Slit och släng min bästa Cadillac

Jag får väl sjunga som Siw Malmqvist sjöng på 60-talet: Slit och släng min bästa Cadillac.

Jag besökte idag järnhandeln och köpte min blus (jacka) som jag skrev om tidigare. Vattentät och slitstark, vackert orange och med massor av reflexer. Priset var också perfekt, bara 2 europenningar blev överlopps från köpkortet och för dom fick jag en chokladkaka. Chokladen åt jag upp på stubinen. Jag är inget godistroll men finns det godis hemma äter jag omgående upp det. Som tur är köper jag sälla godis.

På samma gång som jag handlade jackan ville jag också beställa nytt batteri till min skruvdragare som jag köpte för 13 år sedan. Där fick jag nobben mer eller mindre direkt. Finns inte att få tag på i hela landet, kanske inte i hela världen. Verkligen synd för det var en fullt fungerande skruvdragare som var mycket litet använd.

Det kom mig att tänka på Siwans sång och att vårt samhälle är ett slit- och slängsamhälle. Några år håller grejorna sedan skall det köpas nytt, det lönar sig mera sällan att reparera. I en annan köplada träffade jag på en bekant vars tvättmaskin, med inte allt för många år på nacken, hade pajat. 10 år, sedan skall det köpas nytt. En mobiltelefon är väl frisk och fräsch ett år men redan efter 3 år är den i det närmaste antik. Nytt, nytt. Med en dator är det nästan samma sak även om jag tycker mig märka att där förkortas inte längre intervallerna i samma rasande fart. Min nuvarande laptop är över 6 år gammal och fungerar hur bra som helst. Bäst att knacka i trä!

Tidigare i höst läste jag Rune Westergårds bok ”Ett jordklot räcker” där han menar att det är bara bra att grejornas livslängd är kort eftersom det hela tiden sker en utveckling mot effektivare och mindre energikrävande manicker och maskiner. Skulle en tvättmaskin hålla i 20-30 år så innebär det att vi använder en maskin som är energikrävande och ineffektiv i långa tider vilket tär på jordens resurser. Samma är det med bilar vad gäller utsläpp och bränsleåtgång. Westergård menar att vi istället borde skrota omoderna maskiner och apparater och i stället återanvänder materialet de är byggda av i ett kretslopp.

Han menar också att människan är så funtad att vi, även i det mest katastrofala läget, alltid hittar en lösning som för utvecklingen framåt till något bättre. Det låter ju hoppfullt, även om jag tror att vissa människor och delar av naturen får betala ett högt pris innan skutan åter är på rätt köl. Vi får också i sammanhanget inte bortse från en möjlig ketchupeffekt. Först kommer ingenting, sedan kommer ingenting, inget heller vid tredje stöten kommer någonting, men så plötsligt kommer allt på en gång utan hejd. Låt säga att växthuseffekten på jordens klimat är långsam men att den sedan av en eller annan anledning plötsligt accelererar explosionsartat. Då hjälper det föga att vi är fiffiga och påhittiga. Vi har då inte tiden på vår sida.

Boken var annars intressant att läsa och visst kan han ha rätt i vissa saker. Han verkar ärlig och påläst.

Lite grann harmar det mig att min skruvdragare inte mera går att använda. Den är ju som ny, t.o.m. prislappen sitter kvar. För oss som använder skruvdragare mera sällan vore det bästa att ha en maskin gemensam. Då skulle den användas betydligt mera och batteriet skulle hålla längre. Idéen finns redan omsatt i praktiken – inte bara vad gäller skruvdragare – utan på många andra områden.

Vi får hoppas min nya jacka håller i många år. Dess svagaste punkt är dragkedjorna.

Köp bort, köp bort! Billigt, billigt! Annars slänger jag den.
Annonser

Varför bär inte kvinnor?

Igår bevistade jag en begravning. En av byns äldsta innevånare har gått bort i en ålder av 93 år. Ytterligare ett hus i byn som troligen kommer att stå tomt. Sister Jane räknade att nu är vi ca. 60 själar i byn, helt klart en minskning de senare åren. Det som var positivt är att det finns 16 barn i byn, under 15 år räknat. Så många barn har inte funnits i byn på mycket länge. Det är nästan så att vi får öppna skolan igen, tyckte hon. Och visst är det positivt att det finns barn i byn.

Jag hade annars planerat att besöka denna man senare i höst eller kring jul för att få material till en artikel i Årvas-skriften som utkommer nästan varje år. Händelser från förr i världen, historia, levnadsöden och företeelser. Tyvärr hann tidens gång före denna gång. Synd, för han hade tankarna i skick och var en av de få som mindes och kunnat berätta.

