Julmusik traditionell, blues eller Emil Jensen?

Ibland blir jag sittandes som åsnan bakom hötapparna, ibland slår jag till direkt. Det senaste tillslaget är musik i Umeå nästa veckas lördag. Jag funderade lite och så beställde jag. Emil Jensen står då på Iduns scen i Folkets Hus. En underbar artist. Jag gillar framför allt hans bemästrande av språket, hans medmänsklighet och livsglädje.

De bästa platserna var redan bokade, det verkar bli i det närmaste fullsatt, men jag tror ändå jag hittade ett bra ställe i salongen. Dilemmat är om man väntar för länge så försvinner de bästa platserna samtidigt som jag inte vill binda mig alltför länge på förhand, ett halvt år eller så.

Vad skall jag så göra med Eivør från Färöarna som kommer till Stockholm, Uppsala och Malmö i mars? Hela fyra månader tills dess men kommer det att finnas biljetter kvar om jag väntar till efter nyår? Hade hon kommit låt säga till Umeå hade det inte vart någon tvekan men det verkar inte bli så, tyvärr. Hon har blivit stor stjärna och flänger världen runt; nästa fredag uppträder hon i Istanbul, veckan därpå i Reykjavik. – Så bra hon är!

14 december spelar Wentus Blues Band i Schaumanhallen i Jakobstad. Också det något att sukta efter. ”Har du fått en överdos av Carolas Julvisor, ”O´Helga Natt” och ”White Christmas” eller tycker du att det absolut inte finns ngn spark kvar i Bjällerklang-visan?  Har du svårt att komma in i den rätta julstämningen och behöver någonting helt annat?” – som lockropet till deras show Yuletide lyder.

Annars finns det förslag på julkonserter och -musik runt om i landskapet om man känner sig hågad. En tradition har blivit Julefrids-konserten i Oravais kyrka även om jag stod över ifjol.

Emil Jensen blir det i alla fall nästa vecka. Kanske någon utställning också på eftermiddagen, vi får se.

Vilka musikaliska upplevelser har du framför dig i december? Teater, julkonserter, marknader eller jippo av något slag?


Emil Jensen

Eivør  

Wentus Blues Band

Det får bli en bild av Emil Jensen från Urkult 2016. Jag trodde att jag hade fler bilder men jag lyssnade tydligen mera än jag fotograferade. Några bilder hade jag ändå.

 

 

10 musiktips en fredag

Nehej, Robyns nya album Honey föll mig inte på läppen. Dussinmusik skulle jag säga, inte dåligt men inte heller något som gör att jag hoppar jämfota av förtjusning.


Istället får jag rekommendera albumet Iran Irak IKEAmed bandet Les Big Byrd. Speciellt sist låten ”Mannen utanför” tycker jag är bra. En annan typ av musik än det som Robyn framför men som ändå borde gillas av yngre generationer.

Låten finns också på YouTube:

https://youtu.be/vdKPWXfRyrs

Annars lyssnar ni hela albumet på Spotify.
https://open.spotify.com/album/4bqTizeg0Uh5C1onQ93VwM 


Från det ena diket till det andra, har ni lyssnat på Ellen Sundberg med albumetDu sålde min biljett där hon sjunger låtar av Kjell Höglund? En ganska fin tolkning skulle jag säga och i modern tappning. Hon finns också på YouTube men jag tyckte ljudet där inte var så bra varför jag inte tar med någon länk därifrån. På Spotify är ljud fullt njutbart. Texterna är viktig del av dessa sånger.

https://open.spotify.com/album/5tpNygfXAZr4pr83W3M9yb 


Sedan har vi LP med albumet Lost in you med låten ”Lost in you” som flaggskepp. Så bra album!

https://youtu.be/wDjeBNv6ip0

Hela albumet finns på:
https://open.spotify.com/album/68buUXBzuIPvarXFWLvAzO


Vi travar vidare denna fredag och hamnar hos Ayla Shatz och albumet Ayla Shatz. Särskilt låten ”Beirut” tycker jag är jättebra. Finns inte på YouTube istället lyssnar vi på ”Amelie”

https://youtu.be/vpgyo2kZ_DE

Spotify: https://open.spotify.com/album/6KaAH9GOUf0rFbledhBK28


Nästa artist till rakning och denna är Det brinner med albumet Så låt mig vara. Matilda Sjöström är människan bakom Det brinner. Jag hoppas att vi får se henne på Urkult nästa sommar. Jag har i alla fall tipsat.

https://youtu.be/IhJoSznm-BY

Spotify: https://open.spotify.com/album/5sOn2vXwenShVEk5Y9jPp3


En av mina absoluta favoriter är Eivør Pálsdóttir från Färöarna. Hon har tidigare uppträtt på Urkult och visst vore det fint att få höra henne live på 25 års-jubiléet!

Här en video som jag bara älskar!
https://youtu.be/wsl-KHGe4Kk

Vi lyssnar på albumet Slør på Spotify: https://open.spotify.com/album/53AYmtuks6478cYx96EMDF


Så till lite annan typ av musik och Otis Taylor med albumet White African.

