Kultur är att försöka förstå en annan människa, säger hon det tycker jag på ett bra sätt sammanfattar vad kultur är. Kultur kan vara mycket, allt från växtodling och livsstil till skapande verksamhet. Men kultur är också konsumtion av skapande verksamhet och intresse för andra människor. Kultur kan vara ett möte med en enskild människa. Då gäller det att försöka förstå denna människa och hysa ett genuint intresse. Det talas ju om kulturkrockar, så varför inte det motsatta?

Programmet sänds ikväll i WDR kl. 23.30 finsk tid och 22.30 svensk tid för den som är intresserad (klicka på livestream-knappen i mitten). Finns att titta live på WDR via nätet. I programmet finns också musik och intervju med Sofia Jannok plus säkert en massa annat också. Intressant är att se vilken bild WDR förmedlar av Umeå och Norrland till det tyska folket.

En kort färgprakt, därefter ett ruttnade kadaver som luktar illa.

Sist på kvällen stod Hofmaestro på fullsatta Rådhustorget och gav järnet. Mestadels ungdomar som lyssnade och så jag och några äldre till. Tja, lyssnande; de hoppade, skrek och dansade allt värrigare. Stämningen var på topp och killarna på scen visst minsann hur de skulle elda en publik. En av låtarna kunde bli lite stökig varnade de för. Och det blev den för publiken skulle röra sig i sidled fram och tillbaka till takterna var världens dunka-dunka. Plötsligt befann jag mig i rörelse. Det gick inte stå emot utan jag sveptes med fram och tillbaka som en vante i dyningar mot strand. Som tur var hamnade jag mitt i en hop tjejer som inte var så våldsamma i böljan. Det var nog en och annan som tappade bort sig efter den låten. Riktigt bra!

Utanför Burmans Musikaffär uppträdde några bluesband som spelade härlig musik. Det var inga barnrumpor direkt som hanterade instrumenten utan grånade herrar som varit med förr. Blues, den musik som jag kanske tycker bäst om. Det fanns många olika scener så jag tror ingen kunde hinna se allt som bjöds ut till öron och ögon. På Mimerskolans parkering var det utställning av jenkki-bilar. Mycket plåt, blänk och grovt ljud från motorer som demonstrerades.

Dagen till ära hade jag på mig en Urkult t-shirt och det visade sig att i Vänortsparken hade Urkult ett eget tält där de bl.a. delade ut programblad. Jag blev glatt hälsad för min t-shirt och fick mig en pratstund om artisterna på årets Urkult. Ett tips var att jag absolut måste se Sallyswag, ett band bestående av enbart tjejer. Fint, de är placerade i programmet.

Kulturnatta i Umeå kan verkligen rekommenderas även för folk från Pampas. Men mera är på kommande: i slutet av juni går Midnight Light Tango Festival 2014 av stapeln och 18-19 juni blir det U x U Festival 2014 där bl.a. Laleh och Syster Sol spelar. Borde absolut ses, Laleh, min favorit, men jag vågar väl mig inte hit flera gånger denna sommar för alla gliringar jag får hemma.

En bildbomb borde komma senare men tills vidare lyssnar vi på Hofmaestros superlåt Highwayman.

I kyrkan pågick en gudstjänst och en skara människor lyssnade till prästen. Jag stannade till och började lyssna även jag för prästen tog upp ett ämne som jag funderat på det senaste dygnet. Jag hade nämligen sett några tiggare, troligen från Rumänien eller från det hållet, och jag hade undrat vilka dessa ömkansvärda människor var och om de inte frös där de satt ihopkrupna på gatan, någon i fosterställning, med en liten skål framför sig med några slantar i. De förminskade sig själva till intet inför alla som passerade. De befann sig på samhällets absoluta botten och kunde inte komma lägre.

Vilka är de, hur har de kommit hit och är de äkta tiggare eller är det organiserat tiggeri? Är det människor utsatta för trafficking som tvingas till detta eller är de snyltgäster som utnyttjade människors välvilja och medlidande? Jag vet inte men där satt de och utgjorde en beklagansvärd syn. Säkert är det ingen munter tillvaro de lever.

