Lurad på villovägar, renen och Eldnatten

Jodå, Brunte höll ända fram till Näsåker trots att vi bitvis var ute på ett vägbygge som egentligen var avstängt. På morgonen satte jag på navigatorn, inte för att det behövdes utan mera för att se Näsåker dyka upp på skärmen. Navigatorn föreslog väg 335 via Sidensjö och det var jag fullt tillfreds med. Jag har åkt den vägen flera gånger tidigare.

Tyvärr möttes vi av skyltning som berättade att väg 335 genom Sidensjö var avstängd för vägbygge. Det visste inte navigatorn utan tjatade en god stund om U-sväng när jag istället körde mot Bredbyn i hopp om att hitta en annan väg. Gubben i telefonen var tyst en lång stund tills han plötsligt föreslog en vänstersväng. Gott så, tänkte jag och funderade att nu har han säkert glömt väg 335. Vi körde genom ett vackert landskap jag inte sett tidigare tills vi plötsligt kom in på väg 335 vägbygget. Så trist, navigatorn hade lurat mig!

Vi knallade på en god stund längs med vägbygget som minsann inte var någon autostrada. Brunte fick sig en rejäl rusktur. Nåja, inget vara för evigt på denna jord och snart kom vi åter in på farbar väg. Tur var det för en stund senare mötte vi en ståtlig ren som gick mitt på vägen till synes helt obekymrad. Den såg snäll ut och gjorde inga utfall när jag sakta gled förbi. En hyfsad bild fick jag t.o.m. En bonus på denna Urkult-färd.

Väl framme i Näsåker var det dags att söka sig en tältplats på campingen men tyvärr hade någon redan snott min fina plats jag brukar ha men jag fick ändå rätt bra plats även om det inte var direkt vid bilen. Uppsättningen av tältet var ett äventyr för sig. Vad är bak och fram, ut och in o.s.v.? Vädret var fint så innan jag blev klar kom det t.o.m. fram lite svett.

Sedvanlig koll av festplatsen där volontärerna satte sin sista hand på installationer och dekorationer. En stund senare blev det möte med en av nyckelpersonerna i Urkult. Jag är nämligen engagerad som festivalfotograf detta år och då ville hon snacka lite om vilka bilder Urkult vill ha. På samma gång fick jag även träffa bloggaren och fotgrafen Rania Rönntoft vars blogg jag följer. Senare på kvällen träffade jag också Jonna Jinton och hennes kille Johan.  Jonnas blogg är en av mina favoritbloggar.

Sedan drog Urkult igång och grindarna öppnades. Flera band spelade denna första kväll men för mig var Eldnatten viktigast med Burn Out Punks som stod för programmet. Mäktiga eld- och akrobatkonster blandat med humor och underfundighet. En våghals jonglerade med en motorsåg som var igång. Den konsten tror jag inte att jag kommer att försöka mig på.  Hur som helst en fin invigning av årets Urkult.

Mycket mera än så hinner jag inte skriva denna gång, mera kommer kanske senare, eller allra senast när jag kommer hem. Vädret har i alla fall varit oss nådiga och inget regn än så länge.


Jonna Jintons blogg 

Rowan Tree – Rania Rönntofts blogg

Fler bilder än så här blir det inte denna gång även om jag tog hundratals igår. Visst är det en fin och ståtlig ren?

När minnet sviker och Brunte väsnas

Hotellfrukosten är nyss avklarad och efter en natts god sömn är jag vid god vigör. Snart fortsätter jag resan till Urkult, paradiset jag längtat efter ett helt år. Även om det utlovas ostadigt väder så hoppas jag att det inte blir alltför blött utan att det som tidigare år blir en bra festival. Min femte!

Jag kom iväg igår med Wasa Express över Kvarken. Färjan var i det närmaste fullsatt och det mest dramatiska som hände var att jag tog en stor portion köttbullar med mos. Så goda köttbullar de har på Expressen!