En sak jag kom att tänka på, något som är i det närmaste standard. Det är nästan alltid män som bär kistan och sänker den i graven. Jag har varit med om en begravning där även en kvinna, eller var det två (?), var kistbärare. Tyvärr minns jag inte vilken begravning det var men det är en sällsynthet. Visst måste man ha lite kroppskrafter men det är ändå ingen omöjlighet för en kvinna. En kvinna med normal fysik kan mycket väl vara starkare än en klent byggd man men ändå är det mannen som skall bära. Jag tror till stor del att det handlar om tradition och norm.

Sen eftermiddag idag for jag till byns begravningsplats och tände några ljus på släktens gravar. En fin tradition, tycker jag. Däremot är jag ingen vän av Halloween. Det är nog nya tiders påfund och inget jag lockas av. Men det är klart, för ungdomar är det kanske ett tillfälle för fest mitt i den gråa hösten. Själv gladde jag mig åt månen som steg upp bakom sister Janes hus. Rund, god och gul. Månen alltså.

Tyvärr ingen månbild, mitt stativ är fortfarande sönder. En solnedgången får det bli.

Verkligen fint vid begravningsplatsen i sen eftermiddag. Och utsikten är det inget fel på.

Bettan

Oj, jag har nästan inte alls berättat om min nya följeslagare på vägar och turer. Som ni vet så fick gamla Brunte respass för någon vecka sedan när motorn fick fel och jag ansåg att det inte var värt att sätta mera pengar på honom. Så det fick bli skroten.

Istället inhandlades raskt en ny bil och denna gång blev det Bettan som får göra mig sällskap, förhoppningsvis många år framöver. Det blev en Mazda 6 av 2006 års modell, halvcombi. Jag hade annars tänkt att i lugn och ro titta mig omkring och se vad markanden bjöd men nu blev det att ta första bil jag gillade.

En riktigt trevlig bil att köra, pigg och lättstyrd. Ganska bra utrustad och med dragkrok. Ända minuset är att den har lite högt ljud i kupén men det får jag kanske vänja mig vid. Eventuellt kan val av däck också har sin inverkan.

På tal om ljud så har den radio och CD-spelare men ingen USB- eller AUX-ingång. Annars bra ljud i högtalarna men vem lyssnar på CD nu för tiden i bilen eller annorstädes? Nåja, jag skaffade en radiosändare till uttaget för cigarettändaren och på den kunde USB-minnet anslutas. En ledig frekvens hittades och nu kan jag åter njuta av musik som jag själv valt. Över 700 låtar och ytterligare 300 låtar borde det finnas plats för. Enda nackdelen med radiosändare i bilen är att frekvensen kan vara upptagen på annat ställe i landet och då blir det störningar. Vi få se om det blir stora problem eller om det går att lösa.

Vi har också haft vår första dust, Bettan och jag. Båda halvljusen slocknade så det blev att byta brännare. Inte helt lätt må jag säga. Trångt och besvärligt på vänster sida. För att komma åt i vänster sida måste två clips lossas från skärmkanten samt tre skruvar undertill så att jag kunde tränga in handen innanför innerskärmen. Först då fick jag tag i brännaren.

Skruvskallen till ena clipset var också mosat så det fick jag köpa nytt. Vad tror ni det kostade? Hela 6 europenningar för en sketen liten plastbit med skruv.  T.o.m. försäljaren tyckte att det var dyrt. Själva brännaren var billigare. – Nåja, nu lyser det åter och allt är frid och fröjd.

Så ser ni Bettan och mig ute på vägarna så håll undan eller trampa gasen i botten! Fast å andra sidan har jag kört riktigt lugnt och sansat för att riktigt få njuta av själva körningen. För att dra ut på tiden, så att säga. Och tid har jag för det mesta, friherre som jag är.

En bild på skönheten får jag väl också bjuda på. Snygg färg eller vad tycks?

Mina första veckor som friherre

Nu har det gått fem veckor sedan jag blev friherre och jag kan säga att jag mår som en prins! Så länge har jag inte varit ledig tidigare om man bortser från en del permitteringar genom åren.

Jag kallar mig friherre, andra kallar det pensionering.

Dagen börjar normalt kvart i sex. Då stiger jag upp och gör morgontoaletten, bäddar sängen och fixar min tidiga frukost. Vasabladet läses på nätet, väderleksrapporten kollas och Radio Vega Österbotten får stå på tills Andrum kommer strax innan sju. Därefter blir det Radio Västerbotten. Klockan nio är jag redo för dagens värv vilket kan vara vad som helst. Det är ju det som är poängen! – Allt från städning och vedarbete till att sitta vid datorn med bildredigering eller beta av min todo-lista. Där finns det en hel del. T.ex. att snart räfsa bort alla löven som dalar ned eller röja sly och buskar. När jag själv vill.

