Allt jag shoppade … NOT… på Juthbacka, men…

…om jag shoppat då hade detta kanske följt med mig hem? Kanske! Bilder följer nedåt i inlägget.

Galet, helt onödigt men besöker man norra Europas största loppis- och skrotmarknad, då förpliktar det att understöda verksamheten med några tokiga inköp som man absolut inte behöver. Vissa år har jag funderat på att köpa en krokig spik eller en dammig Karjala-flaska bara för att visa min uppskattning inför detta harmlösa folknöje.

Vad annat drar folk i Österbotten på sensommaren än Juthbacka marknad i Nykarleby? Här samlas loppisgängen, skrotkrängarna, de som säljer delar till veteranbilar och uttjänta mopeder, lakritsremmar, smaklös korv, tummade boksidor, vevtelefoner och värdelösa f.d. mobiler, lump och kaffekoppar, Arabia och muminmuggar, cykelpump och rostig skruv.

Och bland allt detta och mycket annat finns kanske guldkorn till vettigt pris? Den som söker hen finner. Det som är skrot för en är fynd för en annan.

Tilläggas bör att jag faktiskt köpte tre högintressanta böcker i gott skick för 7 europenningar. En konstbok med målningar från 1880-talet i nordiskt måleri, en bok med fantastiska fotografier – det finns mycket att studera, begrunda och lära – samt ”Fotografens ögonblick” av Joe McNally.

Jag fotograferade… (klicka på bilderna för större format!)

På spaning

 

Eget hem?

Tomtegubbar är vi allihopa!

Ur led är tiden!

Hjälte igår, skrotmarknad idag. Livet är hårt men rättvist!

Sådana skall jag köpa en vacker dag. Vad nytta de gör är höljt i dunkel.

Så skulle jag bo på Juthbacka-marknad om jag nödgades. Ser inte så dumt ut.

Utmattad med fartvind i håret och glad ändå!

Ser ni fotografen x2?

Radio Vega var på plats. Just mig valde de att inte intervjua. Kanske paus för väderleken eller en twitter från Trumpen?

Hur många var vi i fredagens fina väder? På kvällen blev det regn en stund.

Nästan det enda musikaliska inslaget jag hörde fredag på Juthbacka marknad. Nortti, hette bandet.

Naturligtvis, kaffekoppar i skön samling. En skall bort men vilken?

En sådan kunde jag tänka mig att störa etern med. Pirat.

Här satt ett av mina fynd!

Inte för att jag bryr mig om smycken men detta ser äkta och välgjort ut

Dagens snyggaste bild om jag får säga det själv. Samma stånd om ovan.

 

Annonser

Fest på stan

När jag igår vid midnatt kom hem efter en sväng till Konstens Natt i Vasa blängde 20 ljusprickar uppfordrande mot mig i mörkret. Skenet från Bettans strålkastare reflekterades i ögonen på de tio får som finns på andra sidan landsvägen invid min stuga. En ganska säregen och mycket tillfällig syn i mörkret.  Två sekunder syntes dessa klart lysande prickar i mörkret, som en vintergata, sedan var de borta. Snabbt som ett stjärnfall.

Jo, jag bevistade Konstens natt i Vasa torsdag kväll. Fint och varmt väder lockade ut folk på gatorna som om Vasa vore en kontinental stad likt Barcelona eller Paris.

Musik, konst, mat och evenemang av olika slag bjöds. Låt vara att aktiviteterna var utspridda över staden men ändå ganska lättåtkomliga. Själv har jag en viss kritik mot att inte programmet kunde spikas lite tidigare vilket gjorde att man i en hast måste planera sin upplevelse. Jag planerade därför ingenting annat än att jag skulle se Amelie goes to Belgrad invid Strampens restaurang vid Inre hamnen.

Strövade runt en timme eller två. Såg skönsjungande ”Johan och Juristerna” i stadbibliotekets Dramasal. Mycket snygg sång a cappella må jag säga.

Åt en hamburgare serverad av en mycket busy, svart man. Enkelt gatukök hade han och rimliga priser. När det kom flera beställningar på rad blev det lite kaos: placera korv och bröd i värmning, tända grillen, hålla koll på biffarna som stektes, ta betalt, hålla reda på vem som beställt vad, svara i telefon, skoja med kunderna på finska. Min beställning på svenska besvarades på engelska och sedan blev det mest finska även för min del i konversationen.  En pigg och kul typ som mycket väl passade in i Konstens Natt. Hur det fungerar i vardagen är en annan sak.

