Drömmar

När vi var barn var det vanligt att drömmar skulle berättas morgonen efter vid frukostbordet. Den som berättade hade ofta haft en ovanlig dröm som bara måste förmedlas och diskuteras. Vad kunde drömmen månne betyda?

Senaste vecka hade jag två drömmar som jag minns.

Jag satt vid orgeln i mitten av en stor kyrka. En kör sjöng och bakom mig satt en stor församling och lyssnade. Kören sjöng sköna sånger och allt var mycket högtidligt. Själv spelade jag avslappnat på den stora kyrkoorgeln i samklang med kören. Det lät inte alls dumt. Mot slutet av konserten skulle jag spela ett solonummer som avslutning och jag satte alla klutar till och spelade tidernas fuga. Jag blev själv mäkta imponerad av mitt spel och allt såg ut att bli en grandios final. Stående ovationer väntade och Markus Wargh blev klar tvåa, tänkte jag. Det var bara ett problem! Jag var klädd i ljus kostym med vitskjorta som räckte ända ned till knäna och byxorna hade trillat ned till anklarna! Detta såg inte publiken men inför kommande hyllningar måste jag resa mig upp och buga och då skulle den nesliga fadäsen upptäckas. Nu blev det en kamp med att få upp byxorna i anständig höjd samtidigt som jag skulle spela ett orgelsolo som skulle blända alla. Inte helt lätt, pröva själva att spela kyrkoorgel med både händer och fötter och på samma gång klä på er! Musiken var helt underbar och jag avslutade med att ta det sista ur orgeln med sagolika piruetter på tangenterna och ett välljud utan dess like. Frågan var bara, skulle jag hinna knäppa byxorna i exakt samma tusendels sekund som musikstycket avslutades? Musiken tystnade tvärt och en enorm tystnad uppstod, mera mäktig än universums oändlighet, innan ovationerna bröt ut exakt tre sekunder senare. Hur det gick med byxorna vet jag inte men jag hoppas att min klädsel var i skick när jag bugande inhöstade publikens eloge.

Den senaste veckans varma väder har gjort att snön smält och tjälen till viss del släppt i grämattan. Det gjorde att fågelbordet där nötterna legat och väntat på mina små vänner hade börjat luta allt mer betänkligt och idag när jag kom hem hade det helt ramlat omkull. Istället för att försöka få det att stå i sitt gamla hål i gräsmattan så lutade jag det mot ett av stugans fönster och fyllde på med nötter. Då skulle jag på mycket nära håll få iaktta alla fåglarna, tänkte jag. Dock hittade de inte dit idag, kanske de behöver några dagar för att vänja sig vid den nya platsen.

Den andra drömmen handlar om fågelbordet. Jag tog nämligen en liten tupplur på sena eftermiddagen och då infann sig följande dröm.

Jag tittade ut genom fönstret för att se om några fåglar flög in för att hämta nötter. Något fanns där, det kunde jag se, men vad? Kunde det vara en hop med talgoxar? Nej, något mycket större, nämligen en gulaktig katt som krupit in i fågelbordet och helt fyllde ut densamma. Hur den kommit in kunde jag inte förstå och hur den skulle kunna slingra sig ut förstod jag inte heller. Hela fågelbordet var fullproppat med katt som glodde intensivt och illmarigt på mig.

Tänk den som haft en Josef som kunde tyda alla drömmar!

Drömmar fara som strömmar och sällan veta vi varför, varthän och hur.

Brukar ni berätta drömmar?

hus vid hus
Kanske lite för nära för att de små vännerna skall våga sig ända fram? Vi får se den närmaste dagarna om de vänjer sig.
skata
Inga talgoxar syntes till men en skata i ett virrvarr av grenar syntes till. Jag blir lite yr när jag tittar på den bilden. Väntas yrväder? Kanske skatan vet? Eller är det ett virrvarr som drömmar är?

Dit for den lördagen

Idag hade jag tänkt göra en insats i vedhopen. Därav blev intet. Jag fastande istället på förmiddagen i ett beroendeframkallande spel på Internet som kallas Geoguessr. Jag blev beroende direkt och först när magen knorrade klockan fem på eftermiddagen upptäckte jag att jag slösat bort en stor del av lördagen.

Men roligt hade jag! Det är väl huvudsaken.

