Vandring med både nöje och förargelse

När jag senaste tid strövat runt i byn och fotograferat den fina höstprakten har jag också förundrats, för att inte säga förargats över vissa saker. Jag tänker på vissa av de vägskyltar som finns runt om i byn och lite varstans.

Det är bra att vägskyltarna och tillhörande adressnummer finns uppsatta på stolpar och husväggar. Så mycket lättare att orientera sig i främmande trakter. Bara en fråga: vem har hittat på namnen och varför just dessa namn?

Vi har en väg här i byn som heter Pärabackvägen och det är helt rätt men vem har hittat på den finska översättningen Pärabakantie? Tie är ju väg på finska och helt ok men måste man verkligen förfinska alla svenska namn? Den finska översättningen låter tossig. Hade det inte räckt med Pärabacktie, kort och gott? Det finns inget finskt ord som heter Pärabakan och det låter väldigt konstigt.

Vägen ut till Gammel-Ahlnäs (Gambäl-Alnes på dialekt) där en av byns hamnar ligger har helt plötsligt fått namnet Gamla Hamnsvägen på vägskylten. Varifrån har detta namn kommit? Ingen inföding kallar denna väg för Gamla Hamnsvägen. Hade det inte varit naturligare med Gamla Ahlnäsvägen som den inofficiellt alltid har kallats?

Hur går det till? Är det ett gäng byråkrater som sitter och bestämmer vad vägarna i byarna skall heta utan att rådgöra med representanter för lokalbefolkningen? I så fall tycker jag det är för bedrövligt och tyckande högt över folkets huvuden!

Detta är bara två exempel på vad som kan ske när utbys bestämmer över en högst lokal angelägenhet.

Ett annat praktexempel på 1960-talet var när lantmäteristyrelsen helt fräckt körde över både byborna och kommunfullmäktige genom att ändra bynamnet Oxgangar till Oxkangar i sin iver att förfinska byns ursprung. Oxgangar (Ox-gångar) kommer troligen från att bönderna på fastlandet på somrarna förde ut boskap för att beta på holmarna i byn. Visserligen bara en bokstav men nog så viktig.

Så här förklarar förmodligen högt lärda herrar den förfinskade versionen av bynamnet: ”Sannolikt av fi. oksi ’björn’ och kankare ’backe, höjd’.” Alltså, vår by borde egentligen heta Björnbacka på svenska om man får tro allt vad som skrivs. Så björnar har spungit runt här i byn en gång i tiden? Borde vi då inte enligt nutida funderingar återinföra dessa björnar att ströva runt; åtminstone i vår by Björnbacka? Vargen har ju fått fritt livsrum i landskapet; visst borde det då också rymmas en och annan björn även om den är bra mycket farligare än vargen? – Här lägger jag naturligtvis in brasklappen Ironi.

När jag ändå är i farten så vill jag också blanda mig i ett annat namnbyte och detta invid Maxmo kyrka. Där fanns tidigare en väg som hette Pussasvägen, ett charmigt och annorlunda namn. Tror ni det fick vara kvar? Nehej då, nu heter vägen något så tråkigt som Norrfjärdsvägen. Kanske ett namnbyte med byns önskan och medgivande, vad vet jag, men visst var Pussasvägen bra mycket mera kuriosa?

Fram för fler lokalt förankrade namn i byarna!


Bynamnet Oxkangar – Svenska Litteratursällskapet i Finland

Får jag bjuda på några höstbilder till innan ni tröttnar? Mycket löv har blåst ned senaste dagarna. – Ett sant nöje att ta dessa bilder!

Gammel-Ahlnäs hamn där vägen slutar. Som synes är alla hemma i stan, inte en bil på parkeringen.

Invid detta gamla hus börjar vägen till Gammel-Ahlnäs.
Huset som sådant är ståtligt men i dåligt skick eftersom ingen bott där på årtionden. Tyvärr går det så för många äldre hus på landsbygden. Kaalos är gårdsnamnet.

 

Diket

Den senaste veckan har diket sysselsatt mig till viss del.