Som vanligt hade jag oturen att endast se sista valsen när en indisk dansgrupp uppträdde nära Frihetsstatyn. Färggranna kläder och indisk musik. Ett par bilder fick jag dock.

Träffade även en före detta krigare från Saltgruvan, nu mycket aktiv inom Team Rynkeby God Morgon Vaasa, cykling till Paris, som samlar in pengar för svårt sjuka barn. Tillsammans begav vi oss till Inre hamnen nära Strampen där Emelie goes to Belgrad skulle uppträda.

Där blev det ytterligare ett kärt återseende med en klasskamrat från flydda tider i Samskolan i Vörå. Tänk så tiden går! Nyss var vi tonåringar, nu har vi passerat livets höjdpunkt och kan se tillbaka på ett liv som gestaltade sig olika för oss. Vad visste vi då! – Å andra sidan, livet är inte slut än och framtiden är den vi gör den till!

Hela bandet Amelie goes to Belgrad samlades kring en lastbil för att spela balkanmusik. En gammal, uppiffad Volvo sa någon visst. Härlig musik och takten, känslan, var det inget fel på. Dock tyckte jag att deras musik kom mera till sin rätt när de spelade i Åminne tidigare i sommar och fick mera utrymme på scen och alla musikanter fick förstärkning via mikrofoner.

Hur som haver, Amelie goes to Belgrad förmedlade en härlig stämning i den sena augustikvällen vid Inre hamnen i Vasa. Mera sådant! På väg till Bettan, som stod strategiskt parkerad vid Åbo Akademi, passerade jag ytterligare en scen där rockmusik spelades på överhög volym. Nästan så att jag slungades omkull av ljudvågorna från högtalarna. Lät inte alls dumt men varför sådan hög volym? Jag föredrar Amelie goes to Belgrad där äkta kontakt med publiken fanns.

Det första som mötte mig var fäktande  pojkar invid kyrkan

Gemyt och stämning på torget i Vasa

Här de indiska danserskorna i gruppbild efter sin show

Var finns denna gata i Vasa?

Amelie goes to Belgrad. Tyvärr hade jag fel inställning på kameran varför bilderna inte blev helt skarpa. Mycket man skall hålla koll på. Objektivets stabilisator var bortkopplad.

Det stora pirret i magen och allt det som följde

Alltid när jag närmar mig Näsåker uppstår det stora pirret i magen och när Urkult är över kommer den sega depressionen som en våt, kall yllefilt från en solklar himmel. En nedslående känsla som infinner sig när jag ser Näsåker i backspegeln trots alla fina minnen och upplevelser. Det är som att lämna ett hem för ett år i diasporan.  Ända tills i år.

Det stora pirret finns kvar men det är inte lika markant som tidigare år. Jag vet nu vad Urkult går ut på och tyvärr har jag fått vissa rutiner. I år för sjätte gången är jag inte mera en nyfiken gröngöling som kastar mig in ett sagolikt äventyr utan att veta vad som väntar.

Jag bor för det mesta på Näsåkers camping eftersom det är nära till festplatsen. Heta, soliga dagar finns skugga under de höga tallarna och det är lätt att spänna upp en presenning som extra skydd mot eventuell väta.

I år kom en rejäl åskskur på torsdagskvällen med mörker som en natt och med blixtar som for likt fräsande katter över himlen. Dundret över byn var mäktigt. Jag låg stilla i tältet 1 timme och 20 minuter, sedan var det över. Resten av festivalen bjöd på varmt och soligt väder förutom på söndag vid middagstid när ett lätt regn kom men då hade jag mitt på det torra och hade redan rivit tältet.

Trots att jag gjort mig till och satt upp affischer för Urkult runt om i Österbotten var det i år färre prickar från Finland på den karta där man kan visa sin hemvist. Jag läste någonstans att 8000 personer besökte festivalen i år och det betyder att det var fler än ifjol. Nästa år är det 25-års jubileum och då förväntar vi oss ett hejdundrande kalas med spännande artister och en eldnatt utan dess like.

I år fick invigningen vid torsdag midnatt avstå från elden på grund av eldningsförbudet. Showen var fin men det märktes att något saknades trots att Eldfågel gjorde sitt bästa med artificiell eld. LEDnatten ersatte eldnatten.

