Samernas väg

För inte alltför länge sedan kom jag på att det finns två olika slags Play på Sveriges TV: Svt Play och Ur Play. Den senare visar program från Utbildningsradion (UR) på nätet. Inte konstigt då jag inte fann programmet ”Samernas väg” på Svt Play.

”Samernas väg” såg jag igår på Svt2 men ville åter kolla vissa saker vilket gjorde jag sökte programmet på Svt Play, dock fel ställe.

Programmet, eller rättare sagt programserien på tre delar, handlar om den samiska historien mycket långt tillbaka i tiden. En historia som, skam till sägandes, inte lärs ut i vare sig i svenska eller finländska skolor i tillräcklig omfattning trots att samerna är urbefolkningen. Jag minns då inte att vi skulle haft samernas historia på läsordningen.

Däremot minns jag att jag läste åtminstone en, kanske flera böcker i tidiga ungdomsåren som handlade om samer och äventyr på fjäll och i skog. Vad handlingen var minns jag inte, ej heller vilka böcker men jag har ett kvarstående minne av en fascinerande miljö och spännande handling. Kanske var det där mitt första intresse för samer och Sápmi väcktes? Då talades inte om samer och Sápmi utan om lappar och Lappland. Den tiden var Sápmi så långt borta det kunde men mycket har ändå hänt till det bättre sedan dess.

För ett antal år sedan väcktes på nytt mitt intresse för den samiska kulturen, det samiska språket och överhuvudtaget samernas situation idag. Egentligen märkligt för jag har då inte haft något att göra med samer och deras tillvaro förutom en om annan hastig glimt i tv när Ođđasat fladdrat förbi i rutan. Sedan dess har jag lärt mig en hel del och nu hoppas jag att denna programserie skall ge mig ytterligare klarhet i frågan.

Möjligen har mitt intresse väckts av att jag som finlandssvensk också tillhör en minoritet genom språket. Svenska språket är alltmera trängt i Finland och starka krafter finns som vill än mera marginalisera det finlandssvenska språket och kanske t.o.m. helt ha bort det. Språket, modersmålet, vilket det än är, är en viktig del av ens identitet och att det ifrågasätts är som att graderas till en andra klassens människa. – Mycket mera finns att skriva om detta så jag har kanske skäl att återkomma i något inlägg.

Samiskan fick utstå mycket stryk i Sverige långt in på 1900-talet – jag skriver mest om förhållandena i Sverige eftersom jag känner bäst till dem. Barn sändes till internatskolor där de fråntogs sitt modersmål eller kraftiga försök till detta gjordes. Vi har de rasbiologiska undersökningarna som gjordes på samer, vi har exploateringen och koloniseringen av samernas land. Ej heller den rena diskrimineringen och rasismen som fanns i det dagliga livet att förglömma.

Jag har en känsla av att samerna behandlats bäst i Norge medan det finns en hel del övrigt att önska i de tre övriga länderna, Sverige, Finland och Ryssland. T.ex. har inte Sverige och Finland undertecknat ILO 169, Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Nationalstaterna gjorde och gör fortfarande övergrepp på samerna och deras land. Vi har bara ett så slående fall som Girjas samebys rättegång mot svenska staten som är i högsta grad aktuell genom svenska statens överklagande mot tingsdomen i Gällivare år 2016. Dom i målet meddelas tisdag 23 januari. Det kommer att bli ytterst intressant att få ta del av det domslutet!

Sápmi och nationalstaternas norra delar hyser samer men också icke-samer samt olika blandäktenskap/släktskap. Människor som bott på detta område i lång tid, även om samerna bott längst, har också rätt till sin hemtrakt och ett erkännande. Frågan är hur detta regleras och hur minoriteten (samerna) behandlas av majoriteten inom ett viss geografiskt område.

Det första programmet går att se på Svt2 den 3/1 och 7/1 förutom på UrPlay fram till 1 juli. Programserien går också att se utanför Sverige via UR Play.


Samernas tid – UR Play

Sápmi 

Girjas sameby 

Isen lägger sig allt mera runt om i Norden även om det i våra trakter ännu är skäl att vara försiktig med vistelse på isen. – Det finns flera olika grupper av samer, bl.a. sjösamer.
Annonser

Sameblod

Ikväll tittade jag filmen Sameblod som jag beställde hem på DVD. Det är en film som jag tycker är värd att ha i min lilla samling av filmer.

