Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Annonser

Musik och en gnutta dialekt

Så glad jag blev igår när jag upptäckte ny musik. Highasakite, ett norskt indie band som spelar riktigt bra musik. Förra lördagen följde jag med när KAJ, en österbottniskt musik- och humorgrupp, gjorde ett framträdande på Ritz i Vasa genom streaming av Vasabladet. Som att se på TV.  Det var deras senaste CD ”Kom ti byin” (Kom till byn) som skulle uppmärksammas. Den österbottniska dialekten är deras verktyg parat med en stor dos humor och kreativitet. Jag blev smått imponerad!

För mina rikssvenska läsare vill jag meddela att det är en svensk dialekt som de sjunger på, även om ni förstår nästan ingenting. Eller?

Samma är det med en diktbok jag läste slut på igår, ”Utanikring” av Birger Norman. Nyutgåva av Anders Bodin. Boken köpte jag i somras när jag gjorde min roadtrip i Ångermanland. Dikterna i boken, skrivna på ångermanländsk dialekt, kunde jag läsa med lite hjälp av ordlistan i slutet av boken men att lyssna på dikterna som också fanns på en medföljande CD var betydligt svårare. Svårare men mycket charmigare. Eller, vid närmare eftertanke så förstod jag det mesta.

Ett litet smakprov:

På Soffa

Langsamt
å bäre sette.
Langsamt
å bäre gå.
Langsamt
å bara legge:
Omafallt
å ta sä na för.

Omafallt = besvärligt, gruvsamt

Man kan riktigt förstå tristessen i dikten. Så känner jag inför vedhögen jag har därute.

Dikterna är så enkla men ändå fyllda med kraft och direkt förståelse för vad de handlar om, det vardagliga livet på landsbygden i Ångermanland förr i världen. Jag är glad att jag köpte boken.

2016-10-15-002

Highasakite har jag inte hört tidigare och blev därför en stor överraskning. Världen är full av häpnad. Musiken finns också på Spotify: https://open.spotify.com/artist/5awQWdBpLqN2KFVRN8w56T 

Provlyssna ett par låtar!

KAJ på Spotify:
https://open.spotify.com/artist/4blbIMKwfzTxHGvN0Est1t

Här två smakprov på det rent musikaliska i kvällens inlägg:

Du kan ta pojken från byn
Men inte byn från pojken!

 

Vårvindar friska, leka och viska

I söndags tog jag en tur till villan för att kolla läget. Vädret var fint och vårvintern stod i givakt. Isarna har fått ta mycket stryk den senaste tiden och idag skall man vara mycket försiktig var man rör sig på isarna. På många ställen har isen fått ge vika för öppet vatten, något som de första svanarna uppkattar. Vid villan kvittrade fåglarna och en frisk sunnan blåste. Riktigt skönt att höra vindens sus i trädtopparna. Något så rogivande, tycker jag. Som om skogens träd vaggade i takt till vindens musik.

En del av vägen dit ut är nu under menföre men på vägen längre ut fanns det ännu is och snö att köra på. Jag brukar följa med isläget vid villan denna tid på året så jag kanske cyklar dit eller t.o.m. tar en rask marsch kommande helg. Allt för motion och frisk luft.

Ett ord dök upp häromdagen i Saltgruvan. Senda, vad är det? Dialekt naturligtvis så mera långväga läsare har kanske svårt att gissa vad detta är? Jo, en senda är ett bryne eller brynsten med vilken man kan vässa skärande verktyg, som t.ex. en kniv. Eller en lie. På dialekt ”vetar” man lien när man vässer den med en senda. Lustigt med dialekten, det är inte alltid man förstår varifrån orden kommer. Som nu denna senda. Varifrån kommer ordet senda, det har ju ingen som helst likhet med bryne eller brynsten. Knappast från finskan heller. De av äldre årgång i Saltgruvan kände till ordet men kunde inte förklara dess ursprung. Ungdomen var det lönlöst att fråga, de hade inte ens hört ordet. Där har vi ett språkligt mysterium, varför heter det senda? Känner ni till ordet eller kanske vet mera om sendan?

villan 2016-03-28
Naturen förändras nu varje dag. Och tiden går fort, knappt så man hinner med. Jag har tyvärr haft en del kvällsjobb denna vecka så jag inte kunnat vara ute så mycket på kvällarna efter jobbet men kommande helg, då!

