Den bästa musiken jag lyssnade till

En av dagarna när jag gick på byn i Näsåker under Urkult mötte jag ett par med ett litet barn under ett år eller så. Pappan hade barnet uppsatt på nacken och höll fast det med ena handen så att det inte skulle trilla ned. Just när jag passerade dem fick barnet en plötslig uppkastning och lade hela spyan på fars huvud. Så det rann över hans huvud och ned längs öronen! Inte så trevligt för far, kan jag tänka, men en fotograf hade fått en pangbild. Dock bör man inte ta bilder av folk i utsatt situation och detta kan kanske klassas om sådan.

I helgen fick jag färdigt processat alla bilder från Urkult-utfärden för två veckor sedan. Nedan kommer ytterligare några bilder.

Musiken är en viktig del av Urkult och ofta framförs sådan musik som jag inte visste att jag tyckte om. Dock är det svårt att hinna lyssna på all musik. Man måste välja. På samma sätt kan man inte delta i alla aktiviteter som bjuds. Tid finns helt enkelt inte.

Den musik jag i år vill lyfta fram är Among Lynx och Partiet på torsdagen. Among Lynx är ett tjejband som spelar root rock. Riktigt bra och rockig musik! De drabbades dock av åskvädret som drog fram just när de skulle gå på scen. Ingen el i systemet! Ingen fara, de startade akustiskt med munspel, kontrabas och megafon. Sedan kom elektriciteten tillbaka och de kunde ösa på för fullt.

Partiet var givet för att få igång hålligånget efter invigningen med Eldnattens om denna gång blev LED-natten p.g.a. eldningsförbudet. De gav allt med Fredrik som for runt som ett yrväder och triggade igång folk. Publikhavet kokade mitt i natten.

Fredag bjöd på en mängd artister och akter, totalt 33 akter på hela Urkult 2018. Det som jag mest såg fram emot var Ale Möller med Xenomania,  Katarina Barruk och Cats and Dinosours. Ale Möller för att han är en sådan mångkunnig musiker, drivkraft i svensk folkmusik och med många utländska rötter i sin musik. En verklig variation i musiken som bandet presterade.

Katarina Barruk, den samiska sångerskan från Västerbotten, har jag länge beundrat för hennes sång, kampen för sitt språk umesamiskan och förmåga att förmedla känsla i jojk och sång. Nya låtar bjöd hon och jag tror att hon blev tagen av den stora publik som fyllde Danslogen och visade sin uppskattning. I höstas när Urkult bad om förslag till akter inför festivalen 2018 skickade jag in mitt förslag, Katarina Barruk! Samma sak året innan när jag föreslog Sofia Jannok, hon kom också med. Jag påstår inte det var min förtjänst att dessa två samiska artister fanns på Urkult 2017 och 2018 men visst känns det bra att två av mina favoriter som jag föreslagit spelat på Urkult. – Katarinas sista låt på Urkult 2018 lämnade oss vid Norra Storfjället öster om Umeälven i Vindelfjällen.

Cats and Dinosours kände jag inte till sedan tidigare men vilken frisk fläkt de är med sin vänsterfeministiska swingmusik. Framför allt låten ”Jobba mindre” fick mig intresserad av deras musik.  Det finns fler låtar som tilltalar mig och deras energi och humor gillar jag.  Politiskt engagerad är deras musik och det kan man ha åsikter om men konceptet som sådant är strålande!

På lördag lyssnade jag extra på Norr om Stockholm, Mittfolk och Säkert!

Norr om Stockholm är tre tjejer som främst spelar folkmusik som gjorts av bortglömda kvinnor tillbaka i tiden. De har forskat och rotat i arkiv för att få fram denna musik och de framför den skickligt och med pondus. De berättar mellan låtarna om dessa kvinnor som ofta inte fick så framträdande roller i sin tid. Som grädde på moset köpte jag deras CD ”Efter” efter konserten i Ådal Lidens kyrka på lördag förmiddag.

