Wilmer X

Har ni hört? Wilmer X från Malmö skall ge sig ut på turné nästa år! Återuppståndna. Ett av år 2018 stora händelser!

Så fint och bra för det är ett av de svenska band som jag gillar allra bäst. Jag hoppas verkligen att de också kommer att spela någonstans norröver även om Österbotten är en förhoppning i det blå. Men kanske Umeå?

Jag såg Wilmer X för första gången på slutet av 70-talet eller i början på 80-talet i Malmö på Pireus, studentklubben. Den tiden var jag rena ungdomen. Wilmer X var i sin början och så bra de spelade. Jag minns den gången de spelade en nyårsafton på  Pireus tillsammans med John Pohlman, meteorologen ni minns.

Om det inte är orimligt svårt kommer jag att försöka få biljett till någon av deras konserter. I kungariket får jag förmoda. Finns på min bucket list 2018!

Någon av läsarna som känner för Wilmer X?


Wimer X 

Skrällen: Wilmer X återförenas och ger sig ut på turné

Nå, men då spelar vi en låt för att friska upp minnet

 

Annonser

Euskefeurat på Idun

Som skymtat besökte jag Umeå senaste helg några dagar. Utflyktens musikaliska höjdpunkt var uppträdande av Euskefeurat på Iduns stora scen i Folkets hus. I det närmaste fullsatt salong.

Euskefeurat framförde låt efter låt i gammal god stil i närmare tre timmar med en halvtimmes paus i mitten. Det som jag gillar hos denna Pitebaserade grupp är bra melodier till texter som berättar något, inte bara det vanliga hjärta och smärta, utan om vanligt folk, utflyttarna, de som stannade kvar, det kärva livet i glesbygd och by, en bister men bedårande natur, original, det lite barska framom ren nostalgi. Men visst förstår jag också de som lyssnar till gruppen av nostalgiska skäl; flera av låtarna handlar om flytten och längtan hem. På deras hemsida finns texten till en mängd, kanske alla (?), låtar från deras skivor. Vad annat är att vänta från en bygd så full av historier och berättande.

Deras popularitet beror också på medlemmarna i gruppen. Ett glatt och fullvuxet spelgäng, med riv och takt, blandat med vackra, stämningsfyllda slingor, skickliga musikanter som ofta trakterar olika instrument. Någon scenshow har de inte utan de står rakt upp och ned och framför sina låtar blandat med underhållande snack och historier som tätt lockar till storskratt. Inte minst Ronny Eriksson är den stora berättaren i detta gäng. De behöver helt enkelt inga extra krumbukter på scen, sångerna och berättelserna gör allt.

Namnet Euskefeurat är pitemål och betyder ungefär olustig. En av deras låtar heter Aotom Taotom och handlar om Sara vid sin vävstol. ”Aotom taotom tjila mila faotom, öukes framma å minskäs bak” – förstå det, den som pitemål inte kan. Det finns många låtar med pitemål eller med inslag av dialekten på deras repertoar men någon svårighet att hänga med i texten är det ändå inte.

En fin kväll att minnas. De kommer ännu att fortsätta med sin turné runt om i kungariket och det närmaste från oss är väl Ö-vik i mitten på mars. Jag vet inte om de besökt Österbotten någon gång men visst vore det kul att få hit dem. Jag menar, de har så mycket att ge som känns hemtamt och samtidigt uppfriskande annorlunda med perspektiv från Norrbotten och trotset att så på egna ben i ur och skur.

Tyvärr spelade de inte min favoritlåt ”Altersbruk” men här kommer den istället. Lyssna på texten, den är fenomenal, speciellt för den som gjort resan inför en stundande, efterlängtad semester.


Euskefeurat

Eller förresten, vi tar väl en till som jag gillar extra bra och sedan letar ni upp dem på Spotify! Ok?

 

 

En kväll på Arbis i musikens tecken

Lördagskväll besökte jag för första gången Arbis i Vasa (Vasa arbetarinstitut). Folkmusikdagarna i Vasa gick av stapeln senaste vecka och som grädde på moset bjöds till konsert på lördagskvällen i Arbis hus på Sandögatan helt nära Wasa Teater. Visst fanns det också andra musikframträdanden under veckan men jag valde detta tillfälle.

