Novembersnö

Senaste natt kom snön tillbaka. Fem centimeter. Den kommer troligen att smälta bort men kanske redan nästa gång det snöar så stannar den? Jag tror att vi kommer att få en riktig vinter detta år.

Det märkliga är att på andra sidan Kvarken har det kommit bra mycket mera snö och där har det varit stora trafiksvårigheter på sina håll. Söder om Örnsköldsvik stod trafiken tidvis helt stilla idag. Tänk om det blir så när mitt lilla planerade äventyr om ett par veckor går av stapeln. Fast det är inte helt spikat ännu, några detaljer måste ännu ordnas . Vi får se var det landar.

Vackert var det i alla fall i morse men senare på dagen blev det plusgrader och blötsnö. Svåger från den Lyckliga staden svepte förbi med traktor och skogsvagn. Han for för att köra ut virke från en gallring han gjort. Bäst att få det gjort innan mera snö kommer som gömmer alla travar han ordnat. ”Vi måste dra oxen ur brunnen” sa sister Jane, med tanke på att det var söndag. Hon och Nelly var också till städs.

Några bilder fick jag och visst är det fint att fotografera på vintern med snö i träden och med is på sjön. Lågt stående sol och gnistrande, kalla snöflingor. Norrskenet och starkt månsken i snötyngd skog; det är upplevelser det som slår varje party i storstaden. Att höra isen knaka och sjunga. Färd på sparkstötting. Knarret under skorna i 30-gradig kyla.  Nåja, nu bar det visst i diket. Så sträng kyla undanber vi oss, knarret till trots.

Snart en månad till vintersolståndet och sedan är det jul. Tiden som friherre går ännu fortare än när jag var på jobb. Inget klättrande på väggarna här. Vart springer tiden?

Ovanligt jämn terräng med tanke på de stenkummel som annars finns i våra skogar.
Jag tror svåger känner sig mycket nöjd med resultatet av gallringen. 
Isen börjar lägga sig på träsk, vikar och små sjöar som Krossen.
Se där om inte solen också skymtade en stund i den annars jämngråa dagen.
Annonser

Skogsfotografens glömska

Ni vet hur det är ibland när man blir så till sig att man glömmer både tid och rum. Jag som annars ikväll hade tänkt åka in till Vasa och gå på Ritz för att se filmen Sameblod. Helt plötsligt hade klockan passerat fem och jag skulle inte ha hunnit i tid till filmens början. Därtill var jag rejält hungrig. Det blev att hoppa över filmen denna gång men den går ännu några gånger på Ritz så jag hinner väl.

Ni vet också hur det känns när man fått inspiration till max och bara vill sätta igång. Som igår på fotofestivalen. Eller när jag varit på någon sammankomst tillsammans med mina radiovänner eller när man känner sig riktigt peppad efter en spansklektion. Man bara vill rusa hem och köra pang på rödbetan. Så blev det idag.

Jag tog som vanligt med kameran på min söndagspromenad i akt och mening att i all stillhet ta någon bild här och där. Plötsligt befann jag mig i skogen letandes motiv och detaljer som man annars inte ser. Helt klart påverkad av bildvisningarna igår. Jag kom att tänka på Johan Geisor som sade att han aldrig ser fåglar och djur i naturen därför har han satsat på makrofotografering. Helt nyligen har han gett ut sin första fotobok med den kryptiska titeln ”De osynliga fåglarnas skog”.

Osynliga fåglar är däremot inget som Benny West känner till för fågelfotografering är en av hans specialiteter eller Tommy Vikars som har mörkerfotografering i skogen som sitt gebit. Just för att ta reda på vad djuren och fåglarna gör i mörkret om natten. Stort tålamod och envishet fordras för att få de bästa bilderna av levande djur och fåglar i vilt tillstånd. Jag tror jag föredrar makrofotografering för det verkar mera lättillgängligt även om också det är en konst. Eller varför inte landskapsfotografering som Johan Strand presenterade i sin framställning.

