Igår var det, som sagt, tänkt att jag skulle åka till Den lyckliga staden. Därav blev intet. Istället ringde svåger upp från nämnda stad och vi hade en stunds konversation per telefon. Bl.a. berättade han om hur nöjd han är med livet just nu trots den ekonomiska nedgång som republiken drabbats av. Det innebär färre uppdrag för det egna företaget. Det har de löst genom att han dragit sig tillbaka i viss mån och låter den yngre generationen i företaget ta det arbete som finns medan han gör annat som han också gärna velat göra tidigare men som det myckna arbetet i firman inte alltid tillåtit.

Nu får han jobba i skogen med skogsvårdande arbete som är så roligt att han först kan slita sig från jobbet när det skymmer. Samtidigt som det är bra för konditionen och massor med frisk luft får han. Stora inkomster ger det inte men på sikt kommer skogen att ge avkastning och resultatet av arbetet ser han genast.

Han menar att det inte är en självklar katastrof att det är sämre tider utan då får man se sig om efter andra vägar och ofta kan de bli riktigt lyckade. Detta under förutsättning att man inte har stora skulder som slukar en stor del av lönen. För en ung familj med bostadslån och annat kan situationen kännas skakig om man inte vet hur framtiden riktigt gestaltar sig. Dagligen får vi läsa om avskedanden och permitteringar och säkert känner många oro inför framtiden.

Det är då man måste tänka annorlunda och inte bara se svårigheter utan också möjligheter. Kanske detta är en vändpunkt i livet som gör att det är dags att sadla om och göra annat?

Själv är jag benägen att hålla med honom. Jag menar en viktig sak i sammanhanget är att ta reda på vad man verkligen behöver och vilka resurser som fordras istället för att tillfredsställa köpbegäret med alltmera arbete. Arbete som stjäl tid. Många jobbar häcken av sig för att kunna köpa saker och ting de sedan inte har tid att använda och njuta av därför att arbetet tar sådan tid.

Idag kunde vi läsa i tidningen att ekonomiska experter i republiken kräver mera arbete som skall göras på obetald tid. Att de bara har mage att komma med sådana påhitt! Detta är bara ett sätt att sopa problemen under mattan och skulle göra ännu fler arbetslösa.

Istället borde vi äldre jobba mindre och ge arbete till ungdomar och unga familjer. Överhuvudtaget borde vi alla jobba mindre och inte låta oss dras med i ekorrhjulet som snurrar allt snabbare. Detta är dock en stor synd att säga och makthavare och politiker grinar illa när sådant kommer på tal. Jag har varit inne på det tidigare och bl.a. Underbara Clara bloggar om det. Filmen om henne i serien ”De obekväma” kan ännu ses några dagar till på UR Play så passa på medan tid är.

Idag snubblade jag över ett gammalt bokmärke som jag tycker passar bra i sammanhaget att läsa. Det är Maria Österåker som skrivit texten ”Att våga”. Att våga bryta med det gamla och se framåt. Jag tycker också det är en text för de som blivit friställda och vill hitta inspiration. Maria skriver också bloggen Lev mer på mindre, en filosofi som jag också försöker ta till mig.

Det är sådana som hon som för utvecklingen framåt, att de vågar göra annat, att tänka i nya banor, de som vågar hoppa. Det är annat än att kräva mera arbete som dessutom skall vara obetalt.

Vägen framåt. Vem vet vilka möjligheter som finns bakom kurvan.

Tidigare på dagen deltog jag i en begravning där en kylslagen gravsättning bidrog till förkylningens främjande. Trots att det inte tog lång stund vid graven började jag frysa.

En av byns äldsta innevånare har lämnat jordelivet. Hon blev 96 år gammal. Vid minnesstunden i ett av byns bönehus, Betel, fanns det tillfälle att framföra en sista hälsning eller bara berätta något om henne. Hade jag bara förberett mig hade jag kunnat bidraga med något. Hon var nämligen den som hjälpte mig vid introduktionen till mitt första riktiga arbete som 16-åring. Hon visade mig omkring, hur stämpelklockan fungerade, rutiner på min första arbetsplats. Hon var också en trogen kund den tiden jag sålde tidningen ”Svenska Journalen” som lösnummer i byn.

En annan bybo reste sig dock och framförde sin hälsning. Han tillhör också frikyrkoförsamlingen Betel och är även han 96 år gammal. Jag tycker att det är strongt gjort eftersom han har uppnått denna ärevördiga ålder och ändå förmår att ta egna initiativ och med kraftfull stämma framföra sitt budskap.

Människor föds, människor dör, sådan är livets gång. Själv har jag så smått börjat förstå livets förgänglighet och vikten av att ta vara på nuet: att säga JA, att inte gömma sig bakom blyghet och rädsla för att göra bort sig. I morgon är det en ny dag, den första.

Höst, ett återanvändande för att skapa ny kraft

Eldat har jag också gjort. Det känns på riktigt nu att det är höst och råkallt ute även om det inte är på minus ännu. Riktigt skönt känns det från den naturliga värme om spisen ger.