Spotify: https://open.spotify.com/album/72DZTpmYHKgg3wW7Ei4kIb


Vi fortsätter med ett finskt album Kaihon karnevaali av Tuure Kilpeläinen ja Kaihon Karavaani. Flera riktigt bra låtar i detta album även om jag inte är så slängd på finska. Det är jag ju inte heller på färöiska. He, he. Nej, det är musiken, helhetsintrycket som avgör.

Spotify: https://open.spotify.com/album/5uTtt5kBphMHH6aAqbSDHL


Nej, jag glömmer inte bort gamla goda tider! Hela 50 låtar med The Everly Brothers vill jag att vi lyssnar på i albumet Walk right back. Smälter inte hjärtat som smör i sol? Rena smörlåtar?

https://youtu.be/tbU3zdAgiX8

Spotify: https://open.spotify.com/album/3O0QXvFFIzwahliBm6uzyw


När vi ändå är inne på låtar från förr I världen vill jag lyfta fram en av Sveriges bästa röster genom tiderna, nämligen Gunnar Wiklund. Visst har han ofantligt fina sånger på sin repertoar? Albumet heter Mest av allt: Gunnar Wiklund – Allt det bästa.

Sommaren är slut och varför inte lyssna på denna låt av Gunnar?
https://youtu.be/fs4IJ7xYJEs

Spotify: https://open.spotify.com/album/4NWWeYvNNF447g7BSdILBW


Till sist tar vi med lite partymusik så här inför weekenden. Det är ju fredag vettja! Kanske inte så känt men med mycket spring i benen. Det är Bomba Estéreo som bjuder upp till musik från albumet Ayo. Får jag lov?

https://youtu.be/THBP1tq49wk

Spotify: https://open.spotify.com/album/2OxYGrY7nYt2ymmoFaebqB


Mina inlägg om musik brukar inte få stor respons men kanske någon ändå hittar ett guldkorn bland mina tips?

Jag har hållit mig med en billighetsversion av Spotify men nu verkar  sötebrödsdagarna vara slut.  4,99 europenningar i månaden har Ultimate-versionen kostat och den har varit reklamfri. Så skönt! Sedan oktober har jag dock fått höra halvminuts-reklamer med jämna mellanrum. Så irriterande! Speciellt när det kommer reklam för spel och dobbleri som jag avskyr. I princip är det inte värt att ha kvar detta abonnemang eftersom gratisversionen också har reklam.

Alternativet är att betala det dubbla i månaden och få Premium som är reklamfri. Jag tror det får bli Premium; det är ju ändå förmånligt att få så mycket musik, så snabbt och tillgängligt både hemma och i mobilen. Mycket har ändrats i musikdistributionen sedan LP-skivans storhetstid. Det är bara att gilla läget och lyssna vidare!

På med lurarna och in i dimman.

Searching for Sugar Man

Jag tittade igår dokumentärfilmen ”Searching for Sugar Man” som handlar om den okända sångaren Sixto Rodriguez från Detroit som på början av 1970-talet spelade in två plattor som blev floppar i USA. Det fanns de som klassade honom högre än Bob Dylan och onekligen, när jag lyssnade till musiken, så är både hans sångröst och texterna speciella. Samhällskritiska och med rötterna i det liv på gatan som  Rodriguez levde. Trots det blev det ingen framgång och han lämnade musiklivet och en lovande karriär åt sitt öde. Han blev främst bygg- och diversearbetare.

Det märkliga var att medan Sixto Rodriguez förblev relativt okänd så blomstrade hans musik i Sydafrika och han blev där en stor idol jämförbar med de största världsstjärnorna. Han fick många anhängare men ingen visste vem han var utan det gick skrönor om att han tagit sitt liv på scen under dramatiska former. Allt detta utan att han själv visste något.

Det fanns de i Sydafrika som sökte hans ursprung utan större framgång tills någon hittade namnet på en stadsdel i Detroit i en av hans sånger. Det var då de fick något att spinna vidare på och kom också i kontakt med den livslevande Sixto Rodriguez som förnöjsamt levde sitt liv med byggjobb och ett enkelt boende. Han var en enkel och ödmjuk människa, kanske lite udda. Han fick nu renässans och gjorde turnéer i både Sydafrika och Australien. Han fortsatte dock med sitt enkla liv och rik blev han inte. Förmodligen fanns det folk som utnyttjat honom när rättigheterna såldes.

Ett fascinerande öde och vad jag vet så lever han än idag. Hans musik finns bara delvis på Spotify medan hans två första album ”Cold Fact” och ”Coming from Reality” är riktiga rariteter och finns naturligtvis inte på Spotify. Man får lugnt ställa sig på väntelista för köp, om man alls får någon skiva.

Som tur är finns båda albumen på YouTube och med hyfsat bra ljudkvalité. Om det är originalinspelningar vet jag dock inte.

Ett mysterium är denna man som varit/är socialt och politiskt intresserad. Bl.a. har han ställt upp i ett borgmästarval, dock utan att vinna valet. Det är ett stort tidsspann från början av 1970-talet när han försvann fram till 1998 när han upptäcktes av de som verkligen gillade hans musik, de i Sydafrika.