”Föreställningen ‘Ett liv ur askan’ lyfter fram temat depression och nedstämdhet och påminner oss om att ingenting är statiskt; det går att hitta kraft och sluta fred i sig själv, även om vägen dit kan vara stormig och lång.” – för att citera programförklaringen inför årets eldnatt. Min minidepression efter Urkult är skrattretande småpotatis jämfört med de som drabbas av verklig depression.

På söndag innan jag körde mot Fredrika besökte jag Hällristningsmuseet i Näsåker. Jag hade gott om tid och tänkte att nu skal jag bekanta mig närmare med fakta om de uråldriga hällristningar som finns vid Nämforsen alldeles nedanför festplasten.

Här har bott och verkat människor sedan närmare 6000 år tillbaka. En oerhörd tidsrymd och spår efter sig har de lämnat i form av de hällristningar som finns nere vid Nämforsen. En viss vördnad infinner sig när jag betraktar dessa bilder i hällarna invid den brusande forsen.

Hällristningsmuseet belyser detta ytterligare och förklarar historiens gång. Guidade turer till hällristningarna finns också och en sådan tur står på programmet framdeles. Jag får spara lite för framtiden.

Där vid Hällristningsmuseets café träffade jag den enda finländaren på Urkult 2018 som jag varseblivit. Hon hade sina rötter i Åbo och hade käresta från Norsjö i Västerbotten. De skulle under dagen köra upp och hämta sitt barn där.

Det var andra året hon besökte Urkult och var lika begeistrad som jag inför Urkult. Hon menade att det var bra att Urkult inte är en stor och vidlyftig festival utan att den redan nu har sitt format. Det var nästan så att hon ville hålla festivalen lite hemlig för att bevara den speciella stämning och upplevelse som Urkult är. Jag kan hålla med, max 10 000 pers, inte mera! Detta hindrar mig dock inte från att sprida budskapet.

Som jag antydde i inledningen så har jag fått vissa vanor på Urkult vilket inte är det optimala. En sak jag alltid har med mig är systemkameran, tungt hängande över axeln. 1,7 kg väger den med nuvarande all-round-objektiv. Försiktig måste jag också vara så att inte kameran får sig en smäll i trängseln och dansen. Jag har alltid tagit en massa bilder på festivalen, vilket jag inte ångar, och två år har jag varit festivalfotograf och levererat bilder till Urkult för deras reklam, hemsida och programtidning.

Här finns kanske tanke till omdaning? Varför inte lämna systemkameran hemma och istället bara ha en lätt bloggkamera med och ta de bilder som jag spontant råkar snubbla över? Avstå från diket vid Stora scen och bilder till Urkult och istället flyta med i strömmen, dansa, koncentrerar mig på den musik jag verkligen gillar, tala med människorna jag möter, ta en öl extra och vara som folk. Skippa planeringen.

Tåls att fundera på. Det betyder att jag måste köpa en lämplig bloggkamera som fotograferar i RAW och tar fina bilder. Jag har varit inne på detta tidigare men nu är det kanske dags att göra slag i saken?

”Ända tills i år” – hämtat från första stycket i detta inlägg. Pirret i magen inför Urkult består men nedstämdheten när jag lämnar Urkult är mer eller mindre borta. En orsak är att jag är friherre och kan till stora delar disponera min egen tid. Inget tråkigt jobb att återgå till och jag kan fylla min tid med mera ”Urkult” året runt. Det är upp till mig att själv förvalta Urkult-andan i mitt dagliga liv.

I morgon är det Kulturnatten i Vasa, vad kommer jag där att möta? Kanske jag redan då borde ha min nya bloggkamera med?

Jag får återkomma med mera från Urkult 2018 men kommer att varva inläggen med annat. Portionera ut i lämpliga ransoner. Nu följer en drös med bilder från torsdagen. Och du, det går att klicka på bilderna för större storlek!


Urkult 

Det närmar sig, kö för att lösa in biljetterna.

Här får vi armbandet som ger fritt inträde till Urkult på festplatsen

24 fingrar, tjugofjärde året av Urkult. Förberedelse pågår in i det sista.

600 volontärer gjorde att Urkult kunde genomföras till  ett förmånligt pris. Här en grupp som hade introduktion på torsdag.

Barna har fattat galoppen, det gäller att sälja på marknadsgatan!

