Stekt strömming

Just som jag stod och beundrade alla hyllmeter med pasta och makaroner ringde sister Jane. Ringsignalen skar genom luften klar, gäll och uppfordrande. Hon bjöd på strömming. Färdigt rensad men jag fick steka själv, sa hon. Snålvattnet rann till och utan större tveksamhet lovade jag att hämta en bunke senare på kvällen.

Så gott stekt strömming är!  Bara att vända i mjöl, salt och citronpeppar; stekpannan nästa. Citronpeppar är mitt eget påhitt. Några minuter på varje sida. Så enkelt!

Väl hemma sattes stekpannan på spisen och strömmingarna lindades in i mjöldammet. Rent smör, för att smörja panna, fanns inte i kylskåpet men det fick gå ändå med en blandning av smör och olivolja. Konsten att få strömmingarna vackert gyllenbruna är inte allom givna. Det fordras träning och kännedom om spisens karaktär och egenskaper. Jag lyckades si så där med utseendet men smaken var gudomlig! Som jag smaskade i mig!

Inga verktyg utan med fingrarna greppades strömmingarna på fatet. Rev loss en sida, smakade och njöt. Lite som ett vilddjur.

Makaroner må vara billig mat men egen fiskad strömming kostar nästan ingenting förutom arbetet. Ibland får man den till skänks, som idag.

Rensad strömming
Rensad strömming, inte så aptitlig i detta tillstånd men saltad, stekt eller rökt är den en delikatess.
Stekt strömming
Här gäller det att ha konsten inne. Inte silverblank, inte bränd utan härligt gyllenbrun.
Stekt strömming
Stekt strömming från Kvarken, tomat från Närpes, low carb bröd från Andreas Knips bageri, ost från Allerum och öl från Malmgårdens bryggeri i östra Nyland; kan det bli bättre en fredagskväll?

Att ensam dö, vem bryr sig?

En man dog i pjäsen, så också en man i vår by helt nyligen. Ensam och inte nog med det.

I lördags såg jag teaterstycket Tjärdalen på Sagateatern i Umeå. Ett teaterstycke efter Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953 framförd av Riksteatern. Sara Lidman är en av mina favoritförfattare och även om jag långt ifrån har läst allt hon skrivit har jag läst tillräckligt. Hon är suverän!

Boken och pjäsen handlar om en tragisk händelse i en liten, fattig by med det fiktiva namnet Ecksträsk, förmodligen i Västerbotten varifrån Sara kommer. Midsommar närmar sig och en av byns bönder har byggt en tjärdal för att tappa tjära till försäljning med vilket han skall rädda sig ur skulder och armod. Byns odugling Jonas hittas skadad i tjärdalen med krossade ben och alla drar slutsatsen att han genom medvetet illdåd saboterat Nisjs mödosamma arbete och fått tjärdalen att rasa. Nils hette han men kallades Nisj, insjuknar i epilepsi och tror sig möta djävulen som vill honom illa, något som predikanten Blom inte är sen att utnyttja i sin mission. Nisjs sjukdom utlöstes kanske av choken vid synen av sin förstörda tjärdal?

Några bönder bär hem Jonas, även kallad Räven, till hans stuga men gör inte mycket mera än så och överlåter skötseln till grannen Vela (Vendla). De har ju sitt att tänka på och Räven har ju inte varit Guds bästa barn. Vela gör så gott hon kan men Jonas är svårt skadad och drabbas av kallbrand. Han är döende när byns allt-i-allo Petrus får nys om saken och kallar på läkare som konstaterar att Jonas kommer att dö. Det är då läkaren uttrycker sin indignation över byns försummelse att hjälpa Jonas: ”Hälsa byn, om ni inte själv är ansvarig, att den begått ett mord. Kollektivt mord.” – Jonas dog ensam, bara Vela sörjde barnsligt.

I boken och pjäsen finns många händelser som naturligt knyter an till det som sker och ger en breddad bild av livet i en liten by någonstans ”uppåt marka”. Petrus skulder till banken och byns handelsman, en ihjälslagen katt, småflickorna som går till handelsboden för att köpa karameller för sin 10-öring, transport av likkistan till kyrkbyn med diverse komplikationer, byns företagsamma men giriga Albert, Petrus möte med pastorn och deras ”vänskap”. Alla ordvändningar och uttryck, det dialektala som finns i Sara Lidmans bok. ”Kaffi” sade de, samma som i vår dialekt, inte kaffe. Alla målande beskrivningar av byn och vardagslivet. Så som bara Sara Lidman kan skriva.

