Hur firar vi egentligen midsommar i Finland?

Jag läste Jennifers blogg med tillhörande podd där frågan ställdes: Hur är midsommar i Finland?

Jag  modifierar frågan till ”Hur firar vi midsommar i Finland?” Och det jämfört med Sverige.

Midsommar, den har väl alltid funnits i alla tider men hur firar vi den? Firnandet av jul och påsk är väl ganska självklart men midsommar. Som liten gosse minns jag att städandet före högtiden var en självklar och viktig sak. Åtminstone för salig mor. Hon var helt uppspelt och lättretad. Skurborsten gick som ett tröskverk.

Sedan hämtades två saker ur skogen. Några björkruskor skulle pryda farstubron och framför bron skulle en matta med björnmossa ligga på vilken man torkade skorna innan man gick in i stugan. Den tiden tog man inte av sig skorna inomhus och då var det viktigt att ha något så när rena skor vid inträdet. Mycket mera än så minns jag inte att vi pyntade förutom en och annan blomsterbukett som ställdes i vas på köksbordets nystrukna duk. Och filgrädde till nypotatisen samt en bonad med sommarmotiv på väggen.

Idag handlar det mycket om att lämna sin bostad och bosätta sig ett par dagar på villan (sommarstugan) eller bege sig till sjöss för den om är har tillgång till båt. Eller så ordnar man ett litet kalas för närmsta släkten eller ännu vanligare, tillsammans med vänner. Det handlar mycket om att umgås, äta gott och trivas. Kanske bada bastu.

Till traditionen i vår by hör också att Bengt slåttar vägrenen längs med byns vägar. Snyggt och prydligt skall det vara även för den som färdas på byns vägar.

Midsommarstången då, den som är så viktig i kungariket? Dansen runt om och små grodorna?

Tja, kanske inte i varje by men den finns på sina ställen här i Österbotten. Åtminstone de senaste 20 åren har den funnits på Kimo bruk en knapp halvtimme härifrån. Även vår grannby Karvat har en midsommarstång som kläds varje år.

Trots regnet besökte jag idag på eftermiddagen Kimo för att med egna ögon se om midsommarstången restes även denna midsommar. Och visst, där fanns de sanna entusiasterna som inte räds lite regn. Mängder med blommor och löv prydde snart stången som låg raklång på gräsmattan. Kransar bands och fästes vid stången som med gemensamma krafter restes tills den stod rak och ståtlig.

Sedan tråddes dansen runt stången med de små, lustiga grodorna som ett nummer. Tyvärr hade 90 % av publiken stannat hemma på grund av regnet men det hindrade ändå inte känslan av att fira midsommar på Kimo bruk.

Lite spelmansmusik hör också till och i Einars café satt förvisso en dam i folkdräkt och spelade dragspel. Riktigt bra lät det och vänster fot började faktiskt stampa takten. Idel kända låtar, allt från Taube till Säkkijärven polkka.

Brasor vid midsommartid finns inte i Österbotten utan här tänder vi påskbrasor. Finska juhannuskokko (midsommarbrasa) var faktiskt en nyhet för mig.

Jag firade inte en äkta svensk midsommar den tiden jag bodde i Malmö så jag har inte mycket att jämföra med. Möjligen besökte jag Pildamsparken och om där var någon aktivitet; jag minns inte så noga. Troligtvis också någon midsommar på kolonilott vid närliggande Ärtholmen. En stadsmänniska var jag den tiden. – Edit: Jo, vid närmare eftertanke så besökte jag ett par gånger Folkets Park i Malmö midsommarafton. Jag tror till och med att jag har någon bild av det.

Jag tror att midsommarfirandet är mycket individuellt.

Jag menar att det inte är så stor skillnad i midsommarfirnandet mellan Finland och Sverige. Möjligen är dansen kring midsommarstången i Sverige mera vanlig men rent allmänt handlar det om att umgås med vänner, äta gott, kanske ta en snaps till sillen och att beklaga sig över vädret. För en riktig midsommar är sällan solig, het och myggfri.

Ikväll bjöd sister Jane på superb måltid med fisk, grillat kött, sallad och diverse tillbehör. Jag kan inte säga annat än att jag lämnade bordet mätt och belåten. Så långt har jag firat midsommar enligt konstens alla regler. Nu återstår detta med att lägga sju blomster under kudden och drömma om sin tillkommande. Jag har i alla fall plockat sju blomster i en vas på köksbordet. Kanske jag tar hela blomsterkvasten och lägger den under kudden?

Hur har du firat midsommar? Något som du vill tillägga, någon trevlig händelse eller litet missöde. Låt komma!


