En kväll på Arbis i musikens tecken

Lördagskväll besökte jag för första gången Arbis i Vasa (Vasa arbetarinstitut). Folkmusikdagarna i Vasa gick av stapeln senaste vecka och som grädde på moset bjöds till konsert på lördagskvällen i Arbis hus på Sandögatan helt nära Wasa Teater. Visst fanns det också andra musikframträdanden under veckan men jag valde detta tillfälle.

Folkmusikdagarna i Vasa är ett litet arrangemang jämfört med t.ex. Kaustbyfestivalen och Umefolk men jag uppskattar ändå att det finns aktiva människor som engagerar sig och lyfter fram folkmusiken. Som ung hade jag knappast brytt mig om folkmusik men med åren har mitt musikintresse breddats och det är jag glad för.

De om inledde konserten var tvillingsystrarna Jessica och Janeta i gruppen med det passande namnet Double J Twins. Fiol och dragspel är deras instrument och så bra de spelade. Riktigt njutbart och medryckande. De är från Korsholm så de var så att säga i hemsoporna. Tidigare i år har jag också träffat ett par andra systrar som spelar som duo, nämligen Systrami från Sverige. Det var på Kaustbyfestivalen. Tur att det finns återväxt inom folkmusiken.

Från Sverige uppträdde skönsjungande vokalgruppen Irmelin. Även de har jag tidigare hört live och denna gång fick jag tillfälle att byta några ord med Maria Misgeld, en av de tre medlemmar i gruppen. Jag beklagade att det var så liten publik som var närvarande men hon var glad åt de som kom och berättade att en gång i Helsingfors hade det bara kommit 10 personer till en av deras konserter. Så det kunde som sagt ha varit värre. Klart fler än 10 mötte upp i lördags men det hade säkert rymts lika många till i salen. Synd att folk missade ett sådant tillfälle att uppleva fin musik till ett billigt pris. Som friherre gick jag in för resonabla 7 europenningar.

Irmelin hade tidigare på lördagen kört en workshop i stämsång. Som avslutning på deras framträdande kallade de upp deltagarna på scen och tillsammans sjöng de några låtar från dagens övningar. Vackert!

Som avslutning spelade MäSä-Duo, två finskspråkiga herrar från Ilmajoki i södra Österbotten. De kunde minsann hantera fiol och dragspel till taktfast stampande i golvet. Inga ledsamheter där inte. Även dessa har jag sett och hört tidigare. De talade enbart finska och jag tror inte jag var ensam om att missa en del av deras skämt och poänger. För det hör ju till att berätta och dra en och annan lustighet mellan låtarna. Nåja, musiken var det huvudsakliga.

En riktigt fin kväll tyckte jag. Kaffeservering mitt i kvällen för den som ville.

Nu är det bara att vänta på Umefolk i slutet av februari. Jag har redan boka hotell och väntar med spänning på vilka som kommer att spela och uppträda där. Umefolk brukar leverera så jag är lugn, det blir vinterns stora händelse.  Det är en stor fest som präglas av folkmusik av alla de slag men det är inte enbart den traditionella folkmusik som hörs. Utbudet är verkligen varierat och inledningen med mäktiga Allspelet får inte missas! Allt från barn och ungdom till garvade spelmän och –kvinnor. Med eller utan knätofs; de flesta är helt vanligt klädda.

Så varför inte fundera på att uppleva Umefolk senare i vinter? För oss i Österbotten är det bara en färjetur bort till ett dygn eller ett två med fest och musik i Björkarnas stad. Fundera på saken, den 23-24 februari händer det! Jag lovar, det blir riktigt bra!


Double J Twins

Irmelin

MäSä-Duo

Umefolk 

Systrarna Jessica och Janeta Österberg från Korsholm är utbildade i klassisk musik men spelar nu mest folkmusik. Egna eller andras låtar i olika arrangemang.
Skön stämsång av Irmelin. På deras hemsida finns hel del smakprov att lyssna till. ”Gammelkäring” är min favorit.
MäSä-Duo fick det verkligen till att svänga. Där sparades inte på krutet.
Till sist en bild på interiören hos Arbis.

 

Annonser

Sista dagen

Allting har sin tid, som det står i Bibelboken. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs.