Geoguessr går ut på att man hamnar någonstans i världen med en utsikt som Google Streetview erbjuder. Sedan är det meningen att man skall gissa var någonstans man befinner sig med hjälp av detaljer i terrängen eller stadsbilden. Det kan vara vägskyltar, ortsnamn, naturen, byggnader, företagsreklam och annat som syns på Google Streetview. Man kan förflytta sig och på så sätt få fler upplysningar. Jag gjorde också en del sökningar på nätet för att kunna närma mig målet. När man sedan tror sig veta var man befinner sig så kan man på en karta klicka på den position man tror är rätt och då får man 5000 poäng om man befinner sig inom 150 meters avstånd från platsen.  Fem platser väljs för att genomföra en omgång och man kan också göra det på tid eller utmana någon annan att spela mot.

Spelet påminner något om Tv-programmet ”På spåret” men det bjuds ingen musik och det är en själv som spelar och inget lag i tv-studion. Det finns också en Pro-version som kostar $2,99 per månad där man bl.a. kan göra egen kartor och utmana sina vänner på nätet. Spelet är gjort av en svensk vid namn Anton Wallén.

Egentligen är jag igen spelmänniska men detta uppfattar jag som mera än ett spel. Det handlar om slutledningsförmåga och detektivarbete samt att man får besöka olika platser runt om i världen där Google kört sina kamerabilar. När man får den första titten på stället kan det tyckas jättesvårt men tittar man sig omkring får man ganska snart ett hum om var man befinner sig och sedan gäller det att närma sig plasten allt mera. Jag tror att med lite träning kan man bli rätt duktig på detta.

Första plasten fanns i North Dakota, följande på västkusten i Mexico, nästa på livsfarliga vägar högt upp i bergen i Peru. Jag fick också besöka Piano de Commezzadura i norra Italien och ett ökenlandskap i Arizona. Få se om jag någonsin hamnar i min egen hemby?

När jag planerar mina resor brukar jag också använda Internet på liknande sätt men då vet jag på förhand var jag befinner mig och skaffar mig mera information om plasten och sevärdheterna. Nu slängs man ut någonstans i världen och sedan gäller det att hitta hem. Eller i alla fall veta var man befinner sig vilket inte är så lätt alla gånger. Geoguessr är en aktivitet som passar mig; intresserad av geografi och kartor som jag är sedan barnsben!

geoguessr
Upptäck världen! Det är det som det handlar om. – Bilden är en skärmdump från Geogeussr:s hemsida.

Det blev som det blev

Förra helgen när jag besökte Umeå träffade jag också en ung dam som åkte samma färja, ida y vuelta. Jag kände henne något från tidigare och hon var lättpratad så på färden blev det givande samtal.

Trots att hon var så mycket yngre visade sig att vi hade flera gemensamma intressen, bl.a. samerna och deras kultur. Hon studerar till dramapedagog och hon har gjort praktik på Giron sámi teáhter i Kiruna där hon också kommit i kontakt med Katarina Barruks musik. Det är inte ofta som jag träffar personer med likartade intressen. Att jag också väckte hennes intresse för Urkult gör inte saken sämre. Jag berättade entusiastiskt om mina intryck och uppleverler av Urkult och hon skulle göra egen research på nätet och undrade varför hon inte hört talas om Urkult tidigare. Ja, det undrar jag också. Tyvärr är kulturutbytet mellan Österbotten och mellersta Norrland inte vad det borde vara! Idag finns en mängd intressanta kulturella aktiviteteter och nöjen i mellersta Norrland som också borde locka Österbotten!

Dramapedagog, vad är det, funderade jag? En utbildning som dramapedagog kan ge arbete inom skola, kultur och fortbildning, konstnärligt arbete, hälsa och vård, personalvård, teater och privata näringslivet. Intressant tycker jag. Lärande och kultur inom samma paket.

Denna tid på året finns det mängder med annonser om utbildningar i tidningarna. Som ett stort smörgåsbord för ungdomarna att välja från, beroende på betyg, förutsättningar och intressen. Visserligen kan det vara svårt att välja rätt och många är de som går två olika utbildningar därför att den första visade sig vara en miss eller inte fullt ut det som förväntades. Lite avis är jag på de möjligheter som finns idag jämfört vad jag minns att det fanns den tiden när jag var ung.

