Var det bättre förr?

Den frågan har jag ställt mig efter att ha läst ut min senaste bok igår kväll. Boken ifråga heter ”Österbottniska seder och olater” av Fredrik Krus.

Ofta heter det att det var bättre förr när nutida problem och tråkigheter kommer på tal. Jag vill svara, ja, vissa saker var bättre förr men det fanns också en hel del otrevligheter och svårigheter som idag är ett minne blott. Till exempel var medelåldern tidigare betydligt lägre, barndödligheten stor, tungt kroppsarbete som slet ut folk och sjukdomar som inte kunde botas. Fattigdomen var utbredd och maten fanns inte alltid på bordet, speciellt inte om det var nödår.

Det som behandlas i ovannämnda bok är frieriet, superiet och våldet. Tidsepoken är främst 1700 och 1800-talet i Österbotten. Frieriet hade sina speciella riter och lekar; därom är kanske inte så mycket att säga utan jag vill ta upp det grasserande våldet och det tygellösa superiet på sina håll.

På 1700-talet ersatte brännvinet till stor del ölet och på 1800-talet fanns tillåten husbehovsbränning av sprit. Det söps friskt på sina håll även om norra delarna av Östebotten var mera sedliga. Det hela ledde ofta till slagsmål och inte sällan fick folk sätta livet till genom att bli knivstuckna eller ihjälslagna med tillhygge. Sådant förekom också i våra trakter.

Fejder mellan byar var vanligt förekommande och framför allt skulle utbys friare akta sig så att de inte åkte på en omgång om de påträffades av byns ungdomslag. Ungdomslagen hade till uppgift att försvara byns heder och ära vilket ledde till regelrätta bataljer mellan byar. Raider gjordes till andra byar varvid vandalisering, slagsmål och tumult lätt uppstod. I boken omtalas ett konstant inbördeskrig.  Alkoholen hade sin beskärda del i våldet.

Ibland bildades rena terrorgäng vars största nöje var att supa och slåss, inom och utanför egna byn. Osökt kommer jag att tänka på nutida fotbollshuliganer.

Dödstraff utdelades, de skyldiga fick slita spö och/eller sitta på fästning tills de erkände. Det kunde också löna sig att blåneka om det inte fanns tillräckliga bevis och vittnesmål. Då gick syndaren fri och fortsatte med sin dåliga vandel.

Länsmannen och prästerskapet försökte hålla pli på befolkningen men kom ofta till korta i sina strävanden. Det hände sig också att  dessa myndighetspersoner själva var flitigt begivna på flaskans innehåll. Småningom på slutet av 1800-talet lättade situationen och de värsta olaterna kunde stävjas även om österbottningarna hade rykte om sig att var slagsbultar och våldverkare.

Bokens författare har inte gjort egna efterforskningar utan boken är en sammanställning från andra böcker och forskningar i lättläst och ofta humoristisk form, inte minst genom teckningarna i boken.

Summa summarum, efter att jag läst boken, så är jag glad att jag lever i den tid jag gör. Allt var inte bättre förr och ibland var det rent eländigt. Till exempel var dråp och mord betydligt vanligare för 500 år sedan i Stockholm. Då förekom 80 mord per år och 100 000 innevånare medan det i nutid i Sverige (2012) är 0,7 mord/100 000. Det varierar naturligtvis per år men t.ex. 1970- och 1980-talen hade klart större antal fall med dödligt våld mot kvinnor än nuvarande decennium. Trenden är klar, det var betydligt våldsammare förr i världen och mörkertalet förmodligen mycket stort.

Jämför man mellan Sverige och Finland så leder tyvärr Finland (2012) med 1,6 mord/100 000. Jag utgår från att inte alltför stora förändringar skett fram till i år utan proportionerna är ungefär de samma. Dock vill jag påstå att Österbotten idag är ett av de mest trygga och fridsamma områden som finns på vår jord och just därför vill jag leva nu och inte i mitten på 1800-talet.

Kan vi vara överens om att det i det stora hela inte var bättre förr? Eller, om man vill nyansera, vad var bättre förr?