KAJ och deras kaklåt

Jag fortsätter något på det språkliga temat och då speciellt dialekten.

En vecka jobb kvar, sedan blir det två veckor semester. Det firar jag med en helkväll i Jakobstad nästa lördag. Det är ju Jakobs dagar med massor av program hela veckan men det är på lördag jag tänkte hedra staden med min närvaro om bara vädrets makter är oss nådiga.

För första gången kommer jag då att se humorgruppen KAJ på scen. De om några skäms inte för dialekten och har gjort stor succé i Svensk-Finland. För mina rikssvenska läsare torde dock gruppen i de flesta fall vara okänd. Att de är från samma kommun som undertecknad gör inte saken sämre. Pjas är ett varumärke för gruppen och betyder ungefär strunt, smörja, larvigheter, skoj.

Den senaste låten – Pa to ta na kako? | オフィシャル ビデオ låter säkert inte klokt för de som inte kan dialekten. Även för de som kan dialekten kan det behövas en extra fundering innan texten får sin mening. Det låter mera som japanska, ”Pa to ta na kako?”, vilket betyder: Brukar du ta någon kaka? Korta enstaviga ord som man nog kan härledas till vanliga svenska. Det är bara ordet pa = brukar, som är lite svårare att förklara.

Jag har en annan mening i samma stil som jag brukar köra med för att lyfta fram det exklusiva i vår dialekt. He ti meir. Ti ta te ti na! vilket betyder: Det till på köpet. Att ha dig att göra någonting! Bör uttalas med ett visst staccato. För tydlighetens skull vill jag betona att det är en svensk dialekt som inte har något med finskan att göra även om det kan finnas vissa låneord från finskan.

Ja, då lyssnar vi på KAJ!

Språkligt ofog

Det är ett ofog! Ett ofog, att så fort språkliga svårigheter uppstår, även små sådana, mellan de nordiska språken så övergår kontrahenterna till engelska. Detta gäller inte minst i republiken mellan svenska och finska. Hur ofta har det inte hänt att jag i samspråk med en finsktalande medborgare, oftast en yngre person, plötsligt pratar engelska. Båda har vi skrala kunskaper i varandras språk men med lite vilja hade vi klarat av att kommunicera med varandra på nationalspråken i vårt land.

Jag läste en artikel i Huvudstadsbladet (Förstår ni inte vad jag säger, danskar?) där förhållandet mellan danska och svenska behandlades. Inte helt oväntat dök problemet med engelskan i nordiska sammanhang upp.

En annan artikel i danska Politiken (Forstår du ikke, hvad jeg siger, svensker) gav ännu mera perspektiv på problemet. För ett problem tycker jag att det är. Ett problem som grundar sig på bekvämlighet och engelskan roll som universalspråk.

Hela 90 % av det danska och svenska ordförrådet är gemensamt, ändå har vi svårighet att förstå varandra. Grammatiken är i stort sätt samma även om de danska räkneorden ställer till det. Det är uttalet som det handlar om. Det är betydligt lättare att läsa danska än att höra, uppfatta och prata danska.

Jag funderade på mitt eget förhållande till danskan. Danska läser jag obehindrat. Dagligen kollar jag Berlingske Tidende och i min bokhylla finns ett flertal böcker skrivna på danska. Skriftspråket är inget problem för mig men hur är det med det talade språket? Jag gjorde en koll på Danmarks radio på nätet och lyssnade på ett program som handlade om den grekiska krisen. Inga som helst svårigheter att förstå vad som sades. Det är jag glad för. Eftersom jag har danska vänner som jag umgicks flitigt med en gång i tiden fick jag vana att avlyssna deras språk. Dock finns det danska dialekter som jag inte förstår speciellt bra men så är det överallt; ta bara närpesiskan i Finland som är en svensk dialekt.

