Från norr till söder

Att resa är roligt! Speciellt om det är till ett nytt ställe eller på okända vägar. Att planera en resa är också roligt, liksom att memorera och dokumentera resan. Det senare genom att ta bilder, filma, köpa någon bok, karta eller liten souvenir samt att skriva, t.ex. blogg som i mitt fall.

Idag har jag ägnat mig åt första delen av resandet, planeringen.

Egentligen vet jag inte alls om denna resa blir av för det är inte jag som har beslutet i min hand. En kusin hittade nämligen en intressant bil av äldre modell, just därför, och blev sugen på att köpa den. Problemet är att han bor i Skåne och bilen finns i Pajala långt upp i norr. Därtill är han en strängt upptagen man med mycket på gång så tiden hade inte räckt till för att få hem fyndet.

Det är där jag som friherre kommer in. Jag lovade att köra hem bilen till honom, en sträcka på närmare 1700 km. Lägg därtill att vägen upp till Pajala från byn är ca 600 km. Det tar väl närmare 8 timmar bara att köra till Pajala. Jag gick genom alternativen, det finns några, och kom efter diverse forskande och funderande fram till en möjlig resplan som inte blir alltför kostsam.

Om denna resa blir av, det får jag antagligen reda på nästa vecka, så ser jag det som ett litet äventyr. Bilen är gammal så det blir spännande att se om den orkar så långt. Men också hur jag själv orkar. Jag har med åren blivit allt mera uppmärksam på hur farligt det är att köra bil med tröttheten hängandes över ögonlocken. Det är helt enkelt livsfarligt! Detta har jag också bakat in resplanen, rimliga körsträckor.

Det jag egentligen vill lyfta fram är hur mycket man kan forska och planera en resa (och mycket annat) via Internet. Först tedde sig hela äventyret som komplicerat, framför allt att ta sig till Pajala men efter en stund vid datorn klarnade saken och nu finns en plan A. Nu gäller det att vänta in kusinens beslut i en eller annan riktning och om resan blir av, se om mitt förslag faller honom på läppen.  Tills vidare simmar jag lugnt!

Som sagt spännande blir det. Jag hoppas bilen är något modernare än denna dyrgrip från Juthbacka marknaden i augusti.
Annonser

Road trip Norrland på YouTube

Jag har jobbat ganska flitigt senaste tid med att få mina bilder från resan till Norrland och Loften i skick. Jag fotograferar i RAW vilket innebär att jag måste behandla bilderna i ett speciellt program för att de skall ses. Jag använder Adobe Lightroom vilket är kanske det populäraste programmet för detta ändamål. Det tar tid men samtidigt får man fram en bild som är bättre och som man kan påverka betydligt mera än den vanliga JPG-bilden som kameran visar fram. I min kamera kan man välja att fotografera i RAW-, jpg- eller kombinerat RAW/jpg-format. Jag har valt enbart RAW.

Bilderna kan presenteras på olika sätt, om man vill. Och varför skulle jag inte göra det? Ett sätt är att visa dem rakt upp och ned i datorn för vänner och bekanta vid besök men många gånger är det rätt tröttsamt, speciellt om ingen sortering har skett innan. Istället kan man kanske göra ett bildspel i Power Point om man har Office-programmet eller varför inte göra en ”film” i Movie Maker som finns i bl.a. Windows 10. Det går att plocka in valda bilder och köra en lätt animering med zoom och panorering. Vill man vara lite snitsig lägger man till musik. Filmen går att visa hemma, dela på sociala medier eller ladda upp den på You Tube. Det senare har jag gjort och nedan är resultatet.

Några filmklipp har jag också placerat in. Mest från min GoPro-kameran som jag hade monterad på instrumentbrädan. Det var ju en road trip, en färd med bil.

Samma kommer jag att göra med bilderna från Lofoten och färden till Mo i Rana. Fler bilder från min road trip kommer småningom att finnas på min Flickr fotosida.

Vi tar en enorm mängd bilder och de flesta försvinner snabbt i glömska och många visas inte alls. Då är det bättre att välja de bästa och visa dem offentligt, tycker jag. Annars kunde jag lika gärna avstå från att fotografera. –  Titta gärna i helskärm, det ger lite mera, tycker jag.

