Hur svårt kan det vara att tala med varandra? Och speciellt om det är på ett annat språk än ens eget, för att inte tala om när man har aversioner mot ett visst språk. Enbart att visa god vilja kostar på.
Jag talar om riksdagens talman Maria Lohela från Sannfinländarna som ordnat så att engelska är språket när talmannen för Sveriges riksdag, Urban Ahlin, var på officiellt besök i riksdagen i Helsingfors. Tidigare praxis har varit att det är svenska som pratas när riksdagen haft besök från Sverige. Nu har Sannfinländarna än en gång strött grus i ett annars välfungerande samarbete bara för att en stor del av deras väljare och många partimedlemmar inte kan acceptera att svenska är ett av de officiella språken i Finland. En markering för att ha åtminstone något att visa upp för sina allt mera besvikna väljare. Det är för bedrövligt! – Läs artikel i Huvudstadbladet.
Många i riksdagen höjde på ögonbrynen. Svenska Folkpartiets Stefan Wallin trotsade påbudet och pratade svenska, likaså Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki, vilket länder till ära!
Igår när jag satt i baren på färjan över till Umeå slog sig ett finskt par ned vid mitt fönsterbord trots att det fanns gott om plats vid andra bord. Inget ont i det, tvärtom är det så vi borde göra när vi är ute och reser och rör på oss. De frågade på finska om stolarna var lediga, sedan var det slut på konversationen. Där satt vi en god stund och glodde ut på det delvis isbetäckta havet eller snurrade i stolen. Paret pratade lite med varandra men mig som var först på plats ägnades inte ett ord. Jag menar att något kunde de ha sagt som ”gäster” vid mitt bord.
Få se vem som håller ut längst med tystnaden? Jag förlorade. Kvinnan reste sig för att hämta något drickbart och då frågade jag mannen om han talade någon svenska. Jag frågade på finska och han bara ruskade på huvudet och förklarade att han trots att han var gammal vasabo så kunde han ingen svenska. Ytterst märkligt med tanke på att Vasa är en tvåspråkig stad och omkringliggande landsbygd till största delen är helt svenskspråkig. Inte är jag någon fena på finska men åtminstone något kan jag och det lilla jag kan försöker jag använda. Jag förstod inte allt han sade men han nämnde något om Krista Siegfrids, den finlandssvenska sångerskan som nyligen gjorde ett försök i den svenska melodischlagerfestivalens deltävling i Malmö. Vad jag förstod föll det inte i god jord att hon som finländare prövade sina vingar i Sverige. Tala om att ha en snäv syn på det gemensamma nordiska.
Part skulle bara ut på en liten nöjesresa till Umeå och bo på hotell en natt. Jag hoppas att de fick ut något av sin resa med tanke på deras bristande språkkunskaper. Förutsättningar borde de ha haft med tanke på sin bostadsort och att undervisning i svenska sker i finska skolor i Finland. – Jag får väl lägga in en brasklapp med tanke på att jag inte pratade med kvinnan och då kunde ha utrönt hennes svenskakunskaper. Å andra sidan sade hon inte heller något till mig så där blev det oavgjort.
Också flera yngre finska män steg på bussen från hamnen upp till Umeå. Perfekt engelska kunde några, inte ens en brytning hörde jag, men svenska var tydligen rena grekiskan för dem. Inte ens betala en bussbiljett kunde de genomföra på svenska. Hur har det kunna bli så här?
Det är viktigt att prata med varandra! Utan språk är knytnävarna nästa.
Busschauffören var språksam både på svenska och engelska. Ny rutt för bussen skedde för första gången med anledning av att IKEA öppnade i Umeå igår fredag. Tydligen en stor händelse i Umeå. Nu skall det köras köpsugna finländare från färjan till IKEA. Bussen var fullsatt men bara två steg av vid IKEA. Något kaos den första dagen som massmedia förutspått såg jag inte till.
Jag är den typen som gärna pratar med folk, även okända. Det är en egenskap jag ärvt från min far. Jag har lätt att få igång ett samtal, även i den berömda dödstysta hissen. I morse på väg till hotellfrukosten delade jag hiss med en flygvärdinna som efter ett inledande God Morgon glatt berättade dagens program för mig. Först till Stockholm, sedan till Las Palmas, övernattning där och så tillbaka för en fyra dagars ledighet i Luleå. Vad ledigheten hade för innehåll hann hon inte berätta för då nådde hissen entreplan. Bara för att jag inledde med ett: Jag ser att det blir jobb idag! med tanke på hennes klädsel.
Även på Umefolk som en bland många okända gick det lätt att prata med folk. Musiken hade vi gemensamt, annars hade vi inte varit där. Ja, det är delvis därför som jag är i Umeå denna helg, Umefolk, en av Sveriges största folkmusikfestivaler. Mera om detta lär väl komma i nästa inlägg men nu skiner solen i Umeå, lite småkyligt på gatorna men alltid finns det något att upptäcka en dag som denna.
