Vernissage i Vörå, både foto och målningar

Igår var jag på vernissage. Troligtvis för första gången vad jag kan minnas. Hälsades välkommen och bjöds på något gott i glaset med tilltugg. Sedan var det att mingla runt och betitta de uppställa och upphängda verken som de två artisterna visar på biblioteket i Vörå. (2.7 – 14.8)

Den ena var Roger Ohls, duktig natur- och landskapsfotograf även om jag också sett strålande bilder på både bil och motorcykel. Han är f.d. arbetskamrat och det var mest därför jag kom och för att jag visste att han tar fantastiska bilder. Hans bilder är tagna med omsorg och skicklighet och jag kan bara fantisera om det tålamod som krävs av honom för att komma nära sina levande motiv. Örnbilderna är i en klass för sig men den bild som jag helst velat ta med mig hem var från Brakkåfallet nära Vildmarksvägen i Jämtland. Jag gillar verkligen hur han fångat skiftningarna i bergväggen och vattnets liv. Landskapsbilderna är oftast från Finland, Sverige och Norge.

Den andra konstnären var Pernilla Backman, ursprungligen från samma by i Vörå som Roger men nu bosatt i Helsingfors. Hon målar både abstrakt och realistiskt eller en kombination. Jag kände inte till henne sedan tidigare och det är alltid en upplevelse att upptäcka ny konst och förstå vad som avses. Trots att jag är ganska okunnig om konst så är det ett av mina stora intressen därför att jag vill veta vilken tanke som finns bakom. Förstå och få aha-upplevelsen, eller bara se det vackra. Jag hade gärna talat lite närmare med henne om hennes konst men på vernissage finns oftast inte tid för ett mera meningsfullt samtal.

Jag tipsade tidigare om Nick Brandts bilder på IBIS i Vasa och nu kan jag tillfoga denna utställning på biblioteket i Vörå. Se den, ta er tid att se både fotografierna och målningarna. Det kan finnas behov även på semestern att ta ett steg tillbaka, betrakta, reflektera och sedan gå vidare med ett minne eller en förundran.


Pernilla Backman 

Mi querida galleria – verk av Pernilla Backman

Fotografen himself, Roger Ohls

Tyvärr blev bilden (med mobilkameran) jag tog av Pernilla dålig men här finns några av hennes verk på utställningen. Andra från höger ”Queen Bee” hade jag gärna tagit med hem.

 

Annonser

Nick Brandt i Vasa, ett självklart val för den fotointresserade

Vad passar bättre än ett litet tips om semesteraktivitet i provinshuvudstaden denna tid på året? För de som har semester men också för oss andra som kanske har egen tid nästan obegränsat eller de som jobbar i sommar.

I tisdags efter att vi vinkat av cyklisterna på väg till Paris så blev det besök på IBIS fotoutställning i Stadshuset i Vasa alldeles bakom Atrium-kvarteret.

Där visas nu bilder i storformat av vilda djur från Afrika. Nick Brandt är mästerfotografen bakom dessa ståtliga verk som får en annan dimension än vanliga reklam- eller turistbilder. Bilderna är mera än bara bilder på djur! Att han inte heller använder teleobjektiv är anmärkningsvärt.

Bilderna är i svart/vitt och visar djuren ur annan vinkel och närmare än vad vi är vana vid. Det är inte bara djuren som skildras mästerligt utan miljön och kompositionen i bilderna är i en klass för sig. Utställningen är helt klart värt att offra en stund på och att inträdet är lika med noll gör ju inte saken sämre.

Så, gott folk, har ni en stund extra vid besök i provinshuvudstaden denna sommar fram till 19 augusti så gör ett besök på IBIS! Ni blir inte besvikna. Eller så gör ni Nick Brandts bilder till huvudmål för besöket i staden och sedan äter lunch på Två Kupoler i Hartmans-huset. Så gjorde vi i tisdags.


Nick Brandt Photography    Tror ni mig inte så ta en titt på hans hemsida!

Nick Brandt – Wikipedia

 IBIS Vasa 

 

Fantastiska bilder –  mycket att lära för en enkel amatör

Här kan man gå en lång stund om man vill eller varför inte flera gånger

Klart med jobbet i Lightroom

Jag har de senaste dagarna ”framkallat” mina bilder från resan till Algarve och dagstrippen till Sevilla i Spanien. Av dessa valde jag ut 73 bilder till en katalog på Flickr som jag kallar ”Algarve – Sevilla May 2018”. Det är mest typiska semesterbilder, inte så mycket folk på dem, utan mera stadsvyer och bilder av landskap. Sevilla hade fina hus och spännande arkitektur av äldre modell men jag hann bara fånga ett fåtal på bild. Sister Jane och svåger finns också med på många bilder men dessa finns inte i denna katalog utan är av mera privat karaktär. Flera av dessa bilder blev riktigt lyckade men jag vet inte om jag vågar be om tillstånd att få publicera dessa offentligt.