Den handlar om en samisk flicka på 1930-talet som vill lämna den samiska tillvaron med renskötsel och nomadliv. Hennes dröm är att studera i Uppsala och bli lärarinna. Att lämna sin samiska identitet. Hon vill inte vara det cirkusdjur som hon uppfattar samernas förhållande till svenskarna är. I ett tidigt skede i filmen blir hon bokstavligt talat märkt för livet vilket kanske påverkar hennes beslut.

Filmens första del handlar om de samiska barnens tid i internatskolan och den rasbiologiska undersökning som genomfördes av framför allt Herman Lundborg. Till viss del är den delen av filmen lite förutsägbar men när hon rymmer till Uppsala blir det mera spännande och intressant.

Förutom belysningen av diskrimineringen av samernas och deras särbehandling så handlar också filmen till stor del om en ung kvinnas frigörelse från familj, traditioner och förväntningar. En av filmens starkaste scener utspelar sig i Uppsala när hon blir ombedd att jojka. Den scenen uttrycker oerhört mycket hennes utsatthet i det svenska samhället och också den skam hon känner över att vara same.

Jag uppfattar Ella Marja som stark och begåvad men samtidigt rörande naiv.

Filmen är inte mångordig och pratig men skickligt filmad säger skådespelarnas agerande mera än tusen ord. Se den om ni har möjlighet, den ger mer än bara underhållning för stunden!

Här passar kanske en bild av Kultsjön i Vilhelmina med Marsfjällen i bakgrunden.

Sitter samer och finlandssvenskar i samma båt?

Egentligen är det mig ett litet mysterium varför jag är intresserad av Sápmi och den samiska kulturen. Det kan finnas flera orsaker. En är den musik som samiska artister framför och som jag uppmärksammat och avlyssnat en hel del på senare år. En annan sak är de samiska aktivister som kämpar för sina rättigheter och vars motstånd fascinerar mig. Att t.ex. stämma svenska staten och också får rätt i domstol. Eller finns ett intresse lång tillbaka i tiden när jag som barn läste någon eller några spännande böcker om samer och deras öden och äventyr? Vad böckerna hette eller vad de handlade om minns jag inte, bara att de var spännande. Det var något med trolltrummor och nåjder, minns jag i alla fall.

Eller är det bara för det exotiska i denna kultur och det levnadssätt som renskötande samer har? Jag tror ändå inte att det bara är en ytlig glorifiering utan ett äkta intresse från min sida.

En sak som slog mig häromdagen när jag lyssnade på Sofia Jannoks nya programserie i P1 ”Kaffesump och samiska hjältinnor” är att jag, vi finlandssvenskar, faktiskt har något gemensamt med samerna och som kanske är den viktigaste drivkraften i mitt intresse. Nämligen att vi båda är minoriteter i våra länder och att vi får kämpa för våra rättigheter. Samerna för sitt land och sin upprättelse; vi finlandssvenskar för vårt språk som idag utsätts för ett allt större tryck. Vi har idag en regering som mer eller mindre struntar i våra grundlagsstadgade rättigheter att få vård och service på vårt eget språk. Bara som ett exempel men det finns flera andra områden som ”reformeras” utan att det tas någon större hänsyn till oss finlandssvenskar.

Idag bevakas inte våra intressen inom den högsta maktutövaren i landet, regeringen, och resultatet har inte låtit vänta på sig. Denna likgiltighet, är kanske det snällaste sagt, påverkar hela det finska samhället och de med agg till oss svenskspråkiga känner att de har fått vind i seglen. Visst, det finns också många finskspråkiga som är välvilligt inställda till oss, jag drar inte alla över samma kam, men de främlingsfientliga vädrar morgonluft och drar sig inte för att yttra sig högt och ljudligt. Till exempel en sannfinländsk politiker som föreslog för något år sedan att invandrare, förbrytare och finlandssvenskar skulle bära ett speciellt tecken på sina kläder för att bli igenkända på gatan. Som Mikael Wiehe sade om denna plumphet: ”Är det ett skämt är det inte roligt. Är det på riktigt är det inte klokt”. Jag kan inte annat än hålla med.

