Nedräkning

Vad kan man annat säga än att det just nu är det perfekt semesterväder. Åtminstone i dessa trakter. Varmt och en liten regnskur ibland friskar bara upp. De flesta har väl semester nu och är kanske in på den sista veckan innan kneget åter kallar.

Tyvärr har jag en vecka kvar på jobbet innan det även för mig vankas en kortare ledighet på två veckor. I morgon lovas ända upp till +28 C och då blir det en svettig eftermiddag i Saltgruvan. Varmt nästa vecka men sedan verkar det åter bli kyligare och regn. Och just då när jag skall iväg på min roadtrip och festival. Skall det bli som förra sommaren när sol och värme lyste med sin frånvaro en stor del av Urkult? Bara lördagen hade då sol men natten blev kall. Ända ned till +3 C var det någon som visste.

Nåja, det kan ändra sig än. 10-dygnsprognoser brukar göra det.

Nedräkningen inför semestern har börjat. Det finns en hel del som skall hinnas med innan jag kan sätta mig i bilen och rulla iväg. Bäst att kolla min resecheck-lista. Där finns det mesta inför resor. T.ex. kolla tältet så att inte mössen gnagt hål den gångna vintern. Man vet aldrig. Eller att bilen är i skick och städad. Behövs kronor växlas och hur mycket pengar kan tänkas gå åt? Gräsmattan klippte jag ikväll med den tanken att jag gör samma nästa söndag. Det finns att göra varje dag fram till nästa söndag. Bästa att göra en todo-lista som ligger framme. Listor är en stor hjälp för att få resandet att fungera utan alltför stora överraskningar. Brukar ni också göra todo-listor?

Så nu gäller det att hålla tummarna för att vädret blir någorlunda hyfsat och att regnet håller sig borta. Väderspågubbarna lovade ju på vårvintern att augusti också skulle bli bra. Vi får se!

2016-07-24 Körsbär (1)
Mycket körsbär blir det inte i år. Dessa och några till finns på busken. Då ser det bättre ut för svarta vinbär.
2016-07-24 blommor (2)
Gröna fingrar har jag inte och någon blomsterodlare är jag inte. I stället brukar jag spara de vilda blommor som finns på tomten någon tid medan de blommar. De är också vackra.
2016-07-24 Villan solnedgång 007
Kvällarna mörknar minut för minut, kan man säga. Redan du är det en månad sedan det var som ljusast på kvällen/natten. Så såg det ut vid min sommarstuga ikväll vid 10-tiden.

Rå om sig själv

Att få paket är roligt. Är det ett oväntat paket är det ännu roligare. Idag fick jag ett sådant med posten från kungariket. Jag undrade vem som kunde tänkas skicka ett paket till mig. En bok verkade det vara av formatet att döma.

Mycket riktigt, en bok fanns i paketet med titeln ”Rå om sig själv”. En självhjälps-, livsstilsbok tänkte jag först med tanke på titeln. När jag sedan såg författarnamnet Luis-Kristian Soto så började några klockor ringa i huvudet men jag kunde ändå inte placera boken rakt av. Först när jag bläddrat i boken och såg ett par foton med mitt namn under gick det upp en talgdank och javisst, nu kom jag ihåg.

I vintras fick jag en förfrågan från författaren om han fick använda en bild i boken som jag hade på nätet. Det var inget stort projekt men en bok i utbyte kunde han ändå lova och den kom idag.

Så glad jag blev när jag bläddrade i boken för det är just sådana böcker jag gillar att läsa. Boken handlar om Märta Ersdotter från norra Ångermanland och då främst socknarna Skorped och Sidensjö. Tiden ligger kring senare delen av 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Det är inte bara en personskildring utan även mycket bra berättat om hur livet tedde sig för folk av olika kast på den tiden. Livet var inte lätt alla gånger och Märta fick bli piga vid 15-års ålder.