Om de är människor som lever i fattigdom och armod, skall man då ge dem pengar eller låta bli? Tanken bakom det sista alternativet är att om inga pengar ges så försvinner de från gatan eftersom det inte kommer in några pengar. Ett krasst tillgång- och efterfrågan-resonemang fast i omvänd ordning. Så kanske skulle ske men fattigdom och mänsklig tragedi försvinner inte för att tiggeri på gatan försvinner eller förbjuds.

Prästen frågade hur mycket skall man ge dessa människor eller skall man ge dem något alls. Räcker det med några kronor, en tjuga eller hur mycket är lämpligt? Det var det här som fångade mitt intresse. Intressant att höra vad prästen skulle rekommendera.

Som den präst han var så sökte han svaret i Bibeln och tog som ett exempel den rike mannen som frågade Jesus hur han skulle göra för att komma in i himmelriket. Jesus svarade då: ”Sälj allt vad du har och ge till de fattiga”. Bedrövad gick mannen bort för han var mycket rik. Frågan är om inte vi, de flesta boende i Norden, är den rike mannen i förhållande till dessa tiggare eller fattiga människor i allmänhet ute i världen? Svaret blir då svårt att svälja för de flesta.

Något speciell summa preciserade inte prästen utan hans budskap gick ut på att vi alla är människor i en och samma kropp, kyrkan. Vi skall inte särskilja oss från fattiga tiggare och skapa vi och dom, utan se dessa människor som våra bröder och systrar; då kommer också till oss vad vi bör göra för att hjälpa dem om det så är med pengar, gärningar eller materiellt. Ett nog så klokt svar, tycker jag.

Utställningen om romerna hann jag bara titta på lite på för bussen kom och jag skyndade vidare till färjan där värme, mat och dryck väntade.

Romska Röster – Utställning utanför stadskyrkan i Umeå

Lite info om romerna

Titta, där kom bussen, bäst att rusa.

Hur som helst så igår eftermiddag besågs Norrländsk Passion, ett teaterprojekt mellan fem norrländska teatrar. Det var premiär i Nolia ishall där scen och läktare byggts upp. Först ett par ord om läktaren: Trångt och bökigt. Därtill verkade bänkraden lös i konstruktionen för den vippade fram och tillbaka. En välmående dam satte sig mitt på raden och för varje gång hon rörde sig följde alla andra med i svängarna. Man kände sig som en nickedocka. Först när bänkraden blev fullsatt blev det lite stabilare men obekväma var sätena ändå.

Norrländsk passion; jag kom att tänka på vad ordet passion betyder för mig. Engagemang, lidelse, entusiasm kommer jag i första hand att tänka på. Var det Norrländsk passion vi såg igår på premiären? Ja, på ett sätt genom att så många teatrar samarbetar och projektets storlek. Det blev som en summa summarum av norrländsk teater, sång och kreativitet.

Någonstans hade jag dock väntat mig mera vurm för Norrland, kanske även för naturen. Det var i huvudsak tre teaterstycken som utgjorde stommen i föreställningen, de varvades med fin körsång och jojk. Även samernas rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, och deras historia togs upp i ett engagerat framträdande av Mimi Märak. Det var som om hon skällde ut publiken med en glöd som verkade äkta. En röd tråd genom alla tre teaterstyckena var girighet och egoism men också kamp och sunt förnuft. Det ena pjäsen handlade om en entreprenörs försöka att sko sig på en norrbottnisk kommun genom att begära ockerpris för att hålla vägbelysningen igång. Den andra pjäsen handlade om ett telemarketing företag och dess metoder för att pressa sina anställda och locka fram det primitiva hos folk när försäljningen skulle ökas. Upprepa en lögn tillräckligt ofta så blir den sanning. Den tredje pjäsen tyckte jag bäst om. Den handlade om ungkarlen som vid en semesterresa i Thailand träffat en kvinna som utgjorde hinder för de planer släkt och en kvinnlig rival till hans nya bekantskap hade för honom hans egendom.

Fördomar och särdrag kom fint fram i alla tre pjäserna och jag tycker att det norrländska kynnet bäst visades i Norrbottens Teaterns framställning av ”Måste hem innan det blir mörkt”. Kanske just för att de är längst norrifrån.

Var det värt att se Norrländsk Passion? Ja, det tycker jag. Visserligen var det inte en föreställning som man skrattade sig genom men det fanns så mycket som påminner on Norrland och dess problem och villkor men också människorna och deras möjligheter. För ofta är det så att antingen ser man bara svårigheter eller så ser man möjligheter. Det gäller bara att välja. Just nu väljer jag att ta en promenad längs Umeälven innan bussen åter äntras för färd mot Holmsund och färjetur över Kvarken.