Bokens handling bäddar för framgång på scen. Något av det märkliga och mäktiga är hur pjäsen framförs. Det är bara kvinnor på scen, trots att ett flertal män ingår i själva handlingen, undantaget för ett par manliga musiker. Scendekoren är sparsam, bara ett trägolv och en vägg. Skådespelarnas kläder ser ut att vara deras egna och inte de tidstypiska man kunde förvänta. Det om är pjäsens styrka är de moraliska frågor som framställs och skådespelarnas prestationer. Med så enkla medel är skådespelarnas förmåga avgörande. Resultatet blev enligt mitt tycke strålande! Enda jag kunde anmärka på var att musiken ibland var lite för högljudd.

De sju kvinnorna på scen spelade alla roller och det gällde att hänga med när scenen förändrades, speciellt som klädseln är i det närmaste densamma. Jag läste boken ifjol och hade därför något i minnet men deras excellenta framställning gjorde att man visste när en ny rollfigur gjorde entré och i vilket sammanhang. Själva Sara Lidman fanns med på scen och spelades av åländska Andrea Björkholm som också spelade doktorn och Efraim. Mycket bra rolltolkning av Sara gjord av Andrea men också Maria Salahs framförande av Petrus var grym.

Pjäsen spelades delvis ute bland publiken. Bl.a. fick vi sjunga psalm 81, ”Herren samla nu oss alla”, när minnesstunden för Jonas skulle hållas. Petrus som var en fryntlig och social person gjorde sin entré genom att gå in i publiken och hälsa än här, än där. Trevligheten själv, man förstod hans person. Han kom naturligtvis i den bänkrad där jag satt. Dock passerade han utan att ta min obetydliga person till besiktning. Tekniken att smidigt ta sig förbi alla sittande personer i stolsraden var imponerande.

Stolsraden, ja, den var Vilhelmina. Mitt sällskap i stolsraden upplyste mig om att i denna rad satt bara folk från Vilhelmina. Och så jag. Hedrande!

Mina tankar fladdrade omkring under pjäsen. Tog intryck, gjorde utflykter, drog slutsatser. I vår by dog nyligen en ensam man, utan anhöriga i byn. Det är kanske inget märkvärdigt, så sker ibland, men hans död och kropp upptäcktes inte förrän flera veckor senare. Ingen trevlig syn kan jag tänka. Sådant förknippas med städer och anonymitet. Men det skedde i vår by där alla känner alla. Någon hade sett en bil som hämtade honom; han var kanske på resa? Men han brukade inte vara på långvariga resor, han var 80+, och till sist tillkallades polis.

Frågan inställer sig hur vi umgås i dagens samhälle. Får alla människor plats, har vi tid för varandra, träffas vi eller sitter vi i TV-soffan, glider vi runt på nätet bland alla kontakter, jobbet tar sin tid? Vem har vi kontakt med? Jag vill på intet sätt dra parallell till Jonas i Tjärdalen men frågan infinner sig osökt: kunde vi i byn gjort annorlunda? Jag tror inte jag är ensam om den frågan. Kanske, kanske inte, det handlar också om ens egen aktivitet och synlighet. Faktum är att har man begränsat socialt nätverk finns risk att man faller genom maskorna och är man gammal, sjuk och ensam är det inte lätt.

Har vi råd och lust att hjälpa de som är utsatta, de som flyr, de ensamma? Nutida, mycket aktuella frågor i samband med flyktingströmmen till Europa. Hur behandlar vi våra medmänniskor, nära eller långt bortifrån? Borde vi stanna upp och fråga hur folk mår, ta oss tid, kasta fram ett skämt? Bara ett hej. Se varandra i ögonen. Vem är värd vår uppmärksamhet? Pjäsen utspelade sig för länge sedan men frågeställningarna är ständigt aktuella.

I boken och i pjäsen finns en mening som etsat sig fast i mitt minne: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Jag skulle vilja modifiera den något: ”Såvitt man är en människa måste man bry sig”, för om man inte bryr sig, vad är man då?

