Urkult 2017, en sammanfattning

Urkult har gjort en sammanfattning på sin hemsida över årets festival och kunde konstatera att vädret blev perfekt ändå. Vidare var det en jämställd festival med ungefär lika många män som kvinnor som artister och i grupper. Ordningen var mycket god och ett fåtal gripande gjordes av berusade och inga anmälningar om ofredanden och sexuella brott gjordes, något som andra festivaler får dras med. Något färre besökare i år 5556 mot 5852 ifjol. Vädret spelade säkert en roll i detta är min åsikt. Prognoserana var ju inte direkt lysande veckan innan.

1780 barn var också med på festivalen och det om något sätter sin  prägel på denna folkfest. De, barnen, syntes nästan överallt.

På hemsidan finns också en enkät som man kan svara på och jag tänkte nu svara på frågorna i denna blogg.

Vilken artist fångade ditt hjärta? – Gruppen Rim är mitt svar. Härlig svängig folkmusik som får en att skaka sina lurviga. Andra artister som jag verkligen gillade och som stundtals framkallade gåshud var Ulrika Bodén med gruppen Ahlberg, Ek och Roswall, Enkel, Sofia Jannok och Trad.Attack. Men det fanns så många fler som jag tyvärr helt eller delvis missade. Kumbia Queers från Buenos Aires var asbra, Ane Brun var betydligt bättre än vad jag väntat och Kapten Röd gav järnet sent på fredagkväll. För att nämna några.

Roligaste minnet? – … var de bekanta som jag träffade. Så småningom har jag lärt känna några och fler tycks det bli. För att ytterligare nämna någon så dök Thomas från Hudiksvall (tror jag) upp redan på torsdag. En Karlström som kände igen mig och ville diskutera sin släkt och dess rötter i vår by Oxkangar var en annan. På 1860-talet flyttade en familj från byn till trakten kring Storsjön i Junsele och av dessa två, Jakob och Maria, har det uppstått en stor släkt av vilka en del är intresserade av vår by och varifrån Jakob och Maria kom.  Jonna är också ättling till dessa två. Kul att få prata om detta och att bli igenkänd av en för mig helt främmande person.

Annars är ett av Urkults kännetecken vänligheten mellan folk och frånvaron av stök och bråk.

Deltog du i någon kurs/workshop? – Nej, det gjorde jag inte. Visserligen såg jag på torsdag  Anna Fält med ”Finnskogarnas magi” i biografen men det var kanske inte riktigt min grej. Lite för avancerat för mig. Fin sångröst hade hon i alla fall.

Nämn tre ”måsten” att uppleva/göra på Urkult: Eldnatten naturligtvis. Så bra den var i år med Burnt Out Punks som bjöd en helt enastående eldig show. Bra plats i slänten fick jag också och utrustad med vinklad sittbräda gick det riktigt bra att sitta. Utan sittbräda hade det varit sämre för då måste man spjärna emot för att inte rasa nedåt vilket kan förta en del av upplevelsen.

Nämforsen med alla mångtusenåriga hällristningar måste också varje år få besök. Bara att knalla nedför berget och se den obändiga kraft som vattnet uppvisar i sitt fall bland klippor och stenar. Så har det varit i tusentals år. Ingen landhöjning här att tala om, något som vi i Pampas ständigt påminns om både i nutid och historiskt.

Fläskpannkaka på Ingelas Café inne i Näsåker är också ett måste för min del. Så god fläskpannkaka som där serveras! En tradition jag försöker upprätta. Fläskpannkaka är inte vanligt på denna sida pölen vilket är synd.

Dessa är mina tre ”måsten” på Urkult.

Just nu håller jag på att gå genom alla bilder och videos som jag tog. Ett tidsödande arbete som normalt tar hela hösten. I år vill jag dock bli klart så fort som möjligt för att kunna leverera bilder till Urkult, festivalfotograf som jag var i år.


Summering av Urkult 2017 

Här en drös bilder från fredagen

Såpbubblor vid Hembydsgården
Nära Badplatscampingen
Här bodde ett livat och entusiastiskt gäng. Trummor mitt i natten klockan 3-4 var inte så uppskattat. Men de tystnade snart efter tillsägelse. Inget tjafs där inte!
Allehanda te till försäljning på marknadsgatan
Interiör från Urkult

I väntan på sin favoritmusik i Danslogen…
… som kanske var RIM?
Serveringen nära Solscenen

 

Här en bild jag gjorde som tack för årets Urkult

Haloo Helsinki – var har ni varit?