PS. Tjejen som satt bakom mig hade ett så härligt skratt att enbart det var ett nöje. Inte hårt och skrällande utan mjukt och nästan fnittrande.

På väg till Nolias ishall för teaterupplevelse.

Efteråt besök på Frasses och Viltburgare som var riktigt goda.

Som tur är så har Västerbottensnytt hela invigningen på nätet för den intresserade. Det kan då tyckas att det är onödigt att klippa ihop en egen video och lägga på Tuben. TV förmedlar så mycket bättre, både i kvalité och i omfång, vad som skedde. Samtidigt så har jag ett gäng videoavsnitt som bara ligger i den digitala skrivbordlådan till ingen nytta. När jag funderat på saken så kom jag ändå fram till att jag klipper ihop en video och laddar upp den. Alltid är det någon som tycker att den är sevärd och samtidigt får jag en samlad film av denna helg. Den är också en del av det som just jag såg. Nu finns den på Tuben, lättillgänglig. Hade jag inte gjort detta så hade filmsnuttarna försvunnit ur minnet och sällan blivit sedda. Då hade det varit lika bra att inte ta någon video alls.

Idag tas enormt mycket bilder och videor både med digitala kameror och med mobiltelefoner. Man kan undra vad det blir av alla dessa bilder och videor? Vi är experter på att dokumentera och föreviga men många av dessa alster är flyktiga och lika lätt som det är att trycka på knappen är det att trycka på delete. Jag har dock sparat det mesta av mina bilder genom åren. Många blir det och till vilken nytta? Vad händer med mina hårddiskar, är de lika dödliga som jag själv? På nätet får kanske bilder och videor en mera långlivad tillvaro än jag själv IRL? Detta reser också frågan vad det blir av min person på nätet den dag jag drar mitt sista andetag. Alla konton, alla lösenord, alla bilder och all text. Kommer jag att finnas kvar på Facebook för evigt, kommer mitt sista inlägg på bloggen att blir permanent? Ingen har tillgång till mina lösenord och inloggningsuppgifter; vem kan då vid hastigt frånfälle avsluta min tillvaro på nätet? Det finns tjänster på nätet som erbjuder sig att ordna detta men är man i aktiv ålder och inte ser sjukdom och död runt hörnet är detta något man inte funderar på, lika lite som på att upprätta testamente. Likafullt är livet försvinnande kort och ingen, jag upprepar ingen, vet om man överlever dagen.

Oj, nu blev det visst lite djupare funderingar än jag tänkte från början när jag svävade iväg på ett sidospår. Inte har jag tänkt kasta veven än så ni får nog dras med denna blogg ännu någon tid.

Klicka på kugghjulet för att få HD-kvalité.

Exakt vad som vara meningen med konstverket fick jag inte klart för mig men jag stannade till en kort stund utanför och lyssnade till ett samtal han förde med några flanörer som gick förbi. Det fanns små hål borrade i den tjocka isväggen och där kunde man höra hans dämpade röst inne från isblocket. Han berättade om praktiska saker med att bo i ett isblock men också om att denna händelse skulle komma att förändra och påverka hans fortsatta liv. Hur sade han inte men det är väl fortsättningen av detta märkliga konstverk? Livet efter isblocket, en ny era?

Detta fick mig att tänka på en rad som Henry David Thoreau skrev i Walden: ”Hur många människor har daterat en ny era i sitt liv utifrån läsandet av en bok?” Bortser vi från religiösa böcker, som t.ex. Bibeln för kristna, så skulle det vara intressant att få veta namnet på någon bok som var så betydelsefull att den faktiskt inledde en ny period i en människas liv, efter ett medvetet och aktivt val. Sådana böcker och människor finns säkert men hur vanligt är det? Eller påverkas vi omedvetet av litteratur, konst och musik vid vägval i livet? Jag är mest benägen att tro det sista under förutsättning vi är intresserade av dessa mänskliga aktiviteter. Eller är det en kombination av långsam påverkan och aktivt beslut när vi drastiskt förändrar våra liv?

Så djupa funderingar hade inte en liten flicka som stod och försökte titta genom isväggen för att få en skymt av skuggan inne isen. Hon såg inget hur hon än tittade på flera ställen och vände sig bekymrat till sina föräldrar och frågade: ”Är han död?”