Mittfolk är ungdomar från Västernorrland som tidigare spelat flera gånger på Urkult, denna gång med reunion för alla som spelat i detta band. Jag gillar den spelglädje de har och att bandet sörjer för återväxt inom musiken i Sverige.

Säkert! är ett kapitel för sig. Musiken och texten är naken och stark. Jag har inte tidigare lyssnat mycket på denna musik men inför Urkult 2018 lyssnade jag in mig rejält och ju mera jag lyssnade, desto bättre blev det. Annika Norlin är människan bakom denna musik.

Mycket bra musik fanns det att lyssna till och det hade krävts flera inlägg för att berätta allt jag hört. Sist på lördagkvällen spelade Didanka balkanmusik för att skapa den perfekta avslutningen från Stora Scen.

Lördagnatten klockan ett startade Polskedansen i Danslogen till akustisk spelmansmusik. Jag kom dit vid tvåtiden och då var det fullt med folk som dansade tungt ett-två-tre, ett-två-tre i ständigt trav och sväng runt danslogens mitt där spelmännen stod. Egentligen en mäktig upplevelse med alla dessa som sög det sista ur Urkult. Ibland bruka det uppstå allsång helt spontant men det fick jag inte uppleva denna gång innan jag begav mig till tältet någon gång efter halv fyra på morgonen. När polskedansen slutade vet jag inte men ofta kan den hålla på till fem-sex på morgonen.

En något beskänkt man bjöd upp en kvinna och ville dansa polskedans. Hon tittade kritiskt på honom och frågade: Jaha, vad kan du dansa då? Svaret var svävande men hon förbarmade sig och bort försvann de med honom i stadigt grepp. Hon förde och han fick lugnt följa med så gott det gick. Polskedans var nog inte hans bästa talang men han ville ju så gärna vara med i gänget som travade fram i ständigt ett-två-tre, ett-två-tre.

Själv hade jag också gärna lärt mig lite enkel folkdans men det får bli en annan gång på Urkult. Det är bara att hänga på och försöka komma in i takten och svänget på lördagens Polskedans. I år hade jag inte bråttom till färjan i Holmsund utan kunde sova lite längre med tanke på att jag kom sent i säng. Tror ni? Lite över sex vaknade jag och min vana trogen steg jag upp. Dock tog jag en liten tupplur efter frukosten innan jag rev tältet på söndag förmiddag.

Frukost intogs fredag och söndag på Församlingshemmet och lördag på Gästis inne i byn. Gästis är en slags förening eller sammanslutning som främjar gemenskap och kultur i Näsåker. De finns på Facebook och det var där jag hittade dem. De har sina lokaliteter alldeles nära Ingelas café. Verkar vara så hjärtlig och fin stämning där. I fredags hade de kräftkalas. Hon som serverade frukosten lät lite förvånad över att jag som kom så långt bort ifrån kände till Gästis. Vadå, jag känner till mera än vad folk tror.

På tal om mat så sist på lördagsnatten åt jag vegetariskt! Någon timme tidigare bjöds mat från Veganköket ut för halva priset och någon gång efter klockan tre blev den gratis. Hellre det än att den kastades. Då gick jag dit, gratis gillar jag. Ris och linsgryta var anrättningen som inte smakade helt oävet. I kön träffade jag en tyska som bott 7 år i Näsåker och pratade god svenska. Det verkar som om det flyttat en hel del folk till Näsåker under årens lopp trots att det egentligen är glesbygd. Nyanlända är de och då menas inte flyktingar. Det tar sin tid att komma in i bygemenskapen. Att känna sig hemma på Urkult går dock fort.


Artisterna/banden på Urkult 2018 

Säkert!

