Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.
Annonser

Lumpänglars väg korsade min väg

Hui, här går det undan. Jag avverkar den ena begivenheten efter den andra på min semester och det redan första veckan. Igår kväll var det Oravais Teater med pjäsen Lumpänglars väg som fick besök av min enkla person.

Sommarteatern ligger vackert belägen vid Kyroboas kvarn och fors i Kimo. Vid dammen, som är en del av scenerna, låg vattenytan spegelblank och inte en endaste mygga behagade mumsa på min lekamen. En perfekt kväll för teaterbesök.

Lumpänglars väg är en fortsättning på pjäsen Lumpänglar som spelades 2013-14. Den handlar om arbetarna på Oravais Fabrik tiden före och under kriget. Skådespelarna gjorde fina insatser även om rösterna i vissa scener kunde ha någon decibel till.

Pjäsen skildrar livet på Masuunin, området med både textilfabriken och arbetarbostäderna, på ett bra och mångsidigt sätt. Där finns olika intriger och händelser som skedde under årens lopp, både lokala och världspolitiska. Dock skulle jag gärna ha sett att det funnits en mera klart lysande röd tråd i pjäsen. Visst finns där Alma Laaksos och Gunnars förhållande som puttrar på i bakgrunden men det är först i slutscenerna som det riktigt lyftes fram och får en förklaring. Speciellt om man inte sett den första pjäsen så kan handlingen och Alma Laaksos ilska vara svår att förstå.

På Masuunin fanns både svenska och finska arbetare men vad som framkom i pjäsen förekom inga stora motsättningar mellan språkgrupperna utan man samsades ganska väl. Däremot fanns det vissa spänningar mellan fabriksarbetarna och den omkringliggande bygdens agrara befolkning, något som kom fram när fiskarsonen Werner fick sin käresta på Masuunin.

Det enskilda scenario som gjorde störst intryck på mig var när Aino dog. Hon hade cancer och visste att hon skulle dö. Dödsögonblicket är skickligt dramatiserat och man får verkligen uppleva att hon gick bort, bokstavligt talat.

Pjäsen handlar till stor del om kvinnorna, Lumpänglarna, som jobbade och slet i fabriken. Det gällde att ha skinn på näsan och inte låta sig utnyttjas och förminskas. Löneförhandlingarna på bolagskontoret gick inte alltid som de ville men Alma Laakso hade sitt speciella sätt att visa sitt missnöje genom att lyfta på kjolen och visa sin ändalykt för bolagsherrarna.

Själv fick jag min första anställning på Oravais Fabrik, eller Oravais Textil som det då hette, som 16-åring. Den första veckan fick jag jobba i väveriets granskning där kvinnor satt i en angränsande sal och kollade filtarna som vävdes i den dundrande vävsalen. Oj, sådant oljud vävstolarna förde. Ett dån och slammer utan dess like! Sedan fick jag flytta till stickeriet där jerseytyg tillverkades och där det var betydligt tystare. Jag slapp den äldre produktionen i väveriet, spinneriet, karderiet och appreturen.  Så något känner jag till miljön på själva fabriken även om jag inte är någon äkta Masuunare.

Salig mor hade också kopplingar till Masuunin och då som ung piga hos direktör Lindberg och hans fru i slutet av 40-talet skulle jag tro. I pjäsen finns också en piga hos direktören så där kände jag igen mig något från mors berättelser. Hon brukade säga att hos familjen Lindberg fick hon sin skolning inför livet. Hon omtalade alltid fru Lindberg med stor aktning. Hon trivdes bra hos dem och mången gång satt vi barn och lyssnade när hon berättade om hur det var hos Lindbergs. Jag kan gott tänka mig att fru Lindberg var som fru Lindberg i pjäsen. Hette hon Maja eller har jag helt fel?  – // Jag har fått mig omtalad att hon hette Maja!//

Till sist vill jag knyta an till pigan som fick en kamera av direktörsfrun med order att fotografera allt hon såg på Masuunin. På tuben finns en video med bilder från Lars Lindbergs privata samling med bilder från Masuunin. Kanske var det just sådana bilder som hon tog men som vi aldrig får se, hon är ju bara en rollfigur.