I radioprogrammet togs bl.a. fördomar och okunskap om det samiska upp. T.ex. detta att man inte bör använda ordet lapp eftersom det kan uppfattas som kränkande av den som är same. Samma som att säga neger och tattare/zigenare om svarta och romer. Citat från Wikipedia: Enligt retorikern Elaine Eksvärd är 1950-talisterna den sista generation i vilken ”neger” ansågs som ett värdeneutralt ord. Där kan jag känna igen mig eftersom vi använde ordet neger utan medvetna, negativa värderingar. Däremot var ordet nigger ett fult ord, det visst vi. Samma uppfattade vi ordet zigenare som ersättning för tattare som vi visste var ett nedsättande ord. Idag vet vi att man bör säga romer.

Här kan det uppstå en dispyt eftersom vi vuxit upp med ett språkbruk som i vissa avseenden inte är accepterat idag. Vi menade inget illa med lapp, neger och zigenare, så varför ändra sig? Jo, därför att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Låter det mysko? Det är egentligen mycket enkelt. Det är bara att tänka på öknamn och smeknamn. Ett öknamn vill ingen ha därför att det uppfattas som nedsättande av den som fått öknamnet. Mången mobbing har börjat med ett öknamn. Ett smeknamn uppfattas däremot som något förtroligt och positivt av den som bär namnet. Samma princip anser jag gäller benämningar av samer, svarta och romer. Det som de villa att man skall kalla dem, kallar man dem. Punkt slut!

Vi finlandssvenskar har kallats och kallas till viss del fortfarande för hurrit på finska. Vissa finlandssvenskar uppfattar det som nedsättande, andra tar det med en klackspark. Ordet går kanske inte att jämföra med de nedsättande ord jag tagit upp i föregående två stycken men med en passlig svordom före så känns det inte bra. Det kanske också finns fler ord på finska som jag inte känner till? Själv har jag inte blivit kallad hurri och vet egentligen inte hur jag skulle reagera. Det beror på situationen.

På motsvarande sätt finns det öknamn på finskspråkiga som finntuppar, finnjävlar (som troligen importerats från Sverige) eller bara finnar och då med en föraktfull ton och andemening. Ord och öknamn som naturligtvis är helt förkastliga och som knappast skapar förutsättningar för ett positivt samtal. Själv säger jag ofta finskspråkig eftersom jag vet att ordet finne kan användas negativt bland svenskspråkiga. Ordet finne är dock gångbart när det används på rätt sätt som beteckning för en finskspråkig finländare medan finlandssvensk är en svenskspråkig finländare. Detta som en liten språklektion i svenska för bloggens rikssvenska läsare. Själv skulle jag aldrig kalla mig finne även om jag vet att vissa finlandssvenskar inte är så noga med detta.

Hur som haver, jag tror att denna minoritetskänsla finns hos mig som en orsak till mitt samiska intresse. Eller överhuvudtaget medkänsla med minoriteter, något som Svenska Folkpartiet i Finland till viss del fångat upp. Sitter vi i samma båt som samerna och kan vi hjälpa varandra? När jag bodde i Sverige hade jag också förståelse för de finskspråkigas situation i kungariket medan jag idag allt mer ser en finskspråkig majoritet i republiken som den starkes rätt mot en minoritet.

Vill ni följa Sofia Jannoks programserie så finns den på Kaffesump och samiska hjältinnor.

oxkangar-begravningsplats-2016-12-24-007
Inför döden är vi alla lika. – Byns begravningsplats på julaftonen. Inte mycket snö som synes.

Ett par tips

Vill ni ha tips på ett av årets bästa musikalbum, enligt min mening, så kan jag tipsa om Garmarnas album ”6”. Vem i all världen är Garmarna kan någon tänkas fråga sig. En länk till Wikipedia och till deras hemsida kan kanske upplysa den okunniga. Jag lyssnade på dem under Urkult men har av en eller annan anledning inte kommit mig för att riktigt lyssna på deras senaste album förrän nu. Så bra de är! Årets album? Finns naturligtvis på Spotify:

https://open.spotify.com/album/1BExa3f20uyNcjhbPXZCAk

För de som inte har Spotify finns Garmarna Feat Maxida Märak – Över Gränsen som ett smakprov på Tuben. Men också Väktaren, Öppet hav och Ingen är fina låtar.