Ny karta visar var i världen du riskerar att bli mördad – Finland flest mord i Norden    

Historiskt sett minskar våldet

 

Intressant bok som kan köpas, lånas och läsas.

Annonser

Doris, vargen och elektroniken

Idag hände det grejor! Inga stora saker men flera små saker.

Först på morgonen medan solen steg upp i öster drömde jag om vargen. Vargen och Doris. Doris är en liten hund som är min niece Stinas hjärteknip. Möjligen är det en dvärgschnauzer, vad vet jag, men himla trevlig typ. Min svåger, på andra sidan vägen, har kärat ned sig totalt.

Återgång till drömmen.  Vargen kom springandes och jagade Doris. Doris var alldeles vettskrämd och sprang det snabbaste hon kunde. Just när vargen var fatt Doris tog den ett jättehögt skutt, minst 20 meter upp i luften; vargen alltså. Just denna manöver gjorde att Doris åter hann undan. Själv stod jag lugnt och filmade hela händelsen. Vad kan detta betyda?

Ikväll träffade jag Doris och hon såg oförskämt pigg ut. Kanske lite rädd och fundersam över min nya investering?

Förmiddagen ägnades en stund åt buskröjning. Byn skulle vara helt översållad av buskar om vi inte höll efter dem. Mygg, stenar och buskar finns det massor av i våra trakter. Passligt väder för sådan verksamhet, inte för varmt men solen sken ändå. Fast myggen har hållit sig borta ännu. Knacka i trä!

Sedan började jag på med en liten döstädning. En massa utrangerad elektronik som stod och skräpade här och var i huset. År med ständigt nya grejor skapar också sådant som blivit överflödigt. Ofta fullt fungerande apparater men hopplöst föråldrade även om de inte är mera än 10 år gamla.  Ok, några var visst ännu äldre.

Bakom den gamla tjock-Tv:n, fullt fungerande, som jag först hade i åtanken att göra mig av med, fanns ännu mera elektroniska prylar: VHS-spelare, dataskärmar, uttjänta tangentbord (jag måste ha skrivit massor), telefonmodem, skanner och jag vet inte allt vad.

Det slutade med att jag ringde svåger och frågade om han inte kunde komma med sin skåpbil och vi kunde körde hela högen till Stormossens återvinningsstation i kyrkbyn? Sagt och gjort, vi lastade hans skåpbil med värdefull elektronik och körde allt till skroten. Tänk så många timmar jag jobbat för att få ihop till allt detta och som nu – det mesta i fint skick- inte är värt fem öre!

Möjligen kan någon stackare i Afrika tycka att detta är fina fisken med koppar och eventuellt andra metaller att utvinna genom hälsovådlig hantering? Jag såg ett TV-program om detta för några dagar sedan på dansk TV. Export av uttjänt elektronik från Europa är förbjuden men ett och annat slinker ändå genom.

Nu förstår jag att alla sitter på helspänn och väntar på vilken investering som gjorde att Doris var/är lite rädd.

Jo, jag köpte en ny skruvdragare med två batterier, belysning och nätt surrande ljud. Den gamla skruvdragaren, fullt fungerande men med batterier som inte kunde ersättas, fick Stormossen ta hand om. Kanske jag använt min ”trotjänare” totalt en halv timme.

Man kan bli deprimerad för mindre men imorgon får jag nytta av min nya skruvdragare i max två minuter. Alltid något, små hemmaprojekt som den är avsedd för enligt reklamen.  Och sedan skrotar vi den! Nä, nu skojade jag allt; något längre skall jag allt ha den.

Har du elektroniska, fullt fungerade grejor liggandes hemma hos dig bara för att du inte nänns göra dig av med dom?  De som helt enkelt är uttjänta trots att de inte har alltför många år på nacken.


Margareta lär oss att döstäda 

Fina Christina – här kan ni kolla vem Doris är

Se så snyggt och fint det blev i åkern! Nyss var här videbuskar som horisonten skymde.

Fyra datorskärmar, tre tangentbord, en skanner, VHS-spelare, en tjock-TV  och kanske något till som jag glömt. Svåger var imponerad och tog en bild.

