Nära ögat

Vet ni vad, ikväll fredag blir det ingen ingående rapport från Jokkmokk vintermarknad som jag besökte idag. Lugn, jag återkommer senare i helgen när jag hunnit sansa mig hemmavid.

En hel del hann jag uppleva och många bilder fick jag men kvällen är sen efter en rejäl tupplur på tre timmar. Jag förkortade min vistelse på marknaden något eftersom jag fick ont i höger fot. Att den inte vill bli bra! – Och jag kände mig mycket trött när jag äntligen fick slänga mig på sängen en stund. Jag somnade som en stock.

När jag kom till hotellet hade jag tur och fick en parkeringsplats med uttag för motorvärmare så inte heller i morgon lördag behöver Bettan känna sig frusen vid starten.

Det jag ändå vill berätta är att jag höll på att köra på en ren. På väg till Jokkmokk från Boden såg jag några renar på vägen men det var inget problem för jag såg dem på långt håll och hann också ta ett par bilder.

När jag sedan körde tillbaka i mörker hände nästan det som inte får hända. Helt plötsligt fanns en ståtlig ren mitt framför kylaren. Jag tvärnitade och hörde hur däcken fräste mot den isiga vägytan. Renen promenade lugnt till sidan men marginalen var bara ett par sekunder. Jag hade inte hunnit stanna om den stått kvar på vägen.

Jag och renen klarade oss men nära var det och hjärtat pumpade en stund efteråt.

Vägen var rak och fin. 100 km/h fick man köra; jag körde ungefär 90. Gissa om jag dämpade farten ytterligare efter denna incident.

Den värsta renfaran är väl över i morgon men man vet aldrig vad som kan hända på vintriga vägar. Lugna puckar, jag kör med förstånd och håller avstånden!

Renar i trafiken på förmiddagen. På kvällen hade varit betydligt svårare att se.

Jokkmokks vintermarknad – jag frös inte ett dugg!

Jokkmokk, vilket härligt namn på en kommun! Kan det finnas något fint där, rent exotiskt? Jokkmokk, kommunen i Norrbotten som är större än hela Österbotten men som ändå bara har 5000 innevånare varav 2700 själar i själva tätorten. Enbart det är exotiskt! Långt mellan jojken, kan man tycka, men tätt mellan myggen, sommartid. Men så kommer denna vintermarknad i februari där det är tätt mellan jojken och synnerligen glest mellan myggen!

Lördag morgon intog jag en välsmakande frukost på hotell Bodensia i Boden. En hel hop militärer sutto vid borden. Boden må vara en före detta garnisonsstad men ändå vimlar där av militärer i dessa dagar. Övning Vintersol går av stapeln denna vecka vilket föranleder ökad militär aktivitet i området. På väg till Jokkmokk hamnade vår buss att köra ikapp med en bandvagn som gasade på i 60 knyck längs med väg 97. Vi vann när vi till sist kunde göra en omkörning.

Små byar, ibland spridda skurar med bebyggelse på vår väg till Jokkmokk. Mycket skog och vackert snöklädda träd. Ibland såg vi renar, några stod i diket nära vägen och sökte föda. På ett ställe fanns det färska, blodiga spår på vägbanan efter kollision med ren.

Vi passerade Lenatorp med lagenlig blå-vit skylt i dikeskanten men inte en människa eller ett endaste hus syntes till. Jo, en lyktstolpe såg jag! Den lyste i ensamt majestät över korsningen vid Lenatorp.

Plötsligt förlorade vi all synlig kontakt med vägbanan. På mindre än en minut svepte dimma in över vindrutan och bildade is som försvårade blickfånget framåt. Även andra fordon stod plötsligt stilla på vägen med blinkande varningsblinkers skrapandes vindrutor. Således gjorde även vi (vår chaufför) och efter att vindrutan skrapats isfri kunde vi fortsätta färden i det minus 20-gradiga vädret som spelat oss ett spratt.