Teknikens under

Nu har jag kommit igång med att redigera bilderna från min roadtrip i övre Norrland och då speciellt från den första dagen när jag körde till Gällivare.

Det fina är att jag nu ganska exakt kan se var jag tog mina bilder genom att jag hade igång GPS:en på kameran hela tiden. På min förra kamera, Canon 6D, så åt GPS:sen alldeles för mycket batteri varför jag stängde av den mellan tagningarna med den påföljd att jag glömde att koppla på den igen när jag skulle ta bilder.

Nu är det bekymret förbi och jag kan ha igång GPS:en hela tiden. I Windows 10 visningsprogram för fotografier ”Foton” kan man se en liten kartbild var bilden är tagen och också förstora upp kartan till full skärmstorlek. Kul, kul!

En annan sak som jag roade mig med under min roadtrip var att ha igång en app i min mobiltelefon, nämligen träningsappen ”Sports Tracker”, som visade var jag befann mig och hur jag rörde mig. Normalt använder jag den när jag motionerar här hemma, gåendes eller på cykel för att få en uppfattning om mitt motionerande, men den kan också användas rent allmänt i t.ex. bilen eller när man går omkring i en stad. Efteråt kan man på nätet eller i mobilen se var man gått och var man tagit paus. Jag lägger in en länk så kan ni se hur jag körde från Andenes till Svolvær på Lofoten. Man ser bl.a. totala sträckan, hur länge det tog, max fart och medelhastighet. Däremot vet jag inte om man kan se när jag startade men det kan jag se på ett annat icke publikt ställe. Kollar man ”Show Graps” längst ned i vänstra hörnet kan man välja visningsläge km eller minutes och då bl.a. utläsa var jag tog paus (00.00 km/h).

Denna app använde jag mig också av när jag besökte Argentina för tre år sedan. Kul att så här i efterhand se var, när och hur jag rörde mig i staden. Man kan välja att visa valda bitar publikt genom att skapa en länk som man delar eller allt privat. Eller så kan man, som det egentligen avsikten är, ha koll på sin träning och motion.

För att lämna det rent tekniska så vill jag helt kort berätta en historia om mitt besök på Ica Kvantum i Gällivare. Jag hade för avsikt att köpa något till frukost följande morgon och nosade lite i disken för självplock bland diverse sallader och animaliska produkter: köttbullar, skinka, ägg och kyckling. Ja, ni vet hur det ser ut i en sådan disk.  En man i medelåldern gjorde samma sak och syntes fundersam. Han tittade upp och började helt apropå att prata om sitt val i plastbunken. – Ha, ha, ”bunk” (bunke) måste vara väldigt lokalt och dialektalt från Österbotten men det är helt enkelt en låda av varierande storlek.

Hur som helst så fann jag det rörande att han började prata med mig som var en total främling på orten. Som om det var en självklarhet. Han funderade på vad han skulle ta och hur det smakade. Jag kunde bara nicka och inflika ett ”det ser gott ut”. – ”Hemma kan jag göra det billigare men man har ju blivit lite bekväm” sa han. Vi skildes åt med ett leende. – Det som slog mig än en gång var hur lättpratade de var i Gällivare. Inte alls som man förställer sig en norrbottning: melankolisk, tystlåten och fåordig.

 


Sports Tracker 

Andenes – Svolvær

Norrländskt ruska
Uppe på Dundret i Gällivare en gråmulen septemberdag

Bruntes sista färd

Jodå, jag är hemma trots att jag ett tag befarade att Brunte skulle dra sin sista suck längst uppe på kalfjället vid Stekenjokk och lämna mig ståendes ensam bland renar och fjällbäckar inväntandes den första snön.

Sist jag bloggade, i söndags, befann jag mig i Å, längst söderut på Lofoten. Natthärbärget den kvällen var av enklare sort men eget rum hade jag med både toalett och dusch. Internet fungerade bra men frukost fick jag ordna själv eller låta bli. Luktade lite konstigt i rummet. Doft som nymålat men nya strykningar torde inte ha gjorts den senaste tiden.