Egentligen hade jag delvis tänkt skriva om något annat men det får komma en annan gång. Se dokumentärfilmen, lyssna på musiken och fundera på alla de som kunnat bli något stort men aldrig fick chansen eller så tappade de sugen i något skede. Det finns kanske många Sixto Rodriguez bland oss?


Searching for Sugar Man – Finns på Svt Play fram till 18 november 2018
Sixto Rodriguez – Wikipedia

”Cold Fact” full album

Coming From Reality (Full Album)

 

Kim Larsen – en man av folket och musiken

Idag när torsdagsklubben hade lunchmöte på Fjärden Kaffestuga i Oravais – vi var för övrigt bara två närvarande denna torsdag – så observerade jag ett litet sällskap vid bordet bredvid. De talade engelska och med nästan 100 % säkerhet vill jag påstå att den ena var dansk. Det kunde jag höra av hans engelska. De övriga tre var förmodligen finländare.

Detta kom mig senare idag att tänka på Kim Larsen, en av Danmarks största sångare, låtskrivare och artister. Skall jag säga som det är så brukar jag inte bli känslosam när det gäller avlidna kändisar men Kim Larsen har en speciell plats i mitt musikhjärta. Förutom ett stort antal sånger och framträdanden som han gjort så var han en människa man bara kunde tycka om trots att kan kunde uppfattas som lite ohövlig. Lite grovhuggen, en folkets man och äkta dansker. Han gillade sin öl och sina cigaretter trots att han tidigt fick varning av sjukvården. I söndags dog han 72 år gammal i cancer.

Han gjorde många fina låtar både vad gäller text och musik. De bästa sångerna handlar om Gud och kvinnor menade han. Jag har svårt att välja en enda, bästa låt förknippad med Kim Larsen och hans musikaliska tolkning men om jag gör ett försök som jag strax betvivlar till förmån för någon annan låt får det bli ”Sølvstænk I Dit Gyldne Hår”.

Snart skal livets aftenklokker,
ringe solfaldstimen ind.
Sølvstænk i de gyldne lokker,
furer på din fine kind.
Tak for gode som for onde år,
sølvstænk i dit gyldne hår.
Lyser om din fine pande,
livet mod sin aften går.

Det är en låt som passar väl in med tanke på hans bortgång och en låt som ofta spelas på begravningar i Danmark.

Han blev också erbjuden Riddarkorset i Danmark, en fin utmärkelse, men han tackade nej. Han gav följande pressmeddelande:
”Da jeg ikke synes, det sømmer sig for en gammel gadedreng og popsanger at føre sig frem med kors og bånd og stjerner, takker jeg pænt nej til ridderkorset … Det kunne ellers have været hyggelig at ryge en smøg med dronningen inde i privaten – hvis hun ellers må for personalet.” – Citat från Wikipedia

Jag har faktiskt sett Kim Larsen live en gång i tiden i Malmö när bandet Gasolin avslutade sin Skandinavien-turné och också sin tid som band. Året var 1978, 21 augusti. Detta var min första, större konsert som jag bevistade och samtidigt en musikalisk bekantskap med Kim Larsen som sedan fortsatt en lysande karriär som soloartist och tillsammans med bandet Kjukken. Jag vet inte om han besökte Finland någon gång men jag har då i alla fall upplevt honom en gång på scen vilket jag är tacksam för.

Jag räknar mig själv som att ha dåligt kom-ihåg men just denna konsert minns jag bra och därför måste den ha gjort stort intryck på mig. Det var i Folkets Park i Malmö och jag befann mig i publiken till vänster från scen sett. Bänkar fanns uppställda men senare i konserten var det ingen som satt på dem utan folk stod på ryggstöden för att se bättre. Ett ganska jobbigt sätt att närvara på en konsert. Bänkarna måste rimligtvis ha varit förankrade i marken på något sätt. Men ingenting är så bra att det inte också har sina skavanker.

Nu på söndag kväll är det stor konsert till minne av Kim Larsen på Rådhuspladsen i København. Många kända och stora musiker kommer att uppträda och jag önskar att jag kunnat närvara. Som tur är sänds denna konsert på dansk TV och gissa vem som kommer att sitta klistrad vid rutan på söndagskväll? Jag undrar om inte detta kommer att bli en av de största musikaliska händelserna i dansk musik. Musik på Danmarks mest kända torg till minne av Danmarks mest kända musiker som spelat på gatan.  ”Danmarks nationalskald” som han också har kallats.


Kim Larsen – Wikipedia

Kjukken.dk –  Danmarks största Kim Larsen portal

Kim Larsen på Spotify  

Bild av fodralet till den första LP jag köpte med Kim Larsen när han spelade tillsammans med Gasolin. Troligtvis inhandlad 1978 i samband med konserten i Malmö.

Sedan några smakprov på Kim Larsens musik och sång. På slutet var han tvungen att uppträda sittandes på stol pga av sin sjukdom och medicin men spelade gjorde han.

Intervju med Kim Larsen

 

”Have You Ever Seen the Rain” i Luleå

Fredagen började med en kort promenad tillsammans med Nelli så att hon fick göra lite bestyr. Sedan blev det hemskjutsning till den Lyckliga staden.