Folkmusikdagarna i Vasa är ett litet arrangemang jämfört med t.ex. Kaustbyfestivalen och Umefolk men jag uppskattar ändå att det finns aktiva människor som engagerar sig och lyfter fram folkmusiken. Som ung hade jag knappast brytt mig om folkmusik men med åren har mitt musikintresse breddats och det är jag glad för.

De om inledde konserten var tvillingsystrarna Jessica och Janeta i gruppen med det passande namnet Double J Twins. Fiol och dragspel är deras instrument och så bra de spelade. Riktigt njutbart och medryckande. De är från Korsholm så de var så att säga i hemsoporna. Tidigare i år har jag också träffat ett par andra systrar som spelar som duo, nämligen Systrami från Sverige. Det var på Kaustbyfestivalen. Tur att det finns återväxt inom folkmusiken.

Från Sverige uppträdde skönsjungande vokalgruppen Irmelin. Även de har jag tidigare hört live och denna gång fick jag tillfälle att byta några ord med Maria Misgeld, en av de tre medlemmar i gruppen. Jag beklagade att det var så liten publik som var närvarande men hon var glad åt de som kom och berättade att en gång i Helsingfors hade det bara kommit 10 personer till en av deras konserter. Så det kunde som sagt ha varit värre. Klart fler än 10 mötte upp i lördags men det hade säkert rymts lika många till i salen. Synd att folk missade ett sådant tillfälle att uppleva fin musik till ett billigt pris. Som friherre gick jag in för resonabla 7 europenningar.

Irmelin hade tidigare på lördagen kört en workshop i stämsång. Som avslutning på deras framträdande kallade de upp deltagarna på scen och tillsammans sjöng de några låtar från dagens övningar. Vackert!

Som avslutning spelade MäSä-Duo, två finskspråkiga herrar från Ilmajoki i södra Österbotten. De kunde minsann hantera fiol och dragspel till taktfast stampande i golvet. Inga ledsamheter där inte. Även dessa har jag sett och hört tidigare. De talade enbart finska och jag tror inte jag var ensam om att missa en del av deras skämt och poänger. För det hör ju till att berätta och dra en och annan lustighet mellan låtarna. Nåja, musiken var det huvudsakliga.

En riktigt fin kväll tyckte jag. Kaffeservering mitt i kvällen för den som ville.

Nu är det bara att vänta på Umefolk i slutet av februari. Jag har redan boka hotell och väntar med spänning på vilka som kommer att spela och uppträda där. Umefolk brukar leverera så jag är lugn, det blir vinterns stora händelse.  Det är en stor fest som präglas av folkmusik av alla de slag men det är inte enbart den traditionella folkmusik som hörs. Utbudet är verkligen varierat och inledningen med mäktiga Allspelet får inte missas! Allt från barn och ungdom till garvade spelmän och –kvinnor. Med eller utan knätofs; de flesta är helt vanligt klädda.

Så varför inte fundera på att uppleva Umefolk senare i vinter? För oss i Österbotten är det bara en färjetur bort till ett dygn eller ett två med fest och musik i Björkarnas stad. Fundera på saken, den 23-24 februari händer det! Jag lovar, det blir riktigt bra!


Double J Twins

Irmelin

MäSä-Duo

Umefolk 

Systrarna Jessica och Janeta Österberg från Korsholm är utbildade i klassisk musik men spelar nu mest folkmusik. Egna eller andras låtar i olika arrangemang.
Skön stämsång av Irmelin. På deras hemsida finns hel del smakprov att lyssna till. ”Gammelkäring” är min favorit.
MäSä-Duo fick det verkligen till att svänga. Där sparades inte på krutet.
Till sist en bild på interiören hos Arbis.

 

Sista dagen

Allting har sin tid, som det står i Bibelboken. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs.

Idag tog min tid i arbetslivet slut. Jag gjorde min sista arbetsdag i Saltgruvan. Nu blir det tre veckors semester innan pensioneringen första oktober. Det kändes lätt att stämpla ut, samla ihop mina pinaler och stänga dörr 25 bakom mig. En tid är förbi och nu stundar andra tider. Exakt vad vet jag inte. Det är kanske det som är det fina i kråksången. En helt ny blank sida i livets bok vändes idag och vad jag skall fylla den med återstår att se. Detta har jag åsyftat i något tidigare inlägg den senaste tiden.