Följande morgon, på måndagen, tog jag rederi Torghatten Nords färja från Moskenes till Bodø. Alltså vilket härligt namn på ett rederi, Torghatten Nord. – Planen var att stiga upp 04.30 och en timme senare, 05.30, köra till hamnen i Moskenes. Följaktligen ställde jag mobilen på väckning 05.30. Klantskalle! – Rusa upp, snurra runt, borsta tänder och rusa åstad.

Alltnog, jag hann gott och väl med färjan till Bodø och frukost kunde jag inta ombord. En fin överfart på 3 h 15 min.

Brunte hade ända sedan jag först kom till Norge haft spasmer i motorn. Ryckningar här och då, ibland mera, ibland nästan inget alls. Söndag morgon, i Svolvær, fick han ett första anfall av allvarligare sort. Motorn lät som den gick på två cylindrar och han hade förfärliga frossbrytningar. Dock lugnade han ned sig efter att jag fyllt på bränsle och dagen gick väl ändå ganska bra med bl.a. utfärd till Hovsundshamn.

I Bodø gjordes ny bränslepåfyllning och nu gick färden framåt som en dans. Inga som helst problem, gasa och tuta. Från Saltfjell och mot Mo i Rana fanns stor vägbyggen på gång men passerades relativt lätt. Så fint det var där uppe. Påminde om Stekenjokk.

På tisdag närmade vi oss Saxnäs och då gjorde Bruntes krämpor sig mera påminda. Visserligen kunde besök göras på Fatmomakke och färden styrdes också mot Stekenjokk men där uppe på kalfjället trodde jag att Brunte skulle lägga sig ned och dö. Inte var det heller mycket trafik att lifta tillbaks med. Dock repade han sig men därefter var det att köra på gehör och med lämpor. Varvtal kring 3000 v/min för att inte maskin skulle vibrera sönder. Femmans växel kunde jag glömma eftersom hastighetsbegränsningarna oftast var på 80 eller 90 km/h. Jag körde på onsdag från Saxnäs till Holmsund på fyrans växel och med ett varvtal på ca 3000v/sek. 350 km. Snacka om att det gick mycket bränsle.

Detta inlägg handlar mycket om Brunte och med rätta. Brunte gör sin sista tjänst dessa dagar och snart hoppas jag finna en annan bil som kan vara mig lika trogen som Brunte alla dessa år sedan 2004, året när vi träffades. Annars är årsmodellen 1996.

Diagnosen på Bruntes krämpor varierar; allt från att ettans tändstiftsgängor är kaputt till att en avgasventil är bränd. Hur som haver, Brunte sjunger på sista versen. Finns där ute en bra bil till salu, combi med dragkrok?

Förmodligen kommer mera om min road trip i Norrland och på Lofoten men just nu känner jag mest för God Natt!

Brunte uppe på Saltfjell norr om Mo i Rana
En sista bild av Brunte även denna gång på Saltfjell
På väg till Fatmomakke
Kyrkan i Fatmomakke
Ett par övernattningskåtor som samerna använde och kanske fortfarande använder vid sammankomster på Fatmomakke.
Uppe på Stekenjokk bland renar
Till sist fyren på Fjärdgrund strax utanför hamnen i Holmsund med tillbehör i förgrunden.

Å, så pittoreskt

Jo då, regnet fortsatte mer eller mindre hela söndagen, som befarat. Därför blev det inte fotograferat och kört runt lika mycket som jag tänkt. Men några bilder får jag väl ändå bjuda på.

Bodde jag som en kung senaste natt så får jag nöja mig med lite enklare boning denna natt. Internet fungerar fint men den obekväma skrivställningen gör att jag inte kommer att leverera någon längre epistel denna gång. Små, låga soffbord är urusla att använda som skrivbord. Utsikten är det dock inget fel på.

Orsaken till detta enkla boende är att jag vill ha nära till färjan som tar mig från Moskenes till Bodö.

Å, byn längst ut på Lofoten besökte jag dock. Smal, krokig väg dit ut kantad av hus av alla de slag, inklusive de som står på pålar. Verkligen ett gytter. Längst bort fanns en tunnel på någon hundra meter som mynnade ut på en, ja, en svängplan och parkering. Ingen fortsättning förutom gångstigar. Märkligt att offra pengar på en tunnel som bara betjänar en parkeringsplats. Eller kanske är det billigt att bygga tunnlar i Norge? – Tanken slog mig att kanske pengarna tog slut efter att tunneln byggts?