Därefter vände Bettan nosen norrut och vi susade glatt genom de österbottniska landskapen upp till Torneå där en sen lunch intogs på standardstället ABC. Lasagne blev det.

Passerade gränsen endast bevakad av en pytteliten kamera. Här är det annat än i Öresund där polisen bistert kollar om jag får passera nålsögat.

I en av rondellerna vid utfarten från Haparanda stod en liftare med stor ryggsäck. Sällan man ser liftare nuförtiden så jag blev lite överraskad och hann inte reflektera över om jag skulle stanna. Plats i bilen hade jag. Det gick dock ingen nöd på honom för en stund senare när jag stannat vid Kalix kyrka för en höstbild så kom han gåendes längs med cykelvägen ut mot älven. Nu var han på lite avstånd så jag hade god ursäkt att inte ta med honom. Senare på kvällen i Luleå, som var mitt dagsmål, såg jag honom en tredje gång, nu utan ryggsäck. Han hade galant liftat från Haparanda till Luleå utan min hjälp på relativt kort tid. Nu inställer sig frågan, borde jag i Haparanda tvärnitat och bjudit honom lift söderut? Högst troligt en oförarglig resenär som använde apostlahästarna de gånger han inte fick lift. En yngre man i 20-30 års ålder skulle jag tippa.

Annars blev jag smått imponerad av Luleå, det lilla jag hann se. Fint belägen vid havet ute på en udde. Själv bodde jag på Stadshotellet och lät Bettan tillbringa natten i hotellets eget garage.

Kvällens aktivitet var konsert med Creedence Tribute i Kulturhuset, några minuters promenad från hotellet. Kulturhuset självt var väldigt fint med utsikt ut mot sjön. Publiken strömmade till och jag tror att det blev nästan fullsatt i stora salen. Mest folk i min egen ålder. En städad publik som jag till att börja med, i mitt stilla sinne, kallade gungstolspublik. Småningom lossnade hämningarna och på slutlåtarna stod publiken upp i bänkarna och applåderade, så bra var Creedence Tribute!

Creedence Tribute är ett svenskt band som spelar covers på Creedence Clearwater Revivals låtar från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, den tiden jag själv var ung och grön. Så bra de var! Alla som gillar CCR borde se dessa gossar i aktion på scen. De kör nu ”The Midnight Special Tour” runt om i Sverige och jag kan varmt rekommendera dem! T.ex. ikväll lördag uppträder de i Umeå och de är på väg söderut!

Mycket av soundet som Creedence Tribute får fram beror på sångaren Tony Malmberg som har en röst som är otroligt lik John Fogetys röst! Även gitarrspelet är ruskigt bra och äkta CCR-sound. Inte heller saxofonspelet att förglömma. De allra flesta låtar, vill jag nästan säga, kan man inte skilja från originalet. Jag tror de hann tröska genom alla stora CCR-låtar under de två timmar de stod på scen.

CCR var kanske det band som jag gillade allra bäst i tonåren och tycket sitter kvar. De har kallats världens bästa rockband och jag är benägen att hålla med. De fyra och halvt år de höll på producerade de ett stort antal låtar som håller än idag och igår kväll hjälpte Creedence Tribute oss i publiken att åter uppleva ungdomen.

Idag lördag morgon är det annat som lockar, mera natur och fjäll. Jag styr kosan upp mot fjällen och även om väderprognosen inte är helt bra hoppas jag ändå att få uppleva höstens färger i fjälltrakter och längs vattendrag. Vi får se vad dagen har i sitt sköte och förhoppningsvis kan jag uppdatera bloggen men inget jag kan lova till 100 procent. Jag får starta min färd, nynna till låten ” Have You Ever Seen the Rain” och hoppas att regnet håller sig borta.


Creedence Tribute 

Kyrkan i Kalix fint belägen vid älven

Kulturhuset i Luleå var inte mycket sämre

För att inte tala om domkyrkan i Luleå. Det verkar som om jag gillar kyrkor.

Här borde det vara fint en sommarkväll med sol och värme. Restaurangbåtar och en skapligt nöjesutbud verkar det finnas. Uppe till vänster bodde jag.

Här bodde jag på Elite Stadhotellet. Mycket bra hotell och med en imponerande matsal för frukosten med stora, tända kristallkronor i taket. Enbart det var värt att bo på Elite hotell i Luleå.

Den bästa musiken jag lyssnade till

En av dagarna när jag gick på byn i Näsåker under Urkult mötte jag ett par med ett litet barn under ett år eller så. Pappan hade barnet uppsatt på nacken och höll fast det med ena handen så att det inte skulle trilla ned. Just när jag passerade dem fick barnet en plötslig uppkastning och lade hela spyan på fars huvud. Så det rann över hans huvud och ned längs öronen! Inte så trevligt för far, kan jag tänka, men en fotograf hade fått en pangbild. Dock bör man inte ta bilder av folk i utsatt situation och detta kan kanske klassas om sådan.

I helgen fick jag färdigt processat alla bilder från Urkult-utfärden för två veckor sedan. Nedan kommer ytterligare några bilder.