I Jokkmokk fick vi snabb tillgång till marknaden eftersom bussen kunde parkera nära marknadsgatan.  Jag gjorde en koll bland alla stånden och belåtet konstaterade jag att det inte var alltför mycket krimskrams. Här fanns till stor del försäljare från norra Sverige och många hantverkare/småföretagare på plats. Visst fanns det också typiska marknadsvaror som man ser överallt men det mesta var intressant att se och kanske även för att göra ett inköp. Själv köpte jag en kylsskåpsmagnet och en bok ”Året i Sápmi” skriven av Marit Mikkelsdatter Eira Murud. Slöjd, hantverk, matspecialiteter, kläder, skinn, handarbeten och mycket annat både praktiskt och som ögonfröjd fanns för de hugade. Renen stod för mycket av varornas ursprung.

Många språk hördes, främst svenska och samiska naturligtvis, men också många norrmän fanns på plats. Även finska, danska och skånska kunde uppfattas och engelska naturligtvis för de i svenska eller samiska språken icke kunniga. Jag hörde också många ungdomar som pratade samiska vilket är glädjande för ett minoritetsspråk.

 Jag kom att tala en del med en ung man från Tyskland som kunde förvånansvärt god svenska. Troligen studerade han och han befann sig i ett större sällskap som också bänkat sig i församlingshemmet för att höra jojk och berättelser med Mikael Pirak och systrarna Nik och Nilla Märak. Pirak och Märak är stora kända samesläkter och Nik är mor till Mimi och Maxida Märak, samiska aktivister och artister av mera modernt slag. Timmen var intressant för många historier berättades och även fina jojkar framfördes. Ljudanläggningen strejkade, det var bara fjällvinden som hördes med ett enerverande kvittrande i högtalarna så den stängdes av.

Bl.a. berättade Mikael Pirak om en samisk delegation som skulle åka tåg till Stockholm i ett ärende. En av deltagarna klev av redan i Sundsvall i tron att de nu var framme. De andra blev bekymrade när mannen ifråga inte fanns ombord på tåget men inget kunde göras förrän framme i Stockholm. Den olycksdrabbade förstod snart att han inte befann sig i Stockholm men fick hjälp av en konduktör att ta ett annat tåg till huvudstaden. Detta tåg var ett snabbtåg varför han hann till Stockholm före de andra. Han stod och väntade på perrongen när de andra anlände. Berättat med knorr och humor. En liknande historia berättades också i bussen fast då handlade det om fel landgång på Åland med åtföljande flyg till Skåne där de unga damerna fick invänta bussen som skulle ta dem ut i Europa. Något sådant drabbades inte vi av utan alla hittade rätt och infann sig i tid.

Jag tillbringade en god stund vid snöscenen betraktandes en modevisning av kläder gjorda i trakten. Även den traditionsenliga renrajden dök upp och gjorde en lov via scenen anförd av Per Kuhmunen där även hans familj deltog med att leda renarna. Färggrant klädda. Samiska nationaldagen firades med tal av Jacob Nygård, ordförande för Sirges sameby, och Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke. Jojk framfördes och samiska nationalsången sjöngs av Samiska kören som bestod av unga flickor. En riktigt vacker sång! Samiska nationalsången avslutade förresten också berättarstunden ”Minnen från Jokkmokks skogar och fjäll” som jag skrev om i föregående stycke. Vi fick alla resa oss upp och sjunga med så gott det nu gick för oss som inte kunde samiska.

Mat intog jag i stora öltältet där det var knökfullt med folk men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det blev en wok av något slag nedsköljt med en Norrlands Guld som sig bör i denna del av landet. Annars fanns det gott om matställen och serveringar. Jag tror inte någon behövde åka hungrig därifrån. Allmän toalett fanns nära öltältet, var annars, och vid ett besök där inkom en samisk yngling som jojkade högt. Vid Destination Jokkmokks byggnad finns/fanns också en webkamera i realtid: http://live.jokkmokk.com/webcam/ Nu är det tomt vid parken, då var det fullt med folk och kommers.

Sist på dagen skyndade jag till Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum där Katarina Barruk skulle uppträda med sång. Jag såg och hörde henne tidigare i höstas när hon hade sin skiv-release i Umeå. Då med full orkester… alltså här blev det visst lite fel, jag menar visst att orkestern var nykter men att de var fulltaliga fem och också med hjälp av två körtjejer. Jag gjorde då en egen inspelning som finns på YouTube. I lördags fick Katarina hjälp av sin mor på pianot. Jag gillar Katarinas stil: stark, orädd och med vacker sång mestadels på umesamiska. Som grädde på moset upptäckte jag idag att hon också kommer att uppträda på Umefolk om knappa tre veckor. Gissa vem som skall försöka höra henne även där? Biljett har jag och hotellet bokat för länge sedan. Nästa projekt.