Eller? Vad sägs om att jag stängde ned mobiltelefonen och sedan kom jag inte ihåg PIN-koden. Där kan man tala om dramatik när jag insåg, efter att jag för någon tid sedan ha bytt kod, inte kom in på telefonen. Så trist och tråkigt, speciellt som jag kommer att behöva telefonen på festivalen.

Väl framme på Elite Hotel i Örnsköldsvik, där jag övernattat, så letade jag i datorn efter något som kunde ge mig PIN-koden men icke sa Nicke. Inget jag antecknat, konstigt nog. Jag som brukar smågräla på folk som inte skriver upp och har ordning på sina lösenord och kontonamn.

Jag kom dock in på Telias hemsida där jag efter viss möda fick tag i min PUK-kod som går att använda efter att tre misslyckade försök gjorts med PIN-koden. Telias hemsida i Finland är för bedrövlig när det gäller svenskspråkig service! En del förstod jag, annat fick jag gissa mig till. Som jag slet mitt obefintliga hår! Via Facebook fick jag kontakt med sister Jane som kunde översätta och bekräfta det mesta jag grunnat på.

Vilken lättnad när jag äntligen kom in på mobilen och kunde återvända till de levandes skara.

Dock är inte alla bekymmer förbi. Brunte för väsen vid vissa hastigheter och svaga vibrationer kan också uppfattas. Vad är på gång? Jag misstänker att något hjullager håller på att ge upp. Nu hoppas jag bara att det håller till Näsåker och tillbaka hem så att jag inte blir ståendes i skogen med en haltande Brunte. Då kan mobilen bli oumbärlig, om den bara är on line.

Det chartrade Urkult-tåget från Stockholm har också haft problem och var bra många timmar försenat pga signalfel som enligt vissa källor förorsakats av blixtnedslag. Det är emellertid ett glatt gäng ombord så de håller förmodligen humöret uppe med dans och sång. Själv kan jag bara spela musik från min USB-pinne men det är inte dåligt det heller.

Nu kör jag så det ryker, förhoppningsvis inte från någon hjullager utan med humöret i topp och stor förväntan. Hur uppdateringar blir på bloggen vet jag inte trots att det borde finnas massor att rapportera. Jag tro inte jag hinner med bloggen så mycket utan får satsa min tid på annat. Vi får se hur det blir, vi tar det som det kommer!

Uppdaterat: vädret ser ut att bli bättre vart efter. Idag lovas mest sol och kring +20C.  🙂 Urkulttåget kom fram kl. 03  senaste natt vilket innebär 9 timmars försening. Puh! Själv hoppas jag att jag är framme om ca. 2 timmar.


Urkult

Igår kväll såg det ut så här från åttonde våningen på hotell Elite i Örnsköldsvik. Mulet och ruggiit. Idag torsdagsmorgon ser det betydligt bättre ut.

Fotosafari till Storsand

Efter regn kommer sol och ofta då också fina fototillfällen när regnmolnen ännu hänger tunga på himlapällen. Det kan bli riktigt fina färger när solen går ned bland mörkblåa moln i väster.

Ett sådant tillfälle var i onsdags efter regnet. Jag tog kameran och körde iväg på måfå. Stannade först till vid Nybron i byn men fortsatte till Fjärdändan i Oravais där jag många gånger tittat på bäcken som rinner ut i fjärden. Den skulle bli ett fint motiv har jag tänkt, men åkt förbi. I onsdags stannade jag och knäppte några bilder.

Byholms hamn skymtar uppe till vänster. Första stoppet i vår egen by.

Sedan fortsatte jag till Storsand i Monäs. Storsand ger verkligen skäl för namnet, så lång sandstrand där finns. 2,5 km lär den vara. Ett eldorado för den som vill bada och steka sig. När det är fint väder, vill säga. I onsdags var det rätt kyliga vindar när jag sent på kvällen besökte stället. Jag fick flera fina bilder men jag var inte ensam. En annan fotograf var också där men vad jag kunde se så fotograferade han med mobilen.

