Pengar på både gott och ont

Som bloggare kan en få det hett om öronen om inte bloggandets affärer sköts korrekt. Jag läser i Aftonbladet att storbloggaren Alexandra ”Kissie” Nilsson i kungariket fällts för smygreklam och därmed dömts till vite om 100 000 kronor om hon gör om grejen. Därtill har skattemyndigheterna ålagt henne 160 000 kr i skatteböter för att hon inte redovisat förmåner och intäkter.

Det må vara hur som haver med dessa göranden och låtanden, det som förundrar mig mest är att en storbloggare kan komma upp i stora inkomster genom reklam och andra sidointäkter. Det är frågan om miljoner kronor för de mest framgångsrika inom det som modernt kallas influensers. De bildar bolag och anställer t.o.m. folk.

Visst är det roligt om många läser mina inlägg men jag har inga ambitioner att tjäna pengar. Min blogg är alltför liten och jag har alltför litet nätverk att hissa upp som segel. För det handlar också om att ha många vänner, bekanta och följare, inte bara inom bloggvärlden utan också via Facebook, Instagram och YouTube, för att inte tala om ett personligt nätverk i verkliga livet. Det gäller att vara populär och känd, att ha kontakter.

Jag följer en del bloggar och även någon youtuber och jag tycker mig se en del unga tjejer, för det är ofta tjejer, som kämpar om att öka sitt följarantal och komma upp i rangordning. Just detta med att få ett s.k. samarbete, att göra reklam för en produkt eller tjänst. Det ger kanske inte alltid så mycket klöver för en liten blogg, det kan t.o.m. kosta pengar om ersättningen är i varor, men det är också lite av en statusgrej.

”Underbara Clara” skrev nyligen ett inlägg i frågan och visade insyn i detta med bloggande och reklam. Hon har lyckats väl och är värd all beundran för den affärskvinna hon också är. Att hon sedan har skinn på näsan är inte heller fy skam. Det är just därför jag läser henne.

Hon och hennes säljföretag söker upp företag och föreslår samarbete. Det är alltså en offensiv marknadsföring. Att vissa företag inte begriper den stora genomslagskaft och inflytande som en stor blogg har är en annan sak. Som hon själv skriver så visar hennes företag fina siffor men det är slit bakom varenda krona. Det fordras alltså mera än att bara skriva för att verkligen göra pengar på sin blogg. Eller rättare sagt, för att bara skriva och lyckas måste man vara sjusärdeles bra på att berätta och formulera. Inte alla förunnat.

Nejdå, jag lunkar på med mina alldagliga skriverier och har en liten men trogen skara som följer och läser. Det är jag tacksam för och speciellt vill jag tacka de som kommenterar. Utan kommentarer är bloggen bra mycket mera mager.

Ibland åker jag på utfärd och i morgon bär det av. Kanske jag t.o.m. får se en skymt av Underbara Clara. Vem vet?


Kissie har dömts för smygreklam

Resonemanget bakom annonseringen – Underbara Claras blogginlägg

 

Många

Samarbeten har jag inte med däremot ett och annat hus. Detta är mitt barndomshem. Visserligen fallfärdig men likväl en kär stuga.

 

Om jag vann 87 miljoner euro

I fredags håvade en finländare hem högsta vinsten på Eurojackpott. Nästan 87 miljoner euro eller 834 miljoner kronor. Inlämnad i närheten av Tammerfors och med endast en rad inlämnad. Där kan man tala om ren flax.

Frågan är hur reagerar man på en så stor vinst (eller annan stor vinst) och vad skulle man använda pengarna till?

Jag tror att jag skulle bli lätt bedövad, kanske inte riktigt begripa, kolla raden om och om igen, kanske be någon annan att bekräfta vinsten innan jag återvände till full sans. Eller skulle jag skrika för full hals och sedan springa runt och basunera ut min glädje? Eller skulle jag bli knäpptyst och inte säga ett ord till någon?

Helst skulle jag hålla vinsten hemlig med tanke på tiggarbrev, uppmärksamhet och risk för att bli utsatt för brottslighet av ett eller annat slag. Men det kan nog vara svårt att hålla en så stor vinst hemlig.

Vad göra med all kosingen? Mina nära släktingar skulle helt säkert få en rejäl summa på sina konton som gåva. Men efter det finns ändå ofattbart mycket kulor kvar att spendera.