Ett dike förknippades förr i världen med tungt kroppsarbete och mycket svett. Diken fordrades för att kunna bereda åkermark av ofruktbara myrar. Inte minst bonden Paavo är sinnebilden av den strävsamma bonden som gräftar fram sin åker ur kärret.

Nu för tiden har detta arbete föga värde utan med lätthet planteras skog på åker och äng som en gång i tiden krävde blod, svett och tårar. Om de bara visste dessa spadakarlar!  Å andra sidan har jag också sett skogsskiften som åter omvandlas till åker men denna gång sker arbetet med joystick i ombonad hytt.

Så dramatiskt är inte mitt dike för det handlar om att dra elektricitet till uthuset där Bettan väntar på att få värme i motorn under den kalla årstiden. Detta har jag tidigare år löst genom att varje höst dra en skarvsladd under snön till uthuset. Inte det optimala med det fungerade.

Att gräva dike med spade är fullt möjligt men tungt och tidsödande. I värsta fall hade jag fått ryggskott. Som tur är finns i byn en hjälpsam man med traktor och grävaggregat som ställde upp och grävde mitt kabeldike. Så fint och smärtfritt det gick. Efteråt fordras lite spadarbete men det är småsaker jämfört med att gräva diket för hand.

Bor man på landet måste man ofta sköta sakernas tillstånd själv. En förmån men också en kostnad och eget arbete. Ingen gårdskarl, disponent eller kommunal hantverkare att ringa. Och definitivt ingen som gräver ett dike på kommando.

Vad som nu fordras är en elektriker som gör nödvändiga arbeten i båda ändorna av kabeln och vips har jag både ljus och värme i uthuset. Året om. Så glad Bettan blir av detta dike som nästa sommar man knappt kan ana på gårdstunet. Tidens tand i positiv bemärkelse.

Första ”spadtaget”

Se där, ett dike växer fram!

Okej, ett visst arbete fordras efteråt. Alla stenar som såg dagens ljus måste hanteras

Allt arbete fordrar lite paus emellanåt

Nästa projekt? Kan denna harv målas, renoveras och pyntas med blommor? Uppriktigt sagt är jag inte någon trädgårdsmänniska men visst vore det fint att få lyfta fram detta redskap från gången tid.

Hösten är här men riktigt lika färggrant som i fjällen är den inte.

 

 

Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Jag var ute och röjde i lördags

Vi österbottningar är kända för att flitigt gå på kurser och föreläsningar. I kommunen finns Medborgarinstitutet (MI) och där har jag de senaste åren gått och läst spanska en gång i veckan. Tyvärr blev det i höst avbrott i denna kurs men förhoppningsvis så kanske det blir nystart efter nyår. Vi får se.

Istället har jag anmält mig till en kortare introduktion i släktforskning. Alltid något. Nykarleby Arbis brukar också ha intressanta torsdagsföreläsningar så där finns det kanske också något att hämta?

Javisst ja, senaste vecka var jag också på kurs men då av mera praktisk natur: Röjningskurs i Yrkesakademin i Österbottens regi. Först på torsdagskvällen några timmar teori och i lördags demonstration av röjsågens skötsel, säkerhet och sedan praktiska övningar i ett skogsskifte.

Visst har jag sysslat med röjning av sly och buskar tidigare men jag tänkte att det vore nyttigt att ta allt från grunden och även snappa upp sådant som kanske inte är så självklart. Samtidigt får man också träffa andra personer som är intresserade av samma sak och alltid blir det en hel del annat branschsnack som kan vara nyttigt och intressant. Plus att en dag i skogen inte är helt fel.

Tyvärr hängde regnet i luften men vi hade ändå tur med vädret så vi blev ändå inte blöta. Som avslutning blev det  korvgrillning över öppen eld, eller rättare sagt, över glöden. Själv hade jag ingen korv med utan nöjde mig med tonfisk och banan. Faktiskt en riktigt bra och enkel skaffning ute i naturen.

Senare i höst kommer jag att få rejäl träning med röjning i skogen för jag har ett par ytor som verkligen fordrar genomgång och röjning. Till att börja med kan det vara rätt tufft och jobbigt men redan efter några dagar kommer vanan och konditionen ökar. Är man i egen skog så är det alltid roligare än om man röjer i andras skog. Och det jag inte hinner i höst fortsätter jag med nästa år. Så det så!