Igår infann sig på Facebook en konversation om min nästan totala brist på kännedom om finsk musik av något så när modernt snitt. Jag hade snubblat över bandet ”Haloo Helsinki” som jag tycker spelar alldeles utomordentligt fin musik, helt i min smak, minus att jag inte förstår vad de sjunger. Min finska är ganska skral och text i spelade låtar kan vara svår att uppfatta ändå, även i svenska och engelska låtar.

Visserligen har jag en del finska namn i bakhuvudet sedan flydda tider i ungdomen men det var ändå inga artister och grupper jag lyssnade aktivt på ens då. Det är mesta svensk och engelsk musik jag lyssnat till men de senare åren har jag breddat mitt lyssnande till världsmusik, folkmusik, latinamerikansk musik osv. Jag brukar kalla mig allätare vad gäller musik men den moderna finska musiken har gått mig nästan helt förbi. Säkert till en del därför att jag sällan lyssnar/ser på finsk radio och TV. Överhuvudtaget tittar jag sällan på vanlig TV. Det är kanske därför jag inte följt med vad som är aktuellt.

Dock har jag lyssnat på finska Värttinä, Tuuletar, Kardemimmit och på kommande Urkult kommer jag att uppleva Enkel men de spelar i en annan genre än Haloo Helsinki. –  Också naturligtvis Ultra Bra, inte att förglömma!

Någon på FB varnade mig för museiverkets stämpel och en annan rekommenderad mig att lyssna på Radio Nova. Vet ni vad, jag provade att lyssna på Radio Nova men jag blev alldeles förstörd av reklamavbrotten. Så irriterade! Samma är det med nästa alla kommersiella radiokanaler världen över. Tacka vet jag de vanliga radiokanalerna med P4 Plus i spetsen som är min absoluta favorit just nu.

Sedan finns naturligtvis Spotify och spellistor på Tuben så radion har minsann sina konkurrenter!

Jag är trots allt inte ensam om att inte känna till Haloo Helsinki vilket också framkom på FB och jag dristade mig att ringa min svåger som är finskspråkig och inte ens han kände till HH förutom att han hört namnet någon gång.

Hur som helst bra musik spelar de och på Spotify finns de till all lycka.

Det slog mig hur lyssnandet på musik har ändrats genom åren. På 1960–70-talen var det radion som spelade musiken, på grammofonspelaren snurrade Lp:n och i bilen fanns C-kassetten. Sedan kom CD och var man riktigt hipp så hade man en CD-växlare på hela 10 skivor i bilen. Höjden av fröjden! Idag kommer musiken via nätet eller USB-minnet i bilen. Vem spelar idag CD-skivor i bilen? Ok, den vanliga eterburna radion finns fortfarande och utbudet är hur stort som helst. Det blir att prioritera och då faller ofta de kommersiella kanalerna bort för min del. Kanske därför som jag inte känner till Haloo Helsinki?

Hur lyssnar ni på musik och vilka musikprogram på radion är era favoriter? Känner ni till Haloo Helsinki?

För övrigt avskyr jag Lordi!


Haloo Helsinki

Värttinä

Tuuletar

Enkel – en video

Urkult

Istället för Haloo Helsinki har jag lyssnat på bl.a. Maxida Märak. Inte dåligt det heller. Bild som jag tog på Urkult 2016 och som jag är rätt nöjd med.

Musik jag hört och sett den senaste veckan – mina videos

Förra söndagen var det byadag, i tisdags besökte jag Kaustbyfestivalen och naturligtvis tog jag en hel del bilder, som ni sett en del av redan, men jag filmade också något. Från båda dagarna har jag gjort varsin video som jag tänkte visa här på bloggen.

Första videon är från Byadagen med Jonas Skeppar och Jasmin Linde som spelar en dansk låt ”Gæstebud”. Riktigt bra tyckte jag det lät.

Andra videon är ett hopklipp av några framträdanden på Kaustbyfestivalen i tisdags. I tur och ordning spelar Floating Sofa Quartet (FI/DK/SE), Tuuletar (FI), Cuejero (ES/FI), Trad.Attack! (EE).

Floating Sofa Quartet var kanske den stora överraskningen. Namnet på bandet kom sig av att de vid ett tillfälle när de var nya och inte ännu hade något namn så satt de vid ett vattendrag av något slag och just då så kom en soffa flytandes förbi av någon anledning. Någon fick en snilleblixt och vips så hade gruppen fått sitt namn: Floating Sofa Quartet.

Idag lördag skall jag på kalas. Om där finns musikalisk underhållning vet jag inte men säkert mycket surr och durr. Fast det kan jag inte spela in.

