Tre solstrålar i vardagen. Tänk så lite som behövs!

Det behövs så lite för att få en solstråle ned i den grå vardagen.  Inte för att jag klagar, livet lunkar på i jämn takt. Åtminstone för mig. För det mesta har jag det bra. Kanske så bra att jag ibland glömmer hur bra jag har det; något som jag tror att jag inte är ensam om.  Jag tänker på valdebatten i Sverige och alla högljudda diskussioner som fördes och förs både högt som lågt. Allt från varma Tv-studios till gator och fikabord.

På sina håll svartmålas Sverige som om det är världens värsta nation och tas som varnande exempel på hur det kan gå. Helt sanslöst och utan nyans. Visst finns det problem i Sverige, precis som i alla andra länder, men summa summarum så är Sverige ett av världens bästa länder att leva i och också ett av de mest trygga länderna. Om så inte vore, varför finns det då inte en strid ström av emigranter/flyktingar från Sverige? Jag menar vanliga Svenssons.

För att återgå till det jag egentligen tänkte skriva om. De solstrålar jag upplevt det senaste dygnet har jag delvis själv hjälpt till att skapa. Det handlar om att visa intresse, ge lite uppskattning och positiv feedback.

Den första solstrålen kom från Jennifer Sandströms blogg där jag kommenterade ett inlägg med att berömma hennes röst. Jag skrev helt enkelt att hennes röst inger förtroende, något som kan vara en tillgång i business-världen. Jag har tidigare hört henne på föredrag i Vasa men hon har också en podd tillsammans med Malin Lundsten, Faraway Finland. Där kan ni höra hur hennes röst låter. För att solstrålen skulle bli komplett svarade hon: Men alltså, kan vara den finaste komplimangen någonsin…”  

Jag menar, det är inte varje dag som jag ger en av de finaste komplimangerna någonsin och det helt spontant och ärligt. Det värmde att hon uppfattade det så. Kanske vi borde ge varandra lite mera beröm och uppskattning utan att för den skull fjäska. Det behövs så lite och man får så mycket tillbaka.

Den andra solstrålen kom från Facebook där jag kommenterade två bilder med en morfar (tror jag det är) som på en lill-Valmet traktor kör omkring med sina barnbarn på en åker här  någonstans i Österbotten. Min kommentar var: ”Så måste en lycklig barndom se ut!” – Jag menar, vad kan vara bättre än att få bo på landsbygden, att som barn också få tillgång till mor- och farföräldrar, uppleva naturen och årstidernas skiftningar nära inpå. För att inte tala om alla spännande maskiner och stora som små traktorer som finns runt hörnet.

Min FB-vän är mormodern som också är en skicklig fotograf. Hennes bilder är fantastiska och ofta finns barnbarnen med på bilderna. Hon svarade: ”Vad glad jag blir av den kommentaren, för är det något jag vill våra barnbarn ska ha så är det just en lycklig barndom. Det lever man länge på” – Tänk så lite som behövdes för att glädja en människa och jag tror glädjen är äkta. Tyvärr kan jag inte visa hennes bilder på bloggen, jag har inte frågat om lov, men jag kan försäkra att de är bra.

Lill-Valmet är en legendarisk småbrukartraktor här i Finland som kom någon gång på 1950-talet och som för många var den första traktorn i jordbruket. Liten men nyttig. Vi ägde också en sådan en gång i tiden. – Traktorn på FB-bilderna är något modifierad med larvband.

Den tredje solstrålen det senaste dygnet bjöd grannpojken Frej (5 år) på. Vi stod och pratade på gårdstunet. Jag sade att jag nu har bott 20 år på detta ställe och att jag kanske borde flytta, halvt på skämt. Frejs far föreslog då att jag skulle flytta till månen, något som Frej inte alls tyckte var någon dum idé. För detta borde jag ha en rymdraket, resonerade han. I den kunde jag bo på månen, menade han. Frejs far sade att rymdraketer kostar mycket pengar men Frej tyckte att jag kunde jobba jättemycket och tjäna pengar för att spara till en rymdraket. Pengarna kunde jag sätta i stugans skorsten och när skorstenen är halv så hade jag nog tillräckligt med pengar för att köpa en rymdraket. Inte så dumt tänkt att använda skorstenen som spargris. Inte så lätt att i svaga stunder tulla på besparingarna. Hur det sedan går när jag när jag eldar i spisen är en annan sak men i ett barns värld är allt möjligt. Även en resa till månen och att gömma pengar i skorstenen.

