Julmarknad på Stundars och julkalendern

Ingenting är så dåligt att det inte har något gott med sig också, är ett känt talesätt. Stämmer ganska bra men inte till hundra procent.

När jag blev tvungen att avstå från min resa till Umeå i går lördag fick jag istället möjlighet att idag besöka Stundars julmarknad i Solf, strax söder om Vasa. Så lite kompensation fick jag för min besvikelse för det var en trevlig stämning där, mycket folk och ett och annat att köpa för den som var stadd vid kassa. Dans kring granen fanns det också samt klimp- och köttsoppa för den hungrige i restaurangen. Fast jag tror de flesta höll sig till varm dryck och gris som tilltugg. Kön till grillad korv var också lång. För mig blev det inte handlat mera än en korv.

Vädret var också det bästa möjliga även om det hade kunnat vara ett par centimeter snö på marken för att ljusa upp och maxa julstämningen.

Några bilder finns på min Facebooksida för den som ytterligare bildledes vill informera sig och ta del av stämningen. Förhoppningsvis kommer jag också att göra en liten video från julmarknaden på YouTube inom en snar framtid. Så håll utkik.

Annars har första advent strax passerat och julkalendern har startat. Brukar ni titta på julkalendern? I kungariket finns i år ”Storm på lugna gatan” (SvT) och danska Tv:n kör med den mera mystiska ”Theo & Den Magiske Talisman”. Båda går att se i utlandet via Internet och den danska kalendern kan ses med text för den om tycker det är lättare. Finlandssvenska YLE Fem kör med en norsk julkalender från 2016, ”Snöfall” men den går bara att se i Finland.

Ska jag erkänna som det är så är jag ingen flitig julkalendertittare. Visst kan det hända att jag tittar något avsnitt men då skall starten vara mycket bra så att jag blir fast från början och det händer sällan. På ett sätt passar mig radions julkalender bättre och i år har vi från Sveriges Radio ”Tonje från Glimmerdalen”. Så skall en julkalender på radion låta! Charlotte Kalla, Maxida Märak och Sven Wollter är några av rösterna i radions julkalender.


Stundars

Storm på lugna gatan – Julkalendern på SvT

Theo & Den Magiske Talisman – Julkalendern på DRTV

Snöfall – Julkalendern på YleFem, Buu-klubben

Tonje i Glimmerdalen – Julkalendern på Sveriges Radio

Avsnitt två i länkarna så ni vill se/höra allt från början så får ni leta upp avsnitt ett på hemsidan. Inte så svårt.

Nu över utvalda bilder från Julmarknaden på Stundars.

En hel del folk som besökte Stundars julmarknad

Röda stugor, nästan som i stan, men mest var det som i byn

Idel nyttigheter till salu!

Här har vi tomtemor själv med alla tomtarna. Underlaget är känt eller?

Ja, vem behöver inte en kvast eller en äkta dörrmatta av björkris vid sin ytterdörr inför julen?

Och på andra sal i Hemmersgården var det dans kring julgranen både för stora som för små till levande musik.

Eller så lät man sig förnöjas av dessa två musikanter som spelade och sjöng både på svenska och på finska

Dockor och stickat fanns det gott om.

Vad vore en vintermarknad på Stundars utan en sockrad gris till kaffet?

Befolkning till årets innejulgran fanns det också. Både gubbar och gummor. Fast de två stora firar förmodligen jul hemma hos sig. 😉

Så får vi tacka för denna julmarknad på Stundars!

Den gången jag följde lagen

Jag snubblade igår över denna bloggrubrik och genast kom jag att tänka på en speciell händelse när jag följde lagen i en situation där jag oftast inte gjorde det.

Det var på den tiden i Malmö när jag jobbade på Segevång men bodde i södra Malmö. 8,5 km cykeltur morgon och kväll. Det blev nästan ett måste att cykla, få var de gånger jag körde bil. Även om det regnade eller det var halv snöstorm, vilket det sällan var, så cyklade jag.

Detta var någon gång före jul och jag cyklade hemåt i sen eftermiddag i snöblask. Mörkret kom och jag satte på dynamon för att få igång belysningen. Ganska snart gav dynamon upp, slirade på framhjulet och något ljus i strålkastaren syntes inte till.  Snön kladdade kring dynamon.

Nåja, det gick bra att cykla ändå, god gatubelysning längs hela min färd kunde jag räkna med. Jag cyklade genom centrala Malmö men av någon konstig anledning steg jag av cykeln vid Konsthallen och började gå, ledandes cykeln. Ungefär 2,5 km kvar till min lägenhet.

Jag kom ut på Pildamsvägens cykelväg och travade friskt på hemåt. Helt plötsligt steg en polis fram bakom ett träd. Han hade stått där gömd för att haffa cyklister utan belysning och nu fick jag en skopa beröm för mitt val att inte cykla när dynamon inte fungerade. Jag kände mig stolt som en tupp och sken som en sol. Nästan så att jag hade kunnat instämma med en medryckande moralpredikan om cyklisters slarv med belysningen.

En bit längre fram vid korsningen Pildammsvägen/Carl Gustafs väg stod en polispiket och skrev ut böter till syndarna. Tre förmodligen ovetandes ynglingar på två cyklar cyklade frimodigt förbi mig utan belysning och snopna blev de stoppade av polispiketen just som jag passerade. Själv myste jag av förnöjsamhet.

Jag svängde in på Baltiska vägen genom Pildammsparken, gott och väl utom synhåll för konstaplarna, och cyklade hem. Någon måtta fick det vara på laglydigheten! Jag räknade kallt med att det rimligtvis inte kunde vara två patruller ute i samma ärende i samma område. Rätt kalkylerat. Hade inte polisen varit på plats hade jag troligtvis gått hela vägen hem hur konstigt det än låter.

Nu är detta inte någon uppmaning till olydnad mot lagar och förordningar; förvisso skall man ha cykelbelysningen på i mörker, precis som man skall använda reflexer, men något som jag fortfarande förundrar mig över är att jag fick denna ingivelse att stiga av cykeln bara 100 meter från Pildammsvägen där polisen stod gömd. Jag hade tur eller så var det en skyddsängel som räddade mig från att bli påkörd av en bil. Så kan man också se det mitt i all skenhelighet!

Jag vet inte om denna bild har så mycket  med själva inlägget att göra mera än att man både som cyklist och som bilist skall stanna vid övergångsställe/skyddsväg när fotgängare avser att gå över vägen. Ibland syndas det mot detta men jag försöker verkligen hålla koll på fotgängarna. Inte kul att köra på en fotgängare! – Bilden är från Andra Sjön i Nykarleby.

Julmusik traditionell, blues eller Emil Jensen?

Ibland blir jag sittandes som åsnan bakom hötapparna, ibland slår jag till direkt. Det senaste tillslaget är musik i Umeå nästa veckas lördag. Jag funderade lite och så beställde jag. Emil Jensen står då på Iduns scen i Folkets Hus. En underbar artist. Jag gillar framför allt hans bemästrande av språket, hans medmänsklighet och livsglädje.

De bästa platserna var redan bokade, det verkar bli i det närmaste fullsatt, men jag tror ändå jag hittade ett bra ställe i salongen. Dilemmat är om man väntar för länge så försvinner de bästa platserna samtidigt som jag inte vill binda mig alltför länge på förhand, ett halvt år eller så.

Vad skall jag så göra med Eivør från Färöarna som kommer till Stockholm, Uppsala och Malmö i mars? Hela fyra månader tills dess men kommer det att finnas biljetter kvar om jag väntar till efter nyår? Hade hon kommit låt säga till Umeå hade det inte vart någon tvekan men det verkar inte bli så, tyvärr. Hon har blivit stor stjärna och flänger världen runt; nästa fredag uppträder hon i Istanbul, veckan därpå i Reykjavik. – Så bra hon är!

14 december spelar Wentus Blues Band i Schaumanhallen i Jakobstad. Också det något att sukta efter. ”Har du fått en överdos av Carolas Julvisor, ”O´Helga Natt” och ”White Christmas” eller tycker du att det absolut inte finns ngn spark kvar i Bjällerklang-visan?  Har du svårt att komma in i den rätta julstämningen och behöver någonting helt annat?” – som lockropet till deras show Yuletide lyder.

Annars finns det förslag på julkonserter och -musik runt om i landskapet om man känner sig hågad. En tradition har blivit Julefrids-konserten i Oravais kyrka även om jag stod över ifjol.

Emil Jensen blir det i alla fall nästa vecka. Kanske någon utställning också på eftermiddagen, vi får se.

Vilka musikaliska upplevelser har du framför dig i december? Teater, julkonserter, marknader eller jippo av något slag?


Emil Jensen

Eivør  

Wentus Blues Band

Det får bli en bild av Emil Jensen från Urkult 2016. Jag trodde att jag hade fler bilder men jag lyssnade tydligen mera än jag fotograferade. Några bilder hade jag ändå.

 

 

Full i skratt

Ibland får jag sådana infall… tänk om man skulle! Ok, nu var detta tillfälle rent hypotetiskt men ändå.

Som vanlig fredag besökte jag köpladan och inhandlade förnödenheter för kommande veckas överlevnad. Bland annat korv, makaroner och ketchup. Plus en limpa. Man får väl kosta på sig?

Hissen ned till parkeringen delade jag med två yngre damer som också veckohandlat. Knäpptyst i hissen. Alla tre stirrade i väggen. Då fick jag ett infall, tänk om någon ringer mig just nu! Ni vet väl vilken speciell ringsignal jag har i min mobil, om inte här kommer den:

Det är en bit av Jonna Jintons först kulningar och den har jag som ringsignal i min mobil. Men nådigt tillstånd av röstens ägare.

Där stod vi i hissen med både påsar och vagnar när tanken slog, tänk om någon ringer mig nu och skrämmer slag på mina två medresenärer i hissen. Ringsignalen är både högljudd och genomträngande. Jag har tidigare sett folk få spasmer när Jonnas kulning helt plötsligt ljuder i rummet.

Tänk om jag låtsas att jag inte alls hör ringsignalen utan står där helt lugn och stirrar ut i tomma intet. Efter ett par tre signaler börjar jag titta mig omkring, liksom spanande efter något. Vrider huvudet fram och tillbaka, till synes lyssnade, huvudet åker på sned samtidigt som jag får en rynka mellan ögonen innan jag för in lillfingret i vänster öra och gnuggar frenetiskt. Ruskar på huvudet, ser bekymrad ut. Jonnas kulning fortsätter med oförminskad styrka från någonstans nära mitt hjärta där jag har min mobil i jackfickan. Jag rycker på axlarna, ser oförstående ut och tittar i taket.

Det är precis då i mitt lilla tankeexperiment som jag får mitt skrattanfall. Då när dörrarna öppnas i hissen och vi träder ut i den befriande parkeringsgrottan. Lätt frustande styr jag min kundvagn bort från hissen och hoppas att de unga damerna inte upptäckte vilket drama som just utspelat sig. Alltid något man kan förnöja sig med i en hiss en helt vanlig fredag.

 

 

 

Bettan stod troget kvar i sitt bås och väntade

Fotbollsgalan, nationalsången och Nilla Fischer

Hör och häpna så tittade jag på Fotbollsgalan 2018 som sändes på TV4 igår kväll. Jag som knappt tittar på fotboll annars. Jo, en gång i tiden när jag bodde nära stadium i Malmö hände det sig att jag såg en och annan match när MFF spelade men det är år och dagar sedan.

Fotbollen är ens stor sport och många är de barn och ungdomar som provat på. En del går vidare och vissa når landslaget och eller som Zlatan Ibrahimovic, världsberömmelse. Vägen dit kan vara både lång och krävande men det är glöden och kämparandan som är avgörande. Vi fick igår se de främsta från Sveriges fotbollsvärld fira avslutandet av säsongen och pris som delades ut.

Egentligen var det för att se min favoritbloggerska Jonna Jinton framträda med sång som jag såg programmet. Hon har många strängar på sin lyra: bloggerska, konstnärskap, fotografi, sång och kulning. Hon har haft stora framgångar med sin kulning men hon har också vacker sångröst som igår kom till sin rätt i Globen och inför stor Tv-publik.

Fotbollen må vara en stor sport med många aktiva och stor publik men det finns också avigsidor som fick sin belysning igår. Jag tänker på de huliganer, rasister och bråkmakare som svärtar ned fotbollen, låt vara att de är i minoritet. Jonnas sång ingick i ett inslag där hon sjöng nationalsången samtidigt som Jimmy Durmaz berättade om det hot, hat och rasism han fick ta emot efter förlusten mot Tyskland i fotbolls-VM 2018. En tydlig markering att flaggan och nationalsången inte kan kidnappas av mörka krafter i samhället.

En mängd priser delades ut och Zlatan, stjärnan som glänste över alla andra, fick herrarnas forwardpris. Guldbollen gick till Victor Nilsson Lindelöf och Diamantbollen till Nilla Fischer. Nilla gjorde ett starkt intryck när hon i sitt tacktal pläderade för mera jämställdhet mellan könen inom fotbollen. Hade hon varit man hade hon idag varit ekonomiskt oberoende. ”Känn ingen tacksamhetsskuld, för vi är värda så mycket mer…” sa hon om tjejers insatser inom fotbollen. – Naturligtvis har hon rätt.

Mera fotboll i framtiden för min del? Tja, vem vet, förutom MFF och Zlatan så känner jag idag till Nilla Fischer, FC Rosengård och Piteå FF. Heja Pite!

Så låter Jonnas version av Du gamla du fria i full längd. I Tv4:s program blev den betydligt förkortad.

Mer (fot)bollar än detta blev inte fotograferat i Malmö sist jag var på besök. Lilla Torg är platsen.

Att tända ett ljus

Helt plötsligt blev det Allhelgona.  Från början en högtid för att fira martyrerna och helgonen. Idag finns knappast nya helgon.  Hur kommer det sig? Visst, Moder Teresa men hon är då ett undantag. – Visste ni att Finland har ett eget skyddshelgon, nämligen Sankt Henrik?

I de katolska länderna firas Allhelgona mera allvarligt och i Mexiko är det rena spektaklet. Där firas de dödas dag (Día de muertos) med kalas vid gravarna. På spanska kursen blev vi mer än väl bekanta med detta udda fenomen. Man dukar fram mat och har ofta även musikanter som spelar musik för de döda. Det kan pågå i fler dagar.

I Norden är vi mera återhållsamma men även här hedrar vi våra bortgångna anförvanter och vänner denna högtid. Ljus tänds på gravarna och man minns de sina som gått bort.

Oxkangar har en ovanligt fin begravningsplats, vackert belägen vid sjön. Solen går ned i väster och belyser platsen fint både sommar som vinter. Så även ikväll när jag besökte begravningsplatsen för att tända ljus på några gravar varav föräldrarnas grav ligger en närmast om hjärtat. Men även far- och morföräldrarnas gravar fick varsitt ljus. Jag brukar också sätta ljus på Greet-Faassons grav, d.v.s farfars mors grav. Var henne man är gravsatt vet jag inte.

Det skymmer och folk kommer och går. Man ser gestalter men man vet många gånger inte vem de är. Mörkret smyger sig alltmer på. Ett sätt är att titta på gravstenens namn i skenet av ljusen och då även känna igen de levandes som tänder ljus och plockar med granris på granen. Så hände ikväll. Jag gick förbi en grav och såg släktnamnet; genast blev det klart vem de två som stod vid graven var. Vi fick en liten pratstund.

Här har solen dalat även denna kväll. De flesta gravar hade ljus och  säkert kom det fler till under kvällens lopp.

Farfar och farmors grav. Bonde och hustru var viktiga attribut på gravstenen. Idag är det mera sällsynt.

De anhörigas afton på Marielund i Maxmo

Igår kväll blev det stolgymnastik. Det gällde att i takt till sång göra några enkla rörelser sittandes på stolens framkant. Lite pröva på. Sådana övningar som man ser på äldreboenden där rörligheten ofta är begränsad hos innevånarna. Likväl skall det gymnastiseras och röras på sig. Och javisst, det var där jag befann mig igår, på Marielund i Maxmo.

Gamla moster, 90-plus, bor sedan många år på detta fina äldreboende i Maxmo kyrkby. Varje höst firas De anhörigas afton och eftersom moster själv inte har några barn så blir det vi syskonbarn som får engagera oss lite mera förutom hennes syster som igår hade förhinder. Därför föll det på min lott att närvara och varför inte. Det gav en god insyn i hur hemmet fungerar, träffa personalen, äta god mat (laxsoppa), träffa andra anhöriga, delta i programmet och rent allmänt uppleva den fest och den omväxling detta är för boende på Marielund.

Alla var fint uppklädda och alla var med. För första gången på 33 år stängdes Marielund när alla travade iväg till församlingshemmet i närheten. Festen har blivit allt populärare med åren och det blev lite väl trångt i matsalen på Marielund. Därför flyttades festen till församlingshemmet där de ca. 80 deltagarna rymdes men mycket extra utrymme fanns ändå inte.

Efter middagen förflyttade vi oss till festsalen där kvällens program avnjöts. Chefen för Marielund, ansvarig sjukskötare Ann-Christine Nyman, hälsade välkommen och bjöd på en kavalkad av det som hänt på Marielund senaste år. En hel aktiviteter må jag säga och inte minst djuren som de haft på boendet har fått stor uppskattning. Nu har tyvärr pippin i buren dött, katten har blivit överkörd (den tredje katten som rönt detta öde) och hönsen har flyttat hem till sig över vintern. Vi får verkligen hoppas att någon donerar en ny fågel till hemmet och att en ny katt får pröva lyckan på Marielund. Speciellt detta med katter tror jag är viktigt för trivseln på ett äldreboende.

En trampcykel med två platser för boende har också införskaffats efter att en fond gett penningar till detta. Egentligen har cykeln plats för tre personer eftersom en av personalen behövs för att sköta styret och trampandet. Passagerarna sitter framtill och velocipedföraren sitter på sadeln och stärker sin kondition. Win win för alla och mycket uppskattat.

Allsången som leddes av Marlen Södergård hade god hjälp av dragspelaren Stefan Sandvist. En dam från Rökiö, tyvärr missade jag hennes namn, höll ett litet föredrag om ”Liiti om daan vaar mytzi i vikon” (Lite varje dag blir mycket på en vecka). Det var här som alla fick prova på lite stolgymnastik. Hon menade att även små rörelser och korta vandringar är stärkande för konditionen och välmåendet. Förvisso har hon rätt, det är de små stegen som räknas. Varje vandring börjar med ett steg. Det är stor skillnad på en helt sängliggande patient och de som kan röra sig för egen maskin åtminstone något.

Programmet inleddes av Noah Grannas som vackert spelade några pianostycken. Han går sista klassen i högstadiet och kunde verkligen hantera klaviaturen på ett piano. Visserligen kom han av sig en gång, händer den bästa, men detta skötte han smidigt och med stor säkerhet. Förutom musicerandet imponerade även hans övriga uppträdande vilket borgar för att vi kommer att få se honom på scen fler gånger. Som Ann-Christine sade: ”Minns att det var på Marielund ni hörde hans namn första gången”. – Jodå, det skall vi komma ihåg.

Programmet avslutades med lottdragning och jag vann en stegräknare. Kanske en påminnelse om vikten av motion?

De anhörigas dag blev en positiv överraskning och väl värd att besöka. Programmet var fint utformat och mitt intryck är att det råder god stämning på Marielund. Personalen ser ut att trivas och de boende verkar nöjda. Moster var belåten med kvällen även om hon blev lite trött på slutet. Jag brukar säga att på Marielund vill jag bo den dagen jag inte längre kan sköta mig själv och eget hus och hem. Fast helst dör jag med lien i hand på eget gårdstun. Må det dröja ännu många år. Jag har alltför mycket att se, höra, uppleva och lära!

Ett par bilder från festligheten igår kväll. Tyvärr bara med mobilen, jag orkade inte släpa med mig systemkameran.

Tyvärr blev bildkvalité sådär men här hälsar i alla fall Ann-Christine Nyman välkommen. Sedan följde en bildserie på alla de aktiviteter som hänt på Marielund under senaste året.

Från skratt till allvar – Gambämark

Gårdagskvällen tillbringades på Skafferiet Ritz tillsammans med två kusiner från kungariket. Wasa Teater gav ännu en föreställning av Gambämark, en musikal av humorgruppen KAJ, Österbottens största komiker. Komiker i plural bestående av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. Till denna förställning är också Jonas Bergqvist och Susanne Marins inplockade på scen. Regi av Ann-Luise Bertell.

KAJ har länge varit populär både hos gammal och ung för sin fantasifulla humor, ordlekar och oblyga agerande på dialekt. Folk känner helt enkelt igen sig och deras humor sårar ingen men är många gånger väldigt träffsäker.

KAJ är egentligen ett märkligt fenomen. De har hållit på i snart 10 år och levererat pjas, musik, humor på dialekt till alla som förstår detta österbottniska mål. För detta är nästan ett måste, att förstå vår dialekt ganska bra. Inte helt lätt för andra svenskspråkiga och speciellt nödvändigt i Gambämark där också musik och snabbt tempo gör att man måste vara skärpt för att hänga med. Kusinerna som bott största delen av sina liv i Sverige förstår ändå dialekten bra på grund av att dialekt pratades i barndomshemmet.

Så nu har KAJ stampat fram en musikal om Gambämark, en by som byggt en mur mot omvärlden för att kunna leva som förr i världen. Gambämark blir på standardsvenska Gammalmark. I byn regerar Kurt Byman med auktoritärt styre och med talko som samhällsmodell. Talko är annars frivilligarbete men i Gambämark är det ett måste och folk får tillbaka enligt vad Kurt Byman anser att de behöver. Ett till synes lyckligt samhälle med folkdans, lingonplockning, älgjakt och stumpstickning. Men någonstans gnager det hos folket och längtan efter det som finns utanför blir allt starkare för att till sist resultera i revolution och nya tider.

Humor och de språkliga fyndigheterna serveras genom hela föreställningen och tempot är högt. Inte en död sekund. Musiken, som naturligtvis har en central roll, framförs proffsigt välljudande. Speciellt Jakob Norrgård har vacker röst.

Skratten avlöser varandra och publiken är nöjd. Samtidigt undrar jag hur många som uppmärksammar och tänker på det underliggande budskap, som jag fattar är en känga mot nationalism och protektionism som idag vinner allt större terräng i opinionen. Var allt bättre förr i världen och när var egentligen förr i världen? Är det bra med stängda gränser och vem har ostört makten i stängda samhällen och länder? Varför får inte termosar tillverkade efter 1967 användas och vem äger och bestämmer över lingonskogen i Gambämark? Varför får man inte äta kex från utsidan? Vem bestämmer vad som står i Gålaboken (lagen), varför måste meningslösa ritualer utföras och varför krävs fullständig lojalitet? Måste alla vara som stöpta i samma slev och var händer med den som avviker från normer skapade av likriktning och centralisering. – Frågor som idag är aktuella men som många inte ser och förstår i sin strävan efter det perfekta, trygga samhälle från förr i världen som egentligen aldrig har funnits och som är en illusion.

Gambämark är bra! Se den om ni har möjlighet och är en av de lyckliga som fått/får en av de 18 000 biljetter som nu är i det närmaste slutsålda. Höstens kulturella händelse i Österbotten!


Nyskriven musikal av KAJ under renoveringsåret – Wasa Teater

 Gambämark – musiken från musikalen på Spotify

pjas – bloggen ”Gamla talesätt och dialektord” förklarar ordet pjas

Ett par bilder från mobilkameran.

Kurt Byman själv förevigad på stramalj. Den Store Förtroendevalde Ledaren. Jag  tycker mig känna igen titeln i en eller annan form.

Storforsen och Stora Sjöfallet – mot fjällen

Det blev en tämligen blöt historia igår eftermiddag på väg till Stora Sjöfallet uppe i fjällen. Men först besåg jag Storforsen en bit från Älvsbyn. Ett präktigt långt vattenfall med utbyggd stig längs med fallet. Jag var inte ensam utan det kom nu som då några som var ute i samma ärende men definitivt ingen trängsel. Stort hotellkomplex i närheten så det är inga problem att hitta natthärbärge i denna krok av världen.

Inget sovande här utan jag fortsatte till Jokkmokk där jag intog en sen lunch bestående av en kebabtallrik till humant pris. Köpte även en lokalproducerad basturökt korv i ICA Rajden. Som reservproviant.

Efter Jokkmokk blev det regn från och till. Inte så bra för fotograferandet men man kan ändå får rätt dramatiska bilder om det inte ösregnar. Svängde av vid Porjus för en 10-mila färd till Vietas och Stora Sjöfallet där jag bokat logi.

Enkelt, rent och dyrt för den hotellstandard som bjöds. Men så är det kanske i fjällen där turisten får betala. Det lilla soffbordet var alldeles för lågt för att på datorn kunna skriva någon längre epistel som denna. Det löste jag med att lyfta in verktygsbacken ur bilen och placera tangentbordet på den. Badrummet var ganska stort men jag förstår inte att de lyckats placera toalettstolen och duschen i samma sida av badrummet bara en halv meter från varandra när det finns gott om utrymme för en bättre placering. Nu kunde man nästan sitta på toalettstolen och duscha på samma gång. Kanske bra om man har bråttom på morgonen? – Sängen var skön och vilsam.

Middag som bjöds senare på kvällen var typen ”lite och dyrt”. Den gravade rödingen och stuvade potatisen smakade utmärkt men liiite större portion hade varit önskvärd. Som i Jokkmokk på Opera där det bjöds en betydligt större portion för mer än halva priset. Men så var det bara en vanlig kebabtallrik och inte lika fint serverat.

Jag strövade runt lite på området och tog bilder men regnet hotade hela tiden. Förutom ståtliga fjäll runt om var det mest spännande jag såg ett tappert försök att starta en Epa-traktor med truck. Nä, trucken drog inte utan den satte bara gafflarna i bakstammen på den ombyggda Volvon och så bar det iväg med tjock svart rök ur avloppet på Volvon som försökte få igång motorn. Avloppet kom direkt ut på motorhuven och inte baktill som annars är fallet. De försvann uppe på backen men någon start av Epa-traktorn blev det inte. Så roar sig ungdomen en lördagskväll i Vietas som stället heter.

I huset där jag bor fanns också sistlidna natt ett par från Finland som är här för att jaga. En ung man och likaledes ung kvinna med hund. Från Kemi visade sig de vara när vi språkades vid en stund. Mestadels på engelska naturligtvis.

Idag söndagsmorgon är det blåsigt och under natten har det kommit snö på fjälltopparna. Vädret ser inte ut att bli särskilt bra men det gäller att gilla läget och ge sig ut för att uppleva fjällvärden under denna söndag. Kommande natt och imorgon lovas snö så vem vet om jag får borst snö av Bettan i morgon bitti?

Mest så här såg min dag ut igår lördag

Storforsen utanför Älvsbyn

Framme vid Stora Sjöfallet.

Vy från Stora Sjöfallet. Tyvärr blir det inte fler bilder än så för denna gång på grund av dålig täckning för Internet. Ibland går det snabbt, ibland är det erbarmligt trögt.

”Have You Ever Seen the Rain” i Luleå

Fredagen började med en kort promenad tillsammans med Nelli så att hon fick göra lite bestyr. Sedan blev det hemskjutsning till den Lyckliga staden.

Därefter vände Bettan nosen norrut och vi susade glatt genom de österbottniska landskapen upp till Torneå där en sen lunch intogs på standardstället ABC. Lasagne blev det.

Passerade gränsen endast bevakad av en pytteliten kamera. Här är det annat än i Öresund där polisen bistert kollar om jag får passera nålsögat.

I en av rondellerna vid utfarten från Haparanda stod en liftare med stor ryggsäck. Sällan man ser liftare nuförtiden så jag blev lite överraskad och hann inte reflektera över om jag skulle stanna. Plats i bilen hade jag. Det gick dock ingen nöd på honom för en stund senare när jag stannat vid Kalix kyrka för en höstbild så kom han gåendes längs med cykelvägen ut mot älven. Nu var han på lite avstånd så jag hade god ursäkt att inte ta med honom. Senare på kvällen i Luleå, som var mitt dagsmål, såg jag honom en tredje gång, nu utan ryggsäck. Han hade galant liftat från Haparanda till Luleå utan min hjälp på relativt kort tid. Nu inställer sig frågan, borde jag i Haparanda tvärnitat och bjudit honom lift söderut? Högst troligt en oförarglig resenär som använde apostlahästarna de gånger han inte fick lift. En yngre man i 20-30 års ålder skulle jag tippa.

Annars blev jag smått imponerad av Luleå, det lilla jag hann se. Fint belägen vid havet ute på en udde. Själv bodde jag på Stadshotellet och lät Bettan tillbringa natten i hotellets eget garage.

Kvällens aktivitet var konsert med Creedence Tribute i Kulturhuset, några minuters promenad från hotellet. Kulturhuset självt var väldigt fint med utsikt ut mot sjön. Publiken strömmade till och jag tror att det blev nästan fullsatt i stora salen. Mest folk i min egen ålder. En städad publik som jag till att börja med, i mitt stilla sinne, kallade gungstolspublik. Småningom lossnade hämningarna och på slutlåtarna stod publiken upp i bänkarna och applåderade, så bra var Creedence Tribute!

Creedence Tribute är ett svenskt band som spelar covers på Creedence Clearwater Revivals låtar från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, den tiden jag själv var ung och grön. Så bra de var! Alla som gillar CCR borde se dessa gossar i aktion på scen. De kör nu ”The Midnight Special Tour” runt om i Sverige och jag kan varmt rekommendera dem! T.ex. ikväll lördag uppträder de i Umeå och de är på väg söderut!

Mycket av soundet som Creedence Tribute får fram beror på sångaren Tony Malmberg som har en röst som är otroligt lik John Fogetys röst! Även gitarrspelet är ruskigt bra och äkta CCR-sound. Inte heller saxofonspelet att förglömma. De allra flesta låtar, vill jag nästan säga, kan man inte skilja från originalet. Jag tror de hann tröska genom alla stora CCR-låtar under de två timmar de stod på scen.

CCR var kanske det band som jag gillade allra bäst i tonåren och tycket sitter kvar. De har kallats världens bästa rockband och jag är benägen att hålla med. De fyra och halvt år de höll på producerade de ett stort antal låtar som håller än idag och igår kväll hjälpte Creedence Tribute oss i publiken att åter uppleva ungdomen.

Idag lördag morgon är det annat som lockar, mera natur och fjäll. Jag styr kosan upp mot fjällen och även om väderprognosen inte är helt bra hoppas jag ändå att få uppleva höstens färger i fjälltrakter och längs vattendrag. Vi får se vad dagen har i sitt sköte och förhoppningsvis kan jag uppdatera bloggen men inget jag kan lova till 100 procent. Jag får starta min färd, nynna till låten ” Have You Ever Seen the Rain” och hoppas att regnet håller sig borta.


Creedence Tribute 

Kyrkan i Kalix fint belägen vid älven

Kulturhuset i Luleå var inte mycket sämre

För att inte tala om domkyrkan i Luleå. Det verkar som om jag gillar kyrkor.

Här borde det vara fint en sommarkväll med sol och värme. Restaurangbåtar och en skapligt nöjesutbud verkar det finnas. Uppe till vänster bodde jag.

Här bodde jag på Elite Stadhotellet. Mycket bra hotell och med en imponerande matsal för frukosten med stora, tända kristallkronor i taket. Enbart det var värt att bo på Elite hotell i Luleå.