Måndagslistan

Jag är barnsligt förtjust i att läsa och fylla i listor som dyker upp på bloggar och SOME. (Se där, en för mig ny förkortning: SOME – Sociala medier)

Okey, inte alla listor men… Sedan har det också stor betydelse vilka listor jag läser. Är det tråkiga standardsvar kan jag knappt dölja en gäspning och går snabbt vidare men ibland är någon originell och bjussar på sig själv. Det gillar jag.

Veckans blogglista på SevenDays, Min dröm, tycker jag är lite för lik en annan för en tid sedan så den hoppar jag. Visst, så skriver man om man är modern, hoppar istället för hoppar över. Hmm…

Istället blir det en lista med utgångspunkt från en lista i ETC där Bianca Kronlöf svarar. Jag tar inte med alla frågor utan gör mitt eget val.

Måndagslistan

Strömmar just nu: K Special från SvT Play.

Läser just nu: Marken av David Väyrynen

Sajt jag besöker lite för ofta: Kanske Google Maps. Jag gillar att placera folk och företeelser geografiskt. Google Maps eller andra kartsiter. Ok,  jag gillar kartor.

Film jag ångrar att jag någonsin såg: Rosemarys baby. Jag avskyr skräckfilmer och speciellt denna.

Verk jag inte skryter om att jag älskar: De finska filmerna med Uuno Turhapuro som huvudperson. Förresten, Åsa-Nisse filmerna också.

Då fick jag gåshud senast: Sofia Jannok på Urkults stora scen i somras.

Verk jag skulle vilja ha en uppföljare på: Den danska tv-serien Matador

Ord jag får akut migrän av: Struktur och då speciellt i feministdebatten. Strukturellt förtryck är alltför akademiskt för att nå ned till mannen på gatan/golvet. Därför pratar män och kvinnor förbi varandra. Det måste finnas ett annat ord/uttryck som alla förstår.

Företagsslogan jag skulle vilja ha på min gravsten: OLW:s ”Har ni fest, eller?” – För att påminna folk om att leva livet nu.

Kulturupplevelse som förändrade mitt liv: Urkult, naturligtvis!

Vad jag skulle ha på mitt släktvapen: En gåspenna och ett objektiv

Fiktiva personer jag vill para ihop: Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump. Tänk vilket superteam i tokerier men också i klokerier.

Bok jag ställer undan när folk kommer på besök: Bibeln. Folk kan få för sig att jag är religiös.

Kopiera och skriv om du har svaren, jag läser gärna om du lämnar en länk eller svar i kommentarerna.


Bianca Kronlöf: ”Fett skönt att ha en asrik, asstark tjej!” 

K Special

David Väyrynen ”Marken”

Uuno Turhapuro

Åsa Nisse 

Sofia Jannok 

Matador

Urkult 

Solen i novembers vissnade strån
Annonser

En ropande röst i obygden

När jag slutade jobbet för snart två månader sedan fick jag ett köpkort av facket. Ett köpkort till ortens järn- och byggmaterialaffär. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle använde de pengarna till. Några verktyg behöver jag inte direkt och inte heller något byggmaterial för tillfället.  Nu har jag kommit på vad jag skall köpa efter att ha läst en dikt.

Dikten är skriven av en debutant detta år 2017, David Väyrynen från Hakkas i Gällivare. Jag passerade orten i september under min road trip i norr, lade också märke till det ovanliga namnet Hakkas men tänkte inte mera på det då. Det finns ju så många andra märkliga namn där uppe… Nattavaara, Markitta, Dokkas, Tjautas, Vittangi…. det är nästan så att man inte tror att man befinner sig i Sverige.

Denne David Väyrynen har i år gett ut sin första bok ”Marken” på förlaget Teg Publishing. En bok annorlunda än jag läst tidigare; en kombination av prosa, påbud, förbud, poesi, predikningar, nekrologer, platser, texter. Jag blev intresserad för jag tänkte här finns en chans att ta ett steg för att verkligen känna Norrbotten och dess människor, livet där uppe. Jag som vet så lite om detta.

Jag har knappt kommit halvvägs i boken när jag tidigt i morse läste dikten ”Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan”.

En jacka skall jag köpa, en sådan där rejäl och tålig arbetsblus – som vi säger här i trakten eller med ett gammalt dialektord, ”en kasol”. Här på denna sida Kvarken säger vi blus om ett ytterplagg för manfolk men i kungariket är det ett kvinnligt plagg för överkroppen. Ordet blus har sin brokiga historia.

