Av årets alla 98 sommarpratare var de bara två…

Vad är en viktig bit av sommaren? En oftast stillsam tillställning men mången gång både underhållande och rörande. Kan det vara sommarpratarna i Radio Vega och Sommar i P1? Ja, det är det. Båda listorna med sommarpratare är klara.

Tidigare i veckan presenterade Radio Vega sina sommarpratare.  Jag måste säga att jag blev lite besviken. Några namn kände jag sedan tidigare men de flesta var mig obekanta. Det behöver inte betyda att årets urval är dåligt, jag bara känner dem icke.

26.6               Michael Björklund, kändiskock – vet jag vem det är men inte någon jag direkt följer

9.7                 Hassan Zubier, hjälten från Åbo salutorg – namnet och händelsen är bekant med inte mycket mer.

10.7               Rafael Donner, författare, chefredaktör – råkar vara Jörn Donners son. Alltid en god början.

12.7               Nils Torvalds, Europa-parlamentariker – känd politiker

17.8               Maarit Feldt-Ranta, riksdagsledamot – känd politiker

Ja, det var det hela från min horisont. Resten är tämligen okända för mig.  Ingen riktig stjärna i Vegas lista som gjorde att jag hoppade jämfota av överraskning och förväntan.

Något bättre var det i Sommer i P1, vars lista blev offentlig ikväll, men även där fanns det många okända för mig. Har jag inte koll på media och alla kändisar? Uppenbarligen inte, kanske beroende på att jag tittar TV så sällan.

Det finns dock en del namn på P1:s lista som är intressanta och en sommarpratare, eller rättare sagt ett par tillsammans, är det nästan så att jag hoppar jämnfota åt.

JUNI

23 Claes Månsson, skådespelare
27 Gustav & Marie Mandelmann, lantbrukare, tv-personligheter
28 Mark Levengood, författare, programledare
30 Eva Rydberg, skådespelare, teaterdirektör

JULI
12 Marko ”Markoolio” Lehtosalo, artist, skådespelare
21 Anders Berglund, kompositör, dirigent
24 Tom Xiong, entreprenör, föreläsare

AUGUSTI
17 Olof Röhlander, mental tränare, författare, föredragshållare
18 Sara Danius, professor i litteratur- vetenskap

Intressanta och förhoppningsvis hörvärda men säkert finns det fler. Jag känner de bara icke.

Två som jag dock vill spela på trumpeten för och som är mina klara favoriter:
16 augusti, Sara Parkman & Samantha Ohlanders, musiker!
Av de två hoppas jag mycket. De turnerade 2016 med sin föreställning ”Fäboland” som jag gärna velat se men tillfälle gavs aldrig.

Jag kommer dock att ge dem alla en chans. Lyckas någon fånga mitt intresse mera än 10 – 15 minuter i början så får de fortsatt öra och vem vet, det är kanske ett riktigt guldkorn? Så det gäller att ha en bra inledning!

Så sommarpratandet blev så här inledningsvis lite tunnsått för mig. Därför ber jag er, kära läsare, att nagelfara både Radion Vegas och Sommar i P1:s sommarpratare via nedstående länkar och ge mig tips om vad som ni tror kan vara värt att låna öronen åt i sommar.

Vilka är era favoriter bland årets sommarpratare? Ge gärna en vink om varför!


Radio Vegas sommarpratare

Sommar i P1

Fäboland 

Alltför många klart lysande stjärnor finns det inte i år bland sommarpratarna. Eller?

Annonser

Vasas Flora och Fauna på scen

En riktigt fin vårkväll när jag körde hem igår vid halvniotiden. Solen stod strax ovan horisonten i väster och kastade ett mjukt och guldgult sken över Österbotten, det Österbotten som delvis nyss besjungits på Wasa Teater. Vasa Flora och Fauna spelade och jag var där tillsammans med alla andra i nästan fullsatt sal framför stora scenen.

Jag gillar verkligen den stil som Vasas Flora och Fauna har. Att de sjunger på finlandssvenska och inte har låtit risksvenskan ta över trots att deras publik till stor del finns i Sverige och att de har starka band till kungariket. Det är inte heller den svenska som pratas i södra Finland, högsvenskan. Inte heller är det den dialekt som pratas på landsbygden i Österbotten. Nej, det är det språk som pratas i Vasa och i trakten däromkring. Kanske är det just därför de kallar sig Vasas Flora och Fauna?