Norr om Stockholm

Mittfolk

Ale Möller och hans band

Katarina Barruk med band

Cats and and Dinosours

Pariet gav järnet natten till fredag

 

 

Annonser

Wargh goes to Bach

Så har jag åter varit på musikalisk upplevelse. En musik ganska annorlunda än Amelie goes to Belgrad. Istället blev de orgelmusik av Bach och ett par intressanta improvisationer. Markus Wargh lät ikväll söndag stora orgeln i Korsholms kyrka gå varm.

Markus Wargh är inte vem som helst utan en celebritet inom orgelmusik i Norden men han har också turnerat runt om i Europa och USA. Till vardags är han domkyrkoorganist i Luleå domkyrka. Född i Jakobstad.

Jag är en stor beundrare av hans muskaliska tolkningar och jag har tidigare sett och hört honom live i Pedersöre kyrka. År 2011 var det visst tillsammans med Janne Schaffer.

Kvällens konsert bestod till stor del av verk av Bach och följaktligen hette evenemanget ”Wargh möter Bach”. Det gjorde han verkligen och jag uppfylldes av det mäktiga spel som Wargh presterade.

På en storskärm framme vid altaret i kyrkan kunde vi följa hur han hanterade detta stora instrument uppe på orgelläktaren; om man nu kan kalla en orgel för instrument. – Det låter så simpelt. – Han spelade med hela kroppen och både händer och fötter for över orgelns klaviaturer likt ystra kalvar vid kosläppet på våren. Att han kan hålla reda på allt och till på köpet utan noter! En stor kyrkoorgel är inte direkt någon liten blockflöjt.

Bäst tyckte jag om improvisationerna till psalmen ”I denna ljuva sommartid” och temat till ”Pirates of the Caribbean”. Så lekfullt och så kraftfullt. Sister Jane och svåger fanns också med i kyrkbänken och jag tänkte på vår stormiga färd över Kvarken för tre veckor sedan. Hade jag då spelat in en video när det blåste som mest och de största vågorna rullade in mot Bounty hade jag lätt kunnat göra en dramatisk video med den musik som Markus Wargh ikväll spelade som improvisation till ”Pirates of the Caribbean”. Tyvärr spelade jag inte in vare sig det ena eller det andra. Det kom jag att tänka på först efteråt.

En fin kväll i Korsholms kyrka tillsammans med musikintresserade vänner!

Nedan finns ett par länkar till annat jag skrivit om Markus Wargh, bl.a. en dröm där jag själv spelade orgel. Den var rätt kul. Drömnen hade jag helt glömt bort men på bloggen finns den. Det fina med bloggen är att jag kan gå tillbaka och minnas händelser och upplevelser jag varit med om. Om det så är musik, människor jag mötte, naturupplevelser eller en dröm.

Vad nästa musikaliska äventyr blir vet jag inte men det kan bli nästan vad som helst. Musikalisk allätare som jag är.


Markus Wargh – Wikipedia

Janne och en Wargh i kyrkan – 2011

Drömmar – 2016

Så här låter Markus Wargs version  av Finlandia.

Några bilder från Korsholm kyrka tagna med mobilkameran

Storskärmen framme vid altaret. Alla rymdes inte på läktaren. Markus Wargh måste både höras och ses!

Kvällens ”instrument”

Fest på stan

När jag igår vid midnatt kom hem efter en sväng till Konstens Natt i Vasa blängde 20 ljusprickar uppfordrande mot mig i mörkret. Skenet från Bettans strålkastare reflekterades i ögonen på de tio får som finns på andra sidan landsvägen invid min stuga. En ganska säregen och mycket tillfällig syn i mörkret.  Två sekunder syntes dessa klart lysande prickar i mörkret, som en vintergata, sedan var de borta. Snabbt som ett stjärnfall.

Jo, jag bevistade Konstens natt i Vasa torsdag kväll. Fint och varmt väder lockade ut folk på gatorna som om Vasa vore en kontinental stad likt Barcelona eller Paris.