Kimo Bruk 

Regnet det bara öser ner
och jag är så blöt om både skor och strumpor

Spelkvinnan lät kända toner ljuda i stugan hos Einar. Tyvärr kom jag  mig inte för att fråga vad hon hette.

Kranstillverkning i full gång

Här gäller det att hjälpas åt.

Några varv till

Ej svansar, ej svansar hava de…

…ej öron, ej öron hava de…

Ståtlig var midsommarstången i Kimo även denna midsommar!
Lägg märke till att de två översta kransarna längst ut på tvärstängerna har de finlandssvenska färgerna rött och gult medan de två nedre kransarna har de finländska färgerna blått och vitt. Sedan får midsommarstången stå sådan tills nästa år när den tas ned någon dag innan midsommar.

Så återstår bara att flaska buketten under kudden och vakna upp med ett saligt leende, jasså hon?

Annonser

Hembygd både här och där

Idag har jag varit lite kulturell av mig. Jag närvarade nämligen vid releasen av ”Orvas 2018” i Einars kafé på Kimo Bruk. Där hade Oravais hembygdsförening samlat årets skribenter för kaffe och obligatorisk gruppfoto.

Själv var det första gången jag besökte denna träff trots att jag vid något tillfälle tidigare också bidragit med skriverier till Orvas-publikationen. Orvas har som syfte att främst samla material och bilder från gamla Oravais kommun med omnejd som berättar om hur det var förr i världen, dagligt liv, föreningsverksamhet, arbete och fritid, personligheter och hembygd.

Jag har ännu bara skummat innehållet men mycket läsvärt verkar det finnas och det som ögonen föll först på var pärmbilden som är en verklig pärla föreställandes mjölnaren Helmer Siffrén på Kimo Bruks kvarn när han gjorde sin sista arbetsdag när kvarnen stängdes. Flera värdefulla dokumentärbilder av god kvalité finns i artikeln och fotografen 1979 var Håkan Eklund.

Själv bidrog jag med en text om byskolan i Oxkangar på 1950-talet.

Orvas är inte den enda årligt återkommande publikationen i Österbotten som beskriver hur det var förr i tiden. ”Rågens rike” är en annan likartad skrift och säkert finns det flera i vårt långsträckta landskap.

På Facebook följer jag en grupp som publicerar material och bilder från Västanfjället, Bjurbäck, Karlsbäck. m.m. – ett område i västra delen av Bjurholms kommun inte långt från Umeå. Jag har ingen som helst anknytning dit men tycker om att jämföra de bilder och berättelser som framkommer med våra trakter i Österbotten. Så mycket som är samma och så mycket som skulle kunna vara härifrån. Ofta med bilder från en annan tid när kroppsarbete verkligen var tungt och slitsamt. Bara att jämföra skogsbruket idag och då.

Idag fanns i FB-gruppen en sammanställning om EFS-kapellet i Karlsbäck och dess historia. Jag laddade ned pdf-filen och läste, begrundade och konstaterade att så gick det också ofta till hos oss när församlingar bildades och bönehus byggdes. Mycket offrades i  tid, arbete samt knappa ekonomiska resurser men framåt gick det.

Jag log i mjugg när jag läste att år 1923 när bönehuset skulle byggas begärde en del medlemmar utträde ur Karlsbäcks Evangeliska Lutherska Missionsförening. De ansåg att de gott kunde hålla till i skolan. När sedan kapellet var byggt begärde de åter inträde. Det påminner mig om vägbyggen. När vägen skall planeras, byggas och finansieras är det många som anser projektet onödigt. När sedan vägen är byggd vill alla köra. Samma där som här.

Senare i sommar funderar jag skarpt på att ta en tur genom dessa trakter i Bjurholm när jag ändå är på resande fot i nejden. Bara för att se hur det ser ut i verkligheten lång tid efteråt. Kanske kapellet i Karlsbäck finns kvar? Och fick jag ett litet samtal med någon äldre person därifrån vore det verkligen en tiopoängare. Vi får se?


Kimo Bruk (Oravais hembygdsförening)

Här en del av deltagarna vid Orvas-träffen i Kimo utanför Einars stuga. Här kan ni gott ta en fikapaus i fin bruksmiljö när ni gör  era sommarutflykter i landskapet. För det gör ni väl? Turistar  lite i egen bygd sommartid?

En insats för folkhälsan

Ikväll har jag krattat kottar på skogsstig. Att trampa på kottar kan göra ont, speciellt om de är många och sulan tunn. Åtminstone irriteras fossingarna av de små rackarna.

