Tidigare på dagen deltog jag i en begravning där en kylslagen gravsättning bidrog till förkylningens främjande. Trots att det inte tog lång stund vid graven började jag frysa.

En av byns äldsta innevånare har lämnat jordelivet. Hon blev 96 år gammal. Vid minnesstunden i ett av byns bönehus, Betel, fanns det tillfälle att framföra en sista hälsning eller bara berätta något om henne. Hade jag bara förberett mig hade jag kunnat bidraga med något. Hon var nämligen den som hjälpte mig vid introduktionen till mitt första riktiga arbete som 16-åring. Hon visade mig omkring, hur stämpelklockan fungerade, rutiner på min första arbetsplats. Hon var också en trogen kund den tiden jag sålde tidningen ”Svenska Journalen” som lösnummer i byn.

En annan bybo reste sig dock och framförde sin hälsning. Han tillhör också frikyrkoförsamlingen Betel och är även han 96 år gammal. Jag tycker att det är strongt gjort eftersom han har uppnått denna ärevördiga ålder och ändå förmår att ta egna initiativ och med kraftfull stämma framföra sitt budskap.

Människor föds, människor dör, sådan är livets gång. Själv har jag så smått börjat förstå livets förgänglighet och vikten av att ta vara på nuet: att säga JA, att inte gömma sig bakom blyghet och rädsla för att göra bort sig. I morgon är det en ny dag, den första.

Höst, ett återanvändande för att skapa ny kraft

Man må tycka vad man vill om vindkraft, själv har jag inte riktigt tagit ställning till detta utan mera lyssnar och lär, men det som nu händer i de byarna är inte trevligt. En del av de som är emot och har besvärat sig har fått ta emot hotelser och skällor för sina åsikter. En har dragit tillbaka sitt besvär p.g.a. hot medan andra står fast vid sina besvär. Det är sorgligt när sådan split drar genom bygden och troligen för lång tid framöver kommer att skapa djupa sår mellan annars så fredliga bybor. Pengar är roten till allt ont och helt säkert är de pengaintressen inblandade även här samtidigt som bolaget har erbjudit ersättning till byarna om de lyckas eliminera besvären. Det är just det som spär på striden. Inte snyggt gjort samtidigt som motståndarna menar att det är skattemedel som används för att muta byborna.

Själv hoppas jag inte att vår by någonsin drabbas av en lika stor splittring. Det har vi inte råd med. Visst kan det även i vår by förekomma att folk har olika åsikter och ibland kan ett och annat hårt ord fällas men i långa loppet tror jag ändå att de flesta hälsar på varandra  och inte låter gammal groll förgifta tillvaron hur länge som helst. Som sagt, det har vi inte råd med för vi är en liten by och alla är värdefulla för byns fortbestånd.

Mitt i byn. Fint att ”Sjömannis” fick tillbaka sitt namn i form av Villa Sjöman.

Idag är ögruppen en del Unescos Världsnaturarv tillsammans med Höga Kusten. Naturen på de två delområdena är dock vitt skilda med klippor, berg och djupa vikar på andra sidan Bottenhavet medan Kvarkens skärgård till stor del består av steniga stränder, få berg och kräver gedigen navigationskunnighet eller god lokalkännedom. Stenar finns strax under ytan och grund finns här och var i vattnen. Hur som helst så är Mickelsörarna vackra och inte helt nedlusad med villor och sommarstugor. En naturstation finns på Kummelskär och det var dit vi styrde stävarna. Ja, vi hade två större båtar, Corina och Svalan, inhyrda och det var skepparna ombord som styrde. Förutom det kom det några mindre båtar som rattades av Saltgruvans eget folk.

Rätt fint väder njöt vi även om det gungade och rullade en hel del när vi skulle hem. Jag tog mig då en tupplur under däck för både god mat och sjöluft tär på krafterna. Maten vi fick var super: pitabröd med grillade laxbitar inuti och hamburgare av stort format samt sallad. Mätta blev vi minsann och gott var det. Restaurang Nabben som stod för det kulinariska ute i det fria kan sin sak och gjorde ingen besviken.

