Efter tio, den bästa tiden

Den bästa tiden på dygnet infaller efter klockan tio på kvällen så här i början av juli. Om det är fint väder. Då har dagen rasat färdigt och det stora lugnet infinner sig. Det finns även andra orsaker till att sena kvällen är bra. Egentligen hela sommarnatten.

En orsak är att gyllene timmen infinner sig vid denna tid. Ett behagligt ljus för fotografering. Inte så starkt utan varmt men ändå intensivt. En annan är svalkan efter en het och solig dag.

Jag har ett par kvällar åkt runt i provinsen och kollat in fina fotomotiv. Jag har lyckats så där men en och annan bild får väl godkänt. Lite trafik och ingen som förargar sig över att jag glider fram i 60.

En kväll åkte jag till Storsand i Monäs vid elvatiden. Soligt och fint men solnedgångens färgkaskad var kanske ändå inte den ultimata. Där träffade jag en kvinna som satt hopkurad på trappgången ned till sandstranden. Jag såg att hon hade en systemkamera och frågade på dialekt om hon var ute för att ta bilder. Om hon förstod vet jag inte men hon svarade på finska och bekräftade min aning att hon väntade på solnedgången i havet. Hon hade bara fotograferat i ett halvt år och var ivrig att utöva sin hobby och utvecklas. Blommor och solnedgångar är hennes specielitet just nu. Tacksamma motiv även för en nybörjare.

Hon var pratsam och vi fick oss en god stunds diskussion om fotografering, kameror och motiv. Samtalet gick hyfsat med min bristfälliga finska men hon pratade en enkel och tydlig finska. Troligtvis var hon ursprungligen någonstans från bortre Asien, kanske adopterad för jag kunde inte höra någon brytning på något annat språk. Men svenska verkade hon inte kunna.

Lustigt att jag som är inföding och hon med rötter långt bort ifrån; så var det hon som kunde finska perfekt, vad jag kunde förstå. Jag kände mig ändå rätt nöjd för jag hade pratat finska om än med många fel och funderingar. Det är nog det som det handlar om när man som nybörjare skall tala ett främmande språk, att våga säga fel, att fråga och be om hjälp. Kanske allra mest handlar det om att ha ett gemensamt intresse, något man verkligen vill prata om och få reda på. Det har jag också märkt i andra sammanhang.

Igår kväll var jag åter ute på tur. Fotomotiven ville inte riktigt infinna sig trots att jag sakta gled fram i landskapet. Åter solnedgång men det känns lite att upprepa sig. Inget djur såg jag heller förutom en lågt flygande svan. Tyvärr var jag inte beredd med kameran. Man kan ju alltid hoppas på att få se en varg. Så många som rapporterats borde väl även jag få se en? Björn har också nyligen setts trakterna så varför inte? Fast då sitter jag helst i tryggt förvar inne i bilen. Den är snabb som bara den om den blir ilsken och irriterad.

Sen sommarkväll är fin, det visste jag sedan tidigare. När jag jobbade i Saltgruvan och det var hett om öronen varma och svettiga sommardagar så brukade jag ofta åka ut till villan efter tio på kvällen för att ta mig ett svalkande dopp. Att sedan sitta och torka i kvällssolen var det bästa jag visste på hela dagen. Något jag absolut borde återuppta!

Stranden i Oravais fjärdsända igår kväll

Längs små skogsvägar jag smyga

Vår skärgård är ändå bra vacker. Vid Öjskat,

Bäcken vid Vassor fjärdsända

 

 

Annonser

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Arma raati, så mycket jag (inte) förstod

Igår fredag gjorde jag ett besök i provinshuvudstaden Vasa. Alltså, det gör jag ofta så det är ingen märkvärdighet men det som var anmärkningsvärt var att jag träffade två personer som tydligen inte kunde någon svenska alls. Det är inte så vanligt i Vasa inom servicebranschen men vem vet, en trend som förstärks framöver?

Först hämtade jag en bokhylla från Stemma möbelhandel i Vöråstan. Farbrorn som betjänade mig pratade ingen svenska men förstod så mycket ändå att han begrep vilket mitt ärende var. Jag pratade svenska, jag var ju kunden. Det kändes lite ovant att inte få betjäning på svenska i en affär i Vasa.