Här är det korvgrillning efter kamp med buskar och oönskad växt

I bakgrunden syns ett av de områden som jag senare i höst skall ta mig an. Men före det så blir det annat trevligt i slutet av veckan!

Tre solstrålar i vardagen. Tänk så lite som behövs!

Det behövs så lite för att få en solstråle ned i den grå vardagen.  Inte för att jag klagar, livet lunkar på i jämn takt. Åtminstone för mig. För det mesta har jag det bra. Kanske så bra att jag ibland glömmer hur bra jag har det; något som jag tror att jag inte är ensam om.  Jag tänker på valdebatten i Sverige och alla högljudda diskussioner som fördes och förs både högt som lågt. Allt från varma Tv-studios till gator och fikabord.

På sina håll svartmålas Sverige som om det är världens värsta nation och tas som varnande exempel på hur det kan gå. Helt sanslöst och utan nyans. Visst finns det problem i Sverige, precis som i alla andra länder, men summa summarum så är Sverige ett av världens bästa länder att leva i och också ett av de mest trygga länderna. Om så inte vore, varför finns det då inte en strid ström av emigranter/flyktingar från Sverige? Jag menar vanliga Svenssons.

För att återgå till det jag egentligen tänkte skriva om. De solstrålar jag upplevt det senaste dygnet har jag delvis själv hjälpt till att skapa. Det handlar om att visa intresse, ge lite uppskattning och positiv feedback.

Den första solstrålen kom från Jennifer Sandströms blogg där jag kommenterade ett inlägg med att berömma hennes röst. Jag skrev helt enkelt att hennes röst inger förtroende, något som kan vara en tillgång i business-världen. Jag har tidigare hört henne på föredrag i Vasa men hon har också en podd tillsammans med Malin Lundsten, Faraway Finland. Där kan ni höra hur hennes röst låter. För att solstrålen skulle bli komplett svarade hon: Men alltså, kan vara den finaste komplimangen någonsin…”  

Jag menar, det är inte varje dag som jag ger en av de finaste komplimangerna någonsin och det helt spontant och ärligt. Det värmde att hon uppfattade det så. Kanske vi borde ge varandra lite mera beröm och uppskattning utan att för den skull fjäska. Det behövs så lite och man får så mycket tillbaka.

Den andra solstrålen kom från Facebook där jag kommenterade två bilder med en morfar (tror jag det är) som på en lill-Valmet traktor kör omkring med sina barnbarn på en åker här  någonstans i Österbotten. Min kommentar var: ”Så måste en lycklig barndom se ut!” – Jag menar, vad kan vara bättre än att få bo på landsbygden, att som barn också få tillgång till mor- och farföräldrar, uppleva naturen och årstidernas skiftningar nära inpå. För att inte tala om alla spännande maskiner och stora som små traktorer som finns runt hörnet.

Min FB-vän är mormodern som också är en skicklig fotograf. Hennes bilder är fantastiska och ofta finns barnbarnen med på bilderna. Hon svarade: ”Vad glad jag blir av den kommentaren, för är det något jag vill våra barnbarn ska ha så är det just en lycklig barndom. Det lever man länge på” – Tänk så lite som behövdes för att glädja en människa och jag tror glädjen är äkta. Tyvärr kan jag inte visa hennes bilder på bloggen, jag har inte frågat om lov, men jag kan försäkra att de är bra.

Lill-Valmet är en legendarisk småbrukartraktor här i Finland som kom någon gång på 1950-talet och som för många var den första traktorn i jordbruket. Liten men nyttig. Vi ägde också en sådan en gång i tiden. – Traktorn på FB-bilderna är något modifierad med larvband.

