Igår körde jag till villan för att se hur det stod till där ute. Normalt brukar man inte kunna köra dit denna tid på året på oplogad väg men nu behövdes ingen snöröjning för att ta sig fram. Lite slirigt var det men med fart i uppförsbackarna gick det bra.

Jag lade märke till en stig, en travad stråt som om ett djur gått samma bana flera gånger. Uppe i backen slutade spåren vid ett stenkummel. Åt motsatt håll ledde spåren ut på isen. Troligen en räv som har haft/har sitt bo där bland stenarna och sedan gått ut på isen för att söka skräpfisk som fiskaren, som har ut sina bragder utanför villan, slängt på isen. Hur jag än visslade utanför öppningen bland stenarna så syntes ingen Mickel till; han var nog inte hemma just då.

Annars var det lugnt och stilla. Endast lätta vindar i trädtopparna, små, försynta pipljud från okända småfåglar och en hackspett som flög hojtande över till andra sidan. Det är så här som jag njuter mest av tillvaron ute vid min sommarstuga. Helt ensam, inte en kotte så långt ögat nådde. Jo förresten, både en och flera kottar såg jag, fast av det tysta slaget.

Om ett par veckor har de flesta vintersemester här i trakten och då kan jag tänka mig att det blir lite mera liv och rörelse, speciellt om det skulle bli lite mera vinterlikt tills dess. Snöskotrar skall köras, pimpelfiske provas, skidorna på fötterna och de mest modiga värmer kanske upp villan för några dagars vistelse ut vid sitt sommarresidens. Brännved skall också huggas så snart hörs motorsågar i fjärran, ilsket vrålande fälla både björk och asp.

Men så här i början av februari är det som mest rofyllt. Det är som om vintern står och väger, tar ett djupt andetag innan den låter solen alltmer ta över och släppa fram vårvindar friska, som leka och viska. Några veckor till så har vi den tid när kölden, även om den kan vara stäng på natten, ändå inte förmår hejda dagsmejans dripp och dropp.

Här har någon sitt bo

Fjärden ligger stilla och vit, bara fiskebragders pinnar minna om mänsklig aktivitet.

Någon ekorre såg jag inte men kottar hängde frestande för den hugade

Postat i:Livet på landet, Natur Tagged: brännved, gråväder, kottar, lugn och ro, räv, snö, vinter, vintersemester ]]> https://villniles.com/2014/02/10/en-vinter-som-denna/feed/ 8 persperception bo kalotfjärden kottar https://villniles.com/2014/01/17/vinter/ https://villniles.com/2014/01/17/vinter/#comments Fri, 17 Jan 2014 21:57:44 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=6772 ]]> Räknar jag rätt så borde vi nu vara mitt i vinterhalvåret. Jag räknar eldningsperioden från oktober till slutet av april. Sju månader. Mitten av den perioden är just nu, mitt i januari. Visserligen har jag inte behövt elda så mycket i höstas och för det mesta slutar jag elda någon gång i mitten av april men jag räknar jämna månader. Visst kan det bli rejält kallt ännu och snön kan vräka ned utan dess like men som motvikt så blir tiden för dagsljuset hela tiden längre så jag stipulerar att nu är vi mitt i vintern! Skönt, för nu är vi på väg mot sommaren.

Jag är kassör och sekreterare för samfälligheten i byn och då hör till sysslorna denna tid på året att göra bokföringen klar samt upprätta bokslut. Bokföringen är inte så svår men bokslutet kan bjuda på en hel del klurigheter. I Excel har jag upprättat en mall där jag matar in siffrorna och i slutändan skall alla debet- och kreditkolumner inom samma konto ha samma summa. Det är få år som det blir så vid första försöket. Alltid är det någon kolumn som felar. Ibland kan det vara tiotusentals euro det rör sig om, ibland om en cent. Felen kan vara de mest enkla eller kräva flera timmars undersökning innan jag kommer på var det mankerar. T.ex. idag hade jag skrivit ett – (minustecken) istället för ett : (kolon) i den ena beräkningsformeln. Ett rent slarvfel. Då jag slutligen hittar felet och alla siffror stämmer, vilken aha-upplevelse! Jag blir riktigt upprymd och vill hoppa på ett ben runt bordet i stugan sjungandes Internationalen samtidigt som jag känner mig som Joakim von Anka. Alla siffrorna är på säkert ställe i kalkylbladet; spara, spara medan tid är.