Detta är ett slags boende på Urkult

Andra bor mera konventionellt

Nere vid Ångermanälven och Badplats campingen var det sol och bad som gällde på torsdag eftermiddag

Eller så begrundade man tidens gång och vattnets flöde invid Nämforsens hällristningar

Nämforsen i all sin härlighet och en människa i meditation

Här en vy från byn. Kommersen blomstrar  längs med Storgatan.

Här börjar Urkults egen marknadsgata. Liatåget råkade just passera.

Bicycle Beat från Stockholm  med vänner värmde upp inför torsdagens begivenheter utanför insläppet. Vilket ös! Redan  här infann sig feststämningen.

Här en mera stillsam aktivitet. Indisk vävteknik presenterades.

Så är  de första artisterna igång på Solscenen och publiken strömmar till. Tre scener finns: Stora scenen, Solscenen och Danslogen. Förutom konserter i Ådals-Lidens kyrka.

Många trevliga ställen finns på festplatsen högt ovanför Ångermanälven.

Eldnatten framför Stora scen efter midnatt på torsdagen.

Sist på natten till fredag bjöd Partiet på ös utan dess like. Urkult var på G!

En tur i Björnlandet utan björnar på lur

När jag igår skulle checka ut från boendet i Fredrika vid tiotiden på förmiddagen var gubben försvunnen. Hotellet totalt tomt och vidöppet. Vem som helst hade kunnat gå in och sno vad som helst. Ett par av de tyska gästerna försökte hjälpa till och nå honom per telefon men inget svar. – Förresten, konstig, tysk dialekt de pratade. – Även jag ringde. Det var bara sätta sig i soffan i reception och titta på morgon-tv.  Ingen stress här inte. Kanske var han hos hälsovården och spolade upp öronen?

Efter 35 minuter dök han upp och förklarade att betalningen var redan gjord via Booking.com. Oj, det var en nyhet för mig men han visade mig transaktionen på papper och var det okej för honom var det okej för mig.

Sedan blev det färd mot Börnlandets nationalpark på grusvägar i regnet. Oj, så smutsig Bettan blev! Som tur var upphörde regnet precis när jag anlände till Björnlandet så det var bara att byta lite kläder, greppa kameran och ge sig iväg.

Jag tror bilderna nedanför får visa lite hur det såg ut på Angsjöleden på 3,7 km som jag gick. Min motionsapp visade dock 4,2 km så där fanns en diff. Leden var mestadels lätt att gå, spångade på sina ställen och tydligt utmärkt. Sydväst om sjön finns dock en brant stigning bland stenar vilket gör att man får lämna stilettklackarna hemma. Den som har sådana. Rejäla skor behövs.

En övernattningskoja med fyra bäddplatser och madrasser passerades. Vissa kokkärl finns. Snyggt och städat. Färdigt kluven ved väntade och bara några tiotal meter till sjöstranden. Bara att dyka i. Själv hade jag inga badbyxor med utan jag hade fått simma näck. Det gjorde jag inte och tur var det; ett par med pudel dök upp strax efteråt. De hade nog trott att det var Näcken och pudeln hade väl svimmat? Pudeln hade därefter inte mycket på stigen att göra för jag tvivlar starkt på att den klarat stigningen senare men fram till kojan var det lätt att gå.

Själv flåsade jag lite men hade ändå inga större problem att ta mig fram i branten trots att det nästan krävdes fyrhjulsdrift på några ställen. Fin utsikt när man väl kom upp.

Skogen är mycket gammal och har brunnit vid flera tillfällen. Jag tyckte jag såg förkolnad ved och kolbitar här och var. Dock inte innevarande sommars bränder utan långt tillbaka i tiden.

En fin vandring att gå, den kortaste och lämplig för en amatör som jag. Det finns längre leder.

Sedan bar det av mot Umeå via Karlsbäck men det är en annan historia. I Umeå tog jag in på Hotell Elite Mimer. En viss skillnad på standarden om man säger som så. Men Fredrika Jakt och Fiskecamp har sin charm som inte ett storhotell kan uppbringa. Och ägaren, Helmut, var en trevlig typ. Inte så pratsam men han andades förtroende och gemyt. Såja, detta var måndagen och idag tisdag bär det av över Kvarken med lyxångaren Wasa Express.