En stund senare besökte jag konsthallen som är belägen i stadshusets första våning. Vid ingången satt en herreman, förmodligen en skolad karl, bakom disken som inte heller kunde någon svenska. Jag hade en fråga om vilka som valde bilderna till utställningen ”Snapshot Vaasa Style – fotografering på österbottniskt vis”. Min finska var inte tillräcklig så jag provade på engelska och det begrep han. Men, tror ni inte att han fortsatte på finska som om ingenting hänt. Så mycket begrep jag i alla fall att det var ett råd (raati på finska) som valde ut bilderna. Tackar för den heltäckande upplysningen!

Utställningen bestod till stor del av gamla alldagliga fotografier från Österbottens museums samling, vilket var en liten besvikelse, men de nutida bilder som ändå fanns väckte mitt intresse. Bilder från skärgården. En del var riktigt bra, andra mera mediokra. Tanken slog mig, jag borde ha bilder som gott och väl kunde platsa här. Därav min fråga till mannen i bakom disken.

Arma raati, är ett dialektalt uttryck som betyder ungefär stackars idiot. Eller något sådant.

20161021_-fotoutstallning-vasa
Tyvärr fanns ingen mera utförlig förklaring om utställningen på deras hemsida så därför tog jag en bild av det som fanns i själva konsthallen. Bara att klicka och förstora för den som är intresserad.

Rådhuset i Vasa
Rådhuset i Vasa i vilket också konsthallen finns på första våningen, till vänster i bild.

Att tala med varandra

Hur svårt kan det vara att tala med varandra? Och speciellt om det är på ett annat språk än ens eget, för att inte tala om när man har aversioner mot ett visst språk. Enbart att visa god vilja kostar på.

Jag talar om riksdagens talman Maria Lohela från Sannfinländarna som ordnat så att engelska är språket när talmannen för Sveriges riksdag, Urban Ahlin, var på officiellt besök i riksdagen i Helsingfors. Tidigare praxis har varit att det är svenska som pratas när riksdagen haft besök från Sverige. Nu har Sannfinländarna än en gång strött grus i ett annars välfungerande samarbete bara för att en stor del av deras väljare och många partimedlemmar inte kan acceptera att svenska är ett av de officiella språken i Finland. En markering för att ha åtminstone något att visa upp för sina allt mera besvikna väljare. Det är för bedrövligt! – Läs artikel i Huvudstadbladet.

Många i riksdagen höjde på ögonbrynen. Svenska Folkpartiets Stefan Wallin trotsade påbudet och pratade svenska, likaså Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki, vilket länder till ära!

Igår när jag satt i baren på färjan över till Umeå slog sig ett finskt par ned vid mitt fönsterbord trots att det fanns gott om plats vid andra bord. Inget ont i det, tvärtom är det så vi borde göra när vi är ute och reser och rör på oss. De frågade på finska om stolarna var lediga, sedan var det slut på konversationen. Där satt vi en god stund och glodde ut på det delvis isbetäckta havet eller snurrade i stolen. Paret pratade lite med varandra men mig som var först på plats ägnades inte ett ord. Jag menar att något kunde de ha sagt som ”gäster” vid mitt bord.

Få se vem som håller ut längst med tystnaden? Jag förlorade. Kvinnan reste sig för att hämta något drickbart och då frågade jag mannen om han talade någon svenska. Jag frågade på finska och han bara ruskade på huvudet och förklarade att han trots att han var gammal vasabo så kunde han ingen svenska. Ytterst märkligt med tanke på att Vasa är en tvåspråkig stad och omkringliggande landsbygd till största delen är helt svenskspråkig. Inte är jag någon fena på finska men åtminstone något kan jag och det lilla jag kan försöker jag använda. Jag förstod inte allt han sade men han nämnde något om Krista Siegfrids, den finlandssvenska sångerskan som nyligen gjorde ett försök i den svenska melodischlagerfestivalens deltävling i Malmö. Vad jag förstod föll det inte i god jord att hon som finländare prövade sina vingar i Sverige. Tala om att ha en snäv syn på det gemensamma nordiska.

Part skulle bara ut på en liten nöjesresa till Umeå och bo på hotell en natt. Jag hoppas att de fick ut något av sin resa med tanke på deras bristande språkkunskaper. Förutsättningar borde de ha haft med tanke på sin bostadsort och att undervisning i svenska sker i finska skolor i Finland. – Jag får väl lägga in en brasklapp med tanke på att jag inte pratade med kvinnan och då kunde ha utrönt hennes svenskakunskaper. Å andra sidan sade hon inte heller något till mig så där blev det oavgjort.