Jag gillar MS Excel! Så mycket man kan göra med det programmet. Allt från enkla listor till avancerade beräkningar. Det bästa är att man aldrig blir fullärd på det programmet, det finns alltid mera att upptäcka.

Innan tolv denna dag när solen närmade sig sin höjdpunkt gick jag ut på fotosafari. Det blev inget vedarbete idag, istället letade jag motiv och snökristaller. Solen sken och det var riktigt fint må-bra-väder. Jag gick inte långt, bara här i närheten.

Jo, en sak till: jag träffade på en bloggerska jag brukar läsa. Tidstjuven hade problem med låset till bensintanken men det fanns hjälpsamma gentlemän i närheten på den macken. Kul med ett litet hej oss bloggare emellan.

Äntligen lite snö och lite kyla! Jag trodde inte att jag skulle uttala de orden eftersom jag inte är någon stor vän av vinterväder. Jo, lite kan det komma i januari och februari, lite i mars också för då är det bästa tiden att hugga ved i skogen och då behövs snö och frusen mark. Jo, kring jul också, något som vi i år inte blev förunnat. Men annars föredrar jag en ständig vår, låt säga varm maj.

Jag drog på mig stövlarna och begav mig ut i skogen på eftermiddagen för jag ville kolla en av mina antenner, riktning och längd med mina appar i telefonen. Fint att de lovar en noggrannhet med 3 meters marginal.

Jag travade iväg och visst var det fint i skogen. Fint, men lite blött för de visade sig klokt att ta på stövlarna. Jag hade inte gått lång bit förrän jag steg ned i ett hål med vatten. Knappt så att stövelskaften räckte till. Jag fortsatte och kollade både tråden och träden. Fint snötäcke på grenarna och tråden måste man veta var den finns för att kunna se den. Tråden var intakt trots stormar i höstas, något som gladde mig.

Jag kunde också njuta av skogen och dess väsen. Träden, snö på grenar och barr, snötäckta stenar och is på diken, vattensamlingar och kärr. Isen var inte att lita på, något som jag upptäckte rätt snabbt. Spår syntes av hare och kan det också ha varit av hund eller räv? Tänk att djuren också kan överleva även denna bistra årstid. Tystnad rådde, bara ett flygplan hördes en kort stund.

Alltså, någon gång under färden måste jag, likt ekorren, ha stött min vänstra fot mot någon sten eller frusen tuva för när jag kom hem och skulle dra av mig stövlarna märkte jag att ena tån var alldeles öm. Den som är närmast stortån. På handen är det pekfingret, kan man då kalla den pektån?

Nåja, ingen stor sak, inget att kalla på ambulansen för. Under vistelsen i skogen kom jag att tänka på att det är fint att man har med sig mobiltelefonen. Låt säga att jag råkat ut för en olycka, halkat och brutit ett ben. Hur bra hade det då inte varit att kalla på hjälp och med kordinater ange min position? Allt är ändå inte åt skogen med all ny teknologi som dyker upp med jämna mellanrum.

Snö på torkad gren

Inför skogens stammar och stolthet kan man stamma och stummas.