På tisdagskvällarna går jag på min spanska kurs och på torsdagarna är det Torsdagsklubbens lunch som inmundigas på Fjärdens kaffestuga i Oravais. Vi är några herrar här i byn som samlas och kör till fjärdsändan där vi avnjuter en förträfflig måltid med sallad, huvudrätt, efterrätt samt kaffe för den som så vill. Allt för det facila priset av 7 europenningar som är rabatterat för pensionärer. Och gott är det; laxsoppan igår smakade utsökt. Köttbullarna såg också läckra ut. Samtidigt löser vi världens problem och kanske hör det senaste skvallret.

Det gäller att vänja sig vid att kolla in pensionärsrabatter, något som jag lätt missar nu i början. Man måste vara om sig och kring sig med ekonomin för jag får naturligtvis mindre inkomst och det blir spännande att efter ett halvår eller så se vart åt det barkar. Jag måste kanske omprioritera vissa saker?

Jag kör mindre bil vilket gör att jag inte behöver tanka lika ofta som tidigare. Jag kommer också att se över mina apparter som står och drar ström på stand-by. Där finns det en del att spara. Även matannonserna i tidningen har blivit intressantare för nu har jag tid att spana in extrapriser och bättre planera mina matinköp. Jag får kanske också göra mig av med vissa grejor som bara ligger här och skräpar. Alltid får man någon slant för sådant. T.ex. sålde jag min gamla systemkamera, Canon 650D, till sister Jane. Jag var tveksam in i det sista för det är en bra kamera till ett förmånligt pris för köparen. Jag hade kunnat använda den om reservkamera men samtidigt vet jag att den 99,9 % av fototiden inte blir använd eftersom jag nu kör med en 6D.

En sysselsättning jag får ägna mig åt är att gå genom mina grejor och egendom för att se vad jag behöver och vad som bara samlar damm. Det är en medveten strategi för att införa en mera minimalistisk livsstil, något jag funderat på länge. Inte enbart ur ekonomisk synvinkel.

Nåja, de flesta andra pensionärer klarar sig ekonomiskt så varför inte också jag? Men har ni något ni vill tipsa om som gäller ekonomin, sparobjekt eller annars bara sådant som underlättar och förgyller tiden som friherre så är jag mycket tacksam. Låt höra, det kan vara vad som helst som även en ungdom har nytta av.


Fjärdens kaffestuga  

Mormors gamla sjöbod

Q1 2017

Ofta ser man folk sitta med näsan djupt i sin mobil, skrollandes och hummandes, över något där borta i cyberrymden. Eller så ödslar de sin tid på att titta på roliga You Tube-videos för att inte tala om spel av allehanda slag. Facebook och Instagram tillsammans med ett flertal andra sociala medier stjäl också vår tid. Vi känner alla till olägenheter med den digitala världen där vi är både närvarande och frånvarande. Eller som Sara Lidman skrev i Hjortronlandet: ”He jer så man kan sääj att du var både allomstans å ingenstans”. – Fast den tiden, 1955, när Hjortronlandet gavs ut så fanns inget av det som vi idag är så vana vid, digital teknik bortom allt förstånd och ändå så välkänt.

Fast jag vill inte enbart skälla på nutidens tekniska påfund där vi kan vara allomstans å ingenstans.  Det mesta är ändå till nytta om det används på rätt sätt och med måtta. T.ex. har jag lärt känna en hel del folk via nätet som jag annars inte skulle ha en aning om att de finns. Vissa har jag träffa live andra är finns där bakom skärmen någonstans men är lika fullt levande personer med åsikter och liv. – Hur roligt är det inte när någon helt främmande person på Urkult kommer fram och försynt undrar om jag skriver blogg och kommer från Finland. Eller när jag får hem ett paket med posten som jag knappt vet vad däri är. Skickat av någon där långt borta i cyberrymden.

Igår fick jag ett sådant paket skickat från Sveriges västkust.

Jag har tidigare skrivit om Ulla Maria Johanson som driver bloggen ”Kreativ varje dag”. Bloggen där hon varje dag levererar en dikt och en målning. Varje dag! Jag är imponerad! Jag gillar verkligen hennes koncept och får mig varje dag till livs en abstrakt målning samt en dikt i rim som lockar fram både skratt och eftertanke.

På hennes blogg gjorde jag kommentarer där jag pushade för att hon skulle ge ut en bok med valda delar av hennes blogginlägg. Och förvisso, hon tog mig på orden och har nu gett ut sin första dikt/konst-bok via BoD, Books on demand och igår fick jag den i min hand.

En tung bok, trots formatet. Troligtvis beroende på den höga kvalitén på pappret eftersom målningarna som hör till dikterna kräver fotokvalité. Boken är också kvadratisk eftersom målningarna är kvadratiska.