Kanske en sådana där färgglad med massor av reflexer, starkt ljusgrön eller orange. Vinterfodrad, om det finns. Något sådant, vi får se vad som finns i hyllan.

Dikten tyckte jag var träffande för vad jag uppfattar som Norrbotten: enkelt, flärdfritt och kärvt. Jackan, ett plagg för vardag som söndag. Sommar och vinter. Ett par träskor till och en keps. Vad behöver man mera? …förutom ett par byxor. Jackan, ”en absolut frånvaro av fåfänglig strävan” som det står i dikten.

Jackan kan man använda som en långärmad tröja, men …”den är grövre med dragkedja och på nylonet har det bildats en hinna av fett och rök som skydd mot svetsloppor och mindre hundbett”. – Hör dikten, den finns som ljudfil. Den är genial!

Jag skall inte närmare gå in på att analysera boken, därtill är jag inte kompetent, men jag vill uppleva den som unik; jag har tack och lov halva boken kvar. Nedan finns några länkar om ni vill stifta närmare bekantskap med denna David Väyrynen. Det tycker jag ni skall göra, kanske långa hem boken om ni inte beställer den rakt av som jag gjorde.

(Rubriken kommer från titeln till en dikt i boken)


Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan –  dikten som ljudfil

Låt det nu låta som det låter – Dagens dikt Sveriges Radio

Väyrynen – en unik röst       Recension av boken ”Marken”

Blus – Wikipedia

Fjällbäck på Dundret i Gällivare

Den trevliga sidan av Facebook

Ofta blir jag less och deppad när jag läser en del kommentarer och inlägg på Facebook som inte gör något annat än gödslar hat, oförstånd och rena fördomar.  Att folk bara orkar och att folk går på en massa dumheter utan att kolla sanningshalt, fakta och bakgrund. Första bästa stupiditet som bekräftar ens uppfattning eller fördom godtas.

Men så finns också den trevliga sidan av Facebook. Jag är med i flera grupper på Facebook som diskuterar mera jordnära ting. En sådan grupp är ”Vi som använder vedspis”. Där har man senaste helg bl.a. diskuterat följande frågeställning: Undrar om det finns något vedertaget verb föra att fylla på ved i kaminen. Själv kallar jag det att klabba. Vad kallar ni det?

En ganska kul grupp som tar upp praktiska saker med vedeldning och skötsel av spisar av alla de slag. Tänk så många olika spisar, kaminer och vedhällor det finns. Otaliga!

När det gäller frågan som ställdes så brukar jag bara lägga på/in mera ved, kort och gott, men jag känner också till verbet klabba. Salig far brukade använda det ordet när kluven ved av olika längd lades snyggt och prydligt på hög för torkning mestadels utomhus. Helt enkelt göra en trave.

En annan grupp jag är med i heter ”Bevara gamla ord och uttryck”. Intresserad av språk, dialekt och gamla ord passar mig gruppen perfekt. Den har medlemmar både från Finland och från Sverige. Det är intressant och många gånger förvånande hur väl gamla ord och uttryck finns bevarade inom svenska språket både i Finland och Sverige samt likhet och skillnader mellan dialekter och landsändar.  Visserligen är många av dessa ord utrotningshotade och just därför finns denna grupp för att laborera i språkets märkvärdigheter.

De senaste dagarna har ordet farstu ventilerats: När man talar om trollen står de i farstun!….har ngn farstu idag??

Ja, det har jag och även en bro på utsidan. Inne i farstun finns också ett gammaldags ”kantåur”, d.v.s. ett utrymme under trappan till övre våningen som förmodligen användes i första hand som skafferi. Ordet bro var också vanligt att användas för utetrappa, med eller utan tak.

Det är inte helt självklart vad en farstu är. Det är skillnad på farstu, hall och vindfång. En farstu är ett kallt, ouppvärmt rum som ofta förekom i parstugor. Rummet skall alltså finnas inom husets väggar. En farstukvist/brokvist finns på utsidan de timrade väggarna vid ytterdörren. Idag byggs nog inga bostadhus med farstu i dess rätta bemärkelse. Istället byggs desto fler verandor och terrasser.

Ja, detta sysselsatte en hel drös människor senaste helg i god anda och ton på Facebook. Många var kommentarerna och det skojas friskt i gruppen utan att någon tar på näsan.