Ett annat tips är en tredelad serie om Sofia Jannok vars sista avsnitt gick på TV i onsdags. Som tur är kan serien också ses på SVT Play. Världens Sofia Jannok heter serien. Nyligen såg jag henne uppträda i Umeå så därför hon speciell för mig men förutom det rent musikaliska fascinerar hennes kamp för samernas rätt och världens ursprungsbefolkningars kamp för sin existens. Många av dessa folk har fått utstå förföljelse och fått uppleva att de trängts undan. Inte minst aktuella Standing Rock Indian Reservation i Dakota får starkt hennes stöd i protesterna mot att en oljeledning dras genom deras område.

Ett par tips i decembermörkret!

Byadagen 2015

Ha, ha, så kan det gå när man filmar, fotograferar och försöker att finna fina vinklar och motiv.

Gårdagen var händelserik med både Österö Skärgårdsmarknad och en helkväll på Kaustby folkmusikfestival. Det får jag dock skriva om en annan gång, idag är byns egen festdag på tapeten.

Jag anlände lite sent. Folket hade redan bänkat sig i tältet, de första inledande låtarna hade säkert spelats och ordförande för byarådet hade hälsat välkommen. Festtalaren Steven Frostdahl hade dock inte hunnit plocka fram sitt manuskript varför jag fick åhöra ett intressant föredrag om byars samhörighet och identitet, inte minst den finlandssvenska. Att det finns stora luckor i omvärldens kunskaper om oss finlandssvenskar är uppenbart även om tappra försök görs för att försöka förstå att det också pratas svenska i Finland. På ett ställe, oklart var men i alla fall inte i republiken, hade man för att hedra Steven och hans sambos närvaro som representanter för Svenskfinland hissat den svenska flaggan. Språket rätt men nationsflaggan fel. Han hade dock inte hjärta att den gången påpeka misstaget. – Tilläggas kan att Steven är politiker och bl.a. engagerad i Svenska Finlands folkting.

Själva är vi inte mycket bättre; våra insikter om andra minoriteter, dialekter och befolkningskonstellationer kan vara nog så bristfälliga. T.ex. hur mycket vet vi och intresserar vi oss för samerna, ett folk som också finns i Finland?

Musikanterna greppade fiol och dragspel och fina låtar klingade ut över gårdsplanen där tältet var uppställt. Även vacker sång framfördes av Siv från Kimo, en annan by i landskapet, inte alltför långt borta. Bl.a. sjöng hon en humoristisk låt om åldrandets vedermödor till melodi av Idas sommarvisa.

Kaffe med dopp lät sig väl smaka för de flesta även om jag, min vana trogen, höll mig till te. Jag provade också det sockerfria utbudet av kakor för de såg så goda ut och till min glädje smakade de riktigt bra. Där tror jag många missade en höjdare på kaffebordet.

Jag kom att tala med Anders, en av byns spelmän på fiol och tillika en av dagens musikanter. Han berättade att också han hade dagen innan besökt Kaustby, dock utan att vi sett varandra.

Den grillade korven, f.ö. sponsrad av Snellman, smakade utmärkt och medan jag mumsande i mig ett par stycken fick jag tillfälle att tala med andra besökare av byadagen. En viktig poäng med byadagen är att träffa folk som man inte annars ser till vardags: semesterfolk, villabor (sommarstugeägare) och emigranter. Både gamla och nya bekantskaper. Tyvärr får man sällan möjlighet att föra något djupare samtal, precis som på andra stora kalas, eftersom så många som pockar på uppmärksamhet.

Lotteriet tog vid och alla som köpt lotter var förväntansfulla som barn på julafton. En dråplig grej inträffade omedelbart när Pia, som ropade ut numren på lotterna, fick som första vinsttagare huvudvinsten som var ett tjusigt utemöblemang. Hon pep av förtjusning. Själv tycker jag att huvudvinsten borde dras till sist för att hålla spänningen uppe men sådan är inte kutymen på vår byadag. Jag hade köpt ett försvarligt antal lotter och fick också jag min beskärda del av fru Fortuna även om jag höll på att bli utan.