Musik, konst, mat och evenemang av olika slag bjöds. Låt vara att aktiviteterna var utspridda över staden men ändå ganska lättåtkomliga. Själv har jag en viss kritik mot att inte programmet kunde spikas lite tidigare vilket gjorde att man i en hast måste planera sin upplevelse. Jag planerade därför ingenting annat än att jag skulle se Amelie goes to Belgrad invid Strampens restaurang vid Inre hamnen.

Strövade runt en timme eller två. Såg skönsjungande ”Johan och Juristerna” i stadbibliotekets Dramasal. Mycket snygg sång a cappella må jag säga.

Åt en hamburgare serverad av en mycket busy, svart man. Enkelt gatukök hade han och rimliga priser. När det kom flera beställningar på rad blev det lite kaos: placera korv och bröd i värmning, tända grillen, hålla koll på biffarna som stektes, ta betalt, hålla reda på vem som beställt vad, svara i telefon, skoja med kunderna på finska. Min beställning på svenska besvarades på engelska och sedan blev det mest finska även för min del i konversationen.  En pigg och kul typ som mycket väl passade in i Konstens Natt. Hur det fungerar i vardagen är en annan sak.

Som vanligt hade jag oturen att endast se sista valsen när en indisk dansgrupp uppträdde nära Frihetsstatyn. Färggranna kläder och indisk musik. Ett par bilder fick jag dock.

Träffade även en före detta krigare från Saltgruvan, nu mycket aktiv inom Team Rynkeby God Morgon Vaasa, cykling till Paris, som samlar in pengar för svårt sjuka barn. Tillsammans begav vi oss till Inre hamnen nära Strampen där Emelie goes to Belgrad skulle uppträda.

Där blev det ytterligare ett kärt återseende med en klasskamrat från flydda tider i Samskolan i Vörå. Tänk så tiden går! Nyss var vi tonåringar, nu har vi passerat livets höjdpunkt och kan se tillbaka på ett liv som gestaltade sig olika för oss. Vad visste vi då! – Å andra sidan, livet är inte slut än och framtiden är den vi gör den till!

Hela bandet Amelie goes to Belgrad samlades kring en lastbil för att spela balkanmusik. En gammal, uppiffad Volvo sa någon visst. Härlig musik och takten, känslan, var det inget fel på. Dock tyckte jag att deras musik kom mera till sin rätt när de spelade i Åminne tidigare i sommar och fick mera utrymme på scen och alla musikanter fick förstärkning via mikrofoner.

Hur som haver, Amelie goes to Belgrad förmedlade en härlig stämning i den sena augustikvällen vid Inre hamnen i Vasa. Mera sådant! På väg till Bettan, som stod strategiskt parkerad vid Åbo Akademi, passerade jag ytterligare en scen där rockmusik spelades på överhög volym. Nästan så att jag slungades omkull av ljudvågorna från högtalarna. Lät inte alls dumt men varför sådan hög volym? Jag föredrar Amelie goes to Belgrad där äkta kontakt med publiken fanns.

Det första som mötte mig var fäktande  pojkar invid kyrkan

Gemyt och stämning på torget i Vasa

Här de indiska danserskorna i gruppbild efter sin show

Var finns denna gata i Vasa?

Amelie goes to Belgrad. Tyvärr hade jag fel inställning på kameran varför bilderna inte blev helt skarpa. Mycket man skall hålla koll på. Objektivets stabilisator var bortkopplad.

Amélie goes to Belgrad drog stående ovationer!

Jag fortsätter på det musikaliska temat och berättar lite om mina upplevelser igår kväll i Åminne folkpark som jag inte besökt på många, många år. Nästan så att jag inte hittade dit trots att detta är och har varit ett av de stora dansställena i Österbotten. Mången gång åkte jag hit i min ungdom.

Vackert beläget vid stranden och med tillgång till camping och bad i närheten, fullvärdig restaurang och en danslokal betydligt mera uppiffad och snygg än vad jag minns.

