En hundradels sekund…

…är en blogg jag läser ibland. Själv råkade jag ikväll ut för en hundradelssekund. Inte bloggskribenten utan en tidigare bekant och arbetskamrat som jag skymtade i en hundradels sekund.

Jag mötte en bil nära en småbåtshamn och såg ett mycket kort ögonblick ett ansikte jag tyckte mig känna igen. Jag tvärnitade och funderade ett ögonblick på om jag skulle backa tillbaka eller om jag skulle fortsätta. Kanske jag bara inbillade mig?

Jag beslöt mig dock för att köra tillbaka till hamnen och kolla upp personen. Hade jag fel var det inte hela världen, hade jag rätt skulle det bli ett kärt återseende som jag inte ville missa.

Jo, det var Sanne som jag inte sett på 17 år. Vi var arbetskamrater den tiden jag jobbade på sjön. Hon var en del av gänget som jag hade nöjet att jobba med när Euroway kryssade mellan Köpenhamn, Malmö, Travemünde/Lübeck. Det var en härlig tid när det begav sig. Det bästa jobb jag haft. Hon fortsatte med jorden-runt-kryssningar, jag gick iland när Euroway tog slut. Idag är hon egenföretagare och trivs med det.

Det kändes konstigt när hon nämnde mitt smeknamn som jag hade då. Själv har jag nästan glömt bort det. Kärt barn har många namn. Månne minnet döljer mitt förflutna?

Jag hade också ett annat mindre känt smeknamn den tiden, nämligen Helmuth. När vi låg i hamn i Malmö kom det ombord en kille som fyllde på läskautomaterna. Jag hade till uppgift att låsa upp läskautomaterna till honon och på skämt körde jag då en variant av svenska med tysk brytning när jag talade med honom.

En gång kom han ombord och kunde inte hitta mig varför han frågade TaxFree-chefen var jag fanns.
– Den där tysken som låser upp läskautomaterna, förklarade han för Anders.
Just då kom jag in på kontoret och läskkillen lyste upp, pekade på mig och sade: ”Han där, menar jag”.  Anders som var snabbtänkt fyrade av: ”Ah, Helmuth menar du?” – Därefter fick jag heta Helmuth vid festliga tillfällen.

Kul var det i alla fall att träffa Sanne. Ibland skall man gå på magkänsla, det kan löna sig.