Björnlandets nationalpark

Nordiskt Jakt och Fiske 

Fredrika Hotell Jakt & Fiskecamp 

Hotellvärden själv står som trästaty i baren. Jakt är förmodligen ett stort intresse.

Här har vi själva hotellet. På andra sidan gatan fanns några lägenheter.

Detta är det första som möter en vid entre Angsjö, Björnlandet.

Här blir det lätt att gå! Till att börja med. En kort bit var anpassad för rullstolsburna.

Sedan blev det delvis spångad vandring genom olika typ av terräng.

Övernattningskojan vid Angsjön.

Nära till sjön vid kojan. Perfekt för en övernattning.

Från kojan syntes berget på andra sidan sjön som skulle bestigas.

Snygg utsikt där uppe

Lite brant på sina ställen men framkomligt

Inga björnar syntes till trots att det var Björnlandet. Däremot fanns det sådana konstiga typer. Undrar om de är farliga?

Tillbaka vid Entre Angsjön fick jag ta del av en konstutställning där elever i Fredrikaskolan föreställde sig 1500-talet.

 

Ett första livstecken efter Urkult

Så är jag åter på fötter efter 12 timmars sömn sedan igår, söndag eftermiddag. Det blev alltför litet sovit under Urkult, som vanligt. Just nu befinner jag mig på Fredrika Jakt o Fiske camp men det är Urkult som det finns en massa att skriva om. Det blir i kommande inlägg för jag behöver tid för att sortera och formulera.

Jag kom till Näsåker på torsdag förmiddag och checkade in på Näsåkers camping. Det blev min vanliga plats under tallarna och det är jag glad för. Känner mig hemma där. Sedan blev det Urkult till 100 % men det får vi återkomma till.

Vädret var helt ok, inte alls lika kallt som ifjol. Tvärtom var det riktigt svettigt, främst torsdag. På torsdag kväll kom dock ett kraftigt åskväder över Näsåker. Regnet det öste ned och blixtarna avlöste varandra. Det dröjde dock inte länge förrän åskan försvann och vi kunde fortsätta med Urkult och inledningen vid midnatt, Eldnatten, som denna gång fick ersätta elden med annat mera modernt.

Söndag bjöd också på lätt regn mitt åt dagen men jag hade då hunnit riva tältet så det var lugnt. Regnet fortsatte hela söndagen på min färd mot Fredrika där jag skulle sova följande natt, Fredrika Jakt och Fiskecamp.

Där fick jag ett av de mest spartanskt möblerade rum jag upplevt. Två sängar, en golvlampa och liten TV i ena hörnet. That´s it. Detta rum var säkert tänkt för att sova, duscha i och sedan ut och jaga älg och björn. Men det var rent och snyggt och hotellvärden hjälpte gärna till med att hitta en stol till mitt rum, som inte heller hade något fönster förutom ett takfönster. Där kunde jag höra regnet smattra. Ingen fara, jag sov ändå bort söndagskvällen.

Det finns lite olika typer av boende på stället och mitt boende var billigt men hade eget badrum och frukost ingick. Frukosten var förresten alldeles utmärkt. Värden var mycket sympatisk och ville allt väl så trots rummets enkelhet så kan jag rekommendera stället. Han hade förresten en propp i örat så han hörde dåligt men det skulle han fixa.

Vad denna måndag har i sitt sköte får vi se. Regnet ställer till det för jag hade tänkt besöka Björnlandets nationalpark och ta en runda där. Förhoppningsvis upphör regnet.

Detta var mitt hem under Urkult. Fler bilder än så blir det inte för  uppladdningen  på hotellets internetanslutning var inte det snabbaste.

 

En viktig fråga inför höstens val: plättar och pannkakor!

Det närmar sig valtider och först ut är riksdagsvalet i Sverige i höst. Viktiga frågor är på tapeten och Erik F. en av mina flitigaste kommentatorer förärade mig epost där han tog upp denna angelägna fråga om det heter plättar eller pannkakor om plättar. Detta har tidigare dryftats grundligt 2013 men han ansåg att saken ytterligare bör belysas.

Jag hävdar fortfarande med emfas att plättar är tunna och gräddas ovanpå spisen medan pannkaka är tjocka och gräddas i ugn. Basta!