 

Vy på kort

Tiden går fort nu. Nyss var det vinter och snö, nu är det sommar och löv. Våren gick över i sommar på några dagar medan jag var på resa.

Igår klippte jag gräsmattan för första gången denna säsong, två veckor tidigare än ifjol. De första blommorna som dök upp i gräsmattan för någon vecka sedan är redan historia och snart är det midsommar. Tro mig, timmarna är långsamma med dagarna går fort.

Igår fick sister Jane mitt vykort som jag skickade från Albuferia förra måndagen den sjunde. Nio dagar för ett vykort att ta sig från Portugal till Finland. Tur att åtminstone någonting går långsamt.

Att få vykort nu för tiden är en sällsynthet. Jag kan inte påminna mig senast jag skulle ha fått ett vykort. Just därför tänkte jag glädja någon med ett vykort från min resa. Jag skickade fyra. Att det tog nio dagar förvånade mig.

Förr i världen var det en stor händelse att åka på semester till södern och naturligtvis hörde det till att skicka vykort för att uppmärksamma resan och visa hur fint det var där långt borta i södern. Idag skickas en mobilblid på några få sekunder eller varför inte en live chat direkt. Varför då skicka ett vykort?

Jag skickade vykorten för att glädja ett par äldre släktingar samt överraska mina grannar. Bryta trenden något.

När fick du eller när skickade du senast ett vykort?

Titta där om inte resenären himself med en delfin i tryck medan en knölval gästade farvattnen hemmavid. Det senare var en sensation.

Två gåvor

Visst är det trevligt att ibland får små, oväntade gåvor bara så där? Senast det hände mig var för några dagar sedan. Två gåvor till och med.

Svåger, han som var med på resan, hade köpt en liten skrift med information, kartor och fakta om Algarve. Frid och fröjd ända till jag upptäckte att hans nyförvärv inom reselitteraturen var avfattad på tyska. Hans kunskaper inom tyska är ytterst begränsade varför det var honom till besvikelse. Han hade nämligen tänkt sig ett alster på engelska.

Eftersom jag förstår en del tyska försökte han avyttra boken till mig men förhöll sig kallsinnig till mitt skambud på halva priset. Ända tills sista dagen när jag fick boken i gåva. Se där, även från detta resmål fick jag en läcker infoskrift med mig hem. Bara att tacka och bocka!

När jag kom hem väntade en gåva till. Även detta en bok. Sister Jane och svåger, de på andra sidan byggdevägen, har nämligen besökte den trevliga staden Piteå uti Norrbotten. Svåger sjunger nämligen i kör och nu hade kören gästat sagda stad för ett framträdande. Sis, förutom att hon käkat palt, hade på ett loppis upptäckt en billig bok som hon trodde skulle intressera mig och förvisso, hon träffade rätt.

Boken heter ”Norrbotten – värt en resa” med text av Ulf Boström och handlar, som titeln antyder, om Norrbottens sevärdheter och märkvärdigheter. Boken är från år 1995 men det mesta som omnämns torde finnas kvar. Som t.ex. Malören (inte ett missöde utan en liten ö utanför Kalix), Rådhustorget i Piteå, Ladriket i Avan, Gallejaur (det stället har jag besökt), Nasa silverfjäll, Vuollerim, Ájtte (fjäll- och samemuseum i Jokkmokk som jag också har besökt), Brudslöjan, Suptallen, Treriksröset och mycket mera.

Det blir att studera boken ingående kommande vinter så att jag kan lägga upp en spännande roadtrip sommaren 2019. I sommar lär det inte bli av, eller vänta nu, visst skall jag ditåt, men i ett ärende som inte medger alltför många sidosprång. Återkommer till detta längre fram.

Igår besökte jag villan för första gången denna sommar; jag såg två svalor igår så då är det sommar! Isen har gått fort och nu låg fjärden blank och fin. Räfsade löv från stigarna runt min strandbastu och såg framför mig en del underhåll som skall göras. Främst målningsarbete.

Denna första sommar som friherre kommer jag att tillbringa betydligt mera tid vid min sommarstuga än tidigare år. Om jag hinner, ha, ha.

När fick du senast en oväntad gåva som du uppskattade? Eller gav en spontangåva till någon?