Något egentligt program hade vi inte utan fri samvaro bjöds samt guidad vandring runt holmen. Ögruppen har en hel del historia att berätta och naturen själv tarvar också viss förklaring. Själv tycker jag att det är bra med inte alltför mycket aktiviteter utan jag gick tillsammans med Stora Yxan på fotosafari runt om på det steniga skäret.

Det fina med en sådan rekreationsdag är att man har tid och tillfälle att tala med andra krigare i Saltgruvan som man normalt inte hinner språka så mycket med. Själv hade jag turen att stöta på psykologen, som vi kallar honom. Han har som projekt för att göra en undersökning av trivseln på arbetsplatsen och kommer från södra delen av republiken. Normalt har jag inte mycket att göra med honom men nu visade sig att vi hade gemensamma intressen: resor, språk och foto. Sådan konversation kan dra ut på tiden och hux flux var det tid att åter äntra båtarna.

En för mig obekant man som också fanns i sällskapet förundrade sig över att vi på betald arbetstid fick göra denna utflykt varvid jag svarade: Fast det är bara en gång i veckan och då går det nog.

Så har jag då varit på sommarens första utflykt men därvid hoppas jag inte att det stannar. Planer finns, planer finns…

Svalan med väntande skeppare.

Här närmar vi oss Kummelsär med naturstationen som är en f.d. sjöbevakningsstation. Corina ligger redan i hamn.

Usikt från tornet.

Beskedliga vågor rullar in från norr men en stormig höstdag, då vore det en upplevelse att stå här.

Några av krigarna förser sig med sallad och såser.

Se där står en själv på stenig strand.

Själv besökte jag två påskbrasor tillsammans med min granne fåraherden samt sister Jane och svåger. Vid Hellnäs sund hade den nybildade boendeföreningen fixat till en brasa och i byn hade Malaktgård även de en stor brasa. Båda brasorna brann friskt och som tur var tändes de med en timmes mellanrum så vi kunde se båda.

Till påskbrasan hör också korvgrillning. Sister Jane bjöd på mat en stund innan så vi var ganska så mätta varför det bara blev en korv på vardera stället. Normalt hade jag nog tagit två. Sister bjöd på bakad potatis och memma men för egen del avstod jag memman. Jag kan inte kalla det en maträtt för en vit man, liksom jag inte heller gillar lutfisk. Sister visste det och hade också ett alternativ för mig, nämligen bärsoppa med vispgrädde. Mums! Vi blev alltså väl födda igår kväll.

Vid Malaktgård finns det ett stort flyttblock med en höjd av 18 meter. En rätt stor stenbumling med andra ord. Jag gick ned till stranden för att fotografera storstenen som också kallas Stenkyrkan eller Degerstenen och träffade där två flickor. Jag vet inte i vilken ålder de var men jag skulle tro att de var i yngre tonåren eller något sådant. Jag började prata med dem och berättade att när jag var barn brukade vi bada vid detta ställe. Då såg det annorlunda ut men stenen var densamma. Det är ganska långgrunt vid detta ställe och vid lågvatten blottades stora ytor av den hårda lerbottnen. En bit från storstenen fanns en sommarstuga med finska ägare och där fanns också barn. Vi träffade dem aldrig men jag minns att vi brukade skriva meddelanden till dem i leran och nästa dag hade de svarat. Den tidens chatt på Internet.

Påskbrasor är annars mest förekommande här i Pampas men lär också finnas på sina ställen i Göteborgs skärgård. Om de finns på andra ställen i republiken vet jag inte men därom vet kanske läsare av denna blogg?

Påskbrasan vid Hellnäs sund

Här tar brasan vid Malaktgård sin början.

Stenkyrkan i Malakton. Jag känner då ingen som bestigit denna stora sten.

En av ortens äldre entreprenörer med sina sjumilasteg är ett tacksamt och återkommande objekt i revyerna genom åren. Denna gång säljer han sitt hus men till sist blir det så krångligt att han istället köper huset av sig själv. Den ständige affärsmannen som både köper och säljer.