Jag kan inte berätta mer om innehållet för jag har ännu inte hunnit läsa boken men vid ett flertal nedslag i boken så finns intressanta saker. Från rubrikförteckningen i början av boken hittar jag följande intresseväckande kapitel: En stor skogsklädd bergstrakt, Om vitra och annat skrymt, Krig mot Ryssland, Piga i Sjöland, Bröllopsfesten i Lövsjö, Olovligt umgänge, Fäbodliv, Löst kvinnfolk, Finska kriget, Anställd i Sidensjö prästgård m.m.

Boken lovar gott och jag kommer att genast sätta igång med läsning så fort jag läst ut den bok jag nu håller på med: ”Forbönder, förr och nu”. En bok som handlar om gamla tiders transportmedel och ett försök att hålla traditionerna vid liv även i nutid

PS. Boken ”Rå om sig själv” ges ut på Jengel Förlag AB i Östersund.

2016-07-20 Rå om sig själv
En gedigen och välgjord bok verkar det vara.

Folkligt, festligt

I lördags besökte jag både Österö Skärgårdsmarknad och Kaustby folkmusik festival, årligt återkommande traditioner, precis som vår byadag som avlöpte söndagen den 10 juli. Både skärgårdsmarknaden och byadagen är lokalt förankrade men det kommer ändå en mängd för mig okända människor som jag inte har en aning om vem de är. Det är samma med byns Facebook-sida; där har vi i nuläget 497 gilla trotsa att byn bara har ett 70-tal inbyggare. De flesta som gillar FB-sidan vet jag inte vem de är men ändå har de troligen en eller annan anknytning till byn. Eller så vill de bara vara med.:-)

På byadagen bjöds både andlig och lekamlig spis. Korv grillades, kaffe och ”gris” avnjöts, festtal hölls, byns spelmän förnöjde, trubaduren Dennis Rönngård bjöd på härlig sång till sin gitarr och jag vann en slags klockradio på lotteriet. En sådan med speciell belysning när väckning närmar sig. Den är jag glad över. Som grädde på moset blev jag, tillsammans med ett par andra medlemmar av samfällighetens gamla styrelse, avtackad för ett 15-årigt uppdrag som kassör och sekreterare. Skönt att andra nu kunde ta över.

Skärgårdsmarknadens laxsoppa är ett måste men även en titt i skärgårdsmuséet med gamla båtar, motorer och andra ting som hör samman med en svunnen tid i skärgården. Bland flera andra försäljare fanns där min granne fåraherden med sitt stånd och sålde fårkött och fällar. Moster sålde bröd och bullar och kusin sålde fisk, naturell eller rökt. Ganska många människor träffade jag som jag fick ett litet samspråk med till skillnad från ifjol när jag tyckte att jag knappt kände någon.

På kvällen for jag tillsammans med sister Jane och svåger från den lyckliga staden till Kaustby festivalen. Vädret var oss nådigt och solen tittade mestadels fram. Det är en festival för folkmusik men utbudet är varierat och jag tror att alla hittar något att lyssna till. Folkligt och festligt, en trevlig och gemytlig stämning.

Rune Barslund & Andreas Tophøj från Danmark var den första anhalten i café Mondo. Vacker och finstämd musik på fiol och dragspel. En kontrast till detta var Tanssiteatteri Tsuumi: Kake – Tiellä tähtiin (Dansteater Härifrån till stjärnorna). Vilt, rockigt och dramatiskt med många dansare på golvet. En stor motorcykel ingick också i programmet. Inte direkt något man förväntar sig på en folkmusikfestival men just därför tycker jag Kaustby-festivalen är bra. Det är varierat och jag lär känna musik jag inte visst fanns. Det är inte bara fiol och knätofsar.

Gruppen Basco, också från Danmark, såg jag redan ifjol på Urkult, och plötsligt såg jag i matkön ett par av gruppens medlemmar, nämligen Hal Parfitt-Murray, fiol och sång och Ale Carr på cittern. Jag tvekade inte utan fick en liten stunds samtal med Hal. Han hade försett sig med ett stort skrovmål där bl.a. mujkor (siklöja) ingick, en finsk specialitet bestående av småfisk som steks som de är utan rensning. Han gillade det och bjöd också mig på ett smakprov från tallriken men uppriktigt sagt så är det inte min specialitet. Även Ale var betänksam och avböjde. De hade otur och en del av deras instrument hade försvunnit i bagagehanteringen på flyget. Inte så bra men de fick låna instrument så framträdandet kunde genomföras.

