Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

Lumpänglars väg korsade min väg

Hui, här går det undan. Jag avverkar den ena begivenheten efter den andra på min semester och det redan första veckan. Igår kväll var det Oravais Teater med pjäsen Lumpänglars väg som fick besök av min enkla person.

Sommarteatern ligger vackert belägen vid Kyroboas kvarn och fors i Kimo. Vid dammen, som är en del av scenerna, låg vattenytan spegelblank och inte en endaste mygga behagade mumsa på min lekamen. En perfekt kväll för teaterbesök.

Lumpänglars väg är en fortsättning på pjäsen Lumpänglar som spelades 2013-14. Den handlar om arbetarna på Oravais Fabrik tiden före och under kriget. Skådespelarna gjorde fina insatser även om rösterna i vissa scener kunde ha någon decibel till.

Pjäsen skildrar livet på Masuunin, området med både textilfabriken och arbetarbostäderna, på ett bra och mångsidigt sätt. Där finns olika intriger och händelser som skedde under årens lopp, både lokala och världspolitiska. Dock skulle jag gärna ha sett att det funnits en mera klart lysande röd tråd i pjäsen. Visst finns där Alma Laaksos och Gunnars förhållande som puttrar på i bakgrunden men det är först i slutscenerna som det riktigt lyftes fram och får en förklaring. Speciellt om man inte sett den första pjäsen så kan handlingen och Alma Laaksos ilska vara svår att förstå.

På Masuunin fanns både svenska och finska arbetare men vad som framkom i pjäsen förekom inga stora motsättningar mellan språkgrupperna utan man samsades ganska väl. Däremot fanns det vissa spänningar mellan fabriksarbetarna och den omkringliggande bygdens agrara befolkning, något som kom fram när fiskarsonen Werner fick sin käresta på Masuunin.

Det enskilda scenario som gjorde störst intryck på mig var när Aino dog. Hon hade cancer och visste att hon skulle dö. Dödsögonblicket är skickligt dramatiserat och man får verkligen uppleva att hon gick bort, bokstavligt talat.

Pjäsen handlar till stor del om kvinnorna, Lumpänglarna, som jobbade och slet i fabriken. Det gällde att ha skinn på näsan och inte låta sig utnyttjas och förminskas. Löneförhandlingarna på bolagskontoret gick inte alltid som de ville men Alma Laakso hade sitt speciella sätt att visa sitt missnöje genom att lyfta på kjolen och visa sin ändalykt för bolagsherrarna.

Själv fick jag min första anställning på Oravais Fabrik, eller Oravais Textil som det då hette, som 16-åring. Den första veckan fick jag jobba i väveriets granskning där kvinnor satt i en angränsande sal och kollade filtarna som vävdes i den dundrande vävsalen. Oj, sådant oljud vävstolarna förde. Ett dån och slammer utan dess like! Sedan fick jag flytta till stickeriet där jerseytyg tillverkades och där det var betydligt tystare. Jag slapp den äldre produktionen i väveriet, spinneriet, karderiet och appreturen.  Så något känner jag till miljön på själva fabriken även om jag inte är någon äkta Masuunare.

Salig mor hade också kopplingar till Masuunin och då som ung piga hos direktör Lindberg och hans fru i slutet av 40-talet skulle jag tro. I pjäsen finns också en piga hos direktören så där kände jag igen mig något från mors berättelser. Hon brukade säga att hos familjen Lindberg fick hon sin skolning inför livet. Hon omtalade alltid fru Lindberg med stor aktning. Hon trivdes bra hos dem och mången gång satt vi barn och lyssnade när hon berättade om hur det var hos Lindbergs. Jag kan gott tänka mig att fru Lindberg var som fru Lindberg i pjäsen. Hette hon Maja eller har jag helt fel?  – // Jag har fått mig omtalad att hon hette Maja!//

Till sist vill jag knyta an till pigan som fick en kamera av direktörsfrun med order att fotografera allt hon såg på Masuunin. På tuben finns en video med bilder från Lars Lindbergs privata samling med bilder från Masuunin. Kanske var det just sådana bilder som hon tog men som vi aldrig får se, hon är ju bara en rollfigur.

