en mus som behagade gästa min varma boning. Jag blev riktigt paff för det är länge sedan jag sist hade en mus som gäst.

Jag kan förstå att även dessa små varelser söker sig till varmare ställen när det som senaste helg varit lägre temperatur än -20 C. Som lägst hade jag -22,5 C på lördagskvällen. Likväl är de inte välkomma i min stuga och nu gäller det att leta fram musfällan. Var den finns vet jag inte men imorgon får jag göra en razzia och leta. Därefter blir det att gillra fällan med Allerums prästost och sedan brukar det inte ta lång stund innan det hörs en smäll och så har musen kilat vidare till sälla jaktmarker. Snabbt och effektivt.

Jag satt en stund vid spiseln med ett vedträ i högsta hugg när jag såg att det kilade omkring där men då aktade sig den lilla rackaren att visa näbben. Lite besviken är jag på grannens katt Maja som inte skött sitt uppdrag på gården trots att jag trampat upp en stig genom skogsbacken så att hon skulle ha det lite lättare att ta sig hit genom snön för att hålla pli på mössen. Hennes morsa Lisa var en mera flitig besökare men sedan hon dog så ligger ansvaret på Maja. Den ungdomen, den ungdomen…

Vi kan väl inte säga annat än att vi även denna vinter får en riktigt vinter. Lagom kallt, även om det smällde till i helgen och lagom mycket snö har vi. Vi behöver inte mer snö, det är säkert. Så egentligen skall man inte klaga. Fint sparkföre är det också och förhoppningsvis blir det en och annan utfärd kommande dagar med detta förträffliga fortskaffningsmedel.

Ack ja, även vintern är vacker på sitt sätt.

Genom purpurdriva borde de komma, mus före och katt efter!

Den bästa investering jag gjort! Alltså luftvärmepumpen som hänger på väggen där bakom. Producerar värme ur kyla fast det är mera än -20 C ute. Och åjo, snöskuttan eller snöbjörnen, är också en god tjänare även om jag själv får stå för energin.

Ännu en tid är grinden öppen för kung Bore men snart får han ta vintern med sig och dra till Häcklefjäll. – Bild från Oravais slagfält.

Mot ljusare tider, vad det lider

Tänk, redan har en månad gått sedan midvintersolståndet (21 dec.) med en dagslängd (mellan solens uppgång och nedgång) av 4 timmar och 34 minuter på denna breddgrad. Idag är solen uppe 6 h 24 min. Inte långt från 2 timmar längre dag och fort går det nu för herr Sol att förlänga dagarna. Vi går mot ljusare tider och det tycker jag mig märka redan nu i verkliga livet. Kring jul blev det mörkt strax efter 15 på eftermiddagen, idag kan man vara ute och skotta snö ända till närmare halv fem utan belysning.

Snö har jag minsann fått skotta men inga stora ansträngningar ändå för det har inte kommit så mycket per gång och snön har varit lätt när det har varit så kallt. Som lägst -19,1 C men bara några kilometer längre bort på fastlandet har det varit betydligt kallare. Så snöskottningen har nästan varit ett nöje. Så klar och frisk luft och garanterat myggfritt.

I måndags var det som kallast men också som finast för solen sken och snön gnistrade och allt var så bra. Tänk att en måndag bara få sätta sig i bilen och åka runt i landskapet och knäppa någon bild här och någon bild där. Att vara friherre har sina fördelar. Utan tvekan bjuder vintern på fina fotomöjligheter. Är det inte sol och vita vidder kan det vara strålande månsken mitt i natten som ger drömska, nästan overkliga stämningsbilder. För att inte tala om blodmånen häromdagen men den missade jag. Visserligen stod jag på pass klockan 07:13 när den skulle vara som mest röd och visst såg jag den men ack en molnslöja kom naturligtvis just då och förtog den mesta effekten av solens, månens och jordens positioner just denna morgon.

Nåja, jag har inte tidigare lyckats så bra med månfotograferingen så jag hade inte så stora förhoppningar men försöka duga. Istället blir det några bilder från i måndags och det är väl inte så dumt heller. Ack vi lever i en härlig tid!

Vit vinterväg med blått tak

Ett härligt slott som tyvärr ingen verkar bo i.