Basco spelade uppe på Kallio Klubi som ligger på ett litet berg nära festivalområdet. Först var publiken lite stillsam och trevande men redan efter några låter vågade de första unga damerna upp på dansgolvet i vilda danser, solo eller långdans. På slutet var det fullt ös på golvet. Märkligt är att det finns en viss typ av publik på sådana ställen som dansar sin egen dans, oblygt och frimodigt. Ofta är det unga kvinnor i övre tonåren upp till i 30-årsålder som tar plats och man kan riktigt se hur de lever sig in i dansen och trivs.

Jaakko Laitinen & Väärä Raha spelade balkanmusik på finska nere vid stora scenen. Också det rivigt, dansant och svettigt för de som gav järnet på dansgolvet.

Sist såg vi Kilema med medlemmar från Madagaskar och Spanien. De hade blivit av med alla sina instrument på flyget vilket var synd för jag antar att det fanns afrikanska instrument i uppsättningen som inte kunde hittas bara så där i närheten av festivalen. Men de gjorde en fin show och fick verkligen publiken med sig.

Nöjda stävade vi hemåt i sommarnatten endast störda av en älgkalv som passerade över vägen framför kylaren. För min del var det en förövning av vad som komma skall om drygt två veckor, Urkult. Lite annan stil på den festen men ändå finns mycket gemensamt.

En liten bildbomb:

2016-07-10 Byadagen i Oxkangar
Folket bänkade sig förväntansfulla inför byadagen i Oxkangar.
2016-07-16 Österömarknad 005
I lördags, Skärgårdsmarknaden på Österö.

2016-07-16 Österömarknad 013
Ett par skor i muséet. Sådana använde min morfar.
2016-07-16 Kaustbyfestivalen 005
Rune Barslund & Andreas Tophøj (DK) var de först vi hörde på i Kaustby, eller Kaustinen som det heter på finska.

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 055
Snart gick det vilt till på golvet. Tanssiteatteri Tsuumi: Kake – Tiellä tähtiin

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 090
Men man kunde också avnjuta en stilla jazzlåt bland mycket annan musik…

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 062
… eller bara mingla.

 

2016-07-16 Basco - Kaustbyfestivalen 102
Basco gav järnet uppe på Kallio Klubi.
2016-07-16 Kaustbyfestivalen 196
Jaakko Laitinen & Väärä Raha var inte så mycket sämre.

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 205
Dans, tjo och tjim.

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 231
Eller varför inte finstämd sång i Spelmanstugan

 

2016-07-16 Kilema Kaustbyfestivalen 256
En av medlemmarna i Kilema. Första gången han spelade på det lånade instrumentet men spela, det kunde han minsann.
2016-07-16 Kilema Kaustbyfestivalen 300
Kilema

 

2016-07-16 Kaustbyfestivalen 230
Internationellt och mångkulturellt i Kaustby, inte snävt nationellt och exkluderande. Folkmusik är så mycket mer, inte bara ett sätt att hävda sitt eget utan att också ta del av och njuta av andras musik.

En nykomling i kameraväskan

Av min kameradröm blev det varken rock, byxa eller väst utan det bidde ett nytt objektiv till min gamla kamera. Eller, nytt och nytt, det är begagnat och inte dyrt heller. 70 europenningar för ett 50 mm fast objektiv med goda ljusegenskaper.

Jag testade det lite igår kväll innan regnet kom mot mitt all round objektiv 18-135 mm. Någon enorm skillnad är det inte men när jag tog en närbild på älgört som behagat slå sig till ro i min vinbärsbuske kunde jag ända se en viss skillnad till nykomlingens fördel. Något skarpare bild och med lite kortare slutartid med i övrigt samma inställningar med stativ. Det gäller att experimentera sig fram och se när det nya objektivet kommer till sin rätt och under vilka förhållanden. Ljusegenskaperna skall vara betydligt bättre.

