Tack, du pratar också en bra svenska!

Torsdagsklubben hade idag möte, om än något reducerat, den ena riddaren var på annat uppdrag. Vi beslöt att prova ett nytt matställe som öppnade i höstas, nämligen Chào grill i Oravais kyrkby alldeles nedanför kyrkbacken.

Vi stegade in, betalade för oss – jo även här finns en viss pensionärsrabatt – och försåg oss från buffén som bestod av typiska asiatiska anrättningar med ris som bas. Smakade riktigt bra och alla tog påfyllning. Kaffe och kex som avslutning. Enkel och stilren inredning med stora fönster ut mot stora gatan. Eller Öurvägen som stråket heter. En traktor med släpvagn körde förbi ett par gånger.

Bakom disken stod en ung man, med asiatisk härkomst av utseendet att döma, och betjänade oss på ren dialekt. Om han är född här eller utrikes vet jag inte men dialekt pratade han obehindrat.

Det fick mig att tänka på hur viktigt språket är för vår identitet och acceptans i samhället. I Oravais är svensk dialekt normen i samhället; pratar du annat kan du lätt hamna i en annan låda, också om du pratar svenska med brytning eller en österbottnisk dialekt lång bortifrån. Dialekt, då är du en av oss och någon att lita på. Detta tror jag sitter i ryggmärgen hos alla människor och behöver inte betyda något dåligt men kan också bli fruktansvärt fel om det kopplas samman med generaliseringar, rasism och ren okunskap. Pratar du vårt språk, då är du en av oss, sedan må det vara vilket språk som helst.

Jag minns en gång i mitten på 1970-talet när jag först kom till Malmö och besökte en kvartersbutik för att handla. Den tiden fanns det inte så många svarta människor från Afrika i Sverige och de som fanns var i de flesta fall importerade. En liten flicka med svart hudfärg och krulligt hår gick tillsammans med sin vita mamma och sökte varor. Helt plötsligt så öppnade hon munnen och ut kom en komplett skånska som jag bara kunde drömma om att kanske få någon gång i framtiden. Jag minns hur förvånad jag blev, det hade jag inte väntat. Jag hade omedvetet placerat henne i lådan ”svart invandrare med annat språk”. Troligtvis var hon adopterad.

Idag är det inte ovanligt i Sverige att vem som helst, oberoende av utseende, i princip kan prata den landsändas språk och dialekt där de befinner sig. De flesta höjer inte förvånat på ögonbrynen om en svart människa pratar äkta dalmål.  Vi får också komma ihåg skillnaden på t.ex. skånskan och alla de olika norrländska dialekter som förekommer. Vilken väcker mera uppmärksamhet: en skåning i Gällivare eller en svart människa som pratar Gällivare-språket i Gällivare?

Dock är ändå många invandrares svenska färgad av sitt modersmål och det finns de som pratar en dålig eller knappt någon svenska alls. Invandrare av nyare modell. Själv var jag också invandrare i Sverige en gång i tiden och idag skulle det vara bra roligt att höra det språk som jag pratade de första åren i Sverige. Hur färgat var mitt språk av finlandssvenskan och vår dialekt? Jag lärde mig aldrig att prata skånska speciellt bra  av den enkla anledningen att jag inte behövde. Jag utvecklade en nordisk variant av svenska. Däremot var det roligt att svänga sig med vissa skånska ord och meningar; jag lärde mig småningom att älska skånskan.

Det finns dock ett litet aber för oss finlandssvenskar i Sverige, som invandrare eller resenär. ”Vilken bra svenska du pratar” är det inte ovanligt att vi får höra i Sverige, som om vi nyligen lärt oss svenska. Den kan kännas som om hela ens identitet ifrågasätts. Vad då bra svenska, det är ju mitt modersmål! Detta beror oftast på ren okunskap om att vi finns, vi svenskspråkiga i Finland. Okunskap, likgiltighet eller lättja. Utbredd begreppsförvirring finns också, inte minst bland oss finlandssvenskar: vad är finlandssvensk, finne, finländare, sverige-finnar, sverige-finländare och sverige-finlandssvensk?

Annars är det rätt kul att i Sverige prata vår dialekt, alltså med någon annan från Österbotten. Inte en tillrättalagd svenska utan ren österbottnisk dialekt. Många gånger är det nästan så att man ser någon i närheten spetsa öronen och försöker klura ut vad vi är för typer. Då gäller det att högt och ljudligt dra på med bred dialekt för att se hur förbryllade de blir. Vad är detta? Kan de var norrmän eller ufos? Tyvärr kan jag inte Närpes-språket speciellt bra men det kommer säkert till sin fulla rätt i en sådan situation.