När jag en gång i tiden skulle göra yrkesval var det inte lätt. Sista året i mellanskolan fick vi någon slags vägledning i yrkesval men svetsare var inget för mig, däremot tyckte jag sjömansyrket verkade spännande, något som jag fick prova på senare i livet. Yrkesvägledningen var skral den tiden och det slutade med att jag började jobba som 16-åring och gled in på textilbranschen inom vilken jag också utbildade mig, vilket senare visade sig vara en tillfällig lösning.

Idag skulle jag gjort ett annat yrkesval. För 10-15 år sedan, när jag skaffade mig grundläggande utbildning inom IT var detta område självklart. Fortfarande är IT mycket intressant men de senaste 5 åren har det kulturella/konstnärliga blivit mycket mera intressant och idag skulle jag mycket väl kunna tänka mig en utbildning inom den kulturella sektorn. Låt vara att det är en tuff bransch men man bör göra det hjärtat kallar.

Något nytt yrkesval för mig är inte aktuellt, nu gäller det att löpa linan ut, men skulle jag idag vara ung och välja utbildning skulle det i första hand bli inom litteratur, skrivkonst eller media av ett eller annat slag. Eller inom IT som andra alternativ. Tänk att det skall ta så lång tid att äntligen hitta yrkesområden som jag helhjärtat skulle kunna tänka mig att satsa på. Nog är livet bra konstigt ändå.

Å andra sidan är det aldrig för sent att skriva, skapa och söka nya domäner, nya äventyr, nya kryddor! Så länge det finns liv finns det hopp!


Följande video spelade jag in på Umefolk med Katarina Barruk som jojkade Umeälven. Jag uppfattade inte titeln på umesamiska varför jag skrev till henne och bad om den. Samiska är inte det lättaste språket men ändå intressant. Några ord kan jag. Min vän från färjan hade också fått agera på scenen i Kiruna med samiska som språk. Det gick bra så länge handlingen följde manus men när det gällde att improvisera var det strax mycket svårare.

2016-02-27 Umeå 007-1
Gångtunneln Lev vid centralstationen i Umeå. Hit går jag varje gång jag är i Umeå för att läsa Sara Lidmans citat på väggarna. Eller för att rycka på knapparna för att höra hennes klocka ticka eller höra hennes röst.

 

Så vänder vi sida

Vi årsskiftet görs ofta summeringar av det gångna året, löften ges och förhoppningar lyfts fram.

År 2015 blev inte ett bra år! Jag skulle kunna upprepa inlägget jag skrev för precis ett år sedan, 2014, ett välsignat år? och ytterligare spä på med tråkigheter. Jag avstår. De som följer min blogg vet nog vad jag menar.

Något bra då? Enligt Studio Ett har barnadödligheten i världen gått ned, de flesta människor har fått det något bättre, färre svältkatastrofer, Ebola på stark tillbakagång och i Nigeria, Afrikas folkrikaste land, har det genomförts fredliga val. Vi har en tendens att minnas det tråkiga men de långsamma förbättringarna i världen glöms eller missas helt. Kanske det ändå finns hopp för världen?

Personligen har det lunkat på som vanligt. Jag blev permitterad i slutet av september men för mig har det inte inneburit någon katastrof, tvärtom, jag har aldrig känt mig så harmonisk som nu. Urkult i månadsskiftet juli-augusti var årets stora händelse även om det var av den mera kylslagna sorten. Efterföljande resa genom mellersta Norrland var fin och jag fick se en hel del intressant. På hösten installerade jag en värmepump, en av de bästa investeringar jag gjort. Egentligen inget speciellt år på det personliga planet.

Bloggen har rullat på, den också. Hela 125 A4-sidor med text har jag producerat (223 inlägg), ett otal bilder har jag laddat upp. Enligt rapport från Word Press besöktes bloggen 40 000 gånger under 2015. Det är mycket mera än vad jag trodde. 434 bilder har jag laddat upp. Det inlägg som fick flest visningar är Tobbe Mårtensson och som god två Hur pratar du med dig själv?

Ett inlägg från 2011 hänger oförklarligt med år ut och år in och kommer på tredje plats, Ding, dong, klockan slår. Jag vet inte varför med detta inlägg verkar vara populärt. Kanske det beror på sökmotorerna? Det mest kommenterade inlägget är: Kor och dryck av olika slag. Skulle jag välja något inlägg själv från året som gått så blir det: Sluta hoppas, hoppa!

Från vilka länder kommer mina läsare? Finland, Sverige och USA. I den ordningen, inget märkvärdigt med det. 92 länder finns detta året representerat.