Några bilder placerade jag i katalogen ”Street Photography”. De åtta sista bilderna i denna katalog.

En del av bilderna har ni redan sett på bloggen men här är de flesta samlade. Möjligen kan det komma någon till.

Uppe till höger i Flickr finns denna knapp  för att se slidshow. Bildspelet går att pausa med mellanslagstangenten. För att i detta läge se helskärm använder vi tangenten ”F11” på tangentbordet. Samma tangent för att återgå till normalläget. Jag har tjatat om detta tidigare men tycker att bilderna kommer bäst till sin rätt i helskärm.

Så kan jag till största delen lägga resan till Albufeira, Algarve-kusten och Sevilla till handlingarna. En fin resa men nu går livet vidare och imorgon blir det en cykeltur i landskapet med kameran i cykelkorgen. Månne jag inte skall få någon bild som är annorlunda än bilderna från Algarve?

Detta är en bild från Albufeira men som inte finns på Flickr utan bara här på bloggen. Ett klocktorn av ett eller annat slag. Någon kyrka såg jag inte till.


Album Algarve – Sevilla May 2018″ 

Album ”Street Photography” – de åtta sista bilderna

In i dimman

Nåja, så dimmigt blev det ändå inte igår morse. Först vid 8-tiden smög en lättare dimma in över skärgården men den blev inte långvarig; redan en timme senare smög den lika försiktigt tillbaka.

Jag tog dock kameran och körde en sväng men fick hålla mig till landsvägen genom skärgården. De mindre sidovägarna lider nu ofta av menföre varför jag ogärna kör där.

Jag hade hoppats på en kombination av solljus och dimma men den stunden blev mycket kortvarig och gav inte mycket i bildväg. Några bilder blev ändå hyfsade så här kommer de!

Dimmigt i Brudsund

Isläget vid Rågholms sundet, Västerö

Längre ut mot Västerö fanns det  ansatser till tidigt vårfiske. Eller en liten kryssning i råken?

Ödsligt vid Stråkaviken när jag tittade ut mot Gloppet.

Här var det inte många båtar i spiltorna. Bara kusins infrusna fiskebåt var sjösatt, eller skall vi säga issatt? Om några veckor är det mera liv här. – Stråkaviken, Österö

Sedan åkte jag tillbaka och då kom solen fram och skingrade snabbt dimman vid Rågholms sundet. Mera dramatiskt än så blev det inte denna dimmorgon men alltid något.

En riktig fotograf applåderar inte

Det är skillnad på fotograf och fotograf. Det finns yrkesfotografer, hobbyfotografer och någonting mittemellan. Kanske de är fotokonstnärer eller fria själar?

Själv är jag hobbyfotograf men det hindrar ändå inte att jag har ambitioner att få fina bilder. Som jag skrev tidigare i ett inlägg så finner jag street photography intressant trots att jag bor i skärgård och glesbygd. Kul är också att fotografera vid konserter. Att få en riktigt bra bild eller två vid en konsert är en fin fångst.

Som på Umefolk i lördags. Jag har ännu inte hunnit framkalla alla bilder men redan nu kan jag säga att jag är mycket nöjd med flera bilder jag fick. Bl.a. den av Katarina Barruk i förra inlägget.

Vid konserter är det standard att de fotografer som är ackrediterade får fotografera under de tre första låtarna nära scenen. Vi glada amatörer fotograferar hela tiden, men det är viss skillnad ändå. För det mesta får inte fotografer ur publiken fritt tillträde till ”diket” framför scen vilket gör att det kan bli svårare att få den där riktigt fina pangbilden. Det gäller nämligen att komma så nära som möjligt. – Visserligen fanns inget dike på Umefolk men annars vid större konserter.

Yrkesfotografer, de som lever helt eller delvis på fotografering, har sina uppdrag, vill få de perfekta bilderna, tar sina bilder och försvinner många gånger lika snabbt som de kom. Ofta utan att applådera. Det kan förlåtas för artisterna är också beroende av att bra bilder tas av dem som får spridning via t.ex. massmedia. Det är ju rena reklamen för dem.

Sedan har vi världsstjärnorna som är kinkiga som bara den och inte tillåter vare sig det ena eller andra.

