Den första dagen

”Sista dagen” var rubriken på fredagens inlägg. ”Den första dagen” är dagens rubrik. Och varför det? Jo, idag är det första vardagen som jag inte åker till jobbet i tidig otta, stämplar in och griper mig an dagens uppgifter. En ny era börjar!

Jag hade gott kunnat snusa till 7-8 på morgonen men si, det gjorde jag inte utan något helt galet, kanske någon tycker. Istället väckte mig telefonen vanlig tid vid halv fem och jag hade inga svårigheter att kravla mig upp ur bingen. Frukost avåts i sedvanlig ordning medan jag lyssnade på Vaken på P4 fram till nyheterna klockan fem finsk tid.

Surfade runt lite, grejade lite i köket och kvart över sex satte jag mig i bilen och åkte iväg, bara en halv timme senare än normalt men i tillräckligt god tid för att passera Saltgruvan halv sju när de drar igång maskineriet där. Va, bara åka förbi! Så skönt det kändes att veta att nu kunde jag göra vad jag själv ville, sova till nio eller köra till Storsand med kameran. För det var det jag gjorde.

Under färden dit kunde jag se ett Pampas som vaknade, folk körde, cyklade, gick till sina jobb medan jag susade vidare till Storsand där vågorna stillsamt svepte in mot den långa sandstranden. Inte en människa kunde ses så långt ögat nådde och inte ett främmande ljud hördes; bara vindens sakta sus och vågornas ständiga smekningar av stranden. Och så jag med kameran.

Tyvärr blev det inget fint fotoväder som jag hoppats. Men en liten film fick jag därifrån och i den är ljudet det viktigaste. Vågorna, en tidig måndagsmorgon i september.

På väg hem sprack molntäcket upp och vid Byholmen här i byn stannade jag till och fick några bilder från hamnen där. Solen behagade titta fram.

Egentligen var det mera en symbolisk resa än ett allvarligt försök att få fina bilder. En resa som visade att jag kan åka när och vart jag vill. – Nåja, ett påstående med viss modifiering men ändå. Det finns tyvärr mera än tid och vilja som påverkar ens liv.

Annars har jag mest grejat här hemma idag men en tupplur unnade jag mig allt efter lunch. Inte den korta på 10-15 minuter som i Saltgruvan utan nästan en hel timme. Vilken lyx!

Det var den första dagen!

 

Helt allena på Storsand
På stigar en bit in i strandskogen men inom hörhöll för vågorna på Storsand 
Inte så dumt heller hemma i byn
Än ligger båtarna vid bryggan.
En fin början på veckan. Var skall detta sluta?
Annonser

Liten fågel i känd holk

Sveriges riksdag har idag röstat för att regeringen gör en undersökning om att ge finlandssvenskarna i Sverige minoritetsstatus. Sedan tidigare finns samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter i kungariket.

Uppriktigt sagt så vet jag inte vad jag skall tycka om det. I Finland är vi en minoritet som är allt mera trängd och behöver allt stöd som kan uppbringas men är finlandssvenskarna i Sverige faktiskt en minoritet? Jämfört med de andra grupperna så talar vi i Sverige majoritetens språk och är inte språket kanske den största faktorn i ens identitet? Samer, judar, romer har ytterligare tydliga kulturella skillnader som talar för minoritetsstatus medan finlandssvenskar i Sverige, sverigefinnar och tornedalingar har mera vad jag skulle kalla regionala, kulturella skillnader. Ungefär som skåningen och norrbottningen eller varför inte gottlänningen. Det mesta av kulturen är gemensam men så finns det vissa skillnader, ibland mera, ibland mindre. Störst skillnad i den andra gruppen är sverigefinnarna med egen litteratur från hemlandet som kanske inte alltid är tillgänglig fullt ut för en svenskspråkig.

Den enda vettiga orsaken till minoritetsstatus för finlandssvenskar i Sverige är att vår existens skulle bli mera känd, ett skäl som ändå inte är speciellt starkt. Hur mycket vet vanliga Svensson om samerna och tornedalingarna trots att de har minoritetsstatus? Ganska lite skulle jag vilja påstå. Märkligt är att det behövs minoritetsstatus för att en folkgrupp skall bli omnämnd i undervisningen. Är det inte lite väl omständigt och handlar det inte mera om en genant brist i det svenska skolsystemet?