Tillsammans med kusin vitamin och hans vän från Skåne styrde vi kosan söderut. Alltid roligt att få visa upp något fint från Österbotten för en utbys och jag tror inte hon rynkade på näsan precis.

Kvällens musikaliska underhållning var Amélie goes to Belgrad, ett österbottniskt balkanband med 12 medlemmar på scen. Jag kan säga att det lät riktigt bra och dansant även om det inte direkt är sådan dansmusik som vanligtvis spelas i Åminne Folkpark. På utsidan gjordes reklam för Lasse Stefanz som spelat här tidigare i sommar.

Vad är balkanmusik för något, kanske någon frågar sig. Jo, det är musik med inspiration och stil från Balkan, länder från främst f.d. Jugoslavien, Bulgarien, Albanien och Grekland. Blåsinstrument, dragspel, fiol med mera i uppsättningen. Sången är lite speciell och vemodig, tycker jag.

Kan det vara något att lyssna på och dansa till i dessa tider av hipp-hipp-hopp-hopp och rapp? Jo, svarar jag! Rytmisk och stundtals dramatisk musik och definitivt dansvänlig. Glädjande nog satt inte hela publiken andäktigt lyssnande utan de mest frimodiga tog sig en svängom med fri dans eller med stil av folkdans från Balkan. Några damer i min ålder eller något år yngre gjorde omedelbart slag i saken och drog iväg en grupp som visade hur slipsten skall dras. Inget stelt och prydblygt där inte. Sådant är härligt!

Publiken, som hade rätt blandad åldersfördelning, var entusiastisk och uppenbart upplivad av musiken. Bandet fick stående ovationer vid sista låten och visst spelade de ett extranummer också. Samspelt och med tryck i låtarna. Jag kan inte speciellt mycket om denna typ av musik men fötterna kunde inte hålla sig stilla och detta blev för mig en av sommarens stora upplevelser på hemmaplan.

Hyfsat mycket folk med tanke på att detta är musik som inte är så känd bland det vanliga dansklientelet i Österbotten och att det finns så många andra evenemang som lockar och drar denna sommarmånad.

Amélie goes to Belgrad kommer också att spela på Konstens Natt i Vasa 9 augusti och har ni inte sett och hört dem tidigare så då har ni chansen. Missa inte det! Tyvärr är programmet för Konstens natt ännu inte färdigt vilket jag tycker är märkvärdigt och lite svagt. Det är ju bara två veckor kvar!

Mycket nöjda susade vi hemåt i den fina sommarkvällen medan andra stannade kvar i restaurangen för att lyssna på trubaduren. För min del en fin uppvärmning inför Urkult!


Amélie goes to Belgrad 

Balkanmusik  

Åminne Folkpark

Ulrika Öhman

En del av blåset

Richard Mitts

Benny Ojala

Peter Enroth

Amélie goes to Belgrad

Var finns ny musik för mögliga öron?

Jag läste på Vasabladet webbplats att den musikaliska nyfikenheten har din topp vid 25 års ålder och därefter inträder en musikalisk förlamning vid 28 års ålder. Kan det verkligen stämma?

För sex år sedan när jag stiftade bekantskap med Urkult och den musik som spelas där fick jag en nytändning och började allt mera lyssna på folkmusik och alternativ musik i förhållande till vad jag mest lyssnat på tidigare: rock, blues och reggae.  Och en del svensk musik men inte så mycket dansband eller smörpop.

Visst minns jag de gamla godingarna från min ungdom och en bra bit in på 90-talet men sedan? Fast folkmusik, världsmusik och alternativ musik kanske inte räknas som förnyande? Kanske det skall vara senaste house, hipp-hipp-hopp-hopp och rapp eller de nyaste stjärnorna från USA?