Själv tyckte jag att bästa numret var Restaurang Spiltan där det nyfikna men för hästkött rädda paret gör ett besök. Ständiga antydningar i hästväg gjordes av ställets hovmästare (he, he, hovmästare) vilket inte gjorde besöket lätt för kvinnan som hade mest aversion mot hästkött. Till sist hittar de dock en fiskrätt på menyn som rimligtvis inte hade med häst att göra. Men si, det gjorde den för det var sjöhäst som serverades.

Även sången ”På mammos tid” var bra. Där satt två generationer i soffan varav de yngre satt och viftade på sina mobiltelefoner ovetandes om sin omgivning i övrigt. I numret nämndes de första telefonmodemen som användes vid surfing på nätet. Jag hade helt glömt bort att telefonsamtal inte kunde ske medan man surfade på telefonlinjen. Ständigt var det upptaget vart man än ringde. Så länge är det inte sedan detta var vanligt. Idag är det allt färre som har fast telefon.

Skådespelarna gjorde bra ifrån sig och ljudet gick fram utan svårighet. Att de två äldsta i revygänget kunde så bra rikssvenska visste jag inte. Nåja, äldst är alltid äldst och erfarenhet i sammanhanget saknar de minsann inte. En fin insats av alla av och på scen.

En sak som slog mig var de få människor i publiken som jag kände eller sett innan. Ett par krigare från Saltgruvan fanns bland åhörarna men i övrigt var det mindre än dussinet som jag kunde namnet på förutom de i mitt sällskap. Är jag främling i min egen kommun?

Nästan hela revygänget.

Postat i:Hembygd, Humor Tagged: hovmästare, Oskarvat, revy, skarvar, Spiltan ]]> https://villniles.com/2014/02/23/revyn/feed/ 4 persperception Oskarvat https://villniles.com/2014/01/06/liten-rapport/ https://villniles.com/2014/01/06/liten-rapport/#comments Mon, 06 Jan 2014 21:22:34 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=6718 ]]> Byarådet bjöd idag på julkaffe i byastugan och naturligtvis rullade jag iväg dit. Ja, rullade för det är minsann inte sparkföre som det annars plägar vara denna tid på året. Istället blev det velociped.

Inne i stora salen hade alla tanter och farbröder bänkat sig och jag rymdes också med på ett hörn för det var rätt många som hörsammat inbjudan. 34 namnteckningar syntes i gästboken. Ordförande höll ett kort inledningstal och därefter serverades kaffe för den som det åstundade, te för mig och kanske någon till samt lemonad för de minsta. Glädjande nog kom även några barn varav den yngsta var ett år och därmed debutant. Det behövs också någon debutant bland alla tanter, ja och farbröder, som varit med länge.

Ja, vad talade vi om? Ljudnivån var stundom rätt hög så tydligen hade folk ett och annat att säga varandra. Det blev nog det vanliga om väder och vind, resor för min del, jobb och lite politik. Blandat. Så böljade diskussionerna fram och tillbaka. Fåraherdens mellanpojke bjöd upp till dans och en liten flicka fick snurra runt, allt utan musik men roligt verkade de ha. Länge sedan det dansats i denna lokal men så behövs det nya bybor för att få snurr på en annars ganska sömnig by så här års. Något mera dramatiskt än så hände inte. Stilla och roligt. Så även detta inlägg. Det enda man möjlige kan ta sig en funderare på är meningen: Stilla och roligt. Kan man säga så och vad menade jag?

Välkomnande bloss och färskt granris vid den nymonterade farstubron.