Jag började jobba när jag var 16 år – egentligen tidigare på föräldrarnas lantbruk – och jag tycker att jag dragit mitt strå till stacken. Jobb mest inom industrin i Finland och Sverige men också på sjön ett tag. Det var det bästa jobb jag haft. Visserligen stressigt ibland och även tungt men ack så mycket sjölivet gav! Varje dag hände något nytt och varje dag fick jag jobba med det mest härliga gäng jag känt. Jag skulle tro att andan och stämningen ombord bland besättningen på Euroway var unik.

Egentligen har jag haft fina jobbkompisar under hela mitt yrkesverksamma liv. De allra flesta har varit vanliga hyggliga människor som strävat på i ur och skur. Undantagen kan jag räkna på min ena hand.

Den fråga jag fått mest frekvent den sista tiden är: Men vad skall du göra nu?

Måste man göra något? Måste man vara 100 % nyttig livet ut? Huvudsaken är väl att man klarar sig och trivs, tycker jag. Att man har mat på bordet och att man kan sova gott varje natt.

Jag hade kunnat få en större pension om jag jobbat till 65 men i nuläget prioriterar jag tid framom pengar. Det är nu jag är frisk och i fin form; om tio år eller två kan situationen vara helt annorlunda. Varför då spendera en stor del av den tiden i ett jobb som mest bara ger korv på bordet? Det är därför jag nu väljer att gå i pension och vända ett nytt blad i livets bok. – Pension, inte ett slut på livet utan början på något nytt!

Kvällen tillbringades i Vörå kyrka. Åsa Jinder och Helén Nyberg bjöd på fin musikstund. Skönsjungande Helén och nyckelharpans mästare Åsa med stark uppbackning av Thomas Enroth på klaviatur. Det är så jag inleder min tid som Friherre!


Euroway 

Thomas Enroth, Helén Nyberg och Åsa Jinder i Vörå kyrka
Åsa Jinder spelar nyckelharpa i Vörå kyrka

 

Blomma jag fick av avdelning 247

 

Vad händer denna höst?

Hösten kan vänta lite skrev jag i förra inlägget som rubrik, och visst kan den det när det gäller kyla, rusk och mörker. Samtidigt medför också hösten planering och aktiviteter som annars legat stilla under sommaren. T.ex. kursen i spanska som börjar nästa tisdag. Som tur är har vi fått ihop tillräckligt många deltagare för att den skall starta.  Några andra kurser från MI intresserade inte denna gång.

Vid koll av Arbis i Nykarleby föll mina ögon på en föreläsning om en resa till Argentina och Uruguay men tyvärr sammanfaller den med kursen i spanska. Annars brukar det alltid finnas intressanta föreläsningar och kurser även där men lite tunnsått denna höst för sådant som faller mig i smaken.

I söder finns Korsholms Vuxeninstitut som bl.a. bjuder på en föreläsning om ”Från lägereld till DNA – En släktforskningsresa” men även den kolliderar med spanskan. Tyvärr! Sedan tog det slut också där.

Ritz i Vasa har heller ännu någon artist/grupp som lockar förutom filmen Sameblod som jag kommer att se.

Hösten ser inte ut att bli så fullbokad som jag trodde men det kanske dyker upp annat småningom. Jag får sysselsätta mig själv på sätt eller annat.

Nåja, i Umeå kommer Euskefeurat att spela den 24 november och dit har jag köpt biljett. Ett litet orosmoment är att bokningen på Wasa Line det datumet visar att färjan avgår från Vasa kl. 16.00 vilket är helt galen tid för att hinna fram till föreställningen samtidigt som hemsidans tidtabell visar normal avgång 09.00. Något blaj i maskineriet hos Wasa Line?

Något mera intressant är utbudet på andra sidan Kvarken denna höst med bl.a. Iiris Viljanen, Claes Malmberg, ”Vi som bor här” med naturskildraren Martin Emtenäs och den legendariske musikern Stefan Sundström, Kraja. Och så Euskefeurat som redan är med i planeringen.