Jag stod och filmade lottdragningen och fick den ljusa idén att också fånga Finlands flagga, som dagen till ära, hissats i flaggstången. Tanken var att sedan låta kameran svepa ned till lotteriutdelningen där en lycklig vinnare hämtade sin vinst. Tyvärr dröjde det innan den senfärdiga lottägaren dök upp vilket förstörde scenen något. Inte så lyckat tyckte regissören herr PJ. Plötsligt gick det upp en talgdank för mig att kolla mina egna lotter och visst, jag hade gul lott med numret 18 i serie H. Tala om ridå!

Doftljus, mina första, fick jag bära hem och kommer säkert väl till pass till i romantiska sammanhang eller vid mera prosaiska tillfällen när spisen rykt in och hela huset doftar rök. Jag föredrar det första alternativet.

byadagen 2015 Oxkangar_4
En präktig byastuga har vi allt. Gul och grann.
byadagen 2015 Oxkangar_5
Naturligtvis, senap till korven. Tur att fönstren var putsade så att jag kunde ta bilden från bystugans festsal.
byadagen 2015 Oxkangar_6
En vacker sommarbukett vid foten av flaggstången. Paraply låg i beredskap men behövdes ej.
byadagen 2015 Oxkangar_7
Vinster från lotteriet delas ut.
byadagen 2015 Oxkangar_8
För det musikaliska svarade fr.v. Anders, Martin och Siv.

Ett dygn i Ubmeje

Gårdagens invigning av kulturhuvudstadsåret i Umeå var sig som bör en stor och påkostad uppvisning av det bästa från Umeå och Västerbotten och som inramades med ett lätt snöfall och vita gator. Jag uppfattade en hel del främmande språk på gatorna redan när jag anlände mitt på dagen och av deras manér och klädsel drog jag den slutsatsen att de var inresta gäster som också skulle fira Umeås stora dag. Tur att det kom lite snö för ett firande utan snö på gator och torg hade varit en liten missräkning.

Det jag först möttes av var en flock renar som ledsagdes längs gågatan. De är beskedliga djur, dessa Norrlands urdjur. Detta var kanske inte så konstigt med tanke på det genomgående temat för hela invigningen var den samiska kulturen. Renen är utan tvekan grundstommen i samernas livsföring och hade därmed sin givna plats i staden denna dag. På flera ställen såg jag renar och de var ett kärt objekt för barnens uppmärksamhet.

Eldar fanns lite överallt och kåtor syntes här och där i olika former. Längs Rådhusesplanaden fanns en rad fantastiska isskulpturer och andra konstnärliga aktiviteter. Vid Renmarkstorget fanns en stor snöborg vid namn Aurora. Av de snöfästningar som vi som barn gjorde hade det nog rymts 100 av i detta enorma snö- och ismonument.

Den stora invigningsceremonin, Burning Show, skedde på älven nedanför Rådhusparken. En mäktig upplevelse med sång och musik, ljus- och ljudkreationer, eldar, renar, dansare och ett spektakulärt inslag med minihelikoptrar som med olika ljuskonstellationer prydde himlen och naturligtvis ett vackert fyrverkeri på slutet som sig bör. Som gran final tände de en brasa av det som jag uppfattade var en del av attiraljerna på isen och scenbakgrunden.  Enklast så, så slapp de kånka bort det sedan i efterhand.

Talen som hölls var något av en upprepning av varandra förutom prinsessan Viktorias korta men kärnfulla invigningstal. En annan mindre bra sak var att det var svårt att se vad som hände på isen. Jag stod under ett träd i Råhusparken men det var för långt borta. Att förflytta sig närmare älven var inte heller bra för där var marken mera flack vilket betydde att om man inte är över en och nittio lång så skyms det mesta av andra framförvarande människor. Det var egentligen bara de som lyckats få en plats närmast staketet mot älven som såg riktigt bra.

