Sista dagen

Allting har sin tid, som det står i Bibelboken. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs.

Idag tog min tid i arbetslivet slut. Jag gjorde min sista arbetsdag i Saltgruvan. Nu blir det tre veckors semester innan pensioneringen första oktober. Det kändes lätt att stämpla ut, samla ihop mina pinaler och stänga dörr 25 bakom mig. En tid är förbi och nu stundar andra tider. Exakt vad vet jag inte. Det är kanske det som är det fina i kråksången. En helt ny blank sida i livets bok vändes idag och vad jag skall fylla den med återstår att se. Detta har jag åsyftat i något tidigare inlägg den senaste tiden.

Jag började jobba när jag var 16 år – egentligen tidigare på föräldrarnas lantbruk – och jag tycker att jag dragit mitt strå till stacken. Jobb mest inom industrin i Finland och Sverige men också på sjön ett tag. Det var det bästa jobb jag haft. Visserligen stressigt ibland och även tungt men ack så mycket sjölivet gav! Varje dag hände något nytt och varje dag fick jag jobba med det mest härliga gäng jag känt. Jag skulle tro att andan och stämningen ombord bland besättningen på Euroway var unik.

Egentligen har jag haft fina jobbkompisar under hela mitt yrkesverksamma liv. De allra flesta har varit vanliga hyggliga människor som strävat på i ur och skur. Undantagen kan jag räkna på min ena hand.

Den fråga jag fått mest frekvent den sista tiden är: Men vad skall du göra nu?

Måste man göra något? Måste man vara 100 % nyttig livet ut? Huvudsaken är väl att man klarar sig och trivs, tycker jag. Att man har mat på bordet och att man kan sova gott varje natt.

Jag hade kunnat få en större pension om jag jobbat till 65 men i nuläget prioriterar jag tid framom pengar. Det är nu jag är frisk och i fin form; om tio år eller två kan situationen vara helt annorlunda. Varför då spendera en stor del av den tiden i ett jobb som mest bara ger korv på bordet? Det är därför jag nu väljer att gå i pension och vända ett nytt blad i livets bok. – Pension, inte ett slut på livet utan början på något nytt!

Kvällen tillbringades i Vörå kyrka. Åsa Jinder och Helén Nyberg bjöd på fin musikstund. Skönsjungande Helén och nyckelharpans mästare Åsa med stark uppbackning av Thomas Enroth på klaviatur. Det är så jag inleder min tid som Friherre!


Euroway 

Thomas Enroth, Helén Nyberg och Åsa Jinder i Vörå kyrka
Åsa Jinder spelar nyckelharpa i Vörå kyrka

 

Blomma jag fick av avdelning 247

 

Annonser

Hösten kan vänta lite!

Så är vi tre steg in i september och i fredags tog jag mig för att spana efter hösten som förhoppningsvis inte kommer riktigt ännu. Jag har mina speciella skäl för denna fromma förhoppning. Samtidigt är jag förväntansfull för denna höst kommer att bli annorlunda än andra höstar.

Senaste veckan observerade jag in en lönn på Byholmen som tjuvstartat hösten genom att toppen redan blivit lysande grann. Även nedtill fann jag några grenar med färggranna löv; för övrigt var lönnen grön. Hur kommer det sig? Är vissa delar av träden mera frostkänslig än andra. Annars menar jag att vi ännu inte haft frost här i byn.

Mycket mera höst än lönnen fann jag inte. Däremot hallon, blåbär och lingon.  Vid villan (sommarstugan) så fanns dessa skogens läckerheter om inte i mängd och massor så i alla fall tillräckligt för att stilla min snålhet. Egentligen borde vi äta bär betydligt mera direkt i skogen. Förutom det nyttiga och närproducerade så kan vi njuta av tystnad eller bara skogens egna ljud och prassel. Rogivande och lugnande!

”På tal om snålhet så är det bara i Svenskfinland som man kan vara snål på någonting gott, dvs. sugen på någonting. I Sverige betyder snål endast sniken och girig. Däremot kan snålvattnet mycket väl rinna också i Sverige.”

Här några bilder från min höstspaning i fredags.

Så här såg toppen ut på lönnen
Detaljstudie av ett lönnlöv
Kanske ändå lite höst kunde förnimmas i luften.
Åh, hallon så goda även om de inte var helt feta.
Röda och granna i all sin enkelhet. Jag kom att tänka på fläskpannkaka och lingonsylt. Så gott! Men de går också att äta från tuvan i skogen.

Saker

Juthbacka marknad avlöpte denna helg. Prylar, prylar och åter saker till försäljning. Landets största loppis. Jag gjorde ett besök idag på förmiddagen.

Jag ordar inte mycket om detta utan visar istället ett gäng bilder som jag fångade i min kamera.

Jo, ovanligt lite folk tyckte jag. Bara en enda bekant som jag såg och pratade med, Kiwi. Och en bloggerska som jag hälsade på som hastigast. Hon studerar i Umeå och hennes blogg brukar jag läsa, nämligen Felicias Mode. Hon blev nog lite paff tyckte jag mig se. Kul att se henne live.

Nu blir det bilder!


Felicias Mode

Tratt men inte kantarell
Färggrant 
Möte i vaggan
Komplett studio
Koppar men inte metall
Kul med kulor
Enögda Nalle blev visst trött. För mycket honung i spriten?
Glada gänget
Stora krocken!
Violetta Buick. Vem är hon? 
Vem vinner i öknen? 
Till sist Kiwis höga Dodge.