Vi får avvakta och se om det dyker upp något mera också i hemsoporna.

Hur ser hösten ut för er vad gäller kurser, workshops, föreläsningar, musik, teater, resor, happenings etc? Jag tror att det är viktigt att ha något att se fram emot om det så är en sammankomst(er) som behandlar ett eller annat intressant ämne, en resa, musik eller bara ett kalas. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt.


 

Euskefeurat

Har man inget annat att vänta på så dyker väl jultomten snart upp i våra köplador. Till lust och leda.

Urkult 2017, en sammanfattning

Urkult har gjort en sammanfattning på sin hemsida över årets festival och kunde konstatera att vädret blev perfekt ändå. Vidare var det en jämställd festival med ungefär lika många män som kvinnor som artister och i grupper. Ordningen var mycket god och ett fåtal gripande gjordes av berusade och inga anmälningar om ofredanden och sexuella brott gjordes, något som andra festivaler får dras med. Något färre besökare i år 5556 mot 5852 ifjol. Vädret spelade säkert en roll i detta är min åsikt. Prognoserana var ju inte direkt lysande veckan innan.

1780 barn var också med på festivalen och det om något sätter sin  prägel på denna folkfest. De, barnen, syntes nästan överallt.

På hemsidan finns också en enkät som man kan svara på och jag tänkte nu svara på frågorna i denna blogg.

Vilken artist fångade ditt hjärta? – Gruppen Rim är mitt svar. Härlig svängig folkmusik som får en att skaka sina lurviga. Andra artister som jag verkligen gillade och som stundtals framkallade gåshud var Ulrika Bodén med gruppen Ahlberg, Ek och Roswall, Enkel, Sofia Jannok och Trad.Attack. Men det fanns så många fler som jag tyvärr helt eller delvis missade. Kumbia Queers från Buenos Aires var asbra, Ane Brun var betydligt bättre än vad jag väntat och Kapten Röd gav järnet sent på fredagkväll. För att nämna några.

Roligaste minnet? – … var de bekanta som jag träffade. Så småningom har jag lärt känna några och fler tycks det bli. För att ytterligare nämna någon så dök Thomas från Hudiksvall (tror jag) upp redan på torsdag. En Karlström som kände igen mig och ville diskutera sin släkt och dess rötter i vår by Oxkangar var en annan. På 1860-talet flyttade en familj från byn till trakten kring Storsjön i Junsele och av dessa två, Jakob och Maria, har det uppstått en stor släkt av vilka en del är intresserade av vår by och varifrån Jakob och Maria kom.  Jonna är också ättling till dessa två. Kul att få prata om detta och att bli igenkänd av en för mig helt främmande person.

Annars är ett av Urkults kännetecken vänligheten mellan folk och frånvaron av stök och bråk.

Deltog du i någon kurs/workshop? – Nej, det gjorde jag inte. Visserligen såg jag på torsdag  Anna Fält med ”Finnskogarnas magi” i biografen men det var kanske inte riktigt min grej. Lite för avancerat för mig. Fin sångröst hade hon i alla fall.

Nämn tre ”måsten” att uppleva/göra på Urkult: Eldnatten naturligtvis. Så bra den var i år med Burnt Out Punks som bjöd en helt enastående eldig show. Bra plats i slänten fick jag också och utrustad med vinklad sittbräda gick det riktigt bra att sitta. Utan sittbräda hade det varit sämre för då måste man spjärna emot för att inte rasa nedåt vilket kan förta en del av upplevelsen.

Nämforsen med alla mångtusenåriga hällristningar måste också varje år få besök. Bara att knalla nedför berget och se den obändiga kraft som vattnet uppvisar i sitt fall bland klippor och stenar. Så har det varit i tusentals år. Ingen landhöjning här att tala om, något som vi i Pampas ständigt påminns om både i nutid och historiskt.

Fläskpannkaka på Ingelas Café inne i Näsåker är också ett måste för min del. Så god fläskpannkaka som där serveras! En tradition jag försöker upprätta. Fläskpannkaka är inte vanligt på denna sida pölen vilket är synd.

Dessa är mina tre ”måsten” på Urkult.