Resa första klass, köpa nya bilar och yacht, handla flådiga bostäder, bli playboy, investera hej vilt, vältra mig i lyx? Eller blev jag en girig, snål enstöring som med misstänksanhet betraktade alla människor? Kanske bli paranoid eller supa ihjäl mig?

Förhoppningsvis blev inte livet som beskrivet i stycket ovan men pengar kan vara till bekymmer både för fattig och för rik. Att mycket pengar kan störta en människa i fördärvet har hänt förut.

Så här skulle jag göra, förutom att skänka pengar till mina närmaste släktingar:

Jag skulle resa och upptäcka världen samt skaffa mig ett boende i vacker natur med milsvid utsikt där jag kunde varva ned mellan mina utlykter runt om i världen. Ett ställe nära naturen och med visst avstånd till grannar men ändå med nödvändig service och kommunikation inom bekvämt räckhåll.

Sedan skulle jag ägna mig åt musik, konst och kultur. Inte som utövare, därtill har jag alltför liten talang, men som stödjare till konstnärer och projekt. Leta upp och besöka människor som har idéer, mod och originalitet. Bekanta mig med spännande projekt, träffa givande människor och entusiaster och där jag ser att en donation skulle föra arbetet vidare, i alla tysthet ge bidrag. Det kunde gälla konst, litteratur, musik, arkitektur eller hjälp till den lokala hembygdsföreningen, en fattig gatumusikant, graffitikonstnär i storstadens slum, en lovande, ung författardebutant.

Men välgörenhet och hjälp till de behövande då? Ja, de skulle få sin beskärda del. Nöden och fattigdomen är stor i världen och att helt kallt behålla alla 87 miljonerna för sig själv och sina egna intressen är inte moraliskt rätt. Det finns fattigpensionärer som knappt klarar sig, ensamstående mammor med svag ekonomi, hjälp till mat och utbildning i u-länder, katastrofhjälp som behöver pengar och resurser, flyktingar i nöd. Det som jag i liten skala redan idag engagerar mig i skulle få mångdubbelt större.

Föresatsen är att den dag jag lämnar jordelivet så skulle det inte mycket finnas kvar av förmögenheten. Med en plan, rätt investeringar och en budget för olika ändamål så skulle jag förhoppningsvis kunna leva ett givande liv resten av mina dagar samtidigt som jag skulle berika mig själv i kontakt med människor och allt det förunderliga som människan kan fundera ut och framställa. Jag skulle bli en filantrop. – Visst, ett liv med guldkant men det mesta skulle jag ge bort.

Hur tror ni att ni skulle reagera på en så stor vinst och vad skulle ni göra av alla pengarna? Detta är två frågor jag med spänning ser fram emot att ni besvarar.

Blir livet till guld eller is efter en stor lottovinst?

Tyst med dig!

Bara elände. Jag läste nyss att motståndarna till vindkraftbyggen i västar Munsala inte mötte upp till ett möte som vindkraftsbolaget OX2 anordnat för att om möjligt avstyra besvär mot ett större vindkraftsprojekt i trakten.

Man må tycka vad man vill om vindkraft, själv har jag inte riktigt tagit ställning till detta utan mera lyssnar och lär, men det som nu händer i de byarna är inte trevligt. En del av de som är emot och har besvärat sig har fått ta emot hotelser och skällor för sina åsikter. En har dragit tillbaka sitt besvär p.g.a. hot medan andra står fast vid sina besvär. Det är sorgligt när sådan split drar genom bygden och troligen för lång tid framöver kommer att skapa djupa sår mellan annars så fredliga bybor. Pengar är roten till allt ont och helt säkert är de pengaintressen inblandade även här samtidigt som bolaget har erbjudit ersättning till byarna om de lyckas eliminera besvären. Det är just det som spär på striden. Inte snyggt gjort samtidigt som motståndarna menar att det är skattemedel som används för att muta byborna.

Själv hoppas jag inte att vår by någonsin drabbas av en lika stor splittring. Det har vi inte råd med. Visst kan det även i vår by förekomma att folk har olika åsikter och ibland kan ett och annat hårt ord fällas men i långa loppet tror jag ändå att de flesta hälsar på varandra  och inte låter gammal groll förgifta tillvaron hur länge som helst. Som sagt, det har vi inte råd med för vi är en liten by och alla är värdefulla för byns fortbestånd.

oxkangar 2014
Mitt i byn. Fint att ”Sjömannis” fick tillbaka sitt namn i form av Villa Sjöman.

