Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

Novembersnö

Senaste natt kom snön tillbaka. Fem centimeter. Den kommer troligen att smälta bort men kanske redan nästa gång det snöar så stannar den? Jag tror att vi kommer att få en riktig vinter detta år.

Det märkliga är att på andra sidan Kvarken har det kommit bra mycket mera snö och där har det varit stora trafiksvårigheter på sina håll. Söder om Örnsköldsvik stod trafiken tidvis helt stilla idag. Tänk om det blir så när mitt lilla planerade äventyr om ett par veckor går av stapeln. Fast det är inte helt spikat ännu, några detaljer måste ännu ordnas . Vi får se var det landar.

Vackert var det i alla fall i morse men senare på dagen blev det plusgrader och blötsnö. Svåger från den Lyckliga staden svepte förbi med traktor och skogsvagn. Han for för att köra ut virke från en gallring han gjort. Bäst att få det gjort innan mera snö kommer som gömmer alla travar han ordnat. ”Vi måste dra oxen ur brunnen” sa sister Jane, med tanke på att det var söndag. Hon och Nelly var också till städs.

Några bilder fick jag och visst är det fint att fotografera på vintern med snö i träden och med is på sjön. Lågt stående sol och gnistrande, kalla snöflingor. Norrskenet och starkt månsken i snötyngd skog; det är upplevelser det som slår varje party i storstaden. Att höra isen knaka och sjunga. Färd på sparkstötting. Knarret under skorna i 30-gradig kyla.  Nåja, nu bar det visst i diket. Så sträng kyla undanber vi oss, knarret till trots.

Snart en månad till vintersolståndet och sedan är det jul. Tiden som friherre går ännu fortare än när jag var på jobb. Inget klättrande på väggarna här. Vart springer tiden?

Ovanligt jämn terräng med tanke på de stenkummel som annars finns i våra skogar.
Jag tror svåger känner sig mycket nöjd med resultatet av gallringen. 
Isen börjar lägga sig på träsk, vikar och små sjöar som Krossen.
Se där om inte solen också skymtade en stund i den annars jämngråa dagen.

Spårsnö

Gå bakom ryggen, heter det. Med det menas att någon snackar skit om en eller gör något i lönndom som oftast inte tål dagsljuset. Eller så kan man ta det bokstavligt.

Igår kväll kom så den första snön. Nelly såg lite förvånad ut när hon stack ut nosen genom dörren för att få sin sista dos frisk luft inför natten. Hon gillade det inte för efter bara några minuter började hon gnälla och ville in.

I morse (torsdag) var landskapet inbäddat i ett mjukt, vitt täcke. 15 cm snö hade kommit under natten. Riktigt vackert trots mulet väder och fortsatt lätt snöfall under förmiddagen. Jag skulle till om med kalla det ett riktigt fint fotoväder. Mycket fotograferande hann jag inte med för jag satte igång med att byta till vinterdäck. Det gick ovanligt smidigt. Samtidigt förstår jag att folk kan få ryggskott vid sådana övningar.

Sedan hade torsdagsklubben möte och det tog en god stund för det gavs ju tillfälle att utbyta tankar och funderingar i mer eller mindre viktiga angelägenheter. Fast jag höll på att somna mitt i konversationen. –  Tex-Mex-gryta blev mitt val denna dag. Gott!!

Efter det blev det en körning till Vasa – trots dåligt väglag på vägen som går genom byn – eftersom jag hade ett ärende som behövde klaras av idag. Samtidigt besökte jag Fotocenter för att se om de kunde skaffa en reservdel till mitt fotostativ som gått sönder. Troligtvis under senare delen av min Lofotenresa. Få se om det lyckas att få denna nödvändiga lilla del eller jag måste köpa nytt stativ?

Efter hemkomsten blev det spatsertur med Nelly ned till byn för att kolla postlådan. Vi hade gått några minuter nedför backen mot byn när Nelly plötsligt stanna upp och blev liksom helt perplex. Hon tittade sig omkring och svängde sedan om och tittade bakåt varifrån vi kom och började ursinnigt skälla. Precis som om hon sett ett spöke. He, he, det skojade jag med henne om för jag såg inte ens en kråka eller än mindre en korp. Hade hon blivit inbilsk?