Longhornen med sin lurviga pälsar verkar inte ha något problem med att vara ute i kölden.

Och tittar där lyser solen bakom kröken!

Grötmyndig

Jag är nu grötmyndig, ej att förväxla med byxmyndig, eftersom jag beslutat att börja äta gröt. Fibrer är nyttigt och havregrynsgröt lär var rik på fibrer. En maträtt som är enkel att tillreda och billig. Lägger jag därtill en näve bär i gröten är nyttigheten maximerad. Nu har jag inga i bär i min ägo sedan jag ätit upp lingonsylten som jag fick av sister Jane i höstas så därför blev det till att inhandla blåbärssylt. Nästa sensommar kommer jag förhoppningsvis kunna plocka blåbär, svartvinbär och hallon och äta dem som de är tillsammans med gröten. Frysta.

Jag har länge struntat i att äta gröt, förutom risgrynsgröt till jul, men efter all hälsopropaganda i massmedia senaste tid har jag beslutat ge denna anrättning en chans. Från tidigare äter jag ett äpple om dagen, vad mera kan man göra för att främja hälsan? Jo, ha koll på socker, salt och fett i kosten. Inte överdriva, ta med måtta. Inte äta sig proppmätt utan hellre ta ett mellanmål istället. T.ex. ett äpple. Låter det bra?

Det är också aktuellt att inte äta kött och då speciellt inte rött kött. Det som då finns i åtanke är klimatutsläppen med tanke på köttproduktionen när vi blir allt fler på jordklotet.  Inte mera än en köttbulle per dag rekommenderar vissa. Blir det inte mera än så kan man också avstå den bullen. Andra vill ha totalstopp för köttätande. Själv väljer jag den gyllene medelvägen, varierad kost och med måtta. Ikväll blir det ärtsoppa enligt eget recept och knäckebröd med Allerums ost därpå.

Motion är också viktig och hittills i år har jag lyckats bra. Min app i telefonen talar om hur min veckoranson uppfylls. Det kom ett ganska omfattade snöfall här mitt på dagen med stora, fluffig flingor så om en stund kommer jag att bege mig ut på gårdstunet och skotta snö. Bra motion och frisk luft väntar. Rena hälsan.


Grötmyndig – Tittar vi på synonymer för grötmyndig är det inte hedrande att så bli benämnd men jag tar mig friheten till en annan tolkning: insikt att gröt kan vara bra för både magen, hälsan och plånboken.

Mera snö hade vi ifjol den denna tid men det fylls på vart efter. Idag blir det att ta  fram snöbjörnen en gång till. (Bild från igår den 19 jan.)

Vinterskogen här nära. Det gäller också att trampa upp en stig till grannen så att katten Maja kommer sig hit för att hålla pli på mössen.

Flytta till landet?

Härom veckan skrev storbloggaren Underbara Clara i Sverige, eller som hennes riktiga namn är: Clara Lidström, ett inlägg om att flytta till och bo på landet. Hon bor i byn Tvärålund en bit från Umeå och där trivs hon bra tillsammans med sin familj.

Vi hade igår, trettondagen, i Oxkangar traditionsenligt nyårskaffe för alla som ville komma. Inget märkvärdigt, lite info, kaffe/te med wienerbröd, pratet flöt på kring kaffeborden. Ordnat av Byarådet på bystugan. 40 namn skrevs i gästboken och många barn fanns också till städs vilket är roligt.

Två villabor kom också och ingen visste vem de var. Lite viskningar, vem är de?  Byarådets sekreterare Richard tog tag i saken och hälsade på dem och sedan blev det allmän presentation av alla på sammankomsten, inte bara för nykomlingarna.

De två kvinnorna som var nya i församlingen var finskspråkiga men bedyrade att de gärna ville lära svenska. Det tror vi för de köpte också vår Hembygdsbok som är helt på svenska. Som tur var fick de till bordssällskap finsktalande så de behövde inte känna sig utanför bland all dialekt som pratades. Så enkelt kan det gå till när nykomlingar tas emot i vår by.