Dessa mina minsta

Och det hände sig att jag besökte en gudstjänst. Senast i söndags. Det händer inte ofta och det blev inte långvarigt men hur som helst så slank jag in i kyrkan i Umeå medan avfärd till färjan inväntades. Utanför kyrkan fanns en fotoutställningen Romska röster som intresserade mig. Den skulle jag se efter att jag tagit mig en titt i kyrkan. Så var tanken.

I kyrkan pågick en gudstjänst och en skara människor lyssnade till prästen. Jag stannade till och började lyssna även jag för prästen tog upp ett ämne som jag funderat på det senaste dygnet. Jag hade nämligen sett några tiggare, troligen från Rumänien eller från det hållet, och jag hade undrat vilka dessa ömkansvärda människor var och om de inte frös där de satt ihopkrupna på gatan, någon i fosterställning, med en liten skål framför sig med några slantar i. De förminskade sig själva till intet inför alla som passerade. De befann sig på samhällets absoluta botten och kunde inte komma lägre.

Vilka är de, hur har de kommit hit och är de äkta tiggare eller är det organiserat tiggeri? Är det människor utsatta för trafficking som tvingas till detta eller är de snyltgäster som utnyttjade människors välvilja och medlidande? Jag vet inte men där satt de och utgjorde en beklagansvärd syn. Säkert är det ingen munter tillvaro de lever.

Om de är människor som lever i fattigdom och armod, skall man då ge dem pengar eller låta bli? Tanken bakom det sista alternativet är att om inga pengar ges så försvinner de från gatan eftersom det inte kommer in några pengar. Ett krasst tillgång- och efterfrågan-resonemang fast i omvänd ordning. Så kanske skulle ske men fattigdom och mänsklig tragedi försvinner inte för att tiggeri på gatan försvinner eller förbjuds.

Prästen frågade hur mycket skall man ge dessa människor eller skall man ge dem något alls. Räcker det med några kronor, en tjuga eller hur mycket är lämpligt? Det var det här som fångade mitt intresse. Intressant att höra vad prästen skulle rekommendera.

Som den präst han var så sökte han svaret i Bibeln och tog som ett exempel den rike mannen som frågade Jesus hur han skulle göra för att komma in i himmelriket. Jesus svarade då: ”Sälj allt vad du har och ge till de fattiga”. Bedrövad gick mannen bort för han var mycket rik. Frågan är om inte vi, de flesta boende i Norden, är den rike mannen i förhållande till dessa tiggare eller fattiga människor i allmänhet ute i världen? Svaret blir då svårt att svälja för de flesta.

Något speciell summa preciserade inte prästen utan hans budskap gick ut på att vi alla är människor i en och samma kropp, kyrkan. Vi skall inte särskilja oss från fattiga tiggare och skapa vi och dom, utan se dessa människor som våra bröder och systrar; då kommer också till oss vad vi bör göra för att hjälpa dem om det så är med pengar, gärningar eller materiellt. Ett nog så klokt svar, tycker jag.

Utställningen om romerna hann jag bara titta på lite på för bussen kom och jag skyndade vidare till färjan där värme, mat och dryck väntade.

romska röster_2
Romska Röster – Utställning utanför stadskyrkan i Umeå
romska röster
Lite info om romerna
bussen
Titta, där kom bussen, bäst att rusa.

Lycka

Jag läste idag i Svenska Dagbladet en artikel: 11 sätt att bli lycklig – pengar är inte ett av dem.

Motion, tillräckligt med sömn, familj och vänner, ut i fiska luften en stund varje dag (i icke urban miljö), hjälpsamhet, skratta och le, att ha något att se fram emot (t.ex. en resa), meditation, kort väg till jobbet (ingen stress i rusningstrafik), tacksamhet, se fram emot att bli äldre.

Det mesta kan jag hålla med om är viktiga saker i livet. Att pengar ger lycka är ingen självklarhet men frånvaro av pengar kan skapa stor olycka. Det gäller alltså att ha lagom mycket pengar. Jag skulle säga som så att pengar ger frihet, eller? Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: Pengar är till bekymmer både för  fattig och för rik.

Jag har motionerat idag, jag sov närmare 7 timmar i natt, släkt har jag i närheten, i friska luften har jag varit flera timmar idag, däremot har jag inte haft tillfälle att hjälpa någon, ett gott skratt fick jag mig också idag (men nu kommer jag inte ihåg vad, något jag läste på nätet), Urkult ser jag fram emot, mediterat har jag inte gjort, däremot nog funderat, ingen resväg alls till jobbet, tacksam är jag över min hälsa, att jag klarar mig ekonomiskt, att jag får bo på landsbygden, fast inte vet jag om jag ser så där förskräckligt mycket fram emot att bli äldre. Men man får göra det med jämnmod och ta dagen som den kommer.