När vi kom tillbaka så såg jag färska spår i snön ca. 50 meter från det ställe där hon förut fick sitt skällanfall. Spår av ett klövdjur, troligtvis en hjort som passerat vägen alldeles bakom min rygg utan att jag sett den minsta skymt av djuret. Jag är helt säker på spåren inte fanns där tidigare. Är det inte att gå bakom ryggen när man minst anar det?

Senare såg jag också andra spår i snön som inte är så trevliga men det får vi utreda vad det är.

Snöröjning blev det också denna dag. Tung snö som inte var så rolig att jobba med. Men Nelly hann jag paja även om jag inte hann med allt snöarbete.
Eken har ännu inte gett sig utan ståtar fortfarande med vackra guldgula löv mitt i snörasket.

Smällen i kvällen

Ikväll kom en redig smäll så att fönsterrutorna skallrade och jag trodde att det rasade snö av taket fast det inte borde finnas nån snö. Så lät det. En riktig hoppa-till-i-stolen-upplevelse. Samtidigt fick min granne två lass med sand och bergskross hemkört så jag trodde att det möjligen hade med det att göra.

En stund senare läste jag på Facebook förvånade inlägg om smällen som hördes vida omkring. Allt från Jakobstad i norr till Oravais i söder. Jag tyckte mig höra två smällar. Vad var det, undrade folk. Snart kom förklaringen att det var flygvapnet som sprängde ljudvallen med sina överljudsflygningar i övningen Ruska 17 som pågår denna vecka. Även svenska flygvapnet deltar i övningen och det är första gången svenska flygplan övar på att försvara Finland.

Själv sysselsatte jag mig idag med att kapa in de sista vedpinnarna som legat ute ända sedan i fjol. Så nu får vintern komma.

Något annat jag gjorde var att ladda upp mina bilder från Norrlandsresan till Flickr. Många av bilderna finns redan på bloggen och på min video men i albumet ”Road Trip Norrland September 2017” finns 118 bilder så några till borde finnas att betitta. Vill ni se i helskärm, vilket jag rekommenderar, få finns slide-show-knappen uppe till höger. Nu återstår att gå genom bilderna från Lofoten och Norge; kanske göra även där en video och en egen katalog på Flickr.


Road Trip Norrland September 2017 

En av de bättre bilderna från min resa. Detalj från Silverfallet i Björkliden

Äventyr sistlidna natt

Sistlidna natt, ett sådant härligt gammeldags uttryck, tycker jag. Alltnog – ytterligare ett ord som bara dyker upp i mitt hjärnkontor och vill på pränt – så konfronterades jag med ett får vid midnatt, strax innan jag skulle gå och lägga mig. Där stod det och bligade på mig genom fönsterrutan, mumsandes på gräs jag slåttat dagen innan. Ett får på flykt, ett får som tar sig friheter!

Jag drar på mig skorna och går ut för att om möjligt mota rymligen till sin hägnad.  Ett väldigt medvetet får som bara avancerar så mycket det måste.  Det rusar ut på landvägen och missar en framrusande bil med fem sekunder.

Alltnog, fåret befinner sig åter på rätt sida av landsvägen. Där intar det åter försvarsställning. Kollar noga gubben som närmar sig. Gör en riskkalkyl och beslutar sig för att ta det säkra för det osäkra och återvända till sina domäner och gör ett skutt över stängslet. Ett elegant hopp skulle jag vilja påstå, stiligt! Sedan ställer sig åter fåret att glo på mig, tryggt innan för stängslet.

Får är både kloka och otroligt dumma.  Å ena sidan lär de sig snabbat var det finns mat. Å andra sidan är de otroligt misstänksamma och det gäller speciellt lammen.

Alltnog – ordets förekomst för tredje gången i detta inlägg – så infann sig lugnet på backen och jag kunde lugnt gå och lägg mig. Jag iddes inte ens SMS-a min granne, som är ägare till rymlingen, om fårets eskapader.

Rymlingen och höjdhopparen längst till höger, det helbruna fåret.

99 sätt att rädda världen

Det årliga sommarloppiset på Hellnäs UF går av stapeln dessa dagar. Jag hade ett ärende dit, nämligen att hämta mitt ex av Orvas 2016-17, skriften som Oravais Hembygdsförening ger ut. Jag har nämligen bidragit med ett mindre skriveri om kvarnen i vår by och då fick jag ett gratis ex. En hel del intressanta artiklar om gångna tider finns att läsa. Köp den om ni vill ha lite lättläst sommarlektyr!