Igår var det också skönt utomhus. Solen sken och det var prima höstväder. Jag tog kameran med mig och gjorde en liten vandring genom byn. Jag letade fotomotiv men tyckte jag hade svårt att finna något riktigt bra. Färgerna fanns där men motiven var de samma som tidigare. Nåja, några bilder fick jag även om det inte blev så mycket nytt. Bäst att passa på nu för snart har vi snöglopp och isiga vindar.

Nu över till glosor och verb!

Gult och vackert med röda trådar.

Äpplen så röda. Här är ett vid vägkanten hos min sömmerska. Jag nallade inte!

Allt färre båtar vid bryggan i den ena av byhamnarna. Men än går det att både segla och ro.

Ännu ett exempel på naturens gåvor i höstetid. Kanske de är sura, jag vet inte, men vackra ändå.

Tornet. Fint att stå där uppe och spana på naturens skiftningar. Fast jag skrämde änderna som simmade i kanalen bakom stenen. Kanske trodde de att jag var en jägare?

Boendet i övrigt är av hög klass och alldeles för stort för mina behov. Bokningen gäller för två personer, påstod de i receptionen. Så nu har jag alla världens möjligheter att bjuda in en rumskompis. Var skall jag finna henne kan man undra? ;-)

Stort kök med utrustning för att laga mat, stor kyl samt frys, mikro och gasspis. Vardagsrum med öppen spis, soffa och konst på väggarna, tror jag. Sovrum med dubbelsäng. Badrummet var kanske det som imponerade minst med döda myror som uppenbarade sig under sena eftermiddagen. Hur de dött vet jag inte. Nåja, myror går an bara de inte är levade hemma hos mig i Pampas. Då blir jag ilsk.

Idag förflyttade jag mig från Pampas till Misiones, provinsen i norr. Från det riktiga Pampas vill säga. Två balkonger med det gröna, d.v.s. djungeln inom armsavstånd, om jag får fortsätta med beskrivningen av mitt boende tre nätter framöver? Två teveapparater, som jag troligtvis kommer att utnyttja minimalt. En i vardagsrummet, en i sovrummet. En bäck som sorlar utanför i kvällsmörkret just när jag skriver detta.

Kan det bli bättre? Jo, det kan det. Nyss knackade en tjej på dörren och bjöd på godis, riktigt god choklad förresten. Hon ville veta om allt var ok. En stund tidigare ringde de från receptionen och förhörde sig om jag fått något att äta idag. Jo, det hade jag. En riktigt stor och saftigt god biff tuggade jag på en stund inne i Puerto Iguazu ikväll. Biffarna är stora i Argentina, knappt så man behöver något övrigt tilltugg.

Men så var det ju det här med krånglande Internet. Finns det något mera irriterande? Jag klagade i receptionen och de försäkrade att de höll på med att lösa problemet som uppstått. Under kvällens lopp skulle det lösas. Vilket det gjordes och nu kan jag snart ladda upp mitt inlägg med bilder med ett välfungerande Internet. Därmed ger jag fem kappsäckar av fem möjliga till Iguazu Jungle Lodge i Puerto Iguazu i norra Argentina. Så här skulle jag kunna bo hela tiden! Här finns en reklamvideo

Jag har idag flugit från Buenos Aires till Puerto Iguazu i norra delen av landet. 1000 km norrut. Argentina är ett stort land, större än man tror. Här har jag tänkt begapa ett av världens sju naturliga underverk, Iguazu Falls. Vattenfall något utöver det vanliga.

Därmed är resans mål och syfte uppenbart, nästan. Buenos Aires, Puerto Iguazu och tillbaka till Buenos Aires. Orsaken till att jag valde Iguazu Jungel Lodge har sin speciella orsak men det tänkte jag inte gå närmare inpå här.

LAN ett utmärkt flygbolag att flyga med

Ett utmärkt kök

Puerta Iguaz, en ganska tråkig stad som sådan

Balkongen

Postat i:Dagen från oss skrider ]]> https://villniles.com/2014/09/17/ett-bra-boende/feed/ 8 persperception LAN köket iguazu balkong 1 https://villniles.com/2014/09/12/musik-2/ https://villniles.com/2014/09/12/musik-2/#comments Fri, 12 Sep 2014 20:40:02 +0000 https://villniles.com/?p=7562 ]]> Jag blev ikväll helt förälskad i en video som jag bara måste få presentera. Det är Barcelona Gipsy Klezmer Orchestra som spelar så fin musik. Även det visuella är ett nöje. Koppla in HD och helskärm för bästa njutbarhet! Är det helt förmätet att önska detta band till Urkult 2015?

Förmätet, varifrån får jag alla ord?  ;-)

Igår var det villaavslutning eller stugsisten som de säger på andra sidan Kvarken. Då är det fyrverkerier och smällare, marschaller längs stränderna och ibland t.o.m. brasor. Mat och dryck, fest med andra ord. Jag tog mig en liten biltur på kvällssidan innan det blev mörkt. Åkte runt lite i byn och tog foton här och var. Träffade en av byns äldre innevånare som tidigare i sommar legat på sjukhus men nu åter var på benen. Det var roligt att se att han åter var ganska pigg och kunde motionera längs byvägen.