Den tredje solstrålen det senaste dygnet bjöd grannpojken Frej (5 år) på. Vi stod och pratade på gårdstunet. Jag sade att jag nu har bott 20 år på detta ställe och att jag kanske borde flytta, halvt på skämt. Frejs far föreslog då att jag skulle flytta till månen, något som Frej inte alls tyckte var någon dum idé. För detta borde jag ha en rymdraket, resonerade han. I den kunde jag bo på månen, menade han. Frejs far sade att rymdraketer kostar mycket pengar men Frej tyckte att jag kunde jobba jättemycket och tjäna pengar för att spara till en rymdraket. Pengarna kunde jag sätta i stugans skorsten och när skorstenen är halv så hade jag nog tillräckligt med pengar för att köpa en rymdraket. Inte så dumt tänkt att använda skorstenen som spargris. Inte så lätt att i svaga stunder tulla på besparingarna. Hur det sedan går när jag när jag eldar i spisen är en annan sak men i ett barns värld är allt möjligt. Även en resa till månen och att gömma pengar i skorstenen.

Frej har förresten tagit sin första lektion i fiolspelandets svåra konst. Det gläder jag mig åt!


Faraway Finland – podd

Valmet 15 och 20 – bl.a två videos med lill-Valmet

Långt förbi molnen finns månen men närmast finns hembygdens landskap. Detta är en bild från byn Tuckor ungefär 10-12  minuter bort med bil.

Lite för varmt för mig men…

Mycket bär finns det inte i skogen men har man tur kan man få någon liter eller så. Svampar har kommit den senaste tiden men inte en endaste kantarell har jag sett. Torkan har gjort sitt. Men äpplen har det kommit jättemycket av om än små. Sister Jane på andra sidan vägen har två äppelträd som är fulla med äpplen och en hel del har trillat till marken. Av dem plockar jag och matar fåren. Det är några av fåren som är snåla på dessa fallfrukter men de flesta verkar inte veta vad det handlar om.

Hmm, där skrev jag visst snål i ett sammahang som kan misstolkas.  Snåla i detta ovanstående fall betyder ungefär giriga.

Fortsatt fint väder med temperaturer kring +23 C idag eftermiddag och strålande sol. Riktigt behaglig värme för en cykeltur i bara skjortärmarna.

Min andra sister med make for igår till Rhodos och de hade gärna velat ha mig med men jag avstod denna gång. Visst hade det varit kul med en vecka i södern men när jag idag kollade temperaturen där låg den på +32 C så då var jag trots allt glad att jag inte åkte. +32 C är för mycket för mig. Rhodos ligger säkert kvar till en annan gång.

En annan orsak var att jag satsar mina slantar på en fjällresa senare i månaden. I lördags gjorde jag de första bokningarna och jag tror att jag skissat upp en ganska trevlig rutt. Kvar finns ett par dagar att fylla och vem vet vart jag hamnar? Lite hemligt där men när jag så åker hoppas jag kunna rapportera något via bloggen. Den dagen den sorgen. Tills vidare fortsätter jag med planeringen. Kul det också.

Någon annan som har en resa på G i höst?

Lite lingon har gett sig till känna i snåren.

Ätlig eller ej? Sådana finns det ganska mycket av.

Sådana finns det också mycket av. Dock lite svårtuggade.

Liten, nätt och trind. Kommer dock ej innanför min kind.

Denna då? Vad heter den?

Och överallt så sken solen.

Litet sår stjälper ivrig badare

Idag hade jag bestämt att jag skulle ta min första simtur denna sommar vid villan när termometern tangerade närmare +30 C på eftermiddagen. Kvällsbadet var inprogrammerat. Så skulle det bli.

Som de flesta vet så har stora delar av Norden drabbats av värmebölja med allt vad det innebär. Sol och bad för de som har semester medan andra som måste jobba får kämpa på i värmen, ofta med svetten rinnandes. Jag sänder en tanke till mina före detta arbetskamrater i saltgruvan. Och fåren, de ligger mest stilla i skuggan. Även på dagen men på kvällen piggnar de till.

Själv såg jag mig nödd och tvungen att på eftermiddagen låta snåltanden vila och startade min luftvärmepump som förutom värme också kan ge kyla. Bara att välja vad man vill ha på fjärrkontrollen. Så skönt det kändes efter en kort stund när kylan kom! Och blir det problem med sömnen på natten på grund av värmen är det bara att starta apparaten och snart nog somnar jag. Det kostar lite pengar men är överkomligt.