Postat i:Livet på landet Tagged: Ekorr'n satt i granen, ekorre, fot, is, skog, snö, tå, vinter, visa ]]> https://villniles.com/2014/01/11/at-skogen/feed/ 4 persperception skogen skogen 2 https://villniles.com/2013/12/09/manskenpromenad/ https://villniles.com/2013/12/09/manskenpromenad/#comments Mon, 09 Dec 2013 21:01:39 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=6569 ]]> …dock inte av det romantiska slaget, fastmer inspektion av ägorna ikväll. Eller, jo, visst hade det kunnat vara en hand-hand-promenad för halvmånen lyste så fint över snötäckt landskap, den stjärnströdda himlen välvde sin mäktiga kupa, stjärnorna tindrade tysta och vita och snökristaller glimmade som diamanter i månskenet. Skall jag också bre på med det trevliga knarret av kall snö under mina nyinköpta vinterskor för att göra bilden komplett? Ja, det var faktiskt riktigt vackert att ta en spatsertur i månskenet ikväll.

Inspektion var det. Min granne fåraherden kommer att arrendera min åker för sin fårfarm och ville snygga till åkerkanten och få bort buskar, sly och ungträd. En tacknämlig gärning för buskar vill lätt ta överhand om man inte håller efter dem. En entreprenör med rejäl maskin för ändamålet tog sig an jobbet på rot. Han får material till flisning och vi får uppsnyggat åkern och skogskanten runt om. Jag är nöjd med resultatet så långt och nästa sommar skall de fyrbenta buskröjarna hålla uppväxten kort är det tänkt.

Som en sista hälsning från den fina decemberkvällen, innan jag steg in i min varma stuga, hördes på avstånd en skälla klämta från något av fåren hos grannen en bit bort. Te och smörgås smakade medan jag matade spisen med en sista omgång vedträn inför natten. Nu blir det bingen.

Där borta håller fåren hus alltmedan månen går sin gång.

Postat i:Livet på landet, Natur Tagged: åker, buskröjning, får, månsken, månskenspromenad, promenad, romantik, skälla, vinter, vinterkväll ]]> https://villniles.com/2013/12/09/manskenpromenad/feed/ 4 persperception decemberkväll https://villniles.com/2013/11/13/jag-har-lyssnat-och-forsokt-lara-mig-spanska/ https://villniles.com/2013/11/13/jag-har-lyssnat-och-forsokt-lara-mig-spanska/#comments Wed, 13 Nov 2013 18:49:47 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=6467 ]]> Det har varit lite dåligt med uppdateringar av bloggen denna vecka. Jag har varit väldigt busy med min nya leksak Perseus. Tiden går fort när man har roligt. Igår var det också kurskväll och nästsista kurstillfället denna höst. Vart har hösten försvunnit? Nyss träffade vi Roberto, som är vår nya lärare, och snart är det juluppehåll.

Förutom att lära oss spanska försöker han också varje tisdagskväll ge oss en dos spansk kultur och vardagsliv från sitt hemland. Han tycker att vi är väldigt lugna och försiktiga och försöker motverka det genom att få oss bli lite mera spanska i beteendet och inte bara plugga glosor och grammatik. T.ex. i en diskussion i Spanien är det vanligt att folk pratar i munnen på varandra och avbryter varandra hur som helst. Snackar man fotboll, politik och andra eldfängda ämnen hör det till att blir lite rörigt och intensivt. Det är så det skall vara, annars tror de att motparten inte har något att säga.

Må vara att det nordiska kynnet är mera lugnt och balanserat, för att inte tala om det finska tungsinnet, men även här kan det också hetta till så vi kan inte dra alla över en och samma kam.

Han tycker också att vi sjunger när vi uttalar de spanska orden. Vi ska inte sjunga, vi skall mera låta som en kulspruta, tycker han, och de rätta r:en skall uttalas rrrrRRR! Ibland är det rullande r, ibland läspande s, ibland skall det låta som man har en loska i halsen. Det är viktigt hur vi uttalar orden för det kan ha stor betydelse för förståelsen. Som exempel tar han det svenska ordet kaka. Det är stor skillnad på kaka och kacka! Det förstår vi!

