Dansa julen ut, beställ redan nu!

Knappt har jag hunnit hem från senaste Umefärden så är nästa resa dit beställd. Fast denna gång blir det en enkel shoppingtur tillsammans med 6-700 andra österbottningar. Hela 15 bussar lär samla upp folk genom landskapet från norr till söder. Lördagen den 13 januari ordnar reseföretaget Ingves & Svanbäck ett rejält kalas ombord på Wasa Express och med 4 timmars vistelse i Umeå. Tid att besöka både IKEA/Avion och Umeå centrum för de shoppingsugna. Ombord väntar info om deras kommande resor, trubadur Dennis Rönngård och skärgårdsbord för den hungrige.

Det fina i kråksången är att hela resan med buss och färja kostar endast 14 euro tor och 6 minuter bort från byn stannar bussen för att plocka upp oss hugade resenärer. Kan det bli billigare och enklare?

Uppriktigt sagt bryr jag mig inte speciellt mycket om shoppandet. Det kan bli en plåga för manfolk att springa i affärer men inget hindrar att man går dit man vill och gör vad man vill. Nedan kommer några förslag.

Det som intresserar mig mest är att med så mycket folk från Österbotten ombord så borde man rimligtvis träffa åtminstone några bekanta att snacka lite med. Kanske sådana som man inte sett på år och dar. Lite mingel helt enkelt och för den dansante finns säkert chans på kvällen att svänga sina lurviga. Det är ju Tjugondag Knut och då skall väl julen dansas ut, eller hur?

Jag inser nu att detta blev rena reklaminlägget för Ingves & Svanbäck men jag kan försäkra att jag inte fått minsta lilla förmån, allt får jag betala själv. Fast å andra sidan är det bra lite, bara 14 euro för själva resan.

Kom med vettja, så får ni bjuda mig på en öl för tipset! 😉


Ingves & Svanbäck 

Wasaline 

Visit Umeå 

För den trötte finns sköna soffor vid stranden av älven.
För den friske och sunde finns denna anrika fruktaffär. För den religiöse finns Frälsningsarmén strax bredvid. De brukar sälja billig soppa för den sparsamme.
På Renmarkstorget står förhoppningsvis granen kvar. Ni får väl ha lite fantasi när ni tittar på bilden. Snö, gran och ljus.
Helmers korvkiosk finns kvar för den som får hemlängtan efter en finsk korv. Annars kan man gå på restaurang Rex i ståtliga rådhuset bredvid. Akta er bara för gubben som står där, en riktig hårding.
Naturligtvis måste ni besöka mitt smultronställe i Umeå, Saras tankegång. Gångtunneln vid Centralstationen.
Eller så besöker ni nya Navet för en vända eller två i simbassängen.
Den som är riktig hurtig och med sisu tar naturligtvis ett dopp i älven. Lite is skall väl inte vara något hinder?
Eller så går man förnämt och tittar i skyn.
Vad ni än gör, Lev! Tids nog sitter ni på hemmet!
Annonser

Euskefeurat på Idun

Som skymtat besökte jag Umeå senaste helg några dagar. Utflyktens musikaliska höjdpunkt var uppträdande av Euskefeurat på Iduns stora scen i Folkets hus. I det närmaste fullsatt salong.

Euskefeurat framförde låt efter låt i gammal god stil i närmare tre timmar med en halvtimmes paus i mitten. Det som jag gillar hos denna Pitebaserade grupp är bra melodier till texter som berättar något, inte bara det vanliga hjärta och smärta, utan om vanligt folk, utflyttarna, de som stannade kvar, det kärva livet i glesbygd och by, en bister men bedårande natur, original, det lite barska framom ren nostalgi. Men visst förstår jag också de som lyssnar till gruppen av nostalgiska skäl; flera av låtarna handlar om flytten och längtan hem. På deras hemsida finns texten till en mängd, kanske alla (?), låtar från deras skivor. Vad annat är att vänta från en bygd så full av historier och berättande.