Här kommer en laddning till med bilder från öppningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014.

Väl framme steg jag av bussen och andades ut. Ja, vad gjorde jag sedan? Gick jag och köpte en biljett i Pressbyrån eller struntade jag i alltihop?

Här kommer ett gäng bilder från Umeå i lördags i galleriformat. Mera kommer en annan dag.

Det jag först möttes av var en flock renar som ledsagdes längs gågatan. De är beskedliga djur, dessa Norrlands urdjur. Detta var kanske inte så konstigt med tanke på det genomgående temat för hela invigningen var den samiska kulturen. Renen är utan tvekan grundstommen i samernas livsföring och hade därmed sin givna plats i staden denna dag. På flera ställen såg jag renar och de var ett kärt objekt för barnens uppmärksamhet.

Eldar fanns lite överallt och kåtor syntes här och där i olika former. Längs Rådhusesplanaden fanns en rad fantastiska isskulpturer och andra konstnärliga aktiviteter. Vid Renmarkstorget fanns en stor snöborg vid namn Aurora. Av de snöfästningar som vi som barn gjorde hade det nog rymts 100 av i detta enorma snö- och ismonument.

Den stora invigningsceremonin, Burning Show, skedde på älven nedanför Rådhusparken. En mäktig upplevelse med sång och musik, ljus- och ljudkreationer, eldar, renar, dansare och ett spektakulärt inslag med minihelikoptrar som med olika ljuskonstellationer prydde himlen och naturligtvis ett vackert fyrverkeri på slutet som sig bör. Som gran final tände de en brasa av det som jag uppfattade var en del av attiraljerna på isen och scenbakgrunden.  Enklast så, så slapp de kånka bort det sedan i efterhand.

Talen som hölls var något av en upprepning av varandra förutom prinsessan Viktorias korta men kärnfulla invigningstal. En annan mindre bra sak var att det var svårt att se vad som hände på isen. Jag stod under ett träd i Råhusparken men det var för långt borta. Att förflytta sig närmare älven var inte heller bra för där var marken mera flack vilket betydde att om man inte är över en och nittio lång så skyms det mesta av andra framförvarande människor. Det var egentligen bara de som lyckats få en plats närmast staketet mot älven som såg riktigt bra.

Till att börja med trodde jag att jag fått en bra utkiksplats men en stund innan ceremonin inleddes ställde sig ett par med dotter framför mig. Både man och hustru var långa som furor i skogen samt att hon hade en huva, stor som ett cirkustält. Dottern var kortare men flickebarnet var så fiffig att hon med fötterna samlade ihop snö i en liten hög och så klev hon upp på den och vips var hon lika lång som jag. Nåja, jag hade med kameran och med skärmen som går att vinkla så kunde jag lyfta upp den och ändå få foto och film.

Några bilder i detta inlägg blir det inte för hemma glömde jag USB-kabeln för överföring av bilder till datorn. Jag tror dock att jag fick en hel del fina bilder som jag får dela med mig av senare.

Jag är själv intresserad av samerna och deras kultur men det har också höjts ett varningens finger att samerna framställs som något exotiskt under kulturhuvudstadsåret och sedan glöms bort. Som vi vet har det förekommit konflikter om renbetesområden, exploatering av Norrland naturtillgångar och åtminstone tidigare fanns en nedlåtande syn på samerna. Det sista har kanske blivit bättre och det är glädjande att samekulturen fick så stor plats som den fick i detta evenemang.

Jag får säkert skäl att återvända till Björkarnas stad för året är späckat med spännande händelser framöver. Denna gång missade jag Jean and the Mean Machine / Emilia Lajunen som uppträdde på Kafé Station men när jag försökte ta mig in där var det alltför mycket folk. Jag hade gärna sett dem men det är inte roligt när det är alltför trångt och bökigt i en lokal. Eller har jag kanske blivit för mossig och gammalmodig?   Fast jag tror inte det ändå. Av mängden passagerare ombord på färjan att döma var jag var nog en av få österbottningar som reste över för att närvara vid detta tillfälle. Jo, jag såg också ordförande för provinshuvudstadens fullmäktige äntra färjan och han skulle säkert dit men i övrigt var det nog mest folk ombord som skulle till svenska fjällen.