Han är i viss mån en liten teaterapa och har diverse ljud och miner för sig för att få oss att begripa. Roligt har vi i våra tappra försök trava vidare på vår valda språkstig. Roligt, men också krävande för det är spanska han pratar till mera än 90 % så det gäller att hänga med i svängarna. Snabbt och intensivt även om han lugnar ned sig och tar om det ”mas despacio” när han ser att vi ser ut som fågelholkar. Nyttigt är det i alla fall att få denna språkdusch varje tisdag. Hoppas också  att något fastnar i hjärnkontoret och kommer till sin rätt vid tillfälle.

Varje lektion inleds med en runda runt om i Spanien på nätet för att kolla in vädret på olika ställen. I allmänhet är det till Spaniens fördel om man gillar sol och värme men vi får komma ihåg att t.ex. Madrid kan vara ganska kall på vintern. Het på sommaren, kall på vintern. Nu får vi bara vänta på att den spanska huvudstaden t.o.m. kan visa upp någon minusgrad senare i vinter. Då får vi allt trissa (reta) vår Roberto lite grann.

Vinter och mörk årstid. Det är då som jag har mest kul med min Perseus, kvällskursen tar också sin tid så bloggen har stora konkurrenter denna årstid. Och imorgon kväll är det föreläsning på tapeten. Därom får jag återkomma vid tillfälle.

Bokhandlar fanns det gott om i Madrid på sina ställen

Trevliga gatuskyltar fanns i Madrid. Måtte inte noshörningen bli alltför kall om hornet kommande vinter.

En till gatuskylt i Madrid. Carlos III var visst en stor kung en gång i tiden i denna monarki.

Postat i:Dagen från oss skrider, Språk Tagged: kurs, kvällskurs, MI, Perseus SDR, spanska, spanskt väder, vinter ]]> https://villniles.com/2013/11/13/jag-har-lyssnat-och-forsokt-lara-mig-spanska/feed/ 2 persperception libreria en Madrid calle de abada calle carlos III https://villniles.com/2013/02/08/vad-ar-det-som-surrar-och-knarrar/ https://villniles.com/2013/02/08/vad-ar-det-som-surrar-och-knarrar/#comments Fri, 08 Feb 2013 19:49:18 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=5009 ]]> Idag på eftermiddagen när jag var på väg ut till bilen för avfärd för att göra mina veckoinköp av specerier hörde jag ett konstigt surr. Det kunde inte vara en aktersnurra för den torde inte ha stor framgång som isbrytare i farvattnen kring byn denna tid på året. Inte heller var det en snöscouter för de har ett mera ilsket ljud när hästkrafterna skall nyttjas för hastig framfart i terrängen. Bråttom, bråttom.

Jag lyssnade undrande och fick plötsligt syn på en flygande figur mellan trädtopparna. Det var en paraflygare som hängde i skärmen med motor och tillhörande propeller som framdrivande kraft som gjorde en runda över byn. Det första som slog mig: är det inte kallt däruppe? Jag skulle tro att temperaturmätaren visade ca. – 10 C vid stugväggen men där uppe med fartvind var det säker betydligt kallare. Jag rusade in efter kameran och fick ett par bilder med zoomen på max. Synd att den inte flög närmare för då hade jag fått fina bilder.

En annan som trotsade kylan var en cyklist som igår kväll i mörkret cyklade förbi min stuga på väg västerut genom skogen. Jag såg en lampa i mörkret på avstånd ned mot byn och trodde först att det var någon av mina grannar som var på spatsertur med pannlampa. Nej, det var det inte, därtill gick det för fort. Det var inte heller en skidlöpare för lampan var alltför stabil. Inte heller en moped eller snöscouter kunde det var, lampskenet var för svagt. Det måste vara en cyklist. En cyklist mitt i smällkalla vintern och i mörker! Jag kan säga att det är inte varje dag som det händer att en cyklist passerar min stuga i februari. Nästan en liten sensation. Jag smög mig ut i farstudörren och hörde ljud av cykel på isig väg.

