Resa med förhinder

Jag hade imorgon lördag bokat resa till Umeå med Wasaline för att på kvällen uppleva Emil Jensen på Idunteatern men därav blir intet. Färjan är inställd både idag och imorgon.  Fortsatt storm och hög sjögång gör att färjan stannar i Vasa hamn efter att en långtradare vält ombord under torsdagens stormiga färd på Kvarken. Jag får stanna hemma.

Bilfärd via Haparanda hade blivit för tröttsamt och flyg via Stockholm för dyrt. Det mesta av resan gick att avbeställa men själva inträdet till Emil Jensen och bussresan från Holmsund till Umeå får jag anse mig snuvad på. Tyvärr hade jag förköpt bussresan och därmed sparat 4 euro och jag har i nuläget föga förhoppning om återbetalning av biljetten på 140 kr.

Så kan det gå. Synd, för jag har sett fram emot Emils framträdanade.

Vad lära vi av detta? Vädrets makter kan vi inte göra mycket åt och bussen behöver inte förbeställas och betalas för att få rabatt förrän samma dag man åker.

Storm på havet är inte att leka med och man får respektera de beslut som befälhavaren tar ombord. På sjön brukar man säga att det bara finns en som är högre i rang än kapten ombord.

Själv var jag med om en rejäl storm i södra Östersjön år 1993 och det visade sig att jag skrivit om denna händelse i ett tidigare inlägg.

Hur som haver, jag får ta det med ro och tänka att det kommer fler tillfällen ehuru jag också drabbades av storm sista gången jag åkte Umeå-Vasa med färjan. Den gången med sju timmars försening.

Som det ser ut nu så finns bara en upplevelse i röret inplanerat och det är Umefolk i slutet på februari. Måtte det gå vägen!


Ras – Stormen i södra Östersjön

Istället för resa till Umeå denna weekend får jag bjuda på några bilder från Umefolk 2018 i februari.

Katarina Barruk

Allspel 2018 Umefolk.

Arvvas

Allspel Umefolk 2018

Spöket i Köket

 

Ormet kruper overallt!

Jag hade kunnat skriva något om Black Friday men jag vände i Stenhaga när jag såg alla bilarna på gatorna och fullsmockade parkeringar. Inget för mig. Shopping i allmänhet är ointressant för mig och speciellt om det är mycket folk i rörelse ständigt på hugget efter det ultimata priset.

En mindre bloggkamera med bra videoinspelning och som tar bilder i RAW hade jag kunnat tänka mig till rätt pris men jag har på känn att detta var inte rätta tillfället.

Istället skriver jag om Johan-Martin Spik Skum i Jokkmokk som hittade en meterlång orm i toalettstolen. Tänk så häpen och rädd han blev! Det visade sig att en granne hade rengjort sitt terrarium och då hade denna regnbågsboa rymt och besökt Johan-Martin via toaletten.

Ormens besök må ha skapat sina rubriker men det som jag tycker är mest intressant är Johan-Martins efternamn ”Spik Skum”. ”Pistol” är ett annat efternamn som jag såg för inte så länge sedan från Norrbotten. Det finns många intressanta efternamn i Norrbotten/Lappland som har samisk/finsk anknytning. Samiska efternamn kan vara Labba, Sarri, Märak, Svonni, Nutti, Sjul, Laula. Något som förvånade mig är att jag inte hittade någon mera utförlig samling med samiska efternamn på Internet.

Det finns också en mängd intressanta ortsnamn i norra Norrland. T.ex. Kangos, Svappavaara, Poultikasvaara, Hakkas, Porjus, Soppero, Vittangi för att nämna några. Tänk bara ett sådant härligt ortsnamn som Nattavaara! Så långt borta från Stockholm, Göteborg och Malmö det kan komma.