Jag hade ganska många rätt så jag borde ju vara tämligen lycklig. Och ja visst, inte har jag så mycket att klaga på men är det lycka, att inte ha så mycket att klaga på. Enligt den allvetande Wikipedia är lycka en känsla av varaktigt välbehag. Åtminstone stunder av välbehag kände jag idag: när jag ätit middag och lade mig på soffan en stund, när jag gick runt i skogen och njöt, när jag såg vedhögen som jag jobbat på idag blev större, att jag kom ganska långt i ett bokslut som jag snart skall ha färdigt samt att jag gjorde en del av läxan till min kurs i spanska. Ja, jag får väl vara nöjd med dagen. Det är kanske det som lycka handlar om: att vara förnöjd? Eller är det den där svindlande, euforiska känslan när man ser och känner hur pusselbitarna faller på plats och att allt stämmer med det som man drömt om?

Syster Sol kommer att spela på Urkult 2014. Härligt, henne måste jag bara se. Jag tycker hon ser lycklig ut på videon.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ni8UbQnSn1Y]

Rik nog som nöjd är

Det är inte varje dag jag får riktiga brev i brevlådan. Mest samlas där räkningar, reklamtidningar och en och annan skrivelse från myndigheter. Idag hände det, ett kuvert med kort inuti låg och väntade på mig. Jag känner riktigt nöjd, än finns det någon som kommer ihåg mig och som använder snigelposten.

Samma är det med fasta telefonen, inte många som ringer på den nu för tiden. Gamla moster och någon till brukar få den att plinga till ibland. Jag funderar skarpt på att göra mig av abonnemanget för det har ju en grundavgift som skall betalas fast jag inte använder den.

Jag läste senast att Bill Gate åter ståtar som USA:s rikaste man med sina 66 miljarder dollar. Inte dåligt! Jag kom dock att tänka på att han bara för något år sedan skulle ge bort det mesta av sin förmögenhet på ett eller annat sätt. Har det inte blivit något av detta eller växer dollarbuntarna okontrollerat i mannens byxfickor? Tanken är god men jag blir bara lite konfunderad när han ena året skall ge bort nästan allt vad han äger och fortfarande är USA:s rikaste man. Är det något jag missat?

Kort och gott, en hälsning.

Pengar

En sista reflektion efter resan: pengar.

Vi har olika valutor i republiken och i kungadömet. Det tycker inte jag är bra. Först växling, sedan måste man tänka till ordentligt om man vill jämföra priser. Sedan gäller det också att hålla valutorna åtskilda. Själv tänkte jag åka på en nit när jag skulle betala biljetten över till Norrbyskär. Priset var 55 kronor för tur och retur. Jag grävde i börsen och räckte fram en 50-eurossedel och letade sedan efter 5 kronor. Tur att matrosen ombord som tog betalt var ärlig och påpekade misstaget. Annars hade resan blivit 8 gånger så dyr. Men 50 euro och 50 kronor är ganska lika så det gäller att vara uppmärksam.

Många från kungariket tycker att det är dyrt när de besöker republiken trots en i nuläget stark krona. Själv tycker jag tvärtom att det är dyrt i kungariket. När jag flyttade från Skåne 1998 var 1000 kronor fortfarande mycket pengar för en vanlig knegare. Idag får man hiva fram 100-lappen för att vara på säkra sidan när man köper en kopp te och en smörgås. Något har hänt med kronan sedan jag flyttade, jag känner inte alltid igen mig. Bäst hade det varit med euro i båda länderna, då hade man vetat vad som är billigt och dyrt.

När det gäller pengar är det betydligt lättare att besöka ett euroland som t.ex. Spanien. Man vet direkt vad en vara kostar och det är bara en valuta att hålla reda på, sin egen.

Många klagar på euron som valuta men inte är det något fel på den penningen. Problemet är att vissa länder inom euroområdet inte hållit sig till de regler som gäller för budgetunderskott och att man har inte haft tillräcklig kontroll över bankerna. Bankerna har en så viktig samhällsfunktion att de inte kan betraktas som vanliga företag utan behöver bestämda regler och en övervakning av bl.a. utlåningskvoten. Vad är det t.ex. för trams att man kan låna pengar utan att amortering behöver göras; det säger sig självt att det bäddar för problem förr eller senare. Även snabblånen med hutlösa räntor måste bort, hur många har inte satt sig i fördärvet p.g.a. dessa. Många finansiella tjänster och verktyg borde granskas noga och de tjänster som uppenbart sysslar med spekulation i t.ex. fallande aktiekurser och dåliga tider borde rensas bort.