Nåja, kameradrömmen är ändå inte borta och funderingarna går vidare. När det ändå är en så stor investering som det är gäller det att i lugn och ro titta sig omkring och ta beslut när tiden är mogen och hjärtat säger ja. Mina val gäller främst Canon D6 eller Canon D5 Mark III. Den senare betydligt dyrare. Tanken går i banor att köper jag en D6 och har den en tid men sedan ändå börjat tråna efter en D5 så kanske det vore bäst att ta steget direkt till D5. Något har jag också sneglat på Nikons modeller. Få se var jag så småningom landar?

Idag blir det en del fotograferande för det är två evenemang jag kommer att besöka. Vädret lovar bättring så det blir kanske en riktigt bra dag.

Älgört
Älgört finns i mängd och massor och betraktas väl som ogräs men det är egentligen en nyttig växt om man bara har förstånd att ta till vara det nyttiga. Fotograferat med mitt 50 mm fasta objektiv.

Det vanliga duger inte

Vid morgonsamlingen i morse kring lägerelden i Saltgruvan kom jordbrukarnas prekära situation på tal. Regnskurarna har hämmat växten rejält på sina ställen och detta är slutet, tyckte en av krigarna. EU gick den största skulden till att många jordbrukare idag har det svårt och en av krigarna drömde sig tillbaka till den tid när finska marken fanns som valuta. Som om allt var bättre då. Här kunde jag inte hålla mig utan påminde om de ständiga devalveringar som skedde och som vanliga löntagare och de fattiga fick betala. Jag hade ingen förhoppning att mina argument skulle bita för den som är emot EU på riktigt är det svårt att ändra på. Även valutaspekulationerna mot valutor som storgubbar likt George Soros ägnade sig åt, viftades bort. – Allt var bättre förr, tycktes det.

Lite senare på morgonen kom åter tidens anda på tal och en av krigarna tyckte att det fanns för mycket fjollighet, allt skall vara så korrekt och ”det vanliga duger inte”. Här spetsade jag öronen och ville ha en fördjupad diskussion om vad han menade. Vad är det som är fjolligt, vad menade han med att det vanliga duger inte? Ett endaste litet exempel vill jag ha men någon förklaring förmådde han inte krysta fram. Synd, för jag tror att jag var något på spåret om varför vanliga löntagare, småfolk och småföretagare röstar för Brexit eller på populistiska partier som Sannfinländarna och SD. Partier som ligger långt högerut i sin ideologi men med locktoner till de missnöjda, de ängsliga och de som känner sig allt mera trängda på arbetsmarknaden, de som känner av globaliseringen och digitaliseringen utan att förstå och utan att kunna uttrycka sig. Här sätter populisterna in sin stöt med enkla lösningar och med att peka ut syndabockar. Billiga förklaringar är de enda som ges och motargumenten förklaras som pk (politiskt korrekta, vilket är ett skällsord i de kretsarna) och därmed styrda av en korrupt elit i samhället och inte värda att bemöta. Ett enkelt sätt att komma undan bristerna i jargongen.  Det är som att tala inför en samling tomma overalls, diskussion behövs inte.

”Det vanliga duger inte”, den meningen gjorde intryck på mig. Eller menade han ”de vanliga duger inte”? Är det så att allt fler känner att de förlorar sin plats, sin betydelse, sin identitet? Är det så att de vanligas yrkeskunskap och kunnande nedvärderas, ersätts eller hotas ersättas av billig utländsk arbetskraft, robotar och datorer?

Samhället är statt i förändring; en förändring som inte de traditionella partierna förstår eller kan förklara för befolkningen, än mindre ge alternativ. Inte minst arbetarpartiet Socialdemokraterna har tappat många väljare genom sin handfallenhet. Den stora, trygga medelklassen, som det heter, håller på att rejält naggas i kanterna och de som inte hänger med i utvecklingen, inte har högre utbildning, inte behärskar IT, inte kan uttrycka sig, inte talar flera språk, inte förmår utnyttja nymodigheterna får finna sig att bli knuffade till sidan och kanske i värsta fall hamna i fattigdom. Klassklyftorna och inkomstskillnaderna ökar i samhället och det bådar inte gott inför framtiden.