Till sist vill jag återknyta till toalettstolen. När sister Jane bodde i Umeå på Teg på 70-talet drabbades de av stockning i toalettstolen. De tillkallade en fastighetsskötare som med ett långt vajerverktyg, typ rensband, gjorde en djupdykning i deras toalett. Efter diverse manövrer fick verktyget fatt på eländet som gjorde stopp i toaletten. Det visade sig vara en badrumsmatta som hivades upp ur toalettstolen. Sister blev förvånad men fastighetsskötaren gav henne en avhyvling: sådant spolar man bara inte ned i toaletten! Jag förmodar att hon kände sig dum men oskyldig.

Senare visade det sig att när grannen kom hem fann han sin toalettstol skadad och badrumsmattan försvunnen. Rensbandet/verktyget hade nämligen frimodigt gjort ett besök hos grannen och norpat badrumsattan! – Så kan det också gå! Inte konstigt alls att ormet bytte lägenhet.


Orm kröp upp ur toaletten: ”Jag blev skraj som fan” – P4 Norrbotten

Lappland, någonstans mellan Stora Sjöfallet  och Ritsem

 

Julmusik traditionell, blues eller Emil Jensen?

Ibland blir jag sittandes som åsnan bakom hötapparna, ibland slår jag till direkt. Det senaste tillslaget är musik i Umeå nästa veckas lördag. Jag funderade lite och så beställde jag. Emil Jensen står då på Iduns scen i Folkets Hus. En underbar artist. Jag gillar framför allt hans bemästrande av språket, hans medmänsklighet och livsglädje.

De bästa platserna var redan bokade, det verkar bli i det närmaste fullsatt, men jag tror ändå jag hittade ett bra ställe i salongen. Dilemmat är om man väntar för länge så försvinner de bästa platserna samtidigt som jag inte vill binda mig alltför länge på förhand, ett halvt år eller så.

Vad skall jag så göra med Eivør från Färöarna som kommer till Stockholm, Uppsala och Malmö i mars? Hela fyra månader tills dess men kommer det att finnas biljetter kvar om jag väntar till efter nyår? Hade hon kommit låt säga till Umeå hade det inte vart någon tvekan men det verkar inte bli så, tyvärr. Hon har blivit stor stjärna och flänger världen runt; nästa fredag uppträder hon i Istanbul, veckan därpå i Reykjavik. – Så bra hon är!

14 december spelar Wentus Blues Band i Schaumanhallen i Jakobstad. Också det något att sukta efter. ”Har du fått en överdos av Carolas Julvisor, ”O´Helga Natt” och ”White Christmas” eller tycker du att det absolut inte finns ngn spark kvar i Bjällerklang-visan?  Har du svårt att komma in i den rätta julstämningen och behöver någonting helt annat?” – som lockropet till deras show Yuletide lyder.

Annars finns det förslag på julkonserter och -musik runt om i landskapet om man känner sig hågad. En tradition har blivit Julefrids-konserten i Oravais kyrka även om jag stod över ifjol.

Emil Jensen blir det i alla fall nästa vecka. Kanske någon utställning också på eftermiddagen, vi får se.

Vilka musikaliska upplevelser har du framför dig i december? Teater, julkonserter, marknader eller jippo av något slag?


Emil Jensen

Eivør  

Wentus Blues Band

Det får bli en bild av Emil Jensen från Urkult 2016. Jag trodde att jag hade fler bilder men jag lyssnade tydligen mera än jag fotograferade. Några bilder hade jag ändå.

 

 

Gnida eller ro båten iland?

Jag lyssnade härom dagen på ”Slaget efter tolv” på Radio Vega, den finlandssvenska kanalen. Just det programmet brukar jag lyssna på om ämnet är intressant för mig och det var det i onsdags.

Helt nyligen har kommunfullmäktige i Vasa beslutat att bidra med 25 milj. euro till en ny färja över Kvarken samt att gå i borgen för ytterligare 35 milj. Även regeringen Sipilä har lovat att bidra samt liknande summor väntas komma från Umeå och svenska staten på ett eller annat sätt. Arbetet är på gång och i höst hoppas rederiet, som ägs av Vasa och Umeå, kunna beställa en ny, modern färja med en teknik som är i framkanten även globalt. Frid och fröjd, ett projekt värt 115 milj. euro till nytta för många.