Frej har förresten tagit sin första lektion i fiolspelandets svåra konst. Det gläder jag mig åt!


Faraway Finland – podd

Valmet 15 och 20 – bl.a två videos med lill-Valmet

Långt förbi molnen finns månen men närmast finns hembygdens landskap. Detta är en bild från byn Tuckor ungefär 10-12  minuter bort med bil.

Annonser

Vi hade kanske tråkigt ibland, fast bara en liten stund

I dagens tidning läste jag följande ögonbrynshöjande rubrik: Professor: Låt barn få ha tråkigt. Först tedde sig rubriken något hädisk och ur tiden. Skulle de söta, små liven inte ha något att göra? Skulle de bara sitta där och glo och ännu en gång framsäga sitt favoritord: tråååkigt?

Jag läste artikel och förstod ganska snart att den gode professorn Juha Hakala inte kom med en kanske så dålig uppmaning. Han menar att åtminstone vissa barn fullmatas med diverse aktiviteter och hobbies och kan t.o.m. bli stressade av föräldrarnas alltför välmenande aktivitetsiver för sina telningar. Som exempel framfördes pojken som hade hockeyträning fyra gånger i veckan plus matcher och träningar i veckosluten. Själv blev jag matt av bara tanken på en sådan intensiv träning.

Jag kan gott tänka mig att barnens egen fantasi, sökande efter lek och kreativitet hämmas av alltför mycket planerad och skyddad tillvaro.

Som barn fick vi själv hitta på vad vi skulle göra. Inte fanns det då mycket som var schemalagt utan vi hade tiden för oss själv efter att läxorna var gjorda. Märkligt nog gjordes läxorna på rekordfart; om man sedan lärde sig något var en annan sak. Ett par aktiviteter hade vi dock som skulle passas: söndagsskolan och pianolektionerna. Nåja, något piano rörde vi aldrig utan det var orgeln i byns skola som fick utstå våra valhänta försök att frambringa något som lät åtminstone lite musikaliskt.

På somrarna for vi till Malakton och simmade invid det stora flyttblocket som kallas Stenkyrkan. Där var stranden långgrund och med hård lerbotten. Idealiskt att bygga kanaler och diverse slott när det var lågvatten.

Andra gånger var det Indianer och cowboys som skulle lekas eller Tjuv och polis. Det var mest som kurragömma fast lite mera spännande för man kunde bli tillfångatagen. Kojor skulle byggas av sly eller brädstumpar man hittade. På vintrarna var det snöbollskrig, skidåkning och byggande av diverse snöslott och borgar. Vintertid grävdes långa tunnlar inne i snödrivorna som kantade vägarna och sommartid gjordes liknande rum och gångar i hölador när höet bärgats.

Under vårvintern skulle bäckarna hjälpas med islossningen och på senhösten skulle den första isen testas i gropar och kärr. Mången gång kom man hem med våta stövlar och strumpor. Som tur var bodde vi inte nära stranden men Fladan mitt i byn fick nog sina besök när isen lagt sig. Ishockey försökte vi spela men det mesta av tiden gick åt till att skotta bort snön från isen så inte blev någon av oss hockeyproffs. Sak samma med skidspår; vi fick göra dem själva.

Det var fart och fläkt och inte minns jag att vi skulle ha haft tråkigt någon längre stund. Hände det att ledan nådde oss varade det inte länge innan vi lekte butik, bussfärd till stan eller utforskade skog och mark. Vi var förresten hejare på att klättra i träd. Högt uppe och utan någon form av säkring. Konstigt att inte någon föll ner och slog ihjäl sig. En annan aktivitet var att leta fågelbon på våren. Trastbon var besvärliga för fåglarna var aggressiva och aktade man sig inte så fick man snart en bomb med ren fågelskit i huvudet.

Någon dator, telefon, chatt, kamera, DVD-spelare eller musikmaskin hade vi inte. Knappt så att vi hade TV. Småningom kom kassettbandspelare och en egen kamera tjänade jag själv loss genom att sälja en veckotidning, Svenska Journalen. Att åka på semester till utlandet fanns inte ens i vår tänkevärld; i bästa fall blev det en bussfärd till provinshuvudstaden några gånger per år.

Jo, vänta lite, vi hade nog våra mer eller mindre påtvingade sysslor men det fanns ändå tid för lek och ras. Vi gjorde det vi måste i arbetet på gården och sedan smet vi iväg till våra egna lekar och äventyr.