Tjärdalen drar runt i kungariket fram till den 30 november. Carolina Frände regi. Sevärd! Inte heller musiken att förglömma, det är ju en musikteater. För de som har Spotify finns också tre sånger från föreställningen med Jonas Svennem, Iiris Viljanen och Leslie Tay i albumet ”En pelikan på myren – sånger från Tjärdalen” 

Turnéplan finns på Riksteatern hemsida.

tjardalen-umea-2016-09-24
Skådespelarna tackar för sig.

Söndagsnöje för seniorer?

Jag har i helgen uppehållit mig i Umeå, Björkarnas stad. Så vackert lövträden lyser i solskenet jämfört med hemma där de är bruna och tråkiga. En svampsjukdom lär ha angripit björkarna i Pampas. Därav det föga uppmuntrande utseendet.

Wasalines färja avgår inte idag (söndag) från Holmsund därför att den skall på varv i Estland för underhåll och reparationer under ett par veckors tid. Därför blir det en annan väg hem och massor med extra tid på eftermiddagen idag.

Jag är ingen stor vän av att besöka köpcentra och butiker och allra minst är jag något IKEA-fan. Men även den mest inbitna motsträviga kan ändra sig.

Sagt och gjort togs bussen från Vasaplan till andra sidan älven och efter 12 mintuter var vi framme. Smidigt och enkelt. Dock fick jag en liten tankeställare när jag skulle betala biljetten. Damen bakom ratten frågade nämligen: Senior eller vuxen? Alltså, den situationen har jag inte varit med om tidigare och den kom nästan som en chock. Senior eller vuxen? Det låter nästan som om man omyndigförklaras om man inte svarar vuxen. Ordvalet kunde kanske vara ett annat. Seniorbiljett eller fullpris, kunde vara ett bättre alternativ.

Och till på köpet, ser jag så gammal ut att jag redan nu kan tas för pensionär? Visserligen fyllde jag år senaste veckan men ändå. Kanske jag, förhoppningsvis, bara såg lite trött ut? Eller var det för att jag skulle ut till Ikea och dessutom bar hatt? Ett billigt söndagsnöje för pensionärer? Tiden går och vi med den; finns det någon föryngringskur? Fast i sinnet känner jag mig betydligt yngre och är ibland både lekfull och fånig.

Håhå jaja, vilken marsch det blev genom IKEA:s möbelland trots att jag försökte skynda på och inte fastna på alla ställen. Möbler och husliga tillbehör finns det i mängd och massor så har man ett tomt hus och en tjock plånbok så går man inte tomhänt härifrån. När man så avverkat övre våningen, inklusive ett besök i restaurangen, så tar man trappan ned till kassorna; trodde jag. Nehej, nu fortsatte en ny runda genom plocklagret och alla avdelningar med korgar och hyllor med varor av mindre format och för en billigare peng förrädiskt utplacerade för den som inte hittat något bland möblerna. Något måste man ha med sig hem! Jag klarade mig dock helskinnad ut genom kassorna!

En snabbtur togs också genom det angränsande köpcentret Avion med mera än 80 butiker. Här säljs allt från leksaker till bilar. Alla stora affärskedjor är representerade. Ett plan är enbart för mode. Ett paradis för damerna, kan jag tänka. Själv var jag nära klaustrofobi.

Som sagt, solen skiner i Umeå denna söndags eftermiddag och snart väntar en tur i det blå innan jag åter är i hemprovinsen.

20160925_ikea-umea2
Köparnas Mekka! Både stadsbussar och bussar längre bortifrån stannar här. Bara att kliva av gå in och handla och fortsätta dit man hör hemma. Transferbussarna till Wasaline stannar också här.
20160925_ikea-umea-kottbullar
De obligatoriska köttbullarna med mos avåts. Dock måste jag säga att Wasalines köttbullar i cafeterian är betydligt godare! Men  å andra sidan är deras potatismos är för bedrövlig, där vinner IKEA klart över Wasaline.
20160925_ikea-umea
Så här trevligt bodde jag i helgen! Nåja, nu ljög vittnet. Bara ett exempel på vad som säljs på IKEA. Många sådana rum fanns det. Men jag hade gott kunnat tänka mig att bo sådant. En välfylld bokhylla hör till varje  bildat hem.

Den gula randen

I fredags när jag körde hem efter jobbet kunde jag konstatera att landsvägen genom byn fått nya, fina mittmarkeringar. Bra så för de gamla har varit borta i år och dagar vill jag påstå. Att vägen är minst sagt krokig visar de talrika och långa gula markeringar som förbjuder omkörning. Det är inte på många ställen man kan göra en säker omkörning. Därtill skall man ha god kännedom om vägen och veta exakt när man kan sticka förbi. Fint i alla fall att markeringarna är på plats inför höstmörkret med regn och rusk. Det är betydligt lättare att köra i dåligt väder om vägmarkeringar finns. Bara att följa den gula randen.