Till att börja med trodde jag att jag fått en bra utkiksplats men en stund innan ceremonin inleddes ställde sig ett par med dotter framför mig. Både man och hustru var långa som furor i skogen samt att hon hade en huva, stor som ett cirkustält. Dottern var kortare men flickebarnet var så fiffig att hon med fötterna samlade ihop snö i en liten hög och så klev hon upp på den och vips var hon lika lång som jag. Nåja, jag hade med kameran och med skärmen som går att vinkla så kunde jag lyfta upp den och ändå få foto och film.

Några bilder i detta inlägg blir det inte för hemma glömde jag USB-kabeln för överföring av bilder till datorn. Jag tror dock att jag fick en hel del fina bilder som jag får dela med mig av senare.

Jag är själv intresserad av samerna och deras kultur men det har också höjts ett varningens finger att samerna framställs som något exotiskt under kulturhuvudstadsåret och sedan glöms bort. Som vi vet har det förekommit konflikter om renbetesområden, exploatering av Norrland naturtillgångar och åtminstone tidigare fanns en nedlåtande syn på samerna. Det sista har kanske blivit bättre och det är glädjande att samekulturen fick så stor plats som den fick i detta evenemang.

Jag får säkert skäl att återvända till Björkarnas stad för året är späckat med spännande händelser framöver. Denna gång missade jag Jean and the Mean Machine / Emilia Lajunen som uppträdde på Kafé Station men när jag försökte ta mig in där var det alltför mycket folk. Jag hade gärna sett dem men det är inte roligt när det är alltför trångt och bökigt i en lokal. Eller har jag kanske blivit för mossig och gammalmodig?   Fast jag tror inte det ändå. Av mängden passagerare ombord på färjan att döma var jag var nog en av få österbottningar som reste över för att närvara vid detta tillfälle. Jo, jag såg också ordförande för provinshuvudstadens fullmäktige äntra färjan och han skulle säkert dit men i övrigt var det nog mest folk ombord som skulle till svenska fjällen.

Umeborna själva var nog på fötter för det uppskattas att ca 55 000 personer var på plats för att fira. Stadbussarna är gratis denna helg och det märktes på de minst sagt fullproppade bussar som körde in folk till invigningen igår kväll. Själv nyttjade jag också bussarna. Det trångt men ändå trevlig stämning.  En liten slarver var jag igår kväll men hjälpsamma Umebor gjorde mig uppmärksam på att jag två gånger tappade mina handskar och en gång min fotoryggsäck. Så blev det när jag grejade med min kamera stup i kvarten.

Nu blir det snart hemfärd, då hoppas jag att jag inte slarvar bort mig själv eller mina ägodelar utan att jag snart siktar Vasklot hamn i Vasa där Brunte troget väntar.

Jag klappade en ren

Gårdagen berikades med en utflykt till Björkarnas stad. Ombord på Vasabåtarnas färja Wasa Express anordnades Nostalgikryssning vilket betydde att dansorkestern Carisma spelade gamla godingar, både pop och välkända dansbandslåtar. Mycket mera än så bestod inte temat av, sedan var det upp till var och en att vara nostalgiska. Folket verkade dock ha roligt för ganska snart efter att ett sällskap i baren fått en första Irish Coffee på förmiddagen bjöd en livlig, mörkhårig dam upp till dans och sedan rullade det på. Nå, det var inte jag som tingades för dansen utan en av herrarna i gruppen, om någon undrar. Hon tog också en extra svängom med ett Vasablad för att demonstrera sitt sug efter dans.

Själv beställde jag också en Irish Coffee liksom de flesta andra. Jag antar att det kyliga vädret och den tidiga timman på dagen inspirerade till denna klassiska kaffedryck. Dock måste jag säga att kaffesmaken inte tilltalade mig nämnvärt, tedrickare som jag är. Det lär nog dröja länge tills nästa Irish Coffee vidrör min tunga.

Jag tror det var mest svenskspråkiga Pampasbor ombord för det finska tungomålet var i en klar minoritet. Jo, åtminstone en estnisk lastbilschaufför fanns ombord för han slog sig ned vid mitt bord i matsalen. Han åt dagens måltid från buffén medan han hela tiden talade i telefon. Det är också en konst att tala i telefon och samtidigt äta. Den vill jag inte lära mig.