En tisdagskväll i Kaustby

Juli bjuder på en mängd aktiviteter, nästan för många, kan man tycka. Andra tider på året är det mera tunnsått. Men just nu är det sommarteatrar, loppisar, auktioner, byadagar, festivaler och jag vet inte allt vad som finns att besöka.

För mig har det nästan blivit en tradition att besöka Folkmusikfestivalen i Kaustby varje sommar. En stor mängd musik finns att välja bland och utbudet är varierat under hela veckan. Det är inte bara fiol och dragspel som hörs utan även mera exotiska toner av internationellt format.  Även finsk schlager- och dansmusik för den som gillar det. Igår körde de t.ex. en session som kallades ”Tribut till Kirka”. Bara Kirka-låtar framfördes.

Kirka var, som de flesta finländare känner till, en stor och omtyckt finsk sångare och artist som gick bort 2007.

Själv hade jag mest tre akter för ögonen: Duo Systrami (Sverige), Tuuletar (Finland) och Trad.Attack! (Estland). Däremellan hann jag också lyssna på en hel del annan musik under de åtta timmar jag var där.

Duo Systrami är ett syskonpar från Ångermanland som spelar fiol och cello. Jag har sett dem tidigare på Urkult och ville åter uppleva deras musik. De spelar en musik man gärna hör sent en stilla sommarkväll. Spröda toner som kan växa till en mullrande fors eller en klagan över myrar och älvar. Jag köpte en signerad skiva som minne.

De såg glada ut när de tittade ut genom dörren bakom scenen och såg kön som väntade på att bli insläppt. Kanske hade de inte väntat att så många skulle komma? Finlands Radio gjorde också en inspelning som kommer att sändas senare.

Tuuletar är en vokalgrupp som enbart använder sina röster. Men på vilket sätt! De är tidvis som en hel orkester. Jag har följt dem genom åren och fick nu åter tillfälle att se och höra dem.

Trad.Attack! är ganska så ny för mig. De kommer också i år att uppträda på Urkult och jag ville få en liten försmak av deras musik. De spelar folkmusik i modern tappning, något som ungdomarna gillade. Som de hoppade och skuttade till musiken i den sena kvällen. De (Trad.Attack!) har ett speciellt sound som jag gillar.

Men som sagt, det fanns en hel del annat också. I Spelmanhuset uppträder ofta mindre grupper med traditionell spelmans- och folkmusik. Jag vet inte riktigt hur många scener som finns men alltid finns det något på gång.

Så, har inte fullbokat program för resten av veckan så vik en dag eller två för besök på Kaustbyfestivalen eller som dess officiella namn är: Kaustinen Folk Music Festival. Folkligt, festligt. Fredag och lördag brukar bjuda på det bästa av utbudet och mycket folk kommer då. Som svensk går det alldeles utmärkt att ta del av det som bjuds i det annars närmaste helt finskspråkiga Kaustinen.  I biljettluckan var det inga problem bli betjänad på svenska och på deras hemsida finns en hel del information på svenska till skillnad mot Vasa Festival som inte har ett enda ord svenska på sin hemsida trots att Österbotten till stor del är svenskspråkigt. Fy på dem!

I värsta fall blir det så att jag åker en gång till till Kaustby denna festival. Vi får se hur humöret är på lördag. –  Såja, nu blir det annat ikväll.


Duo Systrami 

Tuuletar  

Trad.Attack!  

Kaustinen Folk Music Festival

 

 

 

Scen Setor finns alldeles strax utanför insläppet. Har spelar mindre grupper
Duo Systrami – systrarna Fanny och Klara.
Floating Sofa Quartet kallar sig denna muntra kvartett. Från vänster två danskar, sedan en finsk österbottning och till sist en skåning. De spelade livlig och medryckande musik.
Tuuletar som också rappade på valfri sida ur Kalavala-boken. Annars är det underbar stämsång och rösttrollerier de är kända för
Ville man lyssna till hornmusik fanns också sådant. Från Nedervetil var dessa musikanter.

 

Trad.Attack! från Estland fick minsann basen att kännas i märg och ben. Bl.a. säckpipa till dansanta takter spelades.

P4 Plus – kanalen för oss gillar blandat

Solen skiner så här mitt på dagen men senare idag utlovas regn. Vad göra när man har semester och regnet strilar ned och det är blött i skog och mark? Tja, en god bok är inte att förglömma, en annan sak är att lyssna på poddar och radio.