Den gode Erik ville också tipsa om ett kommande program nästa måndag där Fredrik Lindström tar upp ämnet i programmet ”Dialekt i P1” och det tackar vi för! Öronen kommer att spetsas till det yttersta för att höra vad denna dignitet i fråga om dialekter kommer att säga om detta.

På tal om plättar och mat så kom jag igår att göra ett kort besöka på Internationella matmarknaden i Vasa. Jag vet inte, jag tyckte det kändes lite skralt i år. Visserligen en lång radda med stånd men en stor del upptogs av grekisk matservering och det var som om jag saknade något.

Jag hade tänkt prova lite afrikansk mat men så serverades bara kyckling till den intressanta röran och det kunde jag inte börja kladda med så det bidde inget.

En ensam tjej sjöng sånger till eget ackompanjemang med liten gitarr. Eller var det en ukulele? Det lät inte alls oävet men stor publik hade hon inte. Jag och en annan applåderade och jag tyckte mig se att hon blev glad. Jag har ofta funderat på hur det känns att stå på en scen av ett eller annat slag, som grupp eller solo, och det nästan inte finns någon publik som lyssnar. Ganska tröstlöst och otacksamt kan jag tänka. Jag skulle bli deppad!

Idag blev det cykeltur till Hellnäs där deras boendeförening utlovat sommarkafé. Jag blev allt lite snopen när jag kom fram och ingen fanns på plats. Klockan 14 utlovades kakbuffé men så länge kunde jag inte vänta för jag har också annat mig för denna lördag. Så utan kakor blev jag.

Vi får återkomma med detta om plättar och pannkakor när Fredrik sagt sitt!


En plätt är en plätt och inget annat –  Blogginlägg från 2013. Läs också kommentarerna!

Vad är pannkakor och vad är plättar?! – Programmet Dialekt i P1

Många långväga flaggor vajade i Vasa

Vad hon hette vet jag inte med sjunga kunde hon!

Det såg lite ensamt ute på torget där den vanliga torgförsäljningen också pågick. Kanske folk börjar tröttna på jordgubbar för denna gång?

 

 

Huppegupptäcksfärd över Kvarken till Holmön

Rubriken till detta inlägg får sin förklaring längre fram men senaste weekend gjorde jag tillsammans med sister Jane och svåger en upptäcktsfärd till Byviken på Holmön med segelbåt. En upptäcktsfärd var det för mig men svåger har besökt stället flera gånger tidigare för att inte tala om den andra båten från Oravais vars skeppare har besökt Holmön sedan barnsben. Årtionden; han är väl mer eller mindre gammal i gården får man väl säga.

Vi var alltså två segelbåtar som seglade iväg i fredags vid middagstid över Kvarken, det hav som skiljer Sverige och Finland åt ungefär i höjd med Vasa och Umeå. Detta som upplysning till de läsare som inte är insatta i våra förhållanden här uppe. För att krångla till det ytterligare finns Norra och Södra Kvarken samt Östra och Västra Kvarken. Klura ut det, den som kan.

Till att börja med var det inte mycket till vind för att segla så vi körde med maskin en bit utanför Mickelsörarna och där hissade vi segel och seglade över i god vind och med båda seglen uppe. Försegel och Storsegel heter det visst. Jag vet väldigt lite om segling och dess termer men visst var det en härlig känsla att drivas fram av vinden, se havet och uppleva tystnaden jämfört med en motorbåt. Bara vindens kraft i seglen, vågorna mot skrovet, solen sken mest hela tiden och inget land i sikte mitt på Kvarken. Bara det ändlösa havet och vid horisonten dök det upp ett lastfartyg av något slag. Det försvann efter en stund, vem vet vart, och där fortsatte vi två segelbåtar på det blånande hav mot en sol som närmade sig horisonten.

Snart nog dök dock land upp i sikte föröver. Så heter det, föröver till skillnad mot akterut som är bakåt. Holmön till vänster (babord) och föröver Stora Fjäderägg som reste sig ur havet. På Stora Fjäderägg finns ett vandrarhem vid en gammal fyr. Dit kan man ta sig med en slup, ytterligare en konstig sjöterm, från Byviken på norra delen av Holmön. Slup, det är alltså en äldre segelbåt av något slag. Verkar intressant och få se om jag inte skall ta mig dit en vacker dag! Först färja till Byviken och sedan slup till Stora Fjäderägg.