Blir det en fortsättning? Jag hoppas det och då att handlingen närmar sig modern tid.


Oravais Teater 

Några bilder tog jag med mobilen:

Här bänkar sig publiken på vridläktaren för att se sommarteater, Lumpänglars väg på Oravais Teater
Här tar bastubadarna igen sig efter en tur i bastun
Kvarnen ingår som en naturlig del av Oravais teater.

Min stund på Stundars

Byadagen igår, Stundars hantverkardag i lördags och Pörkenäs i fredags. En bra start på min semester kan man gott säga. Idag har jag däremot inte gjort så mycket mera än klippt gräset. Meningen var att jag skulle ta mig an lite mera gräsarbete men så kom det en regnskur mitt på dagen. Det enda avvikande var att ett par av grannens får rymde. Med lite lock och pock gick det ändå rätt enkelt att få in de i hagen igen.

Ja, Stundars var det. Första gången som jag besökt detta musée- och hembygdsområde trots att det är välkänt och med många aktiviteter främst på sommaren. Jag passade på när det var fint väder och hantverkare var på plats. Intressant att se hur de jobbade och att få en liten pratstund med dem. Jag talade med handelsman, mattbindare, gjutaren Anders Lindman, kloka gumman, grässlöjdaren Ann-Sofie Svansbo och motorsågsskulptören Ulla Haglund. Och säkert någon till.

Ulla Haglund som med motorsåg skulpterade i trä hade mest oljud för sig. Det blir så med motorsågar. Hela 11 stycken sågar hade hon och en till skulle snart handlas in. Hon var rätt ny inom gamet men förstod jag rätt så livnärde hon sig på detta. En björn tog tre dagar att göra och hon hade en hel del beställningar på gång. Hon hade bara börjat som en blixt från klar himmel för två år sedan och den första trässkulpturen hon gjorde var hon hittills mest nöjd med. Hon berättade en hel del om sitt hantverk. Från Nedervetil tror jag hon var och trea hade hon blivit i finska mästerskapen i träskulptur med motorsåg.

Bronsgjutaren Anders Lindman berättade utförligt om hur man gjuter en klocka eller bjällra och vid besöket hos kloka gumman Anja Sjöholm fick jag insyn i hur en klok gumma levde förr i världen. Ofta stod gumman inte högt i rang i samhället men var ack så efterfrågad då krämpor och sjukdom dök upp.

Grässlöjd har jag sett tidigare på Urkult men kom nu att bekanta mig närmare med detta hantverk. Undrade som var jag och ställde den lite dumma frågan: Är det enbart för nöjes skulle man gör gräskonst? – Enbart? svarade Ann-Sofie något förnärmat som kom från Sverige någonstans.  Hon visade bilder på en del av sina alster och hon hade minsann också gjort något alldeles extra fint till drottning Silvia. Jodå, det finns mycket man inte känner till men som lever och frodas. Det var ju det jag var ut på, att lära mig lite om och få insyn i olika hantverk som fanns och fortfarande finns.

Stundars är annars ett fint utflyktsmål med alla sina gamla hus, samlingar och aktiviteter som erbjuds. En vandringsled på 6,6 km finns också. Själv siktar jag in mig på julmarknaden 3 eller 14 december.


Stundars

Här följder en drös med bilder i ett fotogalleri från i lördags. Bilderna går också att se i full storlek för den som så vill. Inne i galleriet finns en sådan knapp för varje bild.

Byadagen

Fint väder och då firar vi den årligt återkommande byadagen. Byarådet står för arrangemangen och ganska många kom. En uppgift säger att det var över 100 personer närvarande och det får vi vara nöjda med i en by med annars ca. 70 personer.