Postat i:Hembygd Tagged: byaråd, byastuga, dans, julkaffe ]]> https://villniles.com/2014/01/06/liten-rapport/feed/ 5 persperception bystugan https://villniles.com/2013/11/06/svenska-dagen-och-avsaknaden-av-en-bakelse/ https://villniles.com/2013/11/06/svenska-dagen-och-avsaknaden-av-en-bakelse/#comments Wed, 06 Nov 2013 19:26:45 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=6450 ]]> Idag firar vi Svenska dagen i republiken. I kungariket firas Gustav II Adolfs-dagen men egentligen är det samma dag, bara det att vi finlandssvenskar också firar denna dag som vår egen. Gustav II Adolf stupade denna dag på slagfältet i Lützen 1632 och det var tydligen en så stor händelse i historien att den är värd att firas. Kungen bet i gräset den gången; Göteborgarna lär bita i Gustav-Adolfs bakelsen som de var först med att införa och det redan år 1909.

Svenska dagen firades för första gången ett år tidigare och är därmed äldre än både Svenska Flaggans dag, som senare blev Sveriges nationaldag, samt republikens självständighetdag som infaller 6 december.

Själv är jag ytterst sparsam med firandet. Dagen är officiell flaggdag men alla jobbar som vanligt och egentligen är det bara högdjuren som firar med fester, tal och medaljutdelning. Möjligen nämns också dagen i skolorna och minns jag inte helt fel så skulle det sjungas Modermålets sång i skolan denna dag när jag var ung adept.

Någon flaggstång har jag inte så något flaggande för min del blev det inte men i den tidiga ottan kring lägerelden i Saltgruvan, innan dagens slit och släp påbörjades, nämnde en av krigarna att han faktiskt hissat flaggen innan han åkte till jobbet i morse. Visserligen i mörker men flaggan skulle i topp.

Som om det inte räckte med en egen dag, Svenska dagen, så har vi också en egen flagga. Den ser likadan ut som skånska flaggan men med något andra proportioner. Däremot har vi ingen bakelse vilket är synd. Nog skulle dagen vara värd en egen bakelse så att också vi vanliga gräsrötter fick fira lite vid kaffebordet. Inte för att jag ofta köper bakverk och bakelser men fanns det en Svenska dagen bakelse skulle jag köpa den och fira lite för nog är det ändå fint att denna dag finns.

Vet ni förresten att Finlands och Estlands nationalsånger har samma melodi?

Som avslutning lyssnade vi andäktigt på Modermålets sång!

Postat i:Hembygd Tagged: bakelse, flaggning, Gustav Adolfs-bakelse, Gustav II Adolf, Lützen, Modermålets sång, Svenska dagen ]]> https://villniles.com/2013/11/06/svenska-dagen-och-avsaknaden-av-en-bakelse/feed/ 4 persperception https://villniles.com/2013/07/23/lite-om-gamla-tiders-boningar/ https://villniles.com/2013/07/23/lite-om-gamla-tiders-boningar/#comments Tue, 23 Jul 2013 20:32:39 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=5879 ]]> Märkligt, idag träffade jag några personer som ville se en gammal husgrund som finns här uppe på backen, nämligen där Brita-Lisas hus har stått. De kom från både nord och väst, från kommun i nordligaste svenskbygden i landskapet och från staden som ligger rakt västerut från byn. Ja, det blir i kungariket det om vi tittar på en karta.

Jag kunde med stor visshet peka ut platsen där hennes stuga har stått och jag kan ännu minnas högen med stockar när den plockats ned. Vi barn brukade leka där men själva stugan minns jag inte. Det gjorde däremot en av dagens sökare. Hennes far var nämligen uppväxt i den stugan. Hon har besökt stugan men har nu bara svaga minnen var den stod. Därför var det roligt att kunna visa var den stått. Brita-Lisas man drunknade och hon blev kvar med flera barn.

Jag tycker det är intressant med gamla hus och husgrunder. Det finns så mycket historia i väggar och grunder med stenar och källargropar. Tänk om man bara för en timme kunde följa livet när dessa byggnader användes i sina ursprungliga syften. Som bostäder, som byggnader för livets fortbestånd på landsbygden en gång i tiden, om det så var lador, fähus, båthus, fiskarkojor, bodar, rior eller härbren.

