Hembygd både här och där

Idag har jag varit lite kulturell av mig. Jag närvarade nämligen vid releasen av ”Orvas 2018” i Einars kafé på Kimo Bruk. Där hade Oravais hembygdsförening samlat årets skribenter för kaffe och obligatorisk gruppfoto.

Själv var det första gången jag besökte denna träff trots att jag vid något tillfälle tidigare också bidragit med skriverier till Orvas-publikationen. Orvas har som syfte att främst samla material och bilder från gamla Oravais kommun med omnejd som berättar om hur det var förr i världen, dagligt liv, föreningsverksamhet, arbete och fritid, personligheter och hembygd.

Jag har ännu bara skummat innehållet men mycket läsvärt verkar det finnas och det som ögonen föll först på var pärmbilden som är en verklig pärla föreställandes mjölnaren Helmer Siffrén på Kimo Bruks kvarn när han gjorde sin sista arbetsdag när kvarnen stängdes. Flera värdefulla dokumentärbilder av god kvalité finns i artikeln och fotografen 1979 var Håkan Eklund.

Själv bidrog jag med en text om byskolan i Oxkangar på 1950-talet.

Orvas är inte den enda årligt återkommande publikationen i Österbotten som beskriver hur det var förr i tiden. ”Rågens rike” är en annan likartad skrift och säkert finns det flera i vårt långsträckta landskap.

På Facebook följer jag en grupp som publicerar material och bilder från Västanfjället, Bjurbäck, Karlsbäck. m.m. – ett område i västra delen av Bjurholms kommun inte långt från Umeå. Jag har ingen som helst anknytning dit men tycker om att jämföra de bilder och berättelser som framkommer med våra trakter i Österbotten. Så mycket som är samma och så mycket som skulle kunna vara härifrån. Ofta med bilder från en annan tid när kroppsarbete verkligen var tungt och slitsamt. Bara att jämföra skogsbruket idag och då.

Idag fanns i FB-gruppen en sammanställning om EFS-kapellet i Karlsbäck och dess historia. Jag laddade ned pdf-filen och läste, begrundade och konstaterade att så gick det också ofta till hos oss när församlingar bildades och bönehus byggdes. Mycket offrades i  tid, arbete samt knappa ekonomiska resurser men framåt gick det.

Jag log i mjugg när jag läste att år 1923 när bönehuset skulle byggas begärde en del medlemmar utträde ur Karlsbäcks Evangeliska Lutherska Missionsförening. De ansåg att de gott kunde hålla till i skolan. När sedan kapellet var byggt begärde de åter inträde. Det påminner mig om vägbyggen. När vägen skall planeras, byggas och finansieras är det många som anser projektet onödigt. När sedan vägen är byggd vill alla köra. Samma där som här.

Senare i sommar funderar jag skarpt på att ta en tur genom dessa trakter i Bjurholm när jag ändå är på resande fot i nejden. Bara för att se hur det ser ut i verkligheten lång tid efteråt. Kanske kapellet i Karlsbäck finns kvar? Och fick jag ett litet samtal med någon äldre person därifrån vore det verkligen en tiopoängare. Vi får se?


Kimo Bruk (Oravais hembygdsförening)

Här en del av deltagarna vid Orvas-träffen i Kimo utanför Einars stuga. Här kan ni gott ta en fikapaus i fin bruksmiljö när ni gör  era sommarutflykter i landskapet. För det gör ni väl? Turistar  lite i egen bygd sommartid?

Annonser

Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Tre Göran och en fjärd

Ikväll blev det revydags. Byarevyn presenterade ”Trigöranåeinfjääl”. Syns namnet på föreställningen svår kan jag bara hålla med för det är dialekt och det gäller att tänka till innan man fattar. Helst bör man också ha lokalkännedom om både det ena och det andra men när jag funderat en stund förstod jag innebörden.

Översatt till finsvenska heter revyn ”Tre Göran och en fjärd”. Fjärden är Oravais fjärd och vem två av de tre Göran är var inte svårt att gissa men den tredje Göran förblev ett mysterium. Egentligen finns han inte utan ersattes av en dam i publiken. Allt för att skapa jämställdhet.  Denna afton blev det Gunnvi som fick den äran.

Poängen med den lokala revyn är just att den är lokal; att den avhandlar sådant som folk på orten känner till. Inte heller fel att ta upp sådant som händer ute i stora världen men från det lokala perspektivet; Trump och Kim fick sitt eget nummer. Folket på scen och publiken är från bygden. Det skapar gemenskap och gemyt.