Trots vintern utmanar även jag kylan och klampar omkring med mina knarrande träskor och stickade sockor på fötterna. En av krigarna i Saltgruvan med rysk härkomst, basker på huvudet och konstnärliga anlag, är inte så van vid träskor och förundrade sig och måste känna på skodonen för att försäkra sig att de var gjorda av trä och läder. Jodå, det går fint att använda träskor även vintetid när det inte är blidväder. Men det är klart, att spatsera i snödriva med träskor är inte så behagligt. Då passar bättre en filtstövel. De är dock synnerligen sällsynta i republiken.

Här kommer han flygande i vinterskrud, får man hoppas.

Prydlig vedtave som Sister Jane med gemål i den Lyckliga staden travat senaste sommar. Nu kommer den väl till pass.

Postat i:Vardagen Tagged: aktersnurra, cyklist, paraflyer, saltgruvan, snöscouter, träskor, vinter ]]> https://villniles.com/2013/02/08/vad-ar-det-som-surrar-och-knarrar/feed/ 13 persperception paraflyer ved https://villniles.com/2012/12/08/vi-hade-kanske-trakigt-ibland-fast-bara-en-liten-stund/ https://villniles.com/2012/12/08/vi-hade-kanske-trakigt-ibland-fast-bara-en-liten-stund/#comments Sat, 08 Dec 2012 19:31:43 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=4613 ]]> I dagens tidning läste jag följande ögonbrynshöjande rubrik: Professor: Låt barn få ha tråkigt. Först tedde sig rubriken något hädisk och ur tiden. Skulle de söta, små liven inte ha något att göra? Skulle de bara sitta där och glo och ännu en gång framsäga sitt favoritord: tråååkigt?

Jag läste artikel och förstod ganska snart att den gode professorn Juha Hakala inte kom med en kanske så dålig uppmaning. Han menar att åtminstone vissa barn fullmatas med diverse aktiviteter och hobbies och kan t.o.m. bli stressade av föräldrarnas alltför välmenande aktivitetsiver för sina telningar. Som exempel framfördes pojken som hade hockeyträning fyra gånger i veckan plus matcher och träningar i veckosluten. Själv blev jag matt av bara tanken på en sådan intensiv träning.

Jag kan gott tänka mig att barnens egen fantasi, sökande efter lek och kreativitet hämmas av alltför mycket planerad och skyddad tillvaro.

Som barn fick vi själv hitta på vad vi skulle göra. Inte fanns det då mycket som var schemalagt utan vi hade tiden för oss själv efter att läxorna var gjorda. Märkligt nog gjordes läxorna på rekordfart; om man sedan lärde sig något var en annan sak. Ett par aktiviteter hade vi dock som skulle passas: söndagsskolan och pianolektionerna. Nåja, något piano rörde vi aldrig utan det var orgeln i byns skola som fick utstå våra valhänta försök att frambringa något som lät åtminstone lite musikaliskt.

På somrarna for vi till Malakton och simmade invid det stora flyttblocket som kallas Stenkyrkan. Där var stranden långgrund och med hård lerbotten. Idealiskt att bygga kanaler och diverse slott när det var lågvatten.

Andra gånger var det Indianer och cowboys som skulle lekas eller Tjuv och polis. Det var mest som kurragömma fast lite mera spännande för man kunde bli tillfångatagen. Kojor skulle byggas av sly eller brädstumpar man hittade. På vintrarna var det snöbollskrig, skidåkning och byggande av diverse snöslott och borgar. Vintertid grävdes långa tunnlar inne i snödrivorna som kantade vägarna och sommartid gjordes liknande rum och gångar i hölador när höet bärgats.

Under vårvintern skulle bäckarna hjälpas med islossningen och på senhösten skulle den första isen testas i gropar och kärr. Mången gång kom man hem med våta stövlar och strumpor. Som tur var bodde vi inte nära stranden men Fladan mitt i byn fick nog sina besök när isen lagt sig. Ishockey försökte vi spela men det mesta av tiden gick åt till att skotta bort snön från isen så inte blev någon av oss hockeyproffs. Sak samma med skidspår; vi fick göra dem själva.