Jag fortsatte med döstädandet idag. Helst vill jag inte vistas i solen när det är så varmt. Det var då det hände. Jag skulle ta en hög gamla sängkläder som kan användas som trasor och placera dem i kantoret. Obs! inte kontoret utan kantoret! Jag öppnade dörren och böjde mig in med min börda och naturligtvis kom jag alltför nära en vass och spetsig hake som håller dörren stängd. Den trängde djupt in i underarmen och även om det inte blev ett stort sår så satt jag fast och fick backa för att komma loss. Såret bloade men jag hittade snart ett plåster i mitt reseapotek.

Ingen ambulansfärd till akuten direkt men ikväll när jag i villan skulle byta till simbyxor så började såret helt plötsligt blöda igen. Attans, inte bra och jag fick avbryta mitt förehavande. Bättre att vänta någon dag tills såret läkt. Troligen inte bra att simma med sår på armen. Så gick det med min badpremiär.

Har ni redan badat i havet/sjö/älv/å eller vad ni har till buds? Eller redan och redan, det börjar bli minst sagt hög tid att ta sin första simtur denna sommar om det alls skall bli av. Jag kommer snart att göra ett nytt försök.

Två kajaker gled förbi. De förde inte mycket väsen.

Utsikt mot fjärden. Verandaräcket bör få sig en omgång med penseln. Kommer att ske denna vecka.

Stilla och lugnt men en stund senare började småfisk sprattla och skvätta i strandkanten, något som tärnorna uppmärksammade.

Byadagen i hetluften

Idag har vi firat byadagen här i Oxkangar, den årligt återkommande sammankomsten när infödingar, villabor och emigranter samlas i juli för att en stund tillsammans släppa vardagen och umgås. Vädret var oss även i år nådigt och vi hade en strålande sol som minsann lockade fram svetten. Temperaturer på mera än +25. Jag vågar inte säga någon exakt siffra för min digitala utomhusmätare hade lagrat + 40 C i minnet men då var det naturligtvis i solen. I alla fall hett så det kändes.

Per, ordförande för byarådet som är arrangör, hälsade välkommen. Dennis Rönngård bjöd på kända sånger och ledde också senare allsången. Korvgrillning, kaffe med dopp, pilkastning, lotteri och årets festtal hör till dagordningen på byadagen. Och naturligtvis samtal och trevlig samvaro som sig bör.

Festtalet hölls av Johanna Backman, tredje generationens villabo med rötter i Helsingfors, bott på många ställen i världen och nu boendes i Stockholm men har en del av sitt hjärta på Lill-Oxkangar. Hon har varit här sedan barnsben.

Hon berättade bl.a. om hur hon lärde sig att förstå och använda dialekten i denna del av Österbotten och vad den betytt för henne. Ett kärlekens och glädjens språk. Det var byns dåtida barn och ungdomar som lärde henne dialekten och den sitter än och används vid behov.

En av de först meningar på dialekt hon fick lära sig var: ”Mjölttjin i hinttjin je i bettjin” vilket betyder, Mjölken är i hinken i bäcken. Ett försök till stavning ser konstigt ut men så låter det ungefär. Den tiden fanns det inga kylskåp utan kylning av matvaror fick skötas på bästa sätt, i t.ex. i en bäck eller i en spånhop. Brunnar kunde också användas för kylning.

Hon tyckte om att simma och det var i samband med detta som byns ungdomar tyckte att hon borde lära sig följande mening: ”Ja far såm in schifftnykäl i båttnin” som översatt betyder ”Jag sjunker (far) som en skiftnyckel till bottnen”. Johanna var dock en duktig simmerska och något sådant hände inte.

Johanna använder sin dialekt i samtal med ortsbor men ibland händer det att infödingen försöker prata lite bättre svenska med henne. Det försöker hon avvärja och har sina standardmeningar för att åter låta samtalet glida in på dialekten. Vad hon dock inte nämnde men som är rätt intressant att om någon vars modersmål är dialekt försöker tala finsvenska, högsvenska eller rikssvenska så kallas det att ”denska”. Varifrån detta denska har kommit vet jag inte men när jag var liten trodde jag att det var samma som danska, att personen pratade danska.