Musiken är en viktig del av Urkult och ofta framförs sådan musik som jag inte visste att jag tyckte om. Dock är det svårt att hinna lyssna på all musik. Man måste välja. På samma sätt kan man inte delta i alla aktiviteter som bjuds. Tid finns helt enkelt inte.

Den musik jag i år vill lyfta fram är Among Lynx och Partiet på torsdagen. Among Lynx är ett tjejband som spelar root rock. Riktigt bra och rockig musik! De drabbades dock av åskvädret som drog fram just när de skulle gå på scen. Ingen el i systemet! Ingen fara, de startade akustiskt med munspel, kontrabas och megafon. Sedan kom elektriciteten tillbaka och de kunde ösa på för fullt.

Partiet var givet för att få igång hålligånget efter invigningen med Eldnattens om denna gång blev LED-natten p.g.a. eldningsförbudet. De gav allt med Fredrik som for runt som ett yrväder och triggade igång folk. Publikhavet kokade mitt i natten.

Fredag bjöd på en mängd artister och akter, totalt 33 akter på hela Urkult 2018. Det som jag mest såg fram emot var Ale Möller med Xenomania,  Katarina Barruk och Cats and Dinosours. Ale Möller för att han är en sådan mångkunnig musiker, drivkraft i svensk folkmusik och med många utländska rötter i sin musik. En verklig variation i musiken som bandet presterade.

Katarina Barruk, den samiska sångerskan från Västerbotten, har jag länge beundrat för hennes sång, kampen för sitt språk umesamiskan och förmåga att förmedla känsla i jojk och sång. Nya låtar bjöd hon och jag tror att hon blev tagen av den stora publik som fyllde Danslogen och visade sin uppskattning. I höstas när Urkult bad om förslag till akter inför festivalen 2018 skickade jag in mitt förslag, Katarina Barruk! Samma sak året innan när jag föreslog Sofia Jannok, hon kom också med. Jag påstår inte det var min förtjänst att dessa två samiska artister fanns på Urkult 2017 och 2018 men visst känns det bra att två av mina favoriter som jag föreslagit spelat på Urkult. – Katarinas sista låt på Urkult 2018 lämnade oss vid Norra Storfjället öster om Umeälven i Vindelfjällen.

Cats and Dinosours kände jag inte till sedan tidigare men vilken frisk fläkt de är med sin vänsterfeministiska swingmusik. Framför allt låten ”Jobba mindre” fick mig intresserad av deras musik.  Det finns fler låtar som tilltalar mig och deras energi och humor gillar jag.  Politiskt engagerad är deras musik och det kan man ha åsikter om men konceptet som sådant är strålande!

På lördag lyssnade jag extra på Norr om Stockholm, Mittfolk och Säkert!

Norr om Stockholm är tre tjejer som främst spelar folkmusik som gjorts av bortglömda kvinnor tillbaka i tiden. De har forskat och rotat i arkiv för att få fram denna musik och de framför den skickligt och med pondus. De berättar mellan låtarna om dessa kvinnor som ofta inte fick så framträdande roller i sin tid. Som grädde på moset köpte jag deras CD ”Efter” efter konserten i Ådal Lidens kyrka på lördag förmiddag.

Mittfolk är ungdomar från Västernorrland som tidigare spelat flera gånger på Urkult, denna gång med reunion för alla som spelat i detta band. Jag gillar den spelglädje de har och att bandet sörjer för återväxt inom musiken i Sverige.

Säkert! är ett kapitel för sig. Musiken och texten är naken och stark. Jag har inte tidigare lyssnat mycket på denna musik men inför Urkult 2018 lyssnade jag in mig rejält och ju mera jag lyssnade, desto bättre blev det. Annika Norlin är människan bakom denna musik.

Mycket bra musik fanns det att lyssna till och det hade krävts flera inlägg för att berätta allt jag hört. Sist på lördagkvällen spelade Didanka balkanmusik för att skapa den perfekta avslutningen från Stora Scen.

Lördagnatten klockan ett startade Polskedansen i Danslogen till akustisk spelmansmusik. Jag kom dit vid tvåtiden och då var det fullt med folk som dansade tungt ett-två-tre, ett-två-tre i ständigt trav och sväng runt danslogens mitt där spelmännen stod. Egentligen en mäktig upplevelse med alla dessa som sög det sista ur Urkult. Ibland bruka det uppstå allsång helt spontant men det fick jag inte uppleva denna gång innan jag begav mig till tältet någon gång efter halv fyra på morgonen. När polskedansen slutade vet jag inte men ofta kan den hålla på till fem-sex på morgonen.

En något beskänkt man bjöd upp en kvinna och ville dansa polskedans. Hon tittade kritiskt på honom och frågade: Jaha, vad kan du dansa då? Svaret var svävande men hon förbarmade sig och bort försvann de med honom i stadigt grepp. Hon förde och han fick lugnt följa med så gott det gick. Polskedans var nog inte hans bästa talang men han ville ju så gärna vara med i gänget som travade fram i ständigt ett-två-tre, ett-två-tre.