Egentligen är Umefolk en ersättning för Jokkmokks vintermarknad som jag i ett skede inte trodde skulle bli av. Så plötsligt en söndag dök en annons upp i Vasabladet från Karleby Resebyrå där resa till Jokkmokk utlovades. Jag slog till mer eller mindre med detsamma. Resan kördes av Dahls-linjetrafik med självaste Vidar Dahl vid ratten. En fin resa, bra arrangerat, bra hotell i Boden och ett trevligt gäng som deltog. Med andra ord en lyckad utfärd till Jokkmokk Vintermarknad som varmt kan rekommenderas till nästa vinter!

Jag kan tillägga att jag inte frös  ett dugg, förberedd med flera lager kläder som jag var. En nog så viktig detalj! Hade det blivit för varmt under pälsen fanns det möjlighet att byta kläder i bussen på eftermiddagen och även avlämna inköpta varor i bussen innan en sista runda gjordes på marknaden. Bra service!

Här kommer en drös med bilder och videon med Katarina som jag spelade in i höstas. Klicka på första bilden för att sätta igång som bildspel. Glöm  inte heller F11-knappen för helskärm.

[youtube=https://youtu.be/GrqxRMfD45g]

 

På höga höjder i Stekenjokk

På söndageftermiddag trodde jag att jag gjorde två flugor på smällen när jag svängde av från väg 342 mot Gäddede vid Bågedeforsen och istället körde Björnvägen på andra sidan sjön Ströms Vattudal. Jag skulle inte behöva åka tillbaka från Gäddede när jag skulle till Hällingsåfallet och så skulle jag kanske få se livs levande björn i Sveriges mest björntäta område. Någon björn såg jag inte hur jag än spanade. Jo, en gång fick jag faktiskt björnfrossa när jag trodde att jag äntligen såg björnen men det visade sig tyvärr bara vara en rotvälta i siluett. På Urkult fanns det förresten en öl- och vinbar som hette Rotvältan.

”Genvägen” var stundtals riktigt usel. En smal grusväg i mera än 4 mil och groparna i vägen var många och djupa. Det blev slalomkörning med Brunte och hans inälvor fick sig en riktigt ruskande genomgång.

Också vägen mot Stekenjokk var på långa sträckor mindre njutbar eftersom ett vägarbete höll på. Kanske nästa sommar är åter vägen i skick med nylagd asfalt och slät vägbana. En sträcka hade ny beläggning av vägen och det var en himmelsk upplevelse att lämna hopp och skump och istället glida fram som på räls i ett underbart landskap. För visst är Vildmarksvägen underbar!

Först passerade jag ställen som Kycklingvattnet, Blåsjöfallet, Jormvattnet, Stor-Blåsjön innan det bar av mot högre höjder med förändrad växtlighet. Barrskog som övergick i knotig björkskog för att till sist tunnas ut till låga buskar om ens det. Högst uppe fanns det fläckar av snö och naturligtvis kramade jag en snöboll för att kasta på någon. Fjällen runtom tornade mäktigt upp sig runt om och de flera hade fortfarande stora områden snötäckta.

Renflockar fanns det också några hundra meter från vägen men fortfarande ingen björn i sikte trots det öppna landskapet. Jag kom in i Västerbotten och nedstigning mot Klimpfjäll och Saxnäs. I Klimpfjäll åt jag lunch som sig bör bestod av älgstek. Mycket gott och fin betjäning av en nätt, liten thailändska.

Kyrkstaden Fatmomakke fick naturligtvis besök av mig. Fatmomakke är ett samiskt samlingsställe i främst religiösa sammanhang. Kyrkan, enkel med ståtlig stod uppe på backen och runt om fanns kåtor av trä där samerna bodde under kyrkliga högtider. De hade lång väg att färdas till kyrkan och behövde därför övernattningsställen.

Trappstensforsen en bit från Saxnäs besågs innan jag fortsatte mot Vilhelmina där jag senaste natt sov.

Vad jag idag hittar på är en mera öppen fråga. Inget planerat utan jag får se vad som dyker upp. Fint väder utlovas av i alla fall.