I Saltgruvan finns det en krigare som har en liten stuga som använts som kyrkstall en gång i tiden. Huset är flyttat från sin ursprungliga plats vid Kimo Bruk i början av 1900-talet och har tjänstgjort som tillfällig bostad vid arbete på gårdens utmarker. Idag är stugan fortfaranande i gott skicka och glädjande nog finns även intresse i familjens yngre generation för denna stuga. Det gäller bara att se till att den har tak och att reparationer görs med omsorg och eftertanke så att huset inte mister sin karaktär.

Min egen stuga vet jag inte riktigt hur gammal den är men från 1800-talet är den säkert.

Så ser grunden av Brita-Lisas stuga ut. Lilla högen är där spiseln en gång stod. Sådan tur att fåren betar för de är noggranna med alla strån och buskar och håller landskapet öppet. Nu syns grunden bra tack vare ullmaskinerna.

Postat i:Hembygd Tagged: Brita-Lisa, hus, husgrunder, källargrop, Kimo Bruk, kyrkstall ]]> https://villniles.com/2013/07/23/lite-om-gamla-tiders-boningar/feed/ 0 persperception brita-lisas https://villniles.com/2013/07/14/nagra-timmar-vid-byastugan/ https://villniles.com/2013/07/14/nagra-timmar-vid-byastugan/#comments Sun, 14 Jul 2013 20:59:23 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=5819 ]]> Idag var det fest och sorgen förbjuden gäst. Vid byastugan hade byarådet pyntat för fest, rest tältet, handlat kaffe, dopp och korv, ordnat med orkester och bokat en festtalare. Som avslutning var det lotteri. Vädret var oss också nådigt och endast några få droppar föll från skyn.

Så roligt det var att se alla som kommit, även sådana som jag inte kände. En för mig okänd dam tog kontakt och uttryckte sin glädje över att byn också finns på Facebook. Hon undrade vad jag hade för utbilning med anledning av de små texter som skrivs på FB. Kanske jag är journalist eller något sådant?  Nejdå, jag är krigare i Saltgruvan. Fast det sade jag inte till henne.

Ett annat par tittade på böckerna vi hade till försäljning och jag fick då berätta om byn. De var bosatta i kungariket och deltog i festen denna dag trots att de inte har någon direkt anknytning till byn. Sådant är extra roligt. Som avslutning köpte de en bok tack vare mig. Jag skötte mig tydligen som ambassadör.

En annan som jag skakade hand med och som jag inte sett på kanske närmare 40 år var en gammal klasskamrat från tiden när vi gick i byskolan. Hennes syster, som även kommenterar denna blogg ibland, har jag träffat senare men den äldre systern tror jag inte att jag sett sedan vi nötte skolbänken i det hus som idag är bystuga. Vi flyttade båda till kungariket på 70-talet och sedan korsades inte våra vägar förrän nu. Tänk så tiden kan gå!

Ibland ser man folk som man tror att man känner på ett eller annat sätt men inte kan placera. Kanske man då borde gå fram och hälsa med orden: Är du någon jag borde känna?

Någon vinst i lotteriet blev det inte för min del denna gång. Gasgrillen gick till en annan jämnårig skolkamrat från samma skoltid och fårskinnet som kunde betraktas som andra pris gick till självaste festtalaren. Däremellan fanns det en mängd andra småvinster men fru Fortuna vill inte gynna mig denna dag.

En i sanning fin dag som bjöd på både intressant festtal och träff med många bekanta som man inte annars ser så ofta.

Alla kan inte festa, någon måste också sköta markservicen.

Här var det en som inte ville bli fotad. Sådana finns också.

Lille Frej var nog, med sina två månader, den yngsta besökaren igår när han tillsammans med sina föräldrar (min granne fåraherden och fru) och jag besökte Oravais Teater där vi såg det nyskrivna teaterstycket Lumpänglar.

Lumpänglar spelas på Kyroboas i Kimo som är en av de vackraste spelplatserna i Pampas för sommarteater. Vridläktaren, kvarnbyggnaden, ån, husen, natur och terräng; allt bidrar till varierande scenväxlingar.