Byarådets ordförande Per hälsade välkommen och sedan spelade Jonas Skeppar och Jasmin Linde nordisk folkmusik på fiol och gitarr. Verkligt välljudande och njutbart. Det märktes att de studerar musik vid Piteå Musikhögskola för de har definitivt passerat amatörstadiet. Samspelta och med bra låtval även om musiken var ny för de flesta skulle jag tro. Själv spelade jag in en video med dem som förhoppningsvis senare kommer upp på tuben.

Senare anslöt sig också Julia Grannas med sång. Hon gav en verkligt fin tolkning av Dolly Partons ”Jolene”. Även hon studerar i Piteå.

Lite allsång skall det också vara på en byadag. Det gillar publiken. Ordförande Per ledde allsången ackompanjerad av byns spelman Elof på dragspel.

Sedan blev det pilkastning medan korvgrillen värmdes upp. Pilkastningen är nytt för i år och lockade ett 20-tal att prova sina talanger på det området. Dam- och herrklass fanns det. Några kastade riktigt bra, andra får träna mera och återkomma nästa år. Själv skötte jag mest fotograferandet och det tar också sin tid.

Efter pausen med korvätande och kaffe med dopp tog årets festtalare Mikko Ollikainen vid. Han är kommunens högsta tjänsteman, d.v.s. kommundirektör. Inte så dåligt av byarådet att få hit honom. Han berättade om kommunens göranden och låtanden samt om framtiden. Vi får verkligen hoppas att även små byar får uppmärksamhet i det kommunala maskineriet vilket Mikko visade med att komma trots att han är en upptagen man.

Byadagen hade också besök av en mindre bemärkt varelse, så liten att den knappt syntes. En liten näbbmus banade oförskräckt sin väg fram till ”scenen”. Till synes helt obekymrad. Tur att den inte fick smak på musikanternas kablar och sladdar som låg i gräset. Tur också att musikanterna inte kände sig störda av denna lilla gynnare. Om den gillade musiken lär vi aldrig få veta.

En dikt, ”En sommardag”, och en berättelse om förr i världen lästes. Vi lyssnade alla andäktigt.

Till sist kom så det som alla väntat på: lottdragningen. Gasgrillen, bästa vinsten, lottades ut först vilket jag tycker är helt galet. Den borde lottas ut till sist för att hålla spänning i spelet. Nu lottas den ut först och sedan finns bara småvinsterna kvar. Ok, de kan också vara fina men det blir inte alls lika spännande.

Byadagen har vi firat och allt blev till belåtenhet. Nu är det bara ett år tills nästa byadag och däremellan kommer julkaffet!

Här håller kommundirektör Mikko Ollikainen sitt tal. Den gamla skolkatedern kommer väl till pass. 
Duo Jasmin Linde och Jonas Skeppar spelar allt vad de kan, och det var inte lite det!
Allsången sköttes med bravur! De flesta sjöng med så gott de kunde. Det lät inte alls dumt.
Jasmin Linde, Julia Grannas och Jonas Skeppar blev en trio på slutet med idel fina låtar.

 

Smeeester!

Äntligen semester och därtill hela fyra veckor! Det är år och dar sedan jag senst hade så lång sammanhängande semester. Det känns verkligen skönt att få koppla av så lång tid nu på sommaren. Verkligen koppla av och få njuta av sommaren utan att ha jobbet krypandes på om två veckor eller så.

Semestern började alldeles utmärkt. I Saltgruvan igår fredag fick jag en fin överraskning strax innan vi skulle gå hem. Mina närmaste jobbarkompisar kom smygandes med en presentkasse innehållandes en flaska konjak och en kamera till mig! Tänka sig alldeles då där. Jag blev alldeles paff. Konjaken kan användas som medicin vid högtidliga tillfällen men kameran!