Deras popularitet beror också på medlemmarna i gruppen. Ett glatt och fullvuxet spelgäng, med riv och takt, blandat med vackra, stämningsfyllda slingor, skickliga musikanter som ofta trakterar olika instrument. Någon scenshow har de inte utan de står rakt upp och ned och framför sina låtar blandat med underhållande snack och historier som tätt lockar till storskratt. Inte minst Ronny Eriksson är den stora berättaren i detta gäng. De behöver helt enkelt inga extra krumbukter på scen, sångerna och berättelserna gör allt.

Namnet Euskefeurat är pitemål och betyder ungefär olustig. En av deras låtar heter Aotom Taotom och handlar om Sara vid sin vävstol. ”Aotom taotom tjila mila faotom, öukes framma å minskäs bak” – förstå det, den som pitemål inte kan. Det finns många låtar med pitemål eller med inslag av dialekten på deras repertoar men någon svårighet att hänga med i texten är det ändå inte.

En fin kväll att minnas. De kommer ännu att fortsätta med sin turné runt om i kungariket och det närmaste från oss är väl Ö-vik i mitten på mars. Jag vet inte om de besökt Österbotten någon gång men visst vore det kul att få hit dem. Jag menar, de har så mycket att ge som känns hemtamt och samtidigt uppfriskande annorlunda med perspektiv från Norrbotten och trotset att så på egna ben i ur och skur.

Tyvärr spelade de inte min favoritlåt ”Altersbruk” men här kommer den istället. Lyssna på texten, den är fenomenal, speciellt för den som gjort resan inför en stundande, efterlängtad semester.


Euskefeurat

Eller förresten, vi tar väl en till som jag gillar extra bra och sedan letar ni upp dem på Spotify! Ok?

 

 

Umeå utan ord, måhända dock en simpel strof

utan ord ser du vad du ser
måhända står du frågvis
en stad, vilken som?
åbevars, bättre upp
umeå vid älvens brink
magnifik vid stillsamt flöde
egensinnigt sval men älskvärd
årsbästa varje dag du ger

någonting att skratta åt dessutom

 

 

Bottenhavet runt

Jag har varit på resa i helgen. Tillsammans med sister Jane och nästgårdssvåger for jag på torsdags eftermiddag till kungariket för att delta i en begravning i Sundsvall.

Sundsvall ligger inte så långt borta från Umeå där vi normalt landstiger vid besök i norra delen av kungariket men denna gång for vi via Åbo-Stockholm. Märkligt nog sparade vi både tid och pengar på denna rutt. Visserligen mera bilkörning men totalt billigare med en hotellnatt mindre i Sundsvall.

Regn nästan hela vägen ned till Åbo. Och svåger som först var bekymrad att spolarvätskan inte skulle räcka. Den kom ned med besked om än oblandad med kemikalier.

Viking Grace, färjan vi äntrade, var stor och fin men inte blev jag direkt imponerad efter allt prat från diverse håll. Visst, många restauranger, nattklubb, stor Taxfree och säkert också en fin spa-avdelning men annars en färja bland flera andra som seglar på Östersjöns vatten. Ska jag säga som det är så gillar jag Wasa Express, som seglar mellan Vasa och Umeå, mera. Visserligen gammal och inte alls lika stor men med mera sjökänsla och så är det vår egen färja här uppe vid Kvarken. Den åker jag hellre och så är det en lagom lång färd på 4,5 timmar.

Ombord på Viking Grace träffade jag än en gång Niko Riippa, gitarristen i Wentus Blues Band. Vi träffas alltid på färjor, tyckte han, sant, men även i land har vi mötts. Han gör också egen musik vilket Cd:n Bohemian Breakfast Bar är ett bevis på. Finns på Spotify!

Stockholm klarade vi av på nolltid och så for vi norrut på fina vägar. Passerade både Uppsala och Gävle innan vi tog paus vid Hakkegården i Hagsta.