Inspiration fick jag och det var väl därför jag hamnade i skogen idag en god stund. Det är märkligt vad man kan upptäcka i skogen om man bara tar det lugnt och tassar försiktigt omkring. Bl.a. upptäckte jag flera djurstigar helt nära min gård och även färska spår av rådjur vid en kallkälla som jag har på mina marker. Just detta att röra sig långsamt i landskapet är en av hemligheterna med Orsolya och Erlend Haarbergs fantastiska bilder. De vill själv gå med packning längre tider i fjällen för att se det annars osynliga och vänta på det perfekt ljuset och tillfället.

Själv får jag väl kalla mig skogsfotograf efter dagens övningar. Jag är annars en stor vän av skogen och dess väsen, med eller utan kamera. Här kommer ett gäng bilder från dagens strövtåg i skog och mark. Inte långt gåendes för på en ganska liten yta hittade jag massor av fototillfällen och då var jag inte alls inne på makrofotografering.


Haarberg Nature Photography 

Gå in på deras galleri och se bilder.

Johan Geisor om naturfotografering (Radio Vegas program)

Här var det stopp
Pengar på det gröna

 

Skrumpnande skönheter

 

Livet på en pinne
Vem bor här?
Eller här?
UFO i skogen
Trampa inte på mig!

 

Långt tillbaka i tiden

Inte var det alltid bättre förr men när man börjar rota i myllan och historien framträder ibland intressanta och spännande saker. På tal om kalhygget så finns nära virkesupplaget uppe på berget en husgrund som ingen vet hur gammal den är och vem som bott där. Det verka ha varit ett boningshus av något slag för i ena hörnan av grunden finns det kvar ett fundament för spisen. Bitar av tegelsten har jag hittat där. Vad det är för hus som stått där vet ingen. Vilken är historien bakom? Minst 100 år gammalt, troligtvis betydligt äldre.

Hundra, två hundra år är småsmulor när man betänker det träd som man nu gräver fram i Lycksele en bit uppåt fjällen på andra sidan pölen. Trädet tror man är ca 9500 år gammalt. En betydande ålder på ett träd som ännu finns kvar som stam. Kottar verkar också ha hittats och med lite tur och stor skicklighet hos vetenskapsmännen så kanske man kan plantera frö och får växande träd vars förälder är 9500 år gammalt. Detta är minst lika intressant som att man inom några år planerar att landsätta en människa på mars. Tycker jag. – För 9500 år sedan stod Pampas fullständigt under vatten.

Trädet kommer att transporteras till skogsmuseet i Lycksele där det kommer att förvaras och förhoppningsvis också förevisas för allmänheten. Hmm, kanske skogsmuseet i Lycksele vore värt ett besök nästa sommar? Det verkar finnas en del intressanta saker där.

Här ett reportage med video om tallens utgrävning i Västebottens-Kuriren.

skog
Trollskogen

Närkontakt med mossa

Igår söndag gjorde jag åter en tur till kalhygget för att hitta var min antenn var dragen men si det var i det närmaste omöjligt. En stump hittade jag men resten är borta. Så svårt att orientera sig när alla träden är borta och gallring har gjorts på vissa ytor. Som om det vore ett helt annat ställe.

Det som hände mig var att jag stod på huvudet i ett stenkummel. Mossan lossnade från en sten och mina gummistövlar som har plastsula gav mig skjuts framåt på den hala stenen. Fritt fall framåt tills näsan dök i mossan. Kameran, som jag hade över axeln i en rem, kunde jag rädda men för höger hand som jag tog emot mig med gick det sämre. En skarp smärta meddelade att nu hade långfingret fått sig en smäll. Inte så farligt ändå, tänkte jag när jag äntligen kom på bena, det går över. Putsade bort mossa som hängde här och var, även från glasögonen, och fortsatte. Lite ömt men ingen personlig jordbävning ändå.

Senare på kvällen styvnade långfingret till och det blev allt svårare att hålla i något på vanligt sätt. T.ex. att hyvla fram en ostskiva beredde klar svårighet. Och i morse vare det bara att konstatera att leden på fingret är svullen och framkallar smärta när jag försöker greppa någonting. Skriva på tangentbordet går något så när men resten får jag lägga på is tillsvidare. Kanske jag borde lägga på is? Det är inget brutet vad jag kan förstå men själva leden är krasslig tills vidare. Tänk så beroende man är av kroppens alla delar.

