Byadagen i hetluften

Idag har vi firat byadagen här i Oxkangar, den årligt återkommande sammankomsten när infödingar, villabor och emigranter samlas i juli för att en stund tillsammans släppa vardagen och umgås. Vädret var oss även i år nådigt och vi hade en strålande sol som minsann lockade fram svetten. Temperaturer på mera än +25. Jag vågar inte säga någon exakt siffra för min digitala utomhusmätare hade lagrat + 40 C i minnet men då var det naturligtvis i solen. I alla fall hett så det kändes.

Per, ordförande för byarådet som är arrangör, hälsade välkommen. Dennis Rönngård bjöd på kända sånger och ledde också senare allsången. Korvgrillning, kaffe med dopp, pilkastning, lotteri och årets festtal hör till dagordningen på byadagen. Och naturligtvis samtal och trevlig samvaro som sig bör.

Festtalet hölls av Johanna Backman, tredje generationens villabo med rötter i Helsingfors, bott på många ställen i världen och nu boendes i Stockholm men har en del av sitt hjärta på Lill-Oxkangar. Hon har varit här sedan barnsben.

Hon berättade bl.a. om hur hon lärde sig att förstå och använda dialekten i denna del av Österbotten och vad den betytt för henne. Ett kärlekens och glädjens språk. Det var byns dåtida barn och ungdomar som lärde henne dialekten och den sitter än och används vid behov.

En av de först meningar på dialekt hon fick lära sig var: ”Mjölttjin i hinttjin je i bettjin” vilket betyder, Mjölken är i hinken i bäcken. Ett försök till stavning ser konstigt ut men så låter det ungefär. Den tiden fanns det inga kylskåp utan kylning av matvaror fick skötas på bästa sätt, i t.ex. i en bäck eller i en spånhop. Brunnar kunde också användas för kylning.

Hon tyckte om att simma och det var i samband med detta som byns ungdomar tyckte att hon borde lära sig följande mening: ”Ja far såm in schifftnykäl i båttnin” som översatt betyder ”Jag sjunker (far) som en skiftnyckel till bottnen”. Johanna var dock en duktig simmerska och något sådant hände inte.

Johanna använder sin dialekt i samtal med ortsbor men ibland händer det att infödingen försöker prata lite bättre svenska med henne. Det försöker hon avvärja och har sina standardmeningar för att åter låta samtalet glida in på dialekten. Vad hon dock inte nämnde men som är rätt intressant att om någon vars modersmål är dialekt försöker tala finsvenska, högsvenska eller rikssvenska så kallas det att ”denska”. Varifrån detta denska har kommit vet jag inte men när jag var liten trodde jag att det var samma som danska, att personen pratade danska.

Fint är i alla fall att dialekten lever och frodas i byarna. Det skall vi vara stolta över. Igår lördag besökte jag SkäriFolk på Bergö. Där talar de en lite annan dialekt men det får jag återkomma till vid tillfälle.

Som tur var tog tälttaket emot det mesta av solens obarmhärtiga strålar.

Hur varmt det än är ute så naturligtvis måste det också ätas varma, gillade korvar. Allt annat vore att frångå traditionen och vem vill det?

Lotter skulle också köpas. Jag vann ingenting men vad gör det.

Här är Johanna Backman mitt i sitt tal medan trubaduren Dennis Rönngård sitter på avbytarbänken längre bort. De två amplarna som hänger  i taket blev sedan till lotterivinster.

Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]

Musik och en gnutta dialekt

Så glad jag blev igår när jag upptäckte ny musik. Highasakite, ett norskt indie band som spelar riktigt bra musik. Förra lördagen följde jag med när KAJ, en österbottniskt musik- och humorgrupp, gjorde ett framträdande på Ritz i Vasa genom streaming av Vasabladet. Som att se på TV.  Det var deras senaste CD ”Kom ti byin” (Kom till byn) som skulle uppmärksammas. Den österbottniska dialekten är deras verktyg parat med en stor dos humor och kreativitet. Jag blev smått imponerad!

För mina rikssvenska läsare vill jag meddela att det är en svensk dialekt som de sjunger på, även om ni förstår nästan ingenting. Eller?

Samma är det med en diktbok jag läste slut på igår, ”Utanikring” av Birger Norman. Nyutgåva av Anders Bodin. Boken köpte jag i somras när jag gjorde min roadtrip i Ångermanland. Dikterna i boken, skrivna på ångermanländsk dialekt, kunde jag läsa med lite hjälp av ordlistan i slutet av boken men att lyssna på dikterna som också fanns på en medföljande CD var betydligt svårare. Svårare men mycket charmigare. Eller, vid närmare eftertanke så förstod jag det mesta.