Nästa anhalt var hamnen i Monäs där jag många gånger sett Monäsrodden segla/ro förbi. Årets rodd sker nästa lördag den 29 juli. Är vädret oss nådigt funderar jag på att åka dit och se starten.

Det är ganska rogivande och intressant att sakta rulla genom den österbottniska sommarkvällen på jakt efter fina fotomotiv. Det gäller att inte ha så hög fart utan mera söndagsåka för att upptäcka pärlorna i vårt landskap och också ha tid att bromsa in. Många gånger när jag åker bil så ser jag i ögonvrån fina vyer svischa förbi men inte stannar jag alltid då. Egentligen borde jag tvärnita för tillfället kommer kanske aldrig igen: det perfekta ljuset, solens läge, det rätta motivet.

Här kommer några bilder från i onsdags.


Monäsrodden 

Storsand

Rena idyllen i Kaitsor. Kaitsor är en by full av fina tomter att bygga på.
Stopp vid bäcken i Oravais Fjärdsända
Storsand i Monäs. I väster kan man ana det sista av solen.
Någon annan var redan på plats och t.o.m. ut i böljorna som rullade in mot strand.
Speglingar i strandvattnet som krusades lätt av vinden. Sand, bara sand.
På väg hem besökte jag Hamnen i Monäs. Lugnt och stilla där. Inte en kotte syntes till.

Avsaknaden av skor och fylla

Igår lördag blev det utflykt både i norr och i söder. Min niece Christina och hennes kille firade sin förlovning och då anlitades jag som fotograf. Trots strålande sol med åtföljande skuggor så tror jag att jag lyckades ganska väl.

På kvällen följde jag sister Jane och hennes man från den lyckliga staden åter en gång till Kaustby och festivalen där. Andra gången denna vecka. Musikaliskt var kvällen inte lika intressant för mig som i tisdags men kvällen var solig och fin och stämningen är annars så härlig på Kaustbyfestivalen.

Två saker reflekterade jag över denna dag. För det första så är det högst vanligt att man tar av sig skorna när man besöker någons hem. Det hör liksom till. Ibland blir t.o.m. värdinnan lite purken om man inte tar av sig skorna. Men, är det fest och kalas, då har nästan alla skorna på sig. Varför? Vilken är skillnaden? Någon trodde att den samlade fotsvetten skulle inverka menligt på feststämningen. En annan menade att med så många skor samlade på ett ställe skulle det bli svårt att hitta sina egna skor och därför behåller alla skorna på så att inte någon Emil ställer till oreda. Hur som helst, här finns ett undantag från regeln att alltid ta av sig skorna. Hos mig går det däremot mycket bra att ha skorna på inomhus, alldeles som det är vanligt i Danmark.

En annan sak var att jag inte såg en enda berusad person båda dagarna jag besökte Kaustbyfestivalen. Detta trots att det såldes öl, vin och sprit i Mondo-tältet. Det gick mycket lugnt och städat till och ingen ställde till bråk och stök. Med tanke på hur mycket folk som besökte festivalen och att det var lördagskväll är det anmärkningsvärt. Ok, jag såg inte varenda kotte men ändå. Och ingen blängde heller på min Malmö-keps som jag hade på huvudet. Folk hade helt enkelt kul, dansade, lyssnade på musik och umgicks i bästa anda.

Såja, nu har halva sommaren gått och någon värmebölja har vi inte sett till ännu. Få se om väderspåmannen ändå högg rejält i sten denna gång.

Här kommer ett gäng bilder från lördagskvällen i Kaustby plus en fyr.