Tanken slog mig senare vad som kunde ha hänt om jag brutit ett ben eller slagit skallen rejält och blivit liggandes. Kanske min bortavaro hade upptäckts först flera timmar senare eller följande dygn. Mobilen, som hade jag med mig, är i en sådan situation ovärderlig. Men hur klarade de sig förr i världen om en olycka hände i t.ex. skogsarbete och hjälpen var många kilometer bort? Och en läkare var inte helt lätt att få fram på stubinen till en skärgårdsby. Det var inte alltid bättre förr, vill jag påstå.

Oxkangar
En hel del virke kommer nog att passera här på väg till fabriken. Och så gott det luktar av nyhugget virke.
Oxkangar
Vägen hem!

Skogen

Igår kväll gjorde sig skogen åter påmind. Dels genom ett TV-program som ingår i Lasso på svenska YLE, vår egen Tv-kanal, som starka krafter nu vill ta bort som självständig kanal och slå ihop med en finsk kanal. Hur det går med det vet vi nog, majoritetsspråket tar över hur många goda löften det än ges i initialskedet för att lugna oss svenskspråkiga. Tyvärr är det så som det fungerar och vi har sett många gånger förr, svenskan glöms bort, ibland t.o.m. hos de som är finlandssvenskar.

Nåja, det var inte om det jag skulle skriva om utan om TV-programmet och en skogsavverkning nära mitt ställe, på ett grannskifte.

Igår, kanske redan dagen före, så hördes maskinljud och brak när processorn närmade sig. I skymningen såg jag starka strålkastare mellan trädstammarna och jag blev tvungen att gå dit och inspektera eftersom jag har en antenn i skogen där. Den var borta, puts väck. Synd, för hade jag vetat om detta så hade jag rullat in min tråd och räddat den. Nu var den i småbitar.

Detta väckte en del tankar om skogsbruk och vem som äger skogen. Byn består till en stor del av skogsmark och vi som bor här har blivit vana att betrakta skogen som vår skog, vår natur. Så är det naturligtvis inte utan jag skulle tro att idag äger utomstående kanske mer än hälften av byns areal. Människor som är okända, kanske boendes långt borta och som i många fall inte har någon anknytning alls till byn förutom sitt skogsägande. Så var det inte för 100 år sedan när storskiftet genomfördes och byns mark delades upp mellan bönderna i byn på 8 hemman. Då var det stora arealer per hemman, nu är det småbitar och ibland får man på kartan se de mest märkvärdig former på skiftena.  Speciellt inne i byn där tomtmark styckats av.

Men sådan är utvecklingen, släkten komma och släkten gå, arvskiften och försäljningar görs och många har flyttat bort. Det finns skogsskiften som ingen vet vem som är ägaren. Så var det inte förr i världen när byns skog ägdes av bybor. Då tog de yxan på axeln och gick till skogs, spände hästen framför åkan och körde ut sitt eget virke till försäljning. Alla visste vem som högg och var. Idag kommer en anonym maskin som jobbar dag och natt och på ett par dygn är stora ytor kalhuggna utan man ens sett en skymt av föraren i hytten. Man hör brummet och braket och plötsligt är det åter tyst och en vacker skog har ödelagts, blivit till pengar. Efter någon tid görs skogsplantering med samma typ av träd över hela kalhygget. Monokultur kallas det. Den mångfald som fanns innan är borta. Och av de träd i mitt skifte som står närmast kalhygget kommer vid kommande stormar ett antal att blåsa omkull. Kanske jag då också blir tvungen att kalhugga om skadan blir för stor, vilket har hänt mig vid ett tidigare tillfälle. En effekt som kan liknas vid fallande dominobrickor.

Jag är själv skogsägare och har också kalhuggit ytor och är således en del av systemet men på senare år har jag alltmer börjat fundera på om detta är rätt metod. Skogsindustrin vill ha det så, rationellt och effektivt men är det rätt gjort mot skogen? Kunde inte hellre selektiv avverkning göras vartefter så att kalhyggen kunde undvikas till fromma för ekosystemet och mångfalden. Relationen mellan skogsvårdsföreningar och industrin är inte heller alltid den bästa. För industrin är detta mest till besvär och något man inte prioriterar. Money rules!