Ett litet smakprov:

På Soffa

Langsamt
å bäre sette.
Langsamt
å bäre gå.
Langsamt
å bara legge:
Omafallt
å ta sä na för.

Omafallt = besvärligt, gruvsamt

Man kan riktigt förstå tristessen i dikten. Så känner jag inför vedhögen jag har därute.

Dikterna är så enkla men ändå fyllda med kraft och direkt förståelse för vad de handlar om, det vardagliga livet på landsbygden i Ångermanland förr i världen. Jag är glad att jag köpte boken.

2016-10-15-002

Highasakite har jag inte hört tidigare och blev därför en stor överraskning. Världen är full av häpnad. Musiken finns också på Spotify: https://open.spotify.com/artist/5awQWdBpLqN2KFVRN8w56T 

Provlyssna ett par låtar!

KAJ på Spotify:
https://open.spotify.com/artist/4blbIMKwfzTxHGvN0Est1t

Här två smakprov på det rent musikaliska i kvällens inlägg:

[youtube=https://youtu.be/HFTNeTwzEkQ]

[youtube=https://youtu.be/eDWuhjKO8nI]

Du kan ta pojken från byn
Men inte byn från pojken!

 

Vårvindar friska, leka och viska

I söndags tog jag en tur till villan för att kolla läget. Vädret var fint och vårvintern stod i givakt. Isarna har fått ta mycket stryk den senaste tiden och idag skall man vara mycket försiktig var man rör sig på isarna. På många ställen har isen fått ge vika för öppet vatten, något som de första svanarna uppkattar. Vid villan kvittrade fåglarna och en frisk sunnan blåste. Riktigt skönt att höra vindens sus i trädtopparna. Något så rogivande, tycker jag. Som om skogens träd vaggade i takt till vindens musik.

En del av vägen dit ut är nu under menföre men på vägen längre ut fanns det ännu is och snö att köra på. Jag brukar följa med isläget vid villan denna tid på året så jag kanske cyklar dit eller t.o.m. tar en rask marsch kommande helg. Allt för motion och frisk luft.

Ett ord dök upp häromdagen i Saltgruvan. Senda, vad är det? Dialekt naturligtvis så mera långväga läsare har kanske svårt att gissa vad detta är? Jo, en senda är ett bryne eller brynsten med vilken man kan vässa skärande verktyg, som t.ex. en kniv. Eller en lie. På dialekt ”vetar” man lien när man vässer den med en senda. Lustigt med dialekten, det är inte alltid man förstår varifrån orden kommer. Som nu denna senda. Varifrån kommer ordet senda, det har ju ingen som helst likhet med bryne eller brynsten. Knappast från finskan heller. De av äldre årgång i Saltgruvan kände till ordet men kunde inte förklara dess ursprung. Ungdomen var det lönlöst att fråga, de hade inte ens hört ordet. Där har vi ett språkligt mysterium, varför heter det senda? Känner ni till ordet eller kanske vet mera om sendan?

villan 2016-03-28
Naturen förändras nu varje dag. Och tiden går fort, knappt så man hinner med. Jag har tyvärr haft en del kvällsjobb denna vecka så jag inte kunnat vara ute så mycket på kvällarna efter jobbet men kommande helg, då!

KAJ och deras kaklåt

Jag fortsätter något på det språkliga temat och då speciellt dialekten.

En vecka jobb kvar, sedan blir det två veckor semester. Det firar jag med en helkväll i Jakobstad nästa lördag. Det är ju Jakobs dagar med massor av program hela veckan men det är på lördag jag tänkte hedra staden med min närvaro om bara vädrets makter är oss nådiga.

För första gången kommer jag då att se humorgruppen KAJ på scen. De om några skäms inte för dialekten och har gjort stor succé i Svensk-Finland. För mina rikssvenska läsare torde dock gruppen i de flesta fall vara okänd. Att de är från samma kommun som undertecknad gör inte saken sämre. Pjas är ett varumärke för gruppen och betyder ungefär strunt, smörja, larvigheter, skoj.

Den senaste låten – Pa to ta na kako? | オフィシャル ビデオ låter säkert inte klokt för de som inte kan dialekten. Även för de som kan dialekten kan det behövas en extra fundering innan texten får sin mening. Det låter mera som japanska, ”Pa to ta na kako?”, vilket betyder: Brukar du ta någon kaka? Korta enstaviga ord som man nog kan härledas till vanliga svenska. Det är bara ordet pa = brukar, som är lite svårare att förklara.