Jag räknar mig som musikaliska allätare och tog lite på näsan när jag fick se denna artikel. Egentligen gillar jag all slags musik utom experimentell jazz och den värsta sorten av hårdrock typ death metal och likande. Fast experimentell jazz skulle va kul att kunna lire själv men lyssna, najaee, kanske inte.

Efter 28, då är man alltså en möglig föredetting vad gäller musik? Nej go, det håller jag inte med om! Jag lyssnar också på ny musik samtidigt som jag börjar fundera var finns egentligen senaste nytt? Kanske jag ligger några månader efter eller mera? Är det via streamade musiktjänster som Spotify eller är det från dansgolven i heta nattklubbar?

Så nu ställer jag frågan, var finns senaste nytt vad gäller musik av olika typer? Förr fanns ju topplistor på radion som Pop 63, Tio i topp, Kvällstoppen, Svensktoppen. Finns de kvar för jag lyssnar i inte på det längre. Nåja serien Pop63 och andra årtal är naturligtvis borta sedan mera än 50 år tillbaka men allt det andra?

Javisst ja, Vegatoppen, men det var inte direkt den som jag menade och En gåva i toner, ha, ha, kanske inte det heller. Och Radio Extrems skval har jag tröttnat på sedan länge.

Finns det idag något program på radion som spelar det absolut senaste på någon av alla de miljoner kanaler som finns i världen och som inte upprepar sig stup i kvarten? Eller finns andra kanaler? Ny musik, sådan musik som ligger steget före.

Jag vet inte hur många ungdomar som läser min blogg men kanske någon kan svara för jag antar att har man passerat 28 så vet man nada. Eller??

Nu blir det Amélie goes to Belgrad för hela slanten ikväll! Åminne som jag inte besökt på år och dagar.

Eller skall jag hålla mig till gamla väggprydnader typ ”Herren är min Herde, mig skall intet fattas” och Oskar den andra?

En dag på stranden

Jag är inte mycket för strandhäng, det vet alla som följt denna blogg någon tid. Visst kan det vara skönt att sitta vid stranden men det är sanden som jag inte kan med. Att ligga i mitt i den stekheta sanden och bara steka är inte min biff. Nej, hellre föredrar jag att göra något eller bara sitta i skuggan och glo på havet. Det går an.

I lördags tillbringade jag dock en stor del av dagen på stranden och där fanns minsann också sand. Jag besökte för första gången Bergö i Österbotten och den nystartade festivalen Skärifolk. Hela sex akter hade de klämt in mellan 16.00 och 21.00 när sista bandet spelade. Förutom Apan Anders för barnen tidigare på dagen. På söndagen fortsatte evenemanget med Allsång och Wasa Bygdekör.

Bergö verkar vara en trevlig liten ö med en by och många stugor längs med vägarna. Kyrka finns där, bar och såg jag rätt finns det också handel där since 1907. Så ingen behöver ta färjan till fastlandet för att få sin mjölk, korvbit och rågbröd. Flera mindre hamnar finns med otaliga rödmålade strandbodar och båthus. Trevligt och lite pittoreskt mitt i högsommarvärmen. Fast jag hade också gärna velat uppleva Bergö på hösten eller varför inte på vintern.

Till Bergö tar man sig med färja och på 10 minuter är man över sundet. Allt gick väldigt smidigt och inga långa väntetider även om jag missade färjan med 10 meter från stranden när jag skulle tillbaka senare på kvällen. Lite snopet.

Festivalen ja. Den låg vid Bergö simstand. Där var det fint ordnat med sandstrand, minigolf, klätterställningar för barnen och naturligtvis trampolin ute på piren. Dagen till ära fanns servering av bl.a. korv och fiskpiroger. Ett tält fanns för den törstige där öl, cider och lonkero serverades.