Det var fart och fläkt och inte minns jag att vi skulle ha haft tråkigt någon längre stund. Hände det att ledan nådde oss varade det inte länge innan vi lekte butik, bussfärd till stan eller utforskade skog och mark. Vi var förresten hejare på att klättra i träd. Högt uppe och utan någon form av säkring. Konstigt att inte någon föll ner och slog ihjäl sig. En annan aktivitet var att leta fågelbon på våren. Trastbon var besvärliga för fåglarna var aggressiva och aktade man sig inte så fick man snart en bomb med ren fågelskit i huvudet.

Någon dator, telefon, chatt, kamera, DVD-spelare eller musikmaskin hade vi inte. Knappt så att vi hade TV. Småningom kom kassettbandspelare och en egen kamera tjänade jag själv loss genom att sälja en veckotidning, Svenska Journalen. Att åka på semester till utlandet fanns inte ens i vår tänkevärld; i bästa fall blev det en bussfärd till provinshuvudstaden några gånger per år.

Jo, vänta lite, vi hade nog våra mer eller mindre påtvingade sysslor men det fanns ändå tid för lek och ras. Vi gjorde det vi måste i arbetet på gården och sedan smet vi iväg till våra egna lekar och äventyr.

Vi överlevde och vi hade vår frihet. Inte så många måsten utan vi tog dagen som den kom. Somrarna var långa och soliga och vintrarna var fulla av snö och röda kinder, ibland is i kläder och skodon. Sådant säger minnet i alla fall. Vi visste inte bättre utan hade vår lilla värld för oss själva. Inte tror jag vi blev så mycket sämre för det och vi hade sällan tråkigt. Låt barnen ha tråkigt ibland så hittar de säkert på något rackartyg vad det lider! Det är rackartyg och upptåg som för världen framåt.

Det var mycket jobb i Saltgruvan hela sommaren och en hel del övertid blev det ibland. Det är kanske därför som sommaren försvann så fort. Regn var det också en del bl.a. på skärgårdsmarknaden men danskvällen i Maxmo var fin. Ack vad jag frös på Jakobs dagarna i Ebbas stad, i sena kvällen. Barcelona besöktes i början på juni, en trevlig resa på alla sätt och vis och i slutet på juli månad gjorde jag en raid i mellersta Norrland. En annorlunda resa som jag gärna gör om. Till Malmö hann jag också på min semester och fick än en gång uppleva Malmöfestivalen. Åtminstone öppningen. Det är jag glad åt. Men någon riktig värmebölja blev det inte för besöken till min villa blev inte så många. En ganska så vanlig sommar med andra ord. Jag får väl vara nöjd!

Det är nu man får planera och fundera för nästa sommar för snart är den här trots kyla och lite snö som nu kommit till byn. Den är flyktig, vintern.

Värdshuset på Norrbyskär i kvällsolen i juli.

Bara för ca. tio dagar sedan såg det ut så här i Långskärs hamn. En ensam båt fanns kvar men ingen is då ännu.

Sådant är läget idag. Lite snö och mest kallt. Det är bra för då går tjälen i jorden innan snön kommer. Vy mot Lill-Oxkangar.

Postat i:Minnen, Tankar Tagged: köld, minnen, saltgruvan, sommar, vinter ]]> https://villniles.com/2012/12/03/den-sommaren/feed/ 6 persperception norrbyskär långskär lilloxkangar https://villniles.com/2012/12/02/langkalsongernas-tid/ https://villniles.com/2012/12/02/langkalsongernas-tid/#comments Sun, 02 Dec 2012 21:24:04 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=4570 ]]> Hela -18 C tangerar termometern ikväll och nu gäller det att elda för kung och fosterland. Tur att jag har rikligt med ved i lidret. Lite jobb är det att hämta veden och sedan när man väl har fått fyr i spisen gäller det också att passa på så att det inte brinner ut med följd att det slocknar helt. Det har hänt sig en och annan gång och det är inte roligt.