De står där på scen rakt upp och ned, inga märkvärdiga krusiduller och avancerade danssteg. Naket. Möjligen kan Mattias Björkas rörelser på scen tolkas som utstuderade men i övrigt är det en stillsam trio på scen. Stillsamma och rakt på sak med texter som är berättande och då ofta hämtade från Vasa och trakterna söder om Vasa.

Det finns en sentimentalitet som är tilltalande i deras sånger, som hämtade från en annan tid men ändå så nära. Inslag i texterna är ofta lokala och känner man inte till Vasa kan det vara svårt att hänga med, tycker man.  Ändå går deras musik hem i Sverige och det är där de skördat de största framgångarna. Känner publiken i Sverige till Rewell, Ollis, Vöråstan och alla andra lokala fenomen som förekommer i texterna? Har den rikssvenska publiken tid och intresse att närmare förstå och sätta sig in i texterna? Att publiken igår kväll hängde med i texterna var en självklarhet. Jag tror många kände igen sig.

Något som förstärkte det sentimentala var de svart/vita bilder från Vasa som visade på scenen bakom dem. Som från en annan värld. Det är kanske det som gör deras musik så lockande, det mystiska Vasa som ändå är så vardagligt.

Vasas Flora och Fauna kan också ses som en parallell till den emigration som skett från Österbotten till Sverige i många årtionden. I deras fall en musikalisk emigration med återbesök i hemstaden.

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus fick varma applåder för sitt framträdande igår på Wasa Teater. Själv tyckte jag den dryga timme de spelade gick fort. Oj, var det redan slut?

När jag sedan körde hem i fredagskvällen tänkte jag att just detta att glida fram längs riksåttan var en del av texten i vissa låtar. Så måste det ha varit en gång i tiden, en tid som jag själv upplevt men då inte visste att det fanns ett parallellt universum.


Vasas Flora och Fauna 

 


Mello, med ett halvt öga

Jag råkade i ikväll i ”misstag” se på Mello, som det nu för tiden heter, från SvT.  I alla fall en del av bidragen i sin helhet. När jag var ung hette det väl Melodischlagerfestivalen, eller hur? – Mello, varifrån får de allt?

Jag har inte alls följt detta program men blev i Saltgruvan uppmärksammad på låten Fuldans som där stod högt i kurs. Det var väl mest för att kolla in hur det gick för denna udda låt som jag ägnade ett öga till detta populära program.

Fuldans må ha sina poäng men inte trodde jag att den låten skulle vinna. Fast man vet aldrig; Finland hade en gång i tiden Lordi som t.o.m. gick och vann hela cirkusen. Jag behöver väl inte inflika att Lordi knappast är min musiksmak.

Visst är det duktiga artister och SvT har minsann inte sparat på krutet men inte är det ett program som står högst på min lista. Men låt gå, ikväll såg jag åtminstone en del av detta program.

Förresten, detta med sponsorer. Hela sex stycken välkända företag och brands hade förmodligen betalat ganska saftiga summor för att nämnas i detta sammanhang. Få sitt namn och sitt brand synliggjort. Är inte det reklam, fast det heter sponsorer? Reklam är en del av vårt samhälle men SvT skall ju vara reklamfritt, eller hur? Fast det går väl att krångla till det på  något sätt så det blir rumsrent.

Min favorit kom inte bland de tre bästa men jag kan väl ändå säga att jag höll på Margaret med låten In my Cabana. Även om hon inte vann, eller ens fick en bra placering, tror jag att hon framtiden för sig. Polska, lär hon vara. Inte mycket musik jag känner från Polen. Jo, Chopin och så Kinga Glyk och hennes band. HON är en stor artist och musiker enligt mig! Vi har alla olika smak.

Och visst, Caroline af Ugglas är något av min favorit, inte bara som sångerska. Höll på att glömma henne. En frisk tjej!

Vem var er favorit i kvällens program?

Förresten, trummisen Irek Głyk, är med på min FB-vänlista.

MäSä Duo genom min lins

En stor del av lördagen satt jag och redigerade bilder från Umefolk samt skickade upp en video på YouTube som jag spelat in. MäSä Duo från Södra Östebotten gjorde en fin spelning och jag filmade en låt.