Själv har jag inte fått höra ”Vilken bra svenska du pratar” förutom en gång när en tyckte att jag talade en tydlig svenska. Tack, det kan man inte säga om alls rikssvenskar. Jag har ett bra svar på lager ifall någon i Sverige berömmer mig för mitt svenska språk med orden ”Vilken bra svenska du pratar”. Då gäller det att stilla sig ett ögonblick, dra på det bästa smilet jag har och svara: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”


Vad betyder finlandssvensk? –
Själv har jag inget problem med att kalla mig finlandssvensk, men jag är också svenskösterbottning, oxkangarbo och ”nordisk medborgare”.

14 saker som finlandssvenskar är trötta på att höra – både i Sverige och Finland – Amelia

För att ytterligare lyfta fram dialektens förträfflighet så spelar vi upp en video från Ragnvaldsträsk utanför Skellefteå.

 

 

Tyvärr ingen bild från Chào grill, det glömde jag helt bort, så det får  bli en tjusig vinterbild istället.

 

Bilder från helgen

Ikväll blir det några bilder från gårdagen och från dagens bypromenad.  Efter min Norrlandresa har jag inte varit så aktiv med kameran men kände att nu var det åter dags att få något fint på minneskortet. Hoppades jag i alla fall.

Så fina höstbilder som jag fick i Norrland får jag knappast här. Av någon anledning lyser inte träden lika mycket som i fjällen. Visst blir löven gula och visst finns det träd som lönn som kan ha riktigt fina färger men rent allmänt är färgerna betydligt mattare och ofta blir de bara bruna och trillar sedan av.

Men solnedgångar har vi ändå och igår kväll tog jag en runda till Oravais hamn och området däromkring. Några bilder blev bra.

Ikväll visade sig också ett praktfullt norrsken en stund. Just då satt jag och tittade på minneskonserten för Kim Larsen i Köpenhamn när sister Jane från den Lyckliga staden ringde och varslade. Just då var det ett starkt norrsken men när jag en kvart senare var på plats vid bönehuset var redan det bästa förbi och sedan kom moln. De bilder jag fick blev inte helt skarpa men alltid något som en början på norrskenssäsongen.

Orsaken till att jag for till bönehuset Betel är att där har jag fri sikt norrut. Tyvärr störde också vägbelysningen. Den släcker ned först vid midnatt.

Bilderna från Norrlandsresan är nu processade och klara. Nu återstår det angenäma arbetet med att välja vilka jag vill ha på min Flickr-sida. Jag återkommer med resultatet.

Hopptornet vid simstranden i Oravais. Inga som badade denna kväll

Röd var himlen i sydväst. Om inte annat är färgrika solnedgångar är alltid tacksamma att fotografera. Å andra sidan finns det miljoner och åter miljoner bilder på fina solnedgångar.

Ön Stelet syns vid horisonten

Gult var det här ändå en smula

Grå lada och gula aspar hör till bilden i oktober

Inte så bra bild men träning ger färdighet.

Hembygd både här och där

Idag har jag varit lite kulturell av mig. Jag närvarade nämligen vid releasen av ”Orvas 2018” i Einars kafé på Kimo Bruk. Där hade Oravais hembygdsförening samlat årets skribenter för kaffe och obligatorisk gruppfoto.

Själv var det första gången jag besökte denna träff trots att jag vid något tillfälle tidigare också bidragit med skriverier till Orvas-publikationen. Orvas har som syfte att främst samla material och bilder från gamla Oravais kommun med omnejd som berättar om hur det var förr i världen, dagligt liv, föreningsverksamhet, arbete och fritid, personligheter och hembygd.

Jag har ännu bara skummat innehållet men mycket läsvärt verkar det finnas och det som ögonen föll först på var pärmbilden som är en verklig pärla föreställandes mjölnaren Helmer Siffrén på Kimo Bruks kvarn när han gjorde sin sista arbetsdag när kvarnen stängdes. Flera värdefulla dokumentärbilder av god kvalité finns i artikeln och fotografen 1979 var Håkan Eklund.

Själv bidrog jag med en text om byskolan i Oxkangar på 1950-talet.

Orvas är inte den enda årligt återkommande publikationen i Österbotten som beskriver hur det var förr i tiden. ”Rågens rike” är en annan likartad skrift och säkert finns det flera i vårt långsträckta landskap.

På Facebook följer jag en grupp som publicerar material och bilder från Västanfjället, Bjurbäck, Karlsbäck. m.m. – ett område i västra delen av Bjurholms kommun inte långt från Umeå. Jag har ingen som helst anknytning dit men tycker om att jämföra de bilder och berättelser som framkommer med våra trakter i Österbotten. Så mycket som är samma och så mycket som skulle kunna vara härifrån. Ofta med bilder från en annan tid när kroppsarbete verkligen var tungt och slitsamt. Bara att jämföra skogsbruket idag och då.