Jag kom att tänka på en Bellman-vits som vi som barn brukade berätta. En ganska enkel under-bältet-vits som gick ut på att Bellman fått lös mage och inte kunde hålla sig varför det var enkelt att följa hans färd. Bara att följa den gula randen. Den tiden tyckte vi barn att sådana vitsar var roliga. Idag får jag väl säga att min uppskattning av humor har ändrats och får vi hoppas förbättrats. Berättar förresten barn Bellman-vitsar nu för tiden eller är det ett glömt kapitel?

Gul är också månen. Fullmåne denna helg. Jag gjorde igår kväll ett försök att fotografera den gula, glada gubben när han gled upp över horisonten i öster men si det var inte det lättaste. Det finns hur många fina månbilder som helst på nätet men hur få till det? Jag lyckades inte speciellt bra.

Hösten är här och det blir inte många gånger till som gräsmattan behöver klippas. I morse noterade jag +0,7 C. Alltså ingen frost ännu på backen där jag bor men bra nära är det. Gräsmattan klippte jag igår och passade då på att ha min Sports Tracker-app i telefonen igång. 2,7 km gick jag fram och tillbaka innan gräsmattan var klippt. Också motion. Jag gick en ytterligare en sväng på en sidoväg för att få ihop dagens 5 km till Gåkampen.fi. Men då fick gräsklipparen stanna hemma.

Månen
Månen på väg upp igår kväll. Liten och ynklig på bild när jag strävade efter att få en stor och detaljerad bild. Trots att jag använde mitt 70-300 objektiv. Denna bild är dock inte zoomad.
grasklippning-2016-09-17
Så här såg det ut i appen efter att jag klippt gräsmattan. Man kan bli snurrig för mindre men Sports Tracker klarade av att visa banan jag gick. 2,7 km!
Oxkangar
En vacker dubbelkurva mitt i byn. Här kör man inte gärna om.

Spegel, spegel på vägen där…

Som jag ikväll spatserade vägen fram föll mitt öga på en spegel; eller var det en spegel? Något låg där och blänkte bland de gulnande höstlöv som funnit för gott att lägga sig tillrätta för väntan på köld och snö, på återgång till jorden. Där fanns något som fångade min blick och jag böjde mig ned för att se. ”Spegel, spegel på vägen där, vem i världen vackrast är…?”

Det var ingen spegel, det var en osthyvel. Lite sned i skaftet men bladet var alldeles blankt och speglande. Varför låg den där i dikesrenen, mitt i skogen, mera än en kilometer från närmsta hus?

Jag tog inte med mig osthyveln hem, trots att den gott hade kunnat gå att använda.

Istället borrade jag ned skaftet i sanden och riktade bladets bredsida längs med vägen. Kanske någon bilist kommer körandes i mörkret och får se en reflex från osthyveln i strålkastarnas sken och tänker, vad var det? En signal från mig till dig du okända, som ingen vet när, varför och om så sker. En kort sekund av ljus, sedan blir allt mörkt och tyst igen. I fjärran försvinner bilen. Kanske.

20160912_osthyvel
Ser ni inte, zooma in! Det är ett ansikte, lite skevt men de pigga pepparkornsögonen finns där och leendet är brett!

Gåkampen.fi

Igår var det riktigt gråväder med dimma, småregn och oktoberkänsla. Idag blev det dock betydligt bättre och solen tittade fram en stund på eftermiddagen och det kändes riktigt varmt och skönt. Britt-sommar!

Jag tog en promenad till Hellnäs sund. 6 km tur och retur. Riktigt bra för hälsan och humöret men också för att jag har anmält mig till gåkampen.fi på nätet. Tanken är att gå/springa/stavgång 5 km per dag och rapportera det på deras hemsida. Det handlar om att uppmärksamma miljön i Östersjön och att aktivera folk till motion. Virtuellt skall vi gå runt Östersjön fram till 19 november. 2509 deltagare finns i denna stund och redan har vi tillsammans gått 172 950 km på kampanjens andra dag. Målet är 5 milj. kilometer.