Väl framme i Sundsvall besökte vi snart Sköns kyrka där begravningen ägde rum. Ståtligt förankrad högt uppe på en kulle, eller skall vi hellre säga litet berg. Just när vi skulle gå in i kyrkan kom en stark stormby svepande som gjorde att jag nästan drattade på ändan. Kyrkan befinner sig högt uppe och är utsatt för väder och vind.

Lördag blev det färd till Umeå där vi fördrev tiden med att spankulera omkring i affärer och sitta på café. Jo, jag fick också förevisa glaskonstverket Lev i gångtunneln vid Centralstationen för sis och svåger. Jag tror inte de blev helt besvikna. Breakdans i Väven tittade vi också på en stund. Vi kunde konstatera att det inte är en dans för styvbenta gamlingar. Argentinsk tango passar mera en mogen yngling som jag. Fast dit har jag inte kommit ännu.

Jag passade också på att skoja lite med sister Jane. Hon gav en slant till en tiggare som satt vid ingången till Avion shoppingcenter. Svåger och jag strövade runt lite på måfå medan sis jagade fynd i klädaffärer. När hon återkom upplyste jag henne om att jag nyss sett tiggaren bärandes på en stor kasse sprit från Systembolaget. Ni skulle ha sett hur hennes min mörknade! Jag framhärdade inte lång stund med min förklaring: det skulle ju ha kunnat vara så. –  Bästa att inte leka med farsoten Alternativa sanningar!

Vinden hade mojnat tills på kvällen när vi åkte över Kvarken. Här träffade vi det övriga sällskapet från begravningen och jag fick åter göra en rekommendation, nämligen Wasa Lines goda köttbullar med mos. Enkelt kan tyckas men de köttbullarna kommer på andra plats efter salig mors köttbullar. Så, gott folk, åker ni över till Umeå, prova köttbullar med mos i kafeterian på Wasa Express och bese Lev vid Centralstationen!

I bilkön till Viking Grace på torsdagskväll.

Sköns kyrka i Sundsvall.
En sådan lurade på mig från sängtapeten vid Scandic Nord hotell i Sundvall. Konstigt att jag ändå sov som en stock hela natten. Han gjorde inget väsen av sig.
Förutom Avion så besökte vi även Utopia i Umeå centrum. Samma affärer, samma varor och samma glitter. Svåger tyckte ändå att bubblan som hängde i luften var kul. Alltid något.

Borta bra men hemma bäst. Wasa Express knogade i sakta mak över Kvarken på lördagskvällen.

Komarschlåten

På Umefolk gjorde jag en videoupptagning när Ulrika Bodén tillsammans Ahlberg, Ek & Roswall uppträdde på Iduns stora scen. Ulrika har sysslat en hel del med kulning, d.v.s. när man förr i världen med sång och läten lockade hem korna till kvällen för mjölkning.

Jag tror, efter att ha tittat en del videos på tuben, att kor är smått musikaliska. För vallpigor och -drängar var det säkert lättare att få hem korna med en vacker och långt bärande kulning.

Ulrika sjöng annat också, mästerligt ackompanjerad av trion Ahlberg, Ek & Roswall, men här är låten som jag fastnade för efter att hon berättat om kor, kulning och fäbodliv. I sången ”talar” hon också med korna på dialekt från Ångermanland. Bl.a. Lisse-koa fanns med i raden av kor på väg.  Det kändes så naturligt och vänskapligt mellan människa och ko. Knäppandet på fiol och nyckelharpa i början av låten skall föreställa skällan som ledarkon hade runt halsen och som hördes vida omkring i en stilla sommarkväll.

Vi lyssnar!

Hela Allspel

Jag får något spinna vidare på temat Umefolk 2017 och presentera invigningen med Allspel som Kalle Prorok haft vänligheten att lägga ut på YouTube.  Paketet består av 12 avsnitt som kan spelas upp automatiskt. Bara att trycka på knappen ”Spela upp alla”.