Härlig musik med takt och känsla. Trots att de inte kunde svenska speciellt bra och var tvungen att ty sig till engelska fick de ändå bra kontakt med publiken. Applåderna och tjo-ropen vittnade därom.


MäSä Duo 

Och här kommer en bild på spelmännen.

 

Cecilia och vargen kommer!

Jo, det är sant, båda kommer!

En riktig vargavinter har vi fått. I morse -24 C och längre ut i skärgården lär det finnas två olika vargflockar, om man skall tro YLE-nyheters hemsida. Den närmste observationen har gjorts ca 4 km bort i en grannby så de kan redan vara här, vargarna. Bäst att jag går ut och rastar hunden så länge solen är uppe. Det är inte direkt någon kamphund som gör mig sällskap. – Ja, jag är hundvakt denna vecka.

Och så sant, Cecilia Kyllinge med band gästar dessa dagar Österbotten. I Vasa på Ritz söndag. Då kommer jag att vara på plats för att avnjuta konserten. Det är en hyllning till Björn Afzelius med namnet ”Så vill jag bli” efter hennes CD. De flesta i vuxen ålder vet vem Björn Afzelius var. Många av hans fina låtar har vi hört. Vem minns inte t.ex. ”Tusen bitar” och ”Juanita”?

Jag har tidigare stiftat bekantskap med Cecilia. Bekantskapen blev tämligen tajt; jag hade henne t.o.m. sittandens i min famn.  År 2015 fanns hon nämligen med på den turné som drog genom Österbotten under namnet ”Visor på väg” och på Carpella sågs vi. För att det inte skall uppstå något missförstånd så såg jag också hennes man vid samma tillfälle.

Cecilias tolkning av Afzelius finns på Cd:n och för de som har Spotify finns albumet bara ett par klick bort. Jag föreslår att ni bokar er in på någon av de tre konserter som ges kommande helg: på Scala i Nykarleby fredag kl. 19, på Mitt i stan i Närpes lördag kl. 19 och som sagt på Ritz i Vasa söndag kl. 17. Jag tror det blir en fin upplevelse!

Nu skal jag gå ut i solskenet och yla som en varg. Att jag inte gör det ikväll i månskenet beror utslutande på att då måste jag vara inne och elda i spisen.


Så vill jag bli – Cecilia Kyllning på Spotify

Visor på väg och förhållande vis rapp bekantskap – blogginlägg från 2015

Vargflockar rör sig i Maxmo skärgård – YLE nyheter

Jag har ingen bild på Ritz i Vasa så då tar jag istället en bild på Väven i Umeå (till vänster) från i lördags. Riktigt så fint och nytt är inte Ritz men det får duga bara programmet är bra kommande söndag. Och det är det!

Umefolk 2018

Återkommen från Umeå och Umefolk igår kväll. Först ikväll har jag fått tid att något begrunda årets folkmusikfestival och framkalla en del av bilderna som jag tog.

Festivalen inleddes som vanligt med Allspel på fredagskvällen med en fin föreställning med flera hundra personer på scen. Sångare och musikanter, varav många var barn, klämde i för kung och fosterland under ledning av konstnärliga ledaren Anton Teljebäck. Han dirigerade, styrde och ställde med kraft, något som nog behövdes med så mycket folk på scen. Märkligt att det alls fungerade.

Den första föreställningen jag besökte var med Arvvas. Jojk och raspig american style som möttes på scen. Röster och kontrabas som samverkade.

Nästa som jag hade tänkt titta på var Valkyrien men de var minst en kvart försenad så jag tröttnade på att stå i kö och avstod. Istället blev det muntra Spöket i Köket i Studion nere i källaren. Det var minsann en livad föreställning. Härlig musik och dans för alla glada. Fint att jag orkade vara upp så sent. En kvart över midnatt startade de.

Det var glädjade att det var så mycket ungdomar som dansade. Överhuvudtaget verkar återväxten vara god inom folkmusiken. Många barn som spelar något instrument och alltid är det några som blir mästerspelmän.

Fint är också att de s.k. ”Sverige-vännerna” inte lyckats kidnappa folkmusiken och folkdansen utan den lever fri och inkluderande. Något som också vice ordförande för Umeå Folkmusikförening, Elsa Reimerson, var inne på i sitt tal. Musiken är utan gränser, likaså dansen. Man behöver inte kunna språk för att lyssna på musik och detta märks inte minst inom folkmusiken.

