Än en gång gapade hålet tomt där min högt älskade brysselkål skulle ligga i köpladans frysdisk. För femtielfte gången! Det är mera regel än undantag att en av provinshuvudstadens största köplador, en köplada där jag oftast gör mina veckoinköp, slarvar med att fylla på brysselkålen. Eftersom facket för brysselkål nästan alltid är tomt borde en större mängd påsar lastas in i frysdisken så att även jag, en sann vän av brysselkål, får min beskärda del av denna läckerhet. Jag vill t.o.m. påstå att brysselkål är godare och viktigare än potatis!
Ilsket muttrande för mig själv lovade jag att denna gång vid infodisken ge utlopp för min frustration. Nu skulle de få höra!
Föga glad i själen närmade jag mig kassan och radade upp mina varor på bandet. Det var då som mina ögon föll på kassörskan, en ung dam med håret vacker arrangerat. Kan man säga så? Hon hälsade och jag svarade med mitt Hejsan för att markera min språktillhörighet. Det jag främst lade märke till hatt hon hade ett ständigt leende på läpparna. Inte konstgjort och tillgjort utan på något sätt naturligt, som om hon var helt salig av att få skanna av varorna på bandet. Kanske tänkte hon på något fint, kanske tänkte hon inget alls, kanske var hon bara lycklig. Jag blev åter på gott humör när jag såg hennes leende och när sedan betalkortet krånglade och meddelandet ”Lukuvirhe” kom upp på skärmen fick jag anledning att pratat lite med henne. Hur trevlig och hjälpsam som helst och tillsammans klarade vi av betalningen trots mitt trilskande betalkort.
Till infodisken gick jag därefter för att framföra mitt klagomål men nu betydligt mildare i tonen än vad jag först hade tänkt. Ett meddelande fick jag skriva till den ansvariga för frysdiskarna och nu hoppas jag att brysselkålen finns på plats nästa gång jag gör inköp i sagda lada. Se där vad ett leende kan göra!
Lukuvihe är finska och betyder ungefär läsfel, d.v.s. kortet kunde inte avläsas.
Titta vem som där lurar bland träden. Novembersolen! Inte varje dag man sett denna gula runda denna månad.