Också flera yngre finska män steg på bussen från hamnen upp till Umeå. Perfekt engelska kunde några, inte ens en brytning hörde jag, men svenska var tydligen rena grekiskan för dem. Inte ens betala en bussbiljett kunde de genomföra på svenska. Hur har det kunna bli så här?

Det är viktigt att prata med varandra! Utan språk är knytnävarna nästa.

Busschauffören var språksam både på svenska och engelska. Ny rutt för bussen skedde för första gången med anledning av att IKEA öppnade i Umeå igår fredag. Tydligen en stor händelse i Umeå. Nu skall det köras köpsugna finländare från färjan till IKEA. Bussen var fullsatt men bara två steg av vid IKEA. Något kaos den första dagen som massmedia förutspått såg jag inte till.

Jag är den typen som gärna pratar med folk, även okända. Det är en egenskap jag ärvt från min far. Jag har lätt att få igång ett samtal, även i den berömda dödstysta hissen. I morse på väg till hotellfrukosten delade jag hiss med en flygvärdinna som efter ett inledande God Morgon glatt berättade dagens program för mig. Först till Stockholm, sedan till Las Palmas, övernattning där och så tillbaka för en fyra dagars ledighet i Luleå. Vad ledigheten hade för innehåll hann hon inte berätta för då nådde hissen entreplan. Bara för att jag inledde med ett: Jag ser att det blir jobb idag! med tanke på hennes klädsel.

Även på Umefolk som en bland många okända gick det lätt att prata med folk. Musiken hade vi gemensamt, annars hade vi inte varit där. Ja, det är delvis därför som jag är i Umeå denna helg, Umefolk, en av Sveriges största folkmusikfestivaler. Mera om detta lär väl komma i nästa inlägg men nu skiner solen i Umeå, lite småkyligt på gatorna men alltid finns det något att upptäcka en dag som denna.

umefolk
En helt oredigerad bild förutom ändrad storlek. Det är svårt att ta bra bilder när det är mycket folk, långa avstånd samt dåliga ljusförhållanden. Allspel som inledde Umefolk var helt underbar. En föreställning som alla bord få se!

Elisa, varför är du så finsk?

Vissa saker här i livet har jag svårt att byta eller bryta med. T.ex. min tandläkare, frisör, bank, morgontidning eller varför inte min Internetleverantör. Men nu är det gjort. Jag kommer att byta Internetleverantör, eller rättare sagt, jag har redan bytt.

Orsaken är funktionsmässig men också ekonomisk. Jag har senaste halvåret haft problem med att anslutningen brutits ibland när jag kommit in på t.ex. en blogg där det finns många stora bilder som krävt mycket bandbredd på en gång. Avbrottet har varat ett par minuter innan anslutningen åter fungerar. Mycket irriterande. Detta problem hoppas jag bli av med nu. – Att sedan folk lägger upp fullstora bilder på sina bloggar har jag svårt att förstå.

Ekonomiskt betyder det en lägre kostnad. Från knappa 50 euro per månad till 20 euro per månad. En hel del om man räknar på årsbasis. Från 24 Mbit/s till 100 Mbit/s och trådlös anslutning. Det betyder att jag kan ta med mig router och dator till sommarstugan och ha lika bra uppkoppling där som hemma. Ok, högsta hastighet är teoretisk och svår att nå men efter bytet visar mätning att jag fått dubbelt så snabbt bredband hemåt och 10 gånger så snabbt bredband vid uppladdning till 40 % av det gamla priset. Inte så dålig affär ändå. Uppladdningen kommer jag att ha stor nytta av när jag laddar upp videos på Tuben, vilket jag gör ibland.

Så är det, ibland måste man förnya sig. Den nya Internetleverantören? Jo, det är Elisa. Allt är frid och fröjd, bara en sak som inte är så bra med Elisa. Deras hemsida är helt på finska. Inte ett enda svenskt ord hittade jag och det tycker jag är mycket dåligt!!! Jag anser att företaget inte visar någon respekt för oss finlandssvenska kunder. Ibland måste man gå in på deras hemsida och kolla vissa saker. Många gånger är det småkrångliga saker och tekniska termer vilka kan vara knepiga redan på svenska för att inte tala om att man måste översätta dem från finska. Risk för misstag finns hela tiden. Detta var anledningen till att jag inte kunde beställa min nya anslutning via deras hemsida utan måste köra till Vasa för att få svenskspråkig service i deras butik. Servicen i deras butik i Rewell Center var mycket bra, där klagar jag inte, men varför kan inte hemsidan ha en svensk version. Kostar det så mycket mera eller är det ren nonchalans, lättja eller provokation? Kan det vara så att vi finlandssvenskar inte klagar tillräckligt?