Jag har en annan mening i samma stil som jag brukar köra med för att lyfta fram det exklusiva i vår dialekt. He ti meir. Ti ta te ti na! vilket betyder: Det till på köpet. Att ha dig att göra någonting! Bör uttalas med ett visst staccato. För tydlighetens skull vill jag betona att det är en svensk dialekt som inte har något med finskan att göra även om det kan finnas vissa låneord från finskan.

Ja, då lyssnar vi på KAJ!

[youtube=https://youtu.be/9FgCNV2yYOk]

Språkligt ofog

Det är ett ofog! Ett ofog, att så fort språkliga svårigheter uppstår, även små sådana, mellan de nordiska språken så övergår kontrahenterna till engelska. Detta gäller inte minst i republiken mellan svenska och finska. Hur ofta har det inte hänt att jag i samspråk med en finsktalande medborgare, oftast en yngre person, plötsligt pratar engelska. Båda har vi skrala kunskaper i varandras språk men med lite vilja hade vi klarat av att kommunicera med varandra på nationalspråken i vårt land.

Jag läste en artikel i Huvudstadsbladet (Förstår ni inte vad jag säger, danskar?) där förhållandet mellan danska och svenska behandlades. Inte helt oväntat dök problemet med engelskan i nordiska sammanhang upp.

En annan artikel i danska Politiken (Forstår du ikke, hvad jeg siger, svensker) gav ännu mera perspektiv på problemet. För ett problem tycker jag att det är. Ett problem som grundar sig på bekvämlighet och engelskan roll som universalspråk.

Hela 90 % av det danska och svenska ordförrådet är gemensamt, ändå har vi svårighet att förstå varandra. Grammatiken är i stort sätt samma även om de danska räkneorden ställer till det. Det är uttalet som det handlar om. Det är betydligt lättare att läsa danska än att höra, uppfatta och prata danska.

Jag funderade på mitt eget förhållande till danskan. Danska läser jag obehindrat. Dagligen kollar jag Berlingske Tidende och i min bokhylla finns ett flertal böcker skrivna på danska. Skriftspråket är inget problem för mig men hur är det med det talade språket? Jag gjorde en koll på Danmarks radio på nätet och lyssnade på ett program som handlade om den grekiska krisen. Inga som helst svårigheter att förstå vad som sades. Det är jag glad för. Eftersom jag har danska vänner som jag umgicks flitigt med en gång i tiden fick jag vana att avlyssna deras språk. Dock finns det danska dialekter som jag inte förstår speciellt bra men så är det överallt; ta bara närpesiskan i Finland som är en svensk dialekt.

Däremot är jag inte så bra på att tala danska eftersom man trots allt klarar sig ganska bra på svenska i Köpenhamn, den ort jag besökt mest i Danmark.

I Saltgruvan finns en krigare vid namn Danske Hans. Hans krigarnamn, eftersom han heter Hans, fick han vid midsommartid. Danskarna firar inte midsommar men däremot Sankt Hans. Vi kom att tala om detta och eftersom han kan några glosor på danska så utbyter vi dagligen danska artighetsfraser som ”Davs du gamle skideröv” eller ” Hei, hvordan går det?”. En arbetsplatsploj som bara han och jag förstår.

För ett par år sedan, eller så, svårt att bestämma när, besökte jag Köpehamn. Jag checkade in på ett hotell och anmälde mig på svenska. Portiern förstod vad jag sade men övergick genast till engelska. Jag svarade på svenska. Så höll vi på en kort stund, han på engelska, jag på svenska, innan mannen bakom disken förstod det absurda och övergick till danska. Jag fick mitt rumskort utan problem.

Jag menar att vi, med lite ansträngning, mycket väl kan förstå och föra ett samtal med våra nordiska grannar, norrmän och danskar, utan att blanda in engelskan! Varför inte kolla in norsk og dansk TV på nätet någon gång emellanåt som övning? Det finns massor med intressanta program!

hviids vinstue 2015
Mitt stamställe i Köpenhamn, Hviids Vinstue, grundat år 1723.