Idag tog min tid i arbetslivet slut. Jag gjorde min sista arbetsdag i Saltgruvan. Nu blir det tre veckors semester innan pensioneringen första oktober. Det kändes lätt att stämpla ut, samla ihop mina pinaler och stänga dörr 25 bakom mig. En tid är förbi och nu stundar andra tider. Exakt vad vet jag inte. Det är kanske det som är det fina i kråksången. En helt ny blank sida i livets bok vändes idag och vad jag skall fylla den med återstår att se. Detta har jag åsyftat i något tidigare inlägg den senaste tiden.

Jag började jobba när jag var 16 år – egentligen tidigare på föräldrarnas lantbruk – och jag tycker att jag dragit mitt strå till stacken. Jobb mest inom industrin i Finland och Sverige men också på sjön ett tag. Det var det bästa jobb jag haft. Visserligen stressigt ibland och även tungt men ack så mycket sjölivet gav! Varje dag hände något nytt och varje dag fick jag jobba med det mest härliga gäng jag känt. Jag skulle tro att andan och stämningen ombord bland besättningen på Euroway var unik.

Egentligen har jag haft fina jobbkompisar under hela mitt yrkesverksamma liv. De allra flesta har varit vanliga hyggliga människor som strävat på i ur och skur. Undantagen kan jag räkna på min ena hand.

Den fråga jag fått mest frekvent den sista tiden är: Men vad skall du göra nu?

Måste man göra något? Måste man vara 100 % nyttig livet ut? Huvudsaken är väl att man klarar sig och trivs, tycker jag. Att man har mat på bordet och att man kan sova gott varje natt.

Jag hade kunnat få en större pension om jag jobbat till 65 men i nuläget prioriterar jag tid framom pengar. Det är nu jag är frisk och i fin form; om tio år eller två kan situationen vara helt annorlunda. Varför då spendera en stor del av den tiden i ett jobb som mest bara ger korv på bordet? Det är därför jag nu väljer att gå i pension och vända ett nytt blad i livets bok. – Pension, inte ett slut på livet utan början på något nytt!

Kvällen tillbringades i Vörå kyrka. Åsa Jinder och Helén Nyberg bjöd på fin musikstund. Skönsjungande Helén och nyckelharpans mästare Åsa med stark uppbackning av Thomas Enroth på klaviatur. Det är så jag inleder min tid som Friherre!


Euroway 

Thomas Enroth, Helén Nyberg och Åsa Jinder i Vörå kyrka
Åsa Jinder spelar nyckelharpa i Vörå kyrka

 

Blomma jag fick av avdelning 247

 

Vad händer denna höst?

Hösten kan vänta lite skrev jag i förra inlägget som rubrik, och visst kan den det när det gäller kyla, rusk och mörker. Samtidigt medför också hösten planering och aktiviteter som annars legat stilla under sommaren. T.ex. kursen i spanska som börjar nästa tisdag. Som tur är har vi fått ihop tillräckligt många deltagare för att den skall starta.  Några andra kurser från MI intresserade inte denna gång.

Vid koll av Arbis i Nykarleby föll mina ögon på en föreläsning om en resa till Argentina och Uruguay men tyvärr sammanfaller den med kursen i spanska. Annars brukar det alltid finnas intressanta föreläsningar och kurser även där men lite tunnsått denna höst för sådant som faller mig i smaken.

I söder finns Korsholms Vuxeninstitut som bl.a. bjuder på en föreläsning om ”Från lägereld till DNA – En släktforskningsresa” men även den kolliderar med spanskan. Tyvärr! Sedan tog det slut också där.

Ritz i Vasa har heller ännu någon artist/grupp som lockar förutom filmen Sameblod som jag kommer att se.

Hösten ser inte ut att bli så fullbokad som jag trodde men det kanske dyker upp annat småningom. Jag får sysselsätta mig själv på sätt eller annat.

Nåja, i Umeå kommer Euskefeurat att spela den 24 november och dit har jag köpt biljett. Ett litet orosmoment är att bokningen på Wasa Line det datumet visar att färjan avgår från Vasa kl. 16.00 vilket är helt galen tid för att hinna fram till föreställningen samtidigt som hemsidans tidtabell visar normal avgång 09.00. Något blaj i maskineriet hos Wasa Line?

Något mera intressant är utbudet på andra sidan Kvarken denna höst med bl.a. Iiris Viljanen, Claes Malmberg, ”Vi som bor här” med naturskildraren Martin Emtenäs och den legendariske musikern Stefan Sundström, Kraja. Och så Euskefeurat som redan är med i planeringen.

Vi får avvakta och se om det dyker upp något mera också i hemsoporna.