Igår lyssnade jag på Ann-Helén Laestadius som var sommarvärd i P1 medan jag klippte gräset. Jag hade laddat ned programmet till min mobil. När jag sen skulle lyssna på Arja Saijonmaas sommarprat från Radion Vega på samma sätt fungerade det inte alls lika bra. Ljudnivån var för låg för att överrösta gräsklipparen.

Istället svängde jag om till att lyssna på min nya favoritkanal på nätet, P4 Plus. Det gick alldeles utmärkt. Detta är en kanal som bara finns på nätet och som spelar en blandning av svenska och utländska klassiker från 50-talet och framåt. Ibland också någon ännu äldre låt. En riktigt bra blandning för oss som minns musiken från 60-talet och framåt.

Låtlistor finns också nätet så man behöver aldrig fundera över vilken låt som spelades.

Att sedan lyssna från nätet via mobil, platta eller dator kräver nästan att man har en extern högtalare för att det skall bli njutbart om man inte vill ha hörlurar på hela tiden. Som tur är finns idag små nätta blue tooth-högtalare som ger ett riktigt bra ljud. Enkla att placera utan sladdar och mojs.

God lyssning! Testa, jag tror ni blir nöjda om ni inte bara vill lyssna på det allra senaste i musikväg.

Tidigare har jag och talat mig varm för P2 Världen och Radio Garden. Också de fina kanaler.


P4 Plus – start i kolumnen uppe till höger
P2 Världen 
Radio Garden – zooma in så ser ni  de gröna prickarna med många stationer världen runt.

Bra att lyssna till medan ni knypplar och stickar eller snickrar eller vad som helst. P4 Plus!

 

 

Efter en paus, ikväll är jag åter på spåret

Oj, oj, länge sedan sist! Hela 9 dagar utan ett enda inlägg. Vadan detta? Det är som om all inspiration runnit av mig. Kanske det är vårtröttheten, kanske det är förkylningen som drabbade mig för ett par veckor sedan som snott all motivation.

Ikväll skall jag emellertid till Wasa Teater och lyssna på Iiris Viljanen och company. Det blir spännande att höra henne, en av landskapets döttrar, som numera mest huserar i Sverige och där rönt stora framgångar. Inte minst med hennes senaste album ”Mercedes”. Det är lite grann Lale över henne. Annan musikstil men ändå finns vemodet och det nakna och avskalade i hennes musik. Och hennes finländska rötter hörs i rösten som hon utan att skämmas lyfter fram som en naturlig del av sin musik. Kanske just därför som publiken i Sverige tagit henne till sitt hjärta? Det skall bli kul att uppleva henne live.

En cover har hon nyligen gjort på Kom ti byin, KAJ:s senaste stora hit. Något höjde jag ögonbrynen, skulle hon lyckas? KAJ:s stil är ju så annorlunda och så populär. Ändå blev hennes tolkning suverän. Låtens budskap går fram, á la Iiris Viljanen. Det visar vilken stor musiker och sångerska hon är. Förhoppningsvis får vi ikväll även höra denna låt. Väl mött ikväll! – Någon annan som skall dit?

En stämma har gått ur tiden

Även att jag kallar mig musikalisk allätare är jag ändå inget stort fan av dansbandsmusik. En orsak kan vara att jag tycker den typen av musik är så likartad och låter samma. Men det finns några band och artister som jag ändå hyllar och gärna lyssnar på. Ett band av den gamla skolan är Hootenanny Singers. Egentligen vet jag inte om deras musik kan kallas dansbandsmusik för det är ganska mycket visa över deras repertoar. Ta bara en sådan låt som Dan Anderssons ”Jag väntar vid min mila” som de tolkar helt underbart.

Senaste natt avled en av Sveriges stora dansbandsprofiler, nämligen Sven-Erik Magnusson, som var förgrundsfigur i bandet Sven-Ingvars. Det bandet om något var dansband och som också jag gillade. Som yngling tillhörde Sven-Ingvars tillsammans med Flamingokvintetten mina favoriter. Senare utvecklades min musiksmak åt annat håll och idag har jag en mycket bredare musiksmak. Men fortfarande gillar jag Sven-Ingvars. Bl.a. för Sven-Eriks kännspaka röst.

Ta låtar som de spelade som är riktiga klassiker: Börja om från början, Ett litet rött paket, Det var dans bort i vägen och Kristina från Vilhelmina för att nämna några. En av de absoluta favoriterna var Min gitarr som också min far brukade spela och sjunga.

Detta skall inte bli någon mera djupgående analys och minnesstund över Sven-Erik Magnusson utan jag vill bara uppmärksamma på min blogg att en fin sångare och artist gått ur tiden.  Vi lyssnar till Min gitarr!