Att politiker och makthavare, inte minst i Bryssel, inte har lärt sig. Bankkriser och stora utlandsskulder har drabbat nationer tidigare, titta bara på republiken i början på 90-talet. Att man inte heller upptäckte Greklands bedrägliga förfarande är ytterst märkligt. Har tjänstemännen i Bryssel sovit djupt eller har politikerna valt att blunda? Varför ser man inte i tid bubblorna som blåses upp?

Lärdomen av den nuvarande ekonomiska krisen är att det behövs strängare kontroll av medlemsländerna och kraftfulla åtgärder när något land bryter mot reglerna. Även för Tyskland och andra stora nationer.  Frågan är om det hunnit gå för långt och finns det politisk vilja?

I republiken drömmer en del personer om återgång till marken man jag säger hujeda mej, bevare oss från detta. Folk har kort minne och glömmer lätt hur det var under marktiden: höga boräntor på 10-15 % var inte ovanligt, inflation som åt upp lönen och ständiga devalveringar som tog pengar från de anställda och gav till exportindustrin.  För att inte glömma att marken var en skräpvaluta som lätt kunde utsättas för aggressiv valutaspekulation av figurer som Georges Soros med flera. Nej, allt var inte bättre förr!

Usch, nu blev det en hel del politik men låt gå för denna gång.

I kärva tider: sammanhållning istället för splittring och gnabb. Smide från Olofsfors.
Återgång till min läst, inte skall jag skriva om politik när det finns så mycket annat. Nu tittar vi på en f.d. flottningsränna nära byn  Eden, inte långt från Junsele.

Pengar, videoband och döden

Idag kom elräkningen. Utjämningsfaktura stod det på den och den brukar bli saftig. Men si, denna gång var den mycket behaglig. 0 (zero) euros skall jag betala, d.v.s. ingenting. Min uppskattade förbrukning under året stämde nästan precis med den verkliga. 88 cent skilde. Det blir man glad åt.

Ännu bättre är att det är lön imorgon och den andra december dimper skatteåterbäringen ned. Jippii! Kan det bli bättre, jag vet knappt vad jag skall göra av alla pengarna. – Lugn! Hål finns nog att stoppa i och i slutändan får vi inget med oss dit vi går.

Något har jag redan spenderat. Jag beställde nämligen senaste helg en videobandspelare med möjlighet till inspelning till DVD-skiva. Jag har nämligen ett antal videokassetter som jag inte gärna vill förlora innehållet av. Alternativet är då att kopiera dessa band till DVD-skivor. Det kan denna apparat. Jag har julhelgen räddad.

På tal om att vi inget får med oss dit vi går; jag fick två dödsbud senaste weekend. Gamla faster på 96 år gick bort i fredags och på söndagsmorgonen avled en gammal arbetskamrat. Hon blev 83, också en aktningsvärd ålder. Vem blir den tredje? – Faster var en riktig krutgumma. Hon bodde ensam i sitt hus ännu i början av hösten men flyttade till en pensionärslägenhet för att få det lite lättare på gamla dar. Dagarna i nya bostaden blev inte många innan hon åter flyttade.

Pengar betyder inget när sorgebud kommer men minnen på bilder och videoband kan vara ack så värdefulla och kära efter att släkt och vänner gått bort. Filma mera, tag tusen bilder!

Detta är inte floden Styx men väl bron som leder vägen till vår hemby

Hyfsat betalt

Jag blev full i skratt idag när jag såg denna annons i bladet.

Hyfsat betalt? Vad är det? Man får en känsla av det inte är speciellt bra betalt. Eller?

Jag har ingen ambition att bli husmor eller husfar någon annanstans än i mitt eget enkla tjäll, men annonsen fick mig att tänka på när jag förtjänade mina första egna sekiner. Om det var hyfsat betalt eller inte, vet jag inte men jag är rätt säker på att det kändes gott med egna pengar i fickan.

Den första säkra inkomsten fick jag när jag sålde lösnummer av Svenska Journalen i byn ett antal år. Men också bärplockning hörde till. Med fina priser på bären och egna undangömda smultronställen kunde man göra sig en hacka. Fast det var inte smultron utan mera hallon vill jag minnas som plockades och såldes. Även lingon plockades men skolan hade väl börjat då när de var högsäsong för dem så det var nog mera begränsat.