Oi

Med ett leende på läpparna tittade jag ikväll på denna video: Svenska Dialektmysterier Avsnitt 2 – Norrländska. Det är Fredrik Lindström som gör sin turné genom det svenska dialektlandskapet. Som jag älskar detta landskap. Norrland, språket, människorna och naturen. Och ändå har jag så liten erfarenhet av detta. Nästan ingen, men fascinationen byggs på och till sommaren kommer jag att göra en roadtrip i Norrland. Jag söker inga turistfällor utan det enkla vardagslivet, myggen, skogens sus, fjäll i fjärran, björndrömmar, obygder, ödehus, livet som var, bybor, inbyggare vid en sjö.

Oi är ett norrländskt ord för oknäppt och som träder fram i slutet av videon. Ganska kul och logiskt. Oi!

Ett annat förunderligt ord: Blattnicksele. Så upprymd jag blir!

[youtube=https://youtu.be/h5nnyqPzP2g]

Så full i skratt jag blev idag…

…när jag skulle betala ett porto hos kyrkbyns ombud för Posten, St1. Jo, det händer att jag fortfarande skickar brev i kuvert och med frimärke på men oftast är det då inte mina egna brev.

För inte så länge sedan blev en video på You Tube mycket populär. Det var engelsmannen Oliver Gee som uppmärksammade Umebornas sätt att säga ja utan att öppna munnen. Det är ett slags inandnings-ja som låter ungefär som ”schuu”. Det finns flera varianter.

Detta är också vanligt här på denna sidan pölen men inte något som man tänker på så ofta. Idag fann jag mig använda ordet schuu när killen på St1 frågade om jag skulle skicka brevet med första klass frankering. ”Schuu” svarade jag och höll på att brista ut i skratt för det kom så naturligt samtidigt som jag blev medveten om mitt schuu. Jag frågade St1-killen om han hörde mitt ”Schuu” när jag svarade. Nej, det lade han inte märke till för det är nog så vanligt, menade han. Och det väl just det som det är.

Vasabladet gjorde en intervju i deras TV-kanal och frågade några äldre Vasabor om de kände till ordet. Något förvånad blev jag när de först inte kände till ordet men på slutet förstod de ändå vad som menades.

Eventuellt används det mera på landsbygden och av yngre människor, som t.ex. jag. 😉

umeå 2014
Vy över kyrkan och älven i bakgrunden. Umeå i december 2014.

 

 

 

Tyskar

Vi gick där och strövade längs bygatan i Näsåker, jag, sister Jane och svåger. Vi pratade dialekt med varandra, en svensk dialekt men något annorlunda än den som pratas i Sollefteå kommun och definitivt annat än både rikssvenskan och högsvenskan (finlandssvenskan). Vi kommenterade sinsemellan utbudet i stånden längs gatan.

Vi kommer fram till Gretas stånd där hon och hennes man bl.a. säljer rån, det tunna bakverket ni vet. Jag pratar lite med henne på det lite finare språket som sig bör och blir också bjuden på hennes rullrån. Av någon anledning berättar jag att vi kom från republiken vilket får Greta att utbrista: ”Och jag som trodde ni var tyskar!”

Att vår dialekt kan vara svårplacerad utanför Pampas har jag stött på tidigare så jag blev inte direkt förvånad. Ibland blir det Norge denna gång Tyskland. Roligast var det den gången jag blev tysken Helmuth, fast det var nog mest mitt eget fel. Kan läsas om här.

gretas rullrån
Rånad blev jag inte men lånad som tysk. Greta sitter lite där bakom. Och råna var riktigt goda även om jag inte är mycket för kakor och kex i vanliga fall.
nipan näsåker
Bakom hotellet i Näsåker gick en vacker stig ned längs nipan. Naturbetat område för att hålla landskapet öppet. Kraftverket i bakgrunden.
naturcampingen näsåker
Nere vid älven syntes Naturcampingen där bl.a. Ungkult höll till.
hotellet näsåker
Hotellet sedd från berget där festplatsen är belägen. Nipan sluttar ganska brant ned mot älven.

Tala är silver, dialekt är guld men bäst är joller

Jag snubblade över Filippa Sundins rubrik ”Våga stå för din, och andras, dialekt!”. Filippa är redaktör på svenska YLE, vår kära rundradio som den kallades tidigare. Vart försvann förresten det namnet? Fortfarande används Rundfunk i Tyskland så varför inte här? Det var väl inte tillräckligt modernt kan jag tänka.