Jag tittade också in i själva lokalen för att kolla om det fanns något fynd för mig. Långa bord med kläder intresserade mig knappast, inte heller på bord med prydnadssaker och diverse manicker fann jag något köpbart. Jag brukar hålla mig till bokavdelningen som finns upp på scen. Denna gång blev det lite magert för min del men två böcker för 50 cent styck fick följa med mig hem: ”100 sätt att rädda välden” av Johan Tell och ”Ett jordklot räcker” av Rune Westergård. Båda böckerna berör miljö- och klimathoten som tornar vid horisonten på sina ställen på vårt klot. Vissa anser att vi redan nu befinner oss i ett kritiskt läge och att det brinner i knutarna.

Rune Westergård menar att med modern och innovativ teknik kan vi få fortsatt global tillväxt och ökad välfärd utan att det blir en global miljökatastrof. Johan Tell vill att vi genom eget handlande kan förbättra miljön och han kommer med 100 olika tips om hur vi i vardagen kan dra vårt strå till stacken.

”Ett jordklot räcker” kommer jag att läsa senare i sommar, efter att jag avslutat pågående läsning av ”Historien om Spanien” av Herman Lindqvist. Det blir spännande att se hur Westergård ser på utvecklingen och vilka metoder han förespråkar. Han är ju en framgångsrik företagare som bl.a. grundat teknikkonsultföretaget Citec så något borde han ha att komma med.

Däremot har jag bläddrat något i ”100 sätt att rädda välden”. Där finns små och stora handfasta tips om hur vi räddar välden. De flesta helt naturliga och gångbara.

Jag tar några tips:

  • Ring din politiker och påverka/kräv förändringar i miljöarbetet
  • Köp kvalité och inte billigt krafs som är slit och släng
  • Bli en vinnare, en återvinnare. – Det rådet anammande jag redan innan jag fick syn på denna bok; jag köpte boken på loppis.
  • Låt din trädgård vara lagom
  • Åk tåg
  • Låt inte dina apparter hemma stå i standby-läge. Det sparar el och gläder din plånbok
  • Sänk innetemperaturen
  • Plantera träd. Varför inte på andra sidan jordklotet genom att ge ett bidrag
  • Tänk globalt, handla lokalt
  • Cykla!
  • Konsumera mindre och reparera mera
  • Förtäta din stad

Det sist, Förtäta din stad, håller jag inte med om. Visst förstår jag fördelen med korta transportsträcker mellan t.ex. arbete och bostad men att glesbygd skulle vara något negativ för miljön köper jag inte rakt av. Tvärtom anser jag att fler människor borde flytta ut på landsbygden eller varför inte till ren glesbygd. Hela landet skall leva! Vad som krävs är goda kommunikationer, både vägar och Internet, samt förbättrade fordon med målet noll utsläpp i naturen. Dit har vi en bit ännu att gå.

Tyvärr är det marknadskrafterna som till stor del styr landsbyggdens avfolkning tillsammans med politisk styrning som strävar till centralisering i samhället. Som jag skrivit tidigare har jag liten förståelse för den centraliseringsiver som idag präglar politiken både lokalt och nationellt. Istället ser jag att regioner bildas som har naturliga förutsättningar att fungera, även över landsgränser. Ett sådant exempel är Öresundsregionen men också ett ökat samarbete mellan Österbotten och Västerbotten/Norrland. Där har vi åter kommunikationen som en viktig faktor. Färjelinjen mellan Vasa och Umeå är livsviktig för denna utveckling och jag hoppas verkligen att det snart händer något som gör att vi får en ny, modern och miljövänlig färja som trafikerar Kvarken!

Tills vidare seglar vi lugnt och läser en bok. Det om något borde vara miljövänligt och bra. Eller? Kanske borde boken vara en e-bok som inte kräver nedhuggen skog utan kunde läsas från plattan? Å andra sidan förorsakar tillverkning av elektronik också miljöpåverkan och är inte de flesta av våra elektroniska prylar slit och släng? Hur man än vrider och vänder sig så har man baken därbak.

Eller som det står på omslaget till ”Ett jordklot räcker”: Endast en bostadslös vegan skulle kunna avsätta ett hållbart ekologiskt fotavtryck enligt dagens etablerade normer. 