En ung tjej framförde en sång under Allspel på något språk jag inte uppfattade men vilket starkt framträdande! Jag tror att hon var från Umeå.

MäSä-duo från finska delen av Österbotten var också på plats med ett par fina framträdanden. De fick det verkligen att svänga. Jag har tidigare sett dem i Vasa på Folk musikdagarna i höstas. Tyvärr var inte deras svenska av bästa sort så det blev att försöka göra sig förstådd på engelska. Det gick också men tyvärr bortföll det mesta av deras vanliga mellansnack och humoristiska historier som annars ingår i deras show. Trots det blev det en glad och uppsluppen föreställning.

Bredvid mig vid ett av borden längst fram satt en äldre dam som också var utrustad med systemkamera. Hon berättade att hon hade haft bråttom till festivalen men att hon hade varit på resa någonstans i norra Finland och blivit försenad p.g.a. kölden eftersom bussen vägrade starta i den 35-gradiga kylan. Men fram kom hon och vid bordet satt hon och inget visste hon om vem som skulle spela. Jag upplyste henne om MäSä-duo och hon funderade att då blir det nog något finskt sentimentalt och nostalgiskt. Nejdå, replikerade jag, det skulle förvåna mig. När halva konserten var genomförd lutade jag mig fram och frågade vad hon tyckte. Jättebra, svarade hon. Detta hade hon inte väntat sig.

Jag träffade annars Lauri, som ingår i duon, ombord på färjan på söndagen och vi pratade en liten stund. Duon har annars representerat Finland vid någon festival för inte så länge sedan i Uzbekistan och nu ser de fram emot ett aktivt år med många spelningar. Bl.a. kommer de att spela på Luleå Spelmansstämma 15-17juni. Och på Kaustbyfestivalen har Lauri varit sedan femårsåldern.

Lördagen börjad med teater. Tjära människa hette stycket och handlade om vissångaren, poeten och människan Vilho Ollikainen från byn Ullatti, öster om Gällivare. Vilho var ett verkligt original och en livskonstnär och hans person fanns på scen genom Jan Johanssons eminenta framförande. Jag är glad att jag hade möjlighet att se denna förställning för människan Vilho blev ännu en av dessa som gör världen lite bättre att leva i.

Det hela var egentligen en dubbelakt för en stund senare fanns bandet WAO på scen och framförde musik av Vilho Ollikainen där bl.a. Jan Johansson ingick med dragspel men också delar av bandet JP Nyström som Vilho spelat en del tillsammans med. Vilho levde åren 1934-98. Att få lära känna Vilho var något av höjdpunkterna på årets Umefolk. – Bandet WAO bar sitt namn efter just Vilho Akseli Ollikainen.

Spelkvinnor och munspelmän upplevdes på lördag vid sextiden. Tre av Sveriges mest begåvade spelkvinnor Långbacka/Willemark/Rydberg mötte på scen munspelmästarna Jouko Kyhälä och Filip Jers. Också en minnesvärd dubbelakt.

Katarina Barruk var kanske den som jag såg mest fram emot på hela Umefolk. Jag har tidigare haft förmånen att träffa henne när hon signerade debutalbumet Báruos jag köpte vid hennes första releasekonsert i Umeå 2015. Knappast hon mindes mig nu men jag hamnade åter bredvid tysken jag skrev om i förra inlägget och han hyste desto större förhoppning att hon skulle känna igen honom. Han hade nämligen under dagen deltagit i en workshop med jojk och förstod jag rätt hade Katarina också varit med där. Vad de jojkade förstod han inte, kanske det var om Jesus, funderade han. Huvudsaken var att han fick vara med och uppleva detta.

Han skulle under kommande vecka vidare till Stockholm och Oslo. Med tåg! Inget flygande där inte. Det var förresten tredje gången han bevistade Umefolk. Jag tipsade honom om Urkult och han verkade intresserad ända tills jag nämnde datum 2-4 augusti. Aj, aj, det var illa för just den helgen gick en heavy metal-festival av stapeln alldeles i närheten där han bodde och det ville han inte missa. Den besökte han alltid. Den musiksmaken hade jag inte väntat mig av honom.