I Claras inlägg fanns farhågor (också i kommentarerna) för att de nyinflyttade till en by att inte skulle passa in, inte få vänner, känna sig utanför, även om Clara och hennes man snabbt fann sin plats och fick bekanta. Hon tog som exempel det praktiska som är mera närvarande på landsbygden när servicen inte alltid är väl utbyggd utan man får klara sig själv och fixa problem som i staden sköts av någon annan. Då behövs samarbete och hjälpsamhet, något som kan vara en väg till närmare bekantskap.

Detta kan mycket väl stämma. I vår by hade vi för ett par år sedan några flyktingfamiljer och speciellt en av männen var intresserade av min grannes fårfarm och hjälpte gärna till. Detta gjorde att han fick bättre kontakt med byn än att bara sitta på radhuset och titta. Visserligen med språkproblem men den driftige övervinner sådant och det tror jag gäller för alla. Tar nykomlingen aktivt del i byns angelägenheter, är nyfiken och ställer upp på lite talko ibland (frivilligarbete till allas nytta) så är det betydligt lättare att få in en fot i bygemenskapen.

Byn som boendeform omtalas i Claras inlägg som trygg och säker, också för barnen, och så är det. Samtidigt får vi komma ihåg att med större frihet för barnen i byamiljö så finns också faror som t.ex. fallolyckor och drunkning. Nu är det mycket länge sedan att något barn drunknat i vår by men det förekom tidigare. Idag är säkerhetstänkandet ett helt annat.

Visst kan det förekomma problem i en by, något som Clara också påpekar. Ovänskap, skvaller och hårda ord kan finnas även i en by, inte tu tal om saken, men i en liten by är innevånarna så få att man egentligen inte har råd med dåliga relationer och tråkigt uppförande. Förr eller senare bör man komma över gnabb och meningsskiljaktigheter för att komma vidare utan att någon förlorar ansiktet.

Landsbygden omtalas som en idyll och är det också för många som sitter i städerna och längtar ut till natur och ett enklare liv. Dock finns de som hellre bor i städerna, inget fel med det, och många av landsbygdens unga vill ut i vida världen och pröva lyckan. Ett större nöjes- och kulturutbud lockar och vem vill inte se sig omkring i världen. Frågan är hur många som återvänder till byn, bildar familj och låter nya generationer bli bybor?

Oxkangar är en by med ca. 60-70 innevånare. Ingen bybutik, skola eller äldreboende. Kommunen sålde tyvärr ifjol det enda radhuset som fanns i byn efter att ha misslyckats med att fylla de sex lägenheterna. Frågan är om tillräcklig information spreds om detta boende och om byn fanns på kartan? Syns man inte så finns man inte.

Många känner till Oxkangar genom att här finns många villor och sommarstugor längs stränderna och ibland flyttar någon också hit. För några år sedan hittade en familj från västkusten i Sverige hit utan att i övrigt ha någon anknytning i till Finland och byn. Sådant är ovanligt men fullt möjligt och naturligtvis tacksamt. Speciellt om det är barnfamiljer.

Fast vår by är egentligen inte så liten och avlägsen. Vi har 5-6 minuter till riksväg 8 och 40 minuters bilväg till Vasa med jobb, affärer, tåg- flyg och färjeförbindelser. Betänk att många sitter i storstadsköerna morgon och kväll samma tid eller längre. Matvarubutiker och grundläggande service finns med bil 13 minuter bort i Oravais och drygt 20 minuter är det till kommuncentrum i Vörå. Till förskola och lågstadiet är det 6 minuter med skolskjuts. Landsvägen ut till riksväg 8 är bra och vill vi åka åt andra hållet har vi hela Maxmo skärgård att utforska. Skärgårdsmiljön är annars kanske det starkaste kortet vi har i byn. Sjön och stränderna är inte långt borta för någon även om inte alla har sjötomt.

Något hus finns till salu och det borde finnas tomter även om de inte saluförs aktivt. Här borde det kanske göras en insats? Det finns möjligheter även i vår by med ett läge som egentligen är ganska bra mitt emellan Vasa i söder och Jakobstad i norr.

Det kan finnas fördomar om bybor att de är inskränkta, obildade och allmänt tröga. Då kan man fråga sig hur okunnig och trångsynt den personen är som hyser sådana fördomar?  Jag uppfattar vår bys befolkning som tolerant, välvilligt inställd till utbys och kunniga på många områden. Jag tror att ett bra valspråk för Oxkangar vore: Leva och låt leva.