Jag skall inte orda så mycket om själva handlingen i pjäsen men den handlar i korthet om livet på Oravais Klädesfabrik på 1920-30-talet och då främst ur arbetarkvinnornas synvinkel med både vardag och romantik, sorg och glädje. Dessa kvinnor, som vid sina vävstolar, spinnmaskiner, kardmaskiner, beredningen och allt vad som den tiden hörde till en fullt fungerande textilfabrik, kallades lumpänglar.

I pjäsen skildras livet på Masunin (Masugnen) som området kallas i folkmun. Hårt arbete, trångboddhet, stora barnaskaror, bruksmiljön med arbetarbostäder, det lite finare folket som ledde arbetet, direktören och hans son, föreningsverksamheten, politiska spänningar, enskilda människoöden och personliga porträtt. Kort sagt, en mängd ingredienser för att skapa en teaterupplevelse som jag kommer att minnas länge.

Masunin var speciell med sin blandning av svenska och finska bland arbetarna. Man pratade det språk man kunde, om det så var dialekt eller finska, och man lärde sig varandras språk och halvspråk och allt där emellan i de situationer som uppstod. En rollgestalt som fint tog fram detta var Härmä-Alma som kom till fabriken med enbart sina finska språkkunskaper. Snart nog lärde hon sig svenska och kom sig också upp ett pinnhål på den sociala rangskalan med allt vad det innebar, en av handlingarna i pjäsen. På ett hörn fanns också den omgivande landsbygdsbefolkningens misstänksamhet och smått nedlåtande syn på ”masunaran”, något som dock inte fick stor uppmärksamhet i pjäsen.

Skådespelarna gjorde mycket bra ifrån sig. Jag vet inte om man kan säga att någon hade huvudrollen men Härmä-Almas öde som spelades av Alexandra Mangs engagerade de flesta i publiken skulle jag tro. Det fanns många fina rollprestationer och man kan inte göra annat än beundra detta gäng som sommar efter sommar levererar.  Pia Simons fick göra en modig simtur i det förmodligen kalla åvattnet medan Alexandra Mangs förtvivlade skrik halvvägs ned i samma å gjorde att det gick rysningar längs ryggraden. Allt för konsten! Att det också var så många barn med var roligt och borgar för återväxten bland skådespelarna. Den yngsta var visst bara tre år.

Teaterstycket Lumpänglar är bra, kanske något av det bästa som denna scen frambringat. Se den om ni har möjlighet! Mätt blev man dock inte på denna pjäs; flera frågor hängde kvar i luften när man så småningom masade sig ned från vridläktaren för hemfärd: hur gick det för Härmä-Alma efter att hon blivit övergiven, förblev hennes dotter Saga stum, vad kan ringen som Alma fick i en av slutscenerna betyda i framtiden, varför försvann vävmästare Wallenius till Sverige så plötsligt, återkommer Gunnar till Masunin och får han en ny chans, hur gick livet vidare för Jepo-Fina, vad händer när Ainos pojkar kommer tillbaka från Amerika? Det finns en mängd uppslag för en uppföljning av denna pjäs och det är vad jag tror kommer att ske i framtiden! Kommer korsen som inledde och avslutade Lumpänglar att finnas med i en eventuell fortsättning på samma tema och i samma miljö? Ja, det vet bara Annika Åman som skrivit Lumpänglar! Man kan ju alltid hoppas.

Frej skötte sig f.ö. exemplariskt, tyst och stilla. Jag tror inte någon stördes av hans gny någon gång emellanåt. Inte ens när skådespelarna kom upp bland publiken och Langfinnin, Grannfinnin och Lillfinnin med sina kraftiga röster deltog i ett politiskt möte så hördes ett ljud från honom. Han bara kisade på farbröderna en meter från honom och log.

Recension av Österbottniska Posten.
Ljudklipp med Annika Åman, Radio Vega Österbotten.
Sången Lumpänglar som sjungs av Annika Åman på YouTube. Sången, en dikt som skrevs av Elise Kullas, en gammal bekant till salig mor.

Här följer en kavalkad med bilder från igår kväll.