Katarina Barruk framförde sin musik med både känsla och kraft. En del nytt material och även kända stycken sedan tidigare. Jojk ingår som en naturlig del i hennes musik och umesamiska använder hon som första språk på scen men pratar också svenska till oss oinvigda. Umesamiskan för en tynade tillvaro men Katarina hoppas med sin musik och sitt engagemang föra sitt modersmål vidare.

Efter konserten stannade tysken kvar, jag hoppas han fick träffa Katarina för hon verkade vara hans stor idol.

Senare på kvällen uppträdde The SISKIN Quartet på Idun. Fin och njutbar musik men inte så mycket folk ändå vilket var synd. Jag kände till Bridget Marsden & Leif Ottosson sedan tidigare men den skotsk/finska duon Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola var nya för mig.

Allra sist på lördagsnatten spelade Sallyswag i Studion där de gav järnet inför en dansant publik. De sprudlade av kvinnokraft!  Det är tydligen i Studion man dansar som mest och bäst, sist på kvällen. Denna gång såg dansandet ut att vara av mera modern typ.

Själv kände jag tröttheten komma krypande och någon gång efter klockan 01 gav jag upp kröp jag nöjd till sängs. Ännu ett Umefolk var till ända och jag hoppas att detta inlägg någon gång i framtiden skall påminna mig om Umefolk 2018. Detta var något av det som jag upplevde men det fanns så mycket mera. Tyvärr hinner man inte se och hör allt. – Väl mött nästa år!


Allspel

Arvvas 

Spöket o köket  

Tjära människa –  teater

WAO

Spelkvinnor och munspelmän 

Katarina Barruk

MäSä Duo  

The SISKIN Quartet 

Sallyswag 

 En kväll på Tráhppie –  Blogginlägg 2015 

En bild från Umefolk blir det ikväll. Jag får återkomma med fler bilder i ett annat inlägg.

Katarina Barruk

 

Efter midnatt kommer Spöket i köket

Så är jag på andra sidan Pölen, käkar Skolekridt och ser ut över Björkarnas stad från tolfte våningen. Inte speciellt kallt heller, -11 C.

Den troliga orsaken till att jag får slafa på så hög höjd beror på att jag gick med i hotellets kundklubb. Jag kutade nämligen snabbt till hotellet efter att jag stigit av bussen i Umeå. Jag hade en del ärenden att utföra och ville lämna min ryggsäck i hotellets reception.

Jo, det gick bra men om jag gick med i deras kundklubb så kunde jag genast få tillgång till rummet och inte klockan 15 som annars är incheckningstid. Till på köpet på tolfte våning med utsikt över stora delar av stan. Gratis kvällstidning fick jag också.

Ok, tänkte jag och föll till föga, ännu ett medlemskap.

Och tur var det, ärendena tog en stor del av eftermiddagen. Jag besökte bl.a. två banker och det blev en långdragen historia. Det blev t.o.m. på övertid. Så nu vet jag vad de gör i banken efter tre. Den ena bankfröken blev alldeles förtvivlad och sa det här går inte men jag satt lugnt kvar tills det hela var i hamn. Jag blev nöjd och hon en erfarenhet rikare.

Färden över Kvarken var annars rena sömnpillret även om en ganska bra orkester i baren gjorde sitt bästa. Troligen locals från Österbotten av språket att döma. Men de hade svårt att få igång klientelet på däck åtta.

Ikväll blir det däremot livat och svängigt. Halv sju börjar Allspel, inledningen på Umefolk. Jag kommer att söka mig dit i god tid för att få en bra position. Orkar jag kommer det att bli sent men tyvärr blev det ingen tupplur denna dag så vi får se om gubben hänger med.

Här finns ett smakprov på Spotify av vad som bjuds på Umefolk denna gång. Listan börjar med Spöket i köket och jag har som mål att se dem någon gång efter midnatt. Sist i listan finns MäSä-duo från Syd-Österbotten. De har jag sett en gång tidigare. Fast detta är bara en liten del av vad som bjuds –  Tjohej, nu kör vi….

Umefolk 2018 – Spellista på Spotify

Umefolk 

Inte en själ på bryggan men det gick bra ändå. Kanske de lät färjan gå i samma isränna som de körde upp igår kväll?

Nähä, i bollhavet fick jag inte vara fast det var nytt och fint. Ser mest ut som de djupfrysta grönsaker jag brukar köpa. Majs, paprika och ärtor.