Jag får önska alla läsare ett Fortsatt Gott Nytt År och hoppas ni följer mig även 2016!

2015-12-28 Gammel-Ahlnäs
En bild från de sista dagarna år 2015. Ahlnäs sund med lätt isbeklädnad.

Meningen med livet

Meningen med livet, passar ett sådant inlägg en nyårsafton anno 2015/16? Uppriktigt sagt har det inte hänt så mycket denna kväll som skulle prestera ett mera stålande inlägg med tanke på aftonens dignitet. Trots att meningen med livet är en av mänsklighetens största frågeställningar har jag mest suttit och slösurfat, druckit en öl och käkat rökt lax denna kväll. Gott så!

Ginas Värld besökte tidigare i höst 25-åriga Helena Partapuoli som bor i Årosjokk, en by med 14 invånare strax utanför Kiruna. Helena är same och sysslar mest med renskötsel. Gina Dirawi är TV-aktör, stadsmänniska och var senast årets julvärd hos SVT, ett av mediavärldens mest prestigfyllda uppdrag.

Gina verkar lite vilsen bland alla köttbitar, smällkall vinter och praktiska göromål som är Helenas vardag. Hon gör dock sitt bästa inför denna storslagna natur och dess innebyggare. 21:30 in i inslaget ställer Gina frågan: ”Vad skulle ni säga är meningen med livet?” – Helena svarar tvärsäkert och utan tvekan: ”Meningen med livet är att man skall må bra!”

Tänk ett så enkelt och självklart svar på denna existentiella fråga! Vi skall må bra! Jag höll på att trilla av stolen inför detta faktum som Helena levererade liksom i förbifarten. Jag kan inte annat än beundra en så stark och självständig kvinna som Helena är med all den insikt hon har!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi alla skall må bra kommande år 2016, något som tyvärr är en utopi, men vi kan göra vårt bästa och vi kan dela med oss!

Gott Nytt År 2016!

2015 en sista kväll
Nästa morgon är 2016!

Åsele, julpyssel på nätet

Kanske ni sitter uppe halva natten för att knåpa ihop rim och reson, slå in julklappar eller bara allmänt frusta över att julstädningen tar sådan tid. Kanske mor i huset gör förberedelser inför julmiddagen i morgon, far kommer hem med granen i sena kvällen eller katten har vält ljusstaken för femti-elfte-gången och allt är systemkalopps.

Eller så är allting färdigt, klappat och klart, bara sitta där och glo på granen, vänta på tomten (nääääär kommer han?), vad månne finns i det paketet, hur många julkort fick vi i år, nu orkar jag inte fler chokladpraliner, visst smakar skinkan ovanligt bra i år, gäsp, uppesittarkväll, ett måste.

För er som har allt klart och har allmänt tråkigt har jag en uppgift att lösa. Den behöver inte bli klar ikväll utan när ni så behagar. Kalla den fånig, kalla den vad ni vill men lös den om ni kan! Jag fixade den redan i somras med hjälp av motorburen ungdom på orten som gjorde sina lovar i sena lördagskvällen.

Orten är Åsele i sydligaste Lappland, Västerbottens län. På denna sida finns fyra kameror i realtid. Här finns kartan. Kan ni på kartan placera ut var dessa kameror finns, på ett ungefär?

Ofta när jag är ute och reser besöker jag orten på förhand via nätets alla uppslag. Kartor, kameror, hemsidor, Facebook, YouTube, you name it. Allt för att skaffa information och för att spara tid när jag väl är på plats. Varför ödsla tid att leta köplada när man på förhand kan klura ut var denna finns. Köplada är kanske inte det första man vill skåda på orten men kan vara nog så bra att känna till ifall man saknar något till middagen som puttrar på spritköket, t.ex. korv eller en burk ärtsoppa. Ja, ifall man campar, fixar maten i naturen eller tältet har fått sig en reva och silvertape behöver inköpas. Eller bara vill vara informerad och känna sig lokal.

Skriv gärna en kommentar när ni lyckats eller bara vill meddela att ni är fullständigt lost i Åsele.

Jag tror jag tar en vindruva till.

2015-12-23 Hellnäs 004-1
Julgranar vid Hellnäs sund

I Marsfjällets skugga

Jag har nyligen läst boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh. En mycket spännande och intressant bok som borde ingå i undervisningen av dagens skolbarn därför att den visar ett stycke svensk historia som få av dagens ungdomar känner till.