Vi överlevde och vi hade vår frihet. Inte så många måsten utan vi tog dagen som den kom. Somrarna var långa och soliga och vintrarna var fulla av snö och röda kinder, ibland is i kläder och skodon. Sådant säger minnet i alla fall. Vi visste inte bättre utan hade vår lilla värld för oss själva. Inte tror jag vi blev så mycket sämre för det och vi hade sällan tråkigt. Låt barnen ha tråkigt ibland så hittar de säkert på något rackartyg vad det lider! Det är rackartyg och upptåg som för världen framåt.

Stenar

Igår kväll när jag gick en sväng till grannen genom skogsbacken passerade jag en stor sten som väckte minnen. Vi brukade som barn leka på denna sten och många äventyr utspelade sig kring denna bumling. Det är första året som grannens pojkar blivit så stora att man åter kan höra att finns det barn i denna del av byn vilket är roligt. Det är många år sedan sist. Man kan bara gissa vilka lekar och upptäcktsfärder de kommer att göra i skog och mark under kommande år.

Men det fanns andra stenar som hade betydelse för oss barn för 45-50 år sedan. De var ett slags landmärken när vi rörde oss i naturen kring backen. De hade egna namn och även om de är glömda nu finns själva stenarna kvar.

Några klätterställningar hade vi inte men för en sexåring kunde det vara nog så utmanande att ta sig upp på en stor sten med branta sidor och enbart mossa att hålla fast i. Idag verkar vissa av stenarna inte speciellt stora med den tiden var de höga som berg, stora som hus och mäktiga att bestiga. De var riktiga borgar, öde öar, mystiska platser.

Vid byns skola fanns det också en stor sten på skolgården som jag tror de flesta av byns barn lekt på under raster ända från 1920-talet när skolan byggdes fram till 1967 när skolan lades ned . Tyvärr finns den inte mera på plats utan har grävts ned en bit bort.

I södra delen av byn finns ett stort flyttblock med en höjd på 18 meter som är så brant att varken barn eller vuxna kan ta sig uppför den om man inte är tränad klättrare vill säga. ”Stenkyrkan” kallas den i folkmun. Vi brukade som barn simma och bada vid denna sten i strandkanten på somrarna men jag tror inte ens vi försökte bestiga denna jätte någon enda gång.

Sten finns det annars gott om i våra farvatten runt byn. Det gäller verkligen att veta var luringarna under vattenytan finns så att man inte navigerar fel och hamna på obestånd med sitt flytetyg.

Man skall ha respekt för stenar, både i vatten och på höjden. Visserligen skedde inga värre olyckor när vid lekte på stenarna men skrubbsår och blåmärken hörde till emellanåt när vi rasade ned från något omöjligt klättringsföretag.

Att vi inte föll ned från något högt träd vi brukade klättra i är mera förvånansvärt. Högt uppe på tunna grenar och i svajande trädtoppar kunde vi som längst se ända bort till skidbacken i socknen 2 mil bort. Men det är en annan historia.

Min sten är min borg

Sju pojkar och sju flickor

Jag kom igår att titta på programmet Sju Pojkar (1991) från Kunskapskanalen. Det var Hans Alfredsson som berättade om sin barndom. Han berättade om sina första minnen, om hur det närliggande kriget påverkade familjen och sina första hyss. Bl.a. fick vi höra om när han blev utbuad från scenen, de första erotiska erfarenheterna, smuggling av vermouth över Öresund och hur han planterade ekar.

Hans röst är så där trygg och lite knarrande som också Astrid Lindgren hade.

Följande program Sju Flickor var också ett berättande program om barndomen. I kontrast till Hasses mesta dels rätt fridfulla och harmoniska barndom fick Cordelia Edvardson som 15-åring uppleva Auschwitz från insidan. Hon överlevde men kände skuldkänslor efter befrielsen.

Varje gång jag ser ett program om förintelsen i Tyskland under andra världskriget frapperas jag av den hjärtlöshet, kallsinnighet och blindhet som fanns hos bödlarna. Vad fick vanliga människor att utvecklas till rena monster? Skulle det idag kunna uppstå liknande rörelser där människovärdet är lika med noll? Ja, det tror jag. Vi såg senast hur det gick till på Balkanhalvön när Jugoslavien föll sönder. Bara som ett exempel.

Både programmen är värda att se. Repris kommer nu på lördag (5.3) kl. 16.00 SNT i samma kanal.

I denna video förekommer en berömd limerick om flickan från Gränna (05.10 i klippet).