Jag förstår att det finns minoritetsstatus för de nuvarande fem grupperna, främst av språkskäl, men tycker att det är en onödig formalitet för finlandssvenskar i Sverige. Jag tror inte att kunskapen om finlandsvenskar, både i Finland och i Sverige, ökar nämnvärt med minoritetsstatus i Sverige.

Det som gjorde att jag reagerade på nyheten var att jag aldrig kände mig som en del av en minoritet den tiden jag bodde i Sverige. Visst, jag var och är finlandssvensk, något jag är stolt över, men jag var ändå en del av den språkliga majoriteten och tyckte inte att jag var mera främmande än skåningen eller norrlänningen. Ibland kunde jag bli förvånad och road över den okunskap som framkom om oss finlandssvenskar bland rikssvenskar men i övrigt kände jag mig inte utsatt. Vad tycker ni, är det ett steg framåt för oss finlandssvenskar eller är det ett onödigt jippo? Jag är beredd att omvärdera min åsikt om det framkommer tydligare argument.

Inte Replotbron utan Högakustenbron.

Om jag vann 87 miljoner euro

I fredags håvade en finländare hem högsta vinsten på Eurojackpott. Nästan 87 miljoner euro eller 834 miljoner kronor. Inlämnad i närheten av Tammerfors och med endast en rad inlämnad. Där kan man tala om ren flax.

Frågan är hur reagerar man på en så stor vinst (eller annan stor vinst) och vad skulle man använda pengarna till?

Jag tror att jag skulle bli lätt bedövad, kanske inte riktigt begripa, kolla raden om och om igen, kanske be någon annan att bekräfta vinsten innan jag återvände till full sans. Eller skulle jag skrika för full hals och sedan springa runt och basunera ut min glädje? Eller skulle jag bli knäpptyst och inte säga ett ord till någon?

Helst skulle jag hålla vinsten hemlig med tanke på tiggarbrev, uppmärksamhet och risk för att bli utsatt för brottslighet av ett eller annat slag. Men det kan nog vara svårt att hålla en så stor vinst hemlig.

Vad göra med all kosingen? Mina nära släktingar skulle helt säkert få en rejäl summa på sina konton som gåva. Men efter det finns ändå ofattbart mycket kulor kvar att spendera.

Resa första klass, köpa nya bilar och yacht, handla flådiga bostäder, bli playboy, investera hej vilt, vältra mig i lyx? Eller blev jag en girig, snål enstöring som med misstänksanhet betraktade alla människor? Kanske bli paranoid eller supa ihjäl mig?

Förhoppningsvis blev inte livet som beskrivet i stycket ovan men pengar kan vara till bekymmer både för fattig och för rik. Att mycket pengar kan störta en människa i fördärvet har hänt förut.

Så här skulle jag göra, förutom att skänka pengar till mina närmaste släktingar:

Jag skulle resa och upptäcka världen samt skaffa mig ett boende i vacker natur med milsvid utsikt där jag kunde varva ned mellan mina utlykter runt om i världen. Ett ställe nära naturen och med visst avstånd till grannar men ändå med nödvändig service och kommunikation inom bekvämt räckhåll.

Sedan skulle jag ägna mig åt musik, konst och kultur. Inte som utövare, därtill har jag alltför liten talang, men som stödjare till konstnärer och projekt. Leta upp och besöka människor som har idéer, mod och originalitet. Bekanta mig med spännande projekt, träffa givande människor och entusiaster och där jag ser att en donation skulle föra arbetet vidare, i alla tysthet ge bidrag. Det kunde gälla konst, litteratur, musik, arkitektur eller hjälp till den lokala hembygdsföreningen, en fattig gatumusikant, graffitikonstnär i storstadens slum, en lovande, ung författardebutant.

Men välgörenhet och hjälp till de behövande då? Ja, de skulle få sin beskärda del. Nöden och fattigdomen är stor i världen och att helt kallt behålla alla 87 miljonerna för sig själv och sina egna intressen är inte moraliskt rätt. Det finns fattigpensionärer som knappt klarar sig, ensamstående mammor med svag ekonomi, hjälp till mat och utbildning i u-länder, katastrofhjälp som behöver pengar och resurser, flyktingar i nöd. Det som jag i liten skala redan idag engagerar mig i skulle få mångdubbelt större.