Själv hade jag också gärna lärt mig lite enkel folkdans men det får bli en annan gång på Urkult. Det är bara att hänga på och försöka komma in i takten och svänget på lördagens Polskedans. I år hade jag inte bråttom till färjan i Holmsund utan kunde sova lite längre med tanke på att jag kom sent i säng. Tror ni? Lite över sex vaknade jag och min vana trogen steg jag upp. Dock tog jag en liten tupplur efter frukosten innan jag rev tältet på söndag förmiddag.

Frukost intogs fredag och söndag på Församlingshemmet och lördag på Gästis inne i byn. Gästis är en slags förening eller sammanslutning som främjar gemenskap och kultur i Näsåker. De finns på Facebook och det var där jag hittade dem. De har sina lokaliteter alldeles nära Ingelas café. Verkar vara så hjärtlig och fin stämning där. I fredags hade de kräftkalas. Hon som serverade frukosten lät lite förvånad över att jag som kom så långt bort ifrån kände till Gästis. Vadå, jag känner till mera än vad folk tror.

På tal om mat så sist på lördagsnatten åt jag vegetariskt! Någon timme tidigare bjöds mat från Veganköket ut för halva priset och någon gång efter klockan tre blev den gratis. Hellre det än att den kastades. Då gick jag dit, gratis gillar jag. Ris och linsgryta var anrättningen som inte smakade helt oävet. I kön träffade jag en tyska som bott 7 år i Näsåker och pratade god svenska. Det verkar som om det flyttat en hel del folk till Näsåker under årens lopp trots att det egentligen är glesbygd. Nyanlända är de och då menas inte flyktingar. Det tar sin tid att komma in i bygemenskapen. Att känna sig hemma på Urkult går dock fort.


Artisterna/banden på Urkult 2018 

Säkert!

Norr om Stockholm

Mittfolk

Ale Möller och hans band

Katarina Barruk med band

Cats and and Dinosours

Partiet med vänner gav järnet natten till fredag

 

 

Wargh goes to Bach

Så har jag åter varit på musikalisk upplevelse. En musik ganska annorlunda än Amelie goes to Belgrad. Istället blev de orgelmusik av Bach och ett par intressanta improvisationer. Markus Wargh lät ikväll söndag stora orgeln i Korsholms kyrka gå varm.

Markus Wargh är inte vem som helst utan en celebritet inom orgelmusik i Norden men han har också turnerat runt om i Europa och USA. Till vardags är han domkyrkoorganist i Luleå domkyrka. Född i Jakobstad.

Jag är en stor beundrare av hans muskaliska tolkningar och jag har tidigare sett och hört honom live i Pedersöre kyrka. År 2011 var det visst tillsammans med Janne Schaffer.

Kvällens konsert bestod till stor del av verk av Bach och följaktligen hette evenemanget ”Wargh möter Bach”. Det gjorde han verkligen och jag uppfylldes av det mäktiga spel som Wargh presterade.

På en storskärm framme vid altaret i kyrkan kunde vi följa hur han hanterade detta stora instrument uppe på orgelläktaren; om man nu kan kalla en orgel för instrument. – Det låter så simpelt. – Han spelade med hela kroppen och både händer och fötter for över orgelns klaviaturer likt ystra kalvar vid kosläppet på våren. Att han kan hålla reda på allt och till på köpet utan noter! En stor kyrkoorgel är inte direkt någon liten blockflöjt.

Bäst tyckte jag om improvisationerna till psalmen ”I denna ljuva sommartid” och temat till ”Pirates of the Caribbean”. Så lekfullt och så kraftfullt. Sister Jane och svåger fanns också med i kyrkbänken och jag tänkte på vår stormiga färd över Kvarken för tre veckor sedan. Hade jag då spelat in en video när det blåste som mest och de största vågorna rullade in mot Bounty hade jag lätt kunnat göra en dramatisk video med den musik som Markus Wargh ikväll spelade som improvisation till ”Pirates of the Caribbean”. Tyvärr spelade jag inte in vare sig det ena eller det andra. Det kom jag att tänka på först efteråt.

En fin kväll i Korsholms kyrka tillsammans med musikintresserade vänner!

Nedan finns ett par länkar till annat jag skrivit om Markus Wargh, bl.a. en dröm där jag själv spelade orgel. Den var rätt kul. Drömnen hade jag helt glömt bort men på bloggen finns den. Det fina med bloggen är att jag kan gå tillbaka och minnas händelser och upplevelser jag varit med om. Om det så är musik, människor jag mötte, naturupplevelser eller en dröm.

Vad nästa musikaliska äventyr blir vet jag inte men det kan bli nästan vad som helst. Musikalisk allätare som jag är.


Markus Wargh – Wikipedia

Janne och en Wargh i kyrkan – 2011

Drömmar – 2016

Så här låter Markus Wargs version  av Finlandia.

[youtube=https://youtu.be/pVCcjpXmpSI]

Några bilder från Korsholm kyrka tagna med mobilkameran

Storskärmen framme vid altaret. Alla rymdes inte på läktaren. Markus Wargh måste både höras och ses!