Blir det en fortsättning? Jag hoppas det och då att handlingen närmar sig modern tid.


Oravais Teater 

Några bilder tog jag med mobilen:

Här bänkar sig publiken på vridläktaren för att se sommarteater, Lumpänglars väg på Oravais Teater
Här tar bastubadarna igen sig efter en tur i bastun
Kvarnen ingår som en naturlig del av Oravais teater.

Jag tror Hanski hade trivts idag

I somras gick en av byns mest kända profiler ur tiden. Välkänd, mycket social men dog ändå ensam. Så ensam att hans död inte uppmärksammades med detsamma. Hur det kom sig fanns motstridiga uppgifter om var han befann sig när han inte syntes till.

Ärendet drog ut på tiden, som det gör när det inte finns nära släktingar som sköter saken. Han blev jordfäst i november och idag hölls en minnesstund för honom vid Furirbostället i Oravais. Historiska föreningen anordnade detta tillfälle för att hedra hans minne. Han hade nämligen varit en mycket hängiven stödperson och tjänare vid Furirbostället och även medlem i Österbottens regemente.

Minnesstunden var informell och utan religiösa inslag. Kaffe och wienerbröd bjöds. Wienerbröd hade varit hans favoritdopp.

Vid minnesstunden berättades en hel del historier från hans levnad i trakten och om hans personlighet. Intressanta och underhållande inslag. Jag kom att tänka på att på andra sidan Kvarken, i Västerbotten, finns en levande berättartradition och t.o.m. en berättarfestival i Skellefteå. Varför skulle det inte finnas möjlighet att spinna vidare på detta och även i våra trakter anordna berättartillfällen där vem som helst kunde berätta en historia enligt ett givet tema eller där vältaliga personer ger prov på sin berättarkonst? Furirbostället med sin restaurang Ädelbragd skulle vara ett utmärkt ställe för denna aktivitet ett par gånger per sommar. Eller varför inte på vintern? Varför måste allt ske på sommaren?

Jag tror att Hans (Hanski) Olin hade blivit mycket hedrad om hans bortgång hade utmynnat i denna aktivitet. Han om någon var en berättande människa och ett levande uppslagsverk. Något att grunna på!

furirbostallet-oravais-2017-01-22-7_1
Furirbostället i Oravais
Hans Olins minnesstund
Interiör från Furirbostället. Ett utmärkt ställe för att berätta en och annan historia.
Hans Olins minnesstund
En rejäl eldstad i ett av rummen. Här behöver ingen frysa.

Torsdagslunch och kristaller på vift

Så god dagens Chili con carne på Fjärden Kaffestuga i Oravais var! Jag tog två gånger. Ärtsoppa fanns också men den fick idag ingen chans. Pannkakan med grädde och jordgubbsylt som efterrätt var utsökt. Med andra ord en lyckad torsdagslunch även om vi denna gång bara var två från byn.

Nästgårdssvåger befann sig på annan ”ort” och missade därmed denna kulinariska upplevelse. Han hade ett par dagar tidigare drabbats av en mystisk sjukdom. Han blev alldeles yr i skallen vid vissa rörelser och upplevde det hela som mycket obehagligt. Vid besök hos Hälsovårdscentralen fick han en klargörande diagnos: han hade fått kristallsjukan. Läkaren hade behandlingen klar på ett ögonblick och efter en serie vridningar på huvudet åtgärdades problemet och han blev åter den frimodiga yngling han är.

Jag kunde konstatera att han fick huvudet kalibrerat så nu är han åter i skick för nya äventyr.

Det hela handlade om att kalkkristaller i örat lossnat vilket påverkade balanssinnet. Alla möjliga sjukdomar finns det då. Aldrig hört talas om tidigare.

Prommenad i Oxkangar
Också en vinterskog, denna gång utan kristaller på gren och topp.