Jag tycker Byarevyn i Oravais lyckades väl med årets revy. Flera av skådespelarna kände jag till sedan tidigare och några var nya. Fint att det finns ungdomar och återväxt på den lokala teaterscenen. De är verkligen värd en applåd för sin insats och sitt intresse. Utan dem vore kulturlivet bra mycket fattigare i kommunen.

Inget är så bra att det inte kan förbättras och en sådan sak – som finns hos de flesta lokala amatörteatrar och revygäng – är att tempot i replikerna kunde vara snabbare. Ibland, rätt ofta egentligen, inträffar en paus på en sekund eller två mellan replikerna som är onödiga. Jag tror att den lokala teatern och revyn skulle tjäna mycket på att träna in en snabbare replikväxling. Inte prata i mun på varandra men nära på.

Texten till sångerna finns i programbladet och det är bra för jag har ibland svårt att hänga med i sången från scen. Inte alltid jag hör varje rad och poäng. Speciellt inte när det är dialekt som sjungs. Dialekten är viktig och att sångerna finns i programbladet är en fin dokumentation över det lokala språket.

Skall jag lyfta fram något speciellt nummer i årets revy får det bli ”Ha-Ha-Harry” där Ulf Johansson på ett ypperligt sätt gestaltade en av ortens främsta entreprenörer. En ständig optimism och framåtanda gjorde affärer på löpande band och kunderna var nöjda med att allt fanns på samma ställe. Som tidigare arbetsgivare känner jag väl till denna Harry.

”Gubbdagis” var också ett bra nummer med funderingar över allt och inget. Jag har ju själv, som nybliven pensionär, erfarenhet från Torsdagsklubben och jag kände igen mig.

En allt igenom trevlig kväll även om jag inte kände så många förutom gänget i samma bil som tog oss till kyrkbyn. Några andra kände jag också men jag är alltid lika förvånad över hur få av bygdens folk som jag känner. Jag skulle gärna bli bekant men man vill ju inte tränga sig på. Hur som helst, Byarevyn bjöd på fin underhållning och är värd en stor applåd för sin insats och sitt engagemang!

Brukar ni gå på lokalrevy/teater och vad tycker ni om denna form av underhållning och kultur?

Mitt emellan första och andra akten blev det paus med kaffe/te och bulle. Tillfälle att prata med bordsgrannen.

 

Oxkangar, var ligger det?

Igår fredags när jag skulle betala mitt byxköp på Dressman ville hon, expediten, veta om jag fanns med i deras kundklubb. Priset blev lite annat då. Nehej, det var jag inte så hon ville gärna slussa in mig där och visst, fick jag byxorna lite billigare så varför inte.

Ja, då var det min adress, den ville hon veta. När det kom till byanamnet Oxkangar fick jag bokstavera och sedan frågar hon med stor förvåning ”Var finns detta ställe? Har aldrig hört talas om detta”.

Visst, så är det ofta när jag kommer i kontakt med ungdomar och yngre generationer i provinshuvudstaden, de vet knappt något om små sidobyar i landskapet. Jag förklarade att det ligger 50 km norr om Vasa i Oravais skärgård och nära Maxmo skärgård. Maxmo, det kände hon däremot till.

Detta får mig att tänka på vad som händer med alla dessa kommunsammanslagningar. Små byar i periferin glöms bort, det är som om de försvinner. Kvar finns centralorten och f.d. kommuncentra om ens det.

En som ofta skriver om dessa glesbygds- och urbaniseringsfrågor är Katarina Östholm, kulturredaktör på tidningen Allehanda i Örnsköldsvik. Jag läser det mesta hon skriver och ofta tycker jag att hon har väldigt rätt. Visserligen skriver hon om Norrland och förhållandet till Stockholm (centralmakten) men mycket går även att omsätta här i republiken. Landsbygd kontra städer och då framför allt de större städerna. Flykten till städerna.

Allt det här och lite till gick jag och funderade på idag när jag tog en spatsetur genom byn. Tänk, vi har det ändå allt bra här i byn. Lugn och ro, stränder och skärgård, alla känner alla – nästan i alla fall. Bystuga, båthamnar och en äkta gammeldags väderkvarn, byns stolthet. Naturen, historien, dialekten och människorna. 6 minuters bilfärd till Riksåttan, E8:an. 40 minuter så är man inne i Vasa. Inte är vi så långt borta, ändå glöms vi bort.

Den tiden Oravais var en egen kommun var också vår by en viktig del av kommunen men i en allt större kommun blir vår by av allt mindre betydelse. Matematikens lagar och majoritetens beslut säger ofrånkomligt så. Allt skall vara stort och centraliserat.