Föresatsen är att den dag jag lämnar jordelivet så skulle det inte mycket finnas kvar av förmögenheten. Med en plan, rätt investeringar och en budget för olika ändamål så skulle jag förhoppningsvis kunna leva ett givande liv resten av mina dagar samtidigt som jag skulle berika mig själv i kontakt med människor och allt det förunderliga som människan kan fundera ut och framställa. Jag skulle bli en filantrop. – Visst, ett liv med guldkant men det mesta skulle jag ge bort.

Hur tror ni att ni skulle reagera på en så stor vinst och vad skulle ni göra av alla pengarna? Detta är två frågor jag med spänning ser fram emot att ni besvarar.

Blir livet till guld eller is efter en stor lottovinst?

Vad hände sedan, när motorn tystnade?

Det har nu gått en vecka sedan det bestialiska dådet i Stockholm utfördes av en man som gick i det ondas tjänst, uppenbarligen övertygad om att just hans åsikter och sympatier med daesh gav honom rätten att med lastbil köra över och kallblodigt mörda oskyldiga människor. Tanken bakom sådana terrorhandlingar är att skapa rädsla och aggressivitet, att gödsla fördomar och få till ökade motsättningar i samhället. Samma idéer som de främlingsfientliga och rasister odlar genom propaganda, ”alternativa medier” och rena lögner. Dessa extrema, till synes motsatta grupperingar lever i symbios med varandra.

Utan att darra alltför mycket på läppen så tror jag att det fanns högerextrema individer som med skadeglädje utropade ”vad var det vi sa”. Nu fick de äntligen vatten på sin kvarn; det är flyktingarna och invandrarnas fel.

Desinformation, spekulationer och lögner spreds med ljusets hastighet kort efter dådet. Skottlossning och knivhuggning rapporterades från Åhléns trots något sådant inte förekom.  Istället anklagades massmedia för mörkläggning, ett enkelt sätt att förstärka lögnen bland de rättrogna och samtidigt sopa bluffen under mattan.

SD:s partisekreterare Richard Jomshof spred utan minsta tvekan uppgifter om att en präst från svenska kyrkan i TV skulle ha sagt att ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”. Ett påstående som det inte finns det minsta belägg för. Ett annat liknande rykte var att svenska flaggor inte fick finnas på den manifestation som hölls på Sergels torg förra söndagen. Förklaringen var att ”eftersom det kan innebära obehag för de minoriteter som kommer att delta”. Åter en lögn som var tänkt att väcka harm hos Sveriges befolkning.

Avpixlat, husorgan för de främlingsfientliga, utpekade en fullständigt oskyldig man som attentatsman. Bilder manipulerades och trollen på sociala medier firade julafton.

Tyvärr går en del, till synes förnuftiga människor, på dessa lögner utan att kolla källa och syfte. Harmen och ilskan tar över och källkritiken får stå tillbaka. Lögner sprids rasade fort genom att vanliga människor inte tänker sig för utan delar vad som helst.  Rädslor och misstänksamhet förstärks och krav på stängda gränser, både fysiska och sociala, ställs. Ett exempel är Lokaltidningen som påstår att den nordiska passfriheten avskaffats på polisens order. Helt fel, polisen genomför istället kontroll vid inre gräns vilket är något annat och helt logiskt vid mycket grova brott som attentatet på Drottninggatan var.

Det är viktigt att ha näsa för källkritik och speciellt vid sådana händelser där det finns parter som drar nytta av våldsdåd för att främja sina egna agendor. I detta fall islamistiska extremister och högerpopulistiska krafter. Vem har startat ett påstående, när, vilken agenda kan de tänkas ha som förmedlar en uppgift, finns uppgifter från flera än ett håll, vad säger myndigheterna.  Det finns alla skäl att träna upp sin källkritiska förmåga i en tid när cyberkriget rasar i full styrka utan att vanligt folk är medvetna om det. Det är inte bara trollen och extremister på sociala medier som är aktiva utan stater satsar alltmera på att attackera eller försvara sig på Internet.