Brunte i lidret har det inte lätt. Utan motorvärmare i denna kyla är det inte så bra vid kallstart men vad gör jag när jag inte fick tid till verkstaden förrän nästa vecka. Vid kontroll visade det sig att värmaren har gett upp och endast byte återstår.

Solen sken idag och då tog jag en promenad genom byn. Kameran var med och långkalsongerna på. Det var inte många ute på vägarna, bara en som var ute och rastade hunden. Den blev först skraj, skällde och gömde sig bakom matte men efter lite försiktigt närmande så kom den fram och nosade på handen och då blev den genast lugnare. När jag brukar bekanta mig med en hund försöker jag aldrig klappa den utan räcker bara ut en hand och ser om den vill komma närmare och nosa. Det är en svart schäfer importerad från Tjeckien som lystrar till namnet Bella.

På Byholmen gav en hackspett full gas i en av stolparna för vägbelysningen och en rovfågel av ett eller annat slag flög makligt över Fladan. Kanske dags att sätta ut lite frö och talg till småfåglarna?

Nybron

Isen har lagt sig i sunden runt byn.

Bella

Postat i:Livet på landet Tagged: Bella, eldning, hackspett, kallt, långkalsonger, svart schäfer, vinter ]]> https://villniles.com/2012/12/02/langkalsongernas-tid/feed/ 8 persperception nybron Killingholmsströmmen Bella https://villniles.com/2012/10/26/byte-av-ringar/ https://villniles.com/2012/10/26/byte-av-ringar/#comments Fri, 26 Oct 2012 20:21:18 +0000 http://villniles.wordpress.com/?p=4340 ]]> Med anledning av rubriken skall ingen tro att jag gått och förlovat mig; jag är fortfarande högvilt på den amorösa savannen. Jag kom bara att använda mig av det säregna språkbruk vi finlandssvenskar är benägna att använda när vi byter däck på bilen.

Andra ord vi strör omkring oss och som verkar förvirrande på kungens undersåtar är örfil=kanelbulle, batteri=värmeelement, villa=sommarstuga, vessa=toalett, skyddsväg=övergångsställe, semla=fralla, för att nämna några.

Alltnog, det senaste dygnets försmak av vintern fick mig att inse att det är dags att byta däck efter att ha slirat omkring och närapå kört i diket med mina i övrigt fina sommardäck.

Att byta däck är inte helt lätt om man har motvind. Förutom snålblåsten så kan det hända mindre önskvärda saker. T.ex. att däcket man nyss monterade sjunker ihop som en död padda när man tar bort domkraften. Eller att vajern till handbromsen frusit fast och bromsarna ligger på när man gör sin premiärtur med vinterdäcken. Då går det trögt, om det alls går. Framdäcken skrapar sig fram på den glatta vägytan utan att ge ekipaget tillräcklig skjuts framåt. Kontroll av orsak till långsam framfart ger vid handen att bromsarna ligger på, men vilket hjul? Tja, det är bara att köra en bit och känna vilket hjul som blir varmt, helst innan det blir rödglödgat som det hände mig en gång. Med hammare ger man det skyldiga hjulet en omgång på fälgen och hoppas att bromsarna släpper. Räcker det inte med en gång upprepas manövern tills illbattingen finner för gott att ge sig.

Dessa motgångar är dock inget mot den gången när jag vid däcksbyte glömde att dra åt handbroms och lägga i ettans växel varvid bilen rullade en bit framåt just som jag lyfte bort däcket från bilen. Behöver jag påpeka att Brunte lade sig förnöjt med främre hörnet mot marken och vägrade att resa dig upp?

Till sist var jag klar med mitt däcksbyte och jag gjorde en tur till min granne fåraherden som fått hem rökt kött, korv och konserver efter höstens slakt. Jag fyllde en plastkasse med delikatesser och körde hemåt. Efter att jag tänt eld i spisen gjorde jag ett par smörgåsar med rökt fårkött och kunde nöjd slappna av medan jag avnjöt mackorna med välbehag, fortfarande oförlovad.

Hos grannen sprakade brasan medan köttaffärer avgjordes.