Visserligen har jag senaste veckan pratat om att uppgradera min systemkamera men ändå, inte hade jag väntat det. Jag köpte i fjol höstas en ny Canon 6D med superbra objektiv men som så fick jag nys om att Canon snart kommer ut med en uppföljare som kallas 6D Mark II. En hel del förbättringar på den nya modellen och så har den vinklingsbar tryckskärm. Det om något har jag saknat på min 6D. Jag blev van att använda den vinklingsbara tryckskärmen på min Canon 650 och då främst vid videofilmning men också vid fotografering vid besvärliga vinklar. Jag blev helt enkelt tänd på en 6D Mark II.

Nåja, nu blev det ingen 6D Mark II utan en Fujifilm Quicksnap, en engångskamera med 27 bilder på filmen. Jodå, filmen skall framkallas på gammalt analogt vis. Jag blev verkligen lite rörd över denna udda kamera i den nu nästan totaldigitala fotovärlden. Vid 27 tillfällen skall jag fotografera och framkalla bilder på hederligt gammaldags sätt. Jag får välja mina motiv med omsorg och kanske någon gång i framtiden får ni se ett urval av de bilderna.

Varför fick jag så helt plötsligt en present av mina arbetskamrater? Därom kan ni gissa! Tids nog får ni veta.

På kvällen blev det sedan färd mot norr. Vi är ett gäng som i början på juli brukar samlas på Pörkenäs nära Jakobstad vid öppna havets rand. Vår främsta gemensamma nämnare är radio! Solig och fin kväll men ack så kylig. Jag kom att tänka på väderspåmannen som i våras spådde att sommaren skulle bli varm. Hittills har vi sett lite av den varan. Den mesta värmen finns alltså framför oss om vi skall tro honom. Det tackar vi för, för nu är det semester!


Stundars

 

Mitt senaste kap i min kameraflotta
Sol på Pörkenäsklippor i den sena kvällen
Plötsligt flög en paraflyer förbi en bit över stormande vågor
Låg nivå en stilla sommarkväll vid Pörkenäs

Spår av våra förfäder i oss

Jag har nyligen läst en bok som jag avverkade på rekordtid. Normalt läser jag ganska långsamt och begrundande men denna bok formligen slukade jag. Det är boken ”Svenskarna och deras fäder” av Karin Bojs och Peter Sjölund.

Boken handlar om att med DNA-teknik utforska svenska mäns Y-kromosomer på fädernesidan och därmed kunna kartlägga släktförhållanden och folkvandringar.

Människan, i en eller annan form, har existerat i några miljoner år men denna bok tar avstamp i senaste istiden som snabbt avslutades för ungefär 11000 år sedan. Det var då de första jägarna följde isens reträtt och vandrade allt längre norrut från europeiska kontinenten. Man skulle då tro att de var svenskarnas förfäder men många fler folkvandringar skulle ske från olika väderstreck och det är en blandning av dessa olika migrationer som idag är ursvensken. Bl.a. kom herdefolk från Östeuropas slätter och från Västeuropa kom bronsåldersmänniskan. Ända från Turkiet och Persien strömmade folk till Norden och detta långt innan det alls fanns något som idag kan påminna om Sverige.

Människan har alltid rört på sig, vandrat, sökt sig till nya boplatser. Och så kommer det förmodligen alltid att vara. Det som vi idag ser av flyktingströmmar och fattiga människors försök att få ett bättre liv är bara en liten rännil av hela mänsklighetens migration.

Det vore intressant att själv göra en undersökning av mina egna Y-kromosomer och få ett hum om varifrån just jag härstammar. Med den nya tekniken och att allt fler testar sig kan man få ett betydligt säkrare resultat. T.ex. påstås i boken att det finns en klar genetisk skillnad mellan inlandsfinnar och kustsvenskar i Finland. Och varför skulle inte det stämma med tanke på att havet förr i världen var den tidens motorvägar. I boken finns också uppgifter om att samerna egentligen består av folk från både söder och nord och öst. En blandning av folk som förde ett likartat liv med renskötsel och jakt/fiske och vars kultur och livsföring var annorlunda än de nybyggare som trängde på söderifrån och från Bottenvikens kuster. Det var först när denna skillnad bli uppenbar som den samiska kulturen uppstod på riktigt enligt boken. Saken är omdiskuterad och kan sätta känslor i svall.