Som motvikt till braket i skogen tittade jag igår kväll på ett program med namnet ”Varför vill alla dra till skogs?” I programmet funderas över vår relation till skogen, vårt behov av natur, lugn och ro. Inte så mycket om kalhyggen utan mera om en nästan romantisk syn på skogen. I programmet redogör några personer för sina förhållanden till skogen och inte minst min favoritbloggerska Jonna Jinton får två olika tillfällen att berätta om sitt skogsliv, något som hon idag till viss del lever av som bloggare, fotograf och konstnär.

Att författare, musiker, konstnärer och fotografer i alla tider har hämtat inspiration från skogen är klart. David Henry Thoreau skrev om sitt liv nära tjärnen Walden Pond i Massachusetts på 1800-talet. En mera lyrisk berättelse om det ensamma livet i skogen får man leta efter. Men även vanliga människor har behov av att vistas i skog och mark, insupa atmosfären, andas frisk luft, se dunklet mellan stammarna, skåda solens sken i trädtopparna, höra vindens sus, korpens kraxande. Inte alltid för att plocka bär och svamp, jaga älg eller motionera utan för att få den inre frid som skogen kan ge genom att bara vara stilla, ströva omkring. Varv ned. Jag tror att skogen är en viktig del i den nordiska folksjälen även om många idag är urbana och mera sällan ser en naturligt växande skog. Dragningen finns där någonstans.

Därför har också miljövård, friluftsliv och turism fått en allt större betydelse för skogens och naturens bevarande. Ingen vill se ett fult kalhygge men ståtliga granar, knotiga fjällbjörkar, porlande bäckar och glittrande sjöar går hem i stadens lägenheter och villor. Det finns t.o.m. någon ekonom som räknat ut att i framtiden kommer skogsägarnas orörda skogar att generera mera pengar än vanligt skogsbruk. Huruvida det håller streck återstår att se. Tills vidare rullar skördarna runt i skogarna, tuggar sig miltals fram och lämnar brutala avtryck efter sig.

 Programmet finns att se på här. 

skog
Så här kan det se ut innan. Min skog nära det nya kalhygget
skog
Så här kan det se ut efteråt.

Det sämsta med Urkult

Oj, kanske någon tänker med tanke på att jag tidigare höjt Urkult till skyarna och t.o.m. tyckt att det är som att komma hem när jag kommer till Urkult. Blev det en reva i tältduken eller tyckte någon att jag tog plats? Fick jag på näsan?

Nej, kan jag lugna den bekymrade läsaren av denna blogg med. Det jag närmast tänker på är att det finns så mycket bra på Urkult att man inte hinner se, höra och uppleva allt som bjuds. Det är det sämsta med Urkult. Man får beslutsångest eller så känner man att man gjort fel val, trots att man gjort ett bra val. T.ex. alla artister som man inte hinner se därför att de spelar på samma gång. Ett exempel var Räfven på Solscenen som spelade på samma gång som Nadia Nair i Danslogen. Båda hade jag velat se i lugn och ro. Lugn och ro är kanske fel ord i sammanhanget men ni förstår vad jag menar. Eller Crash Nomada som spelade på samma gång som Viguela från Spanien. Båda missade jag p.g.a. en regnskur på över en timme som höll mig fången i ett mattält samtidigt som jag också skulle träffa en lokal bekantskap från landskapet kring Näsåker. Allt blev till pannkaka. Det är sådant jag menar är frusterande.

På tal om pannkaka så åt jag en himmelskt god fläskpannkaka på Ingelas café inne i Näsåkers by. Med lingonsylt och sallad. Länge sedan jag senast ätit fläskpannkaka.

Urkult 2016 hade 33 olika musikaliska uppträdande på tre dagar. Lägg därtill alla övriga aktiviteter som bjöds som åtminstone några var intressanta för mig. Inte konstigt att man inte hinner med. För att inte tala om alla människor man kunde pratat med enbart på campingen. De bara fanns där och somliga gick aldrig in på festområdet. Folk är i allmänhet lättpratade på Urkult och ingen behöver känna sig ensam om man bara förstår att använde munlädret till ett inledande Hej!