Det bidde en tummetott

En helt vanlig semesterdag utan några större uppgifter på programmet. Jo, lite gräsarbete blev det på gården. Sedan blev det stadsbesök hos fotohandlaren men det gav inte så mycket idag. Mest lite rundsnack. Kollade också runt på lite kläder men tyckte inte att jag hittade något som föll mig riktigt bra i smaken. Ett ytterplagg av vardagstyp följde visserligen med mig hem men allvarligt talat, har inte män betydligt mindre att välja på när det gäller kläder och skor än kvinnor? – Tycker jag i alla fall.

Jag tog en tur till villan ikväll. Lugnt och fint där, endast några mygg höll mig sällskap
Och när jag kom hem tittade denna skönhet fram. Kejsarkronan är en av de vackraste blommor jag vet.

 

De gick bort

Byns äldsta man dog förra veckan i den aktningsvärda åldern av 99 år. Mycket har han säkert upplevt, både som arbetsman och gudsman. Hur det kommer sig att vissa lever mycket länge får vi väl aldrig reda på men min gissning är renlevnad och måttlighet. Och ren tur!

En av republikens presidenter har också avlidit och väntar på jordfästning via statsbegravning. Byns nestor får inte en lika pampig begravning men kommer att begravas på den vackraste begravningsplatsen man kan hitta, alldeles vid stranden och belyst med solens sista strålar varje molnfri afton. Byns egen begravningsplats.

Presidenten, Mauno Koivisto (president 1982-1994) får också ett sorgemärke att pryda postgången i landet. Som flera andra finländska celebriteter också har fått. Jag nämner Urho Kekkonen, Paavo Nurmi, Jean Sibelius samt presidenterna Per Edvind Svinhufvud och Kyösti Kallio.

Här slår mig tanken på namnet Svinhufvud är synnerligen ovanligt och kan tyckas bisarrt. Ett sådant namn kunde man tänkas ge sin värsta antagonist men namnet är adligt och kommer från ätten Svinhufvud af Qvalstad. Så det så! Fint så det förslår.

Om man översätter president Svinhufvud till engelska borde det bli president Pighead; utan att närmare gå in på dess gångbarhet i modern tid.

Överlag vill jag påstå att Finland i modern tid har haft bra presidenter. Kekkonen var rysspresidenten men tidens nödvändighet krävde en sådan man. Sedan övertog Mauno Koivisto ämbetet följt av Martti Ahtisaari och år 2000 den första kvinnliga presidenten Tarja Halonen. Idag sitter Sauli Niinstö som torde åtnjuta folkets stora förtroende.

Byns äldsta man har inte heller han legat på latsidan när det gällt politiken, kommunalt och förtroendeuppdrag i byn. Pingstförsamlingen var han trogen in i döden kan man säga. Det är kanske det som också är en del av hemligheten med att leva länge, att vara aktiv, socialt engagerad och ta del av det som händer i samhället.

Stolar står tomma men blommorna lever, liksom minnen.
Kanske de gick uppför himlatrappan, de båda herremännen?

Print i postlådan

Nu är det äntligen vår, för nu har jag bytt till sommardäck! Sen? Vet jag inte för våren är också sen och senaste vecka har jag inte kört runt. Men jobbigt var det och jag fick gå in och vila mellan varje däck. Det behövdes ingen kraftansträngning alls för att jag skulle börja flåsa och hosta. Och svetten rann. Få se hur det går imorgon när jag åter skall börja jobba efter min lilla ”semester”?

Klockspelet har jag också hängt ut på farstubron så nu får vinden åter ge mig lite egenkomponerad musik. Fina toner höras över backen. Bells of paradise.

Vittjade också postlådan idag och vad fann jag där om inte ett paket med en A4-print från min favoritbloggerska Jonna Jinton. Den fick jag som pris för bra motivation för just denna print. Eller rättare sagt tröstpris för huvudpriset vann jag inte. Men det gör inget för bilden är fin ändå och kommer snart att hänga på väggen sedan jag hittat en lämplig ram.

Vad dölja sig bakom snöret det knutna?

För att se bilden jag får ber jag er ta en titt i hennes webshop! Där kan ni hitta denna som jag fick och många andra, den finare än den andra. Photoprints

Eller varför inte slå på stort och välja en fototapet ur hennes samling?

Våren som försvann

Märkligt att värmen inte kommer. Fortfarande minusgrader nästan varje morgon jag åker till jobbet. Visserligen torra vägar men det behövs bara en lite fläck is för att Brunte skall halka. Därför kör jag med vinterdäck ännu. Det är länge sedan jag senast kört med vinterdäck så långt in i maj.

Den 5 april såg jag de första stjälkarna sticka upp ur rabatten men sedan har det inte hänt mycket. De har växt lite på höjden de senaste dagarna med det är allt. Inga blommor som slagit ut.  Ända tills jag här om dagen såg en annan liten grupp förskrämda små, blå blommor titta fram i min gräsmatta. Vad heter de? Samma visa varje vår, vad heter dessa vackra små blommor? Äntligen, men visst upplevde vi våren som försvann i år? Åtminstone vårkänslorna är som bortblåsta. Kallt och blåsigt. Men nästa vecka blir det varmare väder och troligtvis kommer jag att skifta däck kommande weekend.

Om jag hinner, för i morgon blir det lite uppdrag och på lördag skall jag på födelsedagsfest uti naturen. Återstår så söndag.

Små och blå och ack så vackra!