En tredje sak som disskuterades på Facebook för någon dag sedan var loppor och löss. En FB-vän hade fått meddelande från Tegengrenskolan i Vörå att nu finns löss bland eleverna och att luskammen skulle fram. Själv kom jag inte ihåg att det skulle ha funnits löss den tiden vi gick i skolan på 60-talet och det fick jag också senare bekräftat från mera minnesgoda elever från den tiden. Vi som gick i skolan på 60-talet befann oss i en mellanperiod eftersom löss och loppor nog var vanligt förekommande förr i världen, inte minst under kriget.  Sedan gjorde de åter entré troligtvis på 80-talet. En orsak kan vara att folk reser mera och att invandring förekommer, något som nästan var en sällsynthet på 60-talet. Då var det istället stor emigration. Någon föreslog också att gemensamma selfies skulle vara en orsak till lössens intåg.

En annan mera nymodig ohyra är älgflugor, något som jag menar inte fanns i min barndom. De har jag däremot fått känna på i nutid.

Till sist engagerade ett inslag i mitt förra inlägg ganska många människor, nämligen frånvaron av kvinnor som bär kistan vid gravsättning. Själv upplever jag det som sällsynt men via FB kom signaler att det ändå förekommer vilket jag upplever som positivt. Traditionen har nog stor inverkan men nya vindar blåser förmodligen. Huvudsaken är ändå att de anhöriga väljer en ceremoni som är bekväm för alla och enligt den avlidnes eventuella önskemål.

Såja, det var några glimtar från min aktivitet på sociala medier denna helg.


Vi som använder vedspis 

Bevara gamla ord och uttryck 

Farstu 

Sådant är livet: från grönskande knopp till skrumpnade blad i november.

Varför bär inte kvinnor?

Igår bevistade jag en begravning. En av byns äldsta innevånare har gått bort i en ålder av 93 år. Ytterligare ett hus i byn som troligen kommer att stå tomt. Sister Jane räknade att nu är vi ca. 60 själar i byn, helt klart en minskning de senare åren. Det som var positivt är att det finns 16 barn i byn, under 15 år räknat. Så många barn har inte funnits i byn på mycket länge. Det är nästan så att vi får öppna skolan igen, tyckte hon. Och visst är det positivt att det finns barn i byn.

Jag hade annars planerat att besöka denna man senare i höst eller kring jul för att få material till en artikel i Årvas-skriften som utkommer nästan varje år. Händelser från förr i världen, historia, levnadsöden och företeelser. Tyvärr hann tidens gång före denna gång. Synd, för han hade tankarna i skick och var en av de få som mindes och kunnat berätta.

En sak jag kom att tänka på, något som är i det närmaste standard. Det är nästan alltid män som bär kistan och sänker den i graven. Jag har varit med om en begravning där även en kvinna, eller var det två (?), var kistbärare. Tyvärr minns jag inte vilken begravning det var men det är en sällsynthet. Visst måste man ha lite kroppskrafter men det är ändå ingen omöjlighet för en kvinna. En kvinna med normal fysik kan mycket väl vara starkare än en klent byggd man men ändå är det mannen som skall bära. Jag tror till stor del att det handlar om tradition och norm.

Sen eftermiddag idag for jag till byns begravningsplats och tände några ljus på släktens gravar. En fin tradition, tycker jag. Däremot är jag ingen vän av Halloween. Det är nog nya tiders påfund och inget jag lockas av. Men det är klart, för ungdomar är det kanske ett tillfälle för fest mitt i den gråa hösten. Själv gladde jag mig åt månen som steg upp bakom sister Janes hus. Rund, god och gul. Månen alltså.

Tyvärr ingen månbild, mitt stativ är fortfarande sönder. En solnedgången får det bli.

Verkligen fint vid begravningsplatsen i sen eftermiddag. Och utsikten är det inget fel på.

Sameblod

Ikväll tittade jag filmen Sameblod som jag beställde hem på DVD. Det är en film som jag tycker är värd att ha i min lilla samling av filmer.

Den handlar om en samisk flicka på 1930-talet som vill lämna den samiska tillvaron med renskötsel och nomadliv. Hennes dröm är att studera i Uppsala och bli lärarinna. Att lämna sin samiska identitet. Hon vill inte vara det cirkusdjur som hon uppfattar samernas förhållande till svenskarna är. I ett tidigt skede i filmen blir hon bokstavligt talat märkt för livet vilket kanske påverkar hennes beslut.

Filmens första del handlar om de samiska barnens tid i internatskolan och den rasbiologiska undersökning som genomfördes av framför allt Herman Lundborg. Till viss del är den delen av filmen lite förutsägbar men när hon rymmer till Uppsala blir det mera spännande och intressant.

Förutom belysningen av diskrimineringen av samernas och deras särbehandling så handlar också filmen till stor del om en ung kvinnas frigörelse från familj, traditioner och förväntningar. En av filmens starkaste scener utspelar sig i Uppsala när hon blir ombedd att jojka. Den scenen uttrycker oerhört mycket hennes utsatthet i det svenska samhället och också den skam hon känner över att vara same.