Jag gick turen genom byn. En lagom motionsrunda. Först ned till by, sedan ut till storstenen i Fladan och stranden där. Vidare mot Norrbyn och ut till Gammel-Ahlnäs hamn. Tillbaka till byvägen och en bit längs Vantlaktvägen. Svänger av längs en fin skogsstig och närmar mig åter åker och äng. Går en bit längs en ägoväg som byarådet snart skall förbättra så att den blir mera framkomlig. En riktigt fin tur i decembersolens sken. Över 5 km blev det och inte en människa såg jag. Andra gånger kan man stöta på folk både här och där samt prata bort en god stund. Alla pratar med alla. Bara en motorsåg hördes mitt i byn. Lugn och ro, det kan vi erbjuda i en allt mer stressad värld.


Katarina Östholm 

Gammel-Ahlnäs hamn är idag tom på båtar. Vinter och is väntar.
Storstenen syns kanske inte så stor men där finns en plattforma att kliva upp på och spana in flora och fauna.
Ständernas by
Den enda jag såg var Maj-Britts frass, en rejäl katt på 11 kg.
Skogsstigen jag skrev om i slutet.

Lumpänglars väg korsade min väg

Hui, här går det undan. Jag avverkar den ena begivenheten efter den andra på min semester och det redan första veckan. Igår kväll var det Oravais Teater med pjäsen Lumpänglars väg som fick besök av min enkla person.

Sommarteatern ligger vackert belägen vid Kyroboas kvarn och fors i Kimo. Vid dammen, som är en del av scenerna, låg vattenytan spegelblank och inte en endaste mygga behagade mumsa på min lekamen. En perfekt kväll för teaterbesök.

Lumpänglars väg är en fortsättning på pjäsen Lumpänglar som spelades 2013-14. Den handlar om arbetarna på Oravais Fabrik tiden före och under kriget. Skådespelarna gjorde fina insatser även om rösterna i vissa scener kunde ha någon decibel till.

Pjäsen skildrar livet på Masuunin, området med både textilfabriken och arbetarbostäderna, på ett bra och mångsidigt sätt. Där finns olika intriger och händelser som skedde under årens lopp, både lokala och världspolitiska. Dock skulle jag gärna ha sett att det funnits en mera klart lysande röd tråd i pjäsen. Visst finns där Alma Laaksos och Gunnars förhållande som puttrar på i bakgrunden men det är först i slutscenerna som det riktigt lyftes fram och får en förklaring. Speciellt om man inte sett den första pjäsen så kan handlingen och Alma Laaksos ilska vara svår att förstå.

På Masuunin fanns både svenska och finska arbetare men vad som framkom i pjäsen förekom inga stora motsättningar mellan språkgrupperna utan man samsades ganska väl. Däremot fanns det vissa spänningar mellan fabriksarbetarna och den omkringliggande bygdens agrara befolkning, något som kom fram när fiskarsonen Werner fick sin käresta på Masuunin.

Det enskilda scenario som gjorde störst intryck på mig var när Aino dog. Hon hade cancer och visste att hon skulle dö. Dödsögonblicket är skickligt dramatiserat och man får verkligen uppleva att hon gick bort, bokstavligt talat.

Pjäsen handlar till stor del om kvinnorna, Lumpänglarna, som jobbade och slet i fabriken. Det gällde att ha skinn på näsan och inte låta sig utnyttjas och förminskas. Löneförhandlingarna på bolagskontoret gick inte alltid som de ville men Alma Laakso hade sitt speciella sätt att visa sitt missnöje genom att lyfta på kjolen och visa sin ändalykt för bolagsherrarna.

Själv fick jag min första anställning på Oravais Fabrik, eller Oravais Textil som det då hette, som 16-åring. Den första veckan fick jag jobba i väveriets granskning där kvinnor satt i en angränsande sal och kollade filtarna som vävdes i den dundrande vävsalen. Oj, sådant oljud vävstolarna förde. Ett dån och slammer utan dess like! Sedan fick jag flytta till stickeriet där jerseytyg tillverkades och där det var betydligt tystare. Jag slapp den äldre produktionen i väveriet, spinneriet, karderiet och appreturen.  Så något känner jag till miljön på själva fabriken även om jag inte är någon äkta Masuunare.