Jag är fullt medveten om att det idag finns en vilsenhet, en rädsla, en otrygghet som många människor känner. Arbetsmarknaden förändras, bemanningsföretagen avancerar, vem har en trygg anställning, vem kan planera sin ekonomi och sin framtid, människorna är inte individer utan produktionsfaktorer som kan hyras, avskedas, ignoreras. Kvartalsekonomins kortsiktiga mål gör företagen instabila, skatteplanering och skattesmitning flyttar enorma summor från den gemensamma kakan, globaliseringen flyttar produktion och pengar utomlands, digitaliseringen slår ut enklare arbeten och det som var sanning för 20 år sedan är idag en suddig dröm. Det var säkert bättre förr. Eller, är det så enkelt? Vem vill tillbaka till 80-talet eller något annat svunnet decennium?

Kvällen innan lyssnade jag på Emil Jensens sommarprat i P1, ett av de bästa sommarpraten jag hört. Rappt, intelligent, underhållande och med en slutsats som återkom: det var inte bättre förr! Lyssna på podden om ni vill ha lite visdom och sommarförströelse. Jag tyckte det var ett trösterikt program i en turbulent tid.

2016-07-07 Väg 001
Vad döljer sig bakom kurvan? Framtiden?

Rena rama sommarrean!

Senast jag besökte köpladan lade jag märke till ett erbjudande som lockade. För endast 85 c/kg kunde man köpa sommar, potatis och mull. Allt tydligen i en salig blandning. Sommar hade jag gärna köpt lite mera av men då fick man väl också lite mera potatis och mull på köpet och det har jag mer än tillräckligt av.  Eller kanske det var en rejäl särskrivning och det handlade om sommarpotatismull?

prisma

Ladorna som bollats bort

Sen lördag eftermiddag körde jag en sväng till provinshuvudstaden. På väg tillbaka så fångade mitt öga en s.k. brädlada i förändring. Den höll tydligen på att rivas. Runt om fanns vita plastbollar med gräs. Det är den nya tekniken som rationaliserat bort lador, folk, hässjor och störar från åkrarna.

Tidigare var juli månad den kanske mest arbetsintensiva månaden för jordbruket när årets höskörd skulle säkras. Det gällde att ha tur med vädret för vilket elände blev det inte när det ibland regnade flera gånger på höet innan det kunde köras in i ladan. Då var lador nödvändiga byggnader och på många åkrar fanns det mängder med lador. Idag blir de allt färre och är i det närmaste en kuriositet. Brädlador var kanske inte så unika men de gammaldags timrade ladorna var adeln på åkern och nästan outslitliga om de bara hade taket i skick.

Många är historierna kring höbärgningen och ladorna. Vi barn fick i uppgift att trampa höet i ladan så att det rymdes mera där. Ett både svettigt och dammigt arbete. Men visst luktade höet gott när det väl var på plats i ladan och än godare luktade en nyslåttad äng.

Ibland fanns det getingbon i den tomma ladans tak och det måste bort innan inkörningen av hö började. Någon gick modigt in ladan med en högaffel och fick boet på gaffeln, sen var det bara att springa för livet. Geting- och humlebon kunde också finnas i själva åkern och på de ställena gällde det att passa sig så att man inte fick både ett och flera stick.

Ack ja, utvecklingen går framåt men var ändå inte ladorna bra mycket vackrare än dessa anonyma plastbollar som nu ligger på åkrarna? Det är som om en jätte tappat alla golfbollarna. Och de luktar inget heller. Hade man tur kunde man finna ett årtal inhugget ovanför dörröppningen i ladan. 1873 plus ett bomärke kunde det t.ex. stå. Något sådant lär knappast finnas på bollarna. Slit och släng som de är.

2016-07-02 Kvevlax 007-2-2
Som ett utarmat skelett står den där och tar plats. Kanske inte så länge till.