Trots den massiva hatvåg som följde på främst sociala medier samlades till stora delar Sveriges folk för att manifestera sammanhållning och kärlek, till stor förtrytelse för de högerextrema och radikaliserade islamister. Manifestationen på Sergels torg var bara ett exempel. Det svenska samhället fortsatte att fungera trots detta provokativa angrepp på ett demokratiskt styrelseskick. Den av SD så omhuldade myten om samhällskollapsen i Sverige fick inte ens vid detta tillfälle någon tillstymmelse. Jag förstår att partiets anhängare känner besvikelse. Precis som gärningsmannen och hans gelikar.

Malena Ernman har skrivit en kolumn som så väl belyser vad som hände i Sverige efter terrordådet i Stockholm 7 april 2017. Vi borde hata och vara rädda, skriver hon. ”I stället står vi sida vid sida och tar hand om varandra. Vi hedrar offren. Vi lider med deras anhöriga och vi säger att hatet och terrorn inte kommer skrämma oss” fortsätter hon i sin kolumn. – Så är det, än en gång har de extrema misslyckats men det gäller att vara vaksam så att inte gränsen för medmänsklighet och sunt förnuft långsamt och nästan omärkligt förflyttas ut till den avgrund där människan inget är värd.

Vårtecken

Det var på tiden att jag krafsade lite i rabatten härom dagen för idag såg jag de första blomstjälkarna titta fram. Detta trots att det fortfarande är tjäle i marken och isen låg alldeles bredvid. Märkligt detta med naturens gång. Flyttfåglarna kommer och växterna tittar fram trots att det är både kallt och vått. Kanske det är solljuset som varje dag ökar eller är det någon mystisk naturens klocka som talar om att nu är det tid att växa, tid att sätta bo och lägga ägg.

Jag trodde att det var ovanligt tidigt i år med den första späda växtligheten men det visade sig att ifjol så kom samma blommor upp den 2 april, tre dagar tidigare.

Inget märkvärdigt, säkert finns det redan på många håll blommor på väg upp men jag gläds åt mina oansenliga rabatter som sköter sig själv. Inget gör jag och ändå kommer blommorna upp varje år. De blomstrar en tid, tynar bort till hösten och försvinner i marken.

I något skede på våren vill jag stanna tiden och inte låta mera hända. Just när det är som bäst, som mest grönskande, som mest friskt. Moder natur lär dock inte gå med på det utan allt har sin gilla gång. Snösmältningen sin tid, nyvaken myra sin tid, syrén sin tid, lingonen sitt tillfälle och norrskenet sin plats på mörkan himmel.

Kanske bäst så; allt har sin rundgång.

Det första gröna våren 2017. Upp skall de, om de så  genom isen stånga.

Tankar kring en spelning och lurad först april

He, he, Iiris Viljanen spelade mig ett spratt idag! Naturligtvis, det är ju första april.

Recensionen i Vasabladet från gårdagens konsert med Iiris Viljanen på Wasa Teater har rubriken ”Hypnotiskt bra Iiris”. Det är också beskrivningen av mitt intryck från konserten. Jag letade efter just de orden. Varför då kanske någon frågar sig? Jo, i flera av låtarna blev jag så koncentrerad och, ja, nästan hypnotisk, att jag vaknade upp när det skulle applåderas. Nästan yrvaken; var sången redan slut?

Jag lyssnade till orden som så enkelt och okonstlat ljöd över den ganska fullsatta salongen. Orden och den nakna rösten. Hon har faktiskt vacker röst. Tänkte att hon har förmågan att sätta ord och stämning på det vardagliga, alla gråa dagar, små händelser. Som om det blir till någonting viktigt, en del i en kedja.

Eller sådant som är viktigt utan att vi förmår formulera oss. Inledningen till sången ”Ska vi fira” är just ett sådant exempel.

ett hemligt nummer
tre missade samtal’ du hade väldigt gärna velat höra dina provsvar
klart du vill veta att du har liv kvar att leva
klart den vill veta att vi kan hänga
vi kan int göra nåt åt det här mer ikväll
vi kan int göra nåt åt det här mer ikväll
det var ett halvår sen som de mena du var frisk
klart det är nojigt att en får ångestproblematik
du kan int tänka klart
det är för sent
försök sov nu
försök att glömma hur det är

Eller bara något som händer och glöms, men som finns kvar i sången, om vi gjort en. Sådant vi alla upplever. Som idag, en gråvit första april med snöslask i luften; jag har slutat mata fåglarna, de får klara sig själva nu. Blev det en rad i en sång, nej. Men Iiris Viljanen hade kunnat göra det och även få mening i det.