Det är ett smakprov på vad som komma skall under festivalen. Inspelningen i alla ära men bästa är ändå att sitta bänkad i Idun teaterns stora salong och bara ta in det som serveras.

Artister och grupper byts ut under föreställningen så alla är inte inne på samma gång.  Allra först ut är Mullin Mallin Band med Opa Cupa. I avsnitt 8 spelar Kardemimmit en låt.

Ser ni barnen längst fram till vänster? Säkert roligt för dem att få vara med om något så stort. Och längst fram skuttar Anton Teljebäck fram och åter, dirigerar och står i. Mycket som skall klaffa.

På med bästa högtalarna för att fånga något av stämningen fredagskväll i Umeå! Och varför inte helskärm?

Umefolk, en upplevelse!

Just nu sitter jag på båten på väg över Kvarken tillbaka hem efter en härlig helg i Umeå. Jag har nämligen besökt Umefolk, den årliga folkmusikfestivalen i Umeå.

Jag åkte redan i fredags för att hinna se och höra så mycket som möjligt. En stund innan vi anlände till Holmsund intog jag lunch i cafeterian med köttbullar och mos. – De har jättegods köttbullar på Wasaline. Rekommenderas! – Vid bordet bredvid satt några välbekanta damer, nämligen Kardemimmit, den skönsjungande och kantelespelande gruppen från Finland. Jag har hört dem tidigare vid ett par tillfällen i Kaustby och de är en av mina favoriter. Jag hälsade helt kort på dem och sa att jag skulle se dem senare på kvällen på Iduns stora scen i Folkets Hus. Det blev de glada åt. Det visade sig senare att de bodde på samma hotell som jag, Comfort Winn. Hotellets läge är maximalt vid Umefolk för det är bara tvärs över gatan. Inga ytterkläder behövdes trots att det var bitande kall vind.

Programmet för de två dagarna var digert och jag hann långt ifrån se och lyssna till alla framträdanden som förekom. Tyvärr. Så det blev att plocka i programmet och göra en egen lista men jag hann ändå med det mesta jag föresatt mig som t.ex. Allspel, den stora invigningen med flera hundra spelmän, barn, sångare och allehanda musikanter. Storslaget och mäktigt! Det måste vara ett strongt arbete att få allt detta att fungera, speciellt med så många barn inblandade. Har jag förstått rätt är Anton Teljebäck mästaren bakom detta.

Isorkestern från Storuman-Tärnaby deltog också i Allspel. Tidigare på dagen hade jag sett dem på gatan utanför Burmans Musik där de musicerade första gången.  Deras instrument bestod av is med munstycken från blåsinstrument. Även marimbas och slagverk var gjorda av is. Det var minusgrader ute så det gick bra men på Allspel inomhus ville instrumenten smälta något vilket gjorde att de fick torka upp på golvet efter sig. Deras instrument har väl smält bort vid det här laget precis som snöskupturerna för två veckor sedan på Rådhusesplanaden i Umeå. – Allt hittar de på.

Andra grupper och musikanter jag såg och lyssnade till var bl.a. Birkafolk, Lisas och naturligtvis Kardemimmit på fredagskvällen. Sist på fredagskvällen såg jag Mullin Mallin Band från Umeå. Varför de heter så vet jag inte men mullin mallin är finska och betyder huller om buller. Fart och fläkt var det i alla fall omkring dem.

Lördag bjöd bl.a. på Alva och Maggi, Sammami, Viktoria Ahlman band och Ulrika Bodén med Ahlberg, Ek & Roswall. Så bra de sistnämnda är! Ulrika är mästare på kulning, d.v.s. lockrop på korna förr i världen på fäbodarna. Och kring allt musicerande ett fint berättande om de olika låtarna. Triakel missade jag tyvärr men jag har sett dem flera gånger tidigare så det må vara förlåtet denna gång.