Varannan vecka lottas ut fina priser till de som rapporterar sina prestationer med bl.a. resekuponger.  Jag vill ju gärna resa så varför inte?

Inte för att jag tror att jag kommer att gå varje dag men så ofta jag kan. Jag stannade till vid flera ställen och tog bilder, snackade med folk och trivdes. Sånt som man kan göra i en by en sömnig söndagseftermiddag. När jag kom hem blev det middag med tupplur.

Så anmäl er gärna till Gåkampen.fi så går vi tillsammans. Så mycket eller litet som man vill.

Byholmen
Byholmen. – Det syns på träden att hösten är här även om det ännu finns mycket grön .
Hellnäs
Hellnäs. Playan låg dock tom och grill-  och glasskiosken har stängt för denna säsong.
Gammel-gården
Gammel-gårdens äpplen samlade i en hög, vackert solande sig i höstsolen.

Mina bilder från färden genom Norrland 2016

Av alla de bilder jag tog under min roadtrip Norrland augusti 2016 har jag valt ut 145 stycken för visning på min Flickr-sida. Ganska mycket jobb bakom men nu går de att se för alla och envar.  Bättre det än att de ligger på en hårddisk och skräpar till ingen nytta. Vissa har ni säkert sett tidigare på bloggen men de flesta är nya skulle jag tro.

Det var en fin färd med början i Holmsund den 1 augusti och som slutade den 10 augusti på samma ställe, hamnen där Wasaline lägger till. Fast egentligen så började äventyret först i Nordingrå (Kramfors) med besöket på Mannaminne. Sedan blev det Högbondens fyr, Urkult-festivalen (som har ett eget album på Flickr), Strömsund, Norråker, Marsliden, Vilhelmina och norrut via Storuman till Arjeplog och som avslutning körde jag hemåt via Arvidsjaur, Gallejaur och ett litet strandhugg i Missenträsk för att bese Sara Lidmans hus. Sara Lidmans Tjärdalen kommer jag att stifta närmare bekantskap senare denna månad. Inte som bok utan som teater.

Ganska avslappnande att köra mil efter mil på vägar som inte var så hårt trafikerade, lyssna på radio eller musik från USB-pinnen, stanna där jag ville, fotografera, beundra utsikten och heja på de renar som betade längs vägen. Inte så många fasta punkter på programmet och med ganska goda möjligheter att göra avstickare hit och dit. Men till Fatmomakke hann jag inte, tyvärr.

Bilderna går att se i helskärm via lilla knappen uppe till höger (troggle slideshow) och med tangentbordets F11-knapp om man så vill. Mellanslagstangenten används som pausknapp. Tryck F11-knappen igen om ni vill gå ur helskärmsläget. Ja, detta har jag tjatat om tidigare.

Bilderna finns i katalog Roadtrip Norrland 2016 på Flickr.

Nedan bjuder jag på en bild som inte finns med på Flickr. Den visar fotografen själv i egen hög person invid den mycket högre Oringsjötallen nära Mobodarna inte långt från Näsåker. Jag gjorde en avstickare dit i samband med att jag besökte Nävernäsans utkikstorn.

Vid Mobodarna kan man övernatta gratis i ett par av stugorna och uppleva något av fäbodlivets villkor. Enkelt boende med den lyx man själv kan tänkas bära med sig längs stigarna dit. Naturligtvis ingen elektricitet och vatten hämtar man från en kallkälla en bit bort. Ganska mysigt skulle jag tro men kommer man till Mobodarna sent på kvällen i skymning eller mörker så kan man nog bli lite skrajsen invid Oringsjötallen. Där hörs nämligen ett högt, knarrande läte som ibland blir liksom ett skrik och klagande. Jag hörd det på avstånd och tänkte vad är detta; är det vittran som försöker locka mig i fördärvet eller spökar det? Det visade sig vara en torrtall som lagt sig över ett annat träd högt upp i trädtopparna och när det blåste så frambringades dessa hemska ljud av friktionen mellan de båda träden. Enkelt, men i mörker kan man inte se detta och jag kan tänka att om man ligger vaken i någon av stugorna natten lång, ängsligt lyssnande på dessa tjut, så kan man få för sig vad som helst.

Oringsjötallen lär ha en omkrets på 3,2 meter och är ca.  350-400 år gammal.

PJ vid Mobodarna
PJ vid Oringsjötallen. Ett ståtligt träd som man gärna kramar.