Det var främst för The Heartbeat Band som jag besökte fesitval plus att jag fick bongat en ö till. Tyvärr tyckte jag inte bandet riktigt kom till sin rätt. Jag vet inte vad som felades, kanske det var värmen och solgasset som säkert var betydande på scen som var en lastbilstrailer direkt på marken. Sam´s Garage spelade sist och det var en trevlig överraskning. Lite mera rockigt. Frida Andersson kom direkt från Stockholm med flyg och visst kan hon sjunga och underhålla. Första gången jag hörde henne live. En fin musikalisk bekantskap.

Övriga band och artister var inte heller dåliga. Ett bra gäng musikanter hade arrangören Bergö Öråd & SkäriFolk fått ihop. Nightbird, Watermelon Bite, Jerry and the Outlaws.

Tyvärr var det inte så mycket folk till städs. Arrangören hade väntat sig 200 pers och jag undrar om det blev så många fler? Kanske det var för fint väder för att få ut folk på stranden? Hur ekonomin går ihop med så många artister vet jag inte men det fanns också ett flertal sponsorer med i spelet som kanske räddade evenemanget. Förhoppningsvis blir det en fortsättning nästa år för jag tror på konceptet att låta flera lokala band och artister uppträda och visa upp sig. Kanske det också skulle passa med lite mera folkmusik? Eller varför inte ta in något band eller artist från andra sidan Kvarken? Jag tror ju på det regionala samarbetet och det finns massor med intressanta och bra band där. Jag menar inte dyra dansband eller kändisar utan liknande band som spelade i lördags.

Viktigt är också att barnen kunde få någon aktivitet till förutom lerverkstaden som fanns denna gång. Men visst, men en fin simstrand kommer man också långt.

Gärna skulle det också kunna finnas möjlighet till camping en natt eller två. Området är begränsat så detta kan inte bli någon stor festival och det är kanske det som är charmen med dessa mindre arrangemang. Bilen fick man lämna vid skolan 2-3 km bort men man fick biljett till gratis taxi ut till festivalen.

Jag kände bara en person där men desto roligare var det att prata med henne. Bästa hade det varit om man varit några personer som tillsammans besökte festivalen. Vad jag kunde hör av folket omkring mig var det dialekt, risksvenska och finska som hördes till lika delar. Säkert många emigranter och hemvändare på plats förutom villaborna.

En fin lördag på stranden och är det nästa år lika intressant musikalisk mix så kanske jag kommer åter. Jag kände mig välkommen även om jag så att säga var utbys.

Edit: Enligt artikel i Vasabladet kom det ca. 300 personer till festivalen på lördag. Till söndagens allsång kom 150 besökare.


Publik både till lands och sjöss

Nightbird (Anna-Stina Jungerstam)

The Heartbeat Band

Jerry and the Outlaws

Sam´s Garage

Watermelon Bite

Frida Andersson

Färjefästet på fastlandssidan

Sjöbodar på Bergö

Full last, kan man säga

Både badstrand och plats för publik

Picknick och festival. Lite fläktade vinden så det var inte den värsta hettan.

Min onsdag på Kaustinen Folk Music Festival

Jodå, jag besökte Kaustinen Folk Music Festival i onsdags. Eller Kaustbyfestivalen som jag säger fast det är ingen som verkar veta vad det är förutom här i svenska Österbotten.

Jag hade tänkt blogga om detta igår torsdag men jag var så trött och hängig att det blev till ingenting. Dagen bara rann iväg och helt plötsligt var det kväll och fortfarande trött gick jag till sängs i kristlig tid. Vad som fattades mig vet jag inte. Idag morgon, fredagen den trettonde, vaknade jag däremot pigg och redo redan klockan fem på morgonen.

Ganska mycket folk där och många musikanter som ville uppträda. Stora som små. Fint att det finns detta tillfälle även för amatörer att få ta fram sitt instrument och bjuda på sin repertoar. En trevlig och bra stämning. Och inte ett enda fyllo såg jag utan alla verkade vara där för att njuta av musiken, sommaren och samvaron. För det handlar mycket om samvaro för de som är aktiva inom folkmusiken.