Samma är det med många andra finländska hemsidor. Ta bara de stora researrangörerna. Tjäreborg, Aurinkomatkat, Detur…. Inte ett enda svenskt ord! Jag kommer då aldrig att åka charter med någon av dem! Som tur är kan jag fixa resor själv. Tacka vet jag Finnair som har en fördömlig svensk hemsida!

Oj, nu blev det mycket gnäll mitt i alla fröjd med den nya Internetanslutningen. Men så är det, som kund har jag rätt att i Finland också få svenska hemsidor från det stora rikstäckande företagen och från de mindre företag som befinner sig i svenska/tvåspråkiga områden och som har svenska kunder. Det handlar om kundrelationer, seriösa sådana. Detta är en fråga som borde tas upp i debatten med riksdagskandidaterna inför stundande val!

fastlagsbulle 2015
Dagen till ära tog jag en fastlagsbulle på ett närliggande café efter affären med Elisa. Visserligen en dryg vecka för sent men ändå. Bullen är inmundigad. Fler lär det inte bli i år. Javisst, mandelmassa fanns invärtes i bullen!

En inledning utan avslut

Jag läste en kort inledning på en artikel som Anna-Lena Laurén, Huvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva skrev. Tyvärr kunde jag inte läsa resten för då måsta man prenummerera på tidningen. Hbl i detta fall. Alltmera har artiklar på tidningarnas hemsidor blivit avgiftsbelagda eller så får man bara läsa ett visst antal per tid. Jag förstår att tidningarna behöver få in pengar till löner, hyror och annat men samtidigt begränsas spridningen av deras artiklar. Det är synd för mig som kollar ett antal tidningar varje morgon. De flesta från Finland och Sverige men även Berlingske Tidende från Köpenhamn.

Jo, citatet från hennes inledning var ”En minoritet måste alltid tänka på sin överlevnad, något som är obegripligt för trygga majoriteter.” Jag kan bara hålla med för jag tillhör själv en minoritet och vet hur viktigt det är att säkra sin överlevnad och frihet. Det finns många olika minoriteter men för den som tillhör majoriteten inom ett område är det svårt att förstå minoritetens klagan, uppror, känslighet och gnäll. Minoriteten uppfattas som otacksam, jobbig och självupptagen.

Minoriteten måste slå vakt om sin särart annars slukas den snart av majoritetens norm. Detta gäller speciellt de språkliga, kulturella och religiösa minoriteterna. En annan sak är de etniska och sexuella minoriteterna för de går inte att utplåna så enkelt i ett civiliserat samhälle men de kan utsättas för persona non grata eller diskrimineras hårt.

Själv är jag finlandssvensk och därmed del av en språklig minoritet i Finland. Det låter kanske enkelt men för varje år så naggas vårt språk i kanten och majoriteten höjer förvånat på ögonbrynen om vi vågar påtala våra rättigheter, innan de flesta lunkar vidare med en gäspning. I värsta fall få vi oss pålästa att i Finland tala vi finska eller så får populister bränsle på sin brasa. Jag menar, normen är finska i Finland, därför uppfattas andra språk som jobbiga, onödig och kostsamma. Sak samma är det med färgade personer som bedöms som främmande, farliga och annorlunda. Innerst inne är vi samma människor men minoriteten måste kämpa för sin identitet. Det blir obegripligt för majoriteten, som visserligen kan störas av visuella och audiella skillnader, men som ändå lever kvar i sin trygga värld, för de är normen.

Tilläggs bör att visserligen får minoriteter i Finland kämpa för sin existens, precis som i alla anda länder, men förhoppningsvis finns ändå tillräcklig tolerans och sunt förnuft för en fredlig samexistens även i framtiden.

Det var Anna-Lenas inledning som jag tyckte var så bra på något sätt att jag ville spinna vidare med mina egna personliga tankar.

två båthus
Två båthus med högvattnet kring knutarna. Gammel-Ahlnäs byahamn i lördags.