I slutet av konserten sjöng hon också ”Kom ti byin” på ren dialekt. Jag kan tänka att för en rikssvensk kan det vara svårt att förstå allt i den sången. Det mesta är lokalt förankrat och många dialektala uttryck förekommer men den är bra både i KAJ:s poppiga version och i Iiris Liljanens tolkning där orden lyfts fram till eftertanke. Medlemmarna i KAJ skymtade i publiken och säkert såg de fram emot att få träffa henne efter konserten. Tyvärr dröjde hon så länge efter spelningen att jag tröttnade att vänta vid skivbordet och åkte hem. Jag hade gärna köpt en signerad CD som minne från konserten, som jag ofta brukar. Jag tror att om hon snabbat sig lite efter avslutningen så hade hon nog sålt ytterligare en och annan CD innan folk försvann. Nu blev bara de mest trogna och hängivna kvar.

Ingen CD för min del men musiken finns på Spotify och idag låg jag på soffan och lyssnade genom albumet ”Mercedes” och det föregående albumet ”Kiss me stupid & 7 more solo piano pieces” som består av enbart pianostycken. Det var den först låten i det albumet, ”Kiss me, stupid” som spelade mig ett spratt.

I introt till ”Kiss me, stupid” finns ljud på något slags klampande på golv, någon som går. Det lät exakt så som när sotaren klättrar uppför brandstegen på min stuga för att sota skorstenen. Jag har hört det många gånger. Därtill kom ljudet från den högtalare som ligger vägg i vägg med brandstegen. Det lät precis som om någon klättrade uppför brandstegen och jag blev helt förvånad och tittade ut genom fönstret. Ingen syntes till och jag blev tvungen att gå ut på baksidan av stugan för att se om någon klättrat upp på taket. Ingen där, spökar det, frågade jag mig och skrapade mig i huvudet.

Konfunderad återvände jag till soffan och startade låten på nytt. Åter var det någon som klättrade uppför brandstegen men nu lyssnade jag noggrannare och visst, ljudet kom från vänster högtalare. Ett intro som lurade ut mig i duggregnet på eftermiddagen den första april. Ingen annan har lyckats lura mig idag, vad jag vet, men Iiris lyckades!

En taskig bild från spelningen. Bättre än så blev det inte med mobilkameran från mitten av salongen. Fr.v. Daniel Holmström, Iiris Viljanen, Hamilton Eklöf och Mikaela Hansson.
En av alla dessa gråvita dagar som passerar

Efter en paus, ikväll är jag åter på spåret

Oj, oj, länge sedan sist! Hela 9 dagar utan ett enda inlägg. Vadan detta? Det är som om all inspiration runnit av mig. Kanske det är vårtröttheten, kanske det är förkylningen som drabbade mig för ett par veckor sedan som snott all motivation.

Ikväll skall jag emellertid till Wasa Teater och lyssna på Iiris Viljanen och company. Det blir spännande att höra henne, en av landskapets döttrar, som numera mest huserar i Sverige och där rönt stora framgångar. Inte minst med hennes senaste album ”Mercedes”. Det är lite grann Lale över henne. Annan musikstil men ändå finns vemodet och det nakna och avskalade i hennes musik. Och hennes finländska rötter hörs i rösten som hon utan att skämmas lyfter fram som en naturlig del av sin musik. Kanske just därför som publiken i Sverige tagit henne till sitt hjärta? Det skall bli kul att uppleva henne live.

En cover har hon nyligen gjort på Kom ti byin, KAJ:s senaste stora hit. Något höjde jag ögonbrynen, skulle hon lyckas? KAJ:s stil är ju så annorlunda och så populär. Ändå blev hennes tolkning suverän. Låtens budskap går fram, á la Iiris Viljanen. Det visar vilken stor musiker och sångerska hon är. Förhoppningsvis får vi ikväll även höra denna låt. Väl mött ikväll! – Någon annan som skall dit?