Det som debatterades var om även andra kommuner i Österbotten skulle bidra till denna färjelinje. Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa var naturligtvis positiv, även Rainer Bystedt, kommunstyrelsens ordförande från Vörå andades en försiktig optimism även om han inte kunde lova något på rak arm. Däremot var riksdagsledamot Bjarne Kallis från Karleby tveksam även om också han lovordade en fungerande färjeförbindelse över Kvarken.

Jag fick faktiskt den uppfattningen att bidrag från Karleby nog sitter långt inne, något som jag kan förstå eftersom staden ligger över 100 km borta från hamnen i Vasa, men samtidigt har Karlebys näringsliv stor nytta av rutten över Kvarken.

Få se om Österbottens kommuner tänker stort och framåt eller om man hemfaller till bytänkande och krasst ekonomiskt gnideri. Visst skall man vara aktsam om den kommunala ekonomin men samtidigt måste man också se sin kommun i ett större sammanhang och som en del av landskapet. Vill man vara med och bidra efter förmåga eller blir det att åka snålskjuts på andras bekostnad?

Som Joakim Strand sade, vilka blir kostnaderna om man inte gör satsningen? Vilka blir konsekvenserna för Österbotten och närliggande landskap om inte färjelinjen upprätthålls med ett modernt fartyg som har bättre ekonomi och är snällare mot miljön?

Nuvarande färja tuffar på över Kvarken men den är gammal och ständiga reparationer och underhåll är knappast maximalt i långa loppet även om rederiet nu visar fina siffor vad gäller ekonomi, godstransport och passagerare. Vi minns gamla RG1, den plåtskorv som tidigare fanns på linjen, är det den eller något liknande vi vill ha tillbaka? Jag tror inte det, därför gäller det att dra sitt strå till stacken, för alla i Österbotten har nytta av en modern färja över Kvarken. Det gäller att satsa nu när vi har vind i seglen och processen är på rull.

Ju fler som hjälper till, desto bättre fart får projektet.  Därför önskar jag innerligt att landskapets kommunpolitiker tar sig en funderare och inte genast spärrar ut taggarna med dålig ekonomi som argument. Inte blir den kommunala ekonomin bättre genom att inte delta efter förmåga; tvärtom kan den långsiktigt bli sämre. Och vill vi inte alla någon gång emellanåt kunna ta en tur över Kvarken och känna sjöluften i lungorna, äta gott ombord och tillbringa en dag eller två i Umeå? Alla resor behöver inte ske med flyg och långt bort.

Jag är en varm vän av samarbete och kommunikation över Kvarken och färjelinjen Wasaline är en navet i detta. Därför följer jag med spänning hur det går framåt och förhoppningsvis har vi en ny, fin färja här om något år. Om jag bara lever och mår kommer jag garanterat att finnas ombord på jungfruturen! På samma sätt som när jag var med på premiärturen när Wasa Express, den nuvarande färjan, togs i trafik januari 2013.

Vad tycker ni, skall våra kommuner satsa i denna färjelinje eller är det bortkastade pengar? Är Wasaline viktig för Österbotten, Finland och Sverige? Vilka är alternativen?


Wasaline 

Slaget efter tolv

Jungfruturen – 2013

Blir det till att sitta i  hopptornet och glo…

… eller få vi mot horisonten i väster styra?

MäSä Duo genom min lins

En stor del av lördagen satt jag och redigerade bilder från Umefolk samt skickade upp en video på YouTube som jag spelat in. MäSä Duo från Södra Östebotten gjorde en fin spelning och jag filmade en låt.

Härlig musik med takt och känsla. Trots att de inte kunde svenska speciellt bra och var tvungen att ty sig till engelska fick de ändå bra kontakt med publiken. Applåderna och tjo-ropen vittnade därom.