När jag kom upp i de första tonåren var det skogsplantering som stod på programmet. Men det var varmt och svettigt och jag fick till uppgift att skyffla fram jord ur en stenig skogsbacke. Jag minns än hur mycket arbete det var att få fram ett ämbar gångbar jord som plantorna skulle sättas i. Slavarbete, eller åtminstone barnarbete var det fråga om. Men så var det på den tiden. Det gällde att kämpa på om man skulle få någon slant. Annat är det nog nu med veckopeng utan alltför stora ansträngningar.

Hyfsat betalt eller inte, det är nog de små utgifterna och inte de stora inkomsterna som avgör om man klarar sig ekonomiskt. En gammal god sanning!

No look? …häst…

Jag läste nyss i landskapets blaska på nätet att hela 89 procent av de utländska studerandena är nöjda med sina studier i republiken. Bra bibliotek, föreläsningssalar och it-tjänster är de främsta skälen för att studera här. Det som upplevs som mindre förmånligt är svårigheter att få jobb efter studietiden och den höga prisnivån.

Jag fick idag kort besök av en utländsk student som tydligen hade problem med den höga prisnivån eftersom han for omkring och tiggde pengar. Nyss hemkommen från saltgruvan på väg från Brunte gick jag tankspritt och bläddrade i postbunten när han som gubben i lådan dök upp.

En alldaglig farbror av obestämd ålder ledde en cykel över gårdsplan. Först trodde jag att det var en sedan länge bortglömd bekant men jag kunde inte placera honom i arkivet. När han var några meter bort tog han fram en lapp och visade mig. Jag läste några rader innan jag fattade galoppen.  ”Jag är en studerande som …..” Det var en av dessa utländska studeranden som med jämna mellanrum dyker upp och ber om ekonomiskt bidrag eller vill sälja någon tavla eller annat pynt.

Snabbt svarade jag honom på ren dialekt: ”Jag är inte intresserad” och fortsatte mitt snokande bland posten medan jag gick mot stugan. Han i sin tur fattade också galoppen och förstod att slaget var förlorat men gjorde ändå ett tappert försök att visa en svart trähäst av enklare modell i sin väska. ”No look? …häst…” sade han med en röst som dog i sista stavelsen. Häst kunde han på svenska och lappen var också skriven på svenska så helt ostuderad var han inte.

Nu är det inte så att jag inte vill hjälpa en utländsk, eller inhemsk studerande för den delen också, men jag har svårt att tro att det verkligen var frågan om en utländsk studerande som försökte dryga ut sin kassa genom att åka omkring på cykel i nejden att sälja trähästar.

Hur mycket kan han få ihop under en dag? Obetydliga summor vill jag påstå och är det verkligen lönt med tanke på allt det arbete han lägger ned för att eventuellt få någon euro här eller där. Allt han får in måste gå till mat och omkostnader. Mitt största tvivel gäller; kan det verkligen vara lönt? Och om det inte är lönt, varför gör de det då?

Man läser ibland om ligor från Östeuropa som dyker upp och gör snabba räder med brottlig verksamhet på agendan innan de lika snabbt försvinner ut ur landet igen. De har tidigare skickat ut spejare som tar reda på var det finns lämpliga offer besöka. Är jag helt paranoid som får dessa spekulationer i huvudet efter ett sådant besök? Kan det verkligen vara lönt?

Mannen ifråga såg helt fridsam och ofarlig ut. Tänk om jag har fel i mina dubier? Samtidigt blir lite jag nyfiken. Vem var han? Vilken är hans livshistoria? Vart går hans färd imorgon? Salig fader ställde ofta liknande frågor en gång i tiden när det kom diverse gårdfarihandlare och krämare till gårds. Han köpte sällan något men ville gärna ha en pratstund. Salig moder var däremot mera brysk mot dessa kringvandrande affärsmän av varierande slag och visade dem snabbt på porten. En som dock var välkommen var en handelsman (eller –kvinna?) vid namn Fellman som var resande i kläder. Jag tror att han var från norra delen av landskapet och han kunde få sålt ett och annat till mor. Kläder fanns det alltid behov av med flera barn i huset och stadsbesök  gjordes inte varje månad.

Nåja, någon svart trähäst behöver jag inte. Jag har ju nyligen köpt en skär gummigris och den kan säga nöff, nöff!

 

Handel med skor i ett hörn av torget i Vasa.