Norrland 2015_5
Någonstans vid Jormvattnet
Norrland 2015_6
Renar är som får, de bara äter och äter förutom när de plötsligt av ingen orsak måste springa en bit.
Norrland 2015_7
Stekenjokk. Bara å åk med skidorna på.
fatmomakke 2015
Fatmomakke och kåtor för övernattning
trappstensforsen 2015
Trappstensforsen
Norrland 2015_8
Ingen björn här men Näcken fick jag se. Inte dåligt det heller.

Ett dygn i Ubmeje

Gårdagens invigning av kulturhuvudstadsåret i Umeå var sig som bör en stor och påkostad uppvisning av det bästa från Umeå och Västerbotten och som inramades med ett lätt snöfall och vita gator. Jag uppfattade en hel del främmande språk på gatorna redan när jag anlände mitt på dagen och av deras manér och klädsel drog jag den slutsatsen att de var inresta gäster som också skulle fira Umeås stora dag. Tur att det kom lite snö för ett firande utan snö på gator och torg hade varit en liten missräkning.

Det jag först möttes av var en flock renar som ledsagdes längs gågatan. De är beskedliga djur, dessa Norrlands urdjur. Detta var kanske inte så konstigt med tanke på det genomgående temat för hela invigningen var den samiska kulturen. Renen är utan tvekan grundstommen i samernas livsföring och hade därmed sin givna plats i staden denna dag. På flera ställen såg jag renar och de var ett kärt objekt för barnens uppmärksamhet.

Eldar fanns lite överallt och kåtor syntes här och där i olika former. Längs Rådhusesplanaden fanns en rad fantastiska isskulpturer och andra konstnärliga aktiviteter. Vid Renmarkstorget fanns en stor snöborg vid namn Aurora. Av de snöfästningar som vi som barn gjorde hade det nog rymts 100 av i detta enorma snö- och ismonument.

Den stora invigningsceremonin, Burning Show, skedde på älven nedanför Rådhusparken. En mäktig upplevelse med sång och musik, ljus- och ljudkreationer, eldar, renar, dansare och ett spektakulärt inslag med minihelikoptrar som med olika ljuskonstellationer prydde himlen och naturligtvis ett vackert fyrverkeri på slutet som sig bör. Som gran final tände de en brasa av det som jag uppfattade var en del av attiraljerna på isen och scenbakgrunden.  Enklast så, så slapp de kånka bort det sedan i efterhand.

Talen som hölls var något av en upprepning av varandra förutom prinsessan Viktorias korta men kärnfulla invigningstal. En annan mindre bra sak var att det var svårt att se vad som hände på isen. Jag stod under ett träd i Råhusparken men det var för långt borta. Att förflytta sig närmare älven var inte heller bra för där var marken mera flack vilket betydde att om man inte är över en och nittio lång så skyms det mesta av andra framförvarande människor. Det var egentligen bara de som lyckats få en plats närmast staketet mot älven som såg riktigt bra.

Till att börja med trodde jag att jag fått en bra utkiksplats men en stund innan ceremonin inleddes ställde sig ett par med dotter framför mig. Både man och hustru var långa som furor i skogen samt att hon hade en huva, stor som ett cirkustält. Dottern var kortare men flickebarnet var så fiffig att hon med fötterna samlade ihop snö i en liten hög och så klev hon upp på den och vips var hon lika lång som jag. Nåja, jag hade med kameran och med skärmen som går att vinkla så kunde jag lyfta upp den och ändå få foto och film.

Några bilder i detta inlägg blir det inte för hemma glömde jag USB-kabeln för överföring av bilder till datorn. Jag tror dock att jag fick en hel del fina bilder som jag får dela med mig av senare.

Jag är själv intresserad av samerna och deras kultur men det har också höjts ett varningens finger att samerna framställs som något exotiskt under kulturhuvudstadsåret och sedan glöms bort. Som vi vet har det förekommit konflikter om renbetesområden, exploatering av Norrland naturtillgångar och åtminstone tidigare fanns en nedlåtande syn på samerna. Det sista har kanske blivit bättre och det är glädjande att samekulturen fick så stor plats som den fick i detta evenemang.