Micke, skepparen från Oravais, berättade att ibland firas/ har firats Tysta veckan på Stora Fjäderägg. Hur ofta och när framkom inte men det hela går ut på att inte säga ett enda ord till en annan människa på en vecka utan bara gå där och bliga, meditera och vara för sig själv. Det skulle vara spännande att prova. Jag utgår från att man inte är uppkopplad 24/7. Kanske ett hemligt evenemang för jag hittade inget om detta på nätet.

Närmare tio på fredagskvällen gled vi in genom gattet vid Byviken och fann också plats vid gästbryggan.

Byviken visade sig vara en riktigt trevlig by samlad vid hamnen och en bit uppåt land. Färja som går flera gånger om dagen till fastlandet som ligger cirka 9 km bort. Affär och krog, hembygdsgård och båtmuseum. Visfestivalen som går av stapeln nästa vecka samt SeaJazz. För att inte tala om Postrodden som båda våra skeppare deltagit i flera gånger.

Vädret var fint och varmt. För varmt för mig som gillar lite mera tempererade tillstånd i skuggan men folket på badstranden trivdes. Jag besökte båtmuseet och köpte där ett par böcker från ön. En trevlig dam informerade mig om ön och dess sevärdheter. Plötsligt fick hon syn på slupen som skulle avgå till Stora Fjäderägg och rusade iväg. Hon skulle fotografera. Själv hade jag problem med appen Swish som inte ville fungera så jag hade annat att göra. Den skulle visst uppdateras men det kom jag på först senare. Annars hade jag köpt en bok till.

Affären besökte jag också. Där kunde man betala hamnavgiften för gästande båtar som var 150 kr per dygn. Killen som tog betalt hade en unge på armen som inte var värst gammal. Kanske ett år. Det gick bra ändå. Folket var annars väldigt trevliga och alla hälsade. Det var hemvändardagen i lördags så de var kanske extra artiga då eller så var det bara av gammal och ohejdad vana. Det gick lätt att slå sig i slang med folket där, om de var sommargäster eller infödingar vet jag inte så noga.

Några bilar körde omkring men mest var det fyrhjulingar och flakmopeder. Praktiskt på de små vägarna som också på vissa sträckor hade vägbelysning. Plus en del cyklar som förvånansvärt ofta stod olåsta.

Egentligen hade jag tänkt hyra en cykel men just då mitt på dagen var alla upptagna och sedan tyckte jag det var för varmt att cykla runt på ön. Jag hade bl.a. tänkt besöka fyren Bergudden. Det får bli en annan gång.

Istället gick vi i samlad tropp och inspekterade byn. Besökte bl.a. öns kyrka, drack en öl på byns krog Novas Inn innan vi kollade in marknaden de hade på hembygdsgården. Där fanns också en utställning med tavlor som byns befolkning lånade ut till denna dag. Ofta föreställandes båtar och sjöliv. Till sist avslutade vi vandringen med en himmelsk god räkmacka på Novas Inn. Den satt fint som lunch och kan rekommenderas!

På kvällen blev det återbesök på krogen och då spelades country av ett par killar på scen. Jag fick flera tummen upp för min t-shirt med Wentus Blues Band på framsidan. Bandet var tydligen känt och populärt bland publiken.

På söndag var det mässa i kyrkan med efterföljande kyrkfika samt guidad kyrkogårdsvandring. Vandringen hade varit intressant att följa för man kan få mången god historia och bra insyn i släkter på ön men då befann vi oss långt ut på Kvarken i kamp med vågorna.

Vi lämnade Byviken kl. 8 på morgonen med några droppar regn och endast lätta vindar. Vi passerade Stora Fjäderägg och satte kurs mot Mickelsörarna. Sis och svåger hissade seglen och förberedde sig på en lika trevlig seglats som vid utfärden. Men det ville sig inte, de fick problem med storseglet och snart mötte vi stora vågor och vind runt 10-12 meter i sekunden något som var lite oväntat.

Framför allt var det vågorna som kom mera eller mindre från syd till sydost vilket gjorde att Bounty började doppa fören och vattnet slog in över båten. Ingen fara på så sätt men när båten gör sina dykningar i vågdalar och sedan på nästa topp slår ned på andra sidan, då gäller det att hålla sig fast och ha allting surrat och rätt placerat ombord.