Såja, nu har jag gjort lite reklam för vår by och kanske hos någon väckt nyfikenhet och lust att ta en närmare titt på Oxkangar. Vi finns och vi är bra! Vår Facebook-sida har i detta nu över 570 följare/gillare.

Igår var det nyårskaffe och inom en inte alltför avlägsen framtid tänder vi påskbrasan och sedan är det vår och glasjön, d.v.s. öppet vatten. Varför inte besöka byadagen som går av stapeln den 14 juli vid bystugan? Ingen kommer att peka finger och ingen bits. Istället blir det surr, grillkorv och kaffe med dopp. Och vädret? Jo, det är alltid fint i Oxkangar! 😉


Underbara Clara – Inlägget ”Om att våga flytt till landet”. Läs också kommentarerna där för- och nackdelar med flytt till landet avhandlas.

Oxkangar på Facebook

Oxkangar på Google Maps

Ännu är det tänt några dagar innan julbelysningen på kvarnens vingar slocknar för denna gång. En äkta, gammeldags kvarn är det inte alla byar som har!

Ingången till byn finns när vi passerat den tredje av broar.

För ett år sedan vid samma tid sedan fanns det betydligt mera snö lämpat för skidor och skoteråkning.

Och detta har vi framför oss, att lapa sommar, lugn och ro.

Eller bege sig ut i den närbelägna skärgården för en seglats.

Och som sagt, byadagen den 14 juli. Den bokar vi in redan nu!
Bilden är från sommaren 2018 med byastugan i bakgrunden.

 

Efter stormen

Sällan har jag sovit så dåligt som senaste natt. Elektriciteten försvann igår kväll 21.20 och sedan var det ett evigt av och på ända fram till idag eftermiddag när läget äntligen stabiliserade sig. Ibland var elen borta i någon timme, ibland ett par minuter. Jag kan icke räkna dem alla, de elavbrott av stormen vi fått.

Nordanvinden hade fritt spelrum och den öste på med närmare orkanstyrka i byarna. Jag låg där i mörkret kring midnatt och försökte identifiera alla ljud som hördes i huset. Det knakade och knäppte, pep och skrek, bullrade och jollrade, ryckte och rev. Att ett gammalt hus kan ha så många läten.

En annan sak som bidrog till den dåliga sömnen var mitt ryggonda. Det var inte den värsta sorten som när man känner att en kniv sticks in i ryggen vid minsta rörelse men besvärande nog när jag skulle vända mig i sängen. Jag lyckade slumra någon stund under natten men någon riktig sömn var det inte tal om.

På morgonen kändes det ännu värre i ryggen och jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. Eller rättare sagt, jag kom gott på benen, men sedan tog det flera minuter innan jag kunde räta upp mig och känna hur smärtan gav med sig. Stel och styv som en pinne var jag också.

Nå väl, på fötter gick det något så när; värst var att komma på fötter. Någon motion och skogsarbete idag var bara att glömma men jag tog mig i alla fall en tur med bilen i trakten för att inspektera förödelsen efter stormen. Tja, inte såg jag så mycket. Några omkullblåsta träd och en himla massa torra barr som låg på snön. Inte mera? Var det en storm i ett vattenglas eller mycket skrik och lite ull? Jag hade förväntat mig åtminstone fällda träd i kanten till alla nya kalhyggen. – Vi klarade oss relativt bra, Åland fick ta det värsta.

Som sagt inte många omkullblåsta träd i våra trakter men av de få som jag såg så hade naturligtvis två blåst omkull på min trådantenn i skogen. Just precis där. Inget jag kunde fixa idag men kanske i morgon. Efter att ha smort ryggen med salva och tillbringat några timmar i soffan idag eftermiddag så känns det faktiskt lite bättre i ryggen och visar jag näsan utanför ytterdörren hörs inte ett knäpp. Livet går vidare!

Efter stormen.  I Hellnäs sund gick inga vågor höga.

En torrgran som lagt sig över vägen. Mera dramatiskt än så såg jag inte.

Där under ligger min antenn. Inget jätteträd men varför just där?