I boken finns också ett kapitel om möjligheter att med topsning av material från insidan kinden skicka sitt DNA till USA för analys. Det finns olika tester som naturligtvis har olika prislappar. 99 $ till 575 $ finner jag ikväll på nätet men jag har inte hunnit sätta mig in i saken helt. Men kul vore det i alla fall.

Tilläggas kan är att metoden idag blir allt mera intressant för släktforskare som vill komplettera och verifiera sina rön de gjort på traditionellt vis. Bl.a. finns i tisdagens Vasabladet en artikel om detta.

I lördags gjorde jag en liten utflykt till Vitmossens fornområde i Tuckor inte så långt borta. Det är en boplats med rösgravar från äldre bronsåldern ca 1500 – 900 f.Kr.  En vandringsled finns och ett hus från den tiden uppförd till beskådan. Till sommaren skall jag göra ytterligare ett besök och då också gå vandringsleden. Tänk att det fanns människor här redan den tiden bara 13 km bort från vår by. Då såg det säkert annorlunda ut i våra trakter med tanke på den landhöjning som sedan dess skett.  Spännande saker.

vitmossen-tuckor-vora-2017-02-17-20
Vi närmar oss Bronsåldershuset
vitmossen-tuckor-vora-2017-02-17-2
Så bodde de i bästa fall på bronsåldern.

vitmossen-tuckor-vora-2017-02-17-10

vitmossen-tuckor-vora-2017-02-17-16
Vem lufsar där och vaktar?

Jag tror Hanski hade trivts idag

I somras gick en av byns mest kända profiler ur tiden. Välkänd, mycket social men dog ändå ensam. Så ensam att hans död inte uppmärksammades med detsamma. Hur det kom sig fanns motstridiga uppgifter om var han befann sig när han inte syntes till.

Ärendet drog ut på tiden, som det gör när det inte finns nära släktingar som sköter saken. Han blev jordfäst i november och idag hölls en minnesstund för honom vid Furirbostället i Oravais. Historiska föreningen anordnade detta tillfälle för att hedra hans minne. Han hade nämligen varit en mycket hängiven stödperson och tjänare vid Furirbostället och även medlem i Österbottens regemente.

Minnesstunden var informell och utan religiösa inslag. Kaffe och wienerbröd bjöds. Wienerbröd hade varit hans favoritdopp.

Vid minnesstunden berättades en hel del historier från hans levnad i trakten och om hans personlighet. Intressanta och underhållande inslag. Jag kom att tänka på att på andra sidan Kvarken, i Västerbotten, finns en levande berättartradition och t.o.m. en berättarfestival i Skellefteå. Varför skulle det inte finnas möjlighet att spinna vidare på detta och även i våra trakter anordna berättartillfällen där vem som helst kunde berätta en historia enligt ett givet tema eller där vältaliga personer ger prov på sin berättarkonst? Furirbostället med sin restaurang Ädelbragd skulle vara ett utmärkt ställe för denna aktivitet ett par gånger per sommar. Eller varför inte på vintern? Varför måste allt ske på sommaren?

Jag tror att Hans (Hanski) Olin hade blivit mycket hedrad om hans bortgång hade utmynnat i denna aktivitet. Han om någon var en berättande människa och ett levande uppslagsverk. Något att grunna på!

furirbostallet-oravais-2017-01-22-7_1
Furirbostället i Oravais
Hans Olins minnesstund
Interiör från Furirbostället. Ett utmärkt ställe för att berätta en och annan historia.
Hans Olins minnesstund
En rejäl eldstad i ett av rummen. Här behöver ingen frysa.