En vy som jag sett många gånger men som jag inte tröttnar på, Kalotfjärden.

Nytt att läsa

Härligt att sitta på varma strandstenar i sommarkvällen

Summering av resan

Så återkommen till hembygden i morse, 11 timmar försenade.  Flyget kom iväg närmare midnatt och landade halv sju efter en något tröttsam färd. En och annan kritisk röst på grund av förseningen men de flesta verkade ta det med ro.

Sömn blev det inte mycket av och så var luften kvav inne i aeroplanet. Istället blev det två kortare tupplurar under dagens lopp.

En kort summering av resan. Charter är kanske inte min typ av resa. Visserligen var det inget fel på själva resan som sådan, boendet toppen och så hade jag trevligt ressällskap av sister Jane och svåger. Inte så att vi hänge ihop som långhalm och lera men vi dinerade ofta ihop och så var det vissa valda delar som vi gjorde ihop. Passade mig utmärkt.

Som jag uppfattar charter till söderns sol så består den till stora delar av sol och värme, bad, slappa dagar och avkoppling, mat och kommers, utflykter till viss del och en massa andra turister som bara dräller omkring. Inget fel med det om man gillar den mixen.

Själv är jag ingen sol- och badmänniska. Visst är det skönt med lite värme, inte tu tal om det, men jag håller mig helst i skuggan. Solbränd blir jag ändå så det räcker. Maten kan vara god men är också ganska standardiserad även om fina överraskningar kan dyka upp beroende land och kultur. Handel med diverse krimskrams undanber jag mig. Utflykter vill jag helst fixa själv även om jag ibland också kan delta i bussutflykter per dag eller några timmar. Jag åker helst lokaltrafik, inte enbart på grund av priset, utan också för att se vardagslivet på nära håll från en annan vinkel än från en luftkonditionerad turistbuss.

Lättklädda turister i all ära men jag är mera intresserad av locals och deras vardag och liv i den mån jag får insyn. Helst har jag också ett program av något slag som fyller dagarna, kulturellt eller enkla naturscenerier som spontant dyker upp. Varför inte något med musikaliskt innehåll?

Jag är rädd att jag efter några dagar blir uttråkad på en regelrätt turistort eftersom jag inte finner nöje i att ligga vid poolen eller på stranden.

Albufeira kan rekommenderas för den vanliga charterturisten. En ort bland många andra i Europas sydländer.  Ett minus som kan upplevs är backarna och kullarna man måste klättra omkring på. Ganska jobbigt på sina ställen men ständerna är fina, betjäningen bra och locals, de få jag kom i kontakt med, verkar beskedliga. Även busschaufförerna på lokaltrafiken såg ut att i allmänhet kunna engelska, bra eller i någon mån. Fast busstidtabellerna för lokaltrafiken var svåra att hitta. Eller rättare sagt, de finns inte alls.

Rent och snyggt samt tryggt, vad jag kunde förstå. Ytterst få poliser i gatumiljön. Någon demolerad trottoar men sådant hör till. Ett och annat rivningsprojekt men annars en stilig, liten stad. Finns flera av dem längs kusten.

Som sagt, jag är mera ensamresenären.  I planeringsskedet finns nu en resa i snar framtid som är något mera äventyrlig än en charterresa till Algarvekusten. Vi får se hur den slutar. Nu slutar dagen och jag hoppas jag får sova ikapp denna natt. God Natt!

Låt eller olåt?

Jag tittade faktiskt på TV igår kväll. Melodischlagerfestivalen gick ju av stapeln och jag tittade de första 20 låtarna, tills Sveriges låt spelats, och sedan tappade jag intresset. Jag säger inte att det var dålig musik som spelades men det var inte direkt min musik. Jag tyckte helt enkelt att det var för enahanda och för mycket show (spektakel) kring det hela.

Finlands bidrag (Saara Aalto) har ju som sig bör hyllats i Finland men själva låten var det inget speciellt med. Fast hon har fin sångröst så hamnade hon nästsist. Vinnaren Israel vet jag inte heller om den var så mycket bättre. Men smaken är ju delad som baken.