Målningarna ger möjlighet till fri tolkning. Man ser vad man ser och det är högst individuellt. Dikterna föredrar jag att läsa högt efter att ha funnit rytmen i dem. Ibland krävas genomläsning ett par gånger för att sedan i känd Torgny Lindgren-stil läsa dikten. Konstpausen är viktig, ömsom snabb läsning, ömsom långsam läsning. Ofta är det en rolig knorr på slutet.

Boken finns också Adlibris och där beskrivs den som:

Denna kombinerade konst- och diktbok är tänkt både som förströelse i stunden och som inspiration för läsarens egna kreativa äventyr. Här blandas högt med lågt, nonsens med mera djupsinnigt, humor med allvar, ibland dagsaktuellt och andra gånger tidlöst. Första kvartalsrapporten från Ulla Maria Johanson innehåller dagliga målningar och verser från januari – mars 2017. Den spiralbundna utgivningen gör det också lätt att ställa upp boken och exponera önskad målning eller varför inte – riva ut någon bild och hänga upp den.

Dikterna och målningarna finns på Ulla Marias blogg men också på Facebook att läsa gratis men visst är det fint att ha ett eget exemplar av detta eminenta verk? Boken kallas ”Q1 2017” – kvartalsrapport 1 år 2017 – vilket innebär att fler böcker är på kommande med dikter och målningar varje dag från varje kvartal. Gör om det om ni kan!

Utan Internet och cyberrymden hade varken jag eller ni, kära läsare, fått nys om detta projekt. Utan Internet hade det troligen också varit svårare att få till denna bok, ja kanske inte en enda dikt eller målning hade lyft från kammarens skrivlåda.

Boken är, enligt min åsikt, en utmärkt julklapp eller gåva. Lite annorlunda, tankeväckande och humoristisk. Inte alls skrymmande utan den kan gott ligga framme att bläddras i då och då. Lite reklam får jag väl göra eftersom jag gav en puff en gång i tiden? 😉


Kreativ varje dag – bloggen

Umj på Facebook 

Mitt tidigare inlägg om Kreativ varje dag 

Books on Demand

Adlibris  – enkelt att beställa

Förutom boken fanns också i paketet en fin målning inramad. Min tolkning av målningen är: Dubai

R.I.P. Brunte

Så kom den dagen när Bruntes dagar var all och han kördes till en bilskrot i Nedervetil. 22 år blev han nästan. Mycket annat var inte att göra för motorn hade uppenbara problem och hur länge den kunnat gå till vet ingen men inte så länge till, antar jag. Rost hade den också fått på sina ställen vilket inte var klädsamt. Men en trogen travare har den varit och har för det mesta snällt transporterat mig från punkt A till punkt B, vilket är min syn på bilar.

I över 13 år har vi tillsammans kuskat runt på vägarna inklusive resan till Norge som blev för mycket. Fast bilbytet hade nog ändå kommit senast inom ett halvt år så inte alltför mycket störde det planerna även om jag inte fick speciellt mycket tid på mig att skaffa en ersättare.

Jodå, Bettan står i uthuset ikväll och myser. För det blev en hon denna gång.

Volvo den gick och gick tills den fick hick(a). Det var det sista jag såg av den

Marsch i det fina höstvädret

Idag kände jag mig en kort stund som en riktig byfåne.

I det strålande fina och varma vädret måste jag bara ut och ta en spatsertur i byn. Kameran med naturligtvis för också här har höstfärgerna börjat göra sig påminda även om de inte går att jämföra med dem uppe i fjällen.

På väg till byn mötte jag på avstånd en bil som liknade väldigt mycket sister Janes bil. De skulle idag på kalas och jag trodde att det var de som nu var på hemväg. För att spexa och visa dem hur hurtfrisk och full av energi jag var ökade jag takten med hög arm- och benföring i en gångart som närmast kan liknas vid marsch av nordkoreanska soldater när de paraderar för sin älskade ledare på hans födelsedag. Tyvärr satt varken Kim Jong-Un eller sister Jane med make i bilen utan några för mig helt främmande personer. Som de tittade när de gled förbi och så dum jag kände min när jag försent upptäckte min fadäs! De måste ha tänkt att nu är nog byns byfåne ut och exercerar. Men det bjuder jag på. Huvudsaken är att jag fick frisk luft och resenärerna något att förundras över.

Nu glömmer vi detta och tittar på några höstbilder från byn. Nästa gång skall jag gå som folk!

Röda och sura, rönnbären
Här ser vi något av höstens kulör
Men i djupa skogen var det samma färger som vanligt
Denna satt och solade sig på en sten. Påfågelöga lär den kallas.

Japp, det är höst. Det syns tydligt trots att det idag varit närmare +20 C.