En så här fin fyr fick förlovningsparet som present av föräldrarna. Nu hittar de hem även om det blåser och stormar på livets färd.
Detta är Estbel med medlemmar från Estland och Belgien.
På stora arenan uppträdde Paula Koivuniemi, känd och omtyckt i Finland sedan lång tid tillbaka.
 Kaustinen Folk Music Festival 2017
Mycket folk hade samlats för att lyssna på Paula. Arenan var i stort sett full.
Utanför Pelimannitalo (Spelmanshuset) satt folk i sluttningen och njöt av solen och musiken
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Vad dessa hette vet jag inte men fint spelade de och folk dansade till deras musik.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Lite konst hör också till. Vad denna installation hette vet jag inte. Kanske ”Kvastar i högan sky”?
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Ännu en grupp som jag inte vet vad de hette och de spelade i Mondos tält. Damen längst till vänster fanns med i flera olika grupper vad jag kunde se. Bl.a. i gruppen två bilder upp.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Senare på kvällen blev det allt lite kyligt. Då var det fint att få värma sig vid elden eller bara sitta en stund och se på lågorna

 

En tisdagskväll i Kaustby

Juli bjuder på en mängd aktiviteter, nästan för många, kan man tycka. Andra tider på året är det mera tunnsått. Men just nu är det sommarteatrar, loppisar, auktioner, byadagar, festivaler och jag vet inte allt vad som finns att besöka.

För mig har det nästan blivit en tradition att besöka Folkmusikfestivalen i Kaustby varje sommar. En stor mängd musik finns att välja bland och utbudet är varierat under hela veckan. Det är inte bara fiol och dragspel som hörs utan även mera exotiska toner av internationellt format.  Även finsk schlager- och dansmusik för den som gillar det. Igår körde de t.ex. en session som kallades ”Tribut till Kirka”. Bara Kirka-låtar framfördes.

Kirka var, som de flesta finländare känner till, en stor och omtyckt finsk sångare och artist som gick bort 2007.

Själv hade jag mest tre akter för ögonen: Duo Systrami (Sverige), Tuuletar (Finland) och Trad.Attack! (Estland). Däremellan hann jag också lyssna på en hel del annan musik under de åtta timmar jag var där.

Duo Systrami är ett syskonpar från Ångermanland som spelar fiol och cello. Jag har sett dem tidigare på Urkult och ville åter uppleva deras musik. De spelar en musik man gärna hör sent en stilla sommarkväll. Spröda toner som kan växa till en mullrande fors eller en klagan över myrar och älvar. Jag köpte en signerad skiva som minne.

De såg glada ut när de tittade ut genom dörren bakom scenen och såg kön som väntade på att bli insläppt. Kanske hade de inte väntat att så många skulle komma? Finlands Radio gjorde också en inspelning som kommer att sändas senare.

Tuuletar är en vokalgrupp som enbart använder sina röster. Men på vilket sätt! De är tidvis som en hel orkester. Jag har följt dem genom åren och fick nu åter tillfälle att se och höra dem.

Trad.Attack! är ganska så ny för mig. De kommer också i år att uppträda på Urkult och jag ville få en liten försmak av deras musik. De spelar folkmusik i modern tappning, något som ungdomarna gillade. Som de hoppade och skuttade till musiken i den sena kvällen. De (Trad.Attack!) har ett speciellt sound som jag gillar.

Men som sagt, det fanns en hel del annat också. I Spelmanhuset uppträder ofta mindre grupper med traditionell spelmans- och folkmusik. Jag vet inte riktigt hur många scener som finns men alltid finns det något på gång.

Så, har inte fullbokat program för resten av veckan så vik en dag eller två för besök på Kaustbyfestivalen eller som dess officiella namn är: Kaustinen Folk Music Festival. Folkligt, festligt. Fredag och lördag brukar bjuda på det bästa av utbudet och mycket folk kommer då. Som svensk går det alldeles utmärkt att ta del av det som bjuds i det annars närmaste helt finskspråkiga Kaustinen.  I biljettluckan var det inga problem bli betjänad på svenska och på deras hemsida finns en hel del information på svenska till skillnad mot Vasa Festival som inte har ett enda ord svenska på sin hemsida trots att Österbotten till stor del är svenskspråkigt. Fy på dem!