Salig mor hade också kopplingar till Masuunin och då som ung piga hos direktör Lindberg och hans fru i slutet av 40-talet skulle jag tro. I pjäsen finns också en piga hos direktören så där kände jag igen mig något från mors berättelser. Hon brukade säga att hos familjen Lindberg fick hon sin skolning inför livet. Hon omtalade alltid fru Lindberg med stor aktning. Hon trivdes bra hos dem och mången gång satt vi barn och lyssnade när hon berättade om hur det var hos Lindbergs. Jag kan gott tänka mig att fru Lindberg var som fru Lindberg i pjäsen. Hette hon Maja eller har jag helt fel?  – // Jag har fått mig omtalad att hon hette Maja!//

Till sist vill jag knyta an till pigan som fick en kamera av direktörsfrun med order att fotografera allt hon såg på Masuunin. På tuben finns en video med bilder från Lars Lindbergs privata samling med bilder från Masuunin. Kanske var det just sådana bilder som hon tog men som vi aldrig får se, hon är ju bara en rollfigur.

Blir det en fortsättning? Jag hoppas det och då att handlingen närmar sig modern tid.


Oravais Teater 

Några bilder tog jag med mobilen:

Här bänkar sig publiken på vridläktaren för att se sommarteater, Lumpänglars väg på Oravais Teater
Här tar bastubadarna igen sig efter en tur i bastun
Kvarnen ingår som en naturlig del av Oravais teater.

Jag tror Hanski hade trivts idag

I somras gick en av byns mest kända profiler ur tiden. Välkänd, mycket social men dog ändå ensam. Så ensam att hans död inte uppmärksammades med detsamma. Hur det kom sig fanns motstridiga uppgifter om var han befann sig när han inte syntes till.

Ärendet drog ut på tiden, som det gör när det inte finns nära släktingar som sköter saken. Han blev jordfäst i november och idag hölls en minnesstund för honom vid Furirbostället i Oravais. Historiska föreningen anordnade detta tillfälle för att hedra hans minne. Han hade nämligen varit en mycket hängiven stödperson och tjänare vid Furirbostället och även medlem i Österbottens regemente.

Minnesstunden var informell och utan religiösa inslag. Kaffe och wienerbröd bjöds. Wienerbröd hade varit hans favoritdopp.

Vid minnesstunden berättades en hel del historier från hans levnad i trakten och om hans personlighet. Intressanta och underhållande inslag. Jag kom att tänka på att på andra sidan Kvarken, i Västerbotten, finns en levande berättartradition och t.o.m. en berättarfestival i Skellefteå. Varför skulle det inte finnas möjlighet att spinna vidare på detta och även i våra trakter anordna berättartillfällen där vem som helst kunde berätta en historia enligt ett givet tema eller där vältaliga personer ger prov på sin berättarkonst? Furirbostället med sin restaurang Ädelbragd skulle vara ett utmärkt ställe för denna aktivitet ett par gånger per sommar. Eller varför inte på vintern? Varför måste allt ske på sommaren?

Jag tror att Hans (Hanski) Olin hade blivit mycket hedrad om hans bortgång hade utmynnat i denna aktivitet. Han om någon var en berättande människa och ett levande uppslagsverk. Något att grunna på!

furirbostallet-oravais-2017-01-22-7_1
Furirbostället i Oravais
Hans Olins minnesstund
Interiör från Furirbostället. Ett utmärkt ställe för att berätta en och annan historia.
Hans Olins minnesstund
En rejäl eldstad i ett av rummen. Här behöver ingen frysa.

Torsdagslunch och kristaller på vift

Så god dagens Chili con carne på Fjärden Kaffestuga i Oravais var! Jag tog två gånger. Ärtsoppa fanns också men den fick idag ingen chans. Pannkakan med grädde och jordgubbsylt som efterrätt var utsökt. Med andra ord en lyckad torsdagslunch även om vi denna gång bara var två från byn.

Nästgårdssvåger befann sig på annan ”ort” och missade därmed denna kulinariska upplevelse. Han hade ett par dagar tidigare drabbats av en mystisk sjukdom. Han blev alldeles yr i skallen vid vissa rörelser och upplevde det hela som mycket obehagligt. Vid besök hos Hälsovårdscentralen fick han en klargörande diagnos: han hade fått kristallsjukan. Läkaren hade behandlingen klar på ett ögonblick och efter en serie vridningar på huvudet åtgärdades problemet och han blev åter den frimodiga yngling han är.

Jag kunde konstatera att han fick huvudet kalibrerat så nu är han åter i skick för nya äventyr.

Det hela handlade om att kalkkristaller i örat lossnat vilket påverkade balanssinnet. Alla möjliga sjukdomar finns det då. Aldrig hört talas om tidigare.

Prommenad i Oxkangar
Också en vinterskog, denna gång utan kristaller på gren och topp.