Så skola ni göra

I dagarna har högsta skolmyndigheterna i både republiken och i kungariket proklamerat att de snart skall ge ut varsin handbok i två vitt skilda ämnen. Det skall ges instruktioner om hur skolorna i monarkin skall förhålla sig till luciafirandet i kyrkorummet och hur svenska skolor i republiken skall förhålla sig till två- eller finskspråkiga elever.

Ibland blir man konfunderad när högt utbildade människor som har framträdande poster i samhället kommer med de mest korkade åsikter och till på köpet har makt att genomdriva sina idéer. I republiken framför utbildningsstyrelsens svenska direktör, Bob Karlsson, tanken att två- och finskspråkiga elever i republikens svenska skolor skall få använda sitt modersmål, i detta fall finska, i skolan. Orsaken skall vara att ”om den svenska skolan ständigt lyfter fram den svenska kulturen och identiteten känner de finsk- och tvåspråkiga eleverna sig inte välkomna”.

Men hallå, är det inte för att lära sig svenska språket och den finlandssvenska kulturen som just dessa elever valt en svensk skola? Varje elev har rätt till undervisning på sitt modersmål (svenska eller finska) så det är inte tal om att någon tvingas att gå i skola där man inte får tala sitt modersmål utan eleven och föräldrarna har medvetet gjort ett val att prioritera det andra inhemska språket i skolan just för att främja att eleven faktiskt lär sig språket. Är det inte att kraftigt undergräva denna möjlighet för eleven och samtidigt skapa kaos i klassrummet genom att börja blanda två språk i undervisningen? Som om det inte redan nu finns tillräckligt med utmaningar för läraren.

Skall eleverna inte alls få prata sitt eget modersmål i skolan? Jo visst, på rasterna om eleven vill samtala med en kompis, fast på swahili, men lektionerna bör hållas på det språk som är huvudspråk för skolan.

Nehej, den gode Bob har nog som många andra i republiken drabbats av åkomman med namnet ”Låt oss smälta in i det finska samhället så upphör besväret svenska i Finland”.

Jag är också illa rädd för att han blandar ihop sina ”tvåspråkiga skolor” med språkbad som är något helt annat. Detta borde, om någon, utbildningsstyrelsen ha kunskap om.

I kungariket diskuteras om skolan kan fira Lucia i kyrkan eller inte.  Jo, det går enligt skolverket; om det inte förekommer framförande av det kristna budskapet.

Här vill jag åter utropa ett Hallå! Är inte kyrkan ett kristet rum som genom sin blotta existens påminner om och kanske påverkar eleven i kristen riktning? Varför alls välja kyrkan som lokal för firandet av Lucia och skolavslutningar om det är så illa ställt att eleverna riskerar att påverkas eller generas av den farliga kristendomen under några få tillfällen på skolåret? Borde man då inte under firandet avlägsna kristna symboler ur kyrkan och täcka över Kristus på korset om man skall vara konsekvent? Jag menar; antingen väljer man att inte alls fira i kyrkan eller så får man acceptera att i kyrkan framförs ett budskap med kristna värderingar och vissa kristna ritualer som prästen anser passande för tillfället. Jag utgår från att firandet av Lucia inte är det mest lämpliga tillfället för t.ex. nattvardsgång eller domedagspredikningar, något som säkert kyrkan själv också har insikt om.

Traditionen, traditionen, vi vill ha vår tradition, ropar då en månghövad skara men varför plocka bort det som är grunden i traditionen? Då går det som i republiken för de med finskt modersmål som väljer svensk skola; de behöver inte tala svenska om de blir generade eller tycker att de påverkas för mycket av svenska språket och svensk kultur. Vad är då poängen med att välja svensk skola?

På något sätt får jag för mig att dessa instruktioner från skolmyndigheterna i de båda länderna har samma metoder för att uppnå sina syften: en uppluckring av det ursprungliga och det traditionella. I republiken för att smälta bort svenska språket, i kungariket för att avkristna kyrkan. Allt för att göra det mera modernt och lättsmält men samtidigt urlakat och intetsägande.

En passande artikel för den intresserade, skriven av Kenneth Myntti i torsdagens Vasabladet, har jag tagit mig friheten att förmedla via följande länk: Svensk skola skall odla finska. Klicka på artikeln för läsbart format. Speciellt bilden som illustrerar artikeln tycker jag är lyckad.

Interiör får från kyrkan i Näsåker, Ådals-Lidens församling. Enkelt men stilfullt.