I värsta fall blir det så att jag åker en gång till till Kaustby denna festival. Vi får se hur humöret är på lördag. –  Såja, nu blir det annat ikväll.


Duo Systrami 

Tuuletar  

Trad.Attack!  

Kaustinen Folk Music Festival

 

 

 

Scen Setor finns alldeles strax utanför insläppet. Har spelar mindre grupper
Duo Systrami – systrarna Fanny och Klara.
Floating Sofa Quartet kallar sig denna muntra kvartett. Från vänster två danskar, sedan en finsk österbottning och till sist en skåning. De spelade livlig och medryckande musik.
Tuuletar som också rappade på valfri sida ur Kalavala-boken. Annars är det underbar stämsång och rösttrollerier de är kända för
Ville man lyssna till hornmusik fanns också sådant. Från Nedervetil var dessa musikanter.

 

Trad.Attack! från Estland fick minsann basen att kännas i märg och ben. Bl.a. säckpipa till dansanta takter spelades.

Min stund på Stundars

Byadagen igår, Stundars hantverkardag i lördags och Pörkenäs i fredags. En bra start på min semester kan man gott säga. Idag har jag däremot inte gjort så mycket mera än klippt gräset. Meningen var att jag skulle ta mig an lite mera gräsarbete men så kom det en regnskur mitt på dagen. Det enda avvikande var att ett par av grannens får rymde. Med lite lock och pock gick det ändå rätt enkelt att få in de i hagen igen.

Ja, Stundars var det. Första gången som jag besökt detta musée- och hembygdsområde trots att det är välkänt och med många aktiviteter främst på sommaren. Jag passade på när det var fint väder och hantverkare var på plats. Intressant att se hur de jobbade och att få en liten pratstund med dem. Jag talade med handelsman, mattbindare, gjutaren Anders Lindman, kloka gumman, grässlöjdaren Ann-Sofie Svansbo och motorsågsskulptören Ulla Haglund. Och säkert någon till.

Ulla Haglund som med motorsåg skulpterade i trä hade mest oljud för sig. Det blir så med motorsågar. Hela 11 stycken sågar hade hon och en till skulle snart handlas in. Hon var rätt ny inom gamet men förstod jag rätt så livnärde hon sig på detta. En björn tog tre dagar att göra och hon hade en hel del beställningar på gång. Hon hade bara börjat som en blixt från klar himmel för två år sedan och den första trässkulpturen hon gjorde var hon hittills mest nöjd med. Hon berättade en hel del om sitt hantverk. Från Nedervetil tror jag hon var och trea hade hon blivit i finska mästerskapen i träskulptur med motorsåg.

Bronsgjutaren Anders Lindman berättade utförligt om hur man gjuter en klocka eller bjällra och vid besöket hos kloka gumman Anja Sjöholm fick jag insyn i hur en klok gumma levde förr i världen. Ofta stod gumman inte högt i rang i samhället men var ack så efterfrågad då krämpor och sjukdom dök upp.

Grässlöjd har jag sett tidigare på Urkult men kom nu att bekanta mig närmare med detta hantverk. Undrade som var jag och ställde den lite dumma frågan: Är det enbart för nöjes skulle man gör gräskonst? – Enbart? svarade Ann-Sofie något förnärmat som kom från Sverige någonstans.  Hon visade bilder på en del av sina alster och hon hade minsann också gjort något alldeles extra fint till drottning Silvia. Jodå, det finns mycket man inte känner till men som lever och frodas. Det var ju det jag var ut på, att lära mig lite om och få insyn i olika hantverk som fanns och fortfarande finns.

Stundars är annars ett fint utflyktsmål med alla sina gamla hus, samlingar och aktiviteter som erbjuds. En vandringsled på 6,6 km finns också. Själv siktar jag in mig på julmarknaden 3 eller 14 december.


Stundars

Här följder en drös med bilder i ett fotogalleri från i lördags. Bilderna går också att se i full storlek för den som så vill. Inne i galleriet finns en sådan knapp för varje bild.