Hur ser hösten ut för er vad gäller kurser, workshops, föreläsningar, musik, teater, resor, happenings etc? Jag tror att det är viktigt att ha något att se fram emot om det så är en sammankomst(er) som behandlar ett eller annat intressant ämne, en resa, musik eller bara ett kalas. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt.


 

Euskefeurat

Har man inget annat att vänta på så dyker väl jultomten snart upp i våra köplador. Till lust och leda.

Haloo Helsinki – var har ni varit?

Igår infann sig på Facebook en konversation om min nästan totala brist på kännedom om finsk musik av något så när modernt snitt. Jag hade snubblat över bandet ”Haloo Helsinki” som jag tycker spelar alldeles utomordentligt fin musik, helt i min smak, minus att jag inte förstår vad de sjunger. Min finska är ganska skral och text i spelade låtar kan vara svår att uppfatta ändå, även i svenska och engelska låtar.

Visserligen har jag en del finska namn i bakhuvudet sedan flydda tider i ungdomen men det var ändå inga artister och grupper jag lyssnade aktivt på ens då. Det är mesta svensk och engelsk musik jag lyssnat till men de senare åren har jag breddat mitt lyssnande till världsmusik, folkmusik, latinamerikansk musik osv. Jag brukar kalla mig allätare vad gäller musik men den moderna finska musiken har gått mig nästan helt förbi. Säkert till en del därför att jag sällan lyssnar/ser på finsk radio och TV. Överhuvudtaget tittar jag sällan på vanlig TV. Det är kanske därför jag inte följt med vad som är aktuellt.

Dock har jag lyssnat på finska Värttinä, Tuuletar, Kardemimmit och på kommande Urkult kommer jag att uppleva Enkel men de spelar i en annan genre än Haloo Helsinki. –  Också naturligtvis Ultra Bra, inte att förglömma!

Någon på FB varnade mig för museiverkets stämpel och en annan rekommenderad mig att lyssna på Radio Nova. Vet ni vad, jag provade att lyssna på Radio Nova men jag blev alldeles förstörd av reklamavbrotten. Så irriterade! Samma är det med nästa alla kommersiella radiokanaler världen över. Tacka vet jag de vanliga radiokanalerna med P4 Plus i spetsen som är min absoluta favorit just nu.

Sedan finns naturligtvis Spotify och spellistor på Tuben så radion har minsann sina konkurrenter!

Jag är trots allt inte ensam om att inte känna till Haloo Helsinki vilket också framkom på FB och jag dristade mig att ringa min svåger som är finskspråkig och inte ens han kände till HH förutom att han hört namnet någon gång.

Hur som helst bra musik spelar de och på Spotify finns de till all lycka.

Det slog mig hur lyssnandet på musik har ändrats genom åren. På 1960–70-talen var det radion som spelade musiken, på grammofonspelaren snurrade Lp:n och i bilen fanns C-kassetten. Sedan kom CD och var man riktigt hipp så hade man en CD-växlare på hela 10 skivor i bilen. Höjden av fröjden! Idag kommer musiken via nätet eller USB-minnet i bilen. Vem spelar idag CD-skivor i bilen? Ok, den vanliga eterburna radion finns fortfarande och utbudet är hur stort som helst. Det blir att prioritera och då faller ofta de kommersiella kanalerna bort för min del. Kanske därför som jag inte känner till Haloo Helsinki?

Hur lyssnar ni på musik och vilka musikprogram på radion är era favoriter? Känner ni till Haloo Helsinki?

För övrigt avskyr jag Lordi!


Haloo Helsinki

Värttinä

Tuuletar

Enkel – en video

Urkult

Istället för Haloo Helsinki har jag lyssnat på bl.a. Maxida Märak. Inte dåligt det heller. Bild som jag tog på Urkult 2016 och som jag är rätt nöjd med.

Musik jag hört och sett den senaste veckan – mina videos

Förra söndagen var det byadag, i tisdags besökte jag Kaustbyfestivalen och naturligtvis tog jag en hel del bilder, som ni sett en del av redan, men jag filmade också något. Från båda dagarna har jag gjort varsin video som jag tänkte visa här på bloggen.

Första videon är från Byadagen med Jonas Skeppar och Jasmin Linde som spelar en dansk låt ”Gæstebud”. Riktigt bra tyckte jag det lät.

Andra videon är ett hopklipp av några framträdanden på Kaustbyfestivalen i tisdags. I tur och ordning spelar Floating Sofa Quartet (FI/DK/SE), Tuuletar (FI), Cuejero (ES/FI), Trad.Attack! (EE).