Sedan har vi drabbats av en rejäl försening när vi skall hem senare idag. Hela 11 timmar senare än planerat lyfter förhoppningsvis flyget norrut vilket innebär att vi landar först på måndagsmorgonen i Kronoby. Tråkigt för de som har tider att passa på måndag, t.ex. arbete eller annat, men för mig gör det inte så mycket. Det blir ju en dag till i solen fast jag hade nog hellre tillbringat den hemmavid. Det är ju nästan varmare där nu men solen är intensivare här för de som vill bättra på solbrännan.

Synd att jag är tvungen att checka ut redan kl. 11 från hotellet och sedan fördriva tiden på stan men det gäller att göra det bästa möjliga av det hela. Är man optimist så tänker man att allting har en mening, så även denna extra dag i Albufeira. Ja, så får det bli.

Kanske det blir att mest sitta på en sten och uggla idag? Eller?

Samtal på stan

Vistelsen i Albufeira på Algarvekusten i Portugal närmar sig slutet och imorgon söndag äntrar vi flyget på Faros flygplats för att susa hemåt. En hel dag återstår dock och den kommer jag att använda till att ströva omkring i sakta mak och fotografera.

Jag träffade igår kväll på en tysk man från Bayern som också hade fotografering som intresse. Han pratade en utmärkt engelska så jag fick inte tillfälle att öva min tyska i någon större omfattning.  Han verkade vara en duktig fotograf som också haft utställningar och är omskriven i tidningar. Jag fick nämligen hans visitkort så jag kunde forska lite på nätet om honom. Dock fanns inte speciellt många av hans bilder publicerade på nätet. Han verka ha ungefär samma ambitioner som jag vad gäller motiv och utförande. Vi samtalade en god stund om vårt gemensamma intresse.

Han menade också att Albufeira är en engelsk koloni för deras andel av turistandet här är så dominerande. Holländska, danska och en del franska kan också höras men ganska litet svenska och tyska. Och finska har jag bara hört från grannarna inunder min lägenhet.

En hel del engelska grabbgäng kan både ses och höras men också grupper med yngre engelska kvinnor, typ möhippor.

Ett något kortare samtal infann sig tidigare på dagen när jag var på väg till hamnen här i Albufeira. Det var en hantverkare som hängde i ett fönster på andra våningen i ett hus. Han uppmärksammade mig med att jag skulle ta ett foto av honom och det gjorde jag. Troligtvis höll han på med kakelarbete och han var från Moldavien. Han kunde en stapplande tyska och ville veta varifrån jag kom. Finland svarade jag och det tyckte han var bra: Finnland sehr gut. Sedan ville han veta vad jag tyckte om Ryssland och skrattade. Jag vet inte riktigt hur jag skulle tolka det så jag bara skrattade tillbaka. Moldavien som nation är ganska ryskvänligt men det innebär ju inte att alla där är det.

Samtal blev det också med sister Jane och svåger på gågatan nere i gamla stan. Politik som är svågers favoritämne tröskades en god stund medan vi intog lite förfriskningar.  Ljudnivån var ganska hög för där satt också ett par engelska gäng som inte direkt var tystlåtna av sig. Pratglada men inte otrevliga.

Vädret har varit varierande under veckan. Mycket sol och varmt för det mesta men nu verkar det som om det är till och med varmare på hemsoporna. Idag lovar prognosen hela +24 hemmavid och det är mera än vad som förväntas här. Kanske vi hinner njuta av värmen några dagar hemma också?

Naturligtvis några bilder levereras också!

Stranden i Albufeira är inte så dum för de som gillar att ligga och steka sig. Dock är det ännu inte säsong här så det är gott om plats.

Hamnen för fritidsbåtar och de båtar som går på kryssning med turister ut en sväng på havet eller längs kusten.

Nere vid hamnen fanns det en hel del serveringar och restauranger för de törstiga och hungriga.

Här en som solar fotsulorna.

Snart var han dock igång med annat. En livad typ.

På kvällskvisten var det ett gäng festglada engelska damer som skulle ut på galej. Möhippa gissar jag med tanke på attiraljerna de fraktade med sig. De bor på andra sidan gatan och hade beställt en hoper taxibilar.