Framme i Björkarnas stad försökte jag tag ta ut pengar i en automat men si det nekades mig; ”din bank godkänner inte att pengar tas ut” var ungefär budskapet på skärmen. Varför skall en så enkel sak göras krånglig? Automaten vid Nordea godkände dock mitt uttag och jag rusade vidare till Vasaplan där en lokalbuss väntade för vidare färd till Gammlia. Nähä, på bussen dög inte kontanter men kreditkort gick bra. När jag åkte tillbaka viftade busschauffören bort mitt kreditkort och ville inte ha något betalt alls för bussfärden.

Jo, det var Sameveckan i Umeå som var mitt huvudmål för dagen. Jag har en liten vurm för detta folk och den livsstil som renskötsel innebär. Ibland händer det sig att jag tittar på deras nyhetsprogram Oddaset trots att jag inte förstår särskilt mycket. Det vore en utmaning att lära sig det språket.  Det är kanske det fria men ändå hårda liv de lever bland sina renar i naturen som lockar. Dock, om jag förstått rätt, så är det inte alltid självklart var deras betesmarker finns och framför allt att de godkänns av den svenska lokalbefolkningen. Det kan ibland uppstå schismer om detta mellan ursprungsbefolkningen som samerna utgör och de svenska nybyggare som en gång i tiden koloniserade Norrland.

Dock syntes inte något av dessa problem igår för alla strövade fridfullt omkring på Gammlia och njöt av det fina vädret. Jag åt en souvas som denna gång kan beskrivas som en kebab gjord på renkött. Mycket god och en stor portion var det med lingondricka till. Jag tittade på när Karl-Einar bakade Gakku i bagarstugan och jag klappade renar på mulen. Jag och de andra barnen. Det var mest barn med sina föräldrar som svärmade kring de tjudrade renarna som för dagen fick finna sig i att bli föremål för stor uppmärksamhet. Renarna såg nästan lite trötta ut av all uppståndelse men de var snälla och beskedliga djur. Jo, några tyska tursister fanns också bland rendiggarna. De är ju fascinerade av allt om bär horn i de nordiska skogarna.

Jag hade dock väntat mig en något större tillställning med samer klädda i sina traditionella dräkter, kanske lite jojk och mera hantverk. Nå, kanske redan nästa vecka finns det kanske en liten chans att se mera av detta.

Därefter blev det en timme på Lottas Krog där mina ben vilade sig medan jag inmundigade en irländsk öl innan det åter var dags att söka sig till bussen för avfärd till hamnen i Holmsund. Trots att det bara var eftermiddag var det fullt ös i den trevliga puben. Det var fullsatt och en och annan av passagerarna från förmiddagen kändes igen. Bl.a. fanns det ett sällskap medelålderns herrar som firade ett och annat. – Det var annars flera företag och föreningar som gjorde gemensam resa över Kvarken denna dag och höll sina möten på färjan. Sedan festade de loss på kvällen till tonerna av Carisma.

Butiken ombord är liten och är ingen taxfree men där finns godis, leksaker, vissa lokala produkter från Pampas, ett mindre sortiment av starka drycker och diverse produkter med Vasabåtarnas logo på. Själv köpte jag en mössa och ett kilo godis av välkänt märke. En bok inhandlades också på Gammlia: Vithatten – berget på myren.

Konceptet med en nöjeskryssning över till Björkarnas stad en lördag är inte så dumt, speciellt om de danslystna redan på förmiddagen får ta sig en svängom på färjan. Sedan blir det shopping eller annan aktivitet följt av besök på café eller pub för att vila sin då förmodligen småtrötta lekamen. Själv brukar jag ibland söka mig till biblioteket och där sjunka ned i en fåtölj och läsa tidningar. Helt gratis. Kvällen avslutas med mera dans och mingel ombord om man inte är helt slutkörd och väljer att boka en hytt för en billig penning under överfarten. De fortfarande överpigga efter en heldag på kryssning kan fortsätta i provinshuvudstadens nöjesdjungel resten av natten.

Själv åkte jag vidare norrut i bussen och anlände till kyrkbyn där Brunte stod tåligt väntande i kölden. -21 grader C visade termometern men Brunte startade snällt även om det lät lite ohälsosamt.