For vidare till grillkiosken vid bron och åt ett par grillkorvar. Sista kvällen de hade öppet denna säsong. Även där tändes marschaller och även raketer utlovades senare när det blev mörkt. Annars tyckte jag inte att det var så mycket fyrverkeri i år. Kanske jag befann mig på fel ställe. Gladast var nog husdjuren.

Sommarens sista dag, ja, men nu har vi förhoppningsvis en fin höst framför oss. Det gäller att ta det på rätt sätt. Mycket spännande kan också hända då, både här och där. Vi får se, något är det säkert på gång!

Här en bryggbit som flutit iland nära min villa. Någon som saknar den?

Alldeles spegelblankt var det. Här börjar vår by, vid den tredje bron.

Ännu en bryggbild. En brygga kan vara på många sätt. Stor och pampig eller liten och nätt, som denna. Eller ranglig och svajig.

Kvällskurserna får då sin start på den nya säsongen och folket här i trakten är ganska flitiga kursdeltagare på olika områden. Själv har jag spanskan varmt om hjärtat och ser fram emot starten. Samtidigt har jag under sommarmånaderna haft uppehåll i förkovrandet av detta vackra språk. Ve, så fort man glömmer! Läroböckerna har nu åter plockats fram och en repetition är i full gång. Det gäller att plocka upp tråden där man tappade den i våras så att man inte känner sig helt vilsen den första lektionen. Vår spanskalärare är nämligen ganska krävande och låter sig inte hejdas av stakande och stammande. Att jag också kommer att han praktisk nytta av trimmad spanska lite längre fram i tiden gör det speciellt roligt att åter läspa så mycket jag hinner samtidigt som jag borde låta som en kulspruta. Nu låter jag mest ett hagelgevär i andjakten. Det är alltid roligt att ha något att se fram emot och tiden bara rinner iväg, snart är jag där.

Eftersom jag har många bilder från Urkult väljer jag denna fina blomsterdekoration. Som en blomsterbrasa.

Vi kommer fram till Gretas stånd där hon och hennes man bl.a. säljer rån, det tunna bakverket ni vet. Jag pratar lite med henne på det lite finare språket som sig bör och blir också bjuden på hennes rullrån. Av någon anledning berättar jag att vi kom från republiken vilket får Greta att utbrista: ”Och jag som trodde ni var tyskar!”

Att vår dialekt kan vara svårplacerad utanför Pampas har jag stött på tidigare så jag blev inte direkt förvånad. Ibland blir det Norge denna gång Tyskland. Roligast var det den gången jag blev tysken Helmuth, fast det var nog mest mitt eget fel. Kan läsas om här.

Rånad blev jag inte men lånad som tysk. Greta sitter lite där bakom. Och råna var riktigt goda även om jag inte är mycket för kakor och kex i vanliga fall.

Bakom hotellet i Näsåker gick en vacker stig ned längs nipan. Naturbetat område för att hålla landskapet öppet. Kraftverket i bakgrunden.

Nere vid älven syntes Naturcampingen där bl.a. Ungkult höll till.

Hotellet sedd från berget där festplatsen är belägen. Nipan sluttar ganska brant ned mot älven.

Det visade sig dock att herrskapet svävat iväg på segling i närstående skärgård. En god tanke med tanke på det fina väder som behagat infinna sig denna välsignade månad, juli 2014. En makalös månad vad sol och värme beträffar.

Sister Jane hade dock, som hopp-iland-Kalle vid Kalkskär, ramlat och skadat sig varför seglatsen fick avbrytas. Synd att sådant också kan ske, det fina vädret till trots.

Själv satte jag mig vid datorn och kollade än en gång Lales framträdande på Allsång på Skansen. Så fin och bra hon är! Jag lovade mig själv ikväll att åtminstone en gång i livet skall jag se henne live.

Jag har tidigare lovordat hennes show på Skansen i följande inlägg: Laleh, en underbar människa. Se den så länge den är tillgänglig på Svt Play! Jag tyckte den blev ännu bättre ikväll.

Just här kunde jag tänka mig att möta Laleh för en serenad

Hatt förknippas ofta med äldre herremän fjärran ur tiden men idag har även ungdomar hatt. Kanske för att skilja sig från mängden, eller storhopen som Sara Lidman skrev i Jernbanan. Jodå, jag håller på att tröska genom Jernbanan och del två är påbörjad.

Lustigt är också folks reaktion på mitt val av huvudbonad. Sister Jane blev så till sig att hon tog en bild och satte på Instagram. Ett grin lockade jag allt fram. Andra kontstaterar krasst att jag har hatt.

Med hatt känner jag mig yngre och frimodigare än med keps. Kanske för att jag vågar bryta mönstret. Keps har alla, hatt har få.

Ett sällsynt självporträtt men hatten bör definitivt visas upp!

Postat i:Dagen från oss skrider Tagged: hatt, Jernbanan, livsstil, Sara Lidman, storhopen ]]> https://villniles.com/2014/07/19/min-hatt/feed/ 2 persperception PJ