Bodvattnet runt och besök i Saltkaret

Åh, så trött jag är! Jättefint väder ute och äntligen börjar det grönska och här ligger jag och sover mest hela tiden.

Nog om det, nu vill jag visa lite bilder från förra lördagen när jag tillsammans med en del av släkten firade födelsedagskalas för två av grannpojkarna.

Vid Svedjehamn i Björköby finns en vandringsstig på ca. 4 km, Bodvattnet runt. Den skulle vi trava, göra en tur upp i Saltkaret och till slut grilla korv och dricka kaffe. Barnen hade sina egna aktiviteter. T.ex. att genast blöta ned ena skon i strandkanten. Som tur var så fanns ombyte.

Svedjehamn har jag besökt många gånger och det är en charmant pärla i den österbottniska periferin ut mot havet. Restaurang finns det också. På sommaren naturligtvis mera aktiviteter.

Vandringsleden var helt bra. Relativt lätt att gå och en passlig runda för de flesta. En busslast ungdomar anlände också och jag kom i samspråk med några tjejer som ville ha hjälp med översättning från svenska till engelska av text på en av minnestoderna. Jag fick inte riktigt klart för mig vilka de var men jag tror de måste ha varit studerande av något slag. De jag talade med var från Centralasien men jag hörde också franska bland dem.

Utsiktstornet Saltkaret bestegs och vi kunde blicka ut över skärgården med sitt karakteristiska moränområde som finns just här i Kvarken och som skall vara något alldeles extra som en del av världsarvet Kvarken/Höga Kusten. Varandras motsatser men ändå en del av samma utveckling efter senaste istid. Höga Kusten med sina berg, branta klippor och djupa vikar medan Kvarken är det mest långgrunna och platta som finns och som höjer sig ur havet med ca. 1 cm per år.

Vi som bor här är vana vid denna typ av skärgård men just utanför Björköby är den särdeles utpräglad. Och visst är det en liten sevärdhet, även för oss infödingar. Jag kan svårligen tänka mig någon mera svårnavigerad skärgård. Jag kan i sammanhanget också rekommendera en tur ut till Valsörarna som startar från just Svedjehamn. Här kan ni läsa om min tur år 2011. Färd med saltstänk och strövtåg bland ljung och bonsai – Åh, tänk att det redan är sex år sedan dess!

Till senhösten skall jag återvända en lämplig dag och gå en ny runda runt Bodvattnet. Kanske vid storm eller dimma, kanske med rimfrost i träden eller den första snön som lagt sitt duntäcke över Bodvattnet. Hett té i termos och smörgåsar skall jag ha med och kameran skall få göra tjänst i det speciella ljus som jag då hoppas kunna fånga. Denna gång var ljuset ganska skarpt som det plägar en solig dag.

Jodå, kalaset var riktigt bra. Barnen hade inga svårigheter att aktivera sig själva och vi vuxna fick njuta grillat och kaffe/té med tilltugg efter en givande vandring Bodvattnet runt.

Sjöfågel av något slag. Boet alldeles nära bryggan och inte var de rädda heller.
Här har vi Saltkaret vi klättrade upp i. 20 meter högt men med fina trappor ända upp.
Utsikt över Svedjehamn
Skärgården utanför Svedjehamn. Mycket sten i vattnen.
Så är vi på väg i det fina vädret
På de flesta ställen fin vandringsstig men man bör ha rejäla skor på fötterna.
Vy över Bodvattnet mot Saltkaret
Här har vi ett par av sjöbodarna. Från detta ställe startade postrodden den tiden det begav sig. Idag ligger hamnen betydligt längre ut pga landhöjningen.
En minnessten Björköborna satte upp för att visa den syssla konung Gustav II Adolf ålade dem år 1617: att frakta posten över Kvarken, sommar som vinter.
Efter vandringen kan man slå sig ned och mysa på en brygga eller besöka restaurang Salteriet i stora röda byggnaden.

Bonus: