Idag sol! I morgon dimma?

Äntligen har våren lossnat från sina vintriga förtöjningar och kommit på glid. Snön verkar försvinna i rasande fart och värmen kryper upp i termometern dagtid.

Borta vid Byholms hamn håller isen på att gå och sundet blir för varje dag allt mera isfritt. Svanar håller till där men jag såg inga idag förutom några mindre sjöfåglar. Tranorna trupetar högljutt ut sina läten och tofsviporna flaxar redan ivrigt i Åkern. Just det, i Åkern, säger vi. Kajorna har anlänt och flyger flitigt med sina pinnar för att bygga bon. Vi är inte vänner vi, kajorna och jag. Åtminstone är inte jag vän med dem.

Jag tog en promenad idag i avsikt att fotografera en stuga som snart skall rivas och flyttas från byn. Det gäller att dokumentera så länge de finns, stugorna. En av dessa typiska stugor, röd med vita knutar, mitt i byn. Ytterligare en plats som blir tom, denna gång en byggnad, andra gånger är det människor som går ur tiden.  Vi krymper.

Solen sken ändå sitt bästa leende över byn. Det som finns kvar. Det skall vi ta vara på.

I morgon lovas dock mulet och i tidiga morgonen ser det ut att bli dimma. Hurra! Det gillar jag för dimma är fotoväder. Länge sedan det varit dimma men om jag bara orkar upp i tidig otta och dimma är av rätta konsistensen så blir det förhoppningsvis en liten fotosafari i morgon bitti. Hoppas kan man alltid på någon bra bild.

Nu tar i några bilder från dagens färd i landskapet.

Sundet vid Byholmen

Och diken är fulla med vatten, som det skall vara på våren.

Och detta gäng körde jag förbi ikväll på min färd genom landskapet. Ganska högljudda var de. Diskussion på gång.

Annonser

Vasas Flora och Fauna på scen

En riktigt fin vårkväll när jag körde hem igår vid halvniotiden. Solen stod strax ovan horisonten i väster och kastade ett mjukt och guldgult sken över Österbotten, det Österbotten som delvis nyss besjungits på Wasa Teater. Vasa Flora och Fauna spelade och jag var där tillsammans med alla andra i nästan fullsatt sal framför stora scenen.

Jag gillar verkligen den stil som Vasas Flora och Fauna har. Att de sjunger på finlandssvenska och inte har låtit risksvenskan ta över trots att deras publik till stor del finns i Sverige och att de har starka band till kungariket. Det är inte heller den svenska som pratas i södra Finland, högsvenskan. Inte heller är det den dialekt som pratas på landsbygden i Österbotten. Nej, det är det språk som pratas i Vasa och i trakten däromkring. Kanske är det just därför de kallar sig Vasas Flora och Fauna?

De står där på scen rakt upp och ned, inga märkvärdiga krusiduller och avancerade danssteg. Naket. Möjligen kan Mattias Björkas rörelser på scen tolkas som utstuderade men i övrigt är det en stillsam trio på scen. Stillsamma och rakt på sak med texter som är berättande och då ofta hämtade från Vasa och trakterna söder om Vasa.

Det finns en sentimentalitet som är tilltalande i deras sånger, som hämtade från en annan tid men ändå så nära. Inslag i texterna är ofta lokala och känner man inte till Vasa kan det vara svårt att hänga med, tycker man.  Ändå går deras musik hem i Sverige och det är där de skördat de största framgångarna. Känner publiken i Sverige till Rewell, Ollis, Vöråstan och alla andra lokala fenomen som förekommer i texterna? Har den rikssvenska publiken tid och intresse att närmare förstå och sätta sig in i texterna? Att publiken igår kväll hängde med i texterna var en självklarhet. Jag tror många kände igen sig.

Något som förstärkte det sentimentala var de svart/vita bilder från Vasa som visade på scenen bakom dem. Som från en annan värld. Det är kanske det som gör deras musik så lockande, det mystiska Vasa som ändå är så vardagligt.

Vasas Flora och Fauna kan också ses som en parallell till den emigration som skett från Österbotten till Sverige i många årtionden. I deras fall en musikalisk emigration med återbesök i hemstaden.

Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus fick varma applåder för sitt framträdande igår på Wasa Teater. Själv tyckte jag den dryga timme de spelade gick fort. Oj, var det redan slut?

När jag sedan körde hem i fredagskvällen tänkte jag att just detta att glida fram längs riksåttan var en del av texten i vissa låtar. Så måste det ha varit en gång i tiden, en tid som jag själv upplevt men då inte visste att det fanns ett parallellt universum.


Vasas Flora och Fauna 

 


Lakritslimpa och en himla massa broschyrer

Idag besökte jag Stormässan i Botniahallen i den fortfarande självständiga kommunen Korsholm. Mycket närliggande till provinshuvudstaden Vasa och därmed ett hett, åtrått byte.

Stormässan, ett årligt återkommande evenemang där landskapets företag och organisationer visar upp sig och uppmuntrar till ökad aktivetet och mera köp. Även utbölingar förekommer där och ville då locka till besök både i Norrland och i övriga Finland.

Av ren snålhet parkerade jag Bettan vid Prisma – jag skulle ändå handla lite där – och åkte gratis buss därifrån till Botniahallen. Sparade därmed tre europenningar i parkeringsavgift. Ekonomiskt lagd för dagen kom jag också ihåg att presentera mig som pensionär vid biljettdisken och sparade därmed ytterligare två penningar.

Hallen var redan full av folk och jag dök rakt ned i första bästa rad av stånd som fanns vid ena hörnet; resehörnet. Där fanns en mängd förhoppningsfulla aktörer som hoppades på att just deras resa och deras trakt skulle locka till anmälan och besök. Flera städer och landskap i Finland bjöd på underbara uppleveser och mycket sämre var inte Norrland som lockade med hisnande natur, kultur och nöjen. Jag samlade broschyrer i mängd eftersom den främsta orsaken till mitt besök på Stormässan var just att hitta lämpliga resmål inför sommaren.

Mitt bland rese- och turiststånden fanns en limpbagare från Onnenkoski norr om Björneborg. Det bjöds på smakprov av både skärgårdslimpa och något så märkligt som lakritslimpa. Jag föll för lakritslimpan med sin söta och pikanta smak. Lite annorlunda. Jag köpte med mig hem en limpa och just ikväll har jag tre gånger gjort mig en smörgås av lakritslimpan med olika pålägg. Bäst med en ost med skarp smak. Kanske en sillasmörgås också skulle passa till detta bröd?

Böcker var jag också på jakt efter men där blev jag grundligt besviken.  Bara ett stånd med enbart finska böcker fanns samt Finlands svenska hembygdsförbund som sålde böcker. Där hittade jag dock ett fynd: ”Österbottniska seder och olater” av Fredrik Krus. De tre avdelningarna i den boken borgar för läsupplevelse: Frieriet, Superiet och Våldet. – Jodå, det var bättre förr!

Jag spankulerade vidare och såg både nyttigt och onyttigt. Stannade till vid Vasabladets monter där de bjöd på diskussioner och intervjuer. Vargen, ack den vargen, var åter på tapeten. Likaså KAJ som intervjuades om sin kommande musikal ”Gambämark” som har premiär till hösten på Wasa Teater. Biljetter släpptes idag och redan på de fyra första timmarna såldes 6 500 biljetter av 16 000 möjliga. Inte dåligt må jag säga!

Några bekanta träffade jag också, bl.a. en gammal lumparkompis som i alla dessa år försörjt sig som försäljare av symaskiner. Egenföretagare.

I ena hörnet av hallen höll Team Rynkeby God Morgon Vasa till. Konstigt namn, men gångbart när man vant sig. Hur som helst så kommer de att i sommar cykla från Vasa till Paris och samtidigt samla in pengar till sjuka barn. Jag har tre bekanta som ingår i detta team och det blir spännande att följa deras väg, träningen, insamlandet av pengar och själva loppet som kommer att kunna följas live på nätet. Åtminstone vissa bitar om jag förstått rätt?

En hel del hann jag se och med påsen fulla av broschyrer, förslag och en limpa återvände jag med bussen till Prisma.

Nu sitter jag här ikväll och tittar på förslag vart jag skall åka i sommar. Blir det Höga Kusten, Holmön eller Hailuoto utanför Uleåborg. Skall jag se KAJ till hösten, besöka fyren Tankar eller Nanoq?  Mina tankar vandrar.

Stora maskiner fanns på plats. (Logset)

Hmm, en bil som skulle passa mig när jag hämtar posten?

Krigarna, Österbottens regemente, samlar sig inför dagens framträdande.

Här cyklas det redan för fulla muggar. Team Rynkeby Vasa.

Ej heller att missa utsidan! Där fanns de mera högljudda och stora maskinerna. (Bilderna tagna med mobilkameran)

Sommardrömmar

Vintern sjunger trots allt på sista versen även om det fortfarande finns mycket snö i landskapet. Jag tycker snön har sjunkit ihop en del de senaste dagarna så månne vi inte får en vår i år också.

Jag har inte varit ut till min villa (sommarstuga) på flera månader men igår gjorde jag ett försök och si, det lyckades. Någon hade t.o.m. plogat vägen ända fram så Bettan knogade sig fram utan att fastna i någon snödriva eller halka på sidan om spåret.

Jag tog en sväng ut på isen som fortfarande ligger tjock men sjöbevakningen varnar ändå för lömska isar så det gäller att passa sig lite längre fram i månaden. Tyvärr är det alltid någon som går genom isen och i värsta fall drunknar. Ifjol var det en bybo som fick sätta livet till trots att han var fiskare och van att vistas på både våg och is.

Solen var stark och det gick nästan inte att titta på snön. I lä kändes det riktigt varmt. Det hade varit läge för att pimpla lite fisk ute på isen men sådana grejor har jag inte. Jag är egentligen ingen fiskare. Visst kan det vara gott med fisk men jag tycker det är för mycket arbete med att fiska själv och sedan också tillreda den på ett eller annat sätt. Fast, vem vet till sommaren? Jag är ju trots allt friherre och borde ju ha en hel del egen tid att spendera. Kanske dags att låta saker och ting ta den tid det tar? Att vänja sig.

Kanske lägga ut roddbåten till sommaren? Men första bottenmåla den. Villan skulle också behöva strykningar här och var. Kanske det kommande sommar t.o.m. blir bastubad, något jag inte praktiserat på flera år trots att jag har en fin bastu vid strandkanten. Eller bara sitta på verandan och spana ut mot fjärden medan solen gassar. Grilla något, bara läppja på en öl och lyssna på någon intressant sommarpratare i radion.

Som ni förstår, sommardrömmar. Sådana som kommer denna tid på våren.  Planera någon road tripp och längta till all fin musik som väntar. Alla aktiviteter som ordnas, byadagen, marknader och festivalerna. Och, bästa vänner, det är ingen omöjlighet eller kolossalt dyrt. Just nu är det tid att sommardrömma och planera. – Vilka planer har ni inför sommaren? Hur kommer ni att fira semestern?

Bettan väntade troget medan jag strövade omkring

Is och snö så långt ögat kunde nå.

Trots allt borde det vara fritt vatten här om ca. en månad.
Ifjol tittade de först blomsterstjälkarna fram dessa dagar i april månad.

Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Tre Göran och en fjärd

Ikväll blev det revydags. Byarevyn presenterade ”Trigöranåeinfjääl”. Syns namnet på föreställningen svår kan jag bara hålla med för det är dialekt och det gäller att tänka till innan man fattar. Helst bör man också ha lokalkännedom om både det ena och det andra men när jag funderat en stund förstod jag innebörden.

Översatt till finsvenska heter revyn ”Tre Göran och en fjärd”. Fjärden är Oravais fjärd och vem två av de tre Göran är var inte svårt att gissa men den tredje Göran förblev ett mysterium. Egentligen finns han inte utan ersattes av en dam i publiken. Allt för att skapa jämställdhet.  Denna afton blev det Gunnvi som fick den äran.

Poängen med den lokala revyn är just att den är lokal; att den avhandlar sådant som folk på orten känner till. Inte heller fel att ta upp sådant som händer ute i stora världen men från det lokala perspektivet; Trump och Kim fick sitt eget nummer. Folket på scen och publiken är från bygden. Det skapar gemenskap och gemyt.

Jag tycker Byarevyn i Oravais lyckades väl med årets revy. Flera av skådespelarna kände jag till sedan tidigare och några var nya. Fint att det finns ungdomar och återväxt på den lokala teaterscenen. De är verkligen värd en applåd för sin insats och sitt intresse. Utan dem vore kulturlivet bra mycket fattigare i kommunen.

Inget är så bra att det inte kan förbättras och en sådan sak – som finns hos de flesta lokala amatörteatrar och revygäng – är att tempot i replikerna kunde vara snabbare. Ibland, rätt ofta egentligen, inträffar en paus på en sekund eller två mellan replikerna som är onödiga. Jag tror att den lokala teatern och revyn skulle tjäna mycket på att träna in en snabbare replikväxling. Inte prata i mun på varandra men nära på.

Texten till sångerna finns i programbladet och det är bra för jag har ibland svårt att hänga med i sången från scen. Inte alltid jag hör varje rad och poäng. Speciellt inte när det är dialekt som sjungs. Dialekten är viktig och att sångerna finns i programbladet är en fin dokumentation över det lokala språket.

Skall jag lyfta fram något speciellt nummer i årets revy får det bli ”Ha-Ha-Harry” där Ulf Johansson på ett ypperligt sätt gestaltade en av ortens främsta entreprenörer. En ständig optimism och framåtanda gjorde affärer på löpande band och kunderna var nöjda med att allt fanns på samma ställe. Som tidigare arbetsgivare känner jag väl till denna Harry.

”Gubbdagis” var också ett bra nummer med funderingar över allt och inget. Jag har ju själv, som nybliven pensionär, erfarenhet från Torsdagsklubben och jag kände igen mig.

En allt igenom trevlig kväll även om jag inte kände så många förutom gänget i samma bil som tog oss till kyrkbyn. Några andra kände jag också men jag är alltid lika förvånad över hur få av bygdens folk som jag känner. Jag skulle gärna bli bekant men man vill ju inte tränga sig på. Hur som helst, Byarevyn bjöd på fin underhållning och är värd en stor applåd för sin insats och sitt engagemang!

Brukar ni gå på lokalrevy/teater och vad tycker ni om denna form av underhållning och kultur?

Mitt emellan första och andra akten blev det paus med kaffe/te och bulle. Tillfälle att prata med bordsgrannen.

 

Umefolk 2018

Återkommen från Umeå och Umefolk igår kväll. Först ikväll har jag fått tid att något begrunda årets folkmusikfestival och framkalla en del av bilderna som jag tog.

Festivalen inleddes som vanligt med Allspel på fredagskvällen med en fin föreställning med flera hundra personer på scen. Sångare och musikanter, varav många var barn, klämde i för kung och fosterland under ledning av konstnärliga ledaren Anton Teljebäck. Han dirigerade, styrde och ställde med kraft, något som nog behövdes med så mycket folk på scen. Märkligt att det alls fungerade.

Den första föreställningen jag besökte var med Arvvas. Jojk och raspig american style som möttes på scen. Röster och kontrabas som samverkade.

Nästa som jag hade tänkt titta på var Valkyrien men de var minst en kvart försenad så jag tröttnade på att stå i kö och avstod. Istället blev det muntra Spöket i Köket i Studion nere i källaren. Det var minsann en livad föreställning. Härlig musik och dans för alla glada. Fint att jag orkade vara upp så sent. En kvart över midnatt startade de.

Det var glädjade att det var så mycket ungdomar som dansade. Överhuvudtaget verkar återväxten vara god inom folkmusiken. Många barn som spelar något instrument och alltid är det några som blir mästerspelmän.

Fint är också att de s.k. ”Sverige-vännerna” inte lyckats kidnappa folkmusiken och folkdansen utan den lever fri och inkluderande. Något som också vice ordförande för Umeå Folkmusikförening, Elsa Reimerson, var inne på i sitt tal. Musiken är utan gränser, likaså dansen. Man behöver inte kunna språk för att lyssna på musik och detta märks inte minst inom folkmusiken.

En ung tjej framförde en sång under Allspel på något språk jag inte uppfattade men vilket starkt framträdande! Jag tror att hon var från Umeå.

MäSä-duo från finska delen av Österbotten var också på plats med ett par fina framträdanden. De fick det verkligen att svänga. Jag har tidigare sett dem i Vasa på Folk musikdagarna i höstas. Tyvärr var inte deras svenska av bästa sort så det blev att försöka göra sig förstådd på engelska. Det gick också men tyvärr bortföll det mesta av deras vanliga mellansnack och humoristiska historier som annars ingår i deras show. Trots det blev det en glad och uppsluppen föreställning.

Bredvid mig vid ett av borden längst fram satt en äldre dam som också var utrustad med systemkamera. Hon berättade att hon hade haft bråttom till festivalen men att hon hade varit på resa någonstans i norra Finland och blivit försenad p.g.a. kölden eftersom bussen vägrade starta i den 35-gradiga kylan. Men fram kom hon och vid bordet satt hon och inget visste hon om vem som skulle spela. Jag upplyste henne om MäSä-duo och hon funderade att då blir det nog något finskt sentimentalt och nostalgiskt. Nejdå, replikerade jag, det skulle förvåna mig. När halva konserten var genomförd lutade jag mig fram och frågade vad hon tyckte. Jättebra, svarade hon. Detta hade hon inte väntat sig.

Jag träffade annars Lauri, som ingår i duon, ombord på färjan på söndagen och vi pratade en liten stund. Duon har annars representerat Finland vid någon festival för inte så länge sedan i Uzbekistan och nu ser de fram emot ett aktivt år med många spelningar. Bl.a. kommer de att spela på Luleå Spelmansstämma 15-17juni. Och på Kaustbyfestivalen har Lauri varit sedan femårsåldern.

Lördagen börjad med teater. Tjära människa hette stycket och handlade om vissångaren, poeten och människan Vilho Ollikainen från byn Ullatti, öster om Gällivare. Vilho var ett verkligt original och en livskonstnär och hans person fanns på scen genom Jan Johanssons eminenta framförande. Jag är glad att jag hade möjlighet att se denna förställning för människan Vilho blev ännu en av dessa som gör världen lite bättre att leva i.

Det hela var egentligen en dubbelakt för en stund senare fanns bandet WAO på scen och framförde musik av Vilho Ollikainen där bl.a. Jan Johansson ingick med dragspel men också delar av bandet JP Nyström som Vilho spelat en del tillsammans med. Vilho levde åren 1934-98. Att få lära känna Vilho var något av höjdpunkterna på årets Umefolk. – Bandet WAO bar sitt namn efter just Vilho Akseli Ollikainen.

Spelkvinnor och munspelmän upplevdes på lördag vid sextiden. Tre av Sveriges mest begåvade spelkvinnor Långbacka/Willemark/Rydberg mötte på scen munspelmästarna Jouko Kyhälä och Filip Jers. Också en minnesvärd dubbelakt.

Katarina Barruk var kanske den som jag såg mest fram emot på hela Umefolk. Jag har tidigare haft förmånen att träffa henne när hon signerade debutalbumet Báruos jag köpte vid hennes första releasekonsert i Umeå 2015. Knappast hon mindes mig nu men jag hamnade åter bredvid tysken jag skrev om i förra inlägget och han hyste desto större förhoppning att hon skulle känna igen honom. Han hade nämligen under dagen deltagit i en workshop med jojk och förstod jag rätt hade Katarina också varit med där. Vad de jojkade förstod han inte, kanske det var om Jesus, funderade han. Huvudsaken var att han fick vara med och uppleva detta.

Han skulle under kommande vecka vidare till Stockholm och Oslo. Med tåg! Inget flygande där inte. Det var förresten tredje gången han bevistade Umefolk. Jag tipsade honom om Urkult och han verkade intresserad ända tills jag nämnde datum 2-4 augusti. Aj, aj, det var illa för just den helgen gick en heavy metal-festival av stapeln alldeles i närheten där han bodde och det ville han inte missa. Den besökte han alltid. Den musiksmaken hade jag inte väntat mig av honom.

Katarina Barruk framförde sin musik med både känsla och kraft. En del nytt material och även kända stycken sedan tidigare. Jojk ingår som en naturlig del i hennes musik och umesamiska använder hon som första språk på scen men pratar också svenska till oss oinvigda. Umesamiskan för en tynade tillvaro men Katarina hoppas med sin musik och sitt engagemang föra sitt modersmål vidare.

Efter konserten stannade tysken kvar, jag hoppas han fick träffa Katarina för hon verkade vara hans stor idol.

Senare på kvällen uppträdde The SISKIN Quartet på Idun. Fin och njutbar musik men inte så mycket folk ändå vilket var synd. Jag kände till Bridget Marsden & Leif Ottosson sedan tidigare men den skotsk/finska duon Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola var nya för mig.

Allra sist på lördagsnatten spelade Sallyswag i Studion där de gav järnet inför en dansant publik. De sprudlade av kvinnokraft!  Det är tydligen i Studion man dansar som mest och bäst, sist på kvällen. Denna gång såg dansandet ut att vara av mera modern typ.

Själv kände jag tröttheten komma krypande och någon gång efter klockan 01 gav jag upp kröp jag nöjd till sängs. Ännu ett Umefolk var till ända och jag hoppas att detta inlägg någon gång i framtiden skall påminna mig om Umefolk 2018. Detta var något av det som jag upplevde men det fanns så mycket mera. Tyvärr hinner man inte se och hör allt. – Väl mött nästa år!


Allspel

Arvvas 

Spöket o köket  

Tjära människa –  teater

WAO

Spelkvinnor och munspelmän 

Katarina Barruk

MäSä Duo  

The SISKIN Quartet 

Sallyswag 

 En kväll på Tráhppie –  Blogginlägg 2015 

En bild från Umefolk blir det ikväll. Jag får återkomma med fler bilder i ett annat inlägg.

Katarina Barruk