En av dessa övriga aktiviteter var ”Mångfaldsskog eller kalhyggen?” där ekofilosofen Linda Ellegaard Nordström höll föredrag om dagens skogsbruk och hur det skulle kunna vara med selektiv avverkning av skogen och där kalhyggen och monokulturens planteringar undviks. Som skogsägare och naturvän tycker jag att det är intressanta frågeställningar men jag uppfattade föredraget och diskussionen om luddiga. Det praktiska alternativet till dagens skogsbruk saknades i föredraget. Jag förstod andemeningen men hur gör jag?

Annat som var intressant, men som jag missade var ”Afrofobi och vithetsnorm”.  Varje år efter Urkults avslutande uppstår en eller annan diskussion på den inofficiella FB-sidan. Ett år var det veganmaten på Urkult, ett annat år kände sig en rasifierad kränkt, i år var det hundarnas vara eller inte vara på Urkult. Alltid finns det något att diskutera och förbättra.

Hur man än vrider och vänder på saken så hinner man inte med allt som Urkult bjuder. Kanske bäst att acceptera detta och bara ta det som dyker upp? Kanske bara glida omkring utan kamera och bara ta dagen som den kommer? Bada i älven eller ta en svängom mitt i musiken? Somliga gör det medan andra som jag, vill uppleva det ultimata och även gärna dokumentera.  Därför får ni nu se några bilder från Urkult 2016. Borde jag ändra på det?

Urkult, Näsåker
Detta kunde man ägna sig åt på Urkult
Jaran Freeman-Fox - Urkult 2016, Näsåker, Sverige
Eller varför inte spela dragspel? – Jaron Freeman-Fox-band
Emil Jensen - Urkult 2016, Näsåker, Sverige
Eller lyssna till Emil Jensen?
Urkult, Näsåker
Med ringar kan man göra mycket
Maxida Märak - Urkult 2016, Näsåker, Sverige
Maxida Märak, så bra hon var! Klicka gärna på bilden och förstora 2x!
Nämforsen - Urkult 2016, Näsåker, Sverige
Förälskade vid Nämforsen?

Flugor

Flugornas herre, har ni läst boken? Det har jag inte men idag önskade jag att jag varit flugornas herre.

Strålande fin höstdag. Jag tog en tur till skogs för att kolla en av antennerna. Detta trots att älgjakten har startat. Jag klarade mig dock utan att bli förväxlad med en älg. En liten hosta hade infunnit sig och kom väl till pass för att göra mig hörd. Host, host. Så här i efterhand kom jag att tänka på att älgar kanske också hostar?

Så fint det var i skogen. Rena idyllen. Kameran var med och som tur var höll jag den i handen när jag ramlade i ett obevakat ögonblick. Jag gled på en sten och plötsligt låg jag där med näsan i mossan. Härligt med närkontakt ute i naturen. Lingonen lyste röda framför näsan och plötsligt fick jag ett infall att jag borde plocka lingon. Det gick dock snabbt över och jag fortsatte upp mot Getberget.

Det som hände sedan när jag kom hem var mindre trevligt. Älgflugor hade behagat lifta med mig och började krypa omkring i håret när jag kom in i stugan. Fy så irriterande tills jag till slut klämt ihjäl den sista. Jag brukar inte ha problem med älgflugor men idag var de på alerten. Jag kom att tänka på hur det var förr i världen när det fanns löss mera allmänt. Och så säger folk att det var bättre förr!

2015-09-26 Skogsbild
Så vackert och fridfullt i skogen!
lavar
Lavar, barr och höstlöv. Visst är det lavar? Jag lite osäker.
lingon
Visst är de fina, lingonen?
svamp
Ingen kantarell, så långt är jag säker. Men vad heter svampen?
tomteskägg
Kanske det var här som älgflugorna bodde?
monster
Hu så rädd jag blev när detta monster nästan skrämde slag på mig.