Jag får säkert skäl att återvända till Björkarnas stad för året är späckat med spännande händelser framöver. Denna gång missade jag Jean and the Mean Machine / Emilia Lajunen som uppträdde på Kafé Station men när jag försökte ta mig in där var det alltför mycket folk. Jag hade gärna sett dem men det är inte roligt när det är alltför trångt och bökigt i en lokal. Eller har jag kanske blivit för mossig och gammalmodig?   Fast jag tror inte det ändå. Av mängden passagerare ombord på färjan att döma var jag var nog en av få österbottningar som reste över för att närvara vid detta tillfälle. Jo, jag såg också ordförande för provinshuvudstadens fullmäktige äntra färjan och han skulle säkert dit men i övrigt var det nog mest folk ombord som skulle till svenska fjällen.

Umeborna själva var nog på fötter för det uppskattas att ca 55 000 personer var på plats för att fira. Stadbussarna är gratis denna helg och det märktes på de minst sagt fullproppade bussar som körde in folk till invigningen igår kväll. Själv nyttjade jag också bussarna. Det trångt men ändå trevlig stämning.  En liten slarver var jag igår kväll men hjälpsamma Umebor gjorde mig uppmärksam på att jag två gånger tappade mina handskar och en gång min fotoryggsäck. Så blev det när jag grejade med min kamera stup i kvarten.

Nu blir det snart hemfärd, då hoppas jag att jag inte slarvar bort mig själv eller mina ägodelar utan att jag snart siktar Vasklot hamn i Vasa där Brunte troget väntar.

En alldeles egen kupa med snö

Idag köpte jag Sverige. Så stod det i alla fall på den lilla runda glaskupa men vatten inuti och snöflingor som flög runt när man skakade kupan. Sådana tyckte jag var fina när jag var barn. Lite som på film fast bra mycket mindre. Det hände något inne i kupan; det snöade åtminstone. I den jag köpte idag fanns en same med ren och i bakgrunden fler samer, renar och kåtor. Sverige, rena Lappland. Riktigt fin när jag fyllt på lite mera vatten.

Kupan, (vad skall man egentligen kalla den?) inhandlades på ett litet loppis som en av byns flickor anordnat vid den gamla nedlagda bybutiken. När jag vittjade postlådan fick jag syn på henne och hennes skylt som hon höll upp. På skylten stod ”Loppis för alla. Från Mirjam….”. Hade det inte varit för skylten så hade jag kanske inte sett henne men så blev jag nyfiken och gick närmare för att se vad som stod på skylten. Där ser man vad lite reklam kan göra.

Naturligtvis måste jag handla något för att stödja den företagsamma unga damen som såld ut saker som hon kanske tröttnat på. Kanske hon en gång i framtiden öppnar butik i byn? Vem vet?

2013-09-19-398
Sakerna fanns på bänken till påseende. Ett par kunder hade hon redan haft när jag kom. – I denna byggnad fanns tidigare en av byns butiker men den är nedlagd sedan flera år, något som byn tyvärr delar med många andra små samhällen.

Jag klappade en ren

Gårdagen berikades med en utflykt till Björkarnas stad. Ombord på Vasabåtarnas färja Wasa Express anordnades Nostalgikryssning vilket betydde att dansorkestern Carisma spelade gamla godingar, både pop och välkända dansbandslåtar. Mycket mera än så bestod inte temat av, sedan var det upp till var och en att vara nostalgiska. Folket verkade dock ha roligt för ganska snart efter att ett sällskap i baren fått en första Irish Coffee på förmiddagen bjöd en livlig, mörkhårig dam upp till dans och sedan rullade det på. Nå, det var inte jag som tingades för dansen utan en av herrarna i gruppen, om någon undrar. Hon tog också en extra svängom med ett Vasablad för att demonstrera sitt sug efter dans.

Själv beställde jag också en Irish Coffee liksom de flesta andra. Jag antar att det kyliga vädret och den tidiga timman på dagen inspirerade till denna klassiska kaffedryck. Dock måste jag säga att kaffesmaken inte tilltalade mig nämnvärt, tedrickare som jag är. Det lär nog dröja länge tills nästa Irish Coffee vidrör min tunga.

Jag tror det var mest svenskspråkiga Pampasbor ombord för det finska tungomålet var i en klar minoritet. Jo, åtminstone en estnisk lastbilschaufför fanns ombord för han slog sig ned vid mitt bord i matsalen. Han åt dagens måltid från buffén medan han hela tiden talade i telefon. Det är också en konst att tala i telefon och samtidigt äta. Den vill jag inte lära mig.