Fint är i alla fall att dialekten lever och frodas i byarna. Det skall vi vara stolta över. Igår lördag besökte jag SkäriFolk på Bergö. Där talar de en lite annan dialekt men det får jag återkomma till vid tillfälle.

Som tur var tog tälttaket emot det mesta av solens obarmhärtiga strålar.

Hur varmt det än är ute så naturligtvis måste det också ätas varma, gillade korvar. Allt annat vore att frångå traditionen och vem vill det?

Lotter skulle också köpas. Jag vann ingenting men vad gör det.

Här är Johanna Backman mitt i sitt tal medan trubaduren Dennis Rönngård sitter på avbytarbänken längre bort. De två amplarna som hänger  i taket blev sedan till lotterivinster.

Sköna härliga sommar, till SkäriFolk jag far

Vi människor älskar att prata om vädret. Ofta om det är dåligt väder och speciellt på midsommar när ”alltid-dåligt-väder-på-midsommar” skall bekräftas.

Eller så är det för varmt. Som nu. Nästa vecka lovas sol hela veckan och temperaturer närmare +30 C. Då är skuggan guld värd och tidig morgon eller sen kväll är den bästa tiden på dygnet. Nej, vi skall inte klaga på vackert väder i onödan, tids nog har vi regn och rusk, kyla som går in i märg och ben.

Idag hade jag tänkt att åter åka till Kaustby och festivalen där men planerna har ändrats. Istället blir det SkäriFolk på Bergö söder om Vasa. En ny festival med visa, folk och rock. Vid kolla av den musik som senare idag kommer att spelas fastnade jag definitivt för denna nykomling bland festivaler och kommer att ge den en chans. Konceptet låter bra: fin musik i skärgårdsmiljö. Barnen får också sitt genom Apan Anders som startar evenemanget kl. 15.00. Man måste ta vara på tillfället när det bjuds på evenemang ute på landsbygden här i Österbotten.

Till på köpet har jag aldrig tidigare besökt Bergö så det blir intressant att se denna skärgård och bebyggelsen där. Färja får man också åka dit. Gratis!

Musiken intressant och mest ser jag fram emot The Heartbeat Band. Riktigt bra musik. Även de andra banden verkar bra så jag ser fram emot en härlig kväll i Bergö ikväll.


Skärifolk – Bergö

The Heartbeat Band  

Fåren ser ut att ha det bra i  hagen tidigt på morgonen. Senare på dagen blir det väl hett under pälsen

Sister Jane bjöd på grillat igår kväll och vi lät oss väl smaka!

Allehanda blomster har sin högtid nu. Allt från strålande färggrant till dämpade färger.

Får jag presentera årets får?

Igår kväll fick jag besök på backen. En skåpbil med släp körde in på min gårdsplan och ut kom 10 gräsklippare och slyröjare som kommer att stanna här en stor del av sommaren. Fåren har äntligen anlänt och nu blir det lite mera liv på backen än bara kajor och skator.

Min granne avslutade ifjol sin verksamhet som fårfarmare och ganska snart efteråt dök en annan fåraherde upp som var intresserad av arrendet och markerna. Förra veckan klarades höbärgningen av på ett huj och nu finns också fåren på plats. Sommaren är komplett!

De verkar inte blyga utan kommer springades så fort jag lockar lite grann. Förmodligen fick de foder eller någon godbit på förra stället och nu förväntar de sig samma av mig. Jag får se vad jag kan tillhandahålla. Vad rekommenderas?

Ett och annat litet äventyr kunde tidigare fårbesättningar bjuda på och detta minns jag bäst: ”De förlorades väg till bönehuset” Vi får hoppas att höjdhopp och smitning inte är specialitet för årets får. De verkar lugna och beskedliga. Vi kommer nog att bli vänner.

Här anländer sommargästerna. Först lite avvaktande. Vem är denna gubbe med kamera?

Lite tveksamt de första stegen men sedan gick det hur bra som helst.

I morse kom de glatt springandes. En verkar vara ordförande. Tio igår kväll, tio i morse. Ingen har vargen tagit.

Jodå, vi skall nog komma överens.