Floating Sofa Quartet var kanske den stora överraskningen. Namnet på bandet kom sig av att de vid ett tillfälle när de var nya och inte ännu hade något namn så satt de vid ett vattendrag av något slag och just då så kom en soffa flytandes förbi av någon anledning. Någon fick en snilleblixt och vips så hade gruppen fått sitt namn: Floating Sofa Quartet.

Idag lördag skall jag på kalas. Om där finns musikalisk underhållning vet jag inte men säkert mycket surr och durr. Fast det kan jag inte spela in.

En tisdagskväll i Kaustby

Juli bjuder på en mängd aktiviteter, nästan för många, kan man tycka. Andra tider på året är det mera tunnsått. Men just nu är det sommarteatrar, loppisar, auktioner, byadagar, festivaler och jag vet inte allt vad som finns att besöka.

För mig har det nästan blivit en tradition att besöka Folkmusikfestivalen i Kaustby varje sommar. En stor mängd musik finns att välja bland och utbudet är varierat under hela veckan. Det är inte bara fiol och dragspel som hörs utan även mera exotiska toner av internationellt format.  Även finsk schlager- och dansmusik för den som gillar det. Igår körde de t.ex. en session som kallades ”Tribut till Kirka”. Bara Kirka-låtar framfördes.

Kirka var, som de flesta finländare känner till, en stor och omtyckt finsk sångare och artist som gick bort 2007.

Själv hade jag mest tre akter för ögonen: Duo Systrami (Sverige), Tuuletar (Finland) och Trad.Attack! (Estland). Däremellan hann jag också lyssna på en hel del annan musik under de åtta timmar jag var där.

Duo Systrami är ett syskonpar från Ångermanland som spelar fiol och cello. Jag har sett dem tidigare på Urkult och ville åter uppleva deras musik. De spelar en musik man gärna hör sent en stilla sommarkväll. Spröda toner som kan växa till en mullrande fors eller en klagan över myrar och älvar. Jag köpte en signerad skiva som minne.

De såg glada ut när de tittade ut genom dörren bakom scenen och såg kön som väntade på att bli insläppt. Kanske hade de inte väntat att så många skulle komma? Finlands Radio gjorde också en inspelning som kommer att sändas senare.

Tuuletar är en vokalgrupp som enbart använder sina röster. Men på vilket sätt! De är tidvis som en hel orkester. Jag har följt dem genom åren och fick nu åter tillfälle att se och höra dem.

Trad.Attack! är ganska så ny för mig. De kommer också i år att uppträda på Urkult och jag ville få en liten försmak av deras musik. De spelar folkmusik i modern tappning, något som ungdomarna gillade. Som de hoppade och skuttade till musiken i den sena kvällen. De (Trad.Attack!) har ett speciellt sound som jag gillar.

Men som sagt, det fanns en hel del annat också. I Spelmanhuset uppträder ofta mindre grupper med traditionell spelmans- och folkmusik. Jag vet inte riktigt hur många scener som finns men alltid finns det något på gång.

Så, har inte fullbokat program för resten av veckan så vik en dag eller två för besök på Kaustbyfestivalen eller som dess officiella namn är: Kaustinen Folk Music Festival. Folkligt, festligt. Fredag och lördag brukar bjuda på det bästa av utbudet och mycket folk kommer då. Som svensk går det alldeles utmärkt att ta del av det som bjuds i det annars närmaste helt finskspråkiga Kaustinen.  I biljettluckan var det inga problem bli betjänad på svenska och på deras hemsida finns en hel del information på svenska till skillnad mot Vasa Festival som inte har ett enda ord svenska på sin hemsida trots att Österbotten till stor del är svenskspråkigt. Fy på dem!

I värsta fall blir det så att jag åker en gång till till Kaustby denna festival. Vi får se hur humöret är på lördag. –  Såja, nu blir det annat ikväll.


Duo Systrami 

Tuuletar  

Trad.Attack!  

Kaustinen Folk Music Festival

 

 

 

Scen Setor finns alldeles strax utanför insläppet. Har spelar mindre grupper
Duo Systrami – systrarna Fanny och Klara.
Floating Sofa Quartet kallar sig denna muntra kvartett. Från vänster två danskar, sedan en finsk österbottning och till sist en skåning. De spelade livlig och medryckande musik.
Tuuletar som också rappade på valfri sida ur Kalavala-boken. Annars är det underbar stämsång och rösttrollerier de är kända för
Ville man lyssna till hornmusik fanns också sådant. Från Nedervetil var dessa musikanter.