Livet på landet: slåtter i byn. Friskt, nyslåttat gräs som blir till mat för fåren kommande vinter
Livet på landet: en lördagskväll efter klockan 10 kör ekipaget hem efter utfört arbete
Skärgårdsmarknaden på Österö i lördags. Det mesta som såldes var lokal- eller närproducerat. Själv köpte jag en rökt sik av min kusin som är fiskare i den byn.
Österö simstrand. Finns det något mera naturnära och lugnt? Inte ett enda artificiellt ljud kunde höras. Här är det minsann inte tätbebyggt!

Streta emot! – bygg din egen Cowboykåk

Vi på landsbygden förpassas allt mer ut i periferin. Landsbygdens avfolkning är ett stort problem och centraliseringen som sker i samhället spär allt mera på denna flyttningsrörelse genom kommunsammanslagningar, landskapsreformen, sjukvårdsreformen och andra reformer som minskar antalet enheter med allt längre avstånd till service och centra av olika slag för befolkningen på landsbygden. Redan nu bor två tredjedelar av befolkningen i städer eller tätorter. År 1950 var det tvärtom. Det finns andra siffror som säger att fyra av fem finländare bor i tätorter. Prognoserna ger inte heller någon svängning i migrationen utan tvärtom, koncentrationen fortsätter.

Ett exempel på denna centralisering är ett förslag där det i Österbotten bara skulle finnas tre hälsovårdscentraler. TRE, ta in den siffran! Även om minskningen inte blir så dramatisk så visar ändå förslaget vartåt det barkar. Jag har tidigare i ett inlägg berört långt framskridna planer på att frånta Vasa centralsjukhus status som fulljoursjukhus men påföljd att jag personligen skulle få över en halvtimmes längre resa till Seinäjoki i ett akut sjukdomsläge eller vid allvarlig olycka. Ett beslut i den politiska kohandeln inom regeringen där man bortser från fakta och driver på centraliseringen. Att de täcks! – har blivit ett slagord i kampen för att rädda sjukhuset i Vasa. – Jodå, de täcks för landsbygdens befolkning i Österbotten är inget att bry sig om.

Flyttningsrörelsen är från landsbygden till städer men, MEN, så finns det dessa motsträvare som gör tvärtom. Tyvärr är de alltför få. Det är ändå glädjande att det finns de som väljer en annan livsstil och inte vill vara med i ekorrhjulets allt snabbare rotation.

En sådan är Dick Bewarp i Mårdsjön/Jämtland. En frisk fyr. Nu går på SVT1 en serie om hur han flyttade från storstan till Norrlands inland och där med egna händer skall bygga sig ett hus i stock. Detta trots att han inte tidigare ens snickrat ihop en fågelholk, som han säger.  Jag har redan tittat ett par avsnitt på SVT Play där man nu kan se hela serien. Annars är det ikväll, söndagen den 25 juni 2017 klockan 21.50 svensk tid som seriestarten sker. Senare i veckan kommer repriser.

Det är just sådana program jag vill se. Intressant att se hur han klarar av att bygga sitt hus men också hur han umgås med grannar och får hjälp av de andra i byn. De två första avsnitten lovar gott. Det finns fler olika Mårdsjö i kungariket men jag tror att jag lokaliserat vilken by det är en bit från Östersund.

Programmet heter ”Cowboykåken” och varför kan man inte själv bygga sin egen cowboykåk eller driva sitt eget projekt i samma anda. Alla behöver inte göra samma sak utan det viktiga är att man gör det man känner för och vill prova. Det kan misslyckas men chanser är ändå stor att det blir vinst i livet på ett eller annat sätt. Streta emot och sträva framåt!

Detta är mitt bidrag, förutom sommarpratare och sommarvärdar på radio, till aktivitet regniga sommardagar och –kvällar. Jag passade på idag förmiddag att ta mig en första titt på denna serie eftersom det regnade. Hela natten regnade det förresten men midsommaraftonen var fin med sol även om det inte var speciellt varmt i luften. Och lite mygg! Jag undrar om de inte frusit bort denna kalla vår? Det får vi i alla fall hoppas.

Nu två veckor jobb, sedan semester i en hel månad! Då kan värmen komma!


Cowboykåken på Sveriges TV1

Några detaljstudier i naturen sent på midsommarafton. Detta är väl en smörblomma?
Detta är då helt säkert vita syrener. Ifjol midsommar hade redan de hunnit blomma ut men i år kom de passligt till midsommaren.
Vackra även de i sin enkelhet
Granskotten har redan växt till sig 15 cm.
För att inte tala om gårdseken som fått fina, friska blad

Här är den, Cowboykåken