Framme i Björkarnas stad försökte jag tag ta ut pengar i en automat men si det nekades mig; ”din bank godkänner inte att pengar tas ut” var ungefär budskapet på skärmen. Varför skall en så enkel sak göras krånglig? Automaten vid Nordea godkände dock mitt uttag och jag rusade vidare till Vasaplan där en lokalbuss väntade för vidare färd till Gammlia. Nähä, på bussen dög inte kontanter men kreditkort gick bra. När jag åkte tillbaka viftade busschauffören bort mitt kreditkort och ville inte ha något betalt alls för bussfärden.

Jo, det var Sameveckan i Umeå som var mitt huvudmål för dagen. Jag har en liten vurm för detta folk och den livsstil som renskötsel innebär. Ibland händer det sig att jag tittar på deras nyhetsprogram Oddaset trots att jag inte förstår särskilt mycket. Det vore en utmaning att lära sig det språket.  Det är kanske det fria men ändå hårda liv de lever bland sina renar i naturen som lockar. Dock, om jag förstått rätt, så är det inte alltid självklart var deras betesmarker finns och framför allt att de godkänns av den svenska lokalbefolkningen. Det kan ibland uppstå schismer om detta mellan ursprungsbefolkningen som samerna utgör och de svenska nybyggare som en gång i tiden koloniserade Norrland.

Dock syntes inte något av dessa problem igår för alla strövade fridfullt omkring på Gammlia och njöt av det fina vädret. Jag åt en souvas som denna gång kan beskrivas som en kebab gjord på renkött. Mycket god och en stor portion var det med lingondricka till. Jag tittade på när Karl-Einar bakade Gakku i bagarstugan och jag klappade renar på mulen. Jag och de andra barnen. Det var mest barn med sina föräldrar som svärmade kring de tjudrade renarna som för dagen fick finna sig i att bli föremål för stor uppmärksamhet. Renarna såg nästan lite trötta ut av all uppståndelse men de var snälla och beskedliga djur. Jo, några tyska tursister fanns också bland rendiggarna. De är ju fascinerade av allt om bär horn i de nordiska skogarna.

Jag hade dock väntat mig en något större tillställning med samer klädda i sina traditionella dräkter, kanske lite jojk och mera hantverk. Nå, kanske redan nästa vecka finns det kanske en liten chans att se mera av detta.

Därefter blev det en timme på Lottas Krog där mina ben vilade sig medan jag inmundigade en irländsk öl innan det åter var dags att söka sig till bussen för avfärd till hamnen i Holmsund. Trots att det bara var eftermiddag var det fullt ös i den trevliga puben. Det var fullsatt och en och annan av passagerarna från förmiddagen kändes igen. Bl.a. fanns det ett sällskap medelålderns herrar som firade ett och annat. – Det var annars flera företag och föreningar som gjorde gemensam resa över Kvarken denna dag och höll sina möten på färjan. Sedan festade de loss på kvällen till tonerna av Carisma.

Butiken ombord är liten och är ingen taxfree men där finns godis, leksaker, vissa lokala produkter från Pampas, ett mindre sortiment av starka drycker och diverse produkter med Vasabåtarnas logo på. Själv köpte jag en mössa och ett kilo godis av välkänt märke. En bok inhandlades också på Gammlia: Vithatten – berget på myren.

Konceptet med en nöjeskryssning över till Björkarnas stad en lördag är inte så dumt, speciellt om de danslystna redan på förmiddagen får ta sig en svängom på färjan. Sedan blir det shopping eller annan aktivitet följt av besök på café eller pub för att vila sin då förmodligen småtrötta lekamen. Själv brukar jag ibland söka mig till biblioteket och där sjunka ned i en fåtölj och läsa tidningar. Helt gratis. Kvällen avslutas med mera dans och mingel ombord om man inte är helt slutkörd och väljer att boka en hytt för en billig penning under överfarten. De fortfarande överpigga efter en heldag på kryssning kan fortsätta i provinshuvudstadens nöjesdjungel resten av natten.

Själv åkte jag vidare norrut i bussen och anlände till kyrkbyn där Brunte stod tåligt väntande i kölden. -21 grader C visade termometern men Brunte startade snällt även om det lät lite ohälsosamt.