Jag uppfattar Ella Marja som stark och begåvad men samtidigt rörande naiv.

Filmen är inte mångordig och pratig men skickligt filmad säger skådespelarnas agerande mera än tusen ord. Se den om ni har möjlighet, den ger mer än bara underhållning för stunden!

Här passar kanske en bild av Kultsjön i Vilhelmina med Marsfjällen i bakgrunden.

Örfilens dag, idag och i söndags

Denna kanelbullens dag har vi mera höstväder att se fram emot. Gårdagen bjöd på ett riktigt ruskväder med regn och blåst vilket gjorde att jag satt inne en stor del av dagen och redigerade bilder från min Lofotenresa. Perfekt väder, med andra ord.

Igår kväll var jag också på kvällskursen i spanska. Frågan om situationen i Katalonien kom på tapeten men Roberto, vår lärare, ville inte ta upp frågan till diskussion – på spanska naturligtvis – eftersom det är ett så omfattande ämne att det skulle ta flera timmar att diskutera denna fråga.

Själv är jag tudelad i frågan och jag har troligtvis för lite information för att bilda mig en klar uppfattning i frågan. En sak som jag dock reagerade på var hur den spanska polisen agerade mot fredliga röstande i söndagens folkomröstning om självständighet för Katalonien. Videos på sociala medier och tv-nyheterna visade ett polisiärt uppträdande som är under all kritik. Så gör man inte mot människor som fredligt vill rösta trots att omröstningen enligt spanska författningsdomstolen var olaglig. Sparka på människor som ligger på marken, slå urskillningslöst med batonger mot obeväpnade människor och behandla folk som om de vore värdelöst gods. Sådant gjordes under Francodiktaturen men är inte den tiden förbi? Får sådant hända i en demokrati i Europeiska Unionen år 2017? Polisbrutalitet förekommer helt visst också i andra länder i Europa men är lika fullt helt oacceptabelt. Sådana övertramp bör lagfaras var de än förekommer!  – Förstå mig rätt, polisen måste ha maktmedel att ta till i svåra situationer men frågan är om inte spanska polisen i vissa aktioner på söndagen gick över gränsen. Till vilken nytta och på vems order? Nu är det troligt att de spelade självständighetsivrarna i händerna som får fler anhängare.

Fråga om självständighetsyrkanden rent allmänt är intressant. Den finns på flera håll i Europa, t.ex. i Skottland och i Belgien och inte minst i Kurdistan i Mellersta Östern. Vad krävs för att ett område på fredlig väg skall få lösgöra sig från en annan stat eller statsbildning? Är det en alls omöjligt? Katalonien har under lång tid försökt få större självstyrelse men Madrids maktcentra har förhalat och motarbetat sådana strävanden. Är det då konstigt att Katalonien tappar tålamodet och verkställer en folkomröstning? Å andra sidan deltog bara 42,3 % av Kataloniens befolkning i folkomröstningen vilket är en stor svaghet. Är en majoritet av Kataloniens befolkning för självständighet och hur stor skall en sådan majoritet vara? Frågan är fortfarande obesvarad.

Tittar man historiskt på statbilningar så är de flesta våldsamma och krigiska. Ta bara Finlands historia. Sverige förlorade Finland till Ryssland år 1809 efter ett omfattande krig vilket jag anser är en del av Finlands väg till självständighet. Ryssland utövade därefter en föga omtyckt styrelse av landet i över hundra år vilket skapade motstånd och strävan till lösgörande från tsarriket Ryssland. När sedan Finland utropade sin självständighet 1917 skedde det relativt enkelt men det åtföljande inbördeskriget var blodigt och föga hedervärt för den unga nationen. Maktbalansen mellan röda och vita skulle upprättas vilket jag menar också tillhör födseln av staten Finland.  Segraren skriver historien sägs det och segraren, de vita, behandlade sina moståndare föga mänskligt med fruktansvärda förhållanden i fångläger med svält och summariska avrättningar. Krigsbrott förekom säkert från båda sidor och frågan är vad som hänt om de röda segrat? Hade de behandlat moståndarsidan bättre och vad hade hänt politiskt långsiktigt om de röda segrat? Det vet vi inte men med tanke på att Sovjetunionen uppstod i Ryssland fanns risk att Finland med rött styre förlorat sin nyvunna självständighet och gått en annan väg än till demokrati.