Däremot är jag inte så bra på att tala danska eftersom man trots allt klarar sig ganska bra på svenska i Köpenhamn, den ort jag besökt mest i Danmark.

I Saltgruvan finns en krigare vid namn Danske Hans. Hans krigarnamn, eftersom han heter Hans, fick han vid midsommartid. Danskarna firar inte midsommar men däremot Sankt Hans. Vi kom att tala om detta och eftersom han kan några glosor på danska så utbyter vi dagligen danska artighetsfraser som ”Davs du gamle skideröv” eller ” Hei, hvordan går det?”. En arbetsplatsploj som bara han och jag förstår.

För ett par år sedan, eller så, svårt att bestämma när, besökte jag Köpehamn. Jag checkade in på ett hotell och anmälde mig på svenska. Portiern förstod vad jag sade men övergick genast till engelska. Jag svarade på svenska. Så höll vi på en kort stund, han på engelska, jag på svenska, innan mannen bakom disken förstod det absurda och övergick till danska. Jag fick mitt rumskort utan problem.

Jag menar att vi, med lite ansträngning, mycket väl kan förstå och föra ett samtal med våra nordiska grannar, norrmän och danskar, utan att blanda in engelskan! Varför inte kolla in norsk og dansk TV på nätet någon gång emellanåt som övning? Det finns massor med intressanta program!

hviids vinstue 2015
Mitt stamställe i Köpenhamn, Hviids Vinstue, grundat år 1723.

Oi

Med ett leende på läpparna tittade jag ikväll på denna video: Svenska Dialektmysterier Avsnitt 2 – Norrländska. Det är Fredrik Lindström som gör sin turné genom det svenska dialektlandskapet. Som jag älskar detta landskap. Norrland, språket, människorna och naturen. Och ändå har jag så liten erfarenhet av detta. Nästan ingen, men fascinationen byggs på och till sommaren kommer jag att göra en roadtrip i Norrland. Jag söker inga turistfällor utan det enkla vardagslivet, myggen, skogens sus, fjäll i fjärran, björndrömmar, obygder, ödehus, livet som var, bybor, inbyggare vid en sjö.

Oi är ett norrländskt ord för oknäppt och som träder fram i slutet av videon. Ganska kul och logiskt. Oi!

Ett annat förunderligt ord: Blattnicksele. Så upprymd jag blir!

Så full i skratt jag blev idag…

…när jag skulle betala ett porto hos kyrkbyns ombud för Posten, St1. Jo, det händer att jag fortfarande skickar brev i kuvert och med frimärke på men oftast är det då inte mina egna brev.

För inte så länge sedan blev en video på You Tube mycket populär. Det var engelsmannen Oliver Gee som uppmärksammade Umebornas sätt att säga ja utan att öppna munnen. Det är ett slags inandnings-ja som låter ungefär som ”schuu”. Det finns flera varianter.

Detta är också vanligt här på denna sidan pölen men inte något som man tänker på så ofta. Idag fann jag mig använda ordet schuu när killen på St1 frågade om jag skulle skicka brevet med första klass frankering. ”Schuu” svarade jag och höll på att brista ut i skratt för det kom så naturligt samtidigt som jag blev medveten om mitt schuu. Jag frågade St1-killen om han hörde mitt ”Schuu” när jag svarade. Nej, det lade han inte märke till för det är nog så vanligt, menade han. Och det väl just det som det är.

Vasabladet gjorde en intervju i deras TV-kanal och frågade några äldre Vasabor om de kände till ordet. Något förvånad blev jag när de först inte kände till ordet men på slutet förstod de ändå vad som menades.

Eventuellt används det mera på landsbygden och av yngre människor, som t.ex. jag. 😉

umeå 2014
Vy över kyrkan och älven i bakgrunden. Umeå i december 2014.