Idag fanns i FB-gruppen en sammanställning om EFS-kapellet i Karlsbäck och dess historia. Jag laddade ned pdf-filen och läste, begrundade och konstaterade att så gick det också ofta till hos oss när församlingar bildades och bönehus byggdes. Mycket offrades i  tid, arbete samt knappa ekonomiska resurser men framåt gick det.

Jag log i mjugg när jag läste att år 1923 när bönehuset skulle byggas begärde en del medlemmar utträde ur Karlsbäcks Evangeliska Lutherska Missionsförening. De ansåg att de gott kunde hålla till i skolan. När sedan kapellet var byggt begärde de åter inträde. Det påminner mig om vägbyggen. När vägen skall planeras, byggas och finansieras är det många som anser projektet onödigt. När sedan vägen är byggd vill alla köra. Samma där som här.

Senare i sommar funderar jag skarpt på att ta en tur genom dessa trakter i Bjurholm när jag ändå är på resande fot i nejden. Bara för att se hur det ser ut i verkligheten lång tid efteråt. Kanske kapellet i Karlsbäck finns kvar? Och fick jag ett litet samtal med någon äldre person därifrån vore det verkligen en tiopoängare. Vi får se?


Kimo Bruk (Oravais hembygdsförening)

Här en del av deltagarna vid Orvas-träffen i Kimo utanför Einars stuga. Här kan ni gott ta en fikapaus i fin bruksmiljö när ni gör  era sommarutflykter i landskapet. För det gör ni väl? Turistar  lite i egen bygd sommartid?

Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Tre Göran och en fjärd

Ikväll blev det revydags. Byarevyn presenterade ”Trigöranåeinfjääl”. Syns namnet på föreställningen svår kan jag bara hålla med för det är dialekt och det gäller att tänka till innan man fattar. Helst bör man också ha lokalkännedom om både det ena och det andra men när jag funderat en stund förstod jag innebörden.

Översatt till finsvenska heter revyn ”Tre Göran och en fjärd”. Fjärden är Oravais fjärd och vem två av de tre Göran är var inte svårt att gissa men den tredje Göran förblev ett mysterium. Egentligen finns han inte utan ersattes av en dam i publiken. Allt för att skapa jämställdhet.  Denna afton blev det Gunnvi som fick den äran.

Poängen med den lokala revyn är just att den är lokal; att den avhandlar sådant som folk på orten känner till. Inte heller fel att ta upp sådant som händer ute i stora världen men från det lokala perspektivet; Trump och Kim fick sitt eget nummer. Folket på scen och publiken är från bygden. Det skapar gemenskap och gemyt.

Jag tycker Byarevyn i Oravais lyckades väl med årets revy. Flera av skådespelarna kände jag till sedan tidigare och några var nya. Fint att det finns ungdomar och återväxt på den lokala teaterscenen. De är verkligen värd en applåd för sin insats och sitt intresse. Utan dem vore kulturlivet bra mycket fattigare i kommunen.

Inget är så bra att det inte kan förbättras och en sådan sak – som finns hos de flesta lokala amatörteatrar och revygäng – är att tempot i replikerna kunde vara snabbare. Ibland, rätt ofta egentligen, inträffar en paus på en sekund eller två mellan replikerna som är onödiga. Jag tror att den lokala teatern och revyn skulle tjäna mycket på att träna in en snabbare replikväxling. Inte prata i mun på varandra men nära på.

Texten till sångerna finns i programbladet och det är bra för jag har ibland svårt att hänga med i sången från scen. Inte alltid jag hör varje rad och poäng. Speciellt inte när det är dialekt som sjungs. Dialekten är viktig och att sångerna finns i programbladet är en fin dokumentation över det lokala språket.

Skall jag lyfta fram något speciellt nummer i årets revy får det bli ”Ha-Ha-Harry” där Ulf Johansson på ett ypperligt sätt gestaltade en av ortens främsta entreprenörer. En ständig optimism och framåtanda gjorde affärer på löpande band och kunderna var nöjda med att allt fanns på samma ställe. Som tidigare arbetsgivare känner jag väl till denna Harry.

”Gubbdagis” var också ett bra nummer med funderingar över allt och inget. Jag har ju själv, som nybliven pensionär, erfarenhet från Torsdagsklubben och jag kände igen mig.

En allt igenom trevlig kväll även om jag inte kände så många förutom gänget i samma bil som tog oss till kyrkbyn. Några andra kände jag också men jag är alltid lika förvånad över hur få av bygdens folk som jag känner. Jag skulle gärna bli bekant men man vill ju inte tränga sig på. Hur som helst, Byarevyn bjöd på fin underhållning och är värd en stor applåd för sin insats och sitt engagemang!

Brukar ni gå på lokalrevy/teater och vad tycker ni om denna form av underhållning och kultur?

Mitt emellan första och andra akten blev det paus med kaffe/te och bulle. Tillfälle att prata med bordsgrannen.

 

Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.