Regnmolnen hänger tunga

Ett konstverk i serien Skulpturlandskap Nordland
Här ett konstverk till.
Så här långt kunde jag köra bil längst sydpå på Lofoten. Sedan var det apostlahästarna som gällde längs stigar.

 

Långa sköna dyningar på väg in mot strand

 

Fortsatt färd på Lofoten

Idag, söndag förmiddag är det åter regn och rusk. Lockar kanske inte så mycket för uteliv men förhoppningsvis kommer jag någonstans mellan regnskurarna att få ser mera av det som finns längst söderut på Lofoten. Målet idag är Å, byn längst ut på Lofoten. Mycket kort och bra namn, ingen orsak att slösa på bokstäverna tyckte säkert den som namngav denna by. Ungefär samma med Ii som jag passerade på väg till Torneå eller Bö på Andøya.

Man kan kanske bli lite mätt på alla vackra och hisnande vyer som serveras. Det en berget mäktigare än det andra och fjordarna slutar jag aldrig att förundras över. Ett mäktigt landskap på Lofoten.

Jag satt och funderade om alla dessa bergstoppar har bestigits av människor och hur gjorde lantmätarna förr i världen när de skulle mäta och kartlägga alla dessa svåråtkomliga områden? Hur gjorde de med allt byggnadsmaterial som skulle fraktas ut till fyrar och byggnader uppe på bergssidorna? Inget lätt göra, kan jag tänka. Vilket slit!

Jag passerade igår genom ett antal tunnlar och över höga broar för att ta mig till Svolvær, centralorten på Lofoten. Tanken slog mig hur mycket mera det måste kosta att bygga vägar i Norge jämfört med Finland där terrängen för det mesta är relativt slät och framkomlig. Hur många kilometer tunnel har Finland jämfört med Norge? Vägarna här är ofta smala, krokiga och med branta lutningar ändå är det fritt fram att köra 80 km/h på många ställen. Det gäller att ha tungan i rätt mun när man rattar sig fram här.

Även färjetrafiken är väl utvecklad. T.ex. Hurtigrutens fartyg lägger till kaj här alldeles bredvid hotellet i Svolvær där jag bor. Jag har ett rum med havsutsikt och är på första parkett när fartygen anländer och avgår. Det som jag reflekterar över hur bra det fungerar, trots alla utmaningar som naturen bjuder. Finland, som också är ett rikt land, borde ha betydligt bättre förutsättningar hålla vägarna i skick och färjor ut till skärgården än Norge. Ändå fick vi i vintras smaka på det elände som dåligt vägunderhåll i Finland förorsakade och hotet mot färjorna i skärgården. Intressant vore att jämföra siffror och statistik beträffande infrastruktur i Finland och Norge.

Här avgår Hurtigrutens fartyg Finnmarken. Fotad strax utanför hotellet på kajen.

Hotellet som heter ”Vestfjord Hotel Lofoten” i Svolvær kan jag rekommendera om ni besöker Lofoten och behöver nanna kudden en natt. Längst ut på kajen ligger hotellet. Nästan lite svårt att hitta dit om man inte vet positionen eftersom man skall köra ut på kajen runt en byggnad innan man är framme vid hotellet som vetter mot sjön. Ett utmärkt hotell med alla faciliteter som behövs.

Jag besökte också deras restaurang igår kväll och avnjöt en portion grillad klippfisk. Så gott! Priserna på restauranger här i Norge är ganska höga men frågan är ändå om inte klippfisken var värt det.

Klippfisken jag åt igår kväll. Bild tagen med mobil-kameran.

Så gott, så långt. Färden har hittills gått helt enligt planerna och ännu återstår flera dagar innan jag åter siktar Pampas skärgård.


Vestfjord Hotel Lofoten

Svolvær

MInst en kyrka per inlägg. Ha, ha. Detta är kyrkan på Langenes
Rena idyllen, va? Nära Sortland.
Vägen mellan Klo och Strengelvåg. Här hittade jag en död råtta på vägen som grinade illa. Råttan alltså. 😉
Vackert så det förslår
Och vänder jag mig om ser det ut så här. Så är det på många ställen i Norge.