Det var nybyggaren Lars Pålsson och hans hustru Britta som i mitten av 1800-talet, efter en strapatsrik vandring, nådde Marsliden som låg i skuggan av Marsfjället i Vilhelmina kommun. Där slog de sig ned tillsammans med sina sex barn i en riskoja den första sommaren. Att livet var hårt för en nybyggarfamilj var det inte tu tal om. Redan under vandringen till Marsliden, när alla ägodelar måste bäras på rygg i fem dagar, uppenbarade sig ett av vilddjuren, en järv, som lätt hade kunnat döda de två fåren som fanns i följet eller kanske något av de mindre barnen. Ett utdrag ur boken om just den händelsen finns här. Men det fanns andra farliga djur, inte minst varg och björn, med vilka utkämpades hårda duster. Naturen var inte alltid mild; det inträffade nödår när familjen höll på att svälta ihjäl och då den enda födan var att koka soppa på lämlar.

Som om inte naturens nycker och bisterhet var nog, nybyggarparet möttes av misstänksamhet, avund och ren ondska från både andra nybyggare och samer som inte såg med blida ögon på att någon bosatte sig på deras marker. Bl.a. försökte en samisk yngling bränna ned deras hem medan de sov inne i huset men räddades i sista stund av sameflickan Vanni som inte förmådde utstå att sex barn skulle bli offer i ett sådant nid dåd.

Lars Pålsson var en hederlig och rättskaffens man vilket de andra nybyggarna och samerna hade svårt att förstå eftersom konflikter och misstänksamhet fanns mellan de både grupperna: samerna som fick se sitt land allt mera övertas av nybyggare och nybyggarna som sökte sig ett bättre liv och utkomst nära fjällvärlden. Renarna som åt upp höet som nybyggarna skördat på sommaren och tjuvslakt av renar som nybyggarna utförde var bara ett par exempel på konflikthärdar. Att Lars Pålsson var obegriplig för dem förklarades med att han måste ha varit förtrollad. Vidskepelse fanns både hos samer och hos nybyggare även om prästerskapet hade sina predikningar vid kyrkstaden Fatmomakke.

Under tiden jag läste boken slog mig tanken att även idag finns det likheter med vad som då utspelades. Idag har vi en stor flyktingström som drar genom Europa upp mot Norden och de möts ofta av misstänksamhet, rädsla för att de kommer att förstöra vårt välfärdssamhälle och mordbränder mot flyktingförläggningar. Kontakten mellan flyktingarna och de främlingsfientliga är obefintlig och de känner inte varandra. Den tidens vidskepelse är som vår tids rasism: okunskap, fördomar och rädsla. Den tiden var myndigheterna i första hand på nybyggarnas sida och förtryck utövades mot samerna som fråntogs rätten till sitt land, språk, kultur och religion långt in på 1900-talet. Än idag har varken Sverige eller Finland undertecknat ILO-konventionen nummer 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Idag är det tvärtom; politiker gör allt för att mota flyktingarna med dåligt underbyggda panikbeslut och försämrade villkor för flyktingarna som om det inte räckte med en strapatsrik flykt mot en osäker framtid med döden tidvis som följeslagare. Jag tycker det finns en viss likhet mellan Lars och Brittas kamp och flyktingarnas försök till ett bättre och säkrare liv.

Nu har jag fått en annan syn på trakterna kring Fatmomakke och Kultsjön. Det vore naturligtvis intressant att besöka Marsliden. Där finnas en kopia av den stuga som Lars Pålsson och hans hustru byggde. Vem vet vart jag styr färden på nästa sommars roadtrip?

Jag kan varmt rekommendera boken, speciellt som den har verklighetsförankring. Bernhard Nord fick sig berättat om familjen Pålsson och den tidens hårda livsvillkor av bl.a. Jonas Larsson som var ett av barnen som gick den långa vandringen till Marsliden vid foten av Marsfjället. I sista kapitelet får Lars Pålsson upprättelse vid Fatmomakke, den kyrkstad som jag i somras besökte. Det var också där jag köpte boken. Sista meningen i boken är i högsta grad aktuell än idag:

”Kunde människorna mötas som bröder, så skulle allt annat gott komma av sig självt”

2015-12-19 Månen 004-1
Du måne klara, som en gång såg Lars och Brittas kamp.