Det är inte bara den traditionella folkmusiken som spelas utan utbudet är brett och med många intressanta inslag för oss som gillar alternativ musik. Kända, finska artister brukar också uppträda för de som vill dansa och se kända nöjesprofiler.

En sak jag lade märke till, både i onsdags och tidigare, är den dragning ett stort, öppet golv har på små barn. De rusar upp, springer och leker helt utan blygsel och hämningar. Många gånger är också barnen de första som låter sig svepas med av musiken och takten.

Jag visar lite bilder men tillhörande text.

Soligt och fint väder. Många satt i skuggan eller solade på filtar.

Spontanspel förekom både här och var. Här några gossar som var riktigt duktiga på sina instrument. Kanske jag kan få med dem på en video senare.

Både dans och slickepinne sköttes på samma gång. Det gäller att inte spilla någon tid.

Fiddlarna uppträdde i Spelmanshuset. Här finns också musikanter från Oravais.

Omiri från Portugal. En fartfylld show av en en-mans-orkester med förstärkning från både video och playback. Soundet påminde till viss del om Trad.Attack! från Estland som jag ifjol hörde på Kaustby och Urkult. Modernt med grymt basljud och dansvänligt. Mixade inslag av äldre kvinnor som sjöng gamla visor till denna taktfasta dansmusik. En av akterna som jag på förhand var intresserad av. Omiri levererade!

Sväng inte att förglömma. Musik som spelas på munspel. Allt från vackert till dansant.

Chouk Bwa från Haiti trummade minsann loss! Lite woodoo fanns visst också med i musiken.

La Riippa Group var också ett av de band jag var nyfiken på. Om jag inte är helt fel underrättade borde Jessica Riippa (sång) vara syster med Niko Riippa, gitarristen i Wentus Blues Band. En jazzig stil och mycket bra framfört. Julia Hansson trakterar dragspelet, en tidigare musikalisk kändis för mig. Från Karleby-hållet.

Och naturligtvis Folk All-in Band från Sverige som gav järnet uppe på Kallio Klubi. Mödan värt att klättra dit upp. FAB är ett riktigt partygäng som får alla att plocka fram dansskorna. Jag såg dem för något år sedan tillbaka på samma scen. Emma Ahlberg, andra från höger, också bekant från andra uppträdanden.

Och ser man på, dök inte finska Enkel upp i slutskedet på FAB:s uppträdande! Dem såg jag ifjol på Urkult i kyrkan. De passar lika bra på röjarscenen på Kallio Klubi.

Något  jag lagt märke till att många musikanter och artister i denna typ av musik uppträder i olika grupper och sammanhang. T.ex. finns i gruppen Enkel hon som spelar dragspel, Leija Lautamaja. Jag har sett henne i flera andra grupper. Och Emma Ahlberg i FAB spelar också i andra konstellationer. Jag tänker i första hand på Ahlberg, Ek & Roswall i Sverige.

Samma har jag med åren fått mera insikt i hur musiken organiseras på KFMF och Urkult. Det finns ett visst mönster.

Och till sist bandet Ritva Nero som presenterar sig som Headbanging Folk Group. Folkmusik med hårda och snabba hårdrock-trummor som driv. Party metall rock-band. Snacka om att det är variation på KFMF. Ett av banden jag också var nyfiken på.

Vilka var bäst i onsdags? Svårt att säga, alla hade de något att bjuda men för att ha någon slags sammanfattning så var Omiri och Ritva Nero kanske de som för mig var intressantast. Lite annat än vad man väntar sig på en folkmusikfestival. Och visst, gossarna som trakterade sina instrument  i sandlådan, ser det ut som, var inte dumma de heller. Bild nummer två.


La Riippa Group 

Ritva Nero 

Enkel 

Chouk Bwa

Omiri  

Folk All-in Band 

Sväng  

Kaustinen Folk Music Festival