Vi amatörfotografer kommer till konserten för att höra musiken, uppleva stämningen och också förhoppningsvis få fina bilder. Och när vi hört musiken vi gillar så applåderar vi också. Jag kan bara tala för mig själv men så är det. Åtminstone åker inte jag till en konsert enbart för att fotografera. Då skall det nog vara någonting extra spektakulärt och mycket pyroteknik i luften.

Något annat som utmärker många yrkesfotografer är ryggsäcken med alla fotogrejorna ombord. Objektiv och kanske flera kameror. En yrkesfotograf får inte vara blyg men inte heller vara så självisk att hen stör andra fotografer i samma arbete. Ett proffs tar hänsyn.

Själv tar jag bilder på en konsert för att ha fina minnen från tillfället men också för bloggen och sociala medier. Visst kan man med ord berätta om en konsert men ett gäng fina bilder ger inlägget en helt annan dignitet. Och är bloggen tillräckligt stor så visst får läsarna bra eller dåliga intryck av artisten genom bloggens försorg.

Själv har jag genom åren försökt sprida budskapet om bra artister och festivaler/tillfällen där jag själv varit med och upplevt stämningen. Kanske t.o.m. fått prata med artister. Det handlar om att kunna beskriva och få intressanta bilder. Egentligen ett mikroreportage.

Som ikväll när jag via en blogg fick upp ögonen för gruppen Jenny and the Mexicats.

Egentligen vill inte jag vara yrkesfotograf. Jag är hellre den fria själen som kombinerar foto, musik och upplevelse till en bakelse i min blogg som ni gillar att mumsa i er. Sedan kan jag inse skickligheten hos ett proffs men den kan kanske förvärvas genom träning och utforskande. Och inte minst genom att iaktta hur en yrkesfotograf jobbar.

Jag åkte förresten hotellhiss i lördags på samma gång som Bridget Marsden och Leif Ottosson i gruppen The SISKIN Quartet. Först halvvägs upp kom jag på vem de var och sa oförhappandes: ”Aha, spelmännen!” Bridget fann sig snabbt och replikerad: ”Och du är fotograf”. – Ja, det är jag, på mitt sätt.

Spöket i köket

Bara genom att ställa sig riktigt nära och se på så lär man sig även i unga år.

En glad Katarina Barruk

Street photography

Gårdagens inlägg bestod av bilder och ingen text, helt medvetet. Senare fick jag en kommentar och som svar skrev jag något om bilderna och kom samtidigt att tänka på Street photography, en genre inom fotografering som jag tycker är spännande.

Visst kan en landskapsbild, solnedgång och snötäckt skog vara vacker men det finns ju miljontals sådana bilder. Street photography är mera att fånga ögonblicket, det som händer just nu och sedan aldrig kommer tillbaka. Så kan också en landskapsbild vara men det är ändå samma vy även om årstid och ljus växlar.

Helst bör det finnas en eller flera människor på gatubilden och gärna mitt i en handling eller med en min som uttrycker något. En sådan bild är unik och högst troligt kommer situationen inte tillbaka. Bilden kan också föreställa en intressant detalj eller en ovanlig vinkel i allmän miljö.

Det svåra för nybörjaren är att våga rikta kameran mot okända människor, med eller utan tillstånd. Att först fråga lov förtar ofta den spontana stämningen, vilket är själva poängen med street photography. Det behöver förresten inte ske enbart på gatan utan vilken offentlig miljö som helst är lämplig.

Jag tittade en god stund idag på Street Photography på Flickr.com och vilka otroligt intressanta bilder som presenterades. Detta är något jag kommer att satsa mera på och jag skapade också idag ett album på min Flickr-fotosida där jag kommer att samla mina bästa gatubilder.

Idag är det tillåtet att ta bilder av människor på allmän plats om det inte är s.k. kränkande bilder. Det säger sig nästan självt. Hur det blir i maj när GDPR kommer att gälla i hela EU återstår att se.

I allmänhet tror jag inte att de flesta människor blir arga eller upprörda över att de kommer med på bild men ber de mig att ta bort bilden från kamerans minneskort så gör jag det naturligtvis. Det har bara hänt mig en gång att någon sagt att de inte vill vara med på bild. Det var ifjol somras på Urkult som en tjej kom fram till mig och sa så. Jag tog genast bort bilden eftersom det efteråt kan vara svårt att minnas vem det var som ville bli borttagen. Hon hade kanske sina skäl?

Tvärtom händer det ibland att folk kommer fram till mig och vill vara med på bild. Det har hänt mig flera gånger på Urkult. De tror att jag är någon slags proffsfotograf, ha, ha. Nåja, ifjol jag var i alla fall anlitad som festivalfotograf och så kommer det att bli även kommande festival i början på augusti.