Denna vecka har jag ägnat någon tid åt att förbättra infrastukturen i byn. Eller rättare sagt, främjat folkhälsan.

Genom åkern nedan för mitt château löper en gammal ägoväg som knappast används alls förutom en liten bit. Därför är den mer eller mindre oframkomlig på grund av ogräs och vildvuxen vegetation. Full med fästingar, förmodar jag. Synd att den vägen inte används, tyckte jag.

Sagt och gjort tog jag röjsågen och gick några timmar längs med vägen och slåttade gräs och allt annat som hindrade framkomligheten.  Här är en utmärkt led att följa upp mot skogen där en ännu behagligare skogsstig väntar som utmynnar på en av de många skogs- och villavägar som finns runt byn. Här kan folket gå och mysa samtidigt som de förbättrar sin kondition. Sådan var min tankegång.

2,5 kilometer blev slingan som också utnyttjar byvägen. Lämpar sig utmärkt för fartfylld motion eller en stilla promenad i arla morgonstund. Varför inte en sen afton i midsommartid? Natur, lugn och fågelsång bjuds för att stilla själen. Eller så träffar man på någon bybo som man kan konversera. Om man inte är av den hurtiga typen som jagar sekunder och kalorier.

Hur som haver så är jag nöjd med min insats för folkhälsan och ett sunt liv med motion och naturupplevelse. Inget märkvärdigt men byn har fått ytterligare ett stråk att vandra längs med genom en ganska enkel insats. Förhoppningsvis är det fler än jag som kommer att nyttja denna led genom åker, skog och längs med byvägen.

Brukar du motionera längs med naturliga stigar och gamla ägovägar? Eller är det fina spånbanor och asfalt om krävs?

Här startar slingan. Eller så startar den där  man själv kliver på.

Kvarnen i byn  passeras

Genom åkern går färden

Hoppas ingen varg vi möter. Eller personligen hoppas jag det fast chansen är nog ganska liten.

Så blygt vi tittar fram

Titta, där skymtar vi visst bystugan

Svett, tvätt och glid

Idag var det så varmt mitt på dagen att mitt lilla röjningsprojekt i skogen här helt nära fick vänta. Det var rent ut sagt toksvettigt! Jag tog en siesta rakt av. Det får man göra om man är friherre.

Nåja, det är inga stora saker utan mest lite buskröjning men alltid får man någon klabb att klyva och torka över sommaren. Till vintern när det knäpper i knutarna kan den vara bra att stoppa i spiseln. Kan man säga så, ”stoppa i spiseln”? Kanske ett dialektalt uttryck?

Tvättade bilen ikväll inför en service som skall göras i morgon på verkstad här nära. Jag köpte i höstas en bättre begagnad bil, Bettan, som jag är mycket nöjd med. Inte så mycket medkörd och går som klockan. Tyvärr stå det inte i serviceboken vilken service som har gjorts, det finns i märkesverkstadens dator i Vasa. När jag gjorde en förfrågan hos dem om vilken service som gjorts kunde de inte upplysa om det men när jag lämnar in bilen på service nästa gång hos dem, då får jag en utskrift av all service som gjorts. Snacka om dålig betjäning och utpressning.

Jag väljer min gamla, lokala verkstad som jag känner och är nöjd med. Det blir en helservice denna gång och därefter är Bettan in i systemet hos min gamla verkstad. Japp, så får det bli.

När jag väl tvättat Bettan så kände jag för en liten finkörning i byn och närmaste trakten. Gled runt en stund i den fina sommarkvällen. En härlig tid, denna mellan hägg och syren. Och med detta fina majväder som nästan saknar motstycke. Jag tog några bilder.

Jag stannade till vid  postlådorna och kollade. Bara en räkning och lite reklam. Inga vykort.

Stilla och lugnt i sundet

 

Den gamla ladan kurar i grönskan. Något torrhö lär knappast mera lagras i denna gråa tjänare.

Några båtar har redan funnit sina platser vid byhamnen. Och titta, häggen håller på att slå ut.

Var det bättre förr?

Den frågan har jag ställt mig efter att ha läst ut min senaste bok igår kväll. Boken ifråga heter ”Österbottniska seder och olater” av Fredrik Krus.

Ofta heter det att det var bättre förr när nutida problem och tråkigheter kommer på tal. Jag vill svara, ja, vissa saker var bättre förr men det fanns också en hel del otrevligheter och svårigheter som idag är ett minne blott. Till exempel var medelåldern tidigare betydligt lägre, barndödligheten stor, tungt kroppsarbete som slet ut folk och sjukdomar som inte kunde botas. Fattigdomen var utbredd och maten fanns inte alltid på bordet, speciellt inte om det var nödår.