Till kyrks dan före dan före dopparedan

Så har julen så smått inletts genom att jag ikväll, tillsammans med sister Jane med gemål, besökte kyrkan i Oravais för att åhöra Julfriden som sjöngs in av kören Sångfoglarna, musikanter och solister. Mycket stämningsfullt med vackra toner och mänskligt välljud i olika tonarter. Traditionella julsånger bjöds även om jag inte kände till alla och gott så, det kan behövas variationer i utbudet av julkantater.

Kyrkan var ganska fullsatt redan när vi kom en halvtimme före konserten. Vad annat göra än att stega fram och sätta sig på första parkett nästan längst fram. Där var det tomt. Man kände sig lite som herrskapsfolk. Utsikten behövde vi inte klaga över denna gång och ingen stor pälsmössa skymde sikten mot de väna damerna som skred in på kyrkogången för att bilda en halvcirkel framför altarringen. Violin, oboe, gitarr, bas, piano och keyboard trakterades av musikanterna och såg jag inte också ett dragspel skymta?

Att kollekten gick till Flyktingvännerna och en resa som Sångfoglarna skall göra var inte heller det sämsta.

Applåder undanbads och mobiltelefonen skulle tystas för att inte störa stämningen. Tidigare om åren ville de inte heller att bilder skulle tas men nu sades inget om det. Några blixtar från kameror sågs och det kan vara irriterande men har man systemkamera som inte behöver blixt tycker jag att man gott kan ta bilder om man gör det diskret. Nästa år skall jag ta med systemkameran. I år blev det bara en bild med min lilla Canon-fickkamera innan konserten startade.

2015-12-22 Oravais kyrka 003
Altaret i Oravais kyrka. Det ser ut som stora snöflingor inne i kyrkan men det är damm som syns med blixten inkopplad. Sedan blev det fullt där framme. Av sångare och musikanter, inte snö och damm.

Så kan det gå när haspen är på

… eller rättare sagt, när Brunte haft på parkeringsbelysningen ända sedan igår kväll. Då är batteriet tomt när nästa färd skall anträdas.

Igår kväll gjorde jag en tur på isiga vägar och då gällde det att ha tungan i rätt mun så att vi inte slant ned i diket, Brunte och jag. Rena isgatan både på sidovägar och på landsvägen genom byn. Jag besökte ett par mostrar och en morbror och si de bor inte vid allfarväg utan först efter 3 km på en smal och kullig skogsväg kom jag fram i den besvärliga halkan. Men det gick bra och hem kom vi.

Det som var mindre bra var att jag glömde på parkeringsbelysningen och då blev det inget kyrkobesök ikväll enär Brunte inte orkade starta. Julfriden sjungs in ikväll i Oravais kyrka med kören Sångfoglarna och andra sångare och musikanter. En fin tradition som stämmer till begrundan inför julen. Inga kameror, mobiler eller applåder tillåts utan det är bara musiken och människorna.

Istället letade jag lite på YouTube och hittade följande julsång, diktad av min favoritpoet Dan Anderson. Sång av Sofia Karlsson. Inte så dåligt det heller. En lite annorlunda julsång.

Julvisa I Finnmarken

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar.
För vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och skog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma
omkring oss de heligas natt vi förnimma
för dem och för jorden, för himlen och oss
Våra stop vi höja, kamrat.

 

Förvånad, nästan chockad

Ibland blir man förvånad, häpen, tror sig förflyttad till början av förra seklet. Sedan börjar man fundera. Vad har hänt? Var finns respekten för människan, var finns gemensam strävan för ett bättre samhälle som även inkluderar näringslivet? Har allt varit en illusion? Var fondkurserna på det glada 2000-talet en bubbla, ett lockbete som slutade i kraschen 2008 och som  fortsatte med ständiga uppsägningar i det föga välsignade året 2013?

Jag har en mängd frågor som inte är helt lätta att besvara. Dagens händelse kan ej beskrivas med ord. Eller, ja, det kan man, om man skriver som det är: fackordförande i Saltgruvan fick sparken med omedelbar verkan! Han fick inte ens äta sin förbeställda lunch. Han skulle ut, ut, ut. Detta utan att inga kända oegentligheter presenterats. Så kan arbetsgivare i republiken göra!

oravais hamn
Bojarna i Oravais hamn böja sig i kall nordanvind