Hon tar upp detta med dialekt i massmedia och då speciellt i radion. Där är det långt ifrån accepterat att använda dialekt, något som också i viss mån avspeglas i kommentarerna. Själv är jag tudelad. I massmedia bör det användas ett språk som förstås av flertalet i målgruppen annars kan man lika gärna lyssna på någon annan kanal. Samtidigt är dialekten, precis som Filippa skriver, en stor skattkista och bör inte nedvärderas vilket ofta blir fallet när frågan kommer på tal. Man bör vårda sitt språk heter det, precis som om dialekt är ovårdat språk, eller som en kommentar uttryckte det: ”dialekt ger ett dumt och obildat intryck”. Det är här som jag vill försvara dialekten. Dialekten är precis som alla former av språkliga uttryck en del av en människas identitet och att se ned på en annan människas modersmål är som att spotta den människan i ansiktet. Jag vill påstå att dialekten kan vara ens egentliga modersmål även om den tillhör ett huvudspråk som formellt är modersmålet. Jag känner mig lika främmande inför att kalla högsvenskan (den officiella svenskan i Finland) som rikssvenskan mitt modersmål. Visst är svenska mitt modersmål men inte i den form som är den officiella.

Idag är det ganska vanligt att dialekt används i sociala medier och det är väl ok men ibland kan skriven dialekt vara svår att förstå, därför är det inte ofta jag skriver dialekt. Det finns liksom ingen norm och alla skriver på sitt sätt. Likväl följer jag en och annan blogg skriven på dialekt, även sådan dialekt som är mig ganska främmande. Det är ofta lättare att förstå den muntliga svenska dialekten än den skrivna.

Jag anser att dialekten är en tillgång och en grund även för mig samtidigt som jag tycker att det är viktigt ha en god språkbehandling enligt vett och etikett, att lära sig andra språk och att kunna skifta språk beroende på var man befinner sig och med vem man pratar. Ju flera språk och dialekter man kan, desto rikare och enklare blir ens liv. Att bara kunna dialekt är begränsande.

På tal om språk och identitet kom jag att tänka på ett avsnitt i Mikael Niemis bok ”Mannen som dog som en lax”. Tornedalsfinskan motarbetades aktivt under lång tid av svenska ämbetsmän och myndigheter vilket också påverkade befolkningen i området. Jag tycker följande avsnitt, som jag tog mig friheten och gjorde mig mödan att skriva av, är läsvärt i skenet av språks och dialekters värde.

Föräldrarna hade bara velat Esaias väl. De hade velat skydda hans lilla hjärna från det finska ogräset så att svenskan kunde sås i ofördärvad åker. Tornedalingarna hade trott på det där. Med sin vanliga underdånighet hade man svalt medicinen och gjort som de lärde anvisat.

Ända in i vuxen ålder hade föreställningen levt kvar i Esaias. Ett land, ett folk och ett språk. Första gången han fick en tankeställare var under luffandet i Indien. Esaias stod på busstationen i Bangalore och kom i samspråk med en gatpojke. Killen var tio år men såg ut som högst sju, han var klenväxt och smutsig och klädd i sönderrivna kortbyxor, och i hans korpsvarta hår fanns egendomliga rödlätta testar som skvallrade om långvarig näringsbrist. Han hade gått högst något år i skolan. Pappan var från New Delhi och mamman från Maharashtra, de hade flyttat hit för två år sedan. Nu behärskade pojken flytande båda föräldrarnas modersmål hindi och marathi samt den nya delstatens tamil, dessutom kunde han riktigt hygglig engelska.  Esaias hade fascinerats av detta otvättade lilla språkgeni, gett honom några rupies och resten av dagen känt sig på något oklart sätt upprymd. Fyra språk och inte det minsta tecken på överfylld hårddisk.

Ju mera Esaias såg sig om i världen, desto mera upptäckte ha att det var flerspråkigheten som var det normala.—–

Det var enspråkigheten som var begränsande.—-

Man skall inte skämmas för sin dialekt, använda den så ofta det går men inte heller begränsa tillvaron genom enspråkighet och oförmåga att anpassa sig efter situation. Språkmajoriteten bör också i olika sammanhang respektera och intressera sig för annat tungomål än det gängse använda vilket dock kan var svårt att få gehör för, om det så beror på bristande intresse, lathet eller tron på ett land, ett folk och ett språk. Jag tror det sista är det värsta.

Ett språk som alltid uppskattas och som förenar är joller. Vem blir inte till sig när ett litet barn gör sina första försöka att kommunicera med munnen om det så bara är lite dräglande och struntprat. Det språket förstår alla om det så är swahili eller tornedalsfinskan.

manickar
En bild, liksom ett språk, kan var svår att förstå men viktigast är nyfikenhet och viljan att förstå.