Det som behandlas i ovannämnda bok är frieriet, superiet och våldet. Tidsepoken är främst 1700 och 1800-talet i Österbotten. Frieriet hade sina speciella riter och lekar; därom är kanske inte så mycket att säga utan jag vill ta upp det grasserande våldet och det tygellösa superiet på sina håll.

På 1700-talet ersatte brännvinet till stor del ölet och på 1800-talet fanns tillåten husbehovsbränning av sprit. Det söps friskt på sina håll även om norra delarna av Östebotten var mera sedliga. Det hela ledde ofta till slagsmål och inte sällan fick folk sätta livet till genom att bli knivstuckna eller ihjälslagna med tillhygge. Sådant förekom också i våra trakter.

Fejder mellan byar var vanligt förekommande och framför allt skulle utbys friare akta sig så att de inte åkte på en omgång om de påträffades av byns ungdomslag. Ungdomslagen hade till uppgift att försvara byns heder och ära vilket ledde till regelrätta bataljer mellan byar. Raider gjordes till andra byar varvid vandalisering, slagsmål och tumult lätt uppstod. I boken omtalas ett konstant inbördeskrig.  Alkoholen hade sin beskärda del i våldet.

Ibland bildades rena terrorgäng vars största nöje var att supa och slåss, inom och utanför egna byn. Osökt kommer jag att tänka på nutida fotbollshuliganer.

Dödstraff utdelades, de skyldiga fick slita spö och/eller sitta på fästning tills de erkände. Det kunde också löna sig att blåneka om det inte fanns tillräckliga bevis och vittnesmål. Då gick syndaren fri och fortsatte med sin dåliga vandel.

Länsmannen och prästerskapet försökte hålla pli på befolkningen men kom ofta till korta i sina strävanden. Det hände sig också att  dessa myndighetspersoner själva var flitigt begivna på flaskans innehåll. Småningom på slutet av 1800-talet lättade situationen och de värsta olaterna kunde stävjas även om österbottningarna hade rykte om sig att var slagsbultar och våldverkare.

Bokens författare har inte gjort egna efterforskningar utan boken är en sammanställning från andra böcker och forskningar i lättläst och ofta humoristisk form, inte minst genom teckningarna i boken.

Summa summarum, efter att jag läst boken, så är jag glad att jag lever i den tid jag gör. Allt var inte bättre förr och ibland var det rent eländigt. Till exempel var dråp och mord betydligt vanligare för 500 år sedan i Stockholm. Då förekom 80 mord per år och 100 000 innevånare medan det i nutid i Sverige (2012) är 0,7 mord/100 000. Det varierar naturligtvis per år men t.ex. 1970- och 1980-talen hade klart större antal fall med dödligt våld mot kvinnor än nuvarande decennium. Trenden är klar, det var betydligt våldsammare förr i världen och mörkertalet förmodligen mycket stort.

Jämför man mellan Sverige och Finland så leder tyvärr Finland (2012) med 1,6 mord/100 000. Jag utgår från att inte alltför stora förändringar skett fram till i år utan proportionerna är ungefär de samma. Dock vill jag påstå att Österbotten idag är ett av de mest trygga och fridsamma områden som finns på vår jord och just därför vill jag leva nu och inte i mitten på 1800-talet.

Kan vi vara överens om att det i det stora hela inte var bättre förr? Eller, om man vill nyansera, vad var bättre förr?


Ny karta visar var i världen du riskerar att bli mördad – Finland flest mord i Norden    

Historiskt sett minskar våldet

 

Intressant bok som kan köpas, lånas och läsas.

Exploderande scenshow eller beskära körsbärsträdet?

I förra inlägget kom jag till slutsatsen att bäst är att inte känna sig pressad till att skriva varje dag eller att komma med briljanta skriverier och fantastiska bilder på löpande band. Ta det som kommer och pausa när så känns. Jag skriver blogg för att det är roligt och det får ta den tid det tar.

Jag tittade dokumentären om Avicii (Tim Berglind) och det hektiska liv han levde med ständig press att vara på topp, få folk att trivas och dansa loss tills böxera sprack.  Ny musik, nya idéer och hela cirkusen kring honom. Visst levde han på sätt och vis ett drömliv med all uppmärksamhet, pengar och hålligång men det hade sitt pris. Var han lycklig, åtminstone tidvis, kanske, vad vet jag, men han kunde inte ha varit lycklig när han nyligen gick bort.