 

Trad.Attack! från Estland fick minsann basen att kännas i märg och ben. Bl.a. säckpipa till dansanta takter spelades.

Tankar kring en spelning och lurad först april

He, he, Iiris Viljanen spelade mig ett spratt idag! Naturligtvis, det är ju första april.

Recensionen i Vasabladet från gårdagens konsert med Iiris Viljanen på Wasa Teater har rubriken ”Hypnotiskt bra Iiris”. Det är också beskrivningen av mitt intryck från konserten. Jag letade efter just de orden. Varför då kanske någon frågar sig? Jo, i flera av låtarna blev jag så koncentrerad och, ja, nästan hypnotisk, att jag vaknade upp när det skulle applåderas. Nästan yrvaken; var sången redan slut?

Jag lyssnade till orden som så enkelt och okonstlat ljöd över den ganska fullsatta salongen. Orden och den nakna rösten. Hon har faktiskt vacker röst. Tänkte att hon har förmågan att sätta ord och stämning på det vardagliga, alla gråa dagar, små händelser. Som om det blir till någonting viktigt, en del i en kedja.

Eller sådant som är viktigt utan att vi förmår formulera oss. Inledningen till sången ”Ska vi fira” är just ett sådant exempel.

ett hemligt nummer
tre missade samtal’ du hade väldigt gärna velat höra dina provsvar
klart du vill veta att du har liv kvar att leva
klart den vill veta att vi kan hänga
vi kan int göra nåt åt det här mer ikväll
vi kan int göra nåt åt det här mer ikväll
det var ett halvår sen som de mena du var frisk
klart det är nojigt att en får ångestproblematik
du kan int tänka klart
det är för sent
försök sov nu
försök att glömma hur det är

Eller bara något som händer och glöms, men som finns kvar i sången, om vi gjort en. Sådant vi alla upplever. Som idag, en gråvit första april med snöslask i luften; jag har slutat mata fåglarna, de får klara sig själva nu. Blev det en rad i en sång, nej. Men Iiris Viljanen hade kunnat göra det och även få mening i det.

I slutet av konserten sjöng hon också ”Kom ti byin” på ren dialekt. Jag kan tänka att för en rikssvensk kan det vara svårt att förstå allt i den sången. Det mesta är lokalt förankrat och många dialektala uttryck förekommer men den är bra både i KAJ:s poppiga version och i Iiris Liljanens tolkning där orden lyfts fram till eftertanke. Medlemmarna i KAJ skymtade i publiken och säkert såg de fram emot att få träffa henne efter konserten. Tyvärr dröjde hon så länge efter spelningen att jag tröttnade att vänta vid skivbordet och åkte hem. Jag hade gärna köpt en signerad CD som minne från konserten, som jag ofta brukar. Jag tror att om hon snabbat sig lite efter avslutningen så hade hon nog sålt ytterligare en och annan CD innan folk försvann. Nu blev bara de mest trogna och hängivna kvar.

Ingen CD för min del men musiken finns på Spotify och idag låg jag på soffan och lyssnade genom albumet ”Mercedes” och det föregående albumet ”Kiss me stupid & 7 more solo piano pieces” som består av enbart pianostycken. Det var den först låten i det albumet, ”Kiss me, stupid” som spelade mig ett spratt.

I introt till ”Kiss me, stupid” finns ljud på något slags klampande på golv, någon som går. Det lät exakt så som när sotaren klättrar uppför brandstegen på min stuga för att sota skorstenen. Jag har hört det många gånger. Därtill kom ljudet från den högtalare som ligger vägg i vägg med brandstegen. Det lät precis som om någon klättrade uppför brandstegen och jag blev helt förvånad och tittade ut genom fönstret. Ingen syntes till och jag blev tvungen att gå ut på baksidan av stugan för att se om någon klättrat upp på taket. Ingen där, spökar det, frågade jag mig och skrapade mig i huvudet.

Konfunderad återvände jag till soffan och startade låten på nytt. Åter var det någon som klättrade uppför brandstegen men nu lyssnade jag noggrannare och visst, ljudet kom från vänster högtalare. Ett intro som lurade ut mig i duggregnet på eftermiddagen den första april. Ingen annan har lyckats lura mig idag, vad jag vet, men Iiris lyckades!

En taskig bild från spelningen. Bättre än så blev det inte med mobilkameran från mitten av salongen. Fr.v. Daniel Holmström, Iiris Viljanen, Hamilton Eklöf och Mikaela Hansson.
En av alla dessa gråvita dagar som passerar