Jag får i sammanhanget beundra sis för hennes insatser ombord. Hon var kock, matros och navigatör på samma gång. Svåger var skeppare och höll mest till vid ratten. Ut på däck för att greja med seglen trots denna besvärliga sjögång, hålla reda på alla grejor och kämpa på trots att hon till på köpet hade ont i axeln. Bra var det att de fick träna tillsammans att hantera båten. Jag hade nog mest varit i vägen, skulle jag tro.

Själv höll jag till i sittbrunnen under kapellet men när sedan vatten började slå in över båten blev även jag våt (jag hade inga vattentäta kläder) och fann för gott att installera mig liggandes på en soffa i kajutan tryggt förankrad mellan bord och soffkuddar. Så mycket seglare är jag. Glömde också bort att filma med min GoPro-kamera som är vattentät. Det grämer mig mest för jag hade kunnat få en hel del fin film under den mest dramatiska perioden. Nåja, jag blev inte sjösjuk vilket i sig är en liten bedrift.

Såja, nu har ni fått förklaringen på huppegupp i rubriken. Det var helt enkelt en väldigt guppig överfart några timmar. Annars tog det ungefär 10 timmar att ta sig från Oxkangar till Byviken med segel och/eller motorgång.

Ombord fanns en uppsättning apparater som hjälpte till med navigation, kommunikation och annan kontroll som vattendjup och framfart i knop. Sis hade programmerat plottern (ytterligare en sjöterm) och hade på sin platta också sjökort att följa. Svåger är mera av den gamla stammen och håller sig helst till sjökort i pappersformat. Men visst är det behändigt att med digitala hjälpmedel helt kunna ersätta sjökortet och alla andra trix som erfarna sjöfarare har. Dock bör sjökort finnas ombord ifall allt det moderna slås ut av en eller annan orsak. Det kan hända mycket på sjön som man inte kan förutse.

Roligt var att jag i min mobil kunde följa med vår färd på ”Eniro på Sjön”, en app som jag är helt säker på att man kan navigera till Sverige med. Allt fanns ju där och positionen syntes med några få meters marginal.

När det lugnat ned sig på finska sidan grejade sis till en ärtsoppa som smakade utmärkt och snart anlöpte vi byhamnen efter en lyckad seglats. Jag får tacka för en bra och intressant utfärd och trevligt sällskap från de båda segelbåtarna. Holmön är värt att besöka och kanske jag någon dag återvänder. Jag nämnde ju tidigare ett besök på Stora Fjäderägg och varför inte ett par dagar i Byviken på höstkanten. Kanske inte i år men det kommer fler år om Gud vill. Nu närmast får jag nästa vecka koncentrera mig på årets stora händelse för mig. Ja, ni vet vad.


Holmöarna (Wikipedia)

Holmöportalen

Kvarken (Wikipedia)

Stora Fjäderägg Vandrarhem

Visfestivalen på Holmön (kommande veckoslut)

Lite sång innan vi tittar på alla bilderna!

Sister Jane och svåger lastar in provianten

Deras segelbåt är en Hallberg-Rassy Monsun. En klassiker bland segelbåtar om jag förstått rätt. I Byviken smög en kvinna längs med bryggan och spanade in Bounty. De hade nämligen tidigare  ägt en sådan och det var ett kärt återseende för henne. Hon steg ombord och fick sig ett litet snack med svåger och sis.  Hon gjorde svågers dag!

En av byns måsar kollar in att vi håller oss på rätt sida av remmaren när vi styr ut på böljan den blå.

Oj, här växer visst nästa julgran på en kobbe. Någon direkt storm var det inte som inledning på färden.

Se där kom en fraktare av något slag. Den försvann efter en stund.

Natten närmar sig. Dags att uppsöka kojen.

Byviken på Holmön

Här ligger visst Helena Elisabeth och väntar på avgång. Det finns en annan, större färja som är på reparation men den kommer i trafik först till hösten.

En titt i båtmuseet

Kyrkan på Holmön

Novas Inn, bykrogen på Holmön. Som sagt, jättegoda räkmackor!

Sådant tyckte jag mig hitta här och var. Tecken av något slag eller bara slarviga fötter?

Badstranden var inte fy skam. Servicebyggnaden för gästhamnen också helt ok.

Ett vanligt  åkdom på ön tillsammans med fyrhjulingar.

Oj, den har visst sjungit på sista versen.

Och på sluttampen hem skildes vi från segelbåten från Oravais som tog en annan kurs. Skepp ohoj tills nästa gång!