Men det räckte inte med det. I andra världskriget fick Finland med stor möda och stora uppoffringar försvara sin självständighet i två krig. Vad jag menar är att det som vi kallar fredliga nationer i de flesta fall har en blodig historia. Vad är det som säger att situationen i Katalonien blir annorlunda? Här gäller det att båda parter har is i magen och hellre sätter sig vid förhandlingsbordet än låter batonger och bomber tala. Vi har i färskt minne vad som hände i Baskien och på Nordirland med terror och mänskligt lidande som följd, något som idag verkar var förbi.

Själv anser jag vi behöver färre gränser, inte fler, och att stater lyssnar på sin befolkning och inte utövar styrelse där befolkningen eller delar av befolkningen känner sig illa behandlad eller förtryckt. Vidare tycker jag att EU:s  medlemsländers nationella styrelse borde minska till förmån för ett överstatligt EU och regionala/lokala styrelseformer. Vi har Öresundsregionen som ett utmärkt exempel och varför inte Kvarkenområdet. Eller att EU tar hand om den yttre gränsbevakningen och inför en gemensam flyktingpolitik.

Kanelbullen kallar vi också örfil här i Svenskfinland. Naturligtvis skall jag inhandla en örfil/kanelbulle eller två till mitt kvällste. Vi kan alltså också kalla dagen Örfilens dag och fira den i sämja. Inte som i söndags när Spanien firade den dagen med att Kataloniens regering gav styret i Madrid en trotsande örfil genom sin folkomröstning och spansk polis svarade med att örfila delar av Kataloniens folk.

Kanelbullens dag 

Katalonien 


Vad passar bättre än att visa en bild från gårdagens arbete med bilderna. Historien bakom jordgloben ute vid fyren i Andenes på norra Lofoten känner jag inte till men den får representera tanken ”En värld – många människor”

Innan jag dör…

… vill jag gärna uppleva mera av världen och livet. Som friherre har jag tiden men kanske inte alla penningar som behövs. Det hindrar mig dock inte från att fylla i Seven Days bucket list. En del är väl omöjliga att göra men vad gör det, man kan drömma.

Sådana listor kan kanske tyckas enkla och tillgjorda men de ger samtidigt tillfälle till viss reflektion och eftertanke. Nu kör vi!

Hit vill jag resa: Machu Picchu i Peru samt en rundtur från Ecuador till Chile via Peru och Bolivia

Det här vill jag äta: renskav med lingonsylt tillagad över öppen eld i fjällen

En artist jag vill se live: Laleh!

Det här vill jag uppleva: ett ögonpar så djupa att jag försvinner i dem

Ett språk jag vill lära mig: samiska. Åtminstone något.

En sport jag vill prova på: Jag är inte direkt den sportiga typen men varför inte golf

Här vill jag bo: Malmö. Av alla städer på jorden begabbad och hånad men ack så kontinental och ändå småstadssömnig typ ”N P Möller fastighetsskötare”. Jag har bott här tidigare så det har säkert sin betydelse. Samtidigt är jag landsbo som helst vill bo bakom takana utan vägbelysning, med naturen omkring mig och tystnadens lyx. Tudelad. Varför inte dela tiden till båda?

Den här boken vill jag läsa: På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust därför att det är ett av världslitteraturens svåra verk varför jag vill se om jag klarar av att läsa och förstå den.

En kraftansträngning jag vill klara av: fjällvandring 1-3 dagar.

En utmaning jag ska klara: trampa rundan för Botnia cyklingen. Men inte när den arrangeras officiellt utan i egen regi en solig sommardag.

Ett äventyr som jag vill vara med om: forsränning

Det här vill jag äga: en stuga i fjällen och då menar jag inte i en stugby för turister

Ett jobb jag vill prova på: varför inte som konstnär. (se sista punkt i listan)

Ett mål med min hälsa: att inte drabbas av sjukdom utan leva vid god vigör ännu x antal år.

En person jag vill träffa: Lila Downs därför att hon verkar vara en varm och äkta människa trots sin framgång och berömmelse som sångerska.

En restaurang jag vill äta på: Fäviken Magasinet i Järpen/Åre, restaurangen med 2 Michelin-stjärnor

En känsla jag vill få känna: en riktigt stor aha-upplevelse. ”Det är så här det fungerar/står till”. Kanske svaret på tidens mysterium och universums oändlighet.

Det här vill jag skapa: en installation med ljud och detaljer från mitt gamla jobb i Saltgruvan.


Fäviken Magasinet 

Uttrycket ”bakom takana” 

Lila Downs  

N P Möller fastighetsskötaren

 

Seven days blogglista