I dokumentären visade han tydliga tecken på stress och nervositet mellan allt det euforiska. Han ansåg sig blyg och introvert; borde han ha levt ett liv utanför rampljuset? Hans hälsa fick ta mycket stryk och vad vet vi vad han innerst inne kände trots att han sysslade med det älskade mest, musiken.

Trots att jag inte lyssnar speciellt mycket på den typ av musik som han gjorde så kan jag inte annat säga att han var en mästare på att göra hitlåtar och helgjutna album. En låt kunde börja hur bra som helst och sedan bara ökar och ökar den i intensitet och glöd. Så är många av hans låtar, de håller vad de lovar i inledningen. Kanske därför han blev så populär?

Jag söker ständigt nya låtar på Spotify till min årslista. Det är en blandning av världsmusik, folkmusik, lite gamla godingar och nytänk. Mera sällan musik från topplistorna.

Det som ofta slår mig är hur många låtar börjar hur bra som helst med rätt intro, spännande melodi och takt, kanske någon effekt men 10 sekunder, en halv minut eller en bit in i låten så går luften ur och jag tappar fullständigt intresset. Det kan vara en röst som fullständigt spolierar en lovande inledning eller så tar arrangemanget en annan väg än jag kan uppskatta. Låten höll inte längre än en kort liten stund, så besviken jag blev. Snabbt klicka vidare. Trots det brukar jag ändå för det mesta få ihop några låtar till min lista om jag sitter en stund eller kväll och söker. Fast ibland går jag tomhänt ur jakten.

Vill ni provlyssna på min WM2018 så finns den här:

Kör shuffle!

Kanske Tim Bergling levt längre och varit lyckligare om han likt mig ikväll sysslat med lite trädgårdarbete? Inte för att jag är någon med jord under naglarna eller gillar att påta bland grönsaker och blomster men jag var så illa tvungen.

Dels hade den myckna snön knäckt några grenar i körsbärsbusken och den behövde en rejäl hyfsning, hoppas den överlever, dels grävde jag bort en blombänk som salig moder en gång i tiden planterat. Hon gillade att odla och påta, jag har zero intresse för sådant och har inte skött den. Där växte mest ogräs. Nu blev den lättskött gräsmatta.

Nåja, rätt nöjd var jag ändå att jag fått uträttat något på gårdstunet ikväll och gick sedan om kring och beundrade mina små bedrifter och planerade följande aktioner. Lyssnade på fåglarna som sjöng allt värrigare och insöp den friska kvällsluften, världsbäst som den lär vara. Min granne kom över och hängde vid stängslet en stund och vi språkades vid. – Just detta att få koppla av, ta det lugnt och få utbyta några tankar i den fina vårkvällen efter nyttigheter har utförts.

Kanske det är det lyckan i motsats till världens sus och dus? Vad vet jag, inte var jag då olycklig i alla fall.

Vilken är din ultimata låt, den som håller från början till slut? Någon av Avicii eller skall det vara fiol?

Bort med ogräset, fram med kortklippt!

Den har sett sina bästa dagar och verkar lite hålögd men gladde ändå idag en strövande fotograf.

Jag lagade en brasa

Vårsysslor den gångna helgen och idag. Bytte till sommardäck i lördags, bar bort snöskyffel och snöbjörn samma dag. Nu får det vara färdigt med snöröjning denna gång. Plockade ned ljusstaken som stått i fönstret sedan i julas. Julen varar ända fram till midsommar. Nåja, i vart fall ända fram till sista veckan i april. Dans kring granen varje kväll.

Sågade omkull en gran idag och fick flera skottkärror fulla med ris. Det lagade jag en brasa av tillsammans med några kärror björknäver och spån ur vedlidret. Fast det sista körde jag ut redan i höstas och täckte in så att det inte skulle bli fuktigt. Idag brann det fint och lite annat skräp fick också gå samma väg. Vårstädning.

Jo, detta verb laga som används allt flitigare även utanför dialekten. Det lagas både det ena och andra, t.ex. frukost. Jag uppfattar användandet av verbet laga som dialektalt förutom när det repareras. Man lagar ett punkterat cykeldäck men lagar man en brasa eller en fågelholk? Jo, i dialekten men hur är det i standardsvenskan? Laga istället för tillverka, göra eller konstruera. Kanske inte så viktigt men det stör mitt öra något.

Bäst att laga mig till kojs; grus i ögonen, rök i öronen.

Här har jag nyss antänt brasan. Som synes granen i mitten, slut på jul!

Det tar sig sa pyromannen.

Och här petar jag in den sista pinnen i brasan. Nästan inget blev kvar.