Hatten av, flera gånger denna dag

Efter en natts skön sömn på Best Westerns hotell i Narvik var det dags för frukost fredag morgon. Visst, allt såg bra ut men äggröran var smulig, köttbullarna smakade ingenting och den lilla bacon som fanns var lindad kring en korvbit som smakade… ja… tidningspapper. Såja, så var det sagt. Men brödet och sillen smakade utmärkt.

Strax utanför hotellet fanns linbanan upp till Narvikfjellet men den var stängd på torsdagskvällen. Trots det for gondolerna upp och ned, tomma. Konstigt! Jag hade gärna åkt en tur dit upp och beundrat solnedgången över Narvik och kringliggande fjäll och fjordar.

Färden fortsatte på fredag ut på Lofoten genom ett landskap kantat av höga berg, branta stup, djupa fjordar och smala vägar. Vackert!

Vägarna är ett kapitel för sig själv.  Upp och ned, fjord in och fjord ut, kurva efter kurva. Jag lade märke till ett större fiskefartyg som var på väg norrut i Kjerringnes. En knapp timme senare var det på klart försprång trots att jag körde bil. Orsaken var alla fjordar som det skulle djupdykas i och den relativt låga hastigheten.

Dagens stora behållning var vägen på västra sidan av Andøya i norra delen av Lofoten. Navigatorn tjatade en god stund att jag skulle följa väg 82 på östra sidan av ön men jag slog dövörat till. Och tur var det. Fina fotomotiv dök upp stup i kvarten och jämt fick jag säga prrr till Brunte. Vägen var smal men glest trafikerad så jag kunde stanna nästan var jag ville. Små byar här och var samt en hel del radioanläggningar med omfattande antennsystem. Atlanten rullade in sina vågor mot stranden och havet luktade tång.

Får fanns på många ställen och små begravningsplatser upptäcktes ganska ofta. Mindre än den vi har i vår by och kapellen var nästan miniatyrer av vårt kapell. Kanske mera förvaringsplats för kistan? Gravstenarna var moderna och praktfulla. Det är alltså nutida begravningsplatser. Mycket enkelt rakt ut på en vindpiskad hed eller mot stranden utan träd eller andra inramningar förutom stängslet mot fåren.

Vinden friskade i och min Malmökeps flög iväg titt som tätt. Därav rubriken. Jag tyckte det lät bättre med hatt än med keps så jag friserade rubriken något. Ibland var det rent av svårt att stå stilla när jag skulle ta bilder. När jag kom fram till Andenes där jag skulle övernatta fattade vinden tag i bildörren när jag var på väg ut och jag fick en smäll rakt på näsan; dock utan blodvite. – Hatten av för de fina naturscenerier som jag igår fick se på Andøya.

Andenes är en fiskestad men även turismen är stor med främst valsafari som specialitet. Tyvärr passade inte mitt tidsschema med en båttur ut för att titta på valar och säsongen är just nu i ett mellanläge. Vinden kanske också gjort det omöjligt?

På kvällssidan besökte jag en restaurang i hamnen. På menyn fanns också valkött och ett tag var jag frestad att prova det. Sedan kom jag att tänka på att valarna är ju utrotningshotade och hur rimmar det med att äta valkött. Kanske är valkött ok att servera, jag vet inte, jag avstod. Istället blev det finnbiff, gjord på renkött. He, he, finnbiff serverad åt en finländare.


Andøya

Kjerringnes. Hutigruttens fartyg till höger och fiskefartyget till vänster. De kolliderade inte.
Begravningsplatsen i Bö, Andøya. Fåren syns i bakgrunden
Navigatorn lurade mig lite och visade vägen till fiskehamnen i Andenes. Kanske dags att göra karriär inom fisket i Nord-Atlanten?

Fragment av ett konstverk i Andenes?
I förgrunden där jag hittade ”konstverket” som sett sina bästa dagar. I bakgrunden fyren i Andenes.

 

Utsikt från fyren i Andenes söderut