Just nu håller jag på att gå genom alla bilder och videos som jag tog. Ett tidsödande arbete som normalt tar hela hösten. I år vill jag dock bli klart så fort som möjligt för att kunna leverera bilder till Urkult, festivalfotograf som jag var i år.


Summering av Urkult 2017 

Här en drös bilder från fredagen

Såpbubblor vid Hembydsgården
Nära Badplatscampingen
Här bodde ett livat och entusiastiskt gäng. Trummor mitt i natten klockan 3-4 var inte så uppskattat. Men de tystnade snart efter tillsägelse. Inget tjafs där inte!
Allehanda te till försäljning på marknadsgatan
Interiör från Urkult

I väntan på sin favoritmusik i Danslogen…
… som kanske var RIM?
Serveringen nära Solscenen

 

Här en bild jag gjorde som tack för årets Urkult

Haloo Helsinki – var har ni varit?

Igår infann sig på Facebook en konversation om min nästan totala brist på kännedom om finsk musik av något så när modernt snitt. Jag hade snubblat över bandet ”Haloo Helsinki” som jag tycker spelar alldeles utomordentligt fin musik, helt i min smak, minus att jag inte förstår vad de sjunger. Min finska är ganska skral och text i spelade låtar kan vara svår att uppfatta ändå, även i svenska och engelska låtar.

Visserligen har jag en del finska namn i bakhuvudet sedan flydda tider i ungdomen men det var ändå inga artister och grupper jag lyssnade aktivt på ens då. Det är mesta svensk och engelsk musik jag lyssnat till men de senare åren har jag breddat mitt lyssnande till världsmusik, folkmusik, latinamerikansk musik osv. Jag brukar kalla mig allätare vad gäller musik men den moderna finska musiken har gått mig nästan helt förbi. Säkert till en del därför att jag sällan lyssnar/ser på finsk radio och TV. Överhuvudtaget tittar jag sällan på vanlig TV. Det är kanske därför jag inte följt med vad som är aktuellt.

Dock har jag lyssnat på finska Värttinä, Tuuletar, Kardemimmit och på kommande Urkult kommer jag att uppleva Enkel men de spelar i en annan genre än Haloo Helsinki. –  Också naturligtvis Ultra Bra, inte att förglömma!

Någon på FB varnade mig för museiverkets stämpel och en annan rekommenderad mig att lyssna på Radio Nova. Vet ni vad, jag provade att lyssna på Radio Nova men jag blev alldeles förstörd av reklamavbrotten. Så irriterade! Samma är det med nästa alla kommersiella radiokanaler världen över. Tacka vet jag de vanliga radiokanalerna med P4 Plus i spetsen som är min absoluta favorit just nu.

Sedan finns naturligtvis Spotify och spellistor på Tuben så radion har minsann sina konkurrenter!

Jag är trots allt inte ensam om att inte känna till Haloo Helsinki vilket också framkom på FB och jag dristade mig att ringa min svåger som är finskspråkig och inte ens han kände till HH förutom att han hört namnet någon gång.

Hur som helst bra musik spelar de och på Spotify finns de till all lycka.

Det slog mig hur lyssnandet på musik har ändrats genom åren. På 1960–70-talen var det radion som spelade musiken, på grammofonspelaren snurrade Lp:n och i bilen fanns C-kassetten. Sedan kom CD och var man riktigt hipp så hade man en CD-växlare på hela 10 skivor i bilen. Höjden av fröjden! Idag kommer musiken via nätet eller USB-minnet i bilen. Vem spelar idag CD-skivor i bilen? Ok, den vanliga eterburna radion finns fortfarande och utbudet är hur stort som helst. Det blir att prioritera och då faller ofta de kommersiella kanalerna bort för min del. Kanske därför som jag inte känner till Haloo Helsinki?

Hur lyssnar ni på musik och vilka musikprogram på radion är era favoriter? Känner ni till Haloo Helsinki?

För övrigt avskyr jag Lordi!


Haloo Helsinki

Värttinä

Tuuletar

Enkel – en video

Urkult

Istället för Haloo Helsinki har jag lyssnat på bl.a. Maxida Märak. Inte dåligt det heller. Bild som jag tog på Urkult 2016 och som jag är rätt nöjd med.