Kvällens ”instrument”

Fest på stan

När jag igår vid midnatt kom hem efter en sväng till Konstens Natt i Vasa blängde 20 ljusprickar uppfordrande mot mig i mörkret. Skenet från Bettans strålkastare reflekterades i ögonen på de tio får som finns på andra sidan landsvägen invid min stuga. En ganska säregen och mycket tillfällig syn i mörkret.  Två sekunder syntes dessa klart lysande prickar i mörkret, som en vintergata, sedan var de borta. Snabbt som ett stjärnfall.

Jo, jag bevistade Konstens natt i Vasa torsdag kväll. Fint och varmt väder lockade ut folk på gatorna som om Vasa vore en kontinental stad likt Barcelona eller Paris.

Musik, konst, mat och evenemang av olika slag bjöds. Låt vara att aktiviteterna var utspridda över staden men ändå ganska lättåtkomliga. Själv har jag en viss kritik mot att inte programmet kunde spikas lite tidigare vilket gjorde att man i en hast måste planera sin upplevelse. Jag planerade därför ingenting annat än att jag skulle se Amelie goes to Belgrad invid Strampens restaurang vid Inre hamnen.

Strövade runt en timme eller två. Såg skönsjungande ”Johan och Juristerna” i stadbibliotekets Dramasal. Mycket snygg sång a cappella må jag säga.

Åt en hamburgare serverad av en mycket busy, svart man. Enkelt gatukök hade han och rimliga priser. När det kom flera beställningar på rad blev det lite kaos: placera korv och bröd i värmning, tända grillen, hålla koll på biffarna som stektes, ta betalt, hålla reda på vem som beställt vad, svara i telefon, skoja med kunderna på finska. Min beställning på svenska besvarades på engelska och sedan blev det mest finska även för min del i konversationen.  En pigg och kul typ som mycket väl passade in i Konstens Natt. Hur det fungerar i vardagen är en annan sak.

Som vanligt hade jag oturen att endast se sista valsen när en indisk dansgrupp uppträdde nära Frihetsstatyn. Färggranna kläder och indisk musik. Ett par bilder fick jag dock.

Träffade även en före detta krigare från Saltgruvan, nu mycket aktiv inom Team Rynkeby God Morgon Vaasa, cykling till Paris, som samlar in pengar för svårt sjuka barn. Tillsammans begav vi oss till Inre hamnen nära Strampen där Emelie goes to Belgrad skulle uppträda.

Där blev det ytterligare ett kärt återseende med en klasskamrat från flydda tider i Samskolan i Vörå. Tänk så tiden går! Nyss var vi tonåringar, nu har vi passerat livets höjdpunkt och kan se tillbaka på ett liv som gestaltade sig olika för oss. Vad visste vi då! – Å andra sidan, livet är inte slut än och framtiden är den vi gör den till!

Hela bandet Amelie goes to Belgrad samlades kring en lastbil för att spela balkanmusik. En gammal, uppiffad Volvo sa någon visst. Härlig musik och takten, känslan, var det inget fel på. Dock tyckte jag att deras musik kom mera till sin rätt när de spelade i Åminne tidigare i sommar och fick mera utrymme på scen och alla musikanter fick förstärkning via mikrofoner.

Hur som haver, Amelie goes to Belgrad förmedlade en härlig stämning i den sena augustikvällen vid Inre hamnen i Vasa. Mera sådant! På väg till Bettan, som stod strategiskt parkerad vid Åbo Akademi, passerade jag ytterligare en scen där rockmusik spelades på överhög volym. Nästan så att jag slungades omkull av ljudvågorna från högtalarna. Lät inte alls dumt men varför sådan hög volym? Jag föredrar Amelie goes to Belgrad där äkta kontakt med publiken fanns.

[youtube=https://youtu.be/7KJUAUXUXzM]

Det första som mötte mig var fäktande  pojkar invid kyrkan

Gemyt och stämning på torget i Vasa

Här de indiska danserskorna i gruppbild efter sin show

Var finns denna gata i Vasa?

Amelie goes to Belgrad. Tyvärr hade jag fel inställning på kameran varför bilderna inte blev helt skarpa. Mycket man skall hålla koll på. Objektivets stabilisator var bortkopplad.

Amélie goes to Belgrad drog stående ovationer!

Jag fortsätter på det musikaliska temat och berättar lite om mina upplevelser igår kväll i Åminne folkpark som jag inte besökt på många, många år. Nästan så att jag inte hittade dit trots att detta är och har varit ett av de stora dansställena i Österbotten. Mången gång åkte jag hit i min ungdom.

Vackert beläget vid stranden och med tillgång till camping och bad i närheten, fullvärdig restaurang och en danslokal betydligt mera uppiffad och snygg än vad jag minns.

Tillsammans med kusin vitamin och hans vän från Skåne styrde vi kosan söderut. Alltid roligt att få visa upp något fint från Österbotten för en utbys och jag tror inte hon rynkade på näsan precis.

Kvällens musikaliska underhållning var Amélie goes to Belgrad, ett österbottniskt balkanband med 12 medlemmar på scen. Jag kan säga att det lät riktigt bra och dansant även om det inte direkt är sådan dansmusik som vanligtvis spelas i Åminne Folkpark. På utsidan gjordes reklam för Lasse Stefanz som spelat här tidigare i sommar.