Umeborna själva var nog på fötter för det uppskattas att ca 55 000 personer var på plats för att fira. Stadbussarna är gratis denna helg och det märktes på de minst sagt fullproppade bussar som körde in folk till invigningen igår kväll. Själv nyttjade jag också bussarna. Det trångt men ändå trevlig stämning.  En liten slarver var jag igår kväll men hjälpsamma Umebor gjorde mig uppmärksam på att jag två gånger tappade mina handskar och en gång min fotoryggsäck. Så blev det när jag grejade med min kamera stup i kvarten.

Nu blir det snart hemfärd, då hoppas jag att jag inte slarvar bort mig själv eller mina ägodelar utan att jag snart siktar Vasklot hamn i Vasa där Brunte troget väntar.

Det finns också en Låtlista där man kan se vilken musik som spelats samt möjlighet att klicka sig vidare till både Spotify och Google för mera lyssnande och information. T.ex. enbart idag har jag lyssnat mycket på två för mig nya artister, nämligen: Dupain och Sofia Jannok. Sofia sjunger en hel del på samiska vilket är intressant med tanke på nästa helg. Inte för att hon uppträder i Umeå (synd) när invigningen av Europas Kulturhuvudstad 2014 går av stapeln, men ändå. Denna titel delas med Riga och där har de säkert också ett späckat program men för min del blir det Umeå som kommer att få besöka av mig personligen nästa helg. – Viktiga teman i Umeås profilering som Kulturhuvudstad är den samiska kulturen och de åtta årstider som samerna använder.

Först såg det inte ut att bli något för mig, alla hotell i Björkarnas stad var fullbokade. Man måste nämligen övernatta i staden för att kunna vara med om invigningen kl. 17 nästa lördag och alla aktiviteter som fortsätter på kvällen. Men så igår, när jag slösurfade, så hittade jag Hotell Björken vid universitetssjukhuset som hade lediga rum. Så där bara plötsligt. Inte mycket funderande där utan det blev bokning på direkten.

Visserligen ligger hotellet en bit från centrum men med buss tar det endast tio minuter och turerna är ganska täta. Därtill lär bussarna köra gratis denna helg, också uppsnappat på FB. En app laddades ned till min smartphone som informerar om tider och turer för bussarna. Finemang!

Invigningen kommer också att kunna ses live på Västerbottensnytts hemsida. Jag tror att det kommer att bli festligt!

Efter invigningen, som kommer att bli, enligt surr på nätet, något alldeles extra på älven med ljus- och eldshow, så kommer jag att uppleva Jean and the Mean Machine / Emilia Lajunen. Därefter är det fritt program, är det tänkt.

Jag hade gärna varit med om invigningen av kulturåret Umeå lördagen den 1 februari men inte ett enda hotellrum finns ledigt i hela staden och att bara ta en dagskryssning över är inte heller bra. Kl. 17.00 får man söka sig till hamnen i Holmsund, precis när den stora Burning Show börjar på älven. Hur roligt är det?

Det finns mera denna helg jag gärna hade sett och upplevt i Björkarnas stad: Jean and the Mean Machine / Emilia Lajunen (…när svängig slängpolska möter eldig argentinsk tango uppstår en laddad fusion där musiken ständigt tar nya oväntade vägar…), Soundscapes (…dub, techno och ambient…från en specialutformad container placerad vid korsningen Skolgatan, Rådhusesplanaden växer ett ljudlandskap fram som tonsätter delar av centrala Umeå…), Sápmi Today (…tradition och nytänkande mötas för att skapa en både samtida och futuristisk samisk plats. Ekologi, återbruk och andlighet är ledande begrepp bakom utformningen…) – Detta är bara en del av invigningen och jag hade gärna varit där men nu blir det troligtvis ingenting. Snyft!

Nåja, det finns kanske andra tillfällen att ta del av Kulturåret i Umeå. Jag har t.ex. du blivit lovad en fribiljett till Norrländsk Passion som går av stapeln i maj. Det var till det projektet jag sålde en bild.

Så har jag också Urkult med i planeringen och nu har de släppt biljetterna till försäljning, uppdaterat sin hemsida och även aviserat de första artisterna. Ni får troligtvis framledes se en och annan video på bloggen som har med dessa artister att göra. T.ex. Lovisa Negga i följande video. Henne skall jag se, hon verkar bra!