Den största positiva överraskningen stod Thomas Andersson för. Jag citerar från Umefolks hemsida: ”En del brukar framhålla humorn i hans berättelser, andra vill betona musiken. Somliga tycker mest om allvaret, eller är det kanske dialekten. De flesta har svårt att bestämma sig. Men en sak är säker; här behövs inga förinspelade ljudeffekter, rökmaskiner eller laserljus. Traditionell musik, muntligt berättande och så massor med erfarenhet på det, och vi får vara med på det som så ofta sagts: he minner – he mer. Eller som man säger på rikssvenska – less is more.

Han berättade och han spelade för den fulltaliga publiken som satt trollbunden i Studion. Han har forskat, han har lyssnat, han har spelat och så bra han själv var på att berätta. Det handlar om spelmansmusik från förr i världen, om fattiga musikanter, om original, om ofärdsår och ett genuint intresse för fiolen och dess musik. Det är just så berättande bör gå till!

Intressant var hans inslag av dialekt och ren norrländska. Inga svårigheter för min del att förstå även om dialekt ibland inte är helt lätt.

Bl.a. berättade han om Storsvagåret 1867. Flera år i rad var det kyligt klimat i Norden vilket gjorde att skörden slog fel och människorna svalt och en del dog. Ännu i juni månad år 1867 låg isen kvar på sjöarna och redan i augusti kom snön som blev liggandes. Om detta har jag bl.a. läst i Bernhard Nordhs böcker.

I Oxkangar fanns en kvinna som också var mycket duktig på att berätta. Hon kunde skratta så tårarna rann när något humoristiskt kom på tal och hon visste allt om byns släkter och familjer och om hur de var släkt med varandra. Hon berättade även om nödåret 1867 och på ett sätt som om hon själv varit med trots att hon var född 40 år senare. Den muntliga berättartraditionen var stark i Skeppars-gården. Anna dog 1993.

Synd att Umefolk är så okänd i Österbotten. Någon fiollåda såg jag i bussen till Holmsund idag men jag tror inte det var någon stor anstormning från vår sida av Kvarken. Någon österbottnisk dialekt hörde jag i alla fall inte i Folket Hus denna helg. För en musikälskare måste Umefolk vara ett andhål i kallaste vintern innan vårsolen åter gör sig påmind. Det spelas inte bara fiolmusik utan utbudet är varierat så även andra musikinriktningar blir tillgodosedda. Och inte många folkdräkter såg jag förutom vid Allspel trots att det var en folkmusikfestival. Musikanterna spelade i allmänhet som de är klädda till vardags eller till fest.

Glädjande är att så många musikskolor och barn var med. Återväxten måste vara tryggad med tanke på att så många yngre personer spelade i olika orkestrar och band.

Glädjande är också att folkmusiken och folkdansen inte kidnappats av de s.k. ”Sverigevännerna”. Försök har ju gjorts vid riksmötets öppnande men det föll inte väl ut. På fredagen hölls en tillställning där Folkmusiker mot rasism diskuterade om att motverka rasism och exkluderande inom folkmusiken. Jag tror de har god vind i seglen för det ligger i folkmusikens natur att inte stöta bort utan att utvecklas.

En fin helg har det varit och jag ser redan fram emot nästa års Umefolk.

Nu blir det snart en ny omgång köttbullar och mos i strålande fint väder på Kvarken med stora områden som är helt isfria.

isorkestern-2017-02-24-img_0743
En del av Isorkestern utanför Burmans Musik i Umeå.
allspel-umefolk-2017-02-24-img_0754
Allspel, den stora invigningen av Umefolk 2017.
kardemimmit-2017-02-24-img_0818
Kardemimmit på Umefolk 2017
thomas-andersson-u-mefolk-2017-02-25-img_0903
Thomas Andersson i berättartagen
ullrika-boden-umefolk-2017-02-25-img_0921
Ulrika Bodén flankerad av Ahlberg, Ek & Roswall på Iduns stora scen. Ulrika är den med grön klänning.