MäSä Duo 

[youtube=https://youtu.be/OXHBN9uyfV0]

Och här kommer en bild på spelmännen.

 

Umefolk 2018

Återkommen från Umeå och Umefolk igår kväll. Först ikväll har jag fått tid att något begrunda årets folkmusikfestival och framkalla en del av bilderna som jag tog.

Festivalen inleddes som vanligt med Allspel på fredagskvällen med en fin föreställning med flera hundra personer på scen. Sångare och musikanter, varav många var barn, klämde i för kung och fosterland under ledning av konstnärliga ledaren Anton Teljebäck. Han dirigerade, styrde och ställde med kraft, något som nog behövdes med så mycket folk på scen. Märkligt att det alls fungerade.

Den första föreställningen jag besökte var med Arvvas. Jojk och raspig american style som möttes på scen. Röster och kontrabas som samverkade.

Nästa som jag hade tänkt titta på var Valkyrien men de var minst en kvart försenad så jag tröttnade på att stå i kö och avstod. Istället blev det muntra Spöket i Köket i Studion nere i källaren. Det var minsann en livad föreställning. Härlig musik och dans för alla glada. Fint att jag orkade vara upp så sent. En kvart över midnatt startade de.

Det var glädjade att det var så mycket ungdomar som dansade. Överhuvudtaget verkar återväxten vara god inom folkmusiken. Många barn som spelar något instrument och alltid är det några som blir mästerspelmän.

Fint är också att de s.k. ”Sverige-vännerna” inte lyckats kidnappa folkmusiken och folkdansen utan den lever fri och inkluderande. Något som också vice ordförande för Umeå Folkmusikförening, Elsa Reimerson, var inne på i sitt tal. Musiken är utan gränser, likaså dansen. Man behöver inte kunna språk för att lyssna på musik och detta märks inte minst inom folkmusiken.

En ung tjej framförde en sång under Allspel på något språk jag inte uppfattade men vilket starkt framträdande! Jag tror att hon var från Umeå.

MäSä-duo från finska delen av Österbotten var också på plats med ett par fina framträdanden. De fick det verkligen att svänga. Jag har tidigare sett dem i Vasa på Folk musikdagarna i höstas. Tyvärr var inte deras svenska av bästa sort så det blev att försöka göra sig förstådd på engelska. Det gick också men tyvärr bortföll det mesta av deras vanliga mellansnack och humoristiska historier som annars ingår i deras show. Trots det blev det en glad och uppsluppen föreställning.

Bredvid mig vid ett av borden längst fram satt en äldre dam som också var utrustad med systemkamera. Hon berättade att hon hade haft bråttom till festivalen men att hon hade varit på resa någonstans i norra Finland och blivit försenad p.g.a. kölden eftersom bussen vägrade starta i den 35-gradiga kylan. Men fram kom hon och vid bordet satt hon och inget visste hon om vem som skulle spela. Jag upplyste henne om MäSä-duo och hon funderade att då blir det nog något finskt sentimentalt och nostalgiskt. Nejdå, replikerade jag, det skulle förvåna mig. När halva konserten var genomförd lutade jag mig fram och frågade vad hon tyckte. Jättebra, svarade hon. Detta hade hon inte väntat sig.

Jag träffade annars Lauri, som ingår i duon, ombord på färjan på söndagen och vi pratade en liten stund. Duon har annars representerat Finland vid någon festival för inte så länge sedan i Uzbekistan och nu ser de fram emot ett aktivt år med många spelningar. Bl.a. kommer de att spela på Luleå Spelmansstämma 15-17juni. Och på Kaustbyfestivalen har Lauri varit sedan femårsåldern.

Lördagen börjad med teater. Tjära människa hette stycket och handlade om vissångaren, poeten och människan Vilho Ollikainen från byn Ullatti, öster om Gällivare. Vilho var ett verkligt original och en livskonstnär och hans person fanns på scen genom Jan Johanssons eminenta framförande. Jag är glad att jag hade möjlighet att se denna förställning för människan Vilho blev ännu en av dessa som gör världen lite bättre att leva i.

Det hela var egentligen en dubbelakt för en stund senare fanns bandet WAO på scen och framförde musik av Vilho Ollikainen där bl.a. Jan Johansson ingick med dragspel men också delar av bandet JP Nyström som Vilho spelat en del tillsammans med. Vilho levde åren 1934-98. Att få lära känna Vilho var något av höjdpunkterna på årets Umefolk. – Bandet WAO bar sitt namn efter just Vilho Akseli Ollikainen.

Spelkvinnor och munspelmän upplevdes på lördag vid sextiden. Tre av Sveriges mest begåvade spelkvinnor Långbacka/Willemark/Rydberg mötte på scen munspelmästarna Jouko Kyhälä och Filip Jers. Också en minnesvärd dubbelakt.

Katarina Barruk var kanske den som jag såg mest fram emot på hela Umefolk. Jag har tidigare haft förmånen att träffa henne när hon signerade debutalbumet Báruos jag köpte vid hennes första releasekonsert i Umeå 2015. Knappast hon mindes mig nu men jag hamnade åter bredvid tysken jag skrev om i förra inlägget och han hyste desto större förhoppning att hon skulle känna igen honom. Han hade nämligen under dagen deltagit i en workshop med jojk och förstod jag rätt hade Katarina också varit med där. Vad de jojkade förstod han inte, kanske det var om Jesus, funderade han. Huvudsaken var att han fick vara med och uppleva detta.

Han skulle under kommande vecka vidare till Stockholm och Oslo. Med tåg! Inget flygande där inte. Det var förresten tredje gången han bevistade Umefolk. Jag tipsade honom om Urkult och han verkade intresserad ända tills jag nämnde datum 2-4 augusti. Aj, aj, det var illa för just den helgen gick en heavy metal-festival av stapeln alldeles i närheten där han bodde och det ville han inte missa. Den besökte han alltid. Den musiksmaken hade jag inte väntat mig av honom.

Katarina Barruk framförde sin musik med både känsla och kraft. En del nytt material och även kända stycken sedan tidigare. Jojk ingår som en naturlig del i hennes musik och umesamiska använder hon som första språk på scen men pratar också svenska till oss oinvigda. Umesamiskan för en tynade tillvaro men Katarina hoppas med sin musik och sitt engagemang föra sitt modersmål vidare.

Efter konserten stannade tysken kvar, jag hoppas han fick träffa Katarina för hon verkade vara hans stor idol.

Senare på kvällen uppträdde The SISKIN Quartet på Idun. Fin och njutbar musik men inte så mycket folk ändå vilket var synd. Jag kände till Bridget Marsden & Leif Ottosson sedan tidigare men den skotsk/finska duon Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola var nya för mig.

Allra sist på lördagsnatten spelade Sallyswag i Studion där de gav järnet inför en dansant publik. De sprudlade av kvinnokraft!  Det är tydligen i Studion man dansar som mest och bäst, sist på kvällen. Denna gång såg dansandet ut att vara av mera modern typ.

Själv kände jag tröttheten komma krypande och någon gång efter klockan 01 gav jag upp kröp jag nöjd till sängs. Ännu ett Umefolk var till ända och jag hoppas att detta inlägg någon gång i framtiden skall påminna mig om Umefolk 2018. Detta var något av det som jag upplevde men det fanns så mycket mera. Tyvärr hinner man inte se och hör allt. – Väl mött nästa år!


Allspel

Arvvas 

Spöket o köket  

Tjära människa –  teater

WAO

Spelkvinnor och munspelmän 

Katarina Barruk

MäSä Duo  

The SISKIN Quartet 

Sallyswag 

 En kväll på Tráhppie –  Blogginlägg 2015 

En bild från Umefolk blir det ikväll. Jag får återkomma med fler bilder i ett annat inlägg.

Katarina Barruk