Vad är balkanmusik för något, kanske någon frågar sig. Jo, det är musik med inspiration och stil från Balkan, länder från främst f.d. Jugoslavien, Bulgarien, Albanien och Grekland. Blåsinstrument, dragspel, fiol med mera i uppsättningen. Sången är lite speciell och vemodig, tycker jag.

Kan det vara något att lyssna på och dansa till i dessa tider av hipp-hipp-hopp-hopp och rapp? Jo, svarar jag! Rytmisk och stundtals dramatisk musik och definitivt dansvänlig. Glädjande nog satt inte hela publiken andäktigt lyssnande utan de mest frimodiga tog sig en svängom med fri dans eller med stil av folkdans från Balkan. Några damer i min ålder eller något år yngre gjorde omedelbart slag i saken och drog iväg en grupp som visade hur slipsten skall dras. Inget stelt och prydblygt där inte. Sådant är härligt!

Publiken, som hade rätt blandad åldersfördelning, var entusiastisk och uppenbart upplivad av musiken. Bandet fick stående ovationer vid sista låten och visst spelade de ett extranummer också. Samspelt och med tryck i låtarna. Jag kan inte speciellt mycket om denna typ av musik men fötterna kunde inte hålla sig stilla och detta blev för mig en av sommarens stora upplevelser på hemmaplan.

Hyfsat mycket folk med tanke på att detta är musik som inte är så känd bland det vanliga dansklientelet i Österbotten och att det finns så många andra evenemang som lockar och drar denna sommarmånad.

Amélie goes to Belgrad kommer också att spela på Konstens Natt i Vasa 9 augusti och har ni inte sett och hört dem tidigare så då har ni chansen. Missa inte det! Tyvärr är programmet för Konstens natt ännu inte färdigt vilket jag tycker är märkvärdigt och lite svagt. Det är ju bara två veckor kvar!

Mycket nöjda susade vi hemåt i den fina sommarkvällen medan andra stannade kvar i restaurangen för att lyssna på trubaduren. För min del en fin uppvärmning inför Urkult!


Amélie goes to Belgrad 

Balkanmusik  

Åminne Folkpark

Ulrika Öhman

En del av blåset

Richard Mitts

Benny Ojala

Peter Enroth

Amélie goes to Belgrad

Var finns ny musik för mögliga öron?

Jag läste på Vasabladet webbplats att den musikaliska nyfikenheten har din topp vid 25 års ålder och därefter inträder en musikalisk förlamning vid 28 års ålder. Kan det verkligen stämma?

För sex år sedan när jag stiftade bekantskap med Urkult och den musik som spelas där fick jag en nytändning och började allt mera lyssna på folkmusik och alternativ musik i förhållande till vad jag mest lyssnat på tidigare: rock, blues och reggae.  Och en del svensk musik men inte så mycket dansband eller smörpop.

Visst minns jag de gamla godingarna från min ungdom och en bra bit in på 90-talet men sedan? Fast folkmusik, världsmusik och alternativ musik kanske inte räknas som förnyande? Kanske det skall vara senaste house, hipp-hipp-hopp-hopp och rapp eller de nyaste stjärnorna från USA?

Jag räknar mig som musikaliska allätare och tog lite på näsan när jag fick se denna artikel. Egentligen gillar jag all slags musik utom experimentell jazz och den värsta sorten av hårdrock typ death metal och likande. Fast experimentell jazz skulle va kul att kunna lire själv men lyssna, najaee, kanske inte.

Efter 28, då är man alltså en möglig föredetting vad gäller musik? Nej go, det håller jag inte med om! Jag lyssnar också på ny musik samtidigt som jag börjar fundera var finns egentligen senaste nytt? Kanske jag ligger några månader efter eller mera? Är det via streamade musiktjänster som Spotify eller är det från dansgolven i heta nattklubbar?

Så nu ställer jag frågan, var finns senaste nytt vad gäller musik av olika typer? Förr fanns ju topplistor på radion som Pop 63, Tio i topp, Kvällstoppen, Svensktoppen. Finns de kvar för jag lyssnar i inte på det längre. Nåja serien Pop63 och andra årtal är naturligtvis borta sedan mera än 50 år tillbaka men allt det andra?

Javisst ja, Vegatoppen, men det var inte direkt den som jag menade och En gåva i toner, ha, ha, kanske inte det heller. Och Radio Extrems skval har jag tröttnat på sedan länge.

Finns det idag något program på radion som spelar det absolut senaste på någon av alla de miljoner kanaler som finns i världen och som inte upprepar sig stup i kvarten? Eller finns andra kanaler? Ny musik, sådan musik som ligger steget före.

Jag vet inte hur många ungdomar som läser min blogg men kanske någon kan svara för jag antar att har man passerat 28 så vet man nada. Eller??

Nu blir det Amélie goes to Belgrad för hela slanten ikväll! Åminne som jag inte besökt på år och dagar.

[youtube=https://youtu.be/5t7ahfZhVS8]

Eller skall jag hålla mig till gamla väggprydnader typ ”Herren är min Herde, mig skall intet fattas” och Oskar den andra?