Som sagt, Street photography är min nya utmaning och jag hoppas att jag inte får på flabben av någon uppretad medborgare som känner sig kränkt. Det gäller att agera med förnuft och inte vara påflugen.

Jag tycker att människor är det finaste man kan fotografera och jag tror samtidigt att riktigt lyckade gatubilder inte växer på träd. Jag tror också att det inte bara handlar om teknik och fotografisk skicklighet utan att också kunna få folks förtroende och att ta vara på den sociala miljön.

En spännande utveckling av mitt fotograferande och redan nästa helg kommer jag högst troligt att få till en och annan bild som i bästa fall kan kallas street photography. Här i byn är det inte så många tillfällen för sådan fotografering.


Street Photography Promenade –  Flickr

The Ultimate Beginner’s Guide for Street Photography  

10 Street Photographers Who Are Immortalizing Our Modern World  

GDPR: Så påverkas fotografer av den nya lagen 

Hovrättsesplanaden utan ord – För ett år sedan gjorde jag ett inlägg från Hovrättsesplanaden med liknande bilder som föregående inlägg

Här kommer ytterligare ett par bilder från i fredags när jag gjorde Vasaesplanaden i Vasa. Nu med lite folk i bild. Strax mera levande bilder även om dessa två bilder inte är några märkvärdigheter.

Krämpor, sommarlängtan och öl

Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Själv får jag instämma även om mina krämpor är av annat slag.

Stortån har blivit bra, tack och lov. Kvar finns något ömmande i själva fotbladet men det är på bättringsvägen. Idag företog jag en rask promenad, avbrutet av diverse fotograferande, på hela 6 km. Igår blev det 4 km. Gott så!

Däremot har jag drabbats av ryggont i nedre delen av ryggen och delvis i höften. Inget rosenrasande ont men ändå ganska irriterande. Någon snöskottning har jag inte utfört de senaste två dagarna så det kan det inte gärna bero på. En teori jag har är att jag under de två vandringsturer jag företog igår och idag ännu inte går på rätt sätt med höger fot; något som kan påverka ryggen. Jag vet t.ex. när jag jobbade i Saltgruvan så var det viktigt att ha rätt sorts skor, annars kunde jag få ryggont.

Annars var det fint att vara ute idag. Dimmigt redan från morgonkvisten vilket gjorde att jag fick rätt fina bilder med en vacker ljusgul dimma mot öster.

Är det inte lättare att få fina bilder på vintern än på sommaren? Det är nästan så att jag föredrar vinterljuset mera än starkt solljus på sommaren. Visst kan man få bra fotografier även på sommaren men då är det gryning och skymning som bjuder det rätta ljuset.

Jag kan ändå längta mig tillbaka till sommaren samtidigt som minnet ligger kvar av en ganska kylig sommar 2017. Det blev aldrig den där värmeböljan som gjorde att man kunde ligga i skuggan och läppja på något läskande medan man klagade över svett och värme. Och mygg. Till och med myggen frös bort i somras.

I år har vi en riktig vinter även om vi ännu inte drabbats av sträng kyla. Lagom mycket snö och framöver utlovas minusgrader. Kanske det då också blir en fin sommar? I alla fall drömmer jag om att kunna åka ut till villan en solig och het sommardag, mitt på en vardag, sätta mig på verandan, dricka en kall mellanöl och spana ut över fjärden samtidigt som jag lyssnar på skvalradion och tänker på mina f.d. arbetskamrater som strävar på i Saltgruvan med svettigt anlete och bromsar som ilsket surrar runt innan de fulingarna ger ett bett i skinnet. Rent ut sagt, njuta av mitt liv som friherre!

På tal om öl så har jag spanat runt lite i affärerna om det möjligtvis går att få syn på det nya sortiment som vanliga matvaruaffärer fr.o.m. årsskiftet kan erbjuda, nämligen starköl. Det enda jag sett är s.k. lonkero med procenten 5,5. Inte en enda burk eller flaska starköl har jag sett! Å andra sidan har jag inte heller lagt speciellt mycket tid på denna spaning.

Själv kommer jag att hålla mig till mellanöl under sommarens soliga dagar. Vintertid är det sparsamt vad jag dricker öl. Undantaget var Malmgårdens julöl till middagen på julafton. Ett riktigt god julöl, vill jag påstå. Mellanöl, naturligtvis. Skål, nu blir det en mugg te innan sängdags!


Starkölen ingen större succé i butikerna under första försäljningsdagen 

Mera vinterbilder!

Gammel-Ahlnäs hamn med soldimma i sydost
Gamla sjöbodar som